View tracker

​Helt still. Eller ännu värre - jag kan börja skriva på alla frågor men jag kan inte få ihop det. Jag kan inte få ner alla de bra exempel jag har i huvudet i någon särskild ordning i ett jäkla Word-dokument. Jag snackar förstås om vår hemtenta. ​Hemtenta!!! ​Uaaahhhh.... 

Sanningen verkar vara att jag kan inte få ner någonting av värde ut genom fingrarna. Tänkte skriva hör för att komma igång och kanske få lite feeling men det kan man ju fet-glömma. Men jag vet att jag har förmågan någonstans inom mig. Jag måste bara hitta tillbaka och lita på mig själv! *peptalk*. 


Suck... det här hjälpte inte alls. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

... faktum är ju att största delen av mitt liv är ljus! & rolig, harmonisk och stilla. Det är väl det att de mörka dagarna och känslorna, de som kommer från mitt inre och från R, tar så mycket plats. Är det så - tar mörk materia mer plats än ljus?

Hur som helst - haft ett par underbara dagar med R, bara skrattat massor och levt i nuet. Det vi gör i nuet är inte direkt något storslaget då R inte har någon inkomst och jag lever på CSN - men det känns alldeles underbart i alla fall. Att leva i nuet för oss just nu är lika med att bara vara... gärna hemma. Det ger mig så mycket energi, att skratta och känna mig lugn. Det ger mig energi att hålla ordningen och ordningen i sig ger mig ännu mer energi. Allt i livet är verkligen geometriskt och mätbart. R's humör/dagar kan visas enkelt genom ett grafdiagram och likaså min energi-loop. Måste säga att jag lärt mig en del av detta, faktiskt. Jag vet vad som får mig att må bra och jag förstår oftast vad det är som gör dagen tung - även om det kanske inte alltid är enkelt att ändra på eller göra något åt. Tänk så fint om jag kunde samla alla mina tips (based on egna erfarenheter) och ge ut någon slags överlevnadslista för personer som känner mycket som jag - för jag vet att ni finns där ute.

De senaste åren har jag varit väldigt öppen med min ångest. Jag har pratat om den på jobbet (som tur är så ser många en viss typ av ångest aka utrbrändhet som något ambitiöst), med mina nya vänner, med min familj och framför allt med mina barndomsvänner. Herregud va skönt det var. Tänk - jag var aldrig ensam! De kände så mycket som jag att det har nästan varit läskigt att säga högt. Men jag kände mig ensam under de där åren, när allt var som jobbigast. Ni vet... tonåringar. -- Men det jag vill säga är att jag känner mig inte längre ensam. Jag uppfattar inte längre psykisk ohälsa som något tabubelagt. Är det för att jag är så omringad av det (tur eller otur..?)? Är det för att jag själv är så öppen vilket leder till att nästa på tur vågar öppna sig hen också? Vi är i alla fall inte ensamma, den saken är säker. Nu ska vi bara hitta redskap som fungerar för dig med missbruksproblem, för dig som stänger in dig, för dig som vill så mycket men inte orkar och för dig som inte vill men måste.

Jag ska hitta på något.

Det var inte alls vad det här inlägget skulle handla om - men nåväl. Det blir vad det blir.


Likes

Comments

View tracker

​Jag lever definitivt i förnekelse just nu. Eller i paus-läge. Det kommer snuttar av hopp och det kommer stunder av total hopplöshet. Vad håller jag på med? Vad gör vi?

Jag ska börja ta fina, perfekta bilder att visa här -- och sedan skriva om en inte alls perfekt men ändå alldeles underbar vardag. 

Får se om jag lyckas knäppa någon fin bild på gymnastikträningen. Det är inte särskilt fotovänligt där och det är inte jag heller just nu - så det ser ju mörkt ut. Men gymnastiken har blivit en stor del av mitt liv igen - så den vill jag få med här. Det är en perfekt metafor för hur mycket man sliter, hur mycket blod, svett och tårar det finns, under den där perfekta fasaden eller stunden som du visar upp för dina åskådare. Visst? 

