Så var den här, veckan för Varvet, "Varvetveckan". På lördag är det dags för Göteborgsvarvet, mitt fjärde i ordningen och som traditionen bjuder ser det ut att bli strålande väder! Men det finns lite smolk i bägaren. Dels så har jag haft lite känningar i både tibialis anterior bilateralt och vänster häl. Dels så har mitt trogna sällskap och min ständige vapendragare tvingats överlåta sin startplats på grund av smärtande höft och jag kommer därför springa ensam. Men å andra sidan kommer jag ha en grym hejare på vägen och tänker placera ut henne någonstans längs slutet av Avenyn där kraften alltid sinar. 21 kilometer är långt, men inte längre oövervinnerligt. 21 kilometer har rent av blivit överkomligt.

Och det är spännande det där med träning, det slår mig så ofta nu för tiden. Löpningen har verkligen blivit något kul i år och med ökad mängd träning kommer resultaten. Idag sprang jag till exempel sista lite längre passet inför helgen, en lugn runda med milen på knappa timmen. Och efter mina tio kilometer kom jag hem nästan lika pigg som när jag lämnade lägenheten en timme tidigare. En mils löpning som tidigare fick mig däckad och förstörd i flera timmar har nu blivit ett behagligt träningspass. Och det är så himla häftigt! En halvmara som för en handfull år sedan var en ren omöjlighet har blivit görbart och nu är det istället maratondistansen som jag i år ska försöka övervinna.

Och jag säger 'försöka' för jag är inte längre säker. Nog har jag sprungit mycket mer än vanligt hittills i år, nog har jag samlat många mil och nog har jag blivit både snabbare och uthålligare men mina långpass lyser med sin frånvaro. Allvarligt talat har det bara blivit en runda på 25 kilometer, en på 21 och två på 18. Knappt att kalla långpass när ett maraton är 4,2 mil och förväntas pågå en sisådär fem timmar. Och det gör mig lite ledsen men det har liksom inte klaffat. Att träna ett långpass på uppemot 3,5 mil tar tid och kräver förberedelser, det är inget en sån som jag bara river av. Och när jag sen haft inte mindre än tre förkylningar denna sega vinter/vår så har det helt enkelt inte gått att få till. Och gudarna ska veta att det är stor skillnad på att springa 2,1 mil och att springa 4,2.

Men nu är det som det är och det är för sent att göra något åt, några fler långpass ryms inte i planeringen. På onsdag siktar jag in mig på lite intervaller, möjligen lite löpning av något slag på torsdag, på fredag kommer sommarvärmen till Hedis och jag spenderar dagen på tåg mot Götet och på lördag smäller det.

Om jag har något tidsmål? Nej, med tanke på att det är två knappa veckor innan maran borde jag vara klok och bara se det som ett skönt träningspass. Men skulle jag inte kunna få kapa 21 sekunder på fjolårets tid (2.00.20) och komma sub två även på Varvet..? Vi får se, känslan får helt enkelt avgöra! Och Varvet i år är som sagt inget annat än ett delmål till Stockholm maraton och en helg tillsammans med en saknad vän.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Så var det måndag igen, en måndag med både snö, hagel och sol om vartannat. På jobbet är det fullt skubb nu när jag jobbar lite färre procent. Det är liksom lika mycket som ska hinnas med men på lite kortare tid,  vilket kräver lite högre tempo.

Väl hemkommen var jag slut i huvudet och redo att lägga mig på soffan men snörade istället på mig löparskorna och sprang till Västerby och tillbaka, en mil på några minuter under timmen. Då blev huvudet piggare och kroppen tröttare.

Nu har jag pluggat en timme och tänkte ta kväll, ligger back i precis alla serier och tv-program jag följer just nu men det kan det bli ändring på nästa vecka. Nu hoppas jag bara det bjuds på fint väder imorgon så jag får med mig Linus ut på en långrunda.

Jag har just uppdaterat mig på mobilfronten och saknar merparten av mina gamla foton men bjussar på den här, medaljen (armbandet) från senaste halvmaran.

Likes

Comments

Vilodag från löpningen idag och om allt går som planerat blir det ett lite längre pass imorgon.

