View tracker

​Hallå där! Tillbaka här igen. Det blir ju oftast så när det är en grå och blåsig söndag och man får tid att tänka. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva humöret idag, jag är inte glad, inte ledsen. Ingenting faktiskt. 

Det känns i hela min kropp och själ att detta varit ett tungt år. Nog för att jag faktiskt är mycket gladare än vad jag var innan så känns det i mitt sinne. Som någon stor svart kraft som bara slukar livet ur mig. Tomhet? Nah. Skolan har varit väldigt tung. Jag visste ju det när jag valde linjen, och det ångrar jag inte. Men det är inte lätt att lägga all sin fria tid på studier när det inte finns någon energi till det. När alla äckliga omständigheter gör så att skolan får lida. Men nu är det ju sommarlov och jag ska verkligen försöka få frid till sinnet innan jag ska ge mer i år 2. Sommarlov som de senaste åren varit min största ångest för att jag tyckt om skolan så mycket. Det var fortfarande ångestladdat att lämna men jag tror inte att jag hade klarat många dagar till där. Det fanns liksom inte ens en enda liten gnutta energi kvar och det märktes när jag satt när jag hade 3 dagar kvar i skolan och pluggade till ett prov i fysik. Det gick bara inte. Jag lyssnade på min kropp denna gången istället för att plåga mig själv och gick med på att göra dåligt ifrån mig på ett enda prov när kursen ändå håller på i ett år till. Men den sista veckan i skolan var väldigt fin faktiskt. Klassen kollade på en komedifilm tillsammans i biologiklassrummet istället för ännu en dryg håltimma och vi skrattade allihopa så att vi grät. Jag och min bästavän fuskade på ett quiz i flaggor och vann en påse bilar. Vi åt popcorn på vår sista lektion någonsin tillsammans med min lärare i matte och fysik. Vi satt allihopa och skrattgrät på en kemilektion där vi sista dagen innan betygsättning skulle lämna in en labbrapport om magnesiums molmassa. På skolavslutningen satt vi tillsammans och skrattade åt en estet som pratade om kärlek på engelska. ''What do we think about when we think about love?'' Haha, så fint. Den gav mig en harmoni på nåt vis. Det var ett fint sätt att avsluta det mest krävande året i mitt liv. Så många gånger som jag legat och stirrat upp i taket. Så många gånger som jag har tänkt frågan 'vad har jag att leva för'. Så många gånger som jag legat i sängen en lördagsmorgon och hoppats att klockan ska vara 9:00 förevigt så att jag inte behöver börja plugga. Så många gånger som jag känt hur stressen äter upp mig inifrån vilket resulterat en hel del bråk med familjemedlemmar. Så många gånger som jag känt att FUCK this jag ger upp nu. Så många gånger som jag skrattat. Så många gånger som jag varit så oerhört spänd inför ett resultat på ett prov eller en inlämning då betyg på gymnasiet verkar vara på liv eller död. Så många gånger jag avundats de vänner som valde enklare linjer när de på sin fritid hittar på saker, eller helt enkelt inte gör någonting alls, medan jag sitter med både mina kemi-, biologi-, och matteböcker uppe en lördag eftermiddag. SÅ många gånger som jag känt ångesten krypa upp och i panik försökt trycka bort den. Så många gånger som jag bråkat med min mamma och min syster för att vi alla tre var stressvrak. Så många gånger som jag har försökt berätta för mig själv att jag inte behöver må så här. Jag har växt så himla mycket detta året. Helt ärligt, jag var tvungen att bli vuxen och jag insåg det ganska snabbt. Jag har ändrat mina värderingar och lägger inte längre vikt i vad andra gör. Det märks tydligt att mina vänner som inte riktigt har det lika krävande inte har kommit så långt. I'm not judging, at all, men det märks att vi är på olika nivåer. Det märks tydligt när en av mina bästa vänner inte hört av sig på två månader efter vad som kan  betraktas som det absolut löjligaste bråket i historien. Nog för att jag älskar dem allihopa ändå. 

Jag har kommit längre mot att vara en person som jag kan vara stolt över. Trots psykisk ohälsa så sliter jag som ett djur i skolan, jag tränar så ofta som jag kan, jag tar ansvar för mina handlingar, jag dömer inte personer längre och jag gör mer av vad som gör mig lycklig oberoende av vad andra människor tycker om det. Det har tagit ett tag och det är fortfarande en bit kvar men jag är stolt över hur vuxen jag har blivit sen jag steg in genom Bäckängsgymnasiets entrédörrar den 18 augusti 2015. Det är också något som ingen faktiskt kan ta ifrån mig. Jag är inte lika up-tight längre och det är så skönt faktiskt. Vafan, gör vad du vill så länge du mår bra av det och så länge du inte sårar andra i processen. Key.

Men när det kommer till familjen så är faktiskt ingenting som det ska och jag tror att det sårar mig så in i helvetes mycket mer än vad jag vågar erkänna. Mamma har haft det jättetufft på jobbet och det jag försöker säga till henne är att JAG FÖRSTÅR för att vi är på samma nivå där (att jag går i skolan och hon jobbar spelar ingen roll, vi är i princip identiska och jag vet precis vad hon menar) men hon vägrar lyssna på mig. Alltså verkligen vägrar och jag blir så jävla less. Jag försöker hjälpa henne samtidigt som jag försöker få henne att förstå att bara för att hon är stressad så kan hon inte behandla andra, men framförallt mig, precis hur hon vill. Jag förstår att hon tar för givet att jag kommer att stanna vid hennes sida men det har varit många gånger som jag tänkt att jag måste lämna för ett tag. Sätter hon ibland behandlar mig, utan att hon tänker på det, skadar mig. Oavsett om jag är basically vuxen nu så är hon ändå min mamma och relationen vi har formar mig fortfarande. Det gör mig väldigt ledsen att det känns som att hon inte bryr sig. 

