Detta är en fråga jag fick en gång och jag hade egentligen inte något bra svar. Men jag har funderat på detta och kan till och börja med att säga, jag har inte slutat rida. Jag tog en paus, för att jag hade en stressig tid med läxor och prov, dessutom började jag dansa mer. Men det är såklart, många gånger tänker man på alla minnen och man vill för en stund börja igen. Men jag hade svårt att känna samma för ridningen, sedan Milly dog. Milly var "stall tanten" som jag även kallade min lilla bäbis. Jag red henne oftast på ridlektionerna, på helger och hyrde henne över sommaren. Men sommaren år 2014 blev hon halt. Och jag märkte det redan dagen innan eftersom vi red barbacka. Hon brukade komma till mig i hagen frivilligt de senaste 3 dagarna (hon brukade va dryg att hämta från hagen). När hon kom till mig frivilligt fick jag känslan att jag ville ha så här för alltid. Men dagen efter vi ridit barbacka, ville hon inte komma ut från hagen. När jag tillslut fick fast henne, bet hon mig i boxen och betedde sig konstigt. När jag lyfte på höger fram och skulle kratsa hovarna föll hon ihop, hon hamnade på knäna i boxen och jag rgeps av små panik. Vi försökte ringa folk som jobbade på ridskolan, men ingen svarade. Tillslut fick vi tag i ngn och jag hade gjort iordning vatten åt henne. Jag vägrade att sitta upp på henne utan jag sadlade av direkt. Det kändes inte rätt att hoppa upp än om vi inte visste vad som hänt. När jag fick reda på att hon inte skulle kunna ridas mer pga ålder trodde jag först att hon skulle bara få gå runt och filosofera i hagen. Ingen big deal för mig. Jag skulle sakna att få rida henne, men jag tänkte att jag kunde träffa henne ändå. Hon hade varit halt många gånger innan detta hände och jag hade ridit in henne igen. Men denna gång skulle hon avlivas för att hon skulle inte klara vintern. Jag,stallvärdinnor,elever och ridlärare var alla ledsna. Första veckan tog jag på mig skulden. Andra veckan grät jag varje natt. Tredje veckan var jag tyst och kunde inte fokusera på varken skolan eller ridningen. Tillslut började jag acceptera händelsen. Men jag kunde inte få samma känsla, jag hade tappat bort den största delen av lyckan. Och jag saknar den mycket. Men, jag har gått vidare, och vet inte om jag ska söka upp den i ridningen eller dansen.

Förlåt om detta var lite deppigt inlägg. Men det var så det var, och många har frågat. Men om jag säger såhär, vem vet, vi ksk ses i stallet igen? Kanske inte? Jag har tagit en paus :)

Bilden nedan togs dagen innan Milly avlivades,


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments