Efter USA

Hej!

Idag blev jag påmind om att det var 1 år sedan jag åkte i väg på mitt utbytesår och häromdagen hade jag spenderat exakt en månad hemma i Sverige igen. Eller ja, om man bortser från en weekend i Paris.

Jag har påbörjat det här inlägget många gånger. Det där som förmodligen kommer att bli det allra sista, då jag i slutändan föredrar fysisk dagbok framför blogg och känner att "Lisa i Virginia", ja hon har ju gjort sitt. Men, men. Oavsett om bloggen "dör ut", vet jag att min inte Lisa i Virgina, alltid kommer att vara en levande och väldigt viktigt del av mig. Under de året som jag gått har jag lärt mig så otroligt mycket. Både om mig själv och om världen. Jag har fått träffa massor av underbara människor, som i bästa fall kommer vara mina vänner livet ut. Tack vare mitt engagemang i Winter Guard fick jag möjlighet att utmana mig själv både psykiskt och fysiskt, igenom att tvingas kliva ur min comfort zone och göra något jag aldrig sysslat med förut.

Jag vet att jag har skrivit det förut, men det går faktiskt inte att säga det för många gånger: Jag är så oerhört tacksam för allt jag har fått vara med om. En stor del av den tacksamheten riktar jag såklart till min kära värdfamilj, då deras uppoffring (eller vad man nu ska kalla det?) gjorde det möjligt för mig att göra allt det här. De har gjort så mycket för mig, trots att jag från början inte var mer än en främling som de gav mat och husrum. Tänk att jag kunde ha så tur ändå.

Just nu befinner sig de i Tapei, Taiwan, där mina värdsyskon går på en 4-veckors sommarskola för att lära sig Mandarin. När de kommer hem till Springfield igen flyttar de till Hawaii, där min värdmamma fått ett nytt, väldigt prestigefyllt jobb inom the US Navy. På ett sätt känns det konstigt att jag inte kommer komma tillbaks till samma hus igen när vi ses nästa gång. När jag gick ut utanför den där dörren, var det verkligen sista gången.

Eftersom jag inte skrivit något om min sista tid i USA kanske det vore lämpligt att ta några rader om det nu, men jag vet allvarligt talat inte vad jag skall börja. Mina sista veckor var absolut bland de roligaste och mest känslosamma tider i mitt liv. Min sista kväll i Springfield grät jag nästan oavbrutet, efter att mina svenska familj åkt till hotellet efter en middag hos min amerikanska. Den enda som fick mig att skratta då var min värdpappa, som kom förbi mitt rum för att kolla läget innan han gick och la sig. I slutändan var det inte att säga hej då till folk och platser som gjorde mest ont, utan snarare det faktum att när jag satte mig i bilen påväg till New York City den där söndagsmorgonen den 2:e Juli visste jag att det var slutet på mitt amerikanska liv. Jag skulle inte gå mitt Senior year på West Springfield nu i början på September. Jag skulle inte få delta i Sommarens band camp och fortsätta hålla på med Winter Guard. Ingen mer gul skolbuss och ingen mer galen historialärare. Antagligen kan de flesta som varit utbytesstudenter relatera när jag säger att jag där och då inte önskade något hellre än att kunna dela mig själv i två Lisor, och låta en stanna kvar.

Nu när jag väl är hemma igen känns det där livet redan kusligt avlägset. Tack vare sociala medier kan jag hålla nästan daglig kontakt med vännerna, men att ligga på Jessalyns heltäckningsmatta och prata om killar och ångest, att åka i Emmas bil och lyssna på "Dad's Funmix" eller att spendera alldeles för mycket pengar på Starbucks med Sarah och Vivian känns som fragment ur en drömvärld. Och det, ja, det kan göra mig ledsen på riktigt.

Utöver det har jag haft det ganska lätt att "återjustera" mig till livet i Sverige. Jag har för första gången på vad som känns som väldigt länge en bra sommar, där jag inte förknippar den långa ledigheten med ångest och "FOMO" (fear of missing out). Det är till övervägande del tack vare mina fina vänner här hemma. Deras umgänge är verkligen ovärderligt; oavsett om det betyder nattpromenader till kl 03 eller eftermiddags-monopol i utesoffan. På Söndag reser jag ju faktiskt utomlands för första gången med bara kompisar. Det blir 3 nätter i Warszawa och jag hade inte kunnat vara mer taggad!

Så ja, för att avsluta det hela, eller knyta ihop säcken, så vill jag säga tack. Tack till alla mina vänner, familj(er) och släkt. Tack till AFS och alla volontärer. Nu i början på September är det ju returnee-läger uppe i Älvsjö och jag är 100% säker på att jag kommer ta initiativet och fråga om hur jag kan engagera mig som AFS-volontär nu är jag är hemma igen.

Och som jag en gång sa till Christabell när jag pratade om hur det kändes att lämna USA:


It would've been easier if it sucked.


...Men fy satan vad tacksam jag är över att jag fick lämna något som kommer bli ett kärt minne att se tillbaks på, och med erfarenheter som kommit till att göra mig till en bättre människa.


TACK OCH HEJ!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Sightseeing, USA, Vardag, High School

Glad Midsommar!

Jag vet egentligen inte vad jag hade tänkt skriva om idag, jag kände bara att det behövdes en uppdatering.

Nu har jag officiellt slutat high school. Idag, sista dagen, var slut redan vid 10 och schemat bestod av 12-minuters lektioner till för att säga hejdå till sina kompisar/lärare. 2 dystra timmar, som inte direkt blev bättre av den första riktigt mulna dagen på en vecka. Men, men. Jag fick kramat om Ms. Myers och Mr. Spicer, som båda två lovordade mig för årets insatser. Jag kommer verkligen att sakna dem. När det var dags att kliva på den där gula skolbussen tog det emot lite, och när jag blivit avsläppt kom tårarna. Nu känns allt okej igen, men det behövdes en "output" där och då.

Vad har jag gjort annars den här veckan?

Jo, i Tisdags var jag i D.C. för en rundtur på Kapitolium. Kändes bra att göra det nu i slutet när man har en hel det US History i huvudet, vilket gjorde den nya infon mycket lättare att ta in. Jag menar, för två månader sedan hade jag bara blivit förvirrad om en guide började mala på om the Dred Scott decision och the caning of Charles Sumner. Det mest imponerade med byggdaden var definitivt insidan av kupolen, eller Rotundan. Själva arkitekturen, the frescoes, statyerna... Ja, allt egentligen. När vi var klara med den guidade rundturen hade vi en biljett in till the House Of Representatives som vi faktiskt fick se "in session" i ungefär 15 minuter. Kändes coolt att vara så nära!

Igårkväll var jag och Nana på middag hos Nancy och Paul. Nancy har ju varit min kontaktperson hela året så det var lite för att knyta ihop säcken. Självklart blev det en del prat om hemresan, och hur vi försökte förbereda oss mentalt. Nana sa att hon kände sig redo att åka hem nu. Visst tycker hon det skall bli jättejobbigt att åka härifrån, men hon längtar även hem. Just nu känner jag likadant. Det mesta jag ser framemot just nu kretsar liksom kring Sverige på ett eller annat sätt. Nu är det mindre än 2 veckor tills jag är där igen...

En annan sak jag ser framemot (jättemycket!!!!) är självklart att familjen kommer hit på Onsdag. Det kommer definitivt kännas konstigt till en början. Att prata svenska, inte via facetime, utan på riktigt. Att de träffar mina amerikanska kompisar och min värdfamilj. Jag har nog sagt det förut, men de är ju inte en naturlig del av mitt liv här, så det blir lite som att två världar krockar.

Nu ikväll jag på Leos goodbye-party och Jessalyns födelsedagsfest. Imorgon blir det överraskningsfest för Aurora på eftermiddagen. Blir säkert jättetrevligt. Så ja, nu är det dags för mig att så in Jessalyns present, göra ett kort och ta en dusch.

Dagens inlägg kanske varken blev särskilt välformulerat eller innehållsrikt, men så blir det ibland. Min tid på den här bloggen börjar ju trots allt lida mot sitt slut. När jag kommer hem igen är det tillbaks till en fysisk dagbok.

Hoppas Midsommar inte blev alltför regnig,

Kram! ♡

The Capitol

Gjorde jättegoda blåbärspannkakor (med, hör och häpna, kikärtspad som äggsubstitut) till mig själv igår. Kommer definitivt upprepas... + Bara i USA + The Supreme Court

Likes

Comments

USA, Vardag

Hej hopp!

Ny vecka - Måndagen avklarad. Och det var inte en helt vanlig måndag heller... eller? Det kanske var ju just det var. Min sista helt vanliga skol-måndag. Nästa vecka består nämligen endast utav halvdagar, med modifierat schema för alla slutprov som skall tas.

Just nu är det kväll här. Tack vare den höga luftfuktigtheten är det varmt även efter solen har gått ner. Det är väl egentligen det enda bra den för med sig, för så fort man går utanför dörren är det nästan som att gå in i en bastu. Ni vet när någon precis bestämt sig att "amen tömma hinken över aggregatet - det är ju en jättebra idé!". Jag försöker dock att inte klaga allt för mycket. När jag kommer hem igen vet jag att jag kommer sakna de här varma kvällarna. Och eldflugorna. Innan jag kom hit till USA hade jag aldrig sett eldflugor. Nu har jag sett säkert hundra, men blir fortfarande lika hänryckt varje gång jag ser något blinka till i mörkret bland träden. Det känns verkligen magiskt!

Annars då? Jo, eftersom jag för en gång skull inte behövt ursäkta mig för "hur längesen det var sen sist jag skrev" har jag inte allt för mycket i upplevelsebagaget. Men kul har jag haft icke desto mindre! Nu i lördags umgicks jag med Aurora hela dagen. Vi började i Old Town (♡), där vi gick längs King Street och besökte den veckoliga bondemarknaden. Runt 1-tiden började vi röra oss in mot D.C. och dagens "main attraction" - nämligen Pride Paraden! Jag har aldrig varit på den i Göteborg innan, men det var riktigt kul att för första gången få gå i en storstad som D.C. Trots värmen och väldigt trötta ben hade både jag Aurora jättekul. Jag tror helt ärligt vi log oavbrutet i 2 timmar. Det stämmer verkligen att glädje smittar av sig.

Jag och Aurora har så bra samtal varje gång vi ses. Ur påhälsnings-synpunkt är det en aning segt hon bor i Tromsö, och inte i typ Oslo. Men ja, vid det här laget har jag tvingats övertala mig själv att avstånd inte nödvändigtvis sätter några gränser. Och det finns ju faktiskt för- och nackdelar med allt. Jag menar, hur coolt hade det inte varit att hälsa på uppe i Tromsö?

I söndags var jag på en bankett i skolans cafeteria för en officiell avslutning på band- och guard-säsongen. Det delades ut priser och säkert en timmas av näst intill oavbrutet applåderande. Kul vart det i varje fall, trots att skolans AC lyckats bli snäppet sämre än den redan var. Det var en hel del vajande papperstallrikar sista halvtimmen om man säger så.

En annan grej jag gjorde i helgen vad att kryssa av en grej jag haft på min bucketlist sedan ett par månader tillbaks nu; nämligen att gå på dejt med en äkta amerikan. För att förtydliga menar jag äkta som i någon som bor här, inte tvunget någon som uppfyller kraven för en stereotyp amerikan. Något som ni kanske minns från mitt förra inlägg inte direkt min bild av den ideella personen. Hursomhelst var det väldigt lyckat. Tyvärr. Jag gjorde det ju mest som en kul grej, men som en känslomänniska är jag inte någon expert på att "stänga av", så att säga. Jag försöker trösta mig själv med att det inte hade funkat i varje fall, i och med att han bara är här tills Juli också, då han egentligen bor och går på college i Colorado. Och mamma, du behöver inte oroa dig. Han var 20, inte 25. Men, men. Vad som inte blir något långvarit blir åtminstone ett minne eller en rolig historia att berätta.

Avslutningsvis känner jag mig tvungen att pålysa det faktum att jag passerat 300-dagarsgränsen för dagar spenderade i USA. Det är ta mig fan helt sinnes. Hursomhelst firade jag dagen i ära genom att berätta om mina känslor kring att att åka hem, samt min tacksamhet och framförallt till mina vänner via en långt instagram-inlägg. Responsen var något överväldigande. Det är inte ofta man får läsa så fina saker, än mindre riktade till en själv. Ja, ni fattar väl vi det här laget att det genererade en del tårar från min sida, men i positiv "jag är så tacksam för allt"-anda. Oh shit. Nu kom jag precis på att det är 2 veckor tills hej då-träffen för AFS-gänget...

Men, men... Nu är det dags för mig att göra min dagliga 15-minuters dos av yoga, sen blir förhoppningsvis läggdags innan 11. Jag försöker mitt bästa! Jag lovar! Dessutom behöver jag vara utvilad för morgondagens sociala event. En så kallad "Ice cream Social", vilket tydligen är något väldigt amerikanskt. Än en gång är det band/guard-relaterat, och egentligen till för nästa års säsong, men mina kompisar ville att jag skulle komma ändå.

Det där manifestot jag nämnde senast får vänta ytterligare något inlägg. Det har en en gång gått upp för mig att jag aldrig blir riktigt lika inspirerad till att skriva som när klockan är för mycket. Jag undrar hur man ställa det till rätta egentligen? Kanske är det att jag är trött och saknar omdöme, vilket resulterar att jag är mindre självkritisk. I don't know.

Godnatt ♡

PS. Suck. Nu tänker jag på killen från Colorado igen. Vart kan man anlita en känslocoach? Liksom, hellre känslosvall än känslokall (wow kom jag nyss på den?), men GIVE ME A BREAK!!! Jag är en sån tönt DS.

King Street i Old Town och en bild från the Band Banquet.

Några bilder från pride! Så mycket kärlek ♡

Likes

Comments

Sightseeing, USA, Vardag

Hej hopp!

... Och glad nationaldag till er hemma i Sverige 🇸🇪 Här i USA är nog det enda man förknippar med 6 juni D-Day.

Idag har varit en helt vanlig tisdag för min del. Igår skulle jag ha ätit födelsedagsfrukost på IHOP för Emmas 17-årsdag, men hon blev tyvärr krasslig på söndagskvällen så det var bara att skjuta upp det till någon annan dag.

Just nu – eller ja, innan jag tog en paus för att blogga – pluggade jag för morgondagens psykologiprov, med "The Great British Bake Off" (tror det heter Hela England Bakar på svenska tv-tablån), på i bakgrunden. Okej, jag skall vara ärlig.. Det är fortfarande på i bakgrunden...

Även fast det bara gått en vecka sen sist har jag en hel del att skriva om. För att göra det enkelt för mig tänker jag ta det i kronologisk ordning.

TISDAG (30/5)

I mitt förra inlägg nämnde jag att jag skulle på en liten utflykt till D.C. för ett historieprojekt dagen därpå. Och ja, sagt och gjort. Efter skolan tog jag metron in med Emma och Anna för att besöka the Vietnam Memorial. Förmodligen ett av det mest kända, men också mest kontroversiella monumenten i D.C. För er som inte är bekanta med hur det ser ut är en den enda stor mur/vägg, med alla amerikanska soldater som dog i kriget. Vår uppgift var att, förutom att svara på några frågor och läsa en artikel, innan besöket söka upp en av soldaterna på väggen. Alla finns nämligen i ett register online med info såsom födelsedag, hemstat och försvarsgren, samt en virtuell minnesvägg där man kan lämna ett meddelande. Eftersom jag inte hade någon gammal släkting att söka upp valde jag att bara ta någon med samma efternamn som jag, vilket resulterade i "Carl L Carlson", från Minnesota.

Så, här kommer det sjuka. När vi väl var vid väggen och skulle leta upp våra soldater för att göra en "pencil rubbing" (ni vet när man gnuggar en blyertspenna över något med ett papper emellan) över namnet ser jag att personen under mitt namn heter "William de Lisa". Jag är ju inte den som tror på ödet, men det där kändes nästan lite väl bra för att bara vara slump. Spoooooky...

Allt som allt en lyckad utflykt! Alltid kul att spendera tid D.C.

Och förresten! På tisdagen tog jag även mitt SOL-test (ett standardiserat test för high school elever i Virgina) i US/VA History. Gissa vem som fick 599/600!!! För att citera en av mina kompisar "and you're not even American!"


TORSDAG (1/6)

I torsdags spenderade jag eftermiddagen hemma hos Jessalyn igen. Som vanligt åt vi vattenmelon, morötter, kex & hummus, samt pratade om våra drömmar om framtiden. Hennes mamma höll i en liten visualisering-session och gjorde en övning med oss för att hjälpa oss hitta våra styrkor/inre kallelser. Mysigt, men lärorikt - som vanligt.

Lite senare på kvällen åkte vi tillbaks till skolan för en Band Concert. Jag har flera kompisar/bekanta i skolans band och det här var deras sista konsert för den här terminen så det var riktigt roligt att få se dem spela. Jessalyn, som spelar klarinett, hade två solon, så jag applåderade lite extra högt för henne.


LÖRDAG (3/6)

Utflykten jag sett fram emot sedan vi pratade om Inbördeskriget i November - the Civil War Battlefield trip!

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Jag har världens mest entusiastiska historielärare. Den här gången tog han med oss till ett slagfält i Manassas (som ligger ca 25min från Springfield) där det första slaget i det Amerikanska Inbördeskriget ägde rum. Major HGB's*! Och med oss menar jag 110 elever av de ca 150 han har. Icke-obligatoriskt. På en lördag. Om inte det säger mycket vet jag inte vad.

Utflykten började i varje fall runt 1-tiden, då vi klev på bussarna påväg till Manassas. Väl där marscherade vi runt i det höga gräset (ja, jag har letat fästingar som en besatt) till stämningsfull krigsmusik i 1860-tals anda, med ett och annat stopp för lite historia. Bland annat fick vi läsa ett brev skrivet av en av soldaterna, äta "hardtack" (tydligen "skeppsskorpor" på svenska) och gå förbi huset där den första civila som föll offer för kriget bodde. Runt 5-tiden samlades vi på ett picknick-ställe för att ätit lunch/middag.

Påväg hem från utflykten frågade Emma om jag ville hänga med henne, Christabell och Sarah under kvällen. Självklart svarade jag ja och direkt efter vi kommit tillbaks till skolan mötte vi ut CB och körde hem till Sarah. Väl där satt vi bara och pratade i säkert 2 & 1/2 timme. Hennes pappa var faktiskt med en stor del utav konversationen, vilket var mer än okej för min del. Varje gång jag pratar med Sarah's pappa skrattar jag inte bara sjukt mycket, jag lär mig också en hel del. Det räcker att man får skjuts någonstans så kliver man ur bilen med vetskapen om vad skillnaden på whiskey och vodka är. Dessutom jobbar han för regeringen, hyfsat nära Trump, vilket resulterar i en hel del insider knowledge han inte drar sig för att dela med sig av. Misstolka mig inte nu, men han känns väldigt olik den stereotypa amerikanen. Visst, han är krigsveteran, men han är jättekritisk gentemot militären, uttalad ateist och bara jäkligt påläst. Varje gång han uttrycker sina åsikter har han alltid uppbackning, något som verkade ha en effekt på min kompis Emmas sätt att tänka. Hon är innehavare av Republikan-toan jag visade för någon månad sedan och uppväxt med saker som att "kvinnor inte hör hemma i militären" till exempel. Efter vi hade pratat ett tag med Sarah's pappa så hon något i still med "Wow, jag måste verkligen researcha lite innan jag bestämmer mig om jag är Demokrat eller Republikan". Detta var i min bok en liten seger. Ett steg i rätt riktning. Det är inte så att jag tyckt om henne mindre för hennes politiska åsikter, särskilt då jag haft på känn då de inte grundade sig i hennes personliga värderingar, utan snarare i vad hennes föräldrar tycker och tänker. Men, med det sagt tycker jag alltid det är något positivt när människor väljer att basera sin uppfattning om saker och ting på fakta och kritiskt tänkande, framför tradition/"vad familjen tycker". Oavsett åsikt.

Oj, det var kanske en aning off-topic.. TILLBAKS TILL LÖRDAGEN.

Efter vi varit hos Sarah gick vi och köpte flingor och åkte hem till Emma och gjorde pannkakor. Sen körde vi hem till mig för att hämta tandborste och dylikt för att sova över.

*=Historical Goosebumps


SÖNDAG 4/7

Efter jag blivit väckt av att Emma och Christabell spelat "Du gamla du fria" utanför fönstret till rummet där jag sov var det dags att göra i ordning sig för dagens äventyr. Emma har nämligen haft som tradtion att, utöver IHOP, gå på hajk varje år runt sin födelsedag. Idag var jag en del av den traditionen, så runt 10 tog vi (fortfarande samma gäng) bilen till Maryland och "The Billy Goat"-trail, längs med the Potomac river. En riktigt fin, men ganska utmanande promenad med mycket terräng i nästan 30 graders värme. Hursomhelst klarade vi det och jag kände mig fulländad när jag kom hem igen och klockan inte ens var hunnit bli 3. Väl hemma facetimeade jag någon timma med mamma och tog en dusch, innan det var dags att åka ut igen. Den här gången med värdfamiljen för att gå på bio. Jag har aldrig gått på bio så många gånger som jag gjort de här senaste 10 månaderna. Jag tror på allvar att det här var den 10:onde gången. Filmen vi såg var i varje fall en av sommarens blockbusters - Wonder Woman. Det var "helt-okej-bra". 7/10, gjorde sig bra på bioduk.

Efter filmen hade det hunnit bli ganska sent, så det blev snabbmiddag på Chipotle, vilket aldrig är fel. Nu när jag tänker efter har jag nog gått på bio fler gånger än jag ätit på Chipotle...


Tja, det var väl dagens avskrivning. Egentligen vill jag skriva en hel paragraf till; om allt från kvinnohat till bitcoin, men nu har det blivit alldeles för sent

...Och för mycket att läsa.

Jag började faktiskt skriva det här inlägget redan någon timma efter jag att kommit hem från skolan, sen vart de middag och annat som kom emellan. Fasiken då, jag som försökte komma i säng i tid. Men från en betydelsefull (var nära på att skriva signifikant, är det ens ett ord på svenska?) dag till en annan. Den 7 juni markerar ju dagen då jag har 1 månad kvar tills jag sätter min fot på svensk mark igen. Wow. Det enda jag känner nu är "Hur i helsike skall jag hinna med allt?" samtidigt som jag vet att det inte går. Jag kommer aldrig bli "klar" här. Det skulle va som att säga att jag kunde bli klar med mitt liv i Sverige. Checkat av allt på listan liksom.

Nä, vet ni vad. Nu måste jag sova. ÖGONA BÖJ.

I nästa inlägg: Mitt manifesto

Imorgon har jag kvarsittning (man måste ju uppleva alla delar av de amerikanska skolsystemet...) Oroa er inte; jag har inte gjort något dumt. Eller ja, dumt är väl subjektivt. Senare på kvällen har jag en starbucks-dejt med en kille från Colorado. Spännande... Annars ser det ut som veckan är fri från planer. På söndag har jag Band Banquet från 17-19, men det är för närvarande allt i kalendern. Det skall vi ändra på!

TACK OCH HEJ! ♡

Och godnatt...

Bilder från D.C. och min något småläskiga upptäckt...

Manassas! Mannen på hästen är Thomas "Stonewall" Jackson, som var general för sydstatsarmén under de första åren av kriget. Smeknamnet Stonewall kommer ifrån hur han agerade den här första striden. Ja, han stod stadigt likt en stenmur, trots en avskjuten tumme, och ledde sydstatsarmén till en seger. Fun fact - Han gillade citroner så mycket att folk än idag lämnar citroner vid hans gravplats. Detta resulterade självklart i inget mindre än en citronätar-tävling framför hans monument där på bilden.

Vad vi lyssnade på i bilen! + Lite bilder från vår hike. Det syns inte riktigt, men vi har såååå svettiga alla fyra på den där sista bilden. Kul vart det i varje fall!

Likes

Comments

USA, Vardag

God kväll!

Två insikter:

1. Det var 2 veckor sen jag senast uppdaterade bloggen. Vart tog tiden vägen?

2. Det är mindre än 1 månad kvar tills jag får träffa min familj igen och 5 helger kvar i USA tills jag är i Sverige igen. Det känns exakt lika overkligt som det gjorde för snart 1 år sedan, när jag försökte greppa att jag skulle lämna Sverige.

Vad som är annorlunda nu är att jag inte vet när jag återvänder. När jag lämnade Sverige var det inte på obestämd tid; jag hade till och med en biljett för flygresan hem. Nu finns det inga datum. Visst har jag på känn att jag kommer komma tillbaks om en inte allt för avlägsen framtid, men ovissheten finns där ändå.

För några veckor sedan nu, när vi hade vår AFS-orientation öppnade vi brev vi hade skrivit till oss själva från den senaste träffen i Virginia Beach. Jag tänker inte visa er hela mitt brev, men jag har ett par meningar jag vill dela med mig av:

"So, you're about to leave. In one way I hope that it's not going to be easy, like a relief. I want to feel like what ever I'm about to "leave behind" was worth it. You have learned so much already, and PLEASE (!!!) don't forget to be proud of yourself for doing this"

Jag blir glad när jag läser de där orden. För det första för att jag är stolt över mig själv, hur osvenskt det nu än låter. Att åka hit var fan rätt modig gjort ändå! För det andra vet jag nu att det kommer bli allt annat än lätt att åka härifrån. Och hur coolt är inte det? Det betyder ju att jag jag värderar det jag har här!

