Short summary in english at the bottom.

Jag är hemma, och hemma har jag varit nu i tre och en halv vecka näst intill. Hur känns det? Är en fråga jag blir frågad varje gång jag springer på någon för första gången sedan hemkomsten. Ja, det känns konstigt. Fel men ändå rätt på samma gång. Jag läser igenom mitt hejdå inlägg var och varannan dag men förstår inte att det är mina ord, att det är jag som är klar där borta. Jag tittar på min hejdåpresent från familjen och ser framför mig hur min värdpappa och min lilla grabb vinkar hejdå från bilen och lämnar mig kvar i huset. Jag ser mig själv gå runt i huset och bara är, kämpar för att förstå. Jag saknar dem dagligen och livet jag delade med dem. Jag saknar att inte behöva bry sig så mycket om annat, att kunna spendera pengar på exakt vad man vill och att ha friheten att kunna göra lite vad man vill.

Jag har gått hemma i två veckor och spenderat tiden med vänner och familj. Överraskade mina närmsta släktingar dagen efter jag kom hem och sedan vännerna ett par dagar senare. Allt var planerat in i minsta detalj men ändå så blev det lite sista minuten improv. Allt gick fint i vilket fall och alla verkade så glada att se mig. Konstigt nog så har jag hoppat tillbaka in i gamla rutiner förvånansvärt lätt. Trodde det skulle ta ett bra tag att komma in i det, men det rullar på bra.
För en vecka sedan började jag jobba också och idag kom äntligen barnen. Även om uppropsdagen bara är kort kort så kändes det mycket bättre än jag var beredd på. Allt flöt på och ungarna kom ju självklart in med hungriga blickar och är sugna på första klass och att lära sig läsa skriva och en massa andra saker. Förhoppningsvis håller det i sig och vi får ett fint läsår ihop. I övrigt kunde jag inte trivas bättre med mitt jobb.
Jag är en del av världens finaste arbetslag och har superfina kollegor som stöttar mig i allt såhär i början. Skickar ett tack till chefen som tipsade om tjänsten! Jag tvivlar ofta på mig själv som ni säkerligen vet, och det här är inget undantag. Dock känner jag mig, i ärlighetens namn, väldigt positiv. Jag tror jag kommer fixa detta. Jag bryr mig alldeles för mycket för att inte göra det. Så det är en kort liten update om nya jobbet.

Tanken är, att när jag publicerat det här inlägget så är jag klar med bloggen. Mitt au pair äventyr är över och hur gärna jag än vill att det ska fortsätta så gör det inte det och i sin tur då inte heller bloggen. Bloggen är en del av mitt USA kapitel och kommer finnas kvar för referens och minne, men inget mer. Det är färdiguppdaterat nu och jag måste ta nästa steg i livet och fortsätta på mitt nya kapitel. Jag vill en absolut sista gång tacka för allt ni gett mig under dessa två år. Jag är oändligt tacksam och jag kommer aldrig glömma vad ert stöd betytt för mig. Nu är det, en gång för alla, över. Alla hejdån är sagda, resan hem är gjord, överraskningarna är avklarade, nya jobbet har börjat och bloggen säger ett sista tack. Känslorna är överväldigande många och jag behöver fortfarande ta lite tid för mig själv att faktiskt förstå. Jag tänker inte gå in på hur tungt det är att skriva dessa meningar, för jag tror ni kan föreställa er. Det är nu det tar slut, och ni får vara en del av mitt avslut, mitt sista hejdå till den, utan tvekan, häftigaste tiden i mitt liv. Det som gav mig ett andra hem, en familj som älskar mig som deras egen och en annan som gav mig mitt livs utmaning som i slutänden hjälpte mig växa.

Jag har inget mer och säga, tror jag täckt det mesta i de senaste inläggen. Tack för allt, som sagt. Utan er hade jag inte drivit på med bloggen och mycket hade känts lite meningslöst at times. Ni är så fina som följt mig hela vägen och jag hoppas ni finns kvar, vart livet än tar mig härnäst. På återseende.


Basically I'ven been back in Sweden for a bit over three weeks now and everything is so weird. I feel right at home at the same time as I'm missing America more than you can imagine. I miss the family and my friends and whenever I look at the gift from my hosts I keep replaying my last day over and over. I see my hostdad and little bud-bud wave to me from the car as they leave for New York and I see myself taking that slow, sentimental walk through the house. I think about my kiddos and how much I miss them every single day. However, I also know that that part of my life is now over and that I need to move on even if I want to or not.
I started my new job a week ago and I love it. Finally met the students today and they were so sweet and you could see that hunger to learn in their eyes. I am so excited to spend the year with them, I'm sure it's going to be great even though I've been doubting myself lately. I think I'll be fine though, my amazing colleagues support me in everything I do and I care too much about these childrens education to let myself fail.

So this is it for the blog and me. No more updates about my au pair adventure or my life. The blog was/is a part of that two year experience and I feel no motivation to keep updating it. So this is the very last you'll hear from me on this platform. I'll keep the blog online though, but for reference and memories only. Thank you to everyone who's supported me through all this was. Without you, I don't know what it would have turned out as. The biggest thank you, I dedicate to my Newton family who loved me as one of their own and gave me a second home. I love you and am so grateful for all you've done for me. To my San Rafael family who kept challenging me and helped me grow as a person, I would not be this version of me without you. Thank you all for two unforgettable years.

This is where I leave you all, it has been my pleasure and I am so happy you stuck by my side all this time. You guys are so amazing and I hope you'll still be there for me no matter where life takes me. Until next time.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Välkomna tillbaka vänner, idag är det tisdagen den 25e Juli vilket betyder att på torsdag, den 27e har jag varit borta i 731 dagar. Alltså precis två hela år. Jag skriver idag för att jag inte har så mycket som händer och vill inte riskera att missa två års firandet. Så grattis till två år i Staterna till mig!!
Jag vet inte om vi kommer höras så mycket mer innan jag åker hem. Som vi alla vet, är jag inte den bästa på att uppdatera bloggen och det är mycket som ska hinnas med och tänkas på såhär innan man ska hem. Dessutom, det händer inget mer nu fram tills hemresa. Inga fler äventyr med barn, knasiga vardagsscheman, trips eller days out med vänner. Nu är det jag, mina resväskor och den lilla tiden som är kvar. Jag tänkte därför försöka få ner lite tankar om dessa år här på bloggen, en sista gång.

Det finns en risk att detta blir det längsta inlägget ni läst här på min blogg, så är ni inte intresserade eller inte orkar med att läsa hela grejen tackar jag er nu. För att ni följt mig dessa två år och åtminstone klickat er in på bloggen! För alla er andra, nu kör vi.
Det har varit två år av blod, svett och tårar. Det har varit så många lyckliga ögonblick och tyvärr även en hel del ledsamma. Jag landade i New York som en osäker, nybakad student som aldrig riktigt stått på egna ben och som hade ett självförtroende som låg och kravlade på backen. När jag tänker tillbaka på det känner jag mig riktigt konfunderad kring hur jag ens kom iväg? Det har länge varit en dröm för mig att få testa på livet här borta och jag ville så gärna göra det den första chansen jag fick, så jag antar att det tog över nervositeten och osäkerheten.
Att sen kliva in hos familjen man skulle bo hos och jobba för var en sådan surrealistisk händelse. Började packa upp mina grejer i mitt nya rum och ungarna sprang runt och frågade om de kunde hjälpa till, om jag behövde något och fick drygt 200 påminnelser om att golvet var borta så jag var tvungen att akta mig för spikar.

Året i Kalifornien blev så småningom ganska händelserikt och det hände mycket med huset som var under pågående renovering när jag kom, träffade massor med nya vänner och hoppade mellan vänner och grupper fler gånger än jag egentligen ville, såg massor med nya platser och året flöt på trots ett flertal motgångar så som personlighets konflikter med min värdmamma, bortgången släkting hemma, strul med vänner, både där och hemma.
En sak är säker, efter det första året åkte jag till Massachusetts med ett bättre självförtroende och jag åkte hit som en ny människa. Någon som inte längre ryggade för konflikter, som faktiskt stod upp för sig själv och sa ifrån, någon som var taggad och nyfiken på livet, som ville njuta av varje minut av varje dag.

Jag var spänd på att börja mitt liv på östkusten och såg fram emot familjen som jag hade en väldigt positiv känsla för. Rätt så snart efter att jag kom så åkte vi iväg i två veckor och då kändes det att året var igång kan jag säga er. Efter den kickstarten rullade året sedan på. Gjorde en del roliga grejer med barnen, hängde med mina vänner, Patricia framför allt, och i allmänt kändes allt riktigt bra. Sedan kom november och jag har aldrig varit med om något liknande emotionellt. Kom ut från ett hyfsat bra oktober som tackade för sig med en grym halloween. I november sen såg jag först fram emot thanksgiving men när farmor gick bort två dagar innan var det som att hela min värld fallerade. Jag förstod inte, och jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag åka hem? Kunde jag klara av 7 månader till? Frågor om nytt visum satte käppar i hjulet och jag var osäker på om jag skulle kunna komma tillbaka om jag åkte hem för hennes begravning. Slutade med att jag stannade och även om det gjorde ont i hela mig att missa hennes begravning kändes det ändå som rätt beslut.

Resterande 7 månader var precis som allt annat, en emotionell bergochdalbana. Hade så himla roligt med Patricia det andra halvåret och lärde känna massor med nytt folk. Var dock sjuk i 6 veckor i början av året, vår värme i huset gick sönder, råkade backa in i en brandpost och lite sådär. Måste dock säga att allt som allt är jag nöjd med detta år också. Hade hoppats på att hamna hos en familj där jag kände mig mer inkluderat och de såg mig som en av dem, och det gjorde jag. Har gjort minnen för livet och vänner som förhoppningsvis kommer stanna med mig länge länge.
Nu är det bara kvar för mig att ta farväl av de människor som är kvar här. Har redan sagt hejdå till Patricia, två av mina tre barn, Svensson i fredags och min värdmamma åker iväg idag. Så det är ett fåtal vänner kvar samt min värdpappa och yngsta barn. Förutom det är det nu dags att säga hejdå till livet jag haft här i två år.

Jag vet inte hur man gör detta, hur man säger hejdå till det som varit ens liv i två år. När jag försöker förstå att jag är klar nu känns det mest som ett skämt. Jag vill typ skratta bort det och gå vidare. Sen kan det helt plötsligt slå mig att jag ska åka hem och då gråter jag istället och får panik att det är över. Det är otroligt emotionellt krävande att gå igenom den sista månaden utav två år I'll tell you. Jag har hela tiden varit medveten om att det skulle bli jobbigt men såhär jobbigt trodde jag inte att det skulle bli, inte på det här sättet.
Nu vill jag nästan tacka mig själv att jag var modig nog att sätta mig på det där kvällsflyget till New York för två år sedan. Jag hade inte växt och mognat som jag gjort om jag inte gjorde det här. Det var något som jag inte visste skulle ha en sådan betydelse för mig men som slutligen betytt mer än vad jag kan beskriva i ord. Jag är så tacksam för att jag haft chansen att göra det här, att jag är så privilegierad att det inte är några som helst bekymmer för mig att packa ihop en resväska och flytta till andra sidan jorden.

Ni kanske är en del som undrar vad jag kommer göra när jag kommer hem och det kan jag säga er är ett nytt äventyr i sig. Jag ska nämligen undervisa i en årskurs ett på Sktiftingehus i Eskilstuna och det ska bli så roligt. Jag är väldigt taggad inför det här jobbet och vilka utmaningar det kommer ge mig och hur det kommer hjälpa mig växa som person. Jag kan försöka hålla er uppdaterade om det, men vi får se. Det kommer bli en del att stå i och jag vill även försöka lägga mycket efterlängtad kvalitetstid på vänner och familj. Jag ska göra mitt bästa, men som sagt kan jag inte lova något - fast det är ni väl vana med vid det här laget?
Innan jag avslutar detta och tackar för mig vill jag först dedikera några meningar till min farmor. Farmor, tack för att du alltid stöttade mig även om du inte ville att jag skulle åka. Genom hela mitt liv har du alltid varit ärlig och sagt som du tycker, och även om det känns ibland, är jag tacksam för att du gjorde det. Du är otroligt saknad och jag önskar verkligen jag hade kunnat krama om dig också nu när jag äntligen kommer hem igen. Du var alltid så snäll och generös gentemot oss alla och jag vill ännu en gång säga till dig att jag älskar dig för det. Jag hoppas du vilar fridfullt var du än är och det går inte en dag utan att jag tänker på dig.