Precis som att det känns som att ingen annan bryr sig. Min syster såg mig ligga på ett badrumsgolv, likblek i ansiktet med tårar längs kinderna, med ett rakbland i handen och blod rinnande ned för armen, med paniken i rösten och en ojämn andning. Hon såg mig få panikångest. Och hon har inte frågat en enda gång efter det hur jag mår. Det var över två månader sen. Jag känner henne och vet att det inte är något hon gör med flit. Men hon är som hon är, spontan och egoistisk. När jag dagen efter det hände fortfarande gick med skakiga händer och tunga fotsteg och frågade om vi kunde gå ut en sväng så valde hon, för ca 2809281209e gången, sina vänner och sin pojkvän före mig. Jag förstår henne men ändå inte. Hon tar också mig för givet. Och det är något som jag börjat tröttna på. Jag behöver också hjälp ibland, jag visar det aldrig dock, men säg inte att jag är den enda människa som inte behöver uttalade ord för att se att någon mår dåligt? Man ser ju det hur tydligt som helst oavsett om man är bra på att gömma det. Åtminstone borde man se det hos sin egen familj. Och det känns som att jag fortfarande skriker men de hör inte. Inte ens när jag försöker be om hjälp så hör de inte. Jag har insett nu att familjen är en viktig grund i allt oavsett om man har vänner. Trots att min relation med pappa är bättre så ekar det ändå tomt. Är det någon som bryr sig mer än jag? Det verkar inte så. Det gör mig ledsen bara. Väldigt ledsen. 

Så.. Var lämnar det mig? Jag har kommit underfund med att jag inte mår bra. Jag gör faktiskt inte det. Det är inte bara en fas eller något som går över utan det är för mycket som tynger ner mig. Det väger över helt enkelt och det är tråkigt. Jag känner hur ångesten slår till i ryggen, hur nacken spänner sig. Jag får ofta småååå panikattacker där andningen sätts på prov. Jag har ofta tårar i ögonen. Men å andra sidan så skrattar jag ofta. Jag ler ofta. Jag försöker hitta glädje i små stunder. I en kopp kaffe eller i att slänga av mig jeansen och ta på de lila mjukisbyxorna. Jag är glad när jag inser att klockan är 18:00 och jag redan har varit på jobbet och tränat så att jag nu eftersom det är sommarlov har några timmar på mig att bara vara. Jag är glad när jag sätter på riktigt gamla låtar och sjunger tillsammans med mina vänner. Jag är glad när jag och Annie står tillsammans på ett gympapass och hon inte har någon aning om hur man gör. Jag är glad för att jag och mina två bästa vänner har bokat en resa tillsammans.  Jag hade önskat att jag kunde va glad i alla dessa stunder utan att samtidigt känna den mörka kraften dra ned mig. Men som sagt, jag har kommit underfund med det här. Jag mår inte bra helt enkelt och det är mycket som är väldigt mörkt. Jag ska försöka att ta mig ur det men jag tror att jag blir kvar ett tag. Tyvärr. Men jag har vuxit upp nu och jag ska försöka ta hand om mig själv. I vissa stunder bryts jag, och jag tror att jag förtjänar att må dåligt, men jag försöker också förstå att jag faktiskt inte gör det. Bara för att jag växt upp med tanken att jag inte är viktig och den fortfarande spelar stor roll i hur jag är så försöker jag och det är det som är det viktigaste. Jag är också viktig och jag försöker få folk att förstå det. Jag försöker att reparera mina trasiga relationer men det går inte om den andra halvan också försöker. Jag försöker att göra det som gör mig glad och jag har slutat att bry mig om vad andra tycker om det. Jag försöker att uppskatta mig själv mer. Det är en lång, lång väg kvar. Men jag är påväg, jag står inte vid startlinjen och stampar längre. Jag har börjat springa och det gläder mig. Snart, eller nån gång, så kommer jag att vara en person som har nått sitt mål. Jag ska ge mig fan på att ta mig ur mörkret. Jag har bestämt mig för det nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår hände det. Min första panikångestattack.

Jag har insett på senare tid att jag har haft ångest ett bra tag. Smärtorna började komma i oktober tror jag, men då hade jag ingen aning om vad det var. Kippandet efter luft, känslan av att någon står på dina revben, smärtorna.. Ajajaj, så obehagligt. Det var som värst för kanske en och en halv månad sen. Jag hade dessa jävla smärtor varje dag, i princip hela dagen. Det har blivit bättre och jag tänkte att visst jag mår dåligt, men kanske kan jag få slippa smärtorna ett tag. Det var en liten befrielse faktiskt.

Jag är rätt känd för att aldrig öppna upp mig om något och believe me när jag säger att jag VET att det inte är bra på något jävla sätt. Att aldrig någonsin få vädra. Därför har jag inte heller berättat för någon om att jag har ångest. För att vara en ledsen person så skrattar jag väldigt mycket. Och jag kan ha roligt och för en stund glömma av smärtorna och de brännande tårarna bakom ögonlocken- men det är tamejfan inte en lång stund innan man känner hur demonerna skrattar åt en igen. ''Lisa, trodde du att du skulle få ha det bra?'' ''Haha, du vet att du är för svag för att släppa taget om oss''. Jag vet inte ens hur jag ska förklara det förutom att jag på riktigt känner att jag inte vill mer. Jag har till och med börjat få ångest för skolan, som jag ÄLSKAT med varenda millimeter av mitt existerande. Vad är den grundläggande orsaken? Att ingen bryr sig? Att min familj är så jävla trasig? Att jag är så ensam? Är det bara stressen? Att jag fortfarande inte kan gå en endaste jävla dag utan att leta efter hans ansikte vart jag än vänder mig? Att jag är.. jag? Vad är det som gör att jag är på bottnen av allt?

Jag vet inte det. Men i fredags hände någonting som jag tror var droppen liksom. Jag har mått dåligt så himla länge nu och ångesten har funnits där. Men inte på detta sättet. Inte på det sättet när jag drar på värmen på absolut högsta i duschen tills jag inte ens kan stå upp längre. Inte på det sättet när jag ligger ner på badrumsgolvet och inte kan andas på flera minuter. Inte när hela kroppen domnar bort i en fruktansvärt obehaglig känsla. Inte när jag stryper mig själv med handduken tills lamporna i taket blir blurriga. Inte när jag än en gång tar upp rakhyveln så att det rinner blod längs med vänstra armen samtidigt som jag kippar efter luft.

