Vardag

Idag är en så bra dag! Jag måste komma ihåg hur mina bra dagar ser ut och sträva efter att efterlikna dom, även om jag givetvis vill vara lite spontan då och då också - jag klarar till exempel inte riktigt av att bestämma dejter eller träffar med bekanta långt i förväg, det måste ske spontant!


Hur som helst, idag är jag värd en klapp på axeln av mig själv och jag ska berätta varför! Jag vaknade imorse av att försäkringskassan ringde upp, då jag fått ett brev från dom igår som jag inte förstod någonting utav. Visade sig att det var ett så kallat "kommunikationsbrev" där dom berättar hur dom tänker kring mitt ärende med frågan om jag har något att tillägga. Visade sig att jag hade jobbat cirka 30 % vid sidan av studierna på 100 %, plus att jag har gymnastiken - så bara med arbetsbelastningen är det inte så överraskande egentligen att jag varit så trött och hamnat där jag är. Efter att jag talat med olika avdelningar FK (försäkringskassan) så pratade jag med min chef angående hur den första tiden tillbaka på jobbet blir och jag måste säga att även om jag är nervös och blir lite stressad av tanken att arbeta så känns det väldigt bra. Jag har verkligen världens bästa chef! Under tiden fick jag även ett mail från CSN där jag var tvungen att fylla i ytterligare en blankett, skriva ut, skriva på och skicka in - trots att jag följt deras tidigare instruktioner till punkt och pricka. Att det är besvärligt att vara sjuk, särskilt när man både studerat på heltid och arbetat, visste jag - och det var även delvis därför som jag drog mig länge för att gå till läkaren då jag visste att en sjukskrivning skulle följa. Med hjälp av lite nytt tänk, andningsövningar och massor av återhämtning i bagaget känns det dock helt okej att ta hand om och helt klart värt det.


Vad jag är extra stolt över idag, är att jag städat för att jag ville och inte för att jag kände att jag var tvungen. Jag kände för att pyssla. Jag diskade en enorm disk och jag torkade rent alla bord och bänkar - så himla skön känsla när det är klart! Att städa och pyssla i hemmet kan bli lite tvångsmässigt för mig då jag känt att ett rent och snyggt hem krävs för att jag ska kunna lugna ner mig och slappna av - men i stressen att fixa hemmet så blir jag oftast bara ännu mer stissig och stressad. De senaste veckorna har jag kunnat leva med lite stök och disk utan någon vidare ångest - och idag kom helt enkelt lusten och orken samtidigt! Har nog mycket med att jag fick sova ordentligt i natt också :) Tacka gud för lugnande...


Sedan har jag lämnat tillbaka lite grejer på HM som inte passade, köpte för samma pengar istället en jättefin pyjamas, och sedan veckohandlat. Veckohandla -- definitivt något jag behöver bli bättre på! Men stort steg idag som inte köpte med mig snabbmat hem utan gick hem och käkade resten av en thaigryta och nya nudlar även om det är fredag ;)


Vet att ovanstående är rörigt. Det gör inget. Jag får ur mig det i alla fall och vad som är enormt för mig är säkert en fis i rymden för en annan. Men det är såhär det är :)


Igår fick jag blommor av Frida och jag och Mason var ute på hans första promenad utomhus i koppel, här får ni se!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Varför måste jag alltid sätta mig in i hur andra personer tänker och ännu längre - hur andra personer tänker att andra personer tänker. Jag tror att jag precis gjorde en relation värre än vad den redan var när min avsikt var att hjälpa till, att få dom att förstå varandra. Men jag misslyckades. Eller så är det bara så att dom inte kan förstå varandra rent fysiologiskt.


Är jag självgod om jag ser potential hos mig själv? Potential i att bli en bra människa, en människa med kontakt med något större - eller kanske mindre - inöm mig och inom universum. Förhoppningsvis också, genom att bli en bra människa, hjälpa andra människor. När jag ser orden svart på vitt så låter det väl som var och varannan människa tänker, klart att man vill vara en bra människa och skicka det vidare - men i mitt huvud är det så mycket större. Önskar att jag kunde förklara...