Idag har jag pluggat till och från hela dagen och efter många timmar vid datorn kom jag på den geniala idén att läsa in det jag skrivit i mobilen. Sen tog jag en promenad på en och en halv timme och lyssnade genom mina egna anteckningar.

Nu kämpar jag med lite mer läsning och nästa inplanerade break bli kvällens yinyoga.

Veckan som följer bjuder på jobb måndag och fredag, två pluggdagar tisdag och onsdag och så tenta i Falun på torsdag.

Ända in i kaklet!

Likes

Comments

För tio dagar sen kom årets andra förkylning över mig. Det blev en kort historia med två dagars halsont och lagom till helgen satt jag på ett plan ner till Barcelona, frisk i kroppen - trodde jag. För när vi började gå ner för landning slog det lock för örat, sådär som det kan göra när man är förkyld. Å herrejisses vad ont det gör! Gråtandes, paniktuggandes tuggummi och sväljandes med en hastighet på 100 sväljningar i minuten satt jag med ett plastglas tryckt mot örat och försökte förmå piloten att landa fortare än kvickt. Sen gick jag runt med tillfällig vänstersidig dövhet i ett halvt dygn innan det efter nattsömnen äntligen la sig.

Som grädde på moset försvann också rösten helt under första kvällen. I nästan tre dygn fick jag inte fram ett ljud. Alltså verkligen. Inte. Ett. Ljud. Vilken enorm befrielse när jag på tisdagskvällen åter kunde både prata och höra. Det här med att ta saker för givet...

Sen onsdag kväll landade jag i Hedis igen och tog ytterligare en träningsfri dag på torsdagen och kände hela dagen hur deppigheten hade mig i ett järngrepp, som det så ofta blir när jag inte tränat under en längre period. Så igår, i stekande solsken och 23-gradig luft fick jag med mig Linus ut på en preimärrunda i mina nya Saucony Kinvara. Det var en svettig runda på tio kilometer där löpning blandades med gång. Tid tog det därefter men känslan av att i alla fall få springa igen var så skön.

Så idag, som ett avbrott i alla timmars tentapluggande snörade jag på mig pjucksen igen och drog ner till Sveaparken. Två kilometers uppvärmning, lite löpskolning och rörlighet, 13 minuter backintervaller och två kilometers nedjogg.

Om två veckor springer jag Göteborgsvarvet och om fyra Stockholm maraton. Men just nu är jag nöjd med mina tio kilometer igår.

Likes

Comments

Nu var det längesen jag skrev här och den senaste tiden har helt enkelt annat fått prioriteras. Det har varit massor med plugg och jag har jobbat så gott som heltid sen vi kom hem från andra omgången i Thailand. Det har varit påsk och en del långa resor i landet men nu är jag på plats i Hedemora igen och egentligen är det nu den riktiga stressen börjar.

Jag läser två halvfartskurser parallellt och den ena närmar sig datumet för stora terminstentan, samtidigt ska wikiuppgiften färdigställas och ett seminarium förberedas. Den andra kursen kan jag tack och lov sköta lite mer vid sidan om men där är det istället ett omfattande laboratiorehäfte som ska färdigställas. Ett häfte med uppgifter som går ut på att springa. Och springa försöker jag göra så mycket jag bara förmår. För nu är det bara sex ynka veckor kvar till Stockholm maraton och jag har inte ens närmat mig distansen, förstår inte riktigt när jag ska lyckas få in mina långpass och överväger starkt att ta semester en dag för att få in ett cirkusfyratimmarspass. För helgerna är uppbokade och efter åtta timmars jobb är det inte att tänka på att springa så långt.

Men sprungit har jag också gjort idag. De senaste dagarna har vi träffats för laborationer på lugnetområdet i Falun. Vi har lyft vikter, pressat vikter, dragit vikter, slängt bollar, dykt i tjockmattor, släpat slädar och sprungit intervaller tills både laktat och ammoniak sprutat ur kroppen. Passande nog sitter jag nu här med en djävulsk träningsvärk i både ben, rygg och bröst och med sura ben som idag sprang de vidrigaste viktbelagda intervaller jag någonsin genomfört. Och i övermorgon ska jag springa halvmara. Jag hoppas att mitokondrierna är på topp!