Vad ska jag göra? Det känns som att ingen bryr sig. Jag vill inte berätta för någon för ingen hade brytt sig ändå. Kanske inte ens min mamma som har varit ovanligt lugn varje gång jag sagt till henne att jag har ångest. Varför är det ingen som lyssnar på mig? Varför är det ingen som hör mig när jag skriker? Inte ens mina vänner, inte ens min familj. Jag blir rädd för mig själv för att det känns som jag varit stark för länge nu. Man kan kalla det så för jag har mått dåligt så länge och hållt allt för mig själv. Men nu.. Det finns inte plats för mer. Jag kan inte hålla tag i den tunna jävla tråden längre, det går inte.

Så vad ska jag göra? Jag blir rädd för mig själv för att det känns som att jag inte vill längre. Nej, detta är inget självmordsbrev men vad ska jag göra? Fortsätta få panikångest? Fortsätta skära mig? Fortsätta strypa mig själv med handduken!?!?!? Jag behöver någon. Eller något. Jag vet inte ens själv men jag behöver ett ljus i detta eviga mörker och denna eviga utmattade känslan.

OKEJ ska inte klaga mer men ni förstår. Fyra panikångestattacker sen igår och jag är helt jävla trött. Ska bli roligt att kursproven sätter igång imorgon, DET är ju inte alls ångestladdat.

I think I'll miss you forever, like the sun miss the stars in the morning skies.


Likes

Comments

View tracker

​Heeeej!!

Ja, jag är inne i en sån dag just nu där ALLT är sååååååååå bullrigt. Eller, en sådan period har jag varit i alldeles för länge nu. Mina tankar och känslor är liksom mer oreparerbara än de starkaste av bindningar. Alltså jag VILL BARA SKRIKA, skrika ut hur jag känner, skrika bort ångestsmärtorna, skrika bort de äckliga demonerna som dagligen skrattar åt mitt patetiska jag. Jag inbillade mig än en gång att allt var bättre nu, för jag hittade en stöttepelare. Någon att hålla om och känna sig trygg hos. Och jag insåg att det inte alltid behöver handla om kärlek eller the big guns men att hålla om någon och pussas bort en hel film var så himla välbehövligt. Dels välbehövligt för att jag behövde verkligen komma ut ur den här hemska bubblan av att inte ens kunna höra hans namn utan att känna hur man kollapsar. Tack för det stödpelaren men jag blir så himla irriterad för att nu så blev inte det bra heller. Ska man släppa in någon? Hur vet man om det blir rätt?

Detta är så svårt att förklara. Det känns som att alla dessa tankar och känslor som jag samlat på mig under denna tiden bara vill explodera ut ur min kropp och bara släppas ut i det fria. Som om dessa demoner tycker det är onödigt att jag fortsätter krama om dem. De försvinna, jag behöver dem inte längre. Varför håller jag ens kvar i dom fortfarande? Varför är det som att jag själv tvingar mig själv att må sämre än vad jag behöver? Jag vill ju bara vara glad. Jag försöker släppa taget om det som skadar mig men jag kan bara inte, jag är inte tillräckligt stark för det. Och jag har insett en sak på senare tid som fått mig att tappa hoppet ännu mer. Att smärta tar inte slut. Jag har, på riktigt, trott att sålänge jag kommer ut ur den här bubblan av ett hjärtekross (det som jag har tagit upp så många gånger) så kommer jag inte att vara ledsen igen. Det har jag hållt mig fast vid, att det kanske bara är några år kvar och sen kan jag glömma dig. Men så är det inte, det finns alltid smärta. Och att jag insåg det har fått mig så trött. Folk kommer alltid att såra en och jag kommer alltid av någon anledning att fortsätta såra mig själv. Det är väl vad år och år av att känna sig otillräcklig gör mot en. 

För att det känns som att jag inte orkar längre. Som om jag håller fast i en väldigt, väldigt tunn tråd. Och jag glider ner, exakt hela tiden. Varje betyg jag får, varje gång jag hör ser ditt namn, varje gång jag minns oss två, varje gång jag känner ångesten krypa fram när hjärtat börjar klappa snabbare, varje gång jag inser att jag lever i en trasig familj, varje gång jag ser mig själv i spegeln.. Jämt. Och det känns som att jag skriker. Som om jag bara ropar allt vad jag har, som om demonerna i mig skriker för att någon ska höra. Hör ni mig? Hör ni mig? Men jag är så tyst. Så knäpptyst. All sorg i mig tynger ned mig ännu mer på den jävla tråden. Men jag känner mig så himla ensam. Vem skulle förstå? Vem kan jag förklara detta för? 

Den enda som förstår är jag själv. Får ju jag för mig för att jag är dum nog att späda på ångesten ännu mer genom att aldrig öppna mig för någon. Men det som om jag inte litar på mig själv heller för varje gång jag försöker tänka på någonting som jag vet är ohälsosamt för min själ så trycker jag bort det. Den där välkända smärtan i bröstet som bara hugger till så djupt, jag tycker inte om att känna den. Och det gör jag varje gång. Varje gång jag känner den känslan så trycker jag bort alla tankar. Kanske därför jag har tårar brännandes bakom ögonen så fort jag har lite fri tid och kanske därför jag sitter på lektioner och får panik för den där JÄVLA smärtan. Smärtan som inte GÅR att trycka bort. Jag hatar den, och jag är rädd för den. Låt mig va då. 

Jag försöker ju. Men jag har insett på senare tid att jag är mer trasig än vad jag låtit mig själv förstå. Det kanske aldrig faktiskt försvinner, det som jag så naivt trott. Jag kanske bara behöver acceptera det faktum att jag är en trasig själ och behärska det på bästa sätt. Men jag är så rädd för att förlora. Tänk om det aldrig blir rätt, med någon? Kanske hålet som du gjorde i mig när jag var precis 14 jävla år fyllda aldrig kommer att fyllas ut lite med någon annans kärlek. Jag vet, jag vet, jag är 16 år. Men när jag tänker på hur mycket jag insett om livet de senaste två åren så är det inte konstigt om jag hänger så långt ned på tråden idag. Allt jag vill är ju bara att lyckas och att må bra. Det är bara det att jag inte låter mig själv göra det. Och det är det som stör mig allra mest, varför kan jag inte bara göra det bästa för mig själv?

Det finns så jävla mycket mer att skriva men jag vet fan inte ens vad. Jag vill som sagt bara SKRIKA ut alla dessa inbodda demoner, skrika ut alla förvirrade känslor och bara få vara LITE GLAD, genuint glad för jag minns inte senaste gången jag var det. Eller om jag någonsin varit det över huvudtaget. Men jag kan inte få ut det nu. Jag har gråtit hela dagen och är trött, och får väl helt enkelt än en gång trycka tillbaka det som kämpar sin väg ut ur mig. Jag vill sova. 

