Jaha, så var det ett tag sen nu igen då🙄 Jag måste nog acceptera att jag aldrig kommer bli en bloggare som uppdaterar ofta (typ aldrig...). Det är som med allt annat, idéerna och viljan flödar men att slutföra saker och ting är väl inte min starka sida. Även om jag blivit bättre på det 😄

Jag har väldigt mycket lättare att genomföra saker från början till slut om det är något som intresserar mig eller som jag är bra på. Det låter dumt men det är sant,det är lättare att hålla koncentrationen, ta in och sortera allt om jag tycker det är roligt.

Som med bakningen, det kan se ut som ett bombnedslag i köket men jag har ändå full koll på vad jag gör och vad som ska göras härnäst👩🏻‍🍳Men en annan gång kan jag inte ens få in i huvudet och förstå Milo’s (5 år) ”tjuv och polis” kortspel. Mamma fick förklara för mig 4 gånger och väldigt långsamt. Inte för att jag är dum utan för att jag ser att hennes mun rör sig och hur mycket jag än försöker så kan jag inte ta in det hon säger. Förstå mig rätt, älskar att umgås med Milo men kortspelet i sig intresserar mig inte så mycket 😅.
Kan säga 100 exempel men då kommer detta inlägget aldrig ta slut😂

Det här (👆🏻) var inte alls vad mitt inlägg skulle handla om utan det skulle handla om att det var ”kanelbullensdag” idag, men klart att jag skulle skriva en roman innan jag kom till sak!

Jag har inte bakat på väldigt länge och för ett tag sen bakade jag bullar så jag kände inte alls för det. Jag ville baka cupcakes så jag kunde få testa min nya tyllar 🙌🏻 Det var första gången jag testade just dessa tyllarna så det blev inte perfekt kan man ju säga😆 Men övning ger färdighet som jag alltid säger!

E ville såklart att jag skulle baka chokladbollar men det är något utav det tråkigaste jag vet i bakväg och receptet kan jag rabbla i sömnen då E är helt besatt av chokladbollar. Jag gillar när det är något jag inte alltid gör. 👏🏻 Det nämndes också kladdkaka (vilket man också alltid bakar😂) några gånger så jag körde kladdmuffins med ett lager av chokladbollssmet och eftersom jag ville spritsa så blev det någon hemmagjord ”vi tar vad vi har” chokladsmörkräm som i konsistensen blev som en mousse på. Rätt god men kan ändra en del tills nästa gång! Väldigt enkel att spritsa också om den som med all annan smörkräm inte står framme för länge när du gör det. Det låter mäktigt och det var det också, men det funkade. Den kladdiga muffinsen med den kladdiga chokladbollssmeten i kombination med den lena smörkrämen/moussen👍🏻

Så när det gäller bakningen längtar jag till resultatet och jag kan i mitt huvud på något sätt lägga upp en plan och se hur jag ska slutföra det hela. Hur jag lyckas vet jag inte, och hur jag ska lyckas få in det i allt annat jag gör i vardagen vet jag verkligen inte 🤔 #adhd


Dåligt ljus på bilderna då jag tog med mobilen och det var på kvällen, så måste nog ändå säga att det blev finare IRL😅 När jag tog en smakbit så såg den inte då rolig utocy man ser inte chokladbollssmeten som gömmer sig väl i mitten.


😘❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår fick jag mig en liten överraskning när jag hämtade in posten🎁 Emelie hade beställt hem ett "aldrigensam"armband till mig efter att jag skrev mitt inlägg om diagnoser ❤ Genom att ha ett armband med texten "aldrig ensam" så stödjer man kampen om att skapa en acceptans kring psykisk ohälsa. Att jag inte köpt ett innan är bara helt sjukt men nu har jag iallafall mitt armband och jag tycker ni också ska gå in och köpa ett! 😃❤

http://aldrigensamshop.com/

http://www.aldrigensam.com/

https://www.facebook.com/aldrigensamcom


Jag vet att om jag hade sett någon på stan med ett sånt här armband så hade jag känt hopp och glädje. En liten gest kan göra så mycket för någon annan.



