Låt oss prata om det engelska språket!

Idag hade vi det enskilda moment jag fruktat mest sedan jag såg schemat i slutet av sommaren, ja till och med fruktat mer än den skrämmande statistiken. På agendan stod seminarium i Qualitative Research. Just det, på engelska. Med lector sittandes i Lancashire. Kvalitativa metoder kan vara nog så luriga men det som har skrämt mig är språket. Engelska, detta språk som på allvar kom in i mitt liv vid ungefär tio års ålder. Det som borde vara 'my second languge'. Men istället har det blivit min brantaste uppförsbacke. Jag vill inte säga att jag är dålig på engelska, jag tar mig fram väl utomlands, jag läser dagligen vetenskapliga artiklar på engelska, jag förstår låttexter på engelska och jag har ett par gånger fått höra "what a lovely brittish accent". Men det var just det där, det talade språket... När jag i sjätte klass började med tyska dröjde det inte många terminer innan jag kände att jag behärskade tyskan bättre än engelska. De olika lärare jag hade i tyska respektive engelska påverkade onekligen mina känslor inför de båda språken. På något mirakulöst sätt (jag minns att jag skrev en dikt och att jag typ var den enda som engagerade nig överhuvudtaget på lektionerna) så fick jag MVG i slutbetyg i engelska i nionde klass. Som grädde på moset valde jag att på gymnasiet läsa det samhällsvetenskapliga programmet med inriktning språk. Första lektionen i engelska a blev vi tilldelade varsitt test och jag minns att vi i ena hörnet ombads skriva ner det betyg vi fick i nionde klass. Jag skrev MVG, men på provet skrev jag G-, det vid den tiden sämsta resultat jag någonsin presterat. Jag minns att Alf, som läraren hette, veckan därpå ifrågasatte varför jag hade hittat på att jag fått MVG i slutbetyg från grundskolan. Men det var inte påhittat. Från den dagen, och som en i en klass där alla uppenbarligen var mer eller mindre spåkbegåvade, blev engelskalektionerna min stora mardröm. Istället längtade jag efter lektionerna i tyska och efter steg 1-6 valde jag efter studenten att läsa en termins heltidsuniversitetsstudier i tyska. Men i engelska fick jag kämpa vareviga dag. Jag gick ut gymnasiet med utökat program, det vill säga, istället för de ordinarie 2500 poängen läste jag hela 2800 poäng. Av dessa 2800 poäng gavs slutbetyget MVG i allt, undantaget Matte c som jag inte förstår varför jag läste och Engelska A, B och C som alla lyser med sina starka VG. Mina vidare studier har tvingat mig till många dygns läsning av vetenskapliga artiklar på just engelska och läsningen känns nu inte som ett hinder. Att lyssna på engelska är något jag regelbundet aktivt tränar mig i, genom poddar och ljudböcker, med målet att någon dag känna mig tillräckligt trygg. Men talet. Där var vi igen. Mitt självförtroende för att prata engelska på en högre nivå än "two fried rice chicken and one water please" i Thailand är ungefär lika med noll. Så idag satt jag där, i seminariesituation och fick fråga efter fråga om den där artikeln av Connell et al. Förberedd till tänderna för att vara på den säkra sidan, men likt förbannat så osäker. Nu vill jag mer än någonsin förr förbättra mitt engelska tal. Jag vill lära mig att uttrycka mig korrekt på ett avslappnat sätt, jag vill utöka mitt ordförråd, jag vill slipa på den där brittisha accenten och jag vill kunna föra en dialog utan att drunkna i mitt nervössvett. Så till frågan - hur tränar jag på detta? Hit me med dina bästa tips på hur en blir bättre på att prata och skriva på engelska! 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Så har lite drygt halva året passerat och det är på tiden att göra en liten halvårsuppdatering om hur det går med mina nyårsmål. Jag satte upp sammanlagt 24 mål under de sex rubrikerna träning, mat, finna lugn, självutveckling, ekonomi och rensa.

Låt mig börja med rubriken ekonomi. Vilka var då mina mål?

Ekonomi

-Jag ska dra in på mina utgifter och leva mer ekonomiskt.

-Jag ska minska på lyxkonsumtionen.

-Jag ska bli bättre på att planera veckomaten.

-Jag ska finna en väg att på sikt öka mina inkomster.

-Jag ska strukturera upp mitt sparande.

-Jag ska läsa in mig på aktier och fonder och börja bygga min egna pengamaskin.