Och vad vet du om att inte vilja vakna längre?


Likes

Comments

Hur kan det komma sig, att det finns en endaste person, som man aldrig kan släppa oavsett hur många gånger hjärtat legat i bitar och oavsett hur många gånger man vridit sig i sängen för att det gör så ont.

Jag har liksom inte ens en rationell åsikt om honom längre. Allt för länge suktade jag efter att få tillbaka honom, jag gav upp allt jag trodde på och allt jag står för- för att jag kanske, kanske kunde få honom att vilja ha tillbaka mig. I de stunderna, eller dvalorna, blir jag så olik den personen jag vill vara. Kanske är det också precis vad ett krossat hjärta gör mot en. När jag väl slutade vilja ha tillbaka honom, så skrev jag att jag hatar honom. Och visst, för en tid så gjorde jag det. För en tid så tyckte jag att han var en vidrig människa och att inte förtjänade något av mig. Det var en skön period, för första gången på över 1,5 år så kändes det som att jag kunde andas ut helt och hållet. Men jag insåg senare att jag fortfarande letar efter honom vart jag än går och att det fortfarande kändes som ett stab rakt i hjärtat när någon nämnde hans namn.Då insåg jag att jag hade ljugit för mig själv än en gång. Jag hade inte börjat släppa honom, utan jag hade än en gång begravt känslorna under ett täcke av alkohol och frasen ''jag hatar honom''. Det är inte sant. Inte sant. Inte sant. Jag hade önskat att det var det. Att jag kunde få andas ut, känna lycka. Dansa tills benen värker utan att ha lagt en minsta tanke på att ringa dig. Det känns som att jag inte har tagit ett riktigt djupt, fritt andetag sedan januari 2014. Jag läser igenom mina gamla inlägg. Både de som är skrivna i år och de som jag skrev förra året när jag var försatt i total misär. Där var jag så djupt inne i mitt heartbreak att jag inte skrev nåt annat än att jag hoppades att du skulle träffa någon som är värd vad du har att erbjuda. Men, jag lär mig mer och mer om vad som hände mellan oss för varje dag som går.

Det jag däremot lärt mig mer om på senare tid är att den djupa revan du gjort i mitt hjärta och min själ kommer aldrig någonsin att repareras helt. Jag tror faktiskt inte det.

That first love, oh. Such joy, such beauty. And that first heartbreak. So bitter, so painful. That's enough to turn any girl dark.

Jag vet inte ens hur jag ska formulera det här. Kanske lär jag mig genom livet att det inte går att sätta ord på kärlek och den hemska känslan av att ha den förlorad. Så nej, jag tror aldrig att jag kommer att läka. Jag tror inte på slumpen, utan ödet. Och jag kan därför inte ångra att jag mött dig. Att jag kände så för dig. Jag vet inte vad det betyder, what we have is great love även fast den är förstörd, F. Men jag kan inte förstå att jag var ämnad att känna såhär. Att min första kärlek skulle gå såhär. Om lite mer än en månad, på nyårsafton, är det två år sedan vi träffades. Two years of misery. Det tragiska är att jag hade aldrig någonsin klarat av att spendera en till natt med dig, för då hade jag blivit så förstörd. Men jag vet om att nyårsafton kommer att vara den värsta dagen på året för mig. Och jag vill ha dig där för jag måste ha dig där. Men jag kan inte utsätta mig för det igen. Som jag tidigare sagt, om du står med öppna armar så kommer jag att springa in i dem oavsett hur väl jag vet om att du kommer förstöra mig en gång till.

It seems to me, that love could be labeled poison and we'd drink it anyways.

Vad jag vill komma fram till är, att jag alltid, alltid, alltid kommer att känna kärlek inför dig. Det konstiga är bara att när jag ser dig, så känner jag inte igen dig. Vem är du? Ibland känns det som att jag skapat en fiktiv bild av dig. När jag ser dig kommentera vänners bilder, är det som att jag inte vem vem du är. Ibland känns det som att jag själv fortsätt att späda på denna smärta, för jag ser inte vem du är. Jag vet inte.. Jag vet, vet, vet att jag MÅSTE prata med dig. Du måste förstå, och jag måste få släppa taget. Men det kommer aldrig hända, för du är så rädd. Så rädd för livet och för kärlek att du förstör andra. Men jag klarar inte av ett år till av denna smärta. Snälla, let me go.

It's a lonely thing, protecting a breakable heart.

Jag har aldrig någonsin haft så ont i hjärtat och i kroppen som jag har nu. Aldrig. Aj. Vad är det som händer?

Likes

Comments

​Jag är tillbaka!!! Igen :-) tror aldrig att jag heeeeelt, till 110%, kommer ge upp denna blogg. Så många timmar jag spenderat skrivandes här, både relevanta och totalt onödiga saker. Mestadels onödiga, hehe. 

Så vad är nytt? Jo, jag går ju på gymnasiet. WOAH, when did that happen? Fasen alltså, känner mig så liten. Oerfaren. Men jag ha drömt i åratal om detta. Naturvetenskap, medicin och hälsa. Det är ju såå kul men krävande. Jag önskar verkligen att allt runtomkring hade sluppit vara så kaotiskt så jag kunde ge an mer i skolan än vad jag gör idag. För att jag vill satsa allt, varenda hjärncell och varenda millimeter av mitt existerande på detta. Jag vet ju att det gynnar mig, och att det behövs. Jag och mamma diskuterade idag att om allt går som planerat ska jag söka till läkarhögskolan om 2,5 år. TVÅ OCH ETT HALVT JÄVLA ÅR. Alltså, jag är ju bara 15 år? Och sen inser jag hur snabbt de senaste 2,5 åren gått och blir ännu räddare för det känns som några månader sen jag stod där och gick ur sjuan. Men, tillbaka då- jag är så trött, så utmattad. Jag försöker säga till mig själv att det är skolan men det är ju egentligen inte det. Skolan är nog mitt enda ljus egentligen. Det är allt de andra, runtomkring, som gör att skolan blir jobbig och som gör att jag varje dag skvätter några tårar och skäller på folk helt utan anledning. Glider sakta ifrån mina vänner, förlorar min syster till vuxenlivet, bråkar med mamma, pratar knappt med pappa. Vill så gärna träffa någon men är för rädd att släppa in någon. Allt, precis allt, är kaotiskt och därför gör jag än en gång ett inlägg där tankar jag inte ens visste att jag hade får sippra ut.