Jag fortsätter att komma närmare mina amerikanska kompisar. Senast i Fredags hade jag en jättebra eftermiddag + kväll med Emma, Sarah & Christabell.

Vad har jag gjort mer?

Jo, igår var jag med min värdfamilj i Annapolis, Marylands huvudstad. Påvägen upp stannade vi vid vid en krabbresturang. Maryland är nämligen känt för sina krabbor. De är mindre än våra krabbor i Sverige och täckta av "Old bay"-krydda. Gott var det i varje fall! Man har ju (som äkta göteborgare) saknat skaldjursfrossor. När vi väl ätit lunch började det tyvärr regna, men med paraplyerna i högsta hugg blev det ändå en liten promenad inne på the Naval Academy grounds i Annapolis. Det påminde en hel del om Old town Alexandria, vilket i min bok är lika med högt betyg. Det krävs inte mycket mer än en marina och mysiga hus i olika färger för att jag skall trivas.

Apropå the Naval Academy har jag en ny favoritsport. Varje år när the "plebs" (förstaårseleverna på skolan) slutar för terminen anordnas en ganska speciell "ceremoni".... De får nämligen i uppdrag att klättra upp (inte en och en, det hela bygger på team work) för en 6.4m hög obelisk för att byta ut hatten, en slags seglarmössa som ligger på toppen, mot en finare hatt med högre status. 6.4m låter inte så svårt tänker ni, särskilt inte när man är en grupp 19-åringar at the peak of their fitness. Det finns en hake - Obelisken är insmord i över 25kg fett.

Mer än så går inte att beskriva med ord. Här är en länk till en artikel med bilder:Länk, men jag rekommenderar även att söka upp "Herdon Monument" eller "pleb-no-more" på Youtube. Jag kommer definitivt följa eventet på Facebook-live varje år från och med nu.

Idag har jag bara utnyttjat min lediga dag igenom att ta det lugnt. Tvättat mina kläder, organiserat min bullet journal, fått ordentligt med sömn... Imorgon är det en vanlig dag igen, men efter skolan slutat skall jag följa med Emma och Anna till DC. Vi skall till the Vietnam Veteran memorial för ett historieprojekt. Nu på lördag skall vi ett Civil War battlefield för en heldagsutflykt. Trodde aldrig jag skulle säga det, men jag är sjukt taggad! Är så himla glad att jag så rolig, bra, och minst sagt engagerad historielärare!

Det var allt för idag hörni. Nu skall jag skriva klart en grej i engelskan innan det blir allt för sent. Har som sagt sovit riktgt bra den här långhelgen och vill inte förstöra mitt "streak".

Tack och hej!

mys hemma hos Emma + progress på mitt självporträtt

Annapolis. Glass trots vädret :)

Cantler's Riverside Inn, där vi åt krabbor. Kändes superamerikanskt! Enda nackdelen var att man luktade fiskare efteråt...

Bild från en av mina längre promenader. Gick hela 12km förra lördagen! + En bild på katten! Kände att det var ett tag sen senast och hon fanns nära till hans. + Sist men inte minst... The elephant in the room. Jag har piercat mig näsan. Det hela skedde förra veckan, tillsammans med Aurora som också fyllde 18 här i USA. Hursomhelst är jag jättenöjd. Jag har väl aldrig riktigt varit något fan av min näsa, men nu tycker jag helt plötsligt om den. Dessutom tycker jag det är viktigt att göra saker med sitt utseende för sin egen skull. Jag piercade mig till exempel inte för att killar skulle tycka jag var snyggare (ett beteende jag gjort mig skyldig till mer än en gång), och det känns så himla bra. Det låter väl superklyschigt, men vafan, mer självkärlek (är det ens ett ord på svenska) åt folket!

Likes

Comments

USA, Vardag, AFS

Nu var jag påväg att ursäkta mig (igen) för att det tagit så lång tid för mig att uppdatera bloggen, men vet ni vad - Livet kom emellan.

Med det sagt har det ju såklart hänt en del sen sist. Om vi börjar där jag avslutade förra inlägget spenderade jag förra torsdagen & fredagen hemma hos Leo och hans värdfamilj. Har inte så mycket mer att säga om själva vistelsen där, förutom att de är både generösa och jättetrevliga. Speciellt hans värdmamma, som jag hade ett rätt långt samtal med när jag kommit hem från skolan på fredagen. Jag tror vi båda kände oss trygga att öppna upp oss för varann, så vi pratade verkligen om allt mellan himmel och jord.

På lördagsmorgonen var det dags för vår näst sista AFS-träff, som tog plats hemma hos Gayle. Samtalsämnet för dagen var ju inte helt oväntat hemresan. Jag kan utan att överdriva säga att stämningen var stundtals SÅ överväldigande melankolisk att det kändes som om hela gruppen skulle brista ut gråt. Nu när jag tänker tillbaks tror jag det faktiskt bara var jag som grät. Någon som jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra, då jag känt att jag hanterat mina känslor kring det med att åka hem ganska bra, särskilt efter att jag fått höra vad de tyckte och tänkte. Jag vill tro att jag grät för att jag var så tacksam. Tacksam för att jag fick den här möjligheten och för alla människor jag träffat de senaste månaderna. Det var så det kändes i alla fall, för just där och då kände jag mig långt ifrån hopplös och olycklig.

Innan jag fick skjuts hem av Nancy och Paul runt 7-tiden blev jag och Raquel födelsedagsfirade en dag i förskott. Ni har väl hört att det är mer sannolikt att två personer i en grupp på 20-30st har samma födelsedag än att ingen har det? Lite konstigt kändes de allt att bli sjungd för på engelska omringad av folk från 15 olika länder, men det var ett positivt konstigt.

På min faktiska födelsedag, alltså förra Söndagen, blev det som sagt brunch på förmiddagen. Utöver det gjorde jag inget speciellt förutom att prata med folk där hemma. Vissa kanske tycker det låter lite tråkigt, men eftersom jag redan blivit riktigt firad inte bara en, utan två gånger, var jag mer än helt okej med det.

Nu under veckan som gått har jag umgåtts en hel del med mina kompisar. Skolan är densamma, men jag kämpar för att hålla motivationen uppe. I fredags, runt klockan halv 9 ringde Emma och Jessalyn mig och frågade om jag ville göra något amerikanskt. Vad något "amerikanskt" innebar fick reda på först sittandes i baksätet på Emmas bil. Vi var nämligen påväg till Shadowland (en mindre version av Laserdome) för att lasertag. Så ja, den kvällen blev det nån timme Lasertag och sedan översovning hos Emma. Morgonen därpå efter förflyttade vi oss till Jessalyns hus där vi först spelade lite Wii U, för att sedan (efter att Emma åkt hem) hamna framför Eurovision. Förstår ni hur förvånad jag blev när jag fick höra en amerikan uttycka intresse för ESC?? Utöver det målade vi med vattenfärg och bara pratade om livet.

När jag kom hem igen, ganska sent på kvällen igår var jag helt slut. Inte bara var jag halvförkyld, men hade sovit ganska dåligt hela senaste veckan. "Imorse" fick jag äntligen sova ut, vilket dessvärre innebar att jag inte var uppe ur sängen för än efter 1-tiden, då min värdfamilj åkt iväg för sin Kinesiska. Egentligen vaknade ett bra tag tidigare, kanske någon timma eller så, men just då kände jag mig lite överväldigad av känslor och drog mig för att gå upp och träffa folk. Jag känner mig ganska utmattad emotionellt nu. Med bara 50 dagar kvar i Virginia känns det. Vad som egentligen känns går inte riktigt att specificera, men det är mycket av det.

Jag märker på (bara se hur jag skriver hahah) att det är mycket som just "känns" på ett visst sätt och att inte har särskilt långt ifrån fälla någon tår eller två. Skall jag vara helt ärlig ser jag det inte direkt som något negativt. Att man känner betyder ju att man bryr sig och jag väljer känslor före apati alla dagar i veckan. Och som jag sa tidigare i det här inlägget kan ju tårar betyda så mycket mer än att man är ledsen.

Det primära "ångestobjektet" nu är mest min värdfamilj. Om ni har följt med i bloggen har ni kanske märkt att jag trivs vädligt bra med dem och att vi aldrig haft någon riktig konflikt. Tja, det har inte direkt förändrats, men jag känner samtidigt en växande skuld gentemot dem. Som om jag inte är tillräckligt "där", särskilt inte en vecka som den här där jag sovit för dåligt och omedvetet dragit mig undan mer. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen - Det sista jag vill är att verka otacksam. Speciellt eftersom jag är så oändligt tacksam. Jag vill försäkra mig om att det vet om det, men jag vet inte exakt hur jag skall bära mig åt. Det kanske låter superlöjligt, men det är sånt som får mig att ifrågasätta om jag verkligen är en bra människa. Skall det vara så komplicerat att liksom.. säga tack?

Jag tog nog åtminstone ett litet steg i rätt riktning idag. Igår målade jag nämligen ett kort hemma hos Jessalyn som jag gav till min värdmamma idag för mors dag. I det skrev jag att jag inte kunde beskriva hur tacksam jag är för allt de gjort för mig och jag hoppas att de tog det på allvar.


Okej, det här sista kanske blev lite "ordspya", men det var absolut nödvändigt från min sida.

Tack och hej, så hörs vi om någon vecka igen.

Kram ♡

Stolt medlem i "the Triple digit club"! + två bilder från AFS-träffen.

Från gårdagen hemma hos Jessalyn. Jag tycket så himla mycket om henne (och hennes katter). Apropå Jessalyn har hennes mamma två torsdagar i rad nu annordnat små träffar med mig, Jess, Sarah, Emma och en annan tjej från skolan där vi pratar om psykiskt välmående och hur man hittar en mening i livet. Det kanske låter en aning flummigt (och inte som något en typsisk förälder gör), men det har varit så intressant. Hennes mamma tog initiativet efter att hon sett tv-serien "13 Reasons Why", som skildrar en 15-årig tjejs självmord och de "tretton anledningarna varför. Hon hade uppenbarligen berörts såpass mycket att hon kände för att samla en grupp tonåringar och helt enkelt prata om allt som kan vara jobbigt, och det är det vi har gjort. Värt att nämna är att hon jobbar med "sånt" (gruppdiskussioner och -övningar) fast med vuxna. Jag tror faktiskt vi skall göra samma sak nu kommande torsdag igen!

Hennes mamma är för övrigt en så himla fin person. En sån som hellre bryr sig för mycket, än inte tillräckligt. Hon lyssnar på, villkorslöst känns det som. Hon berömde mig häromdagen för att "var så klok". Kärlek!!!

Ja, jag var tvungen att ta med några bilder från brunchen, som för övrigt var bland det bästa jag ätit. KOLLA VILKEN LITEN MINI-CHEESECAKE!!

Kortet jag målade, samt mitt pågående konstprojekt. Det är tänkt att det skall vara ett självporträtt på ett ställe där vi hellre skulle vara, vilket i mitt fall var någonstans där det var varmt (det var en regnig och kall dag, okej.) Likt mig vet jag inte om det är, men jag kan inte annat att tänka tillbaks till den där gången jag och mamma gick omkring bland alla porträttmålare i Montmarte, Paris, och såg den där konstnären som målade en asiatisk familj till européer.

Likes

Comments

USA, Vardag

Var hälsad,

Idag bjuder jag på ett lite kortare inlägg (fast vi vet ju hur det kan sluta.. *host*), men med en väldigt roligt sak att berätta.

För er som inte redan vet fyller jag 18 nu på Söndag. Jag har för mig att jag skrev lite om vad jag kände över att fylla år, speciellt bli myndig, här i USA i ett tidigare inlägg. Summa summarum: jag såg inte fram emot min födelsedag så värst mycket. Men, så I lördags hände något jag fortfarande har svårt att smälta. Jag blev nämligen överraskad i förskott av mina kompisar.

Så, för korta ner händelseförloppet en aning kan vi börja när jag stod utanför Emmas dörr, ca 17:36 på lördagseftermiddagen. Jag hade på känn att något var på gång, då hon varit väldigt specifik med tid/plats, men annars varit väldigt oklar med vad planen för kvällen var. För lite bakgrundsfakta har jag och Emma skämtat ganska mycket med varandra om att hon borde para ihop mig med någon kille hon känner, så ni kan förstå vart mina tankar gick... Hursomhelst, när dörren väl öppnades möttes jag av nästan hela mitt tjejgäng som ropade "Happy Birthday!"

Fattar ni hur paff jag blev???

Sen fortsatte kvällen därifrån. Det blev dans, piñata och en massa skratt. Sen vart det ju en hel del mat också. Mina fina, fina vänner, som allihopa gett mig en frågande blick när jag för första gången nämnde att jag inte åt kött, hade alltså fixat ett helt bord med vegansk mat för min skull. Vid sidan om allt snacks, serverades det två pastarätter (Christabell är halvitalienare, så hon kan sin grej 😉) till middag och till efterrätt blev det min första amerikanska äppelpaj.

