Header
View tracker

Sitter vid mitt köksbord och bara gråter. 
Jag gråter för att jag inser att jag är ENSAM.

ENSAM, VÄRDELÖS OCH TYDLIGEN EN DÅLIG PERSON!


VÄRDELÖS som kvinna och sen tydligen VÄRDELÖS som person eftersom jag inte har fått ett jobb. 
Det e iallafall så det känns., helst när jag får höra att det måste vara ngt fel på mig eftersom jag inte har ett fått ett jobb. Tror ni inte att det räcker att jag själv känner så, jag behöver inte få höra det ifrån folk. 

VÄRDELÖS som kvinna, ja, jo det är nog lätt så när man inte kan bli gravid och egentligen har jag inte brytt sig om att bli gravid tidigare. Har ju gått hela mitt liv och aldrig velat bli mamma. Men det var ju som sagt ett val jag gjorde själv. Det är en helt annan historia när kroppen helt plötsligt bestämmer för dig. 
Men nu, nu mår jag bara röv. Blir extremt glad när mina vänner får barn missförstå mig rätt men inombords så dör jag lite till. Å känner mig värdelös. 
Jag vet ju att jag kan ingenting göra men när inte ens kropp vill det som alla andra anser vara så självklart så tär det på en. 

Sen ENSAM, ja herregud om folk bara förstod hur ensamt det är att vara arbetslös.
Så jag e glad att jag har min träning som hjälper mig men efter att jag har kört mitt pass så kan jag inte bara sitta där hela dagen o inte göra något. För då kickar ju min rastlöshet in och den är ju rätt stor tyvärr.
Är även glad att jag håller på med med mina hantverk, har min älskade vapendragare Boogie och att jag kan fixa med huset. För hade jag inte haft detta så hade jag blivit som ett kolli, bara legat i soffan och inte gjort något. 
När man mår så här så önskar man att någon "vän" hör av sig, eller bara kommer förbi på en kaffe. 
För alla som känner mig vet ju att jag är hemma mest. Nu kommer någon tänka, men varför hör DU inte av dig. Men tyvärr har det nu gått så långt att jag inte fixar det.. Alla vill ju känna att man har vänner eller bara EN VÄN som är där när det är dåligt och att dom märker när det börjar gå åt fel håll och kommer då till ens räddning. Det gör man för sina vänner. Eller jag gör det iallafall. Jag ställer upp typ jämt, lägger mitt egna liv åt sidan och ställer upp för jag tror/önskar att när jag väl behöver dem så finns dom där. 
Men tydligen är det inte så det fungerar. 
Så till alla er som e vana att jag ställer upp, glöm det. 
Nu är det färdigt med det, hitta någon annan att utnyttja. 

Idag önskar jag verkligen att jag kunde skriva ner ALLT jag tänker på men då skulle detta blogg inlägg bli flera sidor långt. 
Summa sumarum, jag har nog inte någon "BÄSTA VÄN" 
(min sambo räknas inte) 

Nu ska jag ta och gråta lite till innan jag gör som jag alltid gör.
torkar tårarna och drar på mitt pokerface och lever vidare. 

POKERFACE IS ON!!!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Klockan ringde 07.00 som den alltid gör på lördagar för mitt CF pass startar
kl 09.00 på Crossfit Borgen (bästa stället ever).

Passet idag var en parwod som såg ut så här:
Lag om 4
400 m löp med viktplatta 20/10 kg
KB swing 24kg (tjejer) ;)
Boxjumps 60/50
Rodd för kcal
2 varv.
Härlig start på denna lördagsmorgon.

Startade ju dieta i måndags då jag vill komma i form igen efter alla IVF försök och få en normal
sommar innan vi kanske gör några sista försök på att bli föräldrar.

