Det är snart ett år sedan jag lämnade Örebro för att ta steget ut i vuxenlivet på riktigt. Jag närmade mig examen och hade klart med sommarjobb i Örnsköldsvik - allt kändes bra. Mot slutet av maj blev det även klart att jag fick jobbet på HockeyAllsvenskan som startade i samband med att mitt sommarvikariat på ÖA tog slut. Från Örebro för att mellanlanda i Övik och sedan vidare till Stockholm. Jag minns fortfarande när jag fick samtalet från HA, vågade först inte tro att det var sant men när poletten trillade ner kände jag mig verkligen bäst och starkast i hela världen. Jag hade lyckats med min dröm och tillika det omöjliga - att få ett heltidsjobb inom hockeyn direkt efter examen.

Efter beskedet kunde jag inte tänka på något annat. Och där stod Övik precis för dörren. Detta var även precis när jag och Dick hade träffats och börjat bygga på något, så att åka 50 mil norrut var såhär med facit i hand självklart inte helt optimalt. Men jag hade skrivit på kontraktet och verkligen sett fram emot att komma iväg så det fanns liksom inget annat.

Sommaren i Övik blev sedan väldigt speciell. Jag var ensam i princip all tid jag inte jobbade och eftersom jag visste att det var under en begränsad tid kan jag väl heller inte påstå att jag ansträngde mig speciellt mycket för att ändra på det heller. Men det ÄR svårt att komma till en ny stad och hitta vänner bara sådär. Dessutom ville jag mitt i allt detta prata med Dick så ofta och mycket som det bara gick och det gjorde det delvis lättare men samtidigt så jävla svårt. Att sakna någon fick verkligen en helt ny innebörd för mig trots att vi vissa dagar kunde prata uppemot 7h i telefon i sträck. Men det är ju aldrig samma sak som att ses och i synnerhet inte när allt är sådär nytt och pirrigt.

Hur som helst så passerade sommaren och i augusti var det dags att styra kosan mot Stockholm. Och med facit i hand var det väl någonstans här det började knaka i mina fogar men det var varken något jag själv misstänkte eller såg där och då. Jag flyttade in i en trea på Lidingö. Egentligen helt perfekt men jag kände från första sekunden att jag inte trivdes. Kan inte sätta fingret på vad det exakt var som gjorde det men den känslan kom direkt. Men jag befann mig ju som tur var inte i Stockholm för att sitta där hela dagarna utan jag hade ju fortfarande jobbet.

Om jobbet kan jag väl egentligen inte säga något annat än att det till stor del var väldigt roligt i början. Det kändes helt rätt och det kändes så lyxigt att få åka runt till alla klubbar och bara prata om roliga saker och planera säsongen tillsammans. Vi blev mottagna väldigt positivt nästan överallt och det kändes verkligen fantastiskt att gå till jobbet. Ingen söndagsångest eller jobbiga känslor, förutom att behöva vara ifrån Dick. Men sen hände det något. Även här har jag svårt att sätta fingret på exakt vad men man kan väl såhär med facit i hand konstatera att något inte stod helt rätt till. Blev väldigt sjuk i ett par omgångar, något jag aldrig varit tidigare i mitt liv. Började få ont på olika ställen, sus i ena örat och en massiv huvudvärk i princip varje eftermiddag. Sakta men säkert kändes saker och ting mer jobbigt än roligt och jag började känna mig obekväm i de flesta situationerna, både hemma och på jobbet. Att vara i lägenheten på Lidingö gjorde mig dessutom fruktansvärt deppig och jag fick ont i magen och ångest varenda gång den där bussen rullade över bron.

Insåg tids nog att det var ohållbart att känna som jag gjorde och må som jag mådde vilket resulterade i att jag tog beslutet att flytta från Stockholm och bosätta mig hos Dick i Borlänge. Ett av de bästa besluten jag tagit det senaste året. En stor del av mina jobbiga känslor försvann i samma veva som porten på Lidingö stängdes bakom mig när flyttlasset gick, men allt var ändå inte helt 100.

Jag började dagspendla till Stockholm och insåg väl ganska snabbt att det var inte det här jag ville. Kände inte för att göra något alls egentligen och hade ångest varje dag när jag klev av tåget på morgonen men även när jag hoppade på det på eftermiddagen. Hade ständigt dåligt samvete för att jag inte satt på kontoret till 17 varje dag, även fast jag kunde göra mycket under mina timmar på tåget. Kände mig som en dålig människa och funderade mycket på vad jag egentligen ville göra.

I slutet av januari började jag och Dick prata på allvar om vilka vägval jag (och vi) stod inför och det växte fram allt mer att jag kanske ville göra något annat. Samtidigt brottades jag med känslan av att detta var ju 'drömjobbet' och hur jag någonsin skulle kunna ge upp det. Dessa känslor och tankar hade jag i huvudet varje dag. Och så känslan av misslyckande om jag skulle välja att inte fortsätta. Ni vet det här med tankar som "vad ska alla andra säga?"... Det var även under denna period som jag började få svårt att sova, drömde mycket konstigt och hade väldiga problem med att se någon lösning på allt.