Idag talade jag med en homeopat, densamma som mamma träffade för cirka 2 veckor sedan. Efter att hon var där så har jag fått en helt annan känsla när jag talar med henne, och jag tror att den känslan enbart berör vår relation och kanske är det så att inte andra märker någon skillnad, faktiskt inte ens mamma. Men jag känner att jag älskar henne på ett helt annat och ärligare sätt än innan, märkligt nog. Hursomhelst, det var mamma som gav mig idén att kanske kontakta den här homeopaten för att se om han kan hjälpa mig bli kvitt min ångest och lite så. Men jag tänker större. Det slutade med att homeopaten och jag pratade i telefon i cirka 40 minuter, det var mest han som pratade och jag lyssnade. En del förstod jag, en del förstod jag inte och i något han sa förstod jag det, tror jag, men jag såg det annorlunda. Större. Jag ska försöka förklara det i ord.


Där tänkte jag verkligen förklara det i ord och jag såg det framför mig men det går inte. Jag minns inte vad det var vi pratade om. Den här förvirringen och det här uppvaknandet är helt galet skrämmande, konstigt, roligt och svårt att förstå sig på - men samtidigt så självklart.

Likes

Comments

Tankar och känslor

Jag har lärt mig så himla mycket om mig själv de senaste dagarna. Det är svårt att sätta i ord, det bara känns inom mig. Jag borde börja skriva oftare (hur många gånger har man inte lovat sig själv det?) - för när jag väl skriver blir det för mycket som vill tränga sig ut på en gång, som en flaskhals, säger man väl? I mitt huvud är det för många ord som försöker ta sig ner i fingertopparna på en gång att det helt enkelt tar stopp.


Hur som helst så har jag nu varit hemma utan någonting att göra - förutom att ta hand om mig själv, Mason, gymnastik och hemmet - i en vecka. Denna veckan har jag 3 av 7 nätter sovit jättebra. Alltså jättebra för att vara jag. Vaknade enstaka gånger och de gånger jag vaknade kunde jag enkelt kunna somna om. Det är himlen. Att vakna efter en sådan natt gör så mycket för humöret och själen.


Denna veckan har jag även börjat se mig själv i spegeln igen. Jag berättade detta för mamma, men det verkar som att det kanske inte alla som går igenom något sånt här? Jag kan i alla fall få perioder då jag inte känner igen mig själv när jag ser i spegeln, vilket resulterar i att jag undviker speglar. Jag menar inte att jag inte känner igen mitt yttre egentligen, för jag menar jag ser ju likadan ut som jag alltid gör, med undantag för att vissa dagar är mer svullna, ruffsiga eller platta. Men jag bara ser inte att det är jag. Den dagen när jag väl ser mig själv igen, blir sån lycka. Det är som om någon inom mig säger ett mjukt "hej". Jag säger alltid hej tillbaka med ett leende. Märklig känsla...


Jag berättade för min KBT-terapeut att jag sedan jag hade anorexia i tidig tonår känt att jag har flera röster inom mig. Som bråkar, upprepar sig, pratar lugnande, ignoreras, sjunger, rabblar... Den här veckan har jag blivit lite bättre på att liksom tysta dom rösterna som är jobbiga och fått det hyfsat lugnt inom mig, men det blev ännu lättare efter att jag var på KBTn. Hon målade upp en metafor för mig som gjorde det hela klarare. Istället för att se blixtrar och orkaner inom mig så målade vi upp en buss. Jag kör bussen. Rösterna som stör är passagerare ombord som representerar tankar, känslor och minnen. Precis som på en verklig buss så tar olika passagerare olika mycket plats, också vid olika tillfällen. Det är jag som kör som bestämmer, även om passagerarna ibland stör mig, försöker styra mig åt olika håll, skymmer vägen och även om det är mycket som händer ute på vägarna som jag inte kan kontrollera. Det är jag som bestämmer. Jag.