Till alla er andra, tackar hjärtligt för allt stöd och all uppmuntran ni gett mig under dessa två år. Jag vill dedikera två tack till båda mina värdfamiljer som sett mig at my best, and at my worst. Tack till alla vänner jag skaffat på den här sidan Atlanten. Till alla vänner och familj hemma som aldrig slutade tro på mig, som än idag stöttar och snart välkomnar mig hem med öppna armar. Jag har självklart gjort den här resan helt på egen hand men vissa dagar hade varit svåra att ta sig igenom utan allt fenomenalt stöd jag fått. På sätt och vis är jag redo för den här resan att vara över samtidigt som jag aldrig vill lämna den här lilla bubblan jag är i.
Jag ser på facebook att det är en hel del änniskor som nu åker iväg för att börja som au pairer, eller som gjort några månader redan, till er har jag bara en sak att säga. Njut!! Ni kommer ha the time of your lives om ni bara njuter och tar vara på alla stunder med både barn, familj och vänner. Lycka till med resterande tid här och kör hårt.

Tack ännu en gång för att ni följt bloggen, facebook, instagram och övrigt. Tack för att ni stått vid min sida vid varje steg jag tagit. Jag kommer nu lägga bloggen i viloläge tills jag har gjort touchdown på svensk mark igen. Ha det så bra alla fina människor och njut av varenda dag ni är lyckliga nog att få vakna upp. Ta vara på livet och alla små stunder. Lev för idag och älska livet. Tack för bloggen och tack för mig. Vi hörs igen när vi alla är i samma tidzon igen. Hejdå!!

Likes

Comments

Hello friends!

Det har gått x antal veckor sedan ni senast hörde ifrån mig och jag ber om ursäkt för det, men det har varit mycket att stå i och jag har varit bortrest med familjen i en vecka så har inte riktigt haft tid att dokumentera på bloggen.

Tråkigt nog vet jag inte vad jag ska skriva om idag. Patricia åker till Kalifornien idag så känner mig lite nere och ensam, även fast jag jobbar. Men har de senaste veckorna i alla fall sagt hejdå till henne och mitt äldsta värdbarn, jag har fyllt 21 (tack för alla fina hälsningar jag fick!!), jag har varit nere i New Jersey i en vecka och jag har börjat organisera allt jag äger så jag snart kan påbörja min packning snart. Känns så surreal att jag kan räkna ner antalet veckor på en hand nu..

Sista tiden nu kommer till mesta dels bestå av kvalitetstid med barnen, packning och goodbyes... jobbigt, stressigt, ledsamt, surreal, allt på en gång. Men det är såhär det blir fram mot slutet, man säger ju liksom hejdå till sitt liv och till människor man sett varje dag. Så jag ber om ursäkt för att det här inlägget inte blev så muntert men som ni kanske förstår är det lite mycket just nu. Jag ska försöka hinna med en gång till i yran och titta in innan jag åker hem, annars skriver jag när det är dags, eller när jag kommit hem. Oavsett vad, this isn't over my friends. Ha en fin dag så hörs vi snart!!
Puss & Kram

Likes

Comments

Glad midsommar alla fina människor där ute!! Hoppas ni alla får en fin helg och att vädret i år är bättre än det brukar!
Som jag skrev senast så var jag till Atlanta i helgen och tänkte därför nu dra en liten recap från resan!

Mitt lilla äventyr började vid 05:00 fredag morgon när alarmet ringde. Flyget lyfte vid 08:35 och var tvungen att ta tåget in så därför det blev en tidig start på dagen. Väl på flygplatsen när vi skulle börja boardingen meddelar de oss att de behöver frivilliga som kan tänka sig att checka in sitt baggage. Ingen verkade vilja det så jag erbjöd mig och gick sedan på planet. När vi landade i Atlanta var jag tvungen att gå 10-15min för att komma bort till baggage claim. Efter jag fått tag i min väska var jag tvungen att lista ut hur jag skulle ta mig in till stan. Hittade tillslut till tåget och jag var iväg!! Hade dock ingen aning vart jag skulle kliva av exakt så gick av på någon random hållplats som visade sig bli riktigt bra. Det låg ett Starbucks på andra sidan gatan så gick över dit, köpte mig lite och dricka och ringde sedan pappa och Simon en sväng. Pratade med dem en stund innan jag bestämde mig för att det var dags att utforska stan. Lämnade Starbucks och började traska, ringde även Bianca så hade med henne i telefon i ett par timmar när jag bara gick runt och runt och tog bilder och njöt av att vara på min lilla mini semester.
Kom till hotellet strax efter 16 och checkade in och hoppade in i duschen på en gång. Det är nämligen så himla fuktig luft i Atlanta förstår ni, jag var så klibbig och svettig efter att ha gått runt i 30 graders värme och hög luftfuktighet i nästan 3h. Lite senare på kvällen sen tog jag mig en liten promenad längs med gatan där jag bodde och kom tillslut till en bro där man fick en hyfsad vy av stadens skyline. Tog lite bilder och gick sedan sakta hemåt.