Men det kom en sådan. Och nu med facit i hand samtidigt som det gått drygt en vecka efter min sista dag på HockeyAllsvenskan kan jag säga att det är det bästa beslutet jag tagit. Kanske i hela mitt liv. Att inse att drömjobbet inte var drömjobbet för mig just nu och agera utifrån det utan att bry sig om vad 'alla andra' kommer att tycka och tänka. Detta vägval har dessutom gjort att vi nu tagit beslutet att flytta till Örebro och påbörja ett nytt kapitel och om jag trott att saker känts rätt tidigare är det ingenting mot vad det känns nu. Jag känner mig lättad och framförallt lycklig över allt som komma skall. 

Det senaste året kommer jag att minnas som både det bästa och värsta i mitt liv, men jag vet att det kommer ändra sig så småningom. Jag tror att jag på sikt kommer att inse att jag lärt mig mer om mig själv under det senaste året än vad jag gjort på samtliga 26 innan. Erfarenheten jag kommer bära med mig och ha nytta av resten av mitt liv.

Jag hoppas att jag i framtiden kommer vara snällare mot mig själv, vara mer lyhörd och sluta ställa orimligt höga krav på mig själv i alla situationer. För ibland förstår man inte hur illa något är förrän efteråt och min förhoppning och mål framöver är att det aldrig igen ska finnas något efteråt. Jag varken vill eller kan sätta en stämpel på om eller isåfall vad det är jag har känt under framförallt hösten och vintern men det är för mig även helt ointressant. För det enda som känns viktigt i allt är att jag drog i handbromsen INNAN det kanske brakat iväg och blivit ännu värre. 

Men nu ska jag njuta av semester och en flytt till Örebro innan verkligheten tar vid igen den 5 juni. Och det ska jag göra utan det minsta dåligt samvete. 🌟

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

HockeyAllsvenskan och tillika ligan jag arbetat med under den senaste säsongen går in i sitt slutskede. Sista två grundserieomgångarna spelas onsdag och fredag och sedan drar slutspelet igång på söndag. Ligan består ju av 14 klubbar med helt olika förutsättningar men med samma dröm - att ta sig uppåt i systemet. Det är en fantastisk liga att följa på nära håll. Finns så mycket eldsjälar, underbart enögda supportrar och sen det bästa: det går aldrig att förutspå hur en match ska sluta.

Denna säsong har nog varit en av de jämnaste någonsin. Det tog ett bra tag innan tabellen "satte sig" och med två omgångar kvar har fortfarande 11 av 14 lag något att spela om. Det är bara lagen i toppen och botten som är helt klara, i övrigt finns det prestigefyllda placeringar och framförallt, ytterligare en plats till det negativa kvalet kvar. Nu kanske detta låter som rena grekiskan för vissa - men det är fantastiskt för oss insatta.

Hur som helst så blev det igår klart att BIK Karlskoga, som slutar tvåa i tabellen, blir laget som seriesegrande Mora IK ska möta i den "hockeyallsvenska finalen" med start söndag. En historisk dag för BIK, som inte sedan allsvenskan slogs ihop till vad den är idag, noterats för en såpass hög placering. Och jag kände att idag var dagen jag verkligen ville skriva något.

Jag tycker själv att det känns lite 'konstigt' att ösa beröm över endast en klubb i och med att mitt arbete omfattar samtliga klubbar men... Efter att ha följt BIK i några år, samt jobbat på nära håll med laget de två säsongerna innan denna är det väl bara dumt att låtsas som att jag inte håller ett extra öga på Värmlänningarna. Och när min tjänst på ligan dessutom inte kan påverka någonting till någons fördel på något sätt så tycker jag egentligen bara att det är roligt att man visar lite "klubbtillhörighet".

Iallafall, dit jag vill komma är att jag är så imponerad av BIK och det tror jag att många kan skriva under på, oavsett vad man har för relation till klubben. År efter år hänger man i toppen av HockeyAllsvenskan, ska nu spela slutspel för sjätte säsongen i rad och det med en av ligans minsta budgetar. Vilket gör att man än en gång kan konstatera att motivation slår "klass" och att man (återigen) kan kasta det där världsberömda "pappret".

Jag minns så väl när jag stod där på upptaktsträffen på Casino Cosmopol ett par dagar innan seriepremiär och lyssnade till när Cmores expert Mike Helber tippade BIK som nummer 13 vilket skulle inneburit negativt kval nu efter grundserien. Inte helt obefogat kanske, när man tappat lagets åtta (!) främst poänggörare och dessutom kanske inte värvat så "fancy" som andra lag. Men plats 13, det tyckte jag nog var att ta i. Och såhär med facit i hand så hade vi behövt vända på tabellen för att det tipset skulle stämma.

Men tips inför en säsong är alltid roligt, för det stämmer så väldigt sällan överens om utfallet. Jag har ännu inte gått igenom mitt egna tips, men jag vet helt säkert att jag inte hade BIK på en andraplats. Så jag är imponerad och väldigt positivt överraskad av det detta lag åstadkommit detta år. Man har inte vunnit något än - men man har presterat betydligt bättre än vad jag tror i princip alla förväntade sig. Och man bör även tillägga att det också är trots att man inte värvat EN ENDA spelare under säsongens gång. Man signade upp Kumlas målvakt och plockade hem en forward man lånat ut till Arboga men utöver det - ingenting!