Men som sagt nu ska jag komma i form och imorse så visade vågen -2kg vilket resulterade
till attjag har en cheatday idag. Det betyder att jag kan äta vad jag vill HELA dagen.
Efter träningen åkte jag och köpte goe frulle och mina 300 g smågodis
(Boogies rosa svampar inräknade där) :)

Åkte hem och gjorde iordning allt och avnjöt till max.
Men så kommer den, det jag har glömt av när man trycker kroppen full med kolhydrater.
Fyllan man får, hur jävla illa man mår. Så nu har dagen gått till att må röv.
Så jag funderar på vad jag ska välja nästa vecka om vågen visar neråt igen.
För jag vill ju inte att en dag till ska försvinna för att jag ligger på soffan o e helt utslagen.
Har iallafall gjort klart så jag kan måla det sista i hallen.

Ska se om jag ska börja måla eller inte idag då jag e nämligen chaufför idag och jag hatar
att börja med något jag inte kan göra klart.
​Så det blir att ta det imorgon efter morgonpromenaden.

Sätter mig istället och skriver upp mina nästa hantverksprojekt som jag har i huvudet så jag
​kan beta av dem one by one.

This is my saturday night. 

Likes

Comments

View tracker


Nu var det längesen jag skrev här.
Var ju inne på skrapning på Östra sjukhuset den 18 mars.
Själva ingreppet gick nog bra men att jag var tvungen att påminna sköterskan om
min spruta som jag måste få eftersom jag är RH-negativ var väl inte ett bra avslut
på det det läkarbesöket.
Jag sa hejdå till tjejerna där och åkte hem.

Fick samtal på tisdagen efter ifrån Calanderska och dom blev väldigt förvånade att
jag inte ens hade fått ett återbesök hos dem för att se så att allt gått bra.
Så vi bokade in en tid hos dem 2 veckor efter själva skrapningen för ultraljud.

Har under dessa två veckor haft grymma blödningar som jag inte önskar
någon att ha. Kunde inte träna på en hel vecka vilket var extremt jobbigt.

Tiden för ultraljudet kom och det beskedet jag fick där kändes väl sådär.
Tydligen så har den sk hinnsäcken var 19mm och på läkaren lät inte det så värst positivt.
Förstår inte rikligt då någon förklaring fick jag ju inte.
SUCK!!
Jag måste tillbaka om ytterligare 2 veckor för att göra ett nytt ultraljud,
jag måste ta tempen VARJE dag för om den ökar så måste jag åka in direkt och
dagen innan ultraljudet ska jag ta ett gravtest.
Ett GRAVTEST!!???

Jag har ju för sjutton skrapat bort allt då borde jag ju inte behöva göra det.
Men jag kommer som sagt göra som dom säger.

Nu kommer det jag stör mig mest på med allt detta.
Skrapning är gjord och det finns inget kvar (eller) men magen VÄGRAR att
gå ner. Ser ju fortfarande ut som jag är gravid.
När i helvete går magen ner??? Vill inte ha denna bula på magen, jag vill
ha tillbaka min platta fina mage.
Hur länge kan HCG-hormonet finnas kvar i kroppen??
Fostret är ju inte ens kvar i magen nu ju och det borde väl kroppen fatta.
Kan förstå dom 2 veckor som Peanut inte levde längre för då var ju
han/hon kvar där inne. Men nu är ju Peanut ett änglabarn.

Vill kunna gå vidare men det är ju inte lätt.
Det har gått så långt att jag inte ens tittar på mig själv i spegeln.

Vad kommer Calanderska göra OM nu gravtestet fortfarande visar positivt när jag
kissar på det?? Vad betyder detta??
Vad händer då??
Jag vill bara få tillbaka mitt liv..

Likes

Comments

Nu e man här.
Magen knyter sig och det e inte långt till att jag börjar gråta. Önskar jag slapp detta och att jag fick ett lyckligt slut men min kropp ville inte detta.

Rädslan för att bli sövd e större än tidigare vilket e ovanligt för mig. Men det kommer gå bra.
​Det får jag intala mig själv.

Snart kommer läkaren för att ta prover innan man får komma in på rummet.
​Väntan e fan det jag hatar mest. Varför ska man sitta o vänta??
Vill ju bara komma in, bli sövd, skrapad, vakna för att sen åka hem.
Så man kan åka hem i slicka sina sår.