Under 2016 gjorde jag en rejäl kartläggning av min ekonomi. Anledningen till detta var dels att jag ville få mer pengar över till resor och dels att jag tyckte att trots att jag hade en stabil inkomst sällan fick så mycket över till sparanade som jag önskade. Jag ville få en överblick av var pengarna tog vägen och påbörjade därför ett exceldokument där jag bokförde varenda utgift och inkomst. Detta exceldokument har med tiden utvecklats och förfinats och är idag ett superfint verktyg som jag använder dagligen. Ur detta, 2016 års dokument kan jag sammanfatta min ekonomi med ett ord ”slösaktig”. Jag bokförde utöver inkomster utgifterna fördelat på nytta (hyra, försäkring, mobil mm) mat, kläder (även skor), resor (tåg, bil, buss inom Sverige), nöjen (all guldkant, konsertbiljetter, utemat mm), övrig shopping (hårvård, inredning, apotek mm). När jag i slutet av året kunde räkna ut en snittsumma per månad blev jag både avskräckt och lite äcklad över hur mycket ”onödiga” pengar jag rullade med. Utifrån detta satte jag upp en budget med vad som vore det snålaste möjliga drömläget och en budget med vad som vore mer rimligt och har under första halvåret i år försökt leva utifrån detta. Jag skulle inte vilja säga att mitt liv på något sätt påverkats negativt av förändringen, jag köper fortfarande sådant jag vill ha och behöver men jag tänker efter ett varv till före jag slår till. Utöver shopping och kläder har jag även minskat kraftigt på matkostnader. Ändå äter jag minst lika bra som tidigare. Hur är det möjligt? Nu planerar jag maten veckovis, storhandlar i större utsträckning och handlar utifrån erbjudanden. Vi har gått över till att äta allt mer vegetariskt och vi kastar mycket mindre mat, något som inte bara är bra för plånboken utan även för miljön och hälsan. Vi prioriterar dock fortfarande svenskt kött när vi väljer kött, närproducerat och ekologiskt – det är något som är viktigt för oss men driver det inte fullt ut och om en ekologisk gurka kostar fyra gånger så mycket som en oekologisk, ja då väljer jag det billiga alternativet.

De lite mer fasta kostnaderna under rubriken ’nytta’ är mer eller mindre konstanta med boendekostnad, försäkringar, mobil med mera, jag har dock lyckats banta ner även denna post lite genom att förhandla ner mitt (redan väldigt förmånliga) mobilabonnemang till en ännu lägre kostnad. Och det är väl lite det det här har handlat om, att se var jag kan spara in och att sen ta tag i det och inte bara låta det bero. Att dela på ett Spotifyfamilykonto istället för att ha vars ett eller att leta gratismånader på Storytel/Bookbeat istället för att punga ut 169:-/månad kan ses som småpotatis men faktum är att bara dessa två insatser sparar mig drygt 2300:- per år. Och ni som känner mig vet att mitt liv knappast är mindre trevligt för det, jag fyller onekligen mina dagar med sånt jag tycker om och prioriterar fortfarande en lunch ute om kollegorna ska ut eller åker till vänner i andra städer för att hälsa på, men jag prioriterar bättre än förut. Dessutom har bland annat en ny mobiltelefon och två nya par löparskor hittat hem till mig under våren, för det handlar inte om att snåla eller låta bli att unna mig saker jag mår bra av.

Jag har som en förlängning av detta också börjat rensa flitigt i hemmet (vilket ju passar alldeles utmärkt inför stundande flytt). Tidigare var jag en hejare på att köpa nytt även om bra alternativ redan fanns. Ta till exempel hudvårdsprodukter, en oöppnad body lotion i skåpet men så kom det ju en ny doft från Rituals, självklart måste jag ha den, och jag har ju råd. Nu låter jag den stå kvar i hyllan i butiken och använder upp det jag har på lager. Mer plats, mer pengar och än har jag inte gått under av ledsamhet för att jag inte luktar citrongräs istället för apelsin.