Dagen efter följde jag lite otippat med hälften av gänget (vi som sovit över) till kyrkan Anna går i. Jag trodde att jag blivit härdad av min tid på LM, men de var lite mer... religiöst... än vad jag först hade förväntat mig. Nu låter det kanske som att jag inte vet vad en kyrka är, men Sverige är ju trots allt världens mest sekulära land, vilket säkert färgat av sig en hel del på hur min uppfattning om kyrkan är. I ärlighetens namn var jag ganska obekväm under en stor del predikan, samt diskussion med ungdomsgruppen vi hade efteråt. Missförstå mig inte, alla var verkligen jättetrevliga, men när pastorn/ungdomsledarna börjar komma in på ämnen som arvssynd, skam och lydnad blir jag en aning besvärad. Jag försöker verkligen respektera alla religioner där ute, men om vi bortser från allt som har med religion att göra och istället talar om åsikt istället för tro, anser jag inte inte att människan är född ond, alternativt en syndare. Men, men. Jag ångrar inte att jag följde med. Det var ju trots allt en liten kulturell upplevelse för mig, plus att jag fick lite extra umgängestid med mina kompisar.

På tal om kyrkor... I veckan fick min värdfamilj besked om att min värdmammas mormor gått bort. Hon var nästan 99 år gammal och vädligt svag, så de kom inte direkt som en chock. Med det sagt gör det ju inte bortgången mindre sorglig. Personligen träffade jag henne aldrig, då hon låg på behandlingshem båda gångerna jag var uppe i New York, men självklart kunde jag känna av hur det blev det en helt annan stämning i huset dagarna efter nyheten.

Eftersom att AFS-regler inte låter mig spendera ens en natt själv i huset är planen att jag skall sova över hos Leo torsdag och fredag, medan värdfamiljen är uppe i New York för "begraving". Jag använde mig av citationstecken, då det inte är en typisk västerländsk begravning, utan snarare en minnesstund, med en speciell brunch och middag. Om jag inte minns helt fel kommer majoriteten ta plats i Chinatown.

På Lördag är det dags för min näst sista AFS-orientation, och dagen efter är som sagt min födelsedag. Min värdfamilj har bokat bord för brunch på ett ganska trendigt ställe i D.C., men utöver det har jag inga planer för dagen. Med det sagt förväntar jag mig fortfarande ett facetime-samtal från er där hemma.

Det var nog det hörni. Imorgon har jag mitt sista möte med redaktionen för skolans literary art-magazine. Känns som om den kommer bli bra! Berättade jag förresten att ett av mina verk valdes ut att vara med? Bra souvenir, hehe.

Hörs om en vecka igen! Nu skall jag läsa The Great Gatsby...

Kram ♡


Standard shaken ice passion tea innan kyrkan.

Det finns en video på mig (iklädd en röd, vit och blå cowboy-hatt) när jag skär upp min första bit av den där pajen.

Och ja, som titeln säger, jag är så lyckligt lottad.

Likes

Comments

Sightseeing, USA, Vardag

Godmorgon!

Varför är jag uppe innan 7 på en Söndag? Jo, jag sitter för närvarande i en bil med några av mina kompisar påväg till en Color Guard-event. Det är heldag på James Madison University (en av största universiteten/collegen här i Virginia) med flagspinning och dans. Några timmar kommer även att ägnas åt rifle & sabre,vilket jag är fett taggad på. Jag menar, det var något jag aldrig skulle få chansen att lära mig.

Så, senaste skrev jag om första delen av mitt Springbreak. Den resterande halvan spenderades bland annat i Georgetown (min nya favoritdel av D.C.) med några AFSare och på äventyr secondaffärer med folk från guard-gänget. Gissa vem som hittade ett par fett snygga Calvin Klein-jeans för 5 dollar?

I tisdags började skolan igen. Lite skönt tänkte ju jag, för ja, rutiner är ändå rätt nice. MEN, skall jag vara helt ärlig kändes det mest som om skolstarten haft en negativ inverkan på min sömn. Jag som precis känt att jag börjat bättra mig...

Jag har definitivt nått en punkt där jag känner mig ganska klar med skolan här. Bortsett från psykologin tycker jag att det är alldeles för mycket dötid och det finns få saker jag avskyr mer än att känna att saker saknar mening. Det faktum att mina betyg inte spelar någon roll gör mig inte direkt mer motiverad. Dessutom (sidospår, jag vet), är jag så, förlåt, jävla trött på att aldrig få svar på mina mejl. Sen jag började på West Springfield i september har jag verkligen försökt engagera mig i saker. Nu senast var det volontärarbete med Key club, men inte fan orkar någon ta tiden att svara på när/var/hur de träffas. Är det verkligen så himla svårt? Jag vill verkligen inte verka som om jag tar saker för givet. Herregud nej. Jag är 100% medveten om att skolan hade noll skyldighet att ta emot en utbytesstudent men valde att göra det i alla fall. Kanske har det och göra med vår generellt låga skol-anda. Andan, eller "the spirit", som jag för övrigt är helt övertygad om har dragits ner av vår trailerpark och det konstanta riv/byggarbetet. Äh, jag vet inte.

I fredags hade vi en middag/potuck med hela guard-gänget för att knyta ihop säcken för vintersäsongen. Trodde ärligt det skulle vara en mer känslosam tillställning, men till min stora förvåning var jag bara glad och inte det minsta ledsen. Självklart blev jag rörd när de gav mig mina avslutningspresenter; ett foto på oss med en ram signerad av alla i gänget och mina show-flaggor, samt dress (som jag trodde jag sett för sista gången). Jag antar avsaknaden av tårar till viss del beror på att jag numera VET att vi kommer fortsätta ha jäkligt kul tillsammans tills dagen jag åker hem, men även det faktum att jag lyckats ändra mitt mindset angående hemresan. Eller ja, det känns som det i alla fall. Let me explain. I nuläget ser jag bara fram emot allt det där positiva med att åka hem. Familjen kommer hit, vi sightsee:ar D.C. & NYC tillsammans. Jag får träffa mina älskade vänner hemma i Sverige igen. Det där jobbiga, sorgliga har jag liksom förlikat mig med... tja.. för stunden i alla fall.

Apropå att lämna saker. Gissa vems värdfamilj som flyttar till Ha-freaking-waii i Augusti? Japp, min. Bara nån månad efter jag checkar från casa de [låtsas att deras efternamn står här, det är alldeles för unikt att skriva online] lämnar de alltså också Springfield för gott. Eller ja, om inte militären vill ha dit min värdmamma igen om 2-3 år. Även fast man inte vill ta något för givet, hade det ju inte varit helt fel att få hälsa på på Hawaii efter man tagit studenten... Ja, det är väl bara att börja spara?

Det var väl allt egentligen. Natten till Lördag sov jag över hos Sarah. Vi gick till 7/11 och köpte micropopcorn som vi åt med pinnar. Bra metod ändå. Rekommenderar. Man slipper saltiga händer.

Sidospår, igen. Har blivit så bra på att äta med pinnar?

Hur var det här inlägget egentligen? Märks att jag sitter i en bil, är trött och att klockan fortfarande inte blivit 9 än?

Min lilla "utläggning" om skolan kan ha blivit lite extra arg för att Jessalyn som sitter bredvid mig åt en stinkande slice peperoni pizza.

Men vet ni vad, nu kan jag skymta JMU i horisonten.

Kram!



Update: sisodär 10 timmar senare...

Fick aldrig tillfälle att ladda upp inlägget tills nu - I bilen påväg hem. Meeeen.... jag hade jättekul idag! Det var utmanade, men ändå lättsamt. Kanske finns mer att säga, men jag är hyfsat slut.

Georgetown (14/4)

Secondhand, mat & en glimt av en gruppchatt där jag förklarade att svenska tamponger inte har en såndär plastgrej som hjälper en att sätta in den.

Likes

Comments

Sightseeing, USA

Hej hopp!

Nu sitter jag ute i vår soffa, lyssnar på Spotify-listan "coffeetable jazz" och njuter av det fina vädret! Har haft 25-30 grader sen i måndags, vilket definitivt får påsklovet att kännas som ett tidigt sommarlov.

Eftersom det var ett bra tag sen jag skrev sist känner jag att jag behöver köra en liten lista igen. Jag föredrar faktiskt det formatet framför löpande text ändå, hehe.

Sista showen, Tisdag 4/4

I mitt senaste inlägg skrev jag ju om min sista tävling, men sista framträdandet var inte förrän tre dagar senare. Det var inget mindre än en "Family & Friends show", som vi anordnat på skolan. För att inte gå in allt för mycket i detalj var det om inte den bästa, en utav mina bästa dagar här. Efter att vi var klara för kvällen gick hela gänget runt och kramade varandra och jag fick så himla mycket kärlek och positiv energi från alla. Det är inte varje dag man får höra hur mycket folk tycker/kommer att sakna en. Titeln på det här inlägget är det Christabell sa till mig när vi kramades. Så ja, ni kanske förstår att det blev en del tårar den kvällen också.

Men, trots att det kändes oerhört sorgligt att för allra sista gången lägga ifrån sig show-flaggan, ta av sig sin cerise-guldiga klänning och tvätta bort det där (förskräckliga) rosa läppstiftet ångrar jag inte en sekund. Dessutom har jag väldigt roliga nyheter från hemmaplan. För några månader sedan hittade nämligen Christabell en Indoor Drumline i Sverige när hon googlat efter svenska Winter Guards. En indoor drumline är precis vad det låter som - En grupp med människor som spelar alla olika sorters instrument inom slagverkskategorin... Inomhus. Det speciella med den här indoor drumlinen (förutom att vara unika för Sverige) är det har en visual ensemlble. Alltså dansare.. MED FLAGGOR!!!!!!!!!!!!!! Behöver jag göra fler utropstecken för att uttrycka min entusiasm?

Så, det första jag gjorde när hon berättat för mig var ett skriva ett mejl till dem för att fråga om jag kunde gå med till hösten. För att göra en lång historia kort är det mycket möjligt att jag om några månader är dansledare och en del utav (hur sjukt låter inte det) för deras lilla color guard på 3-5 pers. Allt beror på huruvida de hittar folk som är intresserade av att gå med. Anledningen till varför jag blev tillfrågad om att ta en ledarroll var att personen som tidigare hade huvudansvaret tänkt dra sig tillbaks till hösten. Först kände jag inte alls det var något jag var kapabel till, men efter en hel del facebook-meddelanden bestämde jag mig för att anta utmaningen. Här är en länk till deras final-show (från CGN Championships i NEDERLÄNDERNA!!) för i år: https://www.youtube.com/watch?v=LIfkJU_SlzI&feature=youtu.be


Cherry Blossom Festival i D.C., Lördag 8/4

I Lördags var jag och min värdfamilj i D.C. för att kolla på den årliga Cherry Blossom-Festivalen i D.C. Det var jättekul att se, bortsett från de enstaka inslagen av någon D-kändis som stod och mimade för att promota sin nya singel. Själv uppskattar jag alla paradorkestrar och dansgrupper så mycket mer.

När vi kom hem igen, runt 3-tiden körde min värdfamilj ner till Richmond för att köpa en ny bil, medan jag tog cykeln ner till vårt lokala fritidscenter och skaffade gymkort. Just nu i April hade de en deal för 30 dagar för 30$, vilket är ett bra pris för att kunna utnyttja allt de har att erbjuda.

Tanken är att jag skall dra dit och lyfta skrot (läs springa på löpband/köra crosstrainer i nån timma medan jag tittar på youtube/lyssnar på en pod) så fort jag är klar med det här inlägget!


King's Dominion, Måndag 10/4

Årets påsklov kickades igång med en heldag på King's Dominion tillsammans med två av mina AFS-kompisar. Nana (från Japan) & Rabea (från Tyskland). Vad hade verkligen en superrolig dag tillsammans, med jättefint väder och mycket skratt. Trots att parken inte slår Liseberg fick vi åkt en hel del hisnande bergochdalbanor, samt ett fritt-fall som nästan var i Atmosfear-klass!


Så, till gårdagen, som jag spenderade med Sarah och Vivian. Egentligen var det tänkt att jag skulle åka upp till New York med min värdpappa och mina värdsyskon, men jag ändrade mig sista minuten och valde att stanna hemma. För även fast det hade vart skitfett (förlåt för ordvalet men ibland är det brist på kreativiteten) med en vårdag på Manhattan, känner jag att jag förmodligen skulle vara löjligt rastlös den resterande delen utav vistelsen. Inget ont om min värdfamilljs släkt; de är supertrevliga. Men, med det sagt, känner jag mig lite som ett bihang när vi är där. Särskilt nu när inte min värdmamma skulle följa med heller.

Men ja, det var allt jag hade att bjuda på idag. Nu kommer ett gäng bilder från KD!

Massa kramar ♡

Sista bilden med hälften av gänget <3 Vädret & Starbucks med Sarah & Vivian. Jag cyklade förresten till Sarah igår. Har jag nämnt att cykling här i USA i princip är ett självmordsuppdrag? Som tur var fanns det FAKTISKT trottoar hela vägen. Aja, antar att det var bra att få lite motion. 11km i den här värmen är ju inte fy skam.