Nu ligger jag här.
Alla prover e tagna o nu väntar jag på läkaren.
Ligger en kvinna bakom skynket som kräks o det fixar jag inte så lurarna åkte in fortare än kvickt.
Blodtrycket va på gränsen att dom tog mig idag men va fan, inte ätit, inte fått i sig nån vätska o sen jävla nervös.

Snygga sjukhuskläderna har jag inte fått på mig ännu.
Klockan e nu halv åtta å magen skriker efter mat.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Har ju idag brutit ihop totalt, trodde inte jag skulle göra det alls.
Men har nog gråtit mer idag än någon annan dag och med all rätt.
Peanut hade sitt sista hjärtslag några dagar efter första ultraljudet och
läkaren frågade om jag fortfarande kände mig gravid.
Det gör jag inte längre, jag känner ingenting. Det jag känner är magen e lite "lösare"
än för någon vecka sen.

Vi gjorde ultraljudet och konstaterade att lilla älskade Peanut inte hade växt något
och inga hjärtslag fanns. Och eftersom min kropp inte har riktigt fattat ännu själv
så kommer jag åka in för skrapning.
Då jag har fått något som kallas MA, alltså missed abort och det är så att kroppen
har inte fattat ännu att fostret inte lever längre.
Kunde fått medicin för att starta en blödning. Detta tänkte jag göra men att
få höra att man kanske får åka på skrapning ändå ifall kroppen inte
lyckas stöta ut allt själv. Då valde jag skrapning.

När vi kom hem så väntade vi på att det skulle mörkna lite ute för att kunna
ta vårt sista farväl.
Åkte ner till piren vid Playan här i Alingsås,.
Där tog vi fram Khom Loy (rislykta) tände på den och stod o såg den flyga iväg.
Många tårar rann ner för våran kinder när vi sa farväl till
älskade Peanut

Peanut in our heart now and forever!!

Nu ska vi landa i detta.
Sen får vi se hur framtiden ser ut.

Om jag kommer att gör en ny omgång IVF det vet jag inte ännu.
Då detta har tärt både på mig själv och på hela vårt förhållande så vi måste nu
ägna tid åt varandra och hitta tillbaka.

Likes

Comments

En vecka har nu gått sen vi fick beskedet att Peanut inte finns hos oss längre.
Så idag ska vi tillbaka till sjukhuset för en koll för att åter igen få höra att det inte
finns något liv där inne. Varför, varför vill dom utsätta någon för detta??
Räcker det inte med att man har fått dödsbeskedet en gång?
Förstår att man vill vara 100% säker eftersom det har i vissa fall missats och fostren har levt.
Men någonstans måste dom ju förstå att du lämnar en person i stor sorg av ett sådant besked.
För du går ju på IVF för att du inte kan bli gravid på naturlig väg av en o annan anledning
så när man kissar plus på stickan och sen får se hjärtslagen så blir man ju grymt
lycklig. För då börjar man ju ställa in sig på att gå från 2 till 3 personer.

Sen förstår jag på något sätt att läkarna inte kan bli känslomässig inför alla tråkiga
besked dom måste ge patienter. Men någon måste ju hjälpa par (som oss) med att svara på
frågorna man har eller åtminstone berätta vad som kommer hända nu.
Berätta varför man ska vänta en vecka osv. Men nej ingenting fick vi veta.
Jag hittade detta på nätet och när jag kontaktade dem att jag inte vill går runt med ett
dött foster i min mage utan vill bli av med det med en gång. För det kan gå hur många veckor som
helst innan kroppen förstår att fostret är dött. Och jag vill INTE gå runt med det.
Eftersom jag vill att min kropp ska få återgå till det normala så man kan få sörja ordentligt.
Då berättade barnmorskan jag pratade med att man har gjort detta till rutin i hela landet då läkare
HAR missat hjärtslag.

Min tankar går nu för fullt, vad säger dom OM det skulle vara så att ett hjärtslag syns på skärmen idag.
Vad säger dom då?? Oj, förlåt vi såg visst fel.
Hur ska dom kunna kompensera den veckan man har gått med den hemska sorgen?
Det jag vill veta idag hur jävla dumt det än låter så vill jag veta NÄR Peanuts lilla hjärta
slutade slå.