I finalserien (spelas bäst av fem) kommer man nu ställas mot Mora IK. Ett ofantligt starkt lag som jag även sett en hel del av denna säsong. Det kommer bli tufft och Mora får självklart ses som favoriter i och med att man vinner serien rätt komfortabelt och har övertygat gång på annan under hela säsongen. Jag gillar verkligen att det blir dessa två lag i final, då det känns som att varken Mora eller BIK är 'attraktiva' lag att ta klivet upp i finrummet. För då är vi tillbaka till det rubriken säger - motivation slår klass, alla dagar i veckan. Och det är så kul.

Så avslutningsvis vill jag lyfta på hatten för BIK Karlskoga. Och även övriga lag i toppen av serien. Inga lag man på förhand tippat där, men som visat att hårt jobb över hela banan lönar sig. Samt kanske också hur viktig den sista utposten faktiskt är.

Nu blev det långt här, men jag tänkte avsluta med något jag även twittrade idag. Gårdagens historiska match i Nobelhallen mot Almtuna. Hemmalaget vänder 0-2 till 3-2 och den som avgör hela kalaset är den spelaren som BIKs supportrar samlade in pengar till. Fansens lirare sköt alltså klubben till en historisk andraplacering - det är något fint i sig det.

Likes

Comments

​Ja, nu har det gått lite drygt en månad sedan jag skrev något här senast. Och på vissa sätt har det även varit en ordagrant dryg månad. Ska inte sitta här och gnälla men sättet min kropp protesterar just nu är mindre roligt. Vet inte vad som är fel, mer än att det är något, men ska ta reda på det i början av nästa vecka. Hur som helst tröstlöst att det känns som att det alltid är något och att jag inte får någon riktig ro. Any day now. 

Men nu är det helg och denna helg ska jag fokusera på att bara ta det lugnt och samla energi inför nästa vecka för då är det nämligen min födelsedag. Och då vill man ju må prima. I synnerhet eftersom jag ska unna mig en klipptid samt födelsedagsmiddag med familjen i Örebro på onsdag. 

Återkommer när tid och energi finns. Trevlig helg osv tills dess!

Likes

Comments

​Lördag kväll och jag är ensam. Kan inte minnas när det hände senast. Det måste ha varit i Örnsköldsvik i somras, med andra ord ungefär sex månader sedan. Sjukt ändå. Men det kanske är därför det heller inte känns överdrivet jobbigt, utan kanske en aning skönt till och med. 

Startade iallafall dagen tillsammans med min kärlek som tyckte att vi skulle käka frukost på Scandic innan han var tvungen att åka. Jag sa självklart inte emot så vi fick bästa tänkbara kvalitetstid innan jag lämnade av honom utanför ishallen. Match mot Troja/Ljungby i Ljungby står på schemat imorgon em och eftersom resan tar typ 7h så åkte de idag och sover på hotell inatt. Samma gäller kommande helg och helgen efter. Superroligt såklart, men samtidigt lite trist för mig som är ledig på helgerna och inte riktigt har etablerat något socialt liv här i Borlänge än. Och sen är det så vältimat så när serien vänder och Borlänge spelar en helgmatch hemma för första gången (sista helgen i januari) - ja då ska jag iväg till Norrköping och Malmö för att jobba. Med andra ord har vi TYP ingen ledig tid tillsammans på hela januari och jag säger bara en sak - det är tur vi bor tillsammans nu för annars hade jag nog gått sönder inombords. 

Hur som, imorgon ska jag ägna dagen till en långpromenad, handla och fixa matlådor inför veckan innan jag ska se matchen vid 16. Sen vankas det en ny jobbvecka och denna gång på kontoret och inga resor, vilket faktiskt ska bli skönt. 

I veckan som gick var vi iväg tisdag-torsdag för att göra nedslag hos både Modo i Ö-vik och hos Timrå (Sundsvall). Tre intensiva men roliga dagar, minus hemresan då vi blev stående i fyra timmar för att omkring 30 bilar krockat på E4:an i snöstormen och halkan. Men tillslut kom vi till Stockholm och jag kunde åka vidare till Dalarna. Känslan att komma hem var ovärderlig och det blev pizza, mys och "Saknad" hela kvällen. 

Igår fredag startade dagen med att D åkte iväg för morgonvärmning och jag låg kvar och drog mig ett tag. När han kom hem igen hann vi ta det lite lugnt innan det var dags att åka och möta upp hans föräldrar för lunch. Därefter lämnade jag av honom vid ishallen och åkte för att handla. 16.00 släpptes pucken mellan Borlänge och Vimmerby och ett par timmar senare stod det klart att det blev 3p efter seger 4-2. Efter det åkte vi hem och fixade tacos innan vi ägnade kvällen åt På Spåret och tredje säsongen av Skam. 

Nu ska jag kika på Bridget Jones Baby innan det är dags att sova. 

Likes

Comments

Jaha hörrni, då var 2016 till ända och två dagar av 2017 har redan blåst förbi. Med andra ord är det hög tid att summera det som varit innan man kan lägga 100% fokus på det som finns framför. 2016 var ett fantastiskt bra år, på alla sätt och vis. Hade rätt höga förväntningar på 2016 efter ett riktigt bra 2015 men man kan säga att alla dessa överträffades med råge. Från förvirrad och smått panikslagen student i januari till heltidsanställd och allt därtill på hockeyallsvenskan i december. Det var en jävla resa, men vi börjar från början.

Året började med att jag och Annelie vaknade upp i Helsingfors den 1 januari där vi spenderat ett par dagar för att se JVM på plats. På nyårsdagseftermiddagen väntade en lång båtresa och på morgonen den 2/1 var vi åter på svensk mark. Perfekt start på det nya året och det blev bara bättre när vi skålade för en inlämnad C-uppsats och jag senare under månaden fick samtal från både Nerikes Allehanda-sporten och SportExpressen som ville anställa mig som inhoppare.

I februari trillade det in ett godkänt på C-uppsatsen och jag debuterade som sportjournalist på riktigt. Såg även Tre Kronor-Finland i Behrn Arena och den 15/2 firade jag min 26-års dag tillsammans med familjen på Efesos. Det var även omkring min födelsedag som jag och D matchade på Tinder, men det är bara en rolig anekdot. Mot slutet av februari drog även jag, Karro, Kajsa och Mona-Liza till Oskarshamn i snöstorm för att se IKO-BIK och jag avslutade månaden med att beställa ett par nya sneakers. Life!

Som vanligt innebar mars även i år att seriespelet tog slut för BIK Karlskogas del som avslutade en härlig säsong med en cirkel på isen. Det var lika vemodigt som det alltid blir när man jobbar så nära ett lag under en hel säsong. I mitten av mars lyckades vi även överraska Annelie med en tripp till Södertälje för middag och kvalseriehockey och ett par veckor efter var det dags för mig att åka till Nyköping för att rapportera från JSM för hockeyförbundets räkning. Det var mitt första uppdrag på egen hand och det var så himla roligt hela helgen, från torsdag till måndag. Ungefär i samband med att jag kom hem från Nyköping började även jag och D att skriva till varandra.

I början av april kände jag för förändring så jag valde att 1) tacka ja till sommarjobb som sportjournalist på Ö-vik Allehanda och 2) klippa av mig håret. Kände mig "klar" med Örebro och redo för nya utmaningar i en ny stad. I januari när min mor fyllde år fick hon en weekendresa som vi sedan gjorde i början av april. Tre dagar/nätter spenderade jag, mamma, Karro och Becca i Warszawa där vi hann med allt från shopping, goda middagar till en heldag till Krakow/Auschwitz och Birkenau. Det var hemskt men samtidigt viktigt att se, det var vi alla överens om. När vi på söndagen den 10 april kom hem igen hade även jag och D bestämt oss för att ses för första gången. Så nervöst, men när han klev in i min lägenhet framåt kvällen förändrades mitt liv.

Och april fortsatte så, i en rasande fart med miljoner intryck. Jag och D sågs så mycket vi bara kunde och mot slutet av månaden planerade jag in ett möte med HockeyEttan och ett med HockeyAllsvenskan som jag dragit lite på. I båda fallen visade det sig finnas tjänster som skulle tillsättas (vilket jag inte visste helt 100 när mötena bokades in) vilket satte det mesta på sin spets. Avslutade månaden med att fira Valborg i Borlänge vilket även var likhetstecken med att jag och D hade vår första "riktiga" dejt, med restaurangmiddag, bio och hela paketet. Ett fint minne.

Det mesta fortsatte sedan i en rasande fart även i maj men den 4/5 fick jag en välbehövlig dag med avslappning tillsammans med Rebecca när vi drog till Loka Brunn. Jag minns även att det var då jag fick mailet om att HockeyAllsvenskan ville träffa mig för ett andra möte. Minns hur min magen hoppade till och jag minns även att jag samma eftermiddag/kväll tog tåget till Borlänge för att spendera Kristi Himmelfärds-helgen tillsammans med D och den avslutades med brygghäng och glass vid Dalaälven (och den första instagram-bilden om man är riktigt nördig!). Maj avslutades med en sista GIH-sittning och den 31 kom även samtalet att jag fått jobbet på HockeyAllsvenskan. Sjuk känsla och jag minns samtalet till D där jag inte ens fick fram några ord. Så väldigt glad!

Sommaren kom med juni och redan den 3:e var det dags för examen. En SUPERVARM fredagseftermiddag klev vi in i HSG en sista gång där vi blev "avtackade" och kvällen avslutades med middag på Pitchers tillsammans med familjen och D, Pontus och Becca. Redan på lördagen väntade en tripp ner till Göteborg där vi, ett gäng tjejer, skulle se Håkan och sedan bar det av direkt från Gbg till Örnsköldsvik för att påbörja sommarens jobb. Två veckor gick det från det att jag och D sa hejdå på tågstationen i Örebro till vi sa hej igen i Stockholm. Då hade vi lite drygt en vecka tillsammans vilket resulterade i att vi "officiellt" blev tillsammans. Världens bästa känsla.