I lördags vaknade jag och åt lite av mina flingor jag köpt dagen innan på cvs. Började sedan gå in mot downtown där jag skulle möta ett par vänner från min weekend class! Det var supermysigt att se dem igen och vi spenderade lördag och söndag tillsammans. Vi började med att besöka World of Coca-Cola, vilket var höjdpunkten av min vistelse. Efter det gick vi och käkade lunch och sedan gick vi över till CNN huset och köpte oss lite Atlanta souvenirer. Nere i deras Olympic Park pågick ett block party hela dagen så vi drog förbi där en sväng men kände att det inte var något för oss så tog oss till en galleria istället och sedan vidare till ett pizza ställe då min kompis som bor i Atlanta området hade sitt LCC möte där.

Började min söndag rätt långsamt med att duscha och chilla på hotellet tills det var dags att checka ut. Gick sedan iväg och tog ut pengar och beställde en uber så jag skulle kunna åka och möta upp de andra tjejerna för frukost på IHOP innan vi skulle på baseball. Tror inte jag varit på IHOP sedan jag lämnade Cali så det kändes lite nostalgiskt nästan att äta där igen. Vi tog oss sedan till Suntrust Park för att se Miami Marlins vs Atlanta Braves. Det var nog den mest spännande av alla tre baseball matcher jag sett under dessa två år. Vi var ett rätt schysst gäng tjejer också så det var fasligt kul att titta på matchen med dem.
När matchen sedan var slut var en av tjejerna superschysst och skulle skjutsa mig till flygplatsen. Så hon, jag och mina två kompisar satte oss i bilen och det var då det blev spännande.

Vi fastnar först i trafik och jag börjar sakta panika inombords för jag vet vilken stor och stressig flygplats de har i Atlanta och hur många flyg som går igenom där. Jag är så rädd för att komma dit med för lite tid tillgodo.. Jag tänker att okej, jag ska förbereda mig så jag kan springa fram och få mitt boarding pass, springa bort till security och sedan sprinta bort till min gate. Så jag går in och ska kolla vilken gate mitt flyg ska åka ifrån. Det första jag ser är att det står DELAYED med stora bokstäver. Jaha tänker jag då, med hur lång tid då? "New Boarding Time: 11:59pm" (vi skulle från början ha lämnat flygplatsen vid 19:55 och boardat vid 19:20).... Eh, va?? Du skämtar?! är allt jag känner där och då. Jaha, inte mycket att göra. Vi kommer till flygplatsen och jag säger hejdå till mina vänner och går in. Får mitt boarding pass och går igenom security inom loppet av 15 min. När jag är framme vid gaten efter att till och med ha köpt mat och vatten är klockan ungefär 18:30... Så där ska jag alltså sitta i 5h och 30min, kul. Det finns knappt några uttag vid vår gate heller så mobilen min dör nästan. Gick fram och tänkte ta ett uttag men en man sa då till mig att en annan kvinna redan satt där och skulle ladda sin mobil. Jag fick alltså sitta där och bara hoppas att min mobil inte skulle dö. Vår gate låg i samma område som tre andra gates och ifrån dem var det fyra (!!) plan som skulle iväg men de började göra security checks vid två av dem så alla de fyra flygen blev också försenade. Inte så mycket som vårt flyg, men tillräckligt för att väntrummet skulle svämma över med människor, och fortfarande inga uttag och man märkte hur folk började panika.
När alla de andra flygen så småningom lämnat flygplatsen vid kanske 21 finns det äntligen uttag och det finns mycket mer utrymme att sitta på och att bara kunna vara och andas. Jag satt och laddade min mobil på golvet när mannen från tidigare kom och sa att jag kunde ladda borta hos dem och sedan sitta bredvid dem på en stol så jag slapp sitta på stengolvet. Så jag förflyttade mig över till honom och en annan man, och det var nog det bästa beslutet jag tog den kvällen. Dessa män var så trevliga och jag skrattade så mycket i deras sällskap. Den ena mannen strosade runt en hel del så när han gick iväg så började jag och den andra mannen att titta på en film på hans dator. Vi såg Kong: Skull Island. En film jag aldrig skulle sätta på själv men som var förvånansvärt bra!
Vi har också under det här tidsförloppet fått ut lite snacks och vatten av vår airline och mitt i filmen sedan meddelar dem att vi ska byta gate och de har även tidigare meddelat att vår nya boarding tid skulle bli 1:15am.. Så alla fick nu vid klockan 22:30 ish packa ihop alla grejer och förflytta oss till ny gate. Väl där ser jag och min nyfunna "vän" färdigt vår film och sedan passar jag på att sträcka på benen. När klockan är ungefär 01:10 meddelar de att vårt flyg har kommit in och att de snabbt ska städa ur planet innan vi får börja gå på. Klockan är runt 01:45 när vi äntligen lyfter från backen. Vi landar i Boston närmare 4 på morgonen och då beställde mannen som jag såg på film med en uber som vi skulle dela då vi skulle rätt nära varandra. Så han droppas av först och jag därefter så kom hem närmare 05:00 på morgonen - så ganska exakt 72h efter jag började mitt äventyr på fredagen.