Tyvärr, tyvärr får jag väl säga så känner jag INGENTING i kroppen längre.
Jag vet inte om det är för att jag liksom har stängt av.

Ser bilder på gravtestet och det fina plusset som är där. Minns den dagen så väl.
Kommer aldrig glömma den känslan jag hade, det lyckorus man fick.
Helt ofattbart.

Vad händer nu om beskedet är det samma som förra veckan.
Vi har bestämt att dessa IVF försök vi har gjort har tärt väldigt mycket på vårt förhållande.
Även om man kanske inte tror det, så är det mycket som e när man ska ta alla sprutor, alla möten osv.
Vi har nu bestämt att inte göra ett nytt försök nu med en gång utan vi ska
ta hand om varandra och vårt förhållande.
Låta oss sörja Peanut ordentligt för som jag sagt tidigare så från dagen jag kissade ett härligt plus
på stickan så har vi älskat den lilla krabaten av hela våra hjärtan.

Nu ska jag försöka få timmarna att gå fram tills vi ska vara där.
Trodde jag skulle vara ledsnare än vad jag är idag men tror det är att man redan har
sörjt. Man har redan gråtit. Men klart att tårarna kommer om jag verkligen tänker, saknar
och inser att jag kommer aldrig att få träffa den lilla fightern som fanns där inne.
Frågor som hur skulle hon/han se ut, vem skulle Peanut likna i utseende, sätt att vara osv.
Skulle jag bli en sådan mamma som jag själv hade/har en som var hård men rättvis.
En som verkligen har visat att hon älskar sina barn och gör vad som för dem.
Det e väl dessa frågor som gör mest ont, som gör att hjärtat brister.
Att jag inte fick chansen att vara allt jag drömt jag skulle få vara. Jag vet att min Peanut
hade haft ett grymt liv, synd bara det slutade innan det hann börja.

Jag har bestämt att som avsked så ska vi tända Khom Loys (rislyktor) ikväll.
Tycker det är en fin ceremoni och jag vill göra det bästa jag kan för att ta en fint farväl.

Peanut in our hearts now and forever


Likes

Comments

Idag har varit en jävla jobbig dag.. Jag har gråtit och känt mig helt tom.
Huvudet var inte alls med så jag var nära, så jävla nära på att avboka mig på dagens
lunchpass på bästa Borgen.

​Men valde att åka o faan, det ångrar jag inte för en sekund. 
Huvudet var inte alls med men kroppen gjorde det bästa passet på länge. 
Tror att mina lyft var korrekta då allt kändes så lätt. Så förvånad att jag ens fixade detta. 
Härlig timme att glömma allt, satt även kvar en stund o tankarna var som bortblåsta. 


Men sen, sen satte man sig i bilen och då slog tankarna över en som en jävla tsunami.
Och det värsta är att man hinner inte ens stoppa det. Tårarna bara rinner som en jävla kran.
Tanken slår ju en att det är som några har sagt till mig, att fostret är dött men kroppen har inte
förstått det hela. Om så är fallet nu så vill jag bli av med det nu med en gång.
Värsta är att kliniken svarar inte på mina frågor, jag vet ingenting.
Ovissheten gör väl att tårarna bara kommer.

Just nu så e inte livet på topp men då är det skönt att jag kan iallafall för 1 timme
varje dag slippa alla tankar. I sånt här läge ser man hur träningen kan hjälpa en i 
jobbiga livssituationer. 

Likes

Comments


Vet inte vad som händer, känns lite förvirrande.
Barnmorskan från Fertilitetscentrum ringde förut idag och vi pratade lite efter att jag hade skickat ett meddelande till dem i natt. Ett meddelande där jag frågade hur det kommer sig att jag ska komma tillbaka när dom har sagt att det inte fanns några hjärtslag.
Då sa hon att detta är en rutin, en rutin som tydligen kom fram efter att det har skett flera gånger att läkare har missat att det faktiskt är liv där inne. Jag hoppas nu att det är så att hon missade hjärtslagen för hon kändes stressad. Hon tittade, mätte och sen sa hon att det inte fanns några hjärtslag och det var det.
Förra veckan så tittade hon flera gången o tryckte på magen osv. Men inte denna gången.
Så jag hoppas innerligt att hon har fel för allt i min kropp säger att dom har fel.
Även barnmorskan lät lite förvånad att jag inte har tappat några som helst symptomet, att jag inte blöder ngt eller har mens krämpor som man tydligen ska få när kroppen tar hand om missfallet själv.