Då är frågan, hur mycket har mina utgifter förändrats (tilläggas bör att jag självklart blev rätt mycket mer medveten under året då jag bokförde allt och skulle jag nu i efterhand titta i statistiken för 2015 skulle nog siffrorna vara ännu mer avskräckande… Till exempel började jag tidigt banta ner mina matkostnader och minns hur jag den första tiden i Hedemora och som ensam i hushållet hade matkostnader på cirka 5000:-/månad)

Siffrorna nedan anger hur stor procent av den genomsnittliga månadskostnaden för 2016 jag lagt i snitt per månad under första halvåret av 2017

Mat: 47%

Kläder: 38%

Nytta: 100% (min sänkning till ett billigare abonnemang jämnade ut sig med dyra tandläkarbesök)

Resor: 19% (inte helt rättvis bild eftersom kategorin under 2016 även innefattade utlandsresor som weekends och sommarsemester men här har SJ’s studentrabatt varit guld och jag har också bättre planerat mina resor)

Nöje: 54%

Shopping: 40%

Totalt: 47,5% och jag har med andra ord mer än halverat mina månadskostnader och den största skillnaden jag märker i vardagen är att jag äter mindre kött, haha! I övrigt tycker jag mig leva ett minst lika rikt och roligt liv som då. Allt handlar om att ta kontroll. Självklart är jag medveten om att alla har olika ekonomiska förutsättningar och utrymme att förändra sin ekonomi men jag kan garantera att alla kan göra något. Sammanfattningsvis har mina utgifter minskat drastiskt, vilket också möjliggjort ett kraftigt ökat sparande. Jag sparade även förut men det som underlättat för mig är att ha tydliga mål med mitt sparande. När det började bli klart att vi skulle köpa hus blev detta ett tydligt sparmål. Jag tycks ju även ha ett aldrig sinande ressug så posten ’drömresan’ fylls stadigt på och töms om vartannat. Då jag under hösten 2016 valde att gå ner i tid på jobbet och delvis ta stöd från CSN påverkades min inkomst rätt negativt och den lägre inkomsten kommer jag ha kvar fram till nästa sommar, detta till trots har sparandet ökat markant. Jag har i snitt per månad under det första halvåret av 2017, trots lägre inkomst, sparat nästan 4000:- mer än jag i snitt per månad sparade under 2016. Tänk om man var barnlös och med såhär billigt boende hela livet…

I snitt spar jag 43% av mina inkomster per månad, fördelat på sparande till hus, resa och mer långvarigt sparande i aktier och fonder. Och där har vi nästa delmål, att ta tag i mina besparingar och skapa min egna pengamaskin. Med många års studier och en del långa resor var mitt sparkapital inte jättefett men de pengar som fanns låg på ett 0-räntekonto utan att jobba för sig. Under årets första Thailandsresa bestämde jag mig till slut för att bli herre även över mina besparingar och se vad jag kan göra för att ytterligare öka på dem. Ett aktivt sparande är en sak men att börja placera pengarna i fonder och aktier var något väldigt skrämmande för mig. Jag, precis som många andra, tänkte att det där är inget för mig, jag kan inget om det och jag är inte intresserad. Men så ställde jag mig frågan, vad är det jag inte är intresserad av? Uppenbarligen är jag ju intresserad av en bättre ekonomi och intresserad av att få ut mer av mina hårt förvärvade pengar och hur kan jag då säga att jag inte är intresserad? Jag började läsa på lite på dummienivå i intressanta diskussioner och forum på facebook, lyssnade på ett par bra grundläggande ljudböcker i ämnet, hittade ett gäng bra hemsidor och skapade sen ISK hos såväl Nordnet som Avanza. Sen flyttade en del av mitt kapital dit och placerade pengarna i mestadels stora och stabila utdelningsaktier, en del (lyckade såväl som mindre lyckade) småbolag med lite större risk, någon passivt förvaltad indexfond och någon aktivt förvaltad aktiefond. Plötsligt blev det ju intressant att börja följa med på börsen och vad som händer i världen, för det påverkar ju mina pengar. Plötsligt kom det där intresset, om än på en låg nivå. Men jag prioriterade plötsligt prenumeration av såväl Dagens Nyheter som Dagens Industri och jag loggar in på mina banksidor dagligen och följer vad som händer i ”mina bolag”. Nästa steg är att ta tag i det där med pensionen. Alla kan inte vara börshajar men alla kan börja någonstans, att ta makten över sin ekonomi.

Min inkomst är väl det som är den största utmaningen just nu. Eftersom jag det senaste året har, och det kommande året kommer, studera mellan 50 och 100% har jag tvingats gå ner i tid på jobbet. För att skydda min SGI har jag valt att ta en del av CSN, vilket i sin tur ger mig ett fribelopp – en summa jag inte får tjäna mer än under ett halvår. Jag har anpassat min arbetsgrad utifrån detta och försöker hela tiden ligga preciiis under gränsen för att inte bli av med mitt CSN-bidrag. Därför finns det i dagsläget inga riktiga möjligheter att utöka inkomsterna. Det jag däremot har drygat ut lite med, och som väl egentligen framför allt kommer in under en av de andra rubrikerna under ett senare inlägg men som också genererar lite extra inkomst, är att jag sålt av en del av det jag rensat ut. Någon hundralapp här och någon hundralapp där är också pengar.

Nästa del kommer jag att deltidsutvärdera målen under rubriken ’träning’.

Likes

Comments

Så kom dagen, dagen för semester. Idag jobbade jag sista dagen innan den här sommarens lite längre ledighet och på något konstigt sätt känns det som om jag är i fas och att jag lämnade ett rent skrivbord bakom mig. Bara det är ju värt en stor applåd!

Idag höll vi också i sista utbildningstillfället för semestervikarierna och jag höll därmed min sista föreläsning i ämnet. Jag passade på att filma mig själv, som ett steg i min egen utveckling. Visst är det ingen hit att varken se eller höra sig själv på film men jag är övertygad om att analysen kommer lära mig en del om mig själv i rollen som föreläsare. En roll jag vill utvecklas i och en konst jag vill förfina. Det stora jobbet är dock redan gjort. Från tjejen som grät inför muntliga redovisningar på gymnasiet och rodnade och tappade talet under grundutbildningen till att vara den som självmant ber om att få dra teoridelen för att självförtroendet säger att då kommer det bli bra. Det är en häftig resa. Men jag tänker inte nöja mig där, jag tänker fortsätta träna – och utvecklas. För att jag kan.

Ja, det har varit mycket jobb sista tiden, efter att de två sista kurserna för våren tentats av har jag hunnit jobba en del och det har varit mycket blandade känslor. Igår gjorde jag en, i mina ögon, mindre lyckad prestation relaterad till arbetet. I en pressad situation lyckades jag inte riktigt få fram det bästa av mig själv och det är en känsla jag inte trivs med. Desto bättre presterade jag dock i ett patientmöte under samma eftermiddag. Den där känslan när du känner att allt klickar och ni verkligen möts och du når fram med ditt budskap och patienten får förtroende för dig. Det är en tillfredsställande känsla och den kommer inifrån. Som grädde på moset avslutade jag idag vårterminens jobb men ytterligare ett härligt patientmöte. Ett möte som gav bekräftelse både utifrån och inifrån. En person som inte haft det så lätt här i livet och jag visste inte alls vem det var jag skulle möta. Jag körde min vanliga approach men märkte i första handslaget att jag skulle bli tvungen att anpassa mig för att möta personen på bästa sätt. Under anamnestagningen fick jag också allt eftersom rätta in mig i hens tempo och driv och när jag inte alls nådde fram spexade jag till det och när jag ändå inte kom dit jag hoppades var jag nära på att ge upp när jag plötsligt lyckades träffa mitt i prick. Patienten kom plötsligt till mig istället för jag till hen. Vi pratade om allt annat utom det jag var där för -träningen- för att så småningom omedvetet väva in de funktionstest jag ville få ut av besöket. Med mängder av välförtjänt beröm och med två leende munnar lyckades jag sedan läsa av och tajma in avslutet i precis rätt tid. Lovade en fortsättning som en halvtimme tidigare hade dissats totalt och som nu istället sågs fram emot. När jag en stund senare, efter samtal med personalen, var på väg att lämna byggnaden hörde jag någon som sa ”Linda” och mot mig kom en person med öppna arm och bjöd på en kram och ett ”tack”.

Den där känslan, känslan av de lyckade patientmötena, den är så härlig och den ger mig tillfredsställelse. Vetskapen om att jag gjort avtryck i en annan människas liv är det som betyder mest. Den känslan fick mig att lämna jobbet med ett leende inför den stundande semestern. Upprymd av känslan intog jag gymmet, drog av ett kompakt axelpass och fortsatte sen ner på Vasaliden för fyra tuffa 4-minutersintervaller. Idag sprang jag med en hög skalle, igår sprang jag med en låg skalle. Humöret påverkar definitivt löpningen men löpningen påverkar i sin tur alltid känslan till det positiva. Det trevliga förstärks och förlängs, det negativa suddas ut och bearbetas. Tänk vilken potent medicin det där är; löpningen i synnerhet men den fysiska aktiviteten i allmänhet.

I övrigt pågår här nu packkaos i hela lägenheten. Att packa en resväska för en tvåveckors kombinationsresa som ska innefatta de spridda delarna vandring i Alperna, storstad, småstad, träning, släktträff, campingliv och bad vid Medelhavskusten är bannemig en konst även för den mest rutinerade väskpackaren!