Cherry Blossom Festival

Tur att Nana och jag är lika långa - Det balanserar ut våra gruppbilder! Lyckan när man faktiskt stöter på god sorbét-mjukglass på ett ställe så anti-veg som det kan bli lol

Ser ni den vita knappen på min ryggsäck? Peace, Love & Color Guard!

Likes

Comments

USA

Hej på er,

Igår hade deltog jag och min Winter Guard i AIA Championship Finals. Eftersom de kom först i sin division (A3) förra året var det här året deras första Championship i divisionen över (A2), så vi förväntade oss inte att vinna. Hursomhelst slutade vi i alla fall på 4:e plats utav 7 tävlande. Självklart kändes det segt att gå miste om en pallplats, men hela gruppen, samt vår coach var riktigt stolta över vår insats. Om jag bara ser till mig själv var jag supernöjd över min egen show. Visst kunde vissa delar varit mer "clean" och liiite bättre tajmade, men jag gjorde verkligen mitt yttersta och klarade mig hela showen utan några "drops". Dessutom var vår show (från vad jag har hört) den tekniskt svåraste av alla i division. Alltså beror ens placering mycket på om domarna värderar risktagande framför elegans & "cleanliness". I vilket fall som helst var det flera som gick förbi oss efter prisutdelningen som sa att vi var deras favoriter, eller att vi borde "placed higher".

Lördagen i sig var en riktigt lång dag, då vi började med 4 timmars träning 10:30 och var tillbaks hemma igen runt 23:15. Men, det var definitivt en av de roligaste dagarna i mitt liv. Efter prisceremonin och efter vi bytt om gav Anna, vår lagkapten, mig vårt pris från den mindre AIA-tävligen vi vann för några veckor sedan. Kort därpå brast det för mig. För ja, när vi började gå mot bilarna för att åka hem från min SISTA tävling, insåg jag att det var ju det det. Min SISTA winter guard show. Shit. Nu sitter jag här och lipar igen. Men, men. Där och då fick jag i alla fall en stor gruppkram av hela gänget som alla sa så fina saker till mig. Det är verkligen mina bästa amerikanska vänner. Jag är så tacksam att jag fick ta del av allt det här. Så även fast jag gråter nu, vill jag absolut inte att någon ska tycka synd om mig. Jag har ju fått göra något jätteroligt! + det är ju inte varje dag man hittar något man verkligen älskar att göra!!

Men nu kanske ni undrar vad jag skall göra mina resterande 82 dagarna tills skolan är slut. Hur skall jag kunna gå från 12 timmar aktivtet i veckan till 12 timmar mer fritid? Jo, förutom att sova ut på Lördagar har jag 2 huvudplaner.

Den första är att jag skall engagera mig i någon form av community service. Volontärjobb alltså. Jag vet inte vad som fick mig att börja tänka på det, men den senaste tiden har jag verkligen känt jättestark för det. Hursomhelst har jag mejlat skolans "Key Club", en grupp som gör volontärarbete varannan Torsdag för att se om jag kan gå med. Utöver det skall jag prata med skolans Career Center om de har några kontakter för jobb i närområdet.

Del 2 av min plan är att skaffa ett medlemskap på vårt närmaste Rec-center. Det är typ som ett gym-medlemskap, men man får tillgång till pool och sånt också. De har en del drop-in pass, som Zumba & Body Pump + ett gammalt hederligt maskin-gym med massa crosstrainers och löpband. Det tar ungefär 5-10 minuter att cykla dit (och typ 20 hem pga uppförsbacken...) så det är perfekt nu när vädret börjar bli varmare.

Nu skall jag läsa färdigt Den gamle och havet/The old man and the sea (DEN ÄR SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN A FAREWELL TO ARMS!!! (som i och för sig la ribban extremt lågt för Hemingway)) så att jag kan påbörja Stolthet och fördom imorgon. Ser ni ett mönster? Båda var från en lista med "100 böcker du borde läsa innan du dör". The Handmaiden's tale, som jag läste ut i Torsdags, var definitivt en av de bättre böcker jag läst. I love me some gold ol' femenist litterature!

Imorgon påbörjas sista veckan innan Spring Break! Hittills är inte mycket planerat förutom King's Dominion (en nöjespark) med några AFSare på måndag och ev. NYC senare i veckan.

God natt! ♡

Me & the girls (inte full trupp, pga av en krock med en Band trip, men det visste vi redan när säsongen började) + en bild på mig och vår main coach. Om ni undrar varför vi ser ut som vi gör och varför jag sticker ut med mina blåa öron är det en Winter Guard-tradition att alla high school-lag spexar upp sig inför prisceremonin. De blåa öronen förklaras genom en annan tradition som är att de i laget som är Seniors (och därmed har sin sista tävligen) skall lite annorlunda ut från alla andra lagmedlemmar.

Älskar verkligen atmosfären som skapas på tävlingarna. Alla är jättetrevliga och det är så kul att se folk gå runt i sina show-outfits. Sen är det alltid kul att se på andras framträdanden.

Och här är vår show! Jag är den som står näst längst bak, näst längst till höger när vi börjar dansa.

TACK FÖR ALLT WINTER GUARD. JAG ÄLSKAR DIG SÅ! 

  • USA

Likes

Comments

Hej, hej!

Fick lust att skriva lite innan jag går och lägger mig, men för lite variation blir det en lista den här gången.

Så, vi kör! 10 saker:

1: I fredags hade jag studiedag, vilket jag utnyttjade igenom att åka in till D.C. och se mig omkring. De blev en hel promenerande + 3 fynd från olika thriftstores/secondhandaffärer. Ni kanske minns att jag skrev om min syn på klädindustrin runt nyår. Tja, sen dess har jag faktiskt inte satt min fot på varken H&M eller Zara. Vi får se hur länge det håller... Men precis som med veganism ser jag de personligen inte som någon uppoffring, i och med att jag känner att jag gör en bra sak. Dessutom är secondhand så mycket roligare än vanliga klädaffärer; samt billigare! Win-win.

2: Sov över hos Sarah efter vår tävling förra veckan! Hennes mamma är korean*, så när vi kom tillbaks utsvultna från en heldag av dansade hade hon ordnat koreansk mat åt oss. Koreansk mat kan nog vara min favorit** bland de asiatiska köken. Jag menar... Kimchi. Finns få saker jag gillar mer.

*=Hennes föräldrar träffades när hennes pappa var stationerad i Sydkorea. Så ja, de är också en "military family", precis som resterande 90% av Springfield. Side track. Sarah's pappa är så himla rolig. Och han pratar flytande koreanska. Blev så förvånad första gången jag hörde det.

**=Jag insåg efter jag skrev den här meningen att det är omöjligt att ha en favorit bland de asiatiska köken. Hallå? Indisk, thailändsk, vietnamesisk, japansk och kinesisk mat??? 1, Jag föddes uppenbarligen i fel världsdel och 2, Jag måste resa till Asien?

3: Apropå militärfamiljer. Under min tid som medlem i en, har jag verkligen fått lära mig som mycket om deras liv. Speciellt flyttandet. Vanligtvis byter man jobb vartannat eller var tredje år, vilket 9 gånger av 10 innebär flytt. Beroende på vilken gren i militären man tjänstgör i är olika delar av USA (och världen) ett nytt potentiellt hem. I "the Navy" (som min värdmamma jobbar för) kan man, för att nämna några, hamna i Japan, Singapore, Neapel, San Diego, Seattle, Virginia Beach, Hawaii... Senast häromdagen fick min värdmamma frågan om hon skulle tänka sig flytta till Hawaii i början på Augusti. Så ni kan ju gissa vad som har diskuterats kring middagsbordet sen dess. Om hon inte skulle få jobbet där flyttar de nästa sommar istället, men än så länge ha de bara fått den så kallade "dröm-listan" för de olika tjänsterna/platserna som kommer vara aktuella då. Som de ser ut nu kollar de lite extra på Rom i Italien och San Diego, men det återstår att se hur saker ser ut när de fått besked om Hawaii.

4: Idag var jag på bio och såg Skönheten och Odjuret med Emma, Jessalyn och Sarah. Till skillnad från La La Land hade jag inte några direkta förväntningar, men den var faktiskt väldigt bra. Skall jag vara helt ärlig fällde jag faktiskt en tår eller två (läs: Jag grät non-stop de sista 30 minutrarna, typ.) Med det sagt, var det en sån där film man bara skulle ser på bio, inte i sängen en lördagkväll.

5: I torsdags var jag med om en så stel grej. Medan jag fortfarande höll på att packa ihop mina grejer efter klockan ringt på min första lektion kom min engelskalärare fram till mig och sa något i stil med "Lisa, how are you? You've been looking kind of down lately." Självklart blev jag ganska ställd, då jag de senaste veckorna känt mig motsatsen till nere (bara läs mitt senaste inlägg) och det slutade med att jag svarade att jag nog bara såg trött ut och att jag faktiskt var glad. Varpå min lärare fortsatte fråga ut mig, som om hon var helt övertygad om att jag bar på något. Tillslut gav hon sig, men hennes tonfall och "well, IF YOU SAY SO" avslöjade att fortfarande misstrodde mig. När jag gick därifrån började jag undra: "har jag ett resting distressed face?" Tydligen. Hursomhelst, det var riktigt stelt, och förvånansvärt att försöka redogöra för ens eget välmående, utan att låta fejk. Suck...

6: På tisdag är det 3 månader tills min kära familj kommer hit <3 Ser verkligen framemot det!!

7: Känns som jag lyssnar på mycket bra musik nuförtiden, vilket definitivt bidrar till en något högra livskvalité.

8: Laddade ner en yoga-app för en vecka sedan i hopp om att få in lite mer yoga i vardagen. Hittills har jag kört ca 20 min varje dag sen dess. Tycker absolut det gör så mycket för det "allmänna välmåendet" att få ha de där 20 minuterna och inte tänka på något annat än att andas. Livet känns redan mindre stressigt.

9: Insåg att jag snart fyller 18? Konstigt. Mycket för att det känns som att födelsedagar är något man gör hemma, inte här i mitt andra liv, i den här alternativa verkligheten. Dessutom känns 18 inte lika speciellt här som i Sverige. Jag får fortfarande inte dricka eller köra bil liksom.

10: När jag skulle köpa en ny deo förra veckan gick jag in på CVS bara för att mötas en hel hylla av bara deostick. BARA. DEO. STICK. Varför??? Är det Sverige eller USA som är efter i utvecklingen?? Kan någon förklara? Det här är verkligen en kulturchock i sent skede för mig.

Sådärja.

Imorgon har jag ett något försenat Mars-möte med Nancy kl 11. Skall bli kul, då det känns som jag mycket positivt att berätta sen vi pratades vid senast i Virginia Beach.

Tack o godnatt!

PS Idag var det såå bra väder. 26 (!!!) grader som mest och sol-moln. ÄNTLIGEN BÖRJAR DET BLI VÅR :DDD DS

D.C. <3 Tycker verkligen om staden mer och mer för varje gång jag är där.

Förra helgens tävling!! Det är med sorg i hjärtat jag påbörjar finalveckan nu på måndag :(

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • USA, Vardag

Likes

Comments

Hej, hej!

Idag är jag uppe lite längre än vanligt. Skolan har nämligen 2 timmars delayed opening imorgon, pga isiga vägar. I tisdags hade jag faktiskt min allra första, och förmodligen sista snowday. Den spenderades huvudsakligen i sängen, men även några timmar hemma hos Sarah. Där såg på film, spelade brädspel och bara njöt av den oplanerade ledigheten.

Annars har det inte hänt så mycket sen senast. Förra helgen var jag hemma hos Emma igen och på Lördagseftermiddagen gick jag på bio med värdfamiljen för att (äntligen) få se La La Land. Den levde definitivt upp till mina förväntningar. En stark 8!

Apropå Emma och mina andra amerikanska kompisar har jag allt eftersom vi kommit närmre varann fått en tydligare bild av hur våra kulturer skiljer sig från varandra. En av de största är definitivt hur de resonerar kring killar och relationer/sex. Jag tänker inte gå in allt för mycket i detalj, men låt oss säga att jag fick en hel del fördomar besvarade efter några rundor "jag har aldrig" (obs!!! utan alkohol). Men, med det sagt - Jag gillar dem lika mycket oavsett. Det känns ärligt talat bara nyttigt att få höra hur folk med olika åsikter ser på saker och ting. En av mina kompisar är för övrigt en stenhård republikan och ägare till den mytomspunna "republikan-toan"... Skall jag vara helt ärlig hade jag nog aldrig ens försökt bli vän med en person med så olika åsikter i Sverige. Alltså har jag lärt mig något nytt. En läxa för livet till och med. Visst, jag kommer aldrig ta upp vissa saker med den just den här tjejen, men vi kan vara nära vänner utan en hätsk debatt om kvinnors rättigheter. Sen har jag såklart mina gränser. Om någon i min vänkrets skulle visa sig vara aktiv Nazist, skulle jag definitivt ta avstånd. Och bara för att jag inte skulle starta en debatt, betyder det inte att jag skulle ljuga, eller ändra min åsikt för att vara till lags. Om det nu är något man känner sig tvungen att göra i ett visst umgänge är det nog dags att se över den vänskapen som det är... Jag menar, allt går kommer väl ändå tillbaks till en form av ömsesidig respekt? Oberoende av åsikt?

Okej. Det där blev en aning längre och mer "babbligt" än vad jag planerat. Men, men. Det var bara lite tankar.

Nu skall jag läsa lite bok, ingen mindre än "The Handmaiden's tale", eller "Tjänarinnars berättelse på svenska, av Margaret Atwood. Det är för övrigt 6:e boken i ordningen. Med andra ord känner jag att jag borde "up my game" om jag vill nå 25+ innan året är slut.

Mitt år här känns som det går alldeles för fort mot sitt slut. Visst är det än stor del av mig som inte vill hem, men one doesn't cancel out the other,

Nä, nu får jag lägga av så jag inte slösar bort mina extra 2 timmar sömn.

Massa kramar,

/Lisa

Angående toan: Tro mig, det är lika svårt att tro sina ögon när man är där på riktigt. På handfatet står det till och med en liten skylt med texten "Donald is my homeboy". Atleast they're a nice family..

Likes

Comments

Hej, hej!

Det här blir inget långt inlägg, men jag ville bara vissa lite bilder och berätta lite om helgen innan det känns alldeles för avlägset.

Som jag nämnde senaste gången hade jag tävling i lördags. Det här var ju andra gången för mig och trots några tabbar gick (och kändes) det verkligen 100x bättre än den första. Tyvärr fick jag inga bilder på de andras framträdanden då vi var sist att uppträda och timmarna innan man är ute på golvet är fullspäckade av hår, smink, uppackning och uppvärmning.

Efter vi var klara och jag haft ett par timmar hemma för att duscha åkte jag hem till Emma för min första amerikanska sleep-over. Spoiler-alert, man gör samma saker som i Sverige. Äter chips, ser på film, skrattar... Ja, allt utom att sova.

Allt som allt var vi 5 stycken. Jag, Emma, Vivian, Sarah & Jessalyn. När jag åkte hem på söndagen var jag dötrött, men mest av allt glad. Man inser nog inte hur mycket man saknar den typen av umgänge förrän man varit utan i ett halvår.

Nu skall jag promenixa till Giant. Sarah fyller nämligen 16 idag och lovade henne att köpa Cheez-its (små kex med cheddar-smak, ett av de mest amerikanska "mellanmålen".) Sen har jag vanlig rehearsal från 18-21.

Kram!

Från höger: Anna, Alex, jag, Jessalyn, Sarah, Christabell, Madi, Vivian, TJ, Emma & Anna (i mitten)

Bilder från Lördag. Sista bilden är vår "avslutnings-pose". Jag uppe på sängen, till vänster + mitt senaste "konstverk". Det är scratchboard, alltså ett svart kort, där vi använder en liten skrapare för att få fram det vita. Och ja, det är ett självporträtt!

Likes

Comments

Hej!

Det här inlägget har legat oskrivet bland mina utkast i drygt en vecka nu. Förlåt! Jag har varit med om så mycket sen sist. Eller det känns som det i alla fall. Såhär började inlägget jag började skriva igår:

Klockan är 17:15 på en fredagseftermiddag och jag sitter för närvarande på en bänk i skolan. "Varför då?" Kanske ni undrar. Jo, jag var nämligen på min första field trip idag och kom inte tillbaks till skolan förrän ganska sent. Alltså valde jag att bespara min värdpappa 15*4min skjutsande fram och tillbaks och stanna här tills min winter guard börjar kl. 18. Själva utflykten anordnades av min lärare i Studio Art & Design och destinationen var The American Craft Council i Baltimore. För att förklara det kort var det som stor mässa med massa små bås/montrar där konstnärer visade upp och sålde sin konst. Eller "crafts" (hantverk) för att vara mer specifik. Enligt min lärare är skillnaden på "vanlig konst" och "hantverk" att hantverket skall fylla någon slags funktion. Med andra ord var det mesta som ställdes ut smycken, decór och minst sagt intressanta kläder. Allt som allt var vi ca 25 pers som följde med; både från skolans konst- och fotografikurser.

Och kort efter jag avslutat den meningen kom några av mina WG-kompisar och inlägget fick skjutas upp ytterligare en dag...

Så, nu är vi här. Lördag kväll/natt. Mer än 2 veckor sen sist. Suck. Men, men. Det får helt enkelt bli rejäl summering av vad jag sysslat med medan jag varit borta. Tackar mig själv för att jag varit såpass ihärdig med min kalender. Det underlättar minst sagt när man vill dubbelkolla var/när man gjorde något.


Lördag 11/2, "Hair & Make up-party"

Förra inlägget avslutade jag ju med att informera om att jag skulle på ett så kallat hair and make up party med mina kära guard-vänner. Vi hade en jätterolig kväll som avslutades med hela gänget på Kung Fu tea - I vårt showsmink. Efter den kvällen kände jag verkligen att jag kommit hela gänget närmare.


Lördag 18/2, Min första tävling

För en vecka sedan tävlade jag för första gången. Två ord. Fy. fan.

Fy fan vad jobbigt.

Och fy fan vad roligt.

Det var längesen jag kom hem så fullständigt slutkörd - både på ett fysiskt och psykisk plan. Den psykiska utmattningen berodde främst på frustration, men också glädje. För ja, även fast det var omtumlande dag med späckat schema från 9 på morgonen till 7 på kvällen, kan jag inte förneka att jag hade riktigt roligt. Hela atmosfären på tävligen var definitivt över förväntan. Varje gång man passerade en fellow winter guard-utövare möttes man alltid av ett leende antingen önskades lycka till eller berömdes för sin utstyrsel. PLUS, jag fick äntligen se andras gruppers framträdanden LIVE! De allra sista lagen, med medlemmar i 18-25 årsåldern var så löjligt bra. Jag satt, utan att överdriva, helt förstummad när de var klara. Med andra ord har det blivit offciellt. Jag har blivit ett äkta guard-freak. Blir allvarligt talat genuint ledsen när jag tänker på att det inte ens finns i Sverige.

Sjäva showen - vår egen show alltså - gick väl sådär. Eller ja. Jag var inte nöjd med min personliga insats. Då jag gjorde en hel del dumma missar jag kunde ha undvikit om jag bara tränat mer hemma. Mer om det sen.

Tyvärr fick jag knappt en enda bild från tävlingen, då min mobil var på dö-gränsen sen tidigt på morgonen. Men nästa gång lovar jag att försöka ta MÅNGA.

Söndag 19/2, Old Town Alexandria

I söndags var jag och min värdpappa "ensamma hemma", då min värdmamma och barnen utnyttjade 3-dagarshelgen genom att åka upp till NY för att hänga med släkten. Jag hade några veckor innan uttryckt en önskan om att åka in till Old Town Alexandria, så efter en lång (välbehövd) sovmorgon åkte vi dit. Väl där strosade vi omkring bland de gamla husen, gick längs vattnet och besökte en gammal torpedfabrik som numera är ett konstutställning/studio. Alltså, varje konstnär som ställde ut hade varsitt rum där de både skapade och visade upp sin konst. Riktigt fint ställe och mycket intressant konst! Kände mig riktigt kulturell. Efter vi vandrat omkring ett tag gick vi till Whole Foods och plockade ihop sallad/färdigmat. Sen körde vi till Gravelly Point, en picknick-plats precis intill Ronald Reagan Internationals landningsbana, för att äta. Det kanske inte låter särskilt fridfullt, men det var superhäftigt att ha planen så nära + utsikten över Potomac-floden samt Washington monument är rätt maffig.

När vi kom hem spenderade jag några timmar med mitt stilleben. (SOM JAG TILLSLUT BLEV KLAR MED!!!) Sedan avslutade vi kvällen med att se filmen Arrival. Hyfsat ny, sci-fi. Intressant - 8/10.

Allt som allt, en toppendag. Jag och min värdpappa pratade på bra som vanligt. Så glad att vi kommer bra överens.


, det var tre lite större händelser från den senaste tiden. Idag skulle jag egentligen haft min andra tävling, men halvvägs igenom dagens rehearsal, där en lagmedlem fick åka och sy sitt ögonbryn mitt i allt, kände vår coach att det var bäst att vi stod över den här gången. Personligen kände jag mig, till skillnad från förra helgen, faktiskt ganska redo att tävla. Efter förra veckans "misslyckande" har jag under veckan sett till att ligga i mer med hemmaträningen - något som defintivt märktes av när vi körde våra första run-throughs imorse. Det vill säga, ja kände mig 100 gånger mer bekväm med koreografin.

Lesson learned. Repetition is key.

Men ja, att stå över var nog fortfarande rätt beslut, sett till Guarden som en enhet. Vi tävlar ju faktiskt nästa Lördag igen och då tror jag verkligen vi kommer göra riktigt bra ifrån oss.

Dessutom hade jag en sjukt rolig dag ändå. Efter vi var klara med dagens rehearsal, vi åkt hem och tagit en dusch, mötte jag upp Alex, Sarah, Christabell & Vivian på Kung Fu Tea (igen) för att dricka bubble tea. Sen hängde vi hos Alex till klockan var omkring 6-7, då vi åkte och käkade sushi-middag. När de släppte av mig här hemma igen vid halv 10 sa allihopa "Hej då" (ja, jag har lärt dem lite svenska) och i det ögonblicket kände jag inget annat än lycka. En känsla jag känner oftare nuförtiden. För saker har verkligen gått emot det bättre sen jag skrev det där väldigt nedstämda inlägget. Det känns som jag har fått skratta mer sen sist. Sånna där genuina magskratt. Något jag inte upplevde en enda gång mina första månader här.

Nä nu får jag ge mig. Hur långt blev inte det här inlägget egentligen?

Aja, vad gör man när man kommer in i ett "flow"?

Hursomhelst,

Kram på er! Hörs om mindre än 2 veckor *fingers crossed*


Sminkade vänner + Jag i glasögon poserandes med min guard jacket

Smakprov från Baltimore

Alexandria. Notera skylten som säger "no photos", heh.

Mina amerikanska vänner <3 + mat lol

Likes

Comments

Hej!

...Och förlåt för den dåliga uppdateringen. Än en gång har jag väntat mer än vecka (nästan 2) med att skriva, vilket bara gör det svårare att komma igång. Men, men...

Till att börja med var jag, samt majoriteten av alla andra AFS-studenter på utbytesår runt om i världen, på min Mid-year orientation i helgen. Klockan 11-12 på Fredagen började resan ner till Sandbrigde i Virginia Beach. Huset vi bodde i var ett autentiskt "beach house"; bara några meter från havet och inrett i surftema. Lyckligtvis fick vi (20 utbytesstudenter + volontärer) bo där gratis, då ägaren själv är AFS-volontär (både kontaktperson och f.d. värdfamilj). Tydligen hyr hon ut det för 11 000 dollar/vecka under högsäsong...

Sååå, vad gjorde vi där egentligen? På fredagen blev det bara häng, mat & film i och med att vi inte kom fram förrän halv 6 på eftermiddagen.

Det var som väntat jättekul att återförenas med alla igen. Det var ju över 3 månader sen jag senast såg de som bor i södra Virginia. På lördagen hade vi själva "mötet" där vi satt i grupper och diskuterade saker från ett AFS-häfte. För att vara lite mer specifik handlade det mycket om vad vi upplevt för kulturkrockar det senaste halvåret och vad vi lärt oss av dem. Visst var det intressant och så, men personligen hade jag mina mest givande samtal utanför diskussionsgrupperna. Främst med andra utbytisar, men även några av volontärerna. Efter lunch vad det dags för vårt bad... Något vi alla hade minst sagt blandade känslor inför. Men, som skandinav får man ju inte lov att fega ur. Så ja, jag har nu äntligen fått bada i Atlanten - från den andra sidan! Trots att det var både blåsigt och kallt (ca 2 grader celsius) har jag mirakulöst nog inte blivit förkyld.

Senare på kvällen, någon timme efter middagen, hade volontärerna anordnat en slags kombo av ett födelsedag- och Mardi Gras-firande, vilket innebar födelsedagssång och diverse leker. Innan jag kom till USA visste jag ingenting om var Mardi Gras var, men nu har jag äntligen fått det förklarat för mig. Om ni inte redan visste betyder Mardi Gras "Fettisdagen" på franska och firas av samma anledningen som vi svenskar äter semlor typ hela Februari - Jo, för att fira dagen innan Fastan (fastelagstiden eller the Lent som det heter på engelska) inleds. Egentligen infaller inte 2017 Mardi Gras förrän den 28:onde Februari, men precis som med svenskars flexibla inställning till när semlor får börja konsumeras, verkar det inte vara ett datum folk anser vara ristat i sten. Vi hade ju kul icke desto mindre.

