Jag pratade lite med min nya barnmorska idag om min magkänsla. Om att något känns fel och känslan av att han ska komma för tidigt. Vi pratade om mina sammandragningar och jag fick förtydligat för mig ännu en gång att det är helt normalt och att det är vanligt att man som omföderska kan bli lite chockad över att sammandragningarna kan komma både mycket tidigare och vara många fler än med första barnet.

Grejen är den att varje gång jag pratar om min magkänsla så säger jag ändå alla de saker jag vet att jag troligen får som svar. Och hittills finns det inget som som tyder på att något skulle vara fel. Allt ser normalt och bra ut. Varför känner jag då såhär?

Under graviditeten med Thea var jag lugn med allt, ingenting som oroade mig och när hon i princip inte rörde sig på en hel dag tänkte jag att hon bara var trött eftersom hon hade levt rövare dagen innan. När jag berättade det för min dåvarande barnmorska tyckte hon att jag borde ha ringt till förlossningen och kollat upp det men jag viftade bara bort det. Självklart var jag orolig ett tag eftersom vi hade ett missfall i bagaget innan henne, men det släppte allt eftersom.

Samma sak under föregående graviditet, jag var helt lugn och bergsäker på att allt var bra. Jag hade ju klarat det en gång redan. Sedan vände allt i och med rutinultraljudet och det blev som det blev.

På något sätt känns det som att jag redan gått igenom en graviditet nu, att min kropp och knopp är redo att föda när som. Att den liksom inte hann återhämta sig däremellan utan gick över till nästa graviditet och att den pågått i en evighet. Självklart vet jag att det inte är så, klart kroppen hann återställa sig emellan för annars hade jag inte kunnat bli gravid igen.

Jag kan inte sluta analysera minsta lilla grej och oroa mig att något ska hända. Det är ett sådant tomrum efter Love och det påverkar mig mycket mer än jag trodde att det skulle. Jag trodde att jag skulle kunna släppa taget lite mer nu när vi väntar ett nytt barn men det fungerade visst inte så. På sätt och vis har det känts jobbigare. Jag har känt mig som en värdelös mamma som "ersätter" barnet jag valde bort. Det där lilla lilla barnet jag aldrig kommer få hålla igen. Tänk att man kan fästa sig så otroligt mycket vid ett barn som man bara burit på i tjugotvå veckor.

Jag måste försöka släppa taget om förra graviditeten, även om jag inte kommer släppa taget om Love. Det är inte hälsosamt att gå och oroa sig hela tiden.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Sitter inne i ett undersökningsrum på vårdcentralen. Kom hit kvart över åtta och fick lämna blodprov och sedan dricka flaska med sockerlösning. Är så hungrig, har fastat sedan kl tio igårkväll. Men om ca tio minuter borde de komma och hämta mig för att ta nya blodprov och sedan får jag äntligen ÄTA och dricka kaffe på jobbet. Har även hunnit med ett besök hos barnmorskan och såhär såg värdena ut idag.

Blodvärde - Mitt blodvärde har gått upp (!) till 109 från 106 på dessa tre veckor. Alltså har det förhoppningsvis börjat vända. Har bytt till SiderAL istället för Niferex och äter dem nästan varje dag. Ska egentligen äta dem varje dag men brukar glömma ibland. Skärper jag till mig kanske det ökar ytterligare och kanske blir jag lite piggare.

Blodsockret - Det låg på 5,2, då hade jag ändå fastat i tio timmar. Brukar ligga lägre ibland trots att jag ätit innan jag kommer hit. Dock är det fortfarande en helt normal nivå men blir ändå spännande att se vad sockerlösningen gör för effekt på blodsockret. Glukosbeslastningen gör jag för att pappa har diabetes och det finns då en ökad risk att jag kan få graviddiabetes.

Blodtrycket - Var lika bra som vanligt. Minns inte exakt vad hon sa med runt 115/70 eller 80.