Likes

Comments

Jag minns inte exakt hur det gick till när jag först kom på idéen att springa marathon men det måste varit någon gång förra sommaren. Då hade jag sprungit en handfull halvmaror och kände att jag ville gå vidare med min löpning. Jag minns att Linus var lite tveksam till idéen och att han inte var sugen på att springa med mig. Men så sprang jag Stockholm halvmarathon och gjorde min överlägset sämsta tid i den extremt varma septembersolen, blev bitter som bara den och langade sen iväg anmälan till Stockholm marathon, lite som en revansch, det var ju lugnt, det var ju nio månader till juni.

Men med anmälan inskickad och de många hundralapparna betalda kom också ett lite extra träningssug och jag började löpsäsongen tidigare än tidigare år, ja faktiskt redan runt jul. Jag kämpade på i kyla, varvade löpning med dubbar utomhus med kilometer på löpband på gymmet. På vägen fram till slutmålet hade jag även anmält mig till två stycken halvmaror, nämligen Womens Health Half Marathon och Göteborgsvarvet. Dessa hamnade lite i skymundan men jag fortsatte träna inför maran och den ena träningen gav självklart till det andra.

I april sprang jag så årets första halvmara, WHHM på Djurgården och satte där nytt personbästa på distansen med hela sex minuter, bara av rena farten. En månad senare och det blev dags för det stående inslaget Göteborgsvarvet, ett lopp som sänkte personbästat med ytterligare två minuter till 1.52 (åtta minuter bättre än samma bana 2016). Detta trots en vår med många resor, ett par förkylningar och därmed alldeles för ont om långpass.

Med två halvmaror (21 km) i kroppen och ett superlugnt träningspass på 25 kilometer en gång i april for jag i fredags till Stockholm, hämtade ut min nummerlapp, åt min pasta på pastapartyt på Östermalms IP och strosade runt på expot. Där såg jag farthållarna och att det fanns tidhållarband (ett band med klocktid angivet för de olika kilometrarna beroende på tänkt sluttid). Jag hade ju självklart fått frågan både en och två gånger inför loppet ”vad siktar du på för tid?”. Utåt kommunicerade jag ”det är första gången, jag är glad om jag kommer i mål” eller ”jag vet inte vad jag ska vänta mig men under fem timmar vore ju trevligt”. Inåt tänkte jag snarare i banan runt 4.30. Men plötsligt hade jag plockat med mig det vita tidbandet, det med sluttid 4.15.

Och så kom lördagen, lördagen den tredje juni. Dagen till ära min födelsedag tillika dagen då marathondebuten skulle äga rum. Efter en stadig frukost drog jag och mitt mentala stöd Paula tillbaka till Östermalms IP och starten för det drygt 42 km långa loppet. 12.10 gick starten och den första milen susade förbi utan att jag hann tänka. Det var så trångt att det bara var att följa klungan. Någon musik behövdes inte heller då publikens hejarrop räckte lång väg. Vid 17 km stod Paula och langade energi inför den något sega sträckan på Djurgården. Där ute passerades halvmaran på 2.05 och jag var fortfarande fräsch i benen. Även mina dittills längsta 25 km spräcktes och kroppen kändes stark. Väl inne i stan igen började ryggen kännas sliten och jag fick ta en kortare paus för att böja och syresätta. Genast var det en medlöpare som ville säkerställa sig om att jag mådde bra. Strax lunkade jag vidare på det andra varvet och valde att promenera upp för backen mot Slussen. Tre mil. Nog började det kännas lite nu. 31 gick lätt genom söder, för första gången var det gott om plats. 32 och det langades gel och benen började kännas stumma men huvudet fortfarande piggt. Bara en mil kvar. 33 och den fruktade Västerbron. Bron som kändes så lätt under första varvet måste ha växt, dragits ut både på längden och på höjden. Folk gick. Jag gick. Och jag trodde aldrig jag skulle komma upp på toppen. Väl på toppen sprang jag lättsamt nerför. 34 och jag började känna skavsår på höger fot, dock ingen fara och inget värt att stanna för. 35-41 var bara djävulskt plågsamma och jag fick varva lunk med gång. Oavsett hur mycket hjärnan försökte förmå benen att springa så tog jag mig inte framåt. Det var här jag började inse att jag tappade tid i förhållande till vad som stod på 4.15-bandet och att jag inte skulle hinna. 41 och bara drygt en kilometer kvar, svängde in på Sturegatan och såg Stadion skymta i bakgrunden, såg medlöpare som gått i mål stå och heja längs banan, plockade ur hörlurarna och tänkte ”nu bara kör jag, hela vägen fram”. I korsningen Lidingövägen-Valhallavägen kom tårarna. Tårarna och gåshuden, shit, jag har snart sprungit ett marathon och här står tusentals människor och hejar på mig, bara på mig (kändes det som). Leendet gick upp till öronen. Men så föll det. För på vänster sida såg jag en man ligga utslagen på gräset, ovanpå honom satt en person som utförde hjärtkompressioner. Min eufori dog på ett ögonblick. Jag blev rädd, ledsen, skakad, medtagen, uppgiven. Och samtidigt alldeles slutpumpad. En knapp kilometer kvar. Runda stadion, in på stadion, passera 42km-skylten. Tänka bort mannen. Tänka målet. Ökade tempot till ett helt magiskt 4.30-tempo och ruschade in i mål på magnifika Stadion. Som en segrare. Som en marthonfinisher.

Fortsatt skakig mötte jag upp Paula som varit på plats precis när mannen kolade där en halv kilometer från mållinjen. Båda skakade och jag totaltslutkörd försökte vi samla oss, tvingade i mig några chips och hämtade min väska. Jag fick inte bara min efterlängtade t-shirt och medalj utan även en ros och en flaska champagne. Tack min älskade vän för att du, som du alltid gör, fanns där för mig denna dag! Lyckan och stoltheten var enorm och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Väl hemma i lägenheten och på väg in i duschen kände jag hur fruktansvärt ont jag hade i båda armhålorna och en närmare titt visade på två köttiga skavsår. När jag efter duschen drog på rena strumpor upptäckte jag också en sprängdfylld vätskeblåsa på högerfoten, den jag hade förnummit men ignorerat någonstans efter Västerbron. Då stod det klart för mig hur mycket adrenalin och endorfiner som rörde sig i min kropp.

Jag fick frågan hur jag mådde och svarade med det fullt friska svaret ”Oförskämt bra, ont överallt och ingen aptit men ändå bra”. Trots den svaga aptiten tvingade jag i mig en kvarts kebabpizza och lite tårta innan jag dunsade i säng vid tiotiden. Slumrade till en stund och låg sen helt vaken från 1 till 3 och från 4-7. Varenda rörelse smärtade och kroppen var antagligen fortfarande full av adrenalin och koffein. Smärtan i samtliga muskler kvarstår men så gör även den kollosala stoltheten och den i kombination med trötthet kommer förhoppningsvis få mig att sova riktigt gott i natt.

Och imorgon börjar resan mot nästa års marathon, för 2018 står jag där igen. Fram till dess hoppas jag att jag lyckats förtränga känslan av att må som en totalt urvriden disktrasa. För den här känslan var nog den närmsta jag någonsin kommer att vara totalt utochinvänd.

Tiden då? Jo den landade på 4 timmar, 21 minuter och 30 sekunder. 4.21, precis som de 4 milen, 2 kilometrarna och 1(95) metrarna.

Likes

Comments

Så var den här, veckan för Varvet, "Varvetveckan". På lördag är det dags för Göteborgsvarvet, mitt fjärde i ordningen och som traditionen bjuder ser det ut att bli strålande väder! Men det finns lite smolk i bägaren. Dels så har jag haft lite känningar i både tibialis anterior bilateralt och vänster häl. Dels så har mitt trogna sällskap och min ständige vapendragare tvingats överlåta sin startplats på grund av smärtande höft och jag kommer därför springa ensam. Men å andra sidan kommer jag ha en grym hejare på vägen och tänker placera ut henne någonstans längs slutet av Avenyn där kraften alltid sinar. 21 kilometer är långt, men inte längre oövervinnerligt. 21 kilometer har rent av blivit överkomligt.

Och det är spännande det där med träning, det slår mig så ofta nu för tiden. Löpningen har verkligen blivit något kul i år och med ökad mängd träning kommer resultaten. Idag sprang jag till exempel sista lite längre passet inför helgen, en lugn runda med milen på knappa timmen. Och efter mina tio kilometer kom jag hem nästan lika pigg som när jag lämnade lägenheten en timme tidigare. En mils löpning som tidigare fick mig däckad och förstörd i flera timmar har nu blivit ett behagligt träningspass. Och det är så himla häftigt! En halvmara som för en handfull år sedan var en ren omöjlighet har blivit görbart och nu är det istället maratondistansen som jag i år ska försöka övervinna.