Vem jag är ska vi ta reda på.

Likes

Comments

Såhär känns mitt inre nu och mitt yttre längtar... 


Känner fortfarande en intre stress men med Mason här känner jag så mycket glädje. Det var ​så brutalt och förkrossande ​att lämna ifrån sig jourmissarna av bara egoistiska skäl - men nu när Mason är hemma... alltså åh. Så rätt. Han är så min. 


Mason galopperade genom hela lägenheten och inspekterade i ungefär 30 minuter, sedan kände han sig hemma. Han bet mig som satan och tog tag massvis med gånger igår, förmodligen så himla exalterad och massor av överskottsenergi. Idag har han bara sprungit omkring och lekt, legat på min mage och sovit, galopperat fram till pappa när han kom på besök och badat tassarna i mitt badvatten. Bilder på Mase kommer. Vilken kille! <3

Likes

Comments

Åh vilken dag...


När jag tog emot Musse och Maximus var det med en dags betänketid och i tron på att det var ett par andra katter. De katterna jag fick hem var ett par skygga individer som flyttat otaligt många gånger. Jag meddelade föreningen fort att detta inte är den typen av katt jag har kunskap, tid eller möjlighet att stimulera och rehabilitera - och inte några jag vill dela resten av mitt (deras) liv med. Man ska ändå hitta en partner i sin katt, det blir en slags livskamrat. -- Efter många om och men i alla fall så fick vi äntligen bestämt en tid när kattföreningen skulle komma och hämta killarna. Sorgligt så klart, särskilt eftersom att dom verkligen börjat känna sig trygga och bekväma i hemmet - men fortfarande inte nog. Jag kände att det skulle krävas extremt mycket träning för att dom skulle bli "vanliga" sällskapskatter, även om alla djur är individer och unika. Hur som helst så väntade jag mig att M och L som sköter föreningen skulle vara några slags proffs på att hämta in katter som dom vet inte är tama, men icke. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig ett sådant krig med att få in katterna i burarna. Efter att ha rivit hela köket fick vi in stackars, rädda lilla Musse i buren. I samma veva fick jag reda på att dom flyttat omkring redan 4 gånger, ännu en gång något som dom missat att berätta för mig sedan tidigare - inte konstigt killarna är rädda för buren. Dom vet ju vad som väntas - ett byte av hem och revir. Efter att vi fångat Musse i alla fall så var det dags att försöka få tag på Maxi. För att göra en lång historia kort så gick det inte, och han är kvar under mitt badkar. Usch.... har pratat lugnande med honom hela dagen och bara suttit hos honom, jag tror det fungerar och att han kommer komma fram ganska snart. Men stackars liten... hade aldrig tagit emot dom om jag visste att det skulle bli såhär och hade aldrig släppt iväg dom av samma anledning. Men nu är det gjort och jag hoppas verkligen att dom hamnar hos någon som kan erbjuda dom rehabilitering. 


Detta tar bort ALL förväntan jag har för imorgon, när jag ska hämta min bebis. Jag är helt säker på att han är bror till Katsa. Så lika i sättet, båda övergivna och hittade i burar i stan. Längtar tills jag får krama om honom och välkomna honom hem <3

Likes

Comments

Vardag

Igår var en bra dag! Jag vill kartlägga varför. Tyvärr avslutades dygnet med mycket tryck över bröstet och sömnsvårigheter, vaknade flera gånger under natten och kom aldrig riktigt ner i djup (lugn) sömn, trots lugnande tablett innan läggdags.