I juli var det sedan fullt ös på jobbfronten och i början av månaden stack jag även ner för en blixtvisit i Stockholm för att träffa Annelie och gå på Coldplay på Friends innan jag flög norröver igen. Blev dock bara upp och vända för sen fick jag möjligheten att jobba på SM-veckan i Norrköping under några dagar innan jag hade fem lediga i Borlänge. Efter de härliga dagarna bar det iväg uppåt igen men återigen nästan bara upp och vända då jag olyckligtvis på kvällen den 24 juli ramlade och stukade till min redan slitna fot. Det resulterade i drygt två veckors sjukskrivning vilket var resterande tid på mitt schema så jag ringde D som utan att blinka sa att han kunde komma upp och hämta mig. Men! Innan jag for hem hann jag göra en långintervju med skidskytten Fredrik Lindström vilket var coolt för mig som (typ) vuxit upp framför Vinterstudion.

Augusti bjöd sedan på fullt ös när foten efter ett tag började kännas bättre. Då drog vi en sväng till Örebro för att rensa ur min lägenhet och packa ihop det sista inför min flytt till Stockholm. Det var även ispremiär för Borlänge och således första gången jag fick se D på ett par skridskor. Helgen innan jag började på mitt nya jobb var det bröllop i Tällberg och en chans för mig att få träffa hela D's släkt vilket var fantastiskt roligt. Måndagen den 15/8 började jag på HockeyAllsvenskan och helgen efter tog jag med Karro för att se Winnerbäck i Linköping. Påbörjade också "uppdrag: besöka alla klubbar" och avslutade månaden med att besöka Björklöven och Timrå i norr.

I vanlig ordning var det sedan dags för seriepremiär i september och vi kunde i mitten av månaden bocka av besök med samtliga av ligans 14 klubbar. Passade även på att klippa håret och bli lite ljusare och månaden rundades sedan av med ett besök på Blackstone Steakhouse i Falun där D fick en tidig födelsedagspresent.

I oktober fyllde D 25 år och jag överraskade (försökte iaf) honom med att komma och fira honom på självaste dagen, då det även var match på kvällen. Åkte även på en hel del av Borlänges bortamatcher, bland annat den i Mariestad i mitten av månaden, då den så passande inföll på en lördag. Den söndagen, som blev den första lediga passade vi på att åka skridskor i ishallen en stund. Oktober avslutades sedan med att vi såg Winnerbäck i Falun.

Det blev lite av en helvetesstart på november då både jag och D insjuknade. Jag var dålig en vecka, blev bättre framåt fredag men insjuknade igen fredag kväll och låg en vecka till. Värsta jag varit med om. Men när jag åter var på benen firade vi det med att besöka Färna julmarknad i Skinnskatteberg och sedan hade D match den söndagen. I mitten av månaden var det sedan dags för den första av tre kentkonserter och det på Conventum i Örebro. Dagen efter konserten hade vi premiär av konceptet "familjedag" i Nobelhallen och november avslutades med att Borlänge hade CSR-match där de spelade i Rosa tröjor och samlade in pengar till cancerfonden.

Och så slutligen årets sista månad, december, där det likt april har hänt en himla massa saker. Månaden inleddes med en tur till Eskilstuna/Örebro/Lindesberg för att hinna fira farmor, träffa Pontus & Becca samt fira min systerson Noah. Hade strax innan den helgen fått ett litet uppvaknande gällande min livssituation så under "hemma-helgen" försökte jag även få lite rätsida på livet. Helgen efter var det återigen dags att åka hemåt men denna gång för att mamma öppnade dörren till sin traditionsenliga julstuga med gotte från golv till tak. På söndagen åkte D till Skövde och jag+Kajsa till Stockholm för att köra familjedagen med AIK.

Helgen därefter vankades det kent x2 samt flytt så det blev sådär härligt ångestfyllt och intensivt. Men det gick bra och bortsett från ett par nätter veckan innan jul blev jag och mina kläder Borlängebor den 18 december. Vi hann även med en sväng till Tingsryd precis innan det var dags att ta julledigt. Julen blev precis som vanligt både mysig och rolig med inslag av det mesta. Lite annorlunda i år i och med att jag inte var hemma så mycket, men hann under jul- och nyårshelgen träffa i princip alla jag ville. Nyår firade vi i Sjöbacka tillsammans med Pontus och Becca och det blev precis sådär lugnt och mysigt som vi alla kände för.

Med andra ord ett perfekt avslut på ett perfekt år. Hade någon sagt till mig för ett år sedan, i januari 2016, att jag ett år senare skulle sitta här i Borlänge med ett heltidsjobb inom ishockeyn och bo med en kille som jag bara vet är den rätta hade jag ALDRIG trott på den personen.

Som sagt, 2016 överträffade verkligen ALLA mina förväntningar och förhoppningar. Är så glad och tacksam för det, samtidigt som jag både tror och hoppas att 2017 kommer att bjuda på minst lika mycket!

Likes

Comments

Såg precis del 2/2 av "Vi är inte längre där" - dokumentären om kents sista år och fick en väldig lust att skriva ner allt jag känner. Mest för min egen skull, så att jag om några år kan se tillbaka och minnas dessa känslor. Först och främst: detta var en fantastisk produktion i två delar om ett av Sveriges genom tiderna mäktigaste band. Jag älskade balansen mellan dåtid och nutid, alltså att man fick vara med under inspelningarna av sista albumet, blandat med att se snuttar från några av höstens olika konserter. Älskade även att det var snyggt filmat. Proffsigt men ändå kändes det som att man fick komma nära. Både bandet och individerna. Fanns en öppenhet man sällan fått se.