Och jag säger 'försöka' för jag är inte längre säker. Nog har jag sprungit mycket mer än vanligt hittills i år, nog har jag samlat många mil och nog har jag blivit både snabbare och uthålligare men mina långpass lyser med sin frånvaro. Allvarligt talat har det bara blivit en runda på 25 kilometer, en på 21 och två på 18. Knappt att kalla långpass när ett maraton är 4,2 mil och förväntas pågå en sisådär fem timmar. Och det gör mig lite ledsen men det har liksom inte klaffat. Att träna ett långpass på uppemot 3,5 mil tar tid och kräver förberedelser, det är inget en sån som jag bara river av. Och när jag sen haft inte mindre än tre förkylningar denna sega vinter/vår så har det helt enkelt inte gått att få till. Och gudarna ska veta att det är stor skillnad på att springa 2,1 mil och att springa 4,2.

Men nu är det som det är och det är för sent att göra något åt, några fler långpass ryms inte i planeringen. På onsdag siktar jag in mig på lite intervaller, möjligen lite löpning av något slag på torsdag, på fredag kommer sommarvärmen till Hedis och jag spenderar dagen på tåg mot Götet och på lördag smäller det.

Om jag har något tidsmål? Nej, med tanke på att det är två knappa veckor innan maran borde jag vara klok och bara se det som ett skönt träningspass. Men skulle jag inte kunna få kapa 21 sekunder på fjolårets tid (2.00.20) och komma sub två även på Varvet..? Vi får se, känslan får helt enkelt avgöra! Och Varvet i år är som sagt inget annat än ett delmål till Stockholm maraton och en helg tillsammans med en saknad vän.

Likes

Comments

Så var det måndag igen, en måndag med både snö, hagel och sol om vartannat. På jobbet är det fullt skubb nu när jag jobbar lite färre procent. Det är liksom lika mycket som ska hinnas med men på lite kortare tid,  vilket kräver lite högre tempo.

Väl hemkommen var jag slut i huvudet och redo att lägga mig på soffan men snörade istället på mig löparskorna och sprang till Västerby och tillbaka, en mil på några minuter under timmen. Då blev huvudet piggare och kroppen tröttare.

Nu har jag pluggat en timme och tänkte ta kväll, ligger back i precis alla serier och tv-program jag följer just nu men det kan det bli ändring på nästa vecka. Nu hoppas jag bara det bjuds på fint väder imorgon så jag får med mig Linus ut på en långrunda.

Jag har just uppdaterat mig på mobilfronten och saknar merparten av mina gamla foton men bjussar på den här, medaljen (armbandet) från senaste halvmaran.

Likes

Comments

Vilodag från löpningen idag och om allt går som planerat blir det ett lite längre pass imorgon.

Idag har jag pluggat till och från hela dagen och efter många timmar vid datorn kom jag på den geniala idén att läsa in det jag skrivit i mobilen. Sen tog jag en promenad på en och en halv timme och lyssnade genom mina egna anteckningar.

Nu kämpar jag med lite mer läsning och nästa inplanerade break bli kvällens yinyoga.

Veckan som följer bjuder på jobb måndag och fredag, två pluggdagar tisdag och onsdag och så tenta i Falun på torsdag.

Ända in i kaklet!

Likes

Comments

För tio dagar sen kom årets andra förkylning över mig. Det blev en kort historia med två dagars halsont och lagom till helgen satt jag på ett plan ner till Barcelona, frisk i kroppen - trodde jag. För när vi började gå ner för landning slog det lock för örat, sådär som det kan göra när man är förkyld. Å herrejisses vad ont det gör! Gråtandes, paniktuggandes tuggummi och sväljandes med en hastighet på 100 sväljningar i minuten satt jag med ett plastglas tryckt mot örat och försökte förmå piloten att landa fortare än kvickt. Sen gick jag runt med tillfällig vänstersidig dövhet i ett halvt dygn innan det efter nattsömnen äntligen la sig.

Som grädde på moset försvann också rösten helt under första kvällen. I nästan tre dygn fick jag inte fram ett ljud. Alltså verkligen. Inte. Ett. Ljud. Vilken enorm befrielse när jag på tisdagskvällen åter kunde både prata och höra. Det här med att ta saker för givet...

Sen onsdag kväll landade jag i Hedis igen och tog ytterligare en träningsfri dag på torsdagen och kände hela dagen hur deppigheten hade mig i ett järngrepp, som det så ofta blir när jag inte tränat under en längre period. Så igår, i stekande solsken och 23-gradig luft fick jag med mig Linus ut på en preimärrunda i mina nya Saucony Kinvara. Det var en svettig runda på tio kilometer där löpning blandades med gång. Tid tog det därefter men känslan av att i alla fall få springa igen var så skön.