Så allt som allt, helgen var väldigt trevlig och lyckad fram tills söndagkväll. Men trots försening och dåligt med sömn så är jag nöjd. Detta är ännu ett minne som jag kommer bära med mig och något som jag redan nu kan skratta åt.
Hoppas i alla fall att alla ni hade en trevlig helg förra helgen och att ni får det trevligt nu på midsommar vad ni än har för planer!! Ha det så bra tills vi hörs igen! Puss hej

Likes

Comments

Vilken dag att vakna upp till hörrni ni! Det är fredag, solen skiner, det är 20 grader varmt och världens bästa Bianca offrade några hundra lappar ur sin plånbok så vi kan gå och se Katy Perry i Globen nästa sommar! Vi pratade om det igår och jag var verkligen jättehype på att gå medans hon inte var det, men hon satt vid biljettsläppet i morse för och se om vi kunde få tag på de billigaste biljetterna, det kunde vi inte men ståplats fick vi!! Självfallet sov jag när allt detta hände då biljetterna släpptes vid 03.00 min tid, men att vakna upp till hennes sms var en riktigt riktigt bra start på den här dagen!

Resten av den här dagen bör inte bli så händelserik. Ska jobba hela eftermiddagen och kvällen så lär bara hänga med ungarna, leka lite, spela lite spel kanske och kolla på film. Ska jobba imorgon kväll också så det lär bli lite samma men vad gör det? På dagen imorgon är det Boston Pride så då ska jag och Patricia in kika lite och springa runt där. För alla som inte vet så är Pride enligt mig en av de bästa dagarna på året. ÄLSKAR verkligen Pride is sig, atmosfären, energin och gemenskapen. En sådan riktigt härlig tillställning helt enkelt. Sen på söndag tänkte vi åka ner till Rhode Island och ta oss till Providence och Brown University. Det ska bli riktigt härligt med sol och runt en 30 grader varmt så det ser vi fram emot.

I övrigt så har vi haft lite halvdant väder i början av veckan så jag har spelat Pokémon i princip varje dag, haha. Bianca fick mig att ladda hem det och börja spela så nu är jag fast haha!! Så får se om jag lediga timmar i helgen spelar på det eller tittar på nya säsongen av Orange Is The New Black som kom ut idag!! Vilket som så känns detta som en toppenhelg!

Nästa helg ska jag åka till Atlanta så hoppas på att kunna visa er några bilder därifrån när jag är hemkommen!! Ha det så bra tills vi hörs igen alla fina och ett stort grattis till alla som tar studenten i helgen!!!!

Likes

Comments

Jag måste bara få säga att ni har haft en väldigt tur med vädret den här veckan Sverige. När många av er haft långhelg, och det har varit en 26-27 grader. Här har vi haft en 11-12 grader, regn och fullvecka. Men samtidigt, så hade vi det riktigt fint och varmt när ni hade skräpväder för ett par veckor sedan.
Jag tänkte inte göra ett mil långt utdrag om livet idag utan bara snabbt göra er uppmärksamma på vad som hänt och vad som komma skall. Så, sedan jag skrev till er sist har det inte hänt supermycket, men här är lite grejer:

+ vi har haft 35 grader varmt i ungefär 3-4 dagar
+ eurovision var självfallet en höjdpunkt den här månaden
+ jag, Patricia och Chrissi var till Six Flags
+ jag har varit på mitt barns konsert i skolan
+ nya Pirates of the Caribbean kom ut och självklart gick Elin, Elin, Patricia och jag själv och såg den - mycket bra film!!
+ jag blev äntligen färdig med Criminal Minds

När jag ser det själv ser det ut som en lång och händelserik lista men det har allt hänt över loppet av tre veckor och det är inga superstora grejer. Maj har varit en toppen månad dock, jag har börjat må bättre än vad jag gjort under en period här i vår och jag har som sagt gjort en del grejer som får mig på bra humör. Den konstigaste upplevelsen var ändå att bli färdig med Criminal Minds. Jag började se första säsongen i höstas och har sett hela serien på Netflix, förutom säsong 12 som inte finns på Netflix än, men som jag streamade från annan sida. Nu när jag är klar, känns det jättekonstigt. Har ju som sagt sett alla 12 säsonger inom loppet av 6 månader och nu måste jag vänta på säsong 13.

Nu den här helgen är jag ansvarig för att skjutsa runt mitt äldsta barn samt flyga ner till New Jersey med henne imorgon, känns lite stressfullt men det blir säkerligen bra. Vi ska fira Memorial Day med min värdmammas familj där nere på måndag därför flyger vi ner imorgon. Hon hade en massa annat planerat idag och det är därför vi inte bilade ner med de andra igår. Så den här helgen är lite mycket, men samtidigt så ska det bli kul att åka ner dit igen och träffa deras släktingar. Nästkommande helger ska jag se mitt barns dans uppvisning och även om tre veckor förmodligen åka iväg över helgen.

Nu måste jag springa, ska tanka bilen innan jag ska köra första taxirundan för dagen. Ha det så bra tills vi hörs igen och passa på och njut av högsommarvärmen mina vänner!! Puss och kram

Likes

Comments

So this past weekend I had my second and final weekend class. It was quite a weekend with lots to do and lots to see. We talked about U.S. history, politics, celebrations and rituals. We also had a few excursions such as the Bunker Hill Monument, a Boston Photo Challenge, and then our different sections on Sunday. My group went to Boston Common, Public Garden, Trinity Church and later to either Boston Public Library or a Back Bay mansion and then also to the Mary Baker Eddy Library and their Mapparium. It was a weekend beyond what I could've imagined. I had a blast doing the photo challenge and seeing the mapparium was definitely one of the highlights.

However, the people that I spent this weekend with was the best part. All the ladies and gents made this experience something extraordinary! I am so thankful for meeting all the beautiful people that I did. Every single one of you that I spoke with this weekend surely contributed to making this the best weekend in a long time. Never could I have believed that people I only met two days earlier could make me laugh and feel so much. Saying goodbye yesterday, not knowing when or if we'll see each other again, really got to me. Yesterday was the first time that going home this summer actually felt real.

I hope with all that I am that this was not the end for us, that we will bump into each other again, somewhere somehow. And about going home, it is coming up real fast now. In less than 100 days I'll be sitting in my room back home and look at pictures from my time here. It's scary... I'm not sure how I should be feeling, considering everything that has happened thus far. I don't know if the proper way to feel would be sadness to be back, excitement, relief, angst, happiness... All these questions and I guess we'll find out once I'm back.

Anyway, thanks again to all of you lovely people for this amazing weekend. I had the best of times and I would jump at the opportunity to do something similar to this with all of you again. Make sure to enjoy the rest of your time in the States! I miss you all but I'm sure this wasn't the last time we cross paths!

Cheers

Likes

Comments

Så i måndags tog det prestigefyllda Boston Marathon plats och självklart tog man sig ut till slingan för att heja på löparna. Men, vi hoppar tillbaka till söndagen först tycker jag.

För några veckor sedan fick jag ett email av en kvinna från Cultural Cares Office. Hon sa att min lcc (local childcare consultant) hade rekommenderat mig som en av hennes au pairer att voluntära i samband med Boston Marathon och frågade om jag var intresserad. Jag tackade ja på en gång och i söndags tog jag mig därför in till stan där jag skulle hjälpa till och plocka skräp och sortera vid deras pre-dinner.