Likes

Comments

På den här bloggen (som jag inte är så aktiv på men som jag alltid hoppas på att bli😝) har jag varit mer öppen om mina diagnoser än vad jag någonsin varit innan på sociala medier och då har jag egentligen inte skrivit mycket alls. Jag är väldigt instängd när det kommer till saker som enligt mig känns så personligt och privat.. Jag skäms även fast jag inte borde skämmas. Mina diagnoser som jag har är "vanliga". Det är vad jag ofta får höra iallafall och ändå är det ingen som pratar öppet om det. Och jag förstår varför. För att folk dömer. Utan att egentligen veta vad diagnoserna innebär och hur mitt liv fungerar.

Så varför skriver jag så här nu? För att jag har lärt mig att jag inte är mina diagnoser, brister är något vi alla har och vi alla påverkas olika av det. Jag försöker att inte jämföra mig med någon annan då vi alla har olika sorters problem.De saker jag har svårt för tycker många är hur enkelt som helst och tvärtom, men inget problem är mindre än det andra. En av mina diagnoser är adhd och det är en väldigt individuell diagnos och så som jag upplever den kanske inte någon annan gör. Men för mig har det vart allt annat än en positiv resa. Jag vill försöka vara ärlig, ärlig om hur livet KAN vara och hur det kan bli om man har haft och har diagnoser som tex, depression, adhd och borderline. Jag hoppas visa någon att det är okej att prata om det och att man inte borde skämmas, att även jag själv ska acceptera mina diagnoser lika mycket som jag tycker andra människor ska göra det.

Jag vet att många människor känner sig ensamma i sina svårigheter, jag har själv alltid gjort det. Även om jag har personer runt omkring mig som stöttar mig till 100 % så känner jag mig fortfarande ensam i just denna delen av mitt liv. Att inte ha pratat med någon som har samma diagnoser har gjort att jag känt mig annorlunda och konstig. Ingen förstod ju och många tyckte jag var jobbig och besvärlig. Speciellt innan jag fick svar på varför jag kände mig annorlunda i olika situationer och i livet överhuvudtaget. Det blev lite lättare att börja försöka acceptera och jobba på saker och ting när man fick förklaringar på en del saker. Både hjärna och kropp påverkas och det är jobbigt både fysiskt pch psykiskt.

Idag är mitt liv mestadels bra, jag har fler bra dagar än dåliga. Så var det INTE innan. Jag kämpa mer med vardagliga saker som "normalt" inte borde vara så svårt, jag känner mer och reagerar starkare på saker som man "normalt" annars kanske inte ens brytt sig om. När man läser det så som jag skrivit det låter det ju relativt enkelt fixat? Jag önskar verkligen att det var så, tro mig. Verkligheten är helt annorlunda.

Jag har blivit bemött på många olika sätt av människor. Antingen ser vissa det precis som jag skrev, att det inte är något att må dåligt av. Alla har ju ADHD och personlighetsstörningar nu mera, så låter man sig tryckas ner av något så enkelt så är man bara lat eller svag.

Eller så finns det människor som inte tror att man klarar något. De människor som ser ner på en och inte tycker man duger. Jag har fått höra så mycket olika elaka kommentarer och skitsnack bakom min rygg pga av allt. Jag vet vem jag är och vad jag klarar av, ingen annan ska få avgöra det eller tro sig ha rätt att säga hur jag ska leva mitt liv.

Sen finns det ju självklart de människor som är väldigt öppna för förståelse och inte dömer mig för mina beslut eller hur jag lever mitt liv.

Så ja, diagnoser är ett skrämmande ord för många, även för mig men vi måste lära oss att försöka förstå varandra bättre och inse att ingen är perfekt. . Så glöm inte att alla är olika men det gör inte någon sämre ❤️




Likes

Comments

Mina tankar går till alla drabbade i Orlando 😞❤


Likes

Comments


Det är Pride-tider nu och jag bara älskar när alla flaggorna pryder avenyn, vagnar och bussar. Men mest av allt älskar jag paraden. Människor som visar att man ska vara stolt över sin sexuella identitet. Människor som visar att vi alla är lika värda oavsett läggning. Jag har hört många säga att vi vill vara så himla speciella som ska ha en egen parad och att vi gör oss annorlunda, men det är inte "vi" som gör det. Det är ni människor som inte accepterar och tycker att vi är äckliga, att det vi har inte är riktigt kärlek eller att det är jättekonstigt att en kille/tjej känner att dom är födda i fel kropp. Hade ni bara accepterat och brytt er om ert egna kärleksliv eller om ni har rätt kön så hade det inte behövt vara en parad eller prideflaggor som syns överallt en gång om året. Det är ingen som säger att ni måste kyssa en person av samma kön eller överhuvudtaget ens tycka samma sak men ni kan väl iallafall få låta dom som vill göra det.🌈

