Header

Veckorna flyter på i en hejdundrande fart och det är lätt hänt att detta forum faller i glipan mellan de berömda stolarna. Jag tänker att den som myntade uttrycket om att saker och ting kan "falla mellan stolarna" måste haft en underlig stol som slukat massor av saker. Ungefär som min tvättmaskin käkar strumpor. Som sagt, denna höst måste vara den snabbaste i världshistorien. Jag hann knappt blinka så hade samtliga löv lämnat sina grenar och nollgradigt väder var ett faktum. Med tanke på att de senaste månaderna varit fullspäckade med jobb och studier är det kanske inte konstigt att det känns som att livet går på snabbfart. För min del är det så kul att diverse designjobb rullar in och att jag får utlopp för min kreativa ådra i verk som faktiskt publiceras någon annanstans än på min mammas tavelvägg. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av ett av mina jobb inom kort vilket såklart känns superspännande! Vad har mer hänt på sistone som jag kan dela med mig av? Halloween firades härom helgen där jag och min syster tog all in till en ny nivå och sminkade oss i cirka 6 timmar. Att vi blev så pass sena att ni nästan missade hela förfesten är en annan femma. Ett sedvanligt beteende i våra kretsar så inget större nyhetsvärde i den historien kanske. Mattias är äntligen tillbaka på planen igen efter tre veckors skada. Vår relation har satts på prov då stora delar av mitt arbete sker hemifrån och han är lika rastlös som en vindrutetorkare. Tack gode gud slapp vi någon djupdykning i stör-ej-diskussionen då han nu är i spel. Helgens planer? Kika björklövens hemmamatch starka förhoppningar om ett glas bubbel eller tjugofem. Ses

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej vänner. Jag har tänkt på en sak. Eller rättare sagt, jag har tänkt på en sak som jag undrar om ni också har tänkt på? Fan va onödigt förvirrande. Aja, here we go Det här med att allt var bättre förr. Vi alla har någon gång hört Bengt, 85 uttrycka sig jämrande om "dagens ungdomar" eller teknik som i hans mening gör livet onödigt krångligare än det någonsin var, då alla människor fattade vad en check var, och hur man betalade en räkning utan att den försvinner i något "moln". Vi har också hört våra föräldrar pladdra i timmar om deras glory days på någon krog som gick i konkurs för typ 30 år sedan. Eller första snusen som de tog vid orimligt låg ålder. Min pappa berättade för mig att han tog sin första snus när han var typ åtta? Vid åtta års ålder hade jag fan toppstrul med att hålla min tamagotchi vid liv. Härom kvällen diskuterade jag och mina vänner om bloggtiden. Alltså då alla hade en blogg och mitt liv bestod av att hinna läsa alla 1204030 bloggar jag följde. När bloggarna var den centrala plattformen och inte ett komplement till instagram för alla influencers att marknadsföra sitt senaste samarbete i. Då Kenza gick i bräschen och var det snyggaste man sett och Blondinbella fortfarande provocerade mer än Gunilla Persson. När jag tänker tillbaka på min första blogg (som jag för övrigt har kvar och älskar att läsa igenom) kan jag inte låta bli att skratta åt hur saker och ting har förändrats. Mina inlägg från typ 2007 - 2013 innehåller noll filter. Nu menar jag inte filter i den bemärkelsen att du kan få ett ansiktslyft eller hundöron. Utan filter i den bemärkelsen att inget censurerades. Allt avslöjades. Det spelade i princip ingen roll om det kunde användas som bevismaterial i en rättegång mot någon av mina kompisar som vandaliserat en offentlig toalett 01.20 en lördagkväll. Eller korna hos grannen som vi försökte rida på utan lov. Det lär ju bryta mot åtminstone några lagar. (K)olaga intrång, (k)ofredande för att bara nämna två. Det var så sjukt mycket roligare att läsa bloggar då. Framförallt roligare att skriva. För att återknyta till ämnet och bli lite seriös igen. Var det bättre förr? Jag ska inte hymla med att jag själv fallit för inspo-trenden och kan verkligen uppskatta den också. För att det här inlägget inte ska trampa i hela vad-vi-väljer-att-visa-debatten ska jag komma till poängen. #throwback eller #tbt måste vara en av de mest använda hashtaggarna i samtliga sociala medier. Är det så att när man blir äldre blir det sämre? Det vill säga, det var bättre förr. Eller handlar det helt enkelt om att man ofta glorifierar det som hänt och väljer att peta hål på den nuvarande situationen? När man dammar av arkivet av minnen, lyser man med ficklampan på det som var bra medan det som var dåligt glöms bort? Eller är vi dåliga på att uppskatta nuet och "filtrera" bort det som inte känns lika picture perfect i nuet? Nu känner jag snart att jag hamnar i något form av carpe diem-träsk vilket absolut inte var tanken. Eller så kanske det precis det som är poängen. Yolo ungdomar, yolo. Innan jag lämnar tänkte jag bjuda på en promenad längs memory lane. Ses