Det har varit roliga dagar i Falun. Roligt att träffa kursarna live och roligt att få tänka, prova och diskutera träning. Jag överdriver väl inte om jag säger att jag inte har så jättemycket gemensamt med mina kollegor i den kliniska vardagen så att få spendera ett par dagar ihop med likasinnade träningsnördar till sjukgymnaster är ett nöje.

Dagen idag avslutades med en gemensam lunch för att diskutera kommande magisteruppsats. Jag har min idé som jag påbörjat sedan tidigare och det känns som om det är något som nog skulle kunna gå vägen, återstår bara att se på vilket sätt och tillsammans med vem. Klart står i alla fall att jag saknar min vapendragare Emelie från C-uppsatsen.

Nu ska jag riva tag i den wikiuppgift som ska lämnas in efter veckoslutet, imorgon väntar en hel jobbdag och sen avfärd mot Stockholm. På återseende!

Likes

Comments

Efter nästan ett dygn på resande fot landade vi i Hedis runt ettsnåret inatt. Inte heller den här gången blev det mycket till sömn på planet. Vi satt mitt i ett hav av småbarn som skrek och bråkade om vartannat, det var kallt i kabinen och så självklart trångt. Ändå förflöt de tolv flygtimmarna relativt fort. Jag hade disciplin nog att slå ihjäl de första timmarna med plugg men när färgen i överstrykningspennan tog slut övergick jag till film, tre stycken betades av, mat åts och så två timmar av lite slummer och plötsligt var vi på Arlanda.

Kroppen tycks dock inte riktigt förstå att vi är i Sverige nu, i morse vaknade jag relativt pigg klockan sex men tvingade mig själv att ligga kvar till tio och nu är jag trött som vore det midnatt.

Dagen har tillbringats med uppackning, tvätt, tvätt, tvätt, en föreläsning och en mils löpning. Framåt seneftermiddagen kom leverans av Linas matkasse och nu sitter jag här, mätt och belåten och funderar på om jag ska städa köket eller granska lite artiklar. Pest eller kolera men sova får jag ju inte göra riktigt riktigt än...

Likes

Comments

Sista dagen.
Sista kvällen.
Sista natten.

Det är så sorgligt, det där 'sista'.

Imorgon vid den här tiden sitter vi på planet, antagligen någonstans över Kazakhstan eller Kaspiska havet. På väg hem till Sverige igen. Jag nämnde det igår men jag tänker på det nu igen, hur två veckor kan gå så fort. Vi har ju inte ens hunnit med hälften av allt vi ämnade göra. Ändå var två veckor dubbelt så lång tid som vi räknade med att vara borta. Ändå har vi spenderat sammanlagt en månad av årets tre passerade här.

Men hem måste vi åka förr eller senare, även om vi inte hunnit njuta tillräckligt mycket av solen, tränat upp alla yogatillfällen, besökt alla inplanerade stränder, ätit på alla efterlängtade restauranger och sett alla vackra solnedgångar. Hem till Sverige måste vi ändå. För att fortsätta livet där vi lämnade det när vi flög iväg och tryckte på paus. För där hemma väntar vardagen. Och nog finns det saker som är skönt med att komma hem; som att få möjlighet till bra löpträning igen, att slippa mygg (nåväl, i alla fall några veckor till), att kunna dricka rent vatten direkt ur kranen, att slippa ständigt fuktiga kläder, att få andas hög frisk luft, att slippa åska och tropiskt regn varje dag, att få äta saltlakrits och titta ikapp 'Bonusfamiljen' på SVT play. Stora och små saker, saker vi så lätt tar för givet på hemmaplan men som lättare uppskattas av den som varit på resande fot.

Men det finns mycket man inte kan ta för givet, hälsa till exempel. Den här resan har då verkligen varit en i sitt slag när det kommit till avtuppade och medvetslösa personer. Vi har, både under flygresa och på hotellet, kommit i nära kontakt med stunder då kroppen sagt ifrån och under kvällens middag blev vi vittne till en trafikolycka då en ung ohjälmad mc-förare i hög hastighet kolliderade med en bil. Allt kan gå så snabbt och vi måste ta vara på nuet.