Hur som helst, resten av dagen igår vill jag minnas att jag kände mig pigg och glad. Till att börja med tror jag att det kan ha berott på att jag tränade dagen innan och att det var ljusare ute på grund av snön - varav det sistnämnda är omständigheter jag inte har möjlighet att påverka, såvida jag inte flyttar härifrån. Men annars? Jag hade att göra igår... det kändes lite jobbigt och stressigt, men det var nog ändå bra. Vanligtvis brukar jag börja mina mornar med frukost framför tv:n i tron om att det är en skön start på dagen. Jag tror det är fel... Igår började jag morgonen med choklad och en celsius i sängen med datorn på magen och det projekt jag hade att göra för dagen. Haha, okej nu säger inte jag att man ska börja sin morgon med choklad och celsius i sängen, men grejen var nog att jag satte igång med mitt projekt på en gång - vilket säkert gav mig energi. Jag kollade nästan ingenting på tv igår och satt allra mest med min dator och skolarbetet. Värt att notera! Kom igång med det du ska göra under dagen på en gång.


Med det sagt så är det en fin balans genom det tänket, att komma igång på en gång, och att inte hamna i en spiral av att vara tvungen att hålla igång och göra något hela tiden.


Idag och resten av veckan är också ganska väl planerad vilket känns både jobbigt och bra. När jag tänker på det lite löst får jag panik, herregud hur ska jag orka att hitta på saker? Men när jag listar upp det för mig själv så inser jag att jag faktiskt varit agnsak bra på att sprida ut vad jag har att göra de här dagarna, vilket innebär att dagsransonen energi bör räcka till. Så - vad lär vi oss? Tänk inte på vad du har att göra i onödan. Rada upp det och sedan släpp det. Det är ingen idé att gå runt och tänka på vad som komma skall om tanken i sig inte hjälper uppgiften du har framför dig.


Idag:
- Började morgonen med att handla lite frukost och matvaror till mormor - hade även undkommit parkeringsböter, yay!
- Skype-möte med Bella och Josi, angående vårt projektarbete som ska lämnas in på söndag 8e januari.
- Skulle haft möte med min chef kl 13:30, men detta blev framflyttat till klockan 16'ish istället. Jag väljer att ta den tiden jag fick gratis till att plocka i ordning här hemma och bara vila.
- Vid 17-tiden kommer "änglakatten" och hämtar bröderna grå som jag har här hemma. Känns sorgligt då dom har blivit säkrare för varje dag här, men samtidigt känner jag inte att vi kommer att hänga ihop livet ut. Jag har en annan kattkille in mind :)
- Förhoppningsvis finns det tid i tvättstugan så att jag kan tvätta lite filtar och så, rensa bort brödernas revir
- Ska se över projektarbetet och diskussionen som skrivs på just nu

Imorgon:
- Kanske blir en tvättdag!
- Skype-möte med Josefina för att göra klart alla diagram samt sammanställa rapporten så att den är i princip färdig

Lördag:
- Hämta Greyboy på Djurskyddsföreningen! <3

Söndag:
- Hälsa på Alexandra


Det här kanske inte var så farligt i alla fall. Borde jag lösa. När skolarbetet är klart och katterna har flyttat ut och in, alltså någon gång under nästa vecka - så känner jag att det nya livet kan börja ännu lite mer. Då kommer jag bara ha mig själv att tänka på. Då vill jag träna för att må bättre och bli pigg, gå på promenader för att få i mig ljus och spendera tid i gymnastikhallen för att det ger mig livsenergi. Blir bra det här!














Likes

Comments

Lisa, Tankar och känslor

Vad innebär det att vara utmattad? Jag gissar att det är väldigt olika för alla men samtidigt så finns det generella symptom och vi människor är trots allt varandra väldigt lika - om än unika.


För mig såg det ut såhär... jag har "gått in i väggen" tre gånger skulle man kunna säga. Första gången var på gymnasiet. Jag minns i princip ingenting om min gymnasietid, förutom ångest och smärta, men dessa var symptomen jag fick.