Jag är stolt över att vara gay, tro mig. Men ibland gör samhället det lite svårt för mig och alla andra. Jag kan berätta om många gånger då jag önskat att jag bara kunde försvinna bara för stunden för att jag blir så ledsen eller arg. Jag vet att jag inte ska bry mig, att jag ska skaka av mig det och gå med ryggen rak, men ibland så kan jag inte det. Jag kan inte det när jag går förbi 6 vuxna människor i 45 års åldern på en uteservering och någon gör kräkljud efter oss och det enda jag gjorde var att hålla människan jag älskar i handen. Jag kan inte heller låta bli att bry mig när vi är på Espresso House och det sitter 2 killar i kanske 25-årsåldern vid bordet mitt emot och kollar. Dom släpper inte blicken i 1 sekund. Det är jobbigt att bli så uttittad när man sitter och dricker en kaffe. Blickarna dom ger oss säger att vi är konstiga och att vi inte borde få sitta där. Vi frågade tillslut om dom ville något men dom sa inget utan bara fortsatte kolla. Jag fick nog och vi gick, vi fick alltså gå för att vi gav varandra en liten puss.

Det är väldigt svårt att inte ta åt sig när vi ska åka utomlands för att slappna av och varje dag vid poolen har en gubbe som sitter upp på sin stol, riktad mot oss och glor som vi var satans påhitt. Vad gjorde vi? Pussade varandra på munnen, höll varandra i handen - allt som ett "vanligt" par normalt skulle göra på en semester ihop. Varje dag pågick detta, han satt så länge och släppte inte blicken. Han var äcklad. Vi började gå till stranden istället, men både jag och E älskar poolen så egentligen hade vi nog velat ligga kvar. Näst sista dagen kom och vi valde poolen. Idag var jag känslig för att det var frustrerande att någon satt så och skakade på huvudet så fort vi gick till poolen tillsammans. När det började gå mot dom sista timmarna vid poolen så låg jag och solade på en madrass i vattnet, E hoppar i och lägger sig bakom mitt huvud och hänger på kanten. Hon pussar mig på kinden och vi skrattar. Helt plötsligt hör jag hur någon står och halvt skriker vid poolkanten, jag hoppar av min madrass och kollar på gubben som gapar om att vi är äckliga och att det är barn i poolen som vi ska tänka på. Jag hör inte allt utan känner mest bara allas blickar på oss, hjärtat som slår och tårarna bränna under ögonlocken. Jag ville säga så mycket men fick inte fram ett ljud. Där stod vi i vattnet, jag har nog aldrig känt mig så kränkt. Vet att E säger något men jag är redan på väg upp till min solstol. Jag vägrar att han ska se mig gråta så jag går mot rummet. När jag går förbi honom ser jag en kvinna i 50 års åldern som säger till honom att så gör man inte och klarar han inte av att se det så får han gå någon annanstans eller kolla åt ett annat håll. När jag samlat mod till mig går jag tillbaka och rak i ryggen går jag bara förbi honom. Kvinnan kommer sedan fram till mig när jag sitter vid poolkanten och säger - "Försök att inte bry dig om honom, låt inte honom förstöra eran dag". Jag ler och säger - "självklart inte". Men det gör fortfarande ont att jag inte får visa min kärlek öppet utan att riskera att något sånt här kan hända, bara för att jag älskar en tjej och inte en kille. Jag tror inte man förstår den känslan om man inte har varit i samma situation. Jag är inte dramatisk, det är inte alltid bara att skaka av sig det.

Så ja, det är såna som han som gör att vi behöver en egen festival och en egen parad för att visa att kärlek är kärlek och alla är lika värda oavsett läggning.

Det är för mig väldigt självklart att jag ska kunna göra exakt samma saker straighta personer kan, men helst av allt så vill jag bara kunna hålla min flickväns hand på stan och pussa henne lätt på munnen utan att bli uttittad som om vi vore stadens freaks.


Likes

Comments