Idag blev som sagt en skum dag, jag har inte orkat göra något.
Sovit en hel del och lyckades ta en promenad med Boogie.
Boogie visar heller inga som helst tecken på att det skulle vara tomt i magen då
han har legat hos mig hela dagen precis som han har gjort hela tiden.
Det säger mig också att jag inte vågar lita på henne utlåtande riktigt.
Har försökt hitta på nätet om någon varit med som samma som jag.
Hittar bara att folk har börjat blöda osv men jag har ju ingenting av detta.
Min mage kurrar och det spänner när jag reser mig upp precis som det gör när livmodern sträcker på sig. Fan någonstans tycker man ju att kroppen borde lägga ner med detta om det inte finns ngt kvar.
Jag vet att kroppen kanske inte har fattat att det e tomt men hormonnivån fortfarande hög så därför fortsätter kroppen skicka dessa signaler.
Kan väl säga så här att någonstans så önskar jag väl att detta ska gå bra så jag inte vill inse.
Men för att jag ska klara av att gå en hel vecka innan man får slutgiltiga beskedet så måste jag tro på ngt.
Så länge jag inte börjar blöda så kommer jag tro att Peanut kanske mot all förmodan lever där inne o krigar på precis som jag vill.
Varje gång jag går på toaletten så kollar jag pappret för att se om det e blod på.
Men inget.

Till alla i min omgivning att när ni ser mig på stan, på Borgen oavsett vart så tyck inte synd om mig, beklaga inte osv då jag kommer inte fixa detta. Detta gäller ju Nisse med. Vi e ju redan ledsna som det är.
Jag vet att alla är ledsna för vår skull men för att jag ska få en dräglig vardag fram tills det slutgiltiga så behöver jag bli påmind så lite som möjligt. Iallafall när vi träffas. Jag vill kunna åka å träna och få glömma allt för bara en timme.
Att skriva på Facebook är en sak men att prata om det IRL är helt annan. Orkar inte gråta hela tiden.

Så snälla respektera detta.

​Min älskade Boogie som inte har lämnat min sida idag. 
Önskar han kunde tala för då hade han kunnat berätta om Peanut finns kvar. 

Likes

Comments


Från att ha känt sig så levande till att inte känna ngt alls.
Jag är helt tom och det finns inga känslor kvar, tyvärr inte för någon, minst mig själv.
Denna känsla som nu överöser mig känner jag igen. Så här kände jag mig efter att jag blev brutalt misshandlad för många år sen.
Då stängde jag av.
Stängde av alla känslor för att kunna överleva själv.
Är nog på väg att göra det igen känner jag.

Fick nog en föraning tidigare idag, för helt plötsligt så började jag bara gråta och för första gången kom tanken att tänk om Peanut inte lever längre.
Det har jag inte känt innan. Inte ens efter förra gången vi gjorde UL.

Kommer aldrig någonsin utsätta mig för detta igen, för denna sorg äter fan upp mig.
Att nu bara vänta på att kroppen ska ta hand om det själv är min värsta mardröm.
Bara vänta o inte veta för att sen få en stor blödning som kommer pågå i flera veckor.
Varför tog dom inte bara bort det??
Varför inte hjälpa en att slippa gå igenom detta som tär så på psyket.
Att veta att man går runt med ett dött foster i magen.
Varför vill dom att jag ska komma tillbaka, det finns ju inget hjärtljud.
Varför vill dom utsätta mig för detta igen???

Räcker det inte med att man förlorade sin chans att bli mamma.

Peanut, du var älskad från första stund, hoppas du kände hur lycklig du gjorde oss.
Tyvärr fick jag aldrig träffa dig men en vacker dag så kommer vi mötas igen.


Likes

Comments

R.I.P Peanut❤️
2016-03-09

Likes

Comments