Och avslutet. Sista 10-15 minuterna var i princip enbart från förra helgen - dvs sista helgen och den sista spelningen, den 17 december 2016. Att se det igen, nedräkningen, publiken, Jockes försök till att tacka bandet, framkallade i princip samma känslor som när jag satt där på Tele2 den kvällen. Låg här i soffan och kände hur tårarna sakta började vandra ner för mina kinder. Igen. För som jag grät den där lördagen. Det var som att det inte fanns någon morgondag och det var i såna vågor. Försökte verkligen att njuta av konserten och ta in allt, men det var svårt. Som att det låg ett mörkt moln över det hela samtidigt som tankarna om att allt som gjordes var för en sista gång snurrade i huvudet.

Det låter kanske helt sjukt och jag förstår det. För någon som aldrig upplevt samma känsla - att fullständigt förälska sig i ett band/ett lag/någonting annat kommer aldrig förstå. I en sådan persons öron låter jag nog helt sjuk i huvudet, vilket jag också kan ta. Men jag är nog en sån människa som kan knyta väldigt starka känslor till saker som träffar rätt i mitt hjärta. Och det gjorde kent i 11-åriga jag. Det var inte enormt då, utan som med allt annat så började det på en nivå och har sedan dess vuxit för varje år och gått i perioder. För i tonåren var det nästan uteslutande kent, de var med mig varje dag och vad jag än kände inom mig fanns det en kentlåt som kunde sätta ord på det.

Hagnesta Hill har alltid varit mitt favoritalbum och det beror helt och hållet på texterna. Framförallt i "Stoppa mig Juni (lilla ego)", "Beskyddaren", "Cowboys", "Berg- och Dalvana", "Insekter" och "Visslaren". Jag kan fortfarande se mig själv sitta på mitt flickrum i Frövi och ha dessa på repeat. Sjunga, nynna, känna. Det är sedan låtar som på ett eller annat sätt följt med mig genom åren och jag minns en situation som jag för alltid kommer att bära med mig.

Sommaren 2013 sommarjobbade jag i Norge och strax innan jag åkte kom beskedet att min farfar drabbats av cancer i bukspottskörteln som spridit sig till levern. Han fick ingen "tid" mer än att han skulle ta vara på varje dag. Trots detta bestämde jag mig ändå för att åka och jobba - för att jag visste att han ville det. När det hade gått ungefär en månad, och det var ett par veckor kvar, kom beskedet att han hade somnat in. Det var fruktansvärt på alla sätt och vis men jag bestämde mig ändå för att gå till jobbet dagen därpå. På morgonen när jag skulle traska iväg tog jag fram min iphone, satte i lurarna och klickade igång spotify. Gick in på min kentlista där jag lagt in alla singlar och album (svenska) och klickade på shuffle. Hann precis sekunden innan tänka att den låten som kommer nu är det farfar som väljer och igång gick Beskyddaren. Där och då förstod jag hur betydelsefullt allt är. Från livet och ens familj i stort till ett band i smått. För farfar kommer alltid vara min Beskyddare.

Hade Jocke, Martin, Sami och Markus valt att spela den låten den 17/12 hade jag nog behövt gå ut eller något, men det gjorde de inte. Kanske som tur är, när jag tänker på det ändå. Jag har den gärna för mig själv.

Hur som helst. Det har varit 15 år av villkorslös kärlek. 15 år och 15 konserter. Samma förväntansfulla känsla vid varje albumsläpp och inför varje konsert. En känsla av att det inte finns någon annanstans man hellre skulle vilja vara än just där och då, minuten innan kent äntrar scenen. Och det är när man inser att man aldrig mer kommer att få känna den känslan som det blir sorgligt. När man inser hur stor del av ens liv som man ägnat till detta bandet, när man tänker på lyckoruset när nyheten om ett nytt album eller turné nått en. Aldrig igen.

Jag skulle kunna hålla på och tjata om känslor och avsked i flera stycken till men på något sätt så tror jag ändå att ni förstår. På något sätt iallafall. Utan att stämpla mig som knäpp, även om jag ibland tror att jag är det. För det handlar ju egentligen bara om något som gjort avtryck i ens liv. I detta fall var det ett band, i annat fall kan det vara en person eller en resa. Det handlar om minnen, både såna som skapats genom kent och med kent.

Vissa saker i livet kommer jag för alltid att förknippa med kent. Vissa låtar kommer alltid att ta mig tillbaka till platser eller stunder. Från ensamma nätter i mitt flickrum till ljuva sommardagar under praktikperioden i Stockholm. Och jag säger det igen, mest för att intala mig själv - minnena och musiken kommer alltid att finnas kvar.

Även om det inte blir någon ny och även om jag aldrig mer kommer att få uppleva den live, så finns den kvar. Förvisso en klen tröst nu, men oerhört betydelsefullt i längden.

Så tack som fan, kent. 
​Jag har och kommer alltid älska er. Då som nu för alltid. 