- Huvudvärk:
Jag hade huvudvärk v a r j e d a g. Idag när jag får sådan huvudvärk så kan jag inte för mitt liv förstå hur jag orkade med att gå till skolan. Det gjorde jag förvisso inte varje dag, jag var hemma mycket. Både av trötthet (psykisk) och på grund av huvudvärken. Jag minns att jag kände mig lyckosam om jag slapp huvudvärk 3 timmar på en vecka. Jag gick och la mig med värk och jag vaknade med ännu värre värk. Det var fruktansvärt. Jag gick till olika läkare minns jag och man röntgade mitt huvud och allt men tillslut kom jag till en som verkade förstå vad som låg bakom huvudvärken - vilket jag idag inte kan förstå att man inte upptäckte tidigare. Stress. Det var helt enkelt spänningshuvudvärk jag led av. Jag minns inte detta men har fått berättat för mig att läkaren fick mig att säga upp mina 4 olika jobb och andra aktiviteter så att jag endast kunde ägna mig åt skolan. Hon skickade mig även till en sjukgymnast som gav mig akupunktur, massage och stretchövningar. Jag tror på riktigt att läkaren och sjukgymnasten räddade mitt liv, för jag hade kört slut på mig själv.


- Ångestattacker
Dessa kom i samband med att jag gick igenom något jobbigt, så som bråk med pappa (vi hade det bra stormigt under min gymnasietid) eller när jag var arg/ledsen på mig själv. Jag minns inte det här så bra heller... andra verkar minnas sina första ångestattacker i detalj men för mig känns det som om det bara har varit en del av livet, alltid. Jag vet inte om det är sant. Jag minns en specifik gång bara, och det är när jag ramlade ihop så fort jag kom innanför dörren hos mamma. Jag hade nog glömt att andas på väg hem från pappa.


Sedan minns jag inte mer från den tiden... Andra gången jag hamnade i en utmattning var när jag och R varit tillsammans i ungefär ett halvår. Han hade ingen inkomst och vi bodde tillsammans. Han ar deprimerad till och från och kämpade med sitt missbruk. Jag arbetade varje dag 100 % samt för en kollega som var på föräldraledighet. Företaget jag jobbade på utökade sitt utbud och gjorde förändringar som påverkade kunderna starkt vilket ledde till att jag hade mer arbete än vad någon kunnat vänta sig. Jag jobbade nästan aldrig över - jag var där 8-17 - så egentligen var det nog svårt för folk att se hur stressad jag var. Men jag jobbade så brutalt fort. Jag skrev så att fingrarna blödde, jag pausade inte, jag glömde bort att andas och jag tog åt mig känslomässigt för varje fall jag stötte på. Denna gång var symptomen annorlunda...

- Zombie
Jag gick på autopilot. Hela tiden. Jag visste inte vad min kropp gjorde, den levde sitt egna liv. Jag kunde "vakna upp" och vara i ett rum jag inte mindes att jag gått till.


- Extremt nervig
Jag kunde inte sitta still och slappna av. Jag tappade saker hela tiden, glömde bort vad jag skulle säga eller göra, var tvungen att göra saker i en viss ordning för att inte börja gråta


- Nära till känslor
Alla känslor. Jag var antingen jätteglad, jätteledsen eller jättetom. Att jag tillslut gick till läkaren och sjukskrev mig var på grund av att jag inte kunde sluta gråta. Jag var så trött. Och ledsen. Jag bara grät, och grät och grät.


Tredje gången... Tre och en halv... Vid den här tidpunkten i livet har jag nyss kommit ur ett destruktivt förhållande, studerat i ungefär ett halvår, arbetat 20-30 % vid sidan av studierna, varit tränare i gymnastiken där det varit mycket tävlingar. Den här gången blev jag rädd.

- Min kognition
... var ett vrak! Jag kunde inte minnas någonting. Jag dubbel/trippelbokade mig hela tiden. Jag tappade ord och hela meningar, sa fel. Visste inte vad jag pratade om. Kände mig på riktigt korkad. Jag kunde glömma bort hur man kör bil när jag satt i bilen - jag backade in i en bil trots att jag kollat bakåt flera gånger och trots att personen i bilen tutade och trots att mina backsensorer gick igång. Jag hamnade i bråk med en gatuarbetare och gick därifrån utan en aning om vad vi hade bråkat om eller vad jag hade sagt.