Magmått - Livmodern mättes, det gör de genom att dra ett måttband mellan blygdbenet och livmoderns högsta punkt på magen vilket nu är ungefär vid mellangärdet. Idag mätte den 27 cm jämfört med 23,5 cm förra gången. Tyckte inte magen hade växt så mycket med tydligen hade den växt en del ändå. Låg precis under medelkurvan förra gången och nu lite över medel.

Vi lyssnade även på lillebrors puls och den lät precis som den skulle. Samt pratade lite om mina tankar och känslor. Ska försöka förklara mer om det ikväll eller imorgon.

Update - Hann bli hämtad innan jag hann publicera inlägget så nu sitter jag på jobbet och dricker kaffe och yoghurt. Svar får jag inte förrän i eftermiddag, men lät som att de inte skulle höra av sig om allt var okej.

Här kommer några bilder Jocke tog på mig i söndags när vi precis gått in i vecka 28.


Likes

Comments

Under flera veckor har jag haft en dålig magkänsla över den här graviditeten. Något har känts fel. Men jag försöker hela tiden intala mig att allt är okej, att jag bara inbillar mig. För det är troligen bara spöken i mitt huvud på grund av graviditeten med Love. Rädslan vill inte släppa och den får jag nog leva med tills han är här i min famn.

Lillkillen i magen har varit väldigt livlig enda sedan jag började känna honom mer regelbundet. Igår var han dock slö. Jag kände honom flera gånger under dagen så jag var inte orolig över att han skulle ha dött i magen men hans rörelser var mycket lugnare och mildare än de brukar. Jag hade mycket sammandragningar under dagen och var helt slut när jag kom hem från jobbet. Efter middagen la jag mig för att vila och för att se om han skulle komma igång med sina vanliga sparkar när jag låg ner men det gjorde han inte. Till slut kollade jag med mamma ifall hon kunde komma och passa Thea och sedan ringde jag förlossningen och berättade läget. Hon i luren sa att det bara var att komma in på kontroll så när mamma kom hit åkte vi in.

Fick ligga med ctg-band en stund för att mäta bebis puls samt mina sammandragningar. Tror ni inte vilden drog igång ett karatepass då? Mätaren tappade kontakten med hans puls flera gånger så de fick komma in och flytta om den och mäta om ett par gånger. Och deras minuter blev hela tiden minst det dubbla. Skulle bara ligga där i tjugo minuter från början men vi blev kvar i nästan tre timmar. När de var nöjda sa de att kurvan såg bra ut men att de har som regel att en läkare kollar på kurvan också. Så fyrtio minuter senare kommer en stressad läkare in och säger att allt såg bra ut och att vi kunde åka hem, värt.. Men förstår såklart att de hade annat att prioritera.

Det var såklart skönt att allt verkade bra med lillebror men hade nog förväntat mig en lite grundligare kontroll. Aja, så länge han mår bra! Imorgon har jag tid hos barnmorskan så ska prata om alla sammandragningar och min magkänsla då. Hon har troligen lite mer tid att prata med mig.

Likes

Comments

Solen sken igår och vi bestämde oss att låta Thea äta sitt mellis utomhus efter vilan. Vi packade hennes ryggsäck, som Jocke fick bära tillslut, och jag tog med mig en kaffe så begav vi oss ut på en liten liten promenad i skogen bakom huset. Det fanns ingen direkt stig och var en hel del terräng så när vi kom fram till ett vattenfyllt dike kanske femtio meter bort vände vi hem igen. Kändes lagom för vår lilla loppa som precis frisknat till och som har världens klumpfötter och ramlade över allt. Precis utanför vår tomtgräns finns en liten grillplats som ingen använder, men perfekt för oss att slå oss ner där och äta mellis.

Idag var hon tillbaka på förskolan igen och det hade gått jättebra. Hon hade lekt på precis som vanligt, så skönt att se henne pigg igen!

Likes

Comments