Och är det något jag verkligen gjort, och också alltid gör under dessa typer av resor så är det att vara i nuet. Jag kommer snabbt in i hastalavistaköret och bara glider med.

Det blir liksom plötsligt helt okej att slänga sig på sängen, oduschad och svettig efter en hel dags solning och träning, svettig och med gammal solkräm, ja, utan att duscha.

Det gör ingenting att det långa håret som inte duschats på flera dagar börjar inta dreadsform efter att ha dragits fram och tillbaka med hjälm på, hjälm av, saltvatten i, solstrålar på... torrt, torrt, risigt. Men vem bryr sig liksom.

Jag som hemma aldrig skulle köpa annat än supersvenskhyperekologiskkravuppväxtfrigåendemeganaturell kyckling trycker dagarna i ända i mig kyckling jag inte har en aning om var den kommer ifrån.

Lika så alla tillsatser, ta bara en sådan sak som vätskeersättningen vi klunkar några liter av, den är alldeles full av färgämnen och socker som jag aldrig skulle acceptera hemma.

När jag hemma kämpar mot sötsuget i att motstå att ta en bit choklad äter jag här gladeligen både en och tio matskedar socker tillsat i all den goda maten. Hallå, varför tror vi thaimat är så gott liksom?

Det gör mig inte heller så mycket när jag ser en hel familj på fyra eller ibland fem (!) thailändare susa runt på en motorcykel i 60 knyck, självklart med alla barnen hjälmlösa, samtidigt som föraren röker en cigg och den andra vuxne sitter med mobilen och tar selfies. Jag blir varken upprörd eller uppretad.

Och det rör mig inte att jag här hoppar upp bakpå en motorcykel eller tuk tuk som framförs av en person utan mc-körkort medan jag hemma aldrig skulle köra ens en meter i bil utan bälte och typ säkerhetsväst.

Och där jag hemma skulle välja att tvätta händerna före varje måltid blir jag här glad om jag kommit ihåg att ta med handspriten till lunchrestaurangen. Men det gör liksom inget.

Jag, som säkert upplevs som rätt så korrekt och lite tråkig, till och med lilla jag släpper liksom allt och bara "let go" och det är just det som jag tror att vi alla skulle behöva göra lite mer ibland. Att komma ut ur våra hemmabubblor och leva lite annorlunda , om så bara för en vecka så är jag övertygad om att det ger avtryck i vår person.

Men nu är det slut på äventyret för denna gång, det har blivit dags att packa väskan och dra på halsduken igen. Vart nästa äventyr bär av vet vi inte än men för hösten finns det många drömmar. Blir det kanske Kanada, eller en tur till USA, den drömmiga resan till Peru och Bolivia, transsibiriska järnvägen eller den Japantripp vi länge pratat om. Eller också blir det en höst på hemmaplan, om lusten talar för det. Det får helt enkelt visa sig. Men helt utan resplaner är vi inte. I sommar diskuteras det kring två veckors gemensam resa, diskuteras i ord som 'Chamonix', 'roadtrip', 'vingårdar' och 'Medelhavet'. Den som lever får se...

Men resten av våren och sommaren bjuder på ett gäng turer till Stockholm, Göteborg, Malmö och Jönköping. En vecka Fårö, ett läger i Mättinge och en långweekend i Barcelona. Därutöver tre bröllop, Hongkongbesök och lite annat smått å gott. En sak är säker: det finns ljusglimtar även i den där vardagen som stundar. Det gäller bara att fylla den.