- Sömnen
Jag kunde inte sova. Jag somnade snabbt på kvällarna men jag vaknade säkert 10-20 gånger varje natt - eller 1-2 gånger för att sedan inte kunna somna om. Jag blandade ofta ihop vad som var verklighet och vad som var drömmar. Dagtid somnade jag överallt. Alltså överallt. På föreläsningar, i frisörstolen, på koncernmöten och värst av allt - bakom ratten.


- Ångest och panik
Jag orkar inte beskriva vad ångest och panik är för något. Den som vet den vet, och den som vill veta kan använda google. Det var i alla fall extremt. Extremt jobbigt och extrema attacker. Dom kom oftast när jag var trött (vilket var typ hela tiden), när jag hade för mycket att göra (vilket var typ hela tiden så klart......) eller när jag inte hade någonting att göra över huvud taget. När kroppen hade tid att känna efter.


- Smärta
Jag spände mig hela tiden och andades aldrig riktigt in (toppandas kallas det) vilket resulterade i att jag fick massvis med muskelknutar och låsningar i många olika delar av kroppen. Dessa gjorde det i sin tur ännu svårare att andas och så blev det en ond cirkel....


- Tankar
Onda tankar eller oförmåga att tänka över huvud taget. Loopar av ord spelades upp om och om igen, små blixtar av tankar som aldrig nådde hela vägen fram, virvelvindar av känslor eller blöta fläckar av försök till en tanke. Så kändes min hjärna.


On top of all this, om man nu ska passa på att spy ur sig hur det är att vara utmattad, så har jag alltid gått runt med extremt hög press på mig själv och aldrig tyckt om mitt eget yttre. Och sen inte tycka om mig själv och mitt inre för att jag ens låter mig själv lägga energi på mitt yttre.... ond cirkel. Det tar energi.


Så, detta är några av de symptom jag (och säkert många fler) upplevt under dessa gånger då jag "gått in i väggen" eller vad man nu ska kalla det. Nu är jag under steg 3 och på väg tillbaka till livet. Jag är sjukskriven från jobb och studier och planerar att ta denna chans och vända mitt liv till rätta en gång för alla. Inte för att jag borde eller för att man ska - utan för att jag vill. Jag vill leva ett normalt och händelserikt liv. Jag vill orka. Jag vill ha lust och jag vill ha kul. Då måste man ha energi. Det ska jag lära mig spara på och vinna tillbaka.


Lovar!




Likes

Comments

Lisa

Så, vem är jag? En lång historia... kan man enkelt säga.


Utåt sett är jag en ung vuxen, 24 år som läser en kandidat på GU/Chalmers i Kognitionsvetenskap och arbetar som kommunikatör på ett företag där jag varit sedan maj 2007. Jag är en tjej som älskar sin gymnastik och tränar en tävlingstrupp med fantastiska tjejer 3 dagar i veckan. Jag bor i Göteborg i en 2a på 49 kvm, granne med min extremt jobbiga mormor vägg i vägg och min storebror i huset bredvid. Pappa bor lite längre ort på gatan och mamma bor hemma i Lerum. Hemma i Lerum säger jag för att det är där jag är uppvuxen -- eller närmare i bestämt i Floda. Mitt Floda. Mina föräldrar är alltså skilda. Jag skyller på pappa fortfarande, för att vi är en trasig familj, då det var han som valde att lämna det livet vi kände till och vi andra fick bara gilla läget och acceptera vårt nya liv och framtid. Det kommer säkert mer om det i många inlägg framöver. Det vi kan ta med oss är att ja, jag är arg på min pappa fortfarande - men han är ändå världens bästa. Alltså världens bästa pappa.