Bild 1. Sambo lär lillasyster allt han kan inför diverse besök på stadens krogar. Iklädda festliga outfits sponsrade av saik j18. Länkar allt så ni vet vart ni kan köpa. + skitig socka. Kommer ev upp på bloppis sen.
Bild 2. Bild på mig då jag fortfarande hade siktet inställt på att bli strippa.

Bild 1. Bild i hög kvalitet med porträttmode. Skoja ba. Någon sjuk bild då jag utsätter mina föräldrars hund för någon märklig situation. Man kan se hur Meja liksom "whyyyy homan whyyyyyy"
Bild 2. Otroligt inspirerande middag från Oskarshamn 2012. Spagetti och köttfärssås med ketchup. Mer insta-vänlig maträtt än så blir det inte.

Bild 1. Sällsynt bild på jag och min bästa vapendragare sekunden efter vi tagit en shot hembränt.
Bild 2. Så jävla diffust att jag inte ens har en caption. Allt jag kan konstatera att det var tiden innan bubbel då tetrapack var life.

Likes

Comments

God kväll. September är nu ett blött och grått faktum för stora delar av vårt avlånga land. Självklart mest påtagligt här i Norrland där solen tycks ha lämnat w/o för detta år. Det här med långa, mörka och gråa dagar är definitivt inte någonting som går hem i hos mig som älskar att fota. Nog med småprat om väderleken. Jag har påbörjat mitt sista år som student. Nedräkningen till en heltidslön har startat. Förbaskat så skönt det kommer att bli med kosing på kontot igen. Dagen då den 25:e betyder LÖNingsdag och inte LÅNingsdag. Ack vilken befrielse. Tills dess är det dock x-antal hemtentor och seminarieuppgifter kvar som skall checkas av. Ambitionsnivån känns fortfarande någorlunda på plats även om motivationen tryter lite såhär, tre år senare. I veckan ska vi göra kvalitativa intervjuer som sedan ska transkriberas och redovisas på muntligt seminarie. Det känns ungefär lika kul som att bli trampad av en stilettklack på dansgolvet när du har öppna skor. Nåväl. Det var nog allt jag hade att bidra med denna gång. Ps. Lägger in två bilder på mitt hem som absolut inte relaterar till inlägget what so ever. Ser finare ut i flödet då. Ds. ses

Likes

Comments

I lördags firade vi att vi varit förlovade i ett år. Det är vansinnigt vilken raketfart som det senaste året har passerat. Titt som tätt smider vi lite planer och kommer på nya idéer för vårt framtida bröllop. Än så länge har vi inte spikat något datum då vi inte riktigt känner någon brådska. Självklart längtar jag efter vår dag och kan knappt bärga mig tills planeringen kommer igång på riktigt. Men jag tror att det blir bättre att vänta tills jag har studerat färdigt. Det blir åtminstone lättare att spara ihop till bröllopet utan att behöva leva på vatten och bröd i ett helt år för att ha råd men en dag.

I veckan är vi i Umeå. Albin och Ida hälsar på här imorgon så vi ska ut och äta en härlig måltid på pinchos. På tisdag funderar jag och Matte på att göra entré på tisdagsrex. Någonting som vi ännu inte provat, trots att vi snart varit Umeåbor i ett år. Några rader senare inser jag att det för ett utomstående öga kan ge skenet av att jag dricker alkohol för jämnan. Vilket är sant. Skämt å sido. Semester.. det är vad det är. Ses

Likes

Comments

Hej allesammans (ni tre tappra stackare som fortfarande tittar in här med jämna mellanrum). En kvalificerad gissning säger mig att mamma och mormor står för två av tre och jag tackar hjärtligast för det eviga stödet. Senast jag publicerade någonting låg snön fortfarande på marken vilket jag ser som ett försvarbart skyll till varför inga fler inlägg blev publicerade. Att jag dyrt och heligt lovade att inte ge upp min bloggkarriär, är en annan femma. I skrivande stund tänker jag inte inge några förhoppningar om ett jämt flöde med en uppdateringsfrekvens a la kissie. Men jag ska göra mitt yttersta för att titta in här en och annan gång. Hanna, som subtilt nog påminde mig om min gravplats till blogg påpekade att jag en vacker dag kommer att tacka mig själv för att jag dokumenterade minnen på just internet. Där saker och ting på gott och ont aldrig försvinner. #throwback till alla fula bilder mina vänner någonsin lagt upp på mig <3. "Det syns knappt att du har en halv lök mellan tänderna".. "Ser det bara för att jag vet om det nu". Tur att zoomfunktionen och printscreens aldrig blev inne!!! Nåväl. Nu är det inte snö på backen längre och solen skiner (typ). En vecka har passerat av min och mattes semester. So far har vi hunnit:

- Fira midsommar i boviken med härligaste gänget.