Så idag, som ett avbrott i alla timmars tentapluggande snörade jag på mig pjucksen igen och drog ner till Sveaparken. Två kilometers uppvärmning, lite löpskolning och rörlighet, 13 minuter backintervaller och två kilometers nedjogg.

Om två veckor springer jag Göteborgsvarvet och om fyra Stockholm maraton. Men just nu är jag nöjd med mina tio kilometer igår.

Likes

Comments

Nu var det längesen jag skrev här och den senaste tiden har helt enkelt annat fått prioriteras. Det har varit massor med plugg och jag har jobbat så gott som heltid sen vi kom hem från andra omgången i Thailand. Det har varit påsk och en del långa resor i landet men nu är jag på plats i Hedemora igen och egentligen är det nu den riktiga stressen börjar.

Jag läser två halvfartskurser parallellt och den ena närmar sig datumet för stora terminstentan, samtidigt ska wikiuppgiften färdigställas och ett seminarium förberedas. Den andra kursen kan jag tack och lov sköta lite mer vid sidan om men där är det istället ett omfattande laboratiorehäfte som ska färdigställas. Ett häfte med uppgifter som går ut på att springa. Och springa försöker jag göra så mycket jag bara förmår. För nu är det bara sex ynka veckor kvar till Stockholm maraton och jag har inte ens närmat mig distansen, förstår inte riktigt när jag ska lyckas få in mina långpass och överväger starkt att ta semester en dag för att få in ett cirkusfyratimmarspass. För helgerna är uppbokade och efter åtta timmars jobb är det inte att tänka på att springa så långt.

Men sprungit har jag också gjort idag. De senaste dagarna har vi träffats för laborationer på lugnetområdet i Falun. Vi har lyft vikter, pressat vikter, dragit vikter, slängt bollar, dykt i tjockmattor, släpat slädar och sprungit intervaller tills både laktat och ammoniak sprutat ur kroppen. Passande nog sitter jag nu här med en djävulsk träningsvärk i både ben, rygg och bröst och med sura ben som idag sprang de vidrigaste viktbelagda intervaller jag någonsin genomfört. Och i övermorgon ska jag springa halvmara. Jag hoppas att mitokondrierna är på topp!

Det har varit roliga dagar i Falun. Roligt att träffa kursarna live och roligt att få tänka, prova och diskutera träning. Jag överdriver väl inte om jag säger att jag inte har så jättemycket gemensamt med mina kollegor i den kliniska vardagen så att få spendera ett par dagar ihop med likasinnade träningsnördar till sjukgymnaster är ett nöje.

Dagen idag avslutades med en gemensam lunch för att diskutera kommande magisteruppsats. Jag har min idé som jag påbörjat sedan tidigare och det känns som om det är något som nog skulle kunna gå vägen, återstår bara att se på vilket sätt och tillsammans med vem. Klart står i alla fall att jag saknar min vapendragare Emelie från C-uppsatsen.

Nu ska jag riva tag i den wikiuppgift som ska lämnas in efter veckoslutet, imorgon väntar en hel jobbdag och sen avfärd mot Stockholm. På återseende!

Likes

Comments

Efter nästan ett dygn på resande fot landade vi i Hedis runt ettsnåret inatt. Inte heller den här gången blev det mycket till sömn på planet. Vi satt mitt i ett hav av småbarn som skrek och bråkade om vartannat, det var kallt i kabinen och så självklart trångt. Ändå förflöt de tolv flygtimmarna relativt fort. Jag hade disciplin nog att slå ihjäl de första timmarna med plugg men när färgen i överstrykningspennan tog slut övergick jag till film, tre stycken betades av, mat åts och så två timmar av lite slummer och plötsligt var vi på Arlanda.

Kroppen tycks dock inte riktigt förstå att vi är i Sverige nu, i morse vaknade jag relativt pigg klockan sex men tvingade mig själv att ligga kvar till tio och nu är jag trött som vore det midnatt.

Dagen har tillbringats med uppackning, tvätt, tvätt, tvätt, en föreläsning och en mils löpning. Framåt seneftermiddagen kom leverans av Linas matkasse och nu sitter jag här, mätt och belåten och funderar på om jag ska städa köket eller granska lite artiklar. Pest eller kolera men sova får jag ju inte göra riktigt riktigt än...

Likes

Comments