Sommaren 2014 träffade jag R, som var mitt livs kärlek och vi flyttade ihop när hösten kom. R hade problem med droger och allt som hör till, vilket gjorde vårt liv svårt. Mycket svårt. Det kommer säkert mycket mer om det i fler inlägg också. Vi gick isär vintern 2015/2016 men höll kontakten långt därefter. Inte nu längre.


När vi släppte varandra så blev jag så kallat utmattad för 3e gången i mitt liv. Första gången minns jag inte mycket av, utan har fått återberättat för mig av främst mamma och min vän Julia. Jag var ungefär 18, gick på gymnasiet och hade huvudvärk och ångestattacker varenda dag. Jag skolkade mycket eftersom att jag hade ont och jag hade inga vänner i skolan - så valet att stanna hemma låg alltid nära tillhands. Ändå fick jag bra betyg och ställde höga krav på mig själv. Samtidigt som jag studerade arbetade jag som tränare för barn i gymnastik och dans, gruppinstruktör i dans på ett gym för vuxna och kundtjänstmedarbetare där jag är kommunikatör idag. Jag tränade även själv (dans) och försökte samtidigt ta körkort. Det blev för mycket. Samtidigt hade jag, som vi också kommer att återkomma till är tanken, levt med ätstörningar i flera år. Det bröt ut i anorexia när jag var 14, alltså 4-5 år tidigare. Jag blev friskförklarad snabbt eftersom att jag la på mig den vikten jag behövde för läkarna och sa det psykologerna ville höra - men jag blev aldrig frisk. 8-9 år senare kunde jag först säga att jag mådde ganska bra i det hela, och vara ärlig mot mig själv. Det fick förstås ingen veta, det var ett inre krig. Jag la av med allt utom skola efter order av läkare och mamma, och sen minns jag inte mer vad som hände där. Livet rullade väl på och jag tog studenten och blev vuxen.


Andra gången jag blev utmattad var efter en lång period av att "ta hand om" R och jobba för 2 personer som kommunikatör. Samtidigt hade jag gymnastiken och egen träning. Och alla hjärnspöken. Listan är klart kortare på vad jag hade att göra den här gången - men jag var väl skörare än förr. Jag, min kropp framför allt, kunde inte hantera stress som de flesta andra längre.


Nu, är det tredje gången jag går in i den berömda väggen. Denna gång är det allt ovanstående som kommit ikapp antar jag - plus att jag alltid haft ganska mycket att göra. De perioder jag inte har haft mycket att göra har hjärnan inte låtit mig vila utan velat sätta igång med nästa projekt, och har det inte funnits något projekt så har den grävt fram något från det inre och jonglerat omkring inom mig. Ja, hjärntröst är vad jag är.


Grejen är --- att denna gång ska jag ta mig igenom det här. Ingen quick fix som dom förra gångerna. Inte sluta med allt och sedan köra på i 120 igen. Jag vill bygga upp mig själv från grunden så att jag kan leva ett normalt liv. Jag vill orka en hel dag med aktiviteter. Jag vill träna för att må bra i själen och för att bli stark, inte för att vlil smal eller snygg. Det känns förmodligen inte här mellan raderna om man inte känner mig, men att jag tänker såhär visar att jag har kommit så himla långt - och det tänker jag vara stolt över! För en gång skull.

Jag har varit med om mycket. Jag är stolt över att jag, med vad jag har med mig från livet, vill bli en bättre person. 

Likes

Comments

Tankar och känslor

Okej, en gång till.

Denna gång ska bloggen hjälpa mig med att;

- Tillföra struktur i vardagen
- Vilja hitta på saker
- Sortera känslor och tankar
- Hitta tillbaka till min kreativitet
- Fördjupa mig i mig själv
- Rensa ut vad jag har inom mig
- Dela med mig och känna mig öppen

Bloggen kommer inte att vara;

- En plats för press
- Ett försök till att få många läsare
- Något annat än mig själv



Likes

Comments