Likes

Comments

Det har blivit dåligt med blogguppdateringar under resan och nu börjar vi redan närma oss slutet... Dagarna har bara sprungit iväg och jag förstår inte riktigt vart de tagit vägen. Igår flyttade vi från Klong Dao till Long beach och ett hotell som är några strå vassare än det förra. Dagen har varit riktigt skön med massor av sol och många stilla sköna timmar vid poolen. Först framåt halv fem kom regnet och strax därefter hoppade vi på moppen och åkte på spa. Helkroppsmassage för Linus och Aloe vera-ansiktsbehandling för mig. Väl klara såg vi från andra sidan vägen att det var en rejält fin solnedgång och skyndade ner till stranden och möttes av en alldeles gul himmel. Fantastiskt! Beställde mat för take away och spelade pingis medan vi väntade. Väl hemma och efter maten kom leverans av våra skräddarsydda kläder. Kostym och två skjortor till Linus och klänning till mig. Kvällens sista timmar har nu spenderats med att stresslyssna klart en ljudbok innan abonnemanget tar slut vid midnatt ;)

Imorgon är sista heldagen här för den här gången och vi hoppas på lika fint väder som idag så vi kan få njuta av riktig semesterkänsla ända in i kaklet.

Likes

Comments

Javisst, ni som följer mig i sociala medier har nog uppmärksammat att det dykt upp både en och två bilder på exotiska frukter och ljusblått vatten de senaste dagarna. För en vecka sedan styrde vi kosan mot Arlanda och hoppade på ett plan mot Krabi och befinner oss nu på Koh Lanta. Igen.

Men varför det, är det många som undrat. Varför åker ni till samma ställe? Ja, det ska jag förklara. Nog finns det tusentals spännande platser jag vill besöka och upptäcka och att vi skulle åka någonstans i vår hade vi bestämt sedan länge. Planen hade länge varit Kyoto med omnejd men det visade sig att de två veckor vi hade till vårt förfogande när vi tagit hänsyn till tre jobb och tre plugg var att det var Japans riktiga högsäsongsveckor mellan terminerna när inte bara den utländska utan också den inhemska turismen är som allra störst. Och eftersom vi inte är några jättefan av varken onödigt höga priser eller att trängas med massa andra turister så valde vi att skjuta den resan på framtiden. Så tänkte vi istället att vi kunde göra någon av de där andra lite mer actionfyllda resorna vi drömt om, som USA, Hanoi + easyrider, Sydamerika eller något annat spännande. Men så visade det sig att det skulle vara en hel del plugg just den här tiden på terminen, i skiftet mellan period och period två, när en kurs ska tentas av och nästa ta vid och när det samtidigt pågår en stor inlämning i den "riktiga" kursen. Då kändes det varken rimligt eller lockande att lägga massa tid och pengar på en drömresa när stora del av tiden på destinationen ändå skulle komma att spenderas med plugg. Så tänkte vi att vi nöjer oss med en vecka i värmen, kollade runt lite på halvnära resmål som Kanarieöarna och Egypten men fastnade inte riktigt för något. Tills vi hittade två sistaminutenflybiljetter till Krabi. Plötsligt blev två veckor billigare än en. Plötsligt hittade vi en resa där gott om tid kunde läggas på plugg och samtidigt mycket sol och träning hinnas med, utan dåligt samvete att inte hinna utforska destinationen. Plötsligt dök detta smidiga och behändiga resmål upp där vi redan varit ett antal gånger ihop och Linus typ ett tiotal gånger innan jag kom in i bilden. Här vet vi var det är värt att äta middag, behöver inte undersöka vilken träning som är värd att sata på, vet vilket hotell som ger oss det vi söker och för det låga priset som gör att två veckor här blir billigare än en weekend i New York. På så sätt får vi mycket av både kvalitet och kvanitet, resande när det är som bäst!

För att inte tala om att vi trivs här. Med enkelheten, med värmen, med maten, med folket, med stränderna och med varandra. Därför landade vi här. Igen.

Vi har semesterplaner även för hösten, de heter inte Koh Lanta utan drar oss snarare västerut. Men man vet liksom aldrig var vi landar, vad som lockar när det väl är dags och det är så himla härlig känsla, det ger en känsla av att alltid vara på väg.

För en vecka sedan hade jag ett samtal med två kollegor, födda på 50- respektive 60-talet. Vi diskuterade vilken som varit den bästa tiden hittills i livet. De båda kloka damerna menade att det bara blivit bättre och bättre med tiden och att den bästa tiden på något sätt är den man är i nu. Och jag kan bara hålla med. Just nu njuter jag av det livet har att ge. Av friheten! Av att inte vara 100% bunden till varken jobb, hus, barn eller ohälsa. Njuter av att jag har friheten att göra som jag vill. Nu ska jag ta reda på hur jag ska göra för att ha kvar denna friheten under livets kommande episoder. Jag återkommer när jag funnit svaret! Men först konstaterar jag att nästa resa nu är färdigbokad och klar: Barcelona om en månad.