On top of it har jag börjat få ångest på riktigt, eller något. Tryck över bröstet, tryck över ryggen och svårt att andas. Like, I have no time for this shit. Det gör ont och är jobbigt. Och sen känns det ju mindre bra, att jag har gått i skolan i två månader och redan är ett jävla stressvrak. Jag hinner ju inte göra något som lugnar ner mig. Hinner knappt aldrig träna längre, som varit lite av en fristad. Hinner inte umgås med mina vänner. Om man ska ta en fika är det noga planering, uppskjutning av plugg som man sedan får ta igen en sen kväll som gäller. Får liksom planera när jag ska duscha. Och det bygger ju på stressen ännu mer. Jag har mycket att göra, mår allmänt dåligt, och sen att aldrig få tiden att göra något som är lite lindrande. Ja, jag är helt enkelt fast i en ond jävla cirkel.

Jag skrev ju ett brev till mig själv i Taizé, som jag nämnt tidigare. Där skrev jag ''ta dig tid att göra något som får dig att må bra. Minst en gång i veckan, gör något du mår bra av''. The tricky part är att jag ännu inte vet vad den saken skulle kunna vara. Ett schysst ligg kanske? Nah, för ensam för det. Det jag gör, än så länge, och som fortfarande gör det för mig en aning, är  att ta en reeeedigt lång dusch på söndagskvällar där jag rakar bort varenda hårstrå och sedan lägger mig i nytvättade, sköljmedelsluktande lakan :-). Har ni aldrig gjort det så gör det. NU. 

Jag försöker se världen i alla dess vackra färger som jag lovade mig själv att jag skulle göra. Men det går bara inte. Varje gång jag ser ett käckt citat försöker jag ta in det, och jag är faktiskt en bit på vägen för ibland, när jag är jääääätttenära att klaga röven av mig, så säger min lilla hjärna till mig att ''nej lisa, sluta klaga, det tjänar ändå inget till''. Ganska bra va? Just nu är dock allting gråare än någonsin. Vet inte hur länge till jag klarar av det för att vara ärlig. Innan var skolan det där lilla ljuset, men nu är allting mörkt. Jag behöver något bra. Något litet, som gör att jag klättrar uppåt istället för att glida längre och längre ner på det tunna rep jag håller mig kvar i. Jag inser det mer än nånsin nu att jag definitivt är påväg långt, långt ner. Mot depression och hårdare tryck över bröstet? Eller mot ostoppbara tårar och mer skärsår? Jag vet inte och jg är rädd för vad som kan komma näst om jag inte hittar den där lilla gnuttan av ljus. Jag behöver verkligen det. Fuck this.

Är så rädd för hur snabbt tiden går och för framtiden. Även om framtiden är det enda som gör att jag fortsätter, så är jag rädd. Tänk om allt jag planerat bara rasar? Tänk om jag inte klarar av det. Jag skojar inte nu men isåfall tänker jag ta livet av mig. Det finns en sak jag vill och som jag skulle offra allt för. Fan, fan, fan. OKEJ ska inte klaga men ja, jag behöver ett litet upptjack. 

It's hard to love when you are full of sadness, it's hard to paint when the world is grey

Likes

Comments

I'm back. För stunden, men ändå.

Hamnar i mina dvalor ibland där jag agerar professionell bloggare. Men vet ni hur skönt det är, att sortera ut tankarna genom skrift. Att inte ens liksom hinna tänka det innan meningen är påbörjad på den stackars sönderknappade macbooken. 

Kommer ni ihåg, eftersom det tragiskt nog är en del som läste mitt blogginlägg där i februari där allt runt mig var kaos och jag var som asymmetriska lappar ihopsydda av någon som är värre på syslöjd än vad jag själv är. Kommer nån ihåg det? Trots att jag, på olika plan resonerar annorlunda nu kring det jag skrev då så tänker jag inte ta bort det. Det är lite som en stödpelare. Jag går in och läser det ibland. Det är så himla rått, så himla äkta. Det var som att jag satte en spärr över tankarna och bara skrev. Som i såna där filmer när dom filmar in någons ögon och det är blanksvart och tomt. Så måste jag sett ut när jag skrev det. Och det var så skönt. Därför är det också jätteskönt att kolla tillbaka på det. Att inte glömma av vem man var. Trots att det inte är längesen. Allting kan förändras, på en så kort stund. Grunden man står på kan rubbas likväl som den kan förstärkas och detta påverkar sättet man ser på sitt liv. Wow. Jag älskar det inlägget. Kan man göra det? Det är så äkta bara. Rått. Jag har redan sagt det men jag tänker förtydliga det. Rått. 


Då skrev jag att jag nog är lycklig. Woah. Samma kväll hände något som förstörde månader framöver. Vad är lycka? Man kan må mycket bra. Men det är inte samma sak som att vara lycklig. Nej, jag har nog inte testat på att vara lycklig än. Men jag längtar tills den dagen jag är det. För det tänker jag se till att bli. Trust life a little bit. 


Då skrev jag om min ångest för att sluta skolan. Jodå, ångest kan man mycket väl kalla det. Fy, vad jag grät på skolavslutningen. Det var som om denna klump jag hade haft i bröstet sedan december bara löstes upp i tårar. Det var ingen som förstod. ''Lisa, varför gråter du?''. Jag kan inte förklara det. Liksom, jag älskar skolan. Inte bara det faktum, som mina lärare alltid påstod, att mina vänner är där. Utan skolan. Atmosfären. Att bara vara där gjorde mig glad. Som sagt, det går inte att förklara. Räcker inte ordet ''älskar''? Kanske har samhället förstört det ordet. Det betyder ingenting längre. Nedsmutsat. 

Hur som helst. En tjej som gick i denna skola tillsammans med mig hade själv skrivit på sin blogg att det ska bli så skönt att börja gymnasiet. Att hon hade känt att hon inte riktigt trivdes på våran förra skola. Liksom HALLÅ, det är ju paradiset. Hur kan du inte trivas där? Men sen än en gång trivdes nog inte jag heller förrän mitt allra sista år som var nu i nian. Jag har aldrig mått bra där annars. Alltid varit lite smygigt utstött. Fått stå ut med mycket skit. Klumpar i magen varje morgon. Bort, bort. Detta blir nog en bra dag. Nej. Så jag vet. Och jag lider verkligen med dessa människor som inte trivs där de spenderar mest tid. Att trivas är grunden för allt resterande. Och nu när jag börjar en ny skola om 3 dagar så är jag rädd. Tänk om jag inte trivs där? Och jag får försöka tvinga mig själv att inte jämföra det med hur mitt sista år i grundskolan var. Det var för bra, på nåt vis. Och nej, jag menar inte att jag har mått bra detta året för det har jag inte. Det har varit tufft på extremt många fronter. Men, jag trivdes i skolan. Jag mådde bra där. Och jag tror att jag på något vis ser skolan som en räddning. Det som tog mig i genom hela detta. Och hur kan något annat mäta sig med det? Med platsen som fick mig att må bra trots att allt runt omkring var så illa. Därför kanske jag själv gör att jag inte trivs på den nya skolan. För att jag jämför med min räddning. Nej, bort med de tankarna. Gymnasiet har du ju längtat efter så länge. Det första steget mot framtiden, Lisa. Det är ju din största dröm. Glöm aldrig bort den. 

Jag fick en rejäl käftsmäll av verkligheten för ett tag sen. Som om jag försovit mig i 1,5 år och fick ett wake up call. Kommer ni ihåg det dramat jag skrev om i det förra inlägget? Låt oss kalla honom F. Jag kan fortfarande inte sätta ord på vad som hände mellan oss. Och som ni ser kan jag sätta ord på extremt mycket annat. Jag har, sen den dagen för 1 år och 8 månader sen, försökt sätta ord på det men det går inte. Kanske får jag aldrig veta. Men vet du vad F, jag tänker inte sitta här och skriva hur mycket jag älskar dig igen. För den käftsmällen jag fick var så grov. Den skakade nog till cellerna. Och jag saknar dig och det tänker jag inte ljuga om. Men jag kommer nog att göra det väldigt länge. Så det struntar vi i. Och du är viktig för mig, och det kommer du nog att vara väldigt länge. Kanske för alltid. Kanske kommer du att vara den jag jämför med. Men nu struntar vi i det. Det viktiga här är att du fick mig att känna mig så smutsig, för stunden, att jag insåg hur smutsig du är. Och du har dina problem och du är djupt skadad och det tänker jag alltid att respektera. Men inte dig. Nä, jag respekterar inte dig längre. Och det är fan så mycket värre än att en del av mig fortfarande älskar dig. Tänk att en person kan förstöra en annan person så mycket. Du har gjort ärr i min själ. Smutsat ner den. Och det, min vän, är du fan inte värd. Du är en smutsig person. Du har en smutsig själ. Undra vem som förstörde din så som du förstört min. Vet ni, sammanträffande eller ödet, så spelades as I'm writing ''what I did for love'' i högtalarna där nere nu. ''And I can't believe what I did for love. I can't believe what I did for us.'' Ugh. Det tragiska är att jag är ju så ung. Jag har ju inte ens fyllt 16 än. Och jag har missat så mycket glädje pågrund av dig. Missat så mycket kärlek och så mycket lycka på grund av dig. Gått miste om chanser. Gått miste om kärlek. Gått miste om lycka. Och jag inser det nu att jag hatar dig på grund av det. Jag hatar dig för att du förstört mig. Jag hatar dig för vad du har fått mig att missa. Jag hatar dig för vad du fått mig att känna. Självhat. Som på rullande band av att du förstört mig så har jag förstört mig själv. Ärr. På grund av dig. Nyligen så var jag i Taizé. Där skulle man skriva ett brev till sig själv. Där lät jag också huvudet bli blankt. Och jag bestämde när jag skulle få öppna det. Och jag skrev ''tillåt dig själv känna kärlek''. För att du har gjort sönder mig så mycket att jag tappat hoppet om kärlek. Jag är så rädd för kärlek. Allt jag förknippar med detta vackra ord idag är sorg. Sorg, idioti. Men jag vet ju att den finns där ute. Kanske inte Chuck- och Blair kärlek. Den har jag tyvärr fått ge upp hoppet om trots att det var något jag trodde på innan. Men jag vågar inte. Jag vågar inte släppa ner mina väggar en gång till för tänk om det slutar på samma sätt. Tänk om. Jag vill inte göra det igen. Livrädd. Jag stänger ute människor som visar mig kärlek. Går miste om lycka. Fyfan, vad jag hatar dig för det. Du har för i hela helvete ändrat min bild av lycka, av livet. Förstört det jag alltid haft tro för. Och det tog mig 1 år och 8 månader att inse det. Du har rubbat mig, mitt hopp, mina drömmar. Mitt liv. Jag hatar dig. Glad att få det klart för mig.Så ja, jag saknar dig och jag älskar dig nog fortfarande också. Men bristen på respekt och hatet väger över det. Men som jag också sagt är du min största svaghet. Jag har tänkt att göra det till min styrka. Jag är bara så rädd för, att en dag, möta dig med öppna armar och springa rakt in i dom. Hemska tanke. Nej. Jag är bättre än dig. Renare. Och jag har nu insett, en gång för alla, att du är inte värd det. Och tyvärr, så gör det mig ont att skriva dessa saker om dig. För hur mycket jag älskat dig. Men jag behöver det. För att  du kanske är en underbar person men du har förstört mig. Jag ska jobba upp mig själv igen. Jag vill så gärna våga känna kärlek. Jag vill så gärna se världen färgglad igen. Alla dess vackra färger och kontraster. Och denna gången, ska du inte få ta det ifrån mig. Nej.

Wow. Jag hade inte tänkt skriva såhär mycket. Det är så mycket mer men det får vi ta en annan gång. Jag har använt ordet ''hat'' för många gånger i detta inlägg för att kunna fortsätta tror jag. Det får räcka. De olika styckena i inlägget är som av två helt olika världar. Men detta är jag. Så rått, så rått. Tur att jag tog mig denna stunden att skriva detta. Allt är klarare nu. 

Det ska bli kul på tisdag. Fresh start liksom. Fast jag saknar min skola.