På söndagen gjorde vi inte mycket mer än att äta frukost och städa innan vi tog farväl, satte oss i bilar och åkte hem.

Vet inte vad mer det finns att ha med? Eller jo, vädret kan man ju alltid prata lite om. Just den här veckan har det varit helt galet. I Onsdags var det 22 grader och solsken; Torsdag minus 3 och snö. Alltså????

Sist men inte minst jobbar jag på årets 4:e bok för tillfället. Och så var det ju det här med sömnen... Just idag har jag inte följt min nya, något hälsosammare sov-vana. Antar att det är den typen av uppoffringar man får göra som bloggare. Skall jag vara ärligt började jag faktiskt på det här inlägget igår, fast avbröts några meningar in av att min mobil ringde. Avbröt kanske är fel ord? Det får det att låta som något negativt, vilket det absolut inte var. Tvärtom - det ett riktigt bra samtal! Personen på andra änden var ingen mindre än Rebecca, som också är utbytesstudent i sydöstra delen av New York. Då pratar vi alltså staten, inte staden. Ironiskt nog har jag faktiskt kortare till NYC än henne.

Tack och hej!

PS. Imorgon blir det, som vanligt, Winter Guard 08-12, men även mitt första "Hair & make up"-party på lite senare på kvällen. Tanken är att hela "laget" samlas hemma hos någon, där vi med hjälp ut av vår tränares kompis (som bara råkar vara make up-artist) skall lära oss sminket för vår show. Tagga!!!

Ja, ni kommer få bilder... DS.


Måndagens studiedag spenderades i ett soligt DC! Bilder från resturang-bokaffären "Busboys & Poets" där vi käkade lunch (och jag för en gångs skull blev överväldigad alla veganska alternativ), samt en lightversion av Göteborgs Universeum.

Uppdatering på mitt stille-ben + Jag i lite Winter Guard-action (OBS! Det här är inte ett bra uppkast, men cool bild ändå!!) + En kartbild på vart Sandbridge ligger. Tänk att ha ett sommarhus på den beachen.. Dröm

Blandade bilder från helgen i Virginia Beach!

Likes

Comments

Hej, hej!

Jag kom precis hem från min första high school musical. Det var musikalen Carousel, som satts upp av Lake Braddocks (skolan min värdsyster går på) musical theathre-elever. De var så himla talangfulla! Inte bara huvudrollsinnehavarna - hela bunten! Och då snackar vi ändå en ensemble på typ 40 pers.

Annars då? Jo, idag (Lördag) var det ju lunar new year, vilket innebär första dagen i januaris måncykel. Eftersom min värdmamma har kinesiskt ursprung finns det lite dekorationer utspridda i huset, men mycket mer än så gör de inte för att fira. Eller jo, vi åt en traditionsenlig riskaka (bestående av rismjöl & socker) efter middagen.

Om ni läste mitt senaste inlägg kanske ni vet om att jag inte var särskilt glad förra helgen. Efter jag hade skrivit färdigt gick jag och la mig för att sova på saken. I ärlighetens namn tror jag att jag "overdid the sleeping part", för jag sov i princip bort hela Söndagen... Men, till det väsentliga - hur jag mår i dag. Till att börja med följde jag på Måndagskvällen råden jag fått från hemmaplan och berättade för min värdpappa hur läget var och att jag kände mig rätt kass. Det visade sig vara en av de bästa sakerna jag kunde göra, då han var väldigt förstående. Det hela slutade faktiskt i ett riktigt givande samtal och tack vare det kändes allt mycket bättre efteråt. Sen, försökte jag under veckans gång ta vara på mina skolluncher och inte vara rädd för att sätta mig vid några nya i kafeterian istället för att vara själv (vilket kan kännas som den lättaste utvägen ibland). Än en gång; ett bra val, då jag satte mig vid några som dagen efter bjöd in mig att sitta där igen.

Apropå skolan... Kommande vecka har jag mina första mid-terms (ämnespecifika test på allt material man gått igenom senaste terminen) vilket markerar att halva skolåret snart är avklarat. Kommer väl inte plugga ihjäl direkt. Det är ju trots allt multiple choice, alltså typ "1 X 2"-test.

På fredag kommer jag att ta ledigt för att åka söderut till Virginia Beach för min mid-year orientation med AFS. Jag ser verkligen framemot att träffa alla igen och enligt Nancy brukar det vara under den här träffen man verkligen blir vänner för livet. Dessutom vet jag att vi kommer ha en så kallad "Polar Bear Swin", när tanken är att alla utbytisar skall bada... i havet. Antar att man inte har något annat val än att vara helt iskall och bara göra det i och med att man är skandinav. Som viking förväntas man ju klara kyla...

Det var allt jag hade för idag,

Kram! ♡

PS. Precis innan jag skulle klicka på publicera kom jag på att jag glömt en sak som bokstavligt talat är mitt framför ögonen på mig - Mina nya glasögon. Jag behöver inte längre sitta och kisa skoldagarna i ända. Fast störst av allt var ändå att kunna se naturen och framförallt människor i HD. Blev nästan lite rörd första busresan till skolan när jag kunde se alla småsmå grenar i träden, samt någons tidigare okända fräknar. Gud vad jag är blödig... DS.

Kvällens musikal

En randig morgonhimmel över Sparta, bilder från min art class och mitt stilleben. Eller "stille-ben"...

Och sist men inte minst... min outfit till vår kommande show!! Visst, guld är kanske inte min färg och armarna skall kortas, men utöver det kände jag mig faktiskt ganska fin. Har aldrig haft på mig något liknande...

Likes

Comments

Hej,

Jag har ont i magen. Inte för att jag är sjuk eller hungrig, utan för att jag är ledsen. Jag önskar att jag varit såpass bekväm med mina värdföräldrar att jag hade kunnat gråta ut hos dem, men vi har inte riktigt nått de stadiet än. Om vi någonsin gör det. Jag menar, potentialen finns där. Dock finns ju fortfarande de som bara obekväma runt folk som gråter, så det känns mest tryggt att hålla sig på rummet för stunden. Med det sagt hade det inte suttit fel med en kram nu. Eller typ 20.

Det är inget speciellt som har hänt, eller jo, nu ljög jag. Ni vet NOVA-gänget jag nämnt innan? Igår kväll träffades de. Alla utom jag. Vi hade pratade om att göra något, i och med att vi var lediga från skolan pga av The Inauguration (mer om det sen..), men när det väl kom till kritan bestämdes något utan min vetskap. Jag får det säkert att låta mer dramatiskt än vad det är nu. Det var nog inte ens ett aktivt val att inte bjuda med mig. De kunde ha glömt. Oavsett vad, blev jag inte särskilt glad när jag kom hem efter dagens 7-timmars Winter Guard rehearsal och möttes av bilder när de åt middag på Chipotle, såg på film och gick runt tillsammans i old town Alexandria.

Finns det något värre än att bli/känna sig exkluderad??? Svar: Vet ej??

Hursomhelst, efter "det där", utlösningsfaktorn - Ja, kalla det vad ni vill, har jag haft svårt att tänka glada tankar. Instinktivt fick jag ju självklart för mig att ta kontakt med hemlandet, bara för att halvvägs in i ett sms inse att det bara gjorde saken värre. NU HADE JAG JU TRIGGAT IGÅNG HEMLÄNGTAN OCKSÅ.

En nästan främmande känsla vid det här laget; Bara för någon dag sedan kände jag ingen alls.

Tvärtom! När jag pratade med min kontaktperson Nancy i veckan var till och med vårt "main topic of discussion" hur jag hade börjat inse hur jobbigt det skulle bli att säga hejdå till mitt liv här om 5 månader. För det kommer det ju bli.

Sammanfattningsvis känner jag mig lite ensam i världen just nu. Ensam i "min" säng. I ett hus, I en amerikansk förort, sisodär 640 mil hemifrån. Konstigt.

Men hörni, jag vägrar avsluta ett inlägg såhär melankoliskt och tråkigt. Så, jag kommer ge er några bilder på några saker som gör mig glad.

Kram ♡

PS. Höll på att glömma!! Som rubriken lyder har jag passerat milstolpen "halva utbytesåret avklarat"! Tror det var i onsdags som det gått 160 dagar sedan jag kom hit i Augusti och 160 tills programmet är slut den 26:e. Hjälp vad tiden har gått fort ändå... DS.

Himlen när jag går (springer) till skolbussen varje morgon. Min nya Guard-jacka!!! Min bullet journal. Lagt många timmar på den, men det gör mig glad så tycker definitivt det är värt det.

Ticket to ride. 'Nuff said. Mina psykologi-anteckningar, favoritämnet med favoritläraren ♡ Och alla Obama, samt Joe Biden-tributes därute. Kommer sakna dem!

Och ja.. apropå det här med utbytet av president. Ni hörde säkert talas om den stora demonstrationen som ägde rum i Washington D.C. idag. Lite synd att jag inte kunde vara där, särskilt eftersom jag bor så nära, men oavsett vad blir jag superglad av att se så många människor engagera sig. För även om de inte kan avsätta Trump är det ett viktigt statement. Det finns hopp! + en till bild på min jacka hehehe...

Likes

Comments

Hej, hej!

Då vart de dags för ett nytt inlägg... igen. Så, vad har jag gjort sen senast?

Börjat skolan och winter guardandet... Ja, skall jag vara ärlig, inte så mycket mer än det. Med andra ord tänkte jag fylla upp inlägget med lite annat. När jag kom hem från skolan idag fick jag nämligen för mig att se dokumentären "The true cost" som handlar om klädindustrin och det så kallade "fast fashion"-fenomenet. Den fokuserar främst på de hemska förhållanden de flesta fabriksarbetare jobbar under; dvs långa arbetsdagar, låg eller ingen lön, exponering för farliga kemikalier etc. Dessutom går de in på hur vår tids shoppingberoende/konsumtionsmani (black friday... *host* *host*) påverkar miljön. Visste ni att vi köper hela 400% mer kläder nu än för bara 20 år sedan?

Självklart fick den här filmen något att klicka uppe i mitt huvud och jag har kommit fram till ytterligare ett nyårslöfte. Eller ny livsfilosofi kanske? Jag vet inte...

Hur som helst vill jag sluta stötta oetiska klädkedjor och satsa mer på second hand och etiska märken. Tyvärr är just det här med fairtrade-kläder varken är så särskilt lätthittat eller snällt mot plånboken, men det är åtminstone något jag skulle kunna ha gott samvete för. Jag känner redan hur det kan bli en stor utmaning, då alla kläder jag för närvarande äger kommer ifrån stora klädjättar, såsom H&M och Topshop. Then again, är en billig, ny t-shirt verkligen värd det man indirekt finansierar? Slaveri, miljöförstöring... listan kan göras lång. Jag vill känna att jag lever ett liv efter mina värderingar.

Det var nog det lilla jag hade idag. Den här veckan är inget speciellt planerat, men nästa är bara 3 dagar i skolan pga Martin Luther King day på måndag och Inauguration day på fredag. I Winter Guard har vi precis börjat med lite av vår koreografi för vårt tävlingsnummer. Om jag inte minns fel är min första tävling den 12 eller 13 februari, så det börjar närma sig (!!!!). Nu har vi förresten fått lite snö också, så när jag går ut för att öva min tosses (alltså när man snurrar flaggan.. i luften...) är det i kängor. Det är väl inte äkta Winter Guard på riktigt utan snö antar jag?

Utöver det fortsätter jakten på glasögon, samt mitt läsande. Tror faktiskt att jag kommer läsa ut årets första bok efter jag är klar med det här inlägget. Boken är ingen mindre än The Da Vince Code av Dan Brown. Jag lånade den på skolans bibliotek i onsdags och den är verkligen så himla bra!! Eller ja, hittills i alla fall. Ett dåligt slut kan ju verkligen förstöra en bok helt.

På återseende!

Kram ♡

Senaste konstprojektet. Kan ni gissa er till vad uppgiften var? En ledtråd var att vi bara fick använda två valfria färger, samt svart och vitt, för att öva på att blanda färg. De andra två bilderna är från i Torsdagskväll, när jag och min värdfamilj åkte in till D.C. och the Howard Theatre för att se Savion Glover uppträda med sitt jazzband. Om ni precis som jag förra veckan, inte har hört talas om honom är han en av världens bästa steppare. Kanske inte låter jättespännande, men satan vilken show han bjöd på!!

Likes

Comments

Gott nytt år!

Mmm.. Nyår.. Årets sista och kanske mest ångestladdade högtid. Men. Idag försöker jag lägga de känslorna åt sidan och fokusera på vilket givande år 2016 varit för mig. Visst, det blev lite extra jobbigt vid 6-tiden, när alla flöden fyllts av den svenska nyårn, men vafan, precis som med julen kommer det ju en ny nästa år igen.