Likes

Comments

Idag hade Hedemora besök av Yngve Gustafsson, professorn och överläkaren som är ett stort namn inom äldres hälsa och kanske mest känd från serier som 'Sveriges bästa äldreboende'. Under tre timmar fick vi som på ett eller annat vis arbetar med äldre personer här i kommunen ta del av hans tankar och visdom. Jag har hört honom prata förut och nu som då gick det upp för mig hur himla fel delar av vården och omsorgen i Sverige är uppbyggd och hur små medel som krävs för att göra radikala förbättringar. Nu hade jag självklart de sjukgymnastiska glasögonen på mig och även om mycket av det han talade om grundade sig i läkemedel med det ena namnet finare än det andra så slutade alla mina tankebanor i den fysiska aktiviteten och de sjukgymnastiska insatserna. Eller bristen av dem. Tankar om hur felprioriterad min arbetstid är. Tankar om hur mycket vi som yrkesgrupp kan tillföra samhället och hur dåligt mina kunskaper och kompetenser rimmar med det jag faktiskt gör om dagarna. Det är väl själva f*n att det inte kan vara mer effektivt och nydanande år 2017. Jag lämnade föreläsningen med en känsla av blandad optimism och pessimism. Optimism och stolthet över att besitta en kunskapsbank som med väldigt små, billiga och enkla medel kan hjälpa människor att uppnå bättre hälsa och välbefinnande, negativism och hopplöshet för att inte ha möjlighet att göra det, inte ha möjlighet att nå varken min eller patienternas fulla potential.

Men en ska inte bara klaga. Och det är väl delvis därför jag har valt att vidareutbilda mig, för att nå nya arenor, få ännu bredare kunskap, ännu mer tyngd, för att på sikt kunna nå förändring. Förbättring.

Och så kommer jag hem och blir av en vän tipsad om en annons på platsbanken. En annons som har rubriken "Studielön under VUB inom fysioterapi" - landstinget Dalarna. Ett erbjudande om att under studier på avancerad nivå få studielön om 25 000 kronor per månad. Men hallå?! Detta gör mig så vansinnigt provocerad och imponerad på en och samma gång och jag vet inte riktigt var jag ska lägga mina känslor. Men låt mig börja med det som provocerar.
1. 25 000 är tamigtusan mer än vad jag hade i lön efter två års anställning i landstinget.
2. Det finns så många luckor som behöver fyllas med mer pengar.

MEN sjukatten vad kul att det satsas på vidareutbildning! Äntligen en arbetsgivare som förstår att det är ett sätt att locka engagerad personal. Äntligen involveras även sjukgymnaster (jag har tidigare sett liknande satsningar på andra yrkeskategorier men inte inom sjukgymnastiken - mycket möjligt att det förekommit men jag lusläser inte precis platsbankens annonser dagligen.) Kul att det är just landstinget Dalarna som väljer denna bana och bara.. kul, kul, kul!

Kanske är det nu en ska söka sig tillbaka till landstinget. Jag som i brist på andra adekvata fortbildningsmöjligheter valt att sänka min månadslön genom att gå ner i tid för att kunna studera på avancerad nivå. Jag som valt att dra nytta av CSN igen, bara för att kunna studera utan att tappa min sjukpenninggrundande inkomst. Jag som brinner för utveckling och som faktiskt tycker det är en hit att förkovra mig i ny kunskap. Jag som av nuvarande arbetsgivare definitivt inte får 25 000 i månaden som tack för att jag väljer att utveckla professionen inom verksamheten. Jag som inte har rätt till samma stöd från arbetsgivaren för mina studier som jag har förstått att sjuksköterskorna har och som är jäkligt less på att rehab så ofta hamnar lite på baksläp och får ta det som blir över. Kanske är det nu jag ska söka mig tillbaka till landstinget, för det här, det här har ni minsann gjort bra, nu är ni helt rätt ute!


Likes

Comments