''Trust life a little bit''. 

Likes

Comments

Tänkte kika in och säga hej till min blogg. Bloggen jag spenderat många timmar med att skriva.

Någon som läste mitt tidigare inlägg? Publicerade mest det för att jag vill gå in och läsa det om ett tag och se hur jag kände då. Men allt var ni några stycken som läst, är det fortfarande någon som kollar in här ibland? Extremt udda. 

Idag är det påskafton. Har inga planer, så tänkte bara ta det lugnt hemma. Kanske behövdes det också med tanke på hur stressad jag varit den senaste tiden. Äh, ska inte lura någon utan hade tänkt gå på fest men den blev inställd och ingen av mina vänner är hemma så jag få sitta och må dåligt ensam. Jaja, vad gör det om ett tag? 

Åh vad sugen jag är på att blogga igen förresten!! Kommer in i såna perioder där jag bara får världens craving och vill typ krama om min blogg. Fast å andra sidan så bloggar jag på flitigt som fan i en vecka och sen slutar varje gång, så det är nog lika bra att skippa börja. Framförallt eftersom skolan just nu inte har NÅGON MERCY alls. Oh ja juste, jag går ju ur nian om två månader. Sen ska jag läsa Naturvetenskap med inriktning Medicin&Hälsa på gymnasiet. Min största dröm sen typ ever. Kul.

Skrattar lite åt mig själv med tanke på vilket fruktansvärt pladdrigt inlägg det blev.

Ha det bra, om någon läser detta. Glad påsk=)

Likes

Comments

Aldrig tidigare har jag känt mig så kluven som jag gör nu. Det är så många miljontals tankar som flyger omkring inne i min inte allt för stora hjärna och jag kan inte fokusera på någon av dem. Allihop bara smälter ihop till en enda stor sörja och istället för att reda ut det väljer jag att inte tänka på något av det. Det går helt enkelt inte. 


Så, ja. Var i hela helvete ska jag börja? Hmm.. Jag känner mig lycklig, jag gör faktiskt det. Kanske inte till max, men lycklig nog. Jag har världens finaste vänner. Äntligen har mina fina små pojkar växt upp och vi har så himla kul tillsammans. Oavsett om det är i skolan eller när vi festar tillsammans. Här kommer dock problem #1 in. Jag går ju förhelvete min sista termin i 9an, min SISTA termin i grundskola!! Jag har gått på denna skola i 10 år. 2/3 av mitt liv, en jävla era. Skolan jag älskat, hatat, varit rädd för, saknat, velat lämna, velat vara i för alltid. Skolan jag träffat de mest underbara människor, de mest vidriga människor. Skolan jag vuxit upp, från en knubbig, fräknig, blond liten flicka som aldrig kände sig som en i gänget- till den jag är idag. Vuxen, starkare. Det är på denna skola 2 jävla tredjedelar av mitt liv utspelats. Det är så svårt att förklara. Många år spenderade jag i mörker, kämpandes för att hitta den minsta gnutta ljus. Att inte känna sig tillräcklig är en obehaglig känsla. Det har varit en tillflyktsort, det har varit stället jag räknar minuterna för att lämna. Detta är inte sammanhängande på något vis, men jag tänkte om jag sätter mig ner och skriver, så kommer jag släppa ut det mesta och kanske kunna få lite kontroll på mina känslor och tankar. Jag har aldrig trivts så bra i skolan som jag gör nu. Jag mår bra där, hela tiden. Jag är lycklig och har alltid ett tvättäkta leende på läpparna. Det är när jag kommer hem som jag får tid att tänka, och inse att den här tiden snart är slut. Väldigt snart. Och jag kan säga att för mig är det hjärtesorg. För många handlar det om förhållande och liknande. Men detta är hjärtesorg för mig. Som om hela min värld rasar samman omkring mig och jag står där ensam kvar med framtiden hängande på en skör tråd i mina händer. Jag känner bokstavligt talat sorgen i bröstet när jag tänker på detta. Som om min själ smulas sönder. Jag är så himla rädd. Jag är rädd för att gå vidare. Jag är rädd för att lämna hela min barndom och allt jag vuxit upp till att vara bakom mig. Jag kommer bara stå där en dag, och så är det ''hejdå''. Allt som hänt, allt jag lärt mig, allt jag gråtit för, allt jag skrattar för- lämnar jag bara med ett simpelt ''hejdå''. Det skrämmer mig som inget annat. Framtiden​ ​skrämmer mig som inget annat. Och jag är så himla rädd. Rädd att göra fel, rädd att förlora allt detta som faktiskt är jag.

Jag gillar inte att vara hemma. Det är hemma som jag är sur, ledsen, känslosam. Pappa ser sin tjejs barn som viktigare än mig och min syster. Pha. Idag så fyller min låtsaslillasyster år, och han kom in tidigt imorse och sa att jag borde gå med och sjunga för henne. Helt borta i sömnens dunkel svarade jag att jag inte orkar. ''Det hade kanske betytt mycket för henne, men sov vidare då förfan'' vad hans svar. Jaa vet du vad, din lille jävel? När jag fyllde år var det DÅ fan ingen som kom in och sjöng för mig. Du vet hur glad och spänd jag var för att äntligen fylla 15. Inte ens knyst hörde jag, för du SOV när jag gick upp. När blev det så himla mycket viktigare hur din flickväns barn mår än hur dina egna barn mår? Jag saknar dig pappa. Jag saknar att kunna prata med dig och jag saknar att känna villkorslös kärlek hos han som la grunden för att jag finns till. Du får mig att känna mig otillräcklig och svag. Jag behöver ditt stöd för att känna att jag klarar av detta. Jag vill kunna luta mig mot din axel och gråta ut. Inte för att jag hade gjort det, men jag vill kunna veta att möjligheten finns. Grejen är att du förstår inget av det. Du är hjärntvättad och MIN pappa är bortblåst. Du är inte den du var. Jag tror inte att du någonsin kommer att bli det igen.

​Jag gjorde en 2.0 med den väl omtalade mistern. Det kändes bra at the time. Men när natten slungandes i alkohol, begravda känslor och minnen var slut och han åkte därifrån.. Kändes det som om en bit av mig bara följde med honom. Han har tagit många bitar av mig och pusslet går inte längre att lösa. Han finns där, och det får jag acceptera. Som min drottning en gång sa ''you took a piece of me, and I let you.'' För det är precis vad jag gör. Den människan är min allra största svaghet. Och jag saknar honom. Jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt gör det. Ingen annan har någonsin påverkat mig såsom han gjorde. Och här finns det så många blandade känslor och tankar att det är fullkomligt omöjligt för mig att reda ut det. Samtidigt är alltihopa ett sånt jävla dafuq-moment. Hur kunde jag känna SÅDÄR starkt för honom efter SÅ kort tid? Hur kunde jag.. ordet som beskriver hela skiten är ''hur''. Det var bra för mig att få träffa honom igen. Jag hade bokstavligt talat begravt känslorna och minnena djupt under ett tjockt lager av ironi och sarkasm. Jag tillät inte mig själv känna. För någonstans djupt där inne gör det fortfarande ont. Det gör ont för att jag aldrig känt så förut, det gör ont för att han fick mig att känna mig värdelös, det gör ont för att jag minns de dagarna mitt hjärta låg i en miljon bitar runtomkring mig och det kändes som om han trampade sönder de ännu mer. Det gör ont för att, på ett eller annat sjukt jävla sätt, så älskar jag honom. För att han fick mig att känna mig levande. Han fick mig att känna mig lycklig, åtrådd, vacker, betydelsefull. Jag såg dig. Du kan förneka det hur mycket du vill men under den tiden blev vårat band starkt, och jag känner dig bättre än vad du tror. Jag vill bara det bästa för dig. Jag vill att du en dag träffar någon som är värd det du har att erbjuda, någon du känner att du kan öppna dig för, någon som kan älska dig villkorslöst. En liten del av mig vill att den personen är jag. Och det är inte hjärnan jag tänker med utan hjärtat. Mitt hjärta saknar dig, dina beröringar, dina ord. Jag kan ännu inte sätta ord på vad som hände och hur jag kände då. Det var så främmande känslor för mig. Det vi hade, det hade aldrig hänt mig förut. Det var så nytt, och så spännande att utforska. Jag kan heller inte sätta ord på vad som hände efteråt. Jag var förstörd, utan att överdriva. Jag kände mig trasig. Det är så svårt att sätta ord på. Delar av mitt hjärta och min själ saknades för de tog du med dig när du lämnade. Min hjärna kunde inte tänka klart. Allt runtomkring var blurrigt och mitt i allt stod du, klarare än inget annat med ljus omkring dig. Du var den enda för mig. Jag vill inte erkänna det för mig själv men jag tror att du fortfarande är det. Du väckte min svarta själv till liv och drog mig in i ljuset. När jag tänker efter är jag skitlöjlig, men detta är precis vad mitt hjärta känner. Du finns i mina drömmar, i drömmar där jag jagar dig, drömmar där allting ibland funkar precis som det ska. Det är du och jag.. Men när jag vaknar försvinner allt och jag tvingas inse den bittra verkligheten av att du faktiskt aldrig kommer att bli min igen. ''Does it ever drive you crazy, just how fast the night changes? Everything that you've ever dreamed of, disappearing when you wake up''. För det är så. Jag vaknar varje gång det är påväg att bli som jag vill. Det säger mig på ett eller annat sätt.. att det aldrig kommer bli så. Varför blir jag knäsvag i din närhet? Varför känns det som att du skulle kunna göra precis vad du vill mot mig.. men jag skulle ändå springa efter? Jag har totalt underkastat mig dig, min vän. Du har en makt över mig jag inte ens kan förklara. Jag trodde helt ärligt att en dag skulle du försvinna helt.. Men jag har insett nu att jag tror faktiskt att jag aldrig kommer att glömma dig. De delarna av mig som du tog kommer att stanna hos dig. Du har en plats i min hjärna, i mitt hjärta och i min själ. Alltid. Det är alltså såhär det är.. kärlek. Övergiven, bortkastad, söndertrampad och förstörd under ett täcke av lögner och svek. Du har ärrat mig. Jag är rädd för att möta kärlek igen. Det var min första gång och den slutade i total självförstörelse. Jag har satt bladet mot min oskuldsfulla hud för din skull. Ingen stor grej, men det är det du gjorde mot mig. Att känna annan smärta än smärtan av att ha förlorat dig kändes bra. Jag vill behöva fokusera på fysisk smärta istället för psykisk. För den är jag inte rädd för. Jag kan inte lita på folk efter det du gjorde, och jag kan inte heller möta nya människor på sättet jag mötte dig. ''but the day I met you is the day I let my walls down just a little bit lower than usual and you showed me how to breathe. But now you're gone and I'm in an evil circel, struggling to fin oxygen.'' Det som är svårast är att du kommer aldrig någonsin att få veta det här. Ingen vet, det är bara jag som har dessa tankar och känslor som tar hårda stryptag på mig av och till. Jag kommer alltid att sakna dig. Jag vill bara att en dag, längre fram, kommer det inte göra lika ont längre. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jaha. Så blev det med det. Blev helt uppslukad i skrivandet och har egentligen ingen koll på vad jag skrivit. Det där är jag, till 110%. Mina känslor och mina tankar, eller iallafall en del av dem. Bara rakt nerskrivet från mitt hjärta. Så jag sitter här, smuttandes på min Cola Zero i mitt kala rum och undrar- hur fan blev allting såhär?



Likes

Comments

Veckan har varit helt kaos!

Likes

Comments


Vad gör man utan Photo Booth när man har tråkigt?😝 Ser helt galet sne ut by the way, haha!

Nu mina vänner tänker jag inte sitta och klaga på att det är skitväder ute! Sol och över 20 grader tror jag? Så himla underbart! Har varit med Anessa hela dagen typ, kom hem för ett tag sen så ska snart hoppa in i duschen och sedan fixa mig. Gud vad rolig hela dagen blev nu med så fint väder! Alltså det är sjukt hur nedstämd man kan bli av regn och rusk. Har förresten precis avnjutit en helt galet god hallonsmoothie ute i solen så powern är tillbaka då jag inte ätit på hela dagen. Ska försöka skriva innan jag går iväg men nu är det duschtime! Usch, ska blåsa håret också. Oh lord, hoppas inte att det blir för varmt. Det äckligaste som finns i hela världen är ju att svettas efter duschen och då får man ju fasen duscha igen. :(

Puss!

Likes

Comments