- Jag har agerat lekledare och förbannat med själv för att jag tror att folk kan lyssna efter klockan 11.

- Besökt ett regnigt midsommartrav i vita sneakers (best idea ever). Hade brunare hovar än hästarna efteråt.

- Tagit det mogna beslutet att endast besöka stadsfesten två dagar i år.

- Betedde oss som 18-åringar och tog igen dessa fyra dagar på två

- Kraschat en stol och faceplantat på en digitalkamera

- Både jag och matte fick ofrivilligt lämna området (couple goals)

- Firat sommaren tillsammans med goda vänner på den årliga stugfesten hos Tim och Ida där det slog världsrekord i längsta kubbstafetten någonsin. Rykten säger att taxibilarna fick vänta på att första matchen skulle ta slut i 20 min. Matchen började 21.00.

- Besökt Nattivalen i Arvidsjaur där samtliga fördomar både bekräftades och dementerades. En salig blandning av fint bubbel på balkong och dansade till musik från en baklucka på en volvo 740.

Tre härliga semesterveckor kvar vilket betyder att listan ska fyllas på med roliga påhitt och äventyr. På återseende (hoppas jag). ses

Likes

Comments

Hej alla glada filurer! Förhoppningvis har ni fredagsmiddagen på bordet just nu och lugnet av helgen har infunnit sig hos er. Här på Björnvägen ska jag, min mor och syster alldeles strax hugga in i diverse delikatesser från taco bar. Min familj är stamkunder där. Fredags-taco i all ära, så länge man slipper laga den själv är deras motto. Tror jag. Jag hittade på det nu i skrivande stund, men det känns som något min pappa skulle kunna säga. Som ni ser på bilderna nedan, och kanske redan har sett på sociala medier, så har jag klippt av mig kalufsen. Hade ni frågat mig för två veckor sedan om jag skulle klippa håret så hade jag sagt att det varit troligare att jesus återuppstått en andra gång än att jag klippt av mig håret. Min inställning till en page-frisyr var så fientlig att jag hellre klippt av mig högra armen med en bultsax än att klippa av mig håret. Men å andra sidan, Donald Trump är president så uppenbarligen har ju orlimligare och hemskare saker hänt. Så jag kände lite YOLO och klippte till.. så att säga (Höhö). Än så länge har inte någon våldsam ångest infunnit sig och so far så trivs jag väldigt bra. Vem tackar nej till nyklippta toppar liksom? För övrigt vill jag skicka en shout out to my home girl Lilli som idag fyller 24

 starka höstar! Grattis vännen, saknar dig i massor! ses

Likes

Comments

Så öppnade sig himmelen och snön har lagt sig som ett fluffigt duntäcke över i princip hela Norrland. Efter att ha bott söderut i fyra år kan jag konstatera att man glömmer fort hur vintern här upp kan vara. Missförstå mig inte, jag älskar snön och ljuset som den medför. Bara genom att titta ut genom fönstret känns det som att jag är med i julkalendern och att Amy Diamond kommer poppa upp i fönstret och be mig åka skridskor. Måste har varit sämsta julkalendern ever för övrigt. En sak som jag inte glömde när vi bodde söderut var hur man kör bil vid snöklätt underlag. Att kunna köra bil på vintern med hjulspår, svartis, lönnhalka och alla andra lömska hinder snön och minusgraderna för med sig är en gen som vi norrlänningar föds med. Ty det är allmänt känt att du banne mig ska kunna köra bil ordentligt om du kommer uppifrån. Kan du inte det är troligtvis din mamma, pappa, körskolelärare eller annan släkting från södra breddgrader och kan därför beskyllas för ditt tillkortakommande som norrlänning. Ty det är också allmänt känt att söderlänningar inte kan manövra något som helst fordon vid snöväder. Det är också därför som vid de enstaka fall som det sker olyckor i under vinterns månader att sannolikheten är stor att den ändå orsakats av en söderlänning som inte kan köra bil. Svartis, hagel, snöblindhet, ishalka, hjulspår, kassa vinterdäck eller skymd sikt på grund av snö kan knappast påverka en norrlänning som kan köra bil. Så ta det lugnt på vägarna i snökaoset, man vet aldrig hur många söderlänningar det finns på vägarna... ses