Det kan vara lätt, i alla fall för mig, att förminska mina egna framsteg. Med det sagt, är väl den här dagen, om något, till för att blicka tillbaks på året och försöka vara tillfreds med sig själv. Jag tror faktiskt att jag aldrig lärt mig så mycket, både om mig själv och världen runt om kring mig som jag gjort under 2016. Och ja, jag är stolt över mig själv. Nyår 2015 kände jag mig vilse, men värst av allt att jag saknade mening. De känslorna bär jag inte längre med mig idag. För att jag tycker det är kul, tänker jag lista några av de saker som gjort mig till en lite bättre (tolkas fritt) person de senaste 12 månaderna.

  • USA - Den här kommer ju inte direkt som någon chock, men att åka hit har gett mig så många nya perspektiv på livet. Dessutom har jag fått lära känna och på sätt och vis bli en del av en ny familj, som jag förhoppningsvis kommer hålla kontakten med resten av livet.
  • Första jobbet - Innan jag åkte hit jobbade jag några månader på Burger King. Visst genererade det en del stress och klagande där hemma, men det vägdes upp tusenfalt av allt jag lärde mig av att jobba där. Sen fick man ju ett lager kund/medarbetar-anekdoter också.
  • Yoga - Redan från första passet på Nordic Wellness, föll jag pladask.. in i stående hund. Just det här att slappna av helt och rensa huvudet från alla tankar. Alltså, för mig är det verkligen helande, på både ett psykiskt och fysiskt plan. Riktigt glad att jag fick för mig att börja, och ser verkligen fram emot att ta upp det igen när jag kommer tillbaks till Sverige.
  • Vegan-grejen - Nu kanske vissa av er skakar på huvudet. Men låt mig förklara, det handlar inte om någon "tonårsfas" (aj, det där gjorde verkligen ont att skriva), utan snarare att jag känner att jag gör en bra sak = en känsla av meningsfullhet. Dessutom mår jag bra av att handla efter mina personliga värderingar. Makes sense?
  • Winter Guard - Så, denna konstiga sport som jag inte ens visste existerade för 4 månader sedan. Det har definitivt varit en bergochdalbana, men jag har lärt mig och kommer lära mig så mycket mer av det.
  • En väldans massa poddar - Varsågoda, skaka era huvuden igen. Men vet ni vad, jag har tagit det av så många inspirerande människoöden genom mina hörlurar under 2016. Främst via "Framgångspodden", som väckt mina drömmar om att bland annat bestiga mount Kilimanjaro, men också genom dokumentärer och sommarprat. Favoriten för årets både Sommar & Vinter i P1 var helt klart Emil Jensen!

Som ni kanske förstått, i och med att jag sitter här och skriver klockan 11 på kvällen, gör inte min värdfamilj något speciellt för nyårsafton. Lite tråkigt kanske, då jag är van vid att nyårsafton går hand i hand med någon typ av festlighet. Nu hade jag i och för sig väldigt roligt igår, så det känns ändå helt ok. Den här dagen är ju egentligen bara en extradag, i och med att 2016 var ett skottår... Som jag nämnde i förra inlägget fyllde en av utbytesstudenterna i området år, så gårdagskvällen och natten (hela 6 av 7 gäster sov över) spenderades hos honom. Vi spelade Cards Against Humanity (ett av mina favoritspel), badade utomhus i deras badtunna och tittade på film. Åååh, så hade han 3 "värdhundar" också, mys!!

En annan, kanske inte lika kul grej jag också gjorde igår var att.. bara-pa-pa-baaa.. kolla min syn. Och gissa vem som behöver glasögon? Ja, det var ju jag det.. -1.25 på vänster öga, samt -0.75 på höger med en släng brytningsfel. Eller oregelbundet krökt hornhinna. Det låter lite roligare tycker jag. Med andra ord är det inga stora grejer, men ett par glasögon i skolan är högst nödvändigt om jag vill sluta sitta och kisa på lektionerna. Optikern frågade förresten, mitt upp i allt, om jag var tysk. Jag svarade självklart "nej, svensk", vilket han tolkade som att jag var född här, med svenska rötter. Brytnings-goals!! Alltså, brytning som i dialekt, inte refraktion ;-))) (det var kul för att han var optiker)

För att knyta ihop säcken tänkte jag berätta mitt nyårslöfte inför 2017. Man kanske ska hålla sånt för sig själv, men personligen tycker jag det är lättare att hålla sig till något som man berättat för andra. Det blir liksom mer "konkret" då. Så, min plan är att läsa minst 20 böcker. Det kanske är nu man vill säga 52, men är det inte roligare att passera sitt mål än att lägga ribban för högt? 20 tycker jag ändå är realistiskt. Bok nummer 1 blir ingen mindre än 1984 av George Orwell. Ja, det kan hända att jag hämtade inspiration från en "100 books you need to read before you die"-lista. Kopian jag redan tjuvstartat med är en upplaga frpn 1961, köpt i en kalifornisk bokhandel.

Det var det; årets sista inlägg!

Nu satte mina värdföräldrar precis på TVn med direktsändning från Times Square-firandet! Det måste man ju ändå se. Imorgon blir det Nyårsdagsbrunch hos någon bekant. Toode-loo!

God fortsättning och massa kramar! ♡

Lyxig frukost serverad av Alessandros värdföräldrar. Så himla trevliga och gästvänliga!! Är så tacksam över alla fina människor jag fått träffa de senaste (snart 5!?!?!) månaderna.

Glasögon-kandidater + jag med 3.12kg kikärtor (sann kärlek ♡) inne på Costco, affären där allt är i bigpack :D

Likes

Comments

Hej, hej!

Igår kväll kom jag hemifrån New York, så dagens inlägg blir en summering av min vistelse där.

Lördag, 24 December - Julafton

Eftersom vi anlänt i Plainview, Long Island, runt klockan 03 inleddes julafton med en lång sovmorgon och Diner-brunch, bestående av Latkes (raggmunkar - fast friterade. Är man i USA så är man) med Äpplemos. När vi hade ätit delade sällskapet på sig; min värdmammans systers familj åkte för att spendera dagen med en annan del av släkten, medan vi stannade "hemma" i deras hus. Väl där gjorde vi inget speciellt, förutom pepparkakshusbygge (byggsats från IKEA) och kort facetime med släkten hemma i Sverige. Istället för julbord blev det utemiddag på en Thairestaurang i Woodside, Queens. Så ja, utöver pepparkakshusen, så var det inga likheter med den svenska julafton jag är van vid.

Söndag, 25 December - Juldagen

Så, julen här i USA firas ju den 25:e och på morgonen istället för kvällen/eftermiddagen. Min juldag började med att bli väckt av de upprymda, ja sådär juligt övertaggadde, barn som sprang runt redan tidigt på morgonen. Frågan "When can we open our presents?" ställdes sisodär en gång var 5:e minut tills klockan blivit halv 2 och resten av släkten (min värdmammas föräldrar + bror och hans fru) kom över med Dim Sum-brunch. Efter alla ätit och den pågående Knicks-matchen i bakgrunden satts på mute var det dags för paketöppningen. Enligt barnen, alldeles för sent. "I bet the kids i California have opened their gifts already."

Men ja, här i USA är det ju inte någon som går ut för att "köpa tidningen" eller "leta efter tomten", så det hela börjar helt enkelt med att alla vuxna i rummet utbyter några nickningar och vips så är alla i full fart med att dela ut och ta emot paket. Personligen kan jag uppleva just den här delen av julen något ångestfylld. Missförstå mig inte nu, jag tycker precis som vem som helst att det kan vara kul att få saker och blir alltid glad och tacksam över att någon tänk på mig, men jag får lika lätt dåligt samvete. Tankar som "ångrar de kanske att de lagt pengar på mig", "kanske tycker de jag verkar otacksam nu" eller "FÖRTJÄNAR JAG VERKLIGEN DET HÄR?" fyller huvudet, även fast inget i rummet sagt eller gjort något som indikerat varken det ena eller de andra. Blev det för personligt och mörkt nu? Äh.

Hursomhelst, efter den något intensiva presentutdelningen, tog alla det lugnt fram tills det var dags för middag. Det blev samma kinesiska resturang de hämtad Dim Sum från tidigare. En kosher och helvegetarisk, eller ja, Buddistiskt vegetarisk (inget vitlök, lök, salladslök, gräslök eller purjolök. Har för mig att att det har att göra med att de är "för upphetsande", smakmässigt alltså). Supergott var det i alla fall!! Tror aldrig jag ätit så övertygande "fejk-kött" förut. Eller melonsoppa för den delen. mmm...

Måndag, 26 December - Annandagen

På annandagen har, vad jag har förstått, de flesta amerikaner lika lite planer som de flesta svenskar. På sin höjd går man på mellandagsrean eller ser en av filmerna som hade premiär på juldagen. I vårt fall blev det Bowling. Det gick, precis som det brukar göra på bowling, bättre mot slutet. Lyckades faktiskt få en strike, men självklart var det efter en ett klot i rännan på första försöket. Så ja, det blev tekniskt sätt en spärr.

Tisdag, 27 December - Heldag i NYC

Dagen innan vi åkte hem tog min värdpappa mig in till NYC. Den här gången parkerade vi på Upper East Side och gick på designmuséet Cooper Hewitt. Efter de promenerade vi runt i Central Park. Vi passerade bland annat John Lennon's minnesmärke och platsen där mina värdföräldrar gifte sig. Ja, de gifte sig Central Park (!!!) så nice. När vi nått slutet av parken gick vi förbi Trump Tower och promenerade några ytterligare några kvarter ner till MoMA - Museum of Modern Art. Höjdpunkten där var självklart Vincent Van Goghs "Starry Night". Lovar att jag haft den som bakgrund på mobilen back in the day. Overall, en riktigt bra dag, med förvånansvärt bra väder för att vara December. Dessutom har jag alltid kul med min värdpappa. Just eftersom han tidigare bott i stan har han många NYC-relaterade anekdoter i bagaget, vilket jag uppskattar 100 gånger mer än vad jag fått ut av en typisk turist guide.

Vid 6 tiden var vi klara för dagen och jag fick åka min första gula taxi längs Park Avenue upp till garaget på 88th street.

Onsdag, 28 December - Hemfärd

På Onsdagen åkte vi hem till Springfield igen. Finns inte så mycket mer att säga om det. Ca 6-7 timmar i bilen, då vi hamnade i rusningstrafiken sista biten.


Där har ni min jul år 2016. Helt klart annorlunda, men bra ändå. Tycker gott att några kinesiska maträtter kan få komma i på det Svenska julbordet i framtiden. För ja, jag fick ju inte bara uppleva amerikansk jul, utan en kinesisk-amerikansk en.

Imorgon har jag både syntest och födelsedagsfest på schemat. Kul! Eller ja, det sistnämnda i alla fall... Jag vet inte om jag skrev det på bloggen, men jag blev kallad till en syntest i skolan för någon månad sen, vilket jag "Failade". Skolan vill nu att detta skall följas upp och mina värdföräldrar rådde mig att ta tag i det. Tyvärr lär det nog gå på en del, och i ärlighetens namn vill jag helst inte ha glasögon. Men, vad kan jag göra. Min kära mor tjatade ju på mig redan våras över att jag skulle kolla synen, men icke tog man chansen då. "Mama knows best".. eller vad säger man?

Födelsedagsfesten är förresten för och hos Alessandro, en av de italienska killarna här i NOVA. Alltid kul att träffa alla + på sätt och vis blir det lite som ett tidigt nyårsfirande, då min familj inte har något planerat för Nyårsafton.


Nästa inlägg blir en liten årsredovisning av mitt 2016. Lät jag som en riktig ekonomiare nu?

Kram & god fortsättning ♡

Om ni tittar riktigt noga kan ni hitta ett fel på mitt pepparkakshus. Det gör verkligen min inre perfektionist galen såhär i efterhand. Thaimat <3 Efterrätten består av varm kokosmjölk, svarta bönor och tapioca. Nej, det är inte grodägg. Efter den här middagen konstaterade min värdmamma att jag uppenbarligen föddes i fel världsdel, då jag tycks ha smak för allt asiatiskt. Jag håller med till 100%. Sorry Sverige, jag älskar fortfarande potatis....

Dim Sum!! Slår julbord alla gånger. Förlåt igen, Sverige. Sen har vi årets julklappar. Lush & Lakrits, alltså allt man behöver.

Not your traditional "Cookies for Santa"

Juldagsmiddag! Och ja, det där är vegetariska fejkräkor. Ingen aning hur de lyckades med det.

Under det där lilla taket vigde sig mina värdföräldrar. När vi gick förbi berättade min värdpappa hur folk rodde närmare i sina små båtar och hur någon av de förbipasserande joggarna ropat "don't do it" medan hen sprang förbi. + en obligatorisk bild på Trump Tower. Suck... Ser ni förresten poliserna? De var bara mer runt hörnet

Likes

Comments