The stars are up
one fell down
and flew away
Flew away

Det här är sista gången,
sista gången vi ses
Sista sången
sista sången jag ger dig
Sista gången
sista gången vi ses
Sista sången, sista sången

Jag ger dig

Likes

Comments

​Hoo, nu var det några dagar sen igen och julen har hunnit passerat. Sedan senast har jag hunnit med en hel del i vanlig ordning och det började med att begrava kent. Skulle kunna skriva ett långt inlägg om alla känslor - och det kanske kommer, men just nu kan jag bara säga... Ja, det var jobbigt, nästan jobbigare än vad jag hade föreställt mig samtidigt som det var fint. Ett värdigt avslut och jag hade ångrat mig resten av livet om jag inte gått. 

Efter de båda kentspelningarna ägnade jag och D söndagen åt att flytta mina grejer från Stockholm till Borlänge innan jag på måndagen åkte tillbaka för sista jobbveckan innan jul. Måndag och tisdag spenderades på kontoret innan vi i onsdags åkte ner till Tingsryd och hade julklappsmatch. Därefter en natt i Växjö innan vi vände hemåt igen i torsdags. Då passade jag på att handla de sista julklapparna innan tåget gick upp till Borlänge och sedan dess har det varit full rulle. Som vanligt på jul. 

Åkte från Borlänge till Örebro och vidare till Eskilstuna i fredags. Hade uppesittarkväll med pappa innan det var dags för självaste julafton. Började hos farmor, sedan vidare till Örebro och avslutningsvis i Lindesberg. En fullspäckad julafton men det kändes helt okej. Hade dessutom varit snäll, för nog kom tomten med mycket fint. Bland annat ett par sneakers, två armband, pengar och en morgonrock. 

Under juldagen passade vi på att träffa min vän Elin på en fika innan vi gjorde ett matstopp i Lindesberg och for sedan vidare mot Borlänge. Och här har jag varit sedan dess och sedan igår ensam då D är ner till Kalmar för att spela mot Nybro ikväll. Så gårdagen spenderade jag på Kupolen/IKEA följt av skruvande och fixande här hemma. Idag vaknade jag med huvudvärk, svullen hals och snuva men ska pallra mig ut för en tur till bland annat tippen. 

Snart nyår! 

Likes

Comments

Nu är helgen snart här. Den där helgen vi har räknat ner till sen 19 mars när vi köpte våra biljetter. Eller räknat ner och räknat ner. Ibland har det mer eller mindre känts ångestfyllt och plågsamt, kanske mest för att hela avskedsturnén hela tiden har marknadsförts som en begravning med tillhörande dödsannons. Så att säga att vi räknat ner är väl egentligen fel, för vem räknar ner till en begravning?

Hur som helst så är det nio månader eller över 270 dagar sedan biljetterna bokades. Jag minns så väl när beskedet om att kent skulle lägga av kom. Jag satt i min dåvarande lägenhet i Örebro, det var söndagskväll och jag hade lite sedvanlig ångest inför en ny vecka. Först ville jag inte tro att det var sant, även om jag och Annelie har pratat mycket om när slutet kan tänkas komma. Man har väl ändå haft det lite på känn senaste åren, att det skulle kunna komma men ni vet hur det är när man inte vill inse något.

Det första jag gjorde när jag fick se beskedet var att smsa Annelie. Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag har för mig att det var något i stil med "NEJ. NEJ NEJ NEJ NEJ". Och jag minns att jag fick något liknande tillbaka. Man kan säga att vi två förstår varandra exakt när det kommer till detta band och känslorna de frambringar. Det vill säga totalt mörker, i detta fall.

För det är så många år av kärlek. Så många perioder genom åren, bra som dåliga, där musiken hjälpt mig. Hjälpt mig att ta mig igenom jobbiga perioder, gjort bra perioder ännu bättre och så vidare. Sedan jag var 11 år (2001) har de alltid funnits med. På ett eller annat sätt. Hela min min högstadie- och gymnasieperiod präglades av kent och inför helgens två spelningar har jag varit på 13 spelningar om jag räknat och minns rätt. Första i Norrköping 2005 och senast för en månad sedan i Örebro. Däremellan Hultsfred 2006, Annexet Stockholm 2007, Sporthallen Eskilstuna 2008, Peace and Love Borlänge 2008, Strömsholmen Eskilstuna 2008, Conventum Örebro 2010, Parken Zoo Eskilstuna 2010, Sundbyholm Eskilstuna 2012, Nöjesfabriken Karlstad 2014, Ullevi Göteborg 2014 och Bråvalla Norrköping 2015.

Av alla dessa fantastiska tillfällen finns det ett som för alltid kommer att vara speciellare än de andra. Jag minns det nästan som igår, lördagen den 12 juli i Eskilstuna. Håkan som "förband" och kent därefter. Solen gick ner över Strömsholmen och 18-åriga jag, mitt uppe i livet och allt vad det innebär, stod där och bara tog in allt. Jag minns att jag var helt slut efter den kvällen, det var som en emotionell urladdning och aha-upplevelse på samma gång. Jag hade då lyssnat på kent i sju år, men jag tror att min kärlek till bandet togs till en helt ny nivå efter den kvällen.