Likes

Comments

Hej allesammans. Det här med min ensamhetsångest visade sig inte bli ett problem denna gång då jag plötsligt fick besök av min syster och henne bf Kevin. Lyckost mig! Igår lyxade vi till det och gick på favorit restaurangen Pinchos. För er som inte har provat det ännu kan jag meddela att en tur och retur till biljett till närmaste stad där restaurangen finns är värt varenda krona. Jag har dock besökt stället lite för frekvent på senaste tiden vilket både syntes på personalens reaktion i form av direkt igenkänning samt på min sinande kassa på banken. Efter middagen korkade vi upp en flaska bubbel och delade på den samtidigt som vi mättade sötsuget med lite chips. Dillchips i vanlig ordning när min syster får bestämma. Av alla chipssmaker som erbjuds 2016 tycker jag verkligen att det är ridiculous att det är den enda smaken som går hem hos henne. Men vad gör man inte för sin lillasyster? Idag har ungdomarna bestämt att shopping står på schemat. Jag har några timmar plugg framför mig men ansluter lagom till lunchtid. Hoppas ni har en lika spännande onsdag som jag! ses


Likes

Comments

Hej allesammans! Två inlägg i rad, ni måste tro att ni ser i syne. Men jag kan tala om för er att detta är icke en synvilla. Mattias har flytt fältet och lämnat lägenheten för tre dagar på vift. Sanningen är att han har bortamatch, men det lät roligare att skriva att han flytt, så jag gjorde det. Detta leder till att jag har tre hela dagar att fylla med aktiviteter för att min ensamångest inte ska härja fritt. Jag gillar inte att vara ensam. Korta stunder är jag duktig på att roa mig själv med vettiga saker, så som plugg, städning, gå promenader med Theo och så vidare. Problematiskt blir det när de uppräknade sysslorna är avbockade. Då utelämnas jag plötsligt till min fantasi som kan bli tämligen desperat i stunder av ensamhet. Det är just då jag för för mig att sortera sockar i storleksordning, vilket kan låta harmlöst, men det kan också exemplifieras i att jag möblerar om hela lägenheten och inser halvvägs att det blev fult och att jag måste börja om men jag orkar inte flytta soffjäveln igen. Samtidigt spelas "All by myself" med Celiné Dion på högsta volym och min sorgliga tillvaro är komplett. Det kan också resultera i att jag tror att jag behöver en förändring och färgar mitt hår någon sjuk färg som jag just där och då tror kommer bli amazing. Jag vet inte hur många pannluggar och page-klippningar jag stoppat mig själv från. Är ni också så? Jag önskar att jag var en sådandär person som är så skön att man bara trivs så bra i sitt eget sällskap att ingen typ får hänga med mig. Istället lär jag förmodligen sätta saxen i Theos päls, ringa mina vänner och prata med dem tills de får nödljuga att maten är färdig för att bli av med mig och typ varva alla tv-spel vi har. Det var allt för mig. ses (om jag har pannlugg nästa gång vi ses, vet ni varför)


EDIT: Jag googlade mitt tillstånd. Det vill säga rädslan för att vara ensam. Det kallas tydligen monophobia. Det stod också att det leder till alla typer av sjukdomar och att jag troligtvis är döende, TY google.

Likes

Comments

Hej allesammans! Efter ett uppehåll här på bloggelibloggen tänkte jag att det kan vara kul att återuppta skrivandet igen. Jag har försökt mig på det här med twitter en gång i tiden men insåg ganska snabbt att det här med att fatta mig kort är ingenting för mig. Så det här med att lämna några rader för internetbesökare att läsa i tid av tristess känns rimligare. Vad har hänt sedan sist då? Jo, vi har hoppat runt bland diverse madrasser, soffor och lånande lägenheter innan vi hittade oss någonting eget att kalla hem här i Umeå. Mattias har hunnit skada axeln och göra comeback, heja! Jag kämpar på och studerar fortfarande 200 %. Berghs är krävande och en utav de största utmaningarna jag stått inför i mitt 24 år långa liv. Det är dock det roligaste jag någonsin gjort då det innebär att jag verkligen får prova på mina färdigheter inom mitt framtida drömyrke som Art Director. Jag packade alldeles nyss upp kameran från flyttkartongerna så nu finns det helt enkelt inga ursäkter för mig att hålla mig undan från denna sida. Hoppas ni vill fortsätta följa med här dag ut och dag in. SES, snart igen!

Likes

Comments

Instagram@lisacarolines_