Likes

Comments

​Okej, så allt i livet är ju ibland och då och då - både och. 

Såg precis ett inlägg som handlade om tablettmissbruk (gällande en bloggare) och orkade inte. Bara orkade inte läsa för att vi har just kommit över det för idag. Så - jag blundade. Precis på samma sätt som jag blundar för de flesta som sitter på marken och samlar in pengar, eller för allt annat elände som är i världen - mer eller mindre i närheten. 

Det jag just kom på dock - är att ibland är blunda precis det rätta att göra. Idag när jag kom hem från skolan och efter en sen lunch med mina bästa vänner - ligger R på soffan. Åh ja, en sådan dag. Den var ganska väntad. Hans dagar och humör följer en kurva, ett diagram som man faktiskt kan förutspå. Men istället för att ta åt mig personligen av hans känslor och humör (man tänker ju "varför kan inte jag få honom att må bra, varför är inte jag mer värd?") - så lät jag honom vara. Kan tyckas vara världens enklaste grej för någon annan - men det är något som är så svårt för mig varenda gång. Låta honom ligga där och våndas i sig själv, samtidigt som man vill göra honom glad men försiktigt - utan att skada sig själv på kuppen. 



Likes

Comments

​Okej, så alla kan ju ha bra eller dåliga dagar. Det är väl så vi människor är och det är väl de här dagarna som gör oss till dom vi -- inte är -- utan som dom vi framstår som. Det är just det... genom en dålig dag kan vi verka som att vi är någon annan än den vi -- åtminstone -- vill vara. Det är så dumt. För här är jag - egentligen vill jag inte lämna honom - men jag säger saker den här dåliga dagen - som får mig att verka som någon som vill ta mig ur. 

Jag antar att det kanske är annorlunda och känns extra mycket när man lever tillsammans med någon som lider av psykisk ohälsa. Eller ännu bättre - är två personer med psykisk ohälsa. Så mycket som förenar oss men också så mycket som gör att vi är så olika. Just det... olika. "eld och vatten"... Det är ju det vi är. Varandras motsatser. Vi behöver båda existera för att kunna vara dom vi är. 

Det här är en väldigt massa flum för någon som inte känner mig, eller R. Så låt oss börja med -- vem är jag? 
- Det är ju den svåraste frågan i hela vida världen, är det inte? Jag är en person som är antingen eller och både och. Jag är en ibland-människa. Jag skrattar högt ibland, jag gråter ibland. Jag är stolt som en tupp ibland (alltid....) och jag ger mig ibland. Så fortsätter det... med alla personlighetsdrag ni kan tänka er. Jag är en person som förstår mig på psykisk ohälsa då jag har egen erfarenhet av det - samtidigt som jag är någon som tänker "Ryck upp dig och skaka av dig det!" - en dag som denna i alla fall. 

Så här sitter man. Han behöver mig förmodligen mer än någonsin och jag blir arg för han är inte min att ta hand om. Han behöver ta hand om sig själv. Ännu bättre - varför kan inte han rycka upp sig och ta hand om mig istället? Jag säger ju att det är dumt. 

Ni ska få lära känna mig bättre - och ni ska få lära känna R tillsammans med mig också. 



Likes

Comments

Okej, så kanske femtioelfte gången gillt med blogg men nåväl. Jag behöver den här platsen -- och jag vill tro att den här platsen behöver mig.

Jag är någon som mår bra av en liten dos kreativitet och jag vill få någon annan där ute att må bra också, och kanske kan detta vara lösningen. Att vara 23 år med drömmar är inget utöver det vanliga - men att vara 23 år med de erfarenheter jag har kanske är lite mer att komma med och jag vill dela med mig. Dela med mig och dokumentera för min egen skull.

Det här är Katsa. Hon kommer vara med en del på den här resan

Likes

Comments