Det låter säkert inte så kul, men det var fantastiskt roligt. Vi fick gå runt och småprata med löparna och deras nära och kära och hjälpa dem med deras skräp efter de var färdiga med maten. Vi var en liten grupp bestående av 5 au pairer, 2 lcc's och sedan kvinnan från kontoret. Vi hade det riktigt kul ihop och hela kvällen spelade de bra musik så vi gick runt och sjöng och dansade.

Det här var också första gången CCAP hade en voluntär grupp vid Boston Marathon då det brukar vara väldigt svårt att få in en ny grupp/företag att voluntära då företag från tidigare år brukar återvända nästkommande år. Så om Cultural Care nu får komma tillbaka nästkommande år så kommer vår grupp om 8 gå ner i CCAP historien som den första voluntär gruppen. Det låter säkert inte så speciellt, men det känns speciellt för oss.

Sedan på måndagen var det dags för själva loppet så jag och Patricia tog oss ut så vi hann se de handikappade som kom förbi hos oss först och sedan eliten och sedan även de två första vågorna av övriga löpare. Det var grym stämning där vi stod och det var mycket folk och det var overall en riktigt grym upplevelse. Så att ha sett Boston Marathon live kan jag nu checka av från min bucket list!

Likes

Comments

Hur galet egentligen att det redan är April? Vi började på att få vår här sen kom snön tillbaka i fredags men som tur är har det inte gått under 0 gradigt sedan dess och det ska bli skapligt varmt i veckan så snön är säkerligen borta snart igen. Jobbet i övrigt går i rutin, dagarna smälter ihop i ett och vi gör samma saker vecka ut och vecka in. Men som sagt, nu är det April och om 4 (!!!) dagar kommer mamma, pappa & Simon hit!! Det har nu gått drygt 15 månader sedan jag sist såg dem så att vi ska få hänga här i krokarna i en vecka ska bli så kul!! Det är självklart lite Boston sightseeing på schemat men sen ska jag försöka planera ihop lite annat att göra också under tiden de är här. Vi ska fira Simon också som fyller 18 år under tiden de är här. Sen längtar min värdfamilj så efter att få träffa mina föräldrar och bror så det ska vi väl försöka fixa också. Känns som att det kan bli en toppenvecka!

Förutom det så är jag så taggad på att det ska bli vår och sommar på riktigt. Har påbörjat inhandling av min sommargarderob så vill gärna börja använda de kläderna snart. Jag och Patricia pratar om sommaren hela tiden och om allt kul vi ska hinna med att göra innan hon flyttar och kläder vi vill springa runt i, så ge mig sommar nu!!! På sensommaren sen åker jag ju hem till Sverige också och det kommer bli emotionellt turbulent men samtidigt, rätt skönt. Fast nu ska jag först njuta av att ha familjen här och sen spendera tid med mina vänner innan det händer något annat.

Ta hand om er folket så hörs vi snart! Har tänkt att ev. filma en vlog av något slag snart, men vi får se. Eller om jag filmer lite grejer från när min familj är här, återstår att se. Ha det tills vi hörs igen mannar!

Oj, höll på att glömma att jag här inte gjort någon officiell grej av att jag färgat håret! Ni läser inte längre bloggen av en blond Lisa utan nu har jag gått över till mörkbrun med röda toner. Jag har även kapat en 6-7cm på längden så det är inte bara mörkare utan kortare också. Här får ni bilder på det också!!

Likes

Comments

Hej på er! Läget bra? Jo det är bra med mig tackar som frågar. Det var väl nu ett par veckor sedan vi hördes och det har hänt en hel hel del sedan dess. Vi har gått utan värme i huset i två veckor så vi bodde första veckan här trots att det var kyligt. Andra helgen som det var trasigt skulle det vara kallar än 15 minus ute så vi va tvungna att ta in på hotell och där blev vi kvar i över en vecka.

Och två dagar innan vi flyttade in där opererades min värdmamma så hon har svårt att röra på sitt ben sedan dess. Nu har vi ju äntligen fått värmen tillbaka och nu börjar ungarna på att bli sjuka så skulle inte vara förvånad om jag ryker med igen. Annars mår jag okej för nu *peppar peppar*. Hade min första weekend class i helgen och den var över förväntan. Träffade massor med nice folk och kände mig hyfsat intresserad av det vi gjorde helgen igenom.

Det var väl det jag hade för nu att säga. Uppdaterar er kanske någon gång framöver om jag känner att jag har nått att säga! Ha det tills dess!! Puss på er

Likes

Comments