Jag gjorde faktiskt ett ärligt försök att försöka förklara kents betydelse för mig på vår julfest igår. Jag vet inte om jag lyckades, insåg att det började låta sjukt när jag jämförde det med en sekt. Men det är nästan så. En gemenskap. Så många timmar man hängt på kentforumet, så många människor man träffat och lärt känna genom det gemensamma intresset. Efter min sekt-jämförelse gick jag över till att jämföra det med supporterskap och kärleken till en klubb/ett lag. För egentligen är det ju ingen skillnad om du äntrar en arena för att se en match eller en konsert, känslorna kan ju vara exakt desamma.

Men nu är det alltså början på slutet. Två konserter återstår, jag ska se mitt absoluta hjärteband för sista gången i mitt liv. På något sätt känns det väl okej, så tillvida att allt har sin tid och att man någonstans ändå haft det på känn senaste åren även om man inte velat att det ska vara sant. Samtidigt känns det fruktansvärt att veta att jag aldrig igen kommer att få uppleva den där känslan man har inför en konsertkväll. Och under. Som när tonerna till mannen i den vita hatten drar igång. Euforin när konfettin yr framför scenen när bandet bränner av extraverserna. Aldrig igen.

För jag vet att det är sista gången, hur mycket vissa än vill envisas med att detta är ett PR-trick, ett sätt att tjäna pengar och att det visst kommer att bli en återförening när det börjar eka i plånböckerna. För vet jag att det inte är sant. Imorgon begraver vi kent på Tele2 och efter det kommer bandet aldrig att spela tillsammans igen. Jag vet det.

Så det är nu vi säger adjö. Och tack som fan. För allt. Musiken har vi alltid kvar, det är värt att komma ihåg.

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Likes

Comments

Jahaaa, nu var det ett tag sedan jag skrev senast och i vanlig ordning har det hunnit hända en hel del! Två veckor går sjukt snabbt alltså, kan inte förstå att det är JULAFTON om 1 vecka och 6 dagar? VAD hände med hösten? Det är helt galet när man tänker på allt som hänt och hur snabbt tiden gått.

Hur som helst. Två väldigt händelserika veckor där jag tagit ett beslut som jag inte tror att jag kommer att ångra. Kommer från och med jul att bosätta mig i Borlänge och flyttlasset går om en vecka, men sen blir jag här på Lidingö ett par dagar till innan jag den 21 december åker till Tingsryd och sedan vidare till Borlänge den 22 december.

Det har väl tagit mer eller mindre hela hösten att fatta detta beslut, men nu när det är gjort känns det helt fantastiskt. Ska bli så ofantligt härligt att få en vardag ihop och att slippa dessa ångestfyllda söndagarna när man vet att det snart är "slut" för denna helg. Jag har aldrig gillat avsked och jag har väl egentligen känt hela hösten att jag verkligen inte vill ha det såhär. Så nu blir det att pendla istället, men med de absolut bästa förutsättningarna eftersom jag har ett väldigt flexibelt jobb där jag kan jobba både från Borlänge och från tåget - så jag tror detta kommer att bli kanonbra. Även om det såklart vissa morgnar kommer att vara DÖDEN att gå upp 0520.

Rent jobbmässigt har de två senaste veckorna också varit full rulle. Ett besök hos Vita Hästen förra veckan och idag söndag har vi haft lite familjetema hos AIK. Gick helt okej! Imorgon måndag väntar en liknande kväll tillsammans med Celsius i Västerås när hemmalaget möter Modo. Resterande av veckan blir på kontoret plus julfest på Patricia på torsdag och så avslutas veckan med två sista kentspelningarna NÅGONSIN med Annelie fredag/lördag. Men mer om just kent och slutet i ett separat inlägg.

Helgen var för övrigt jättemysig med fredagskväll i Borlänge med hockey på tvn och tacos i magen. Och igår lördag hade mamma sin årliga julstuga och hon hade i vanlig ordning gått all in på bakningen så det fanns massvis med gott att välja mellan. Älskar den traditionen! 

Men nu ska jag prata med min man och sedan sova gott!

Likes

Comments

​Måndagkväll och samma känsla som alla måndagskvällar denna höst. Den delade. Men det är bara att bita ihop och köra på! För denna vecka står bland annat ett besök hos Vita Hästen på schemat och det på onsdag. Sen är det ett par jobbdagar till innan det är dags att bege sig till Borlänge igen. Så det går fort och det är mycket roligt - vilket är det man får fokusera på! 

Hade hur som helst en jättehärlig helg med lite av varje. Efter senaste inlägget i fredags blev det all in på myskväll med tacos och hockey innan vi började kika på Gåsmamman, som jag helt missat. Plöjde första säsongen på nolltid, sjukt bra! Under lördagen tog vi det lugnt, käkade lunch och begav oss mot hallen där det vankades CSR-match mot Mariestad. Borlänge hockey mot cancer var temat och grabbarna spelade i rosa tröjor som sedan auktionerades ut. Vinst med 5-4 blev det också och efter matchen begav vi oss till Olearys där tröjorna skulle delas ut. 

Det var rätt avslaget dock och efter ett par timmar gick vi hem till oss där vi hade lite förfest innan det var tänkt att gå ut. Så blev det dock inte för oss, utan vi var hemma rätt skapligt. Hur som en svinrolig kväll vilket kändes i hela kroppen igår. Och idag. Så igår blev det inte många knop utan mest film, pizza och mys. 

Likes

Comments