View tracker

Jag har just kommit hem från dagens träningspass; 45 minuters promenad på stranden kombinerat med tio minuters meditation.
Igår sprang jag tio kilometer på löpband på gymmet. Det var inte bara toksvettigt och grisjobbigt utan resulterade också i en smärtande vänsterhäl. Så när Linus nu på eftermiddagen drog till gymmet sa jag "det blir ingen träning för mig, jag ska bara ta en liten promenad". Och så slog det mig att mina lugnt traskande kilometer längs stranden plus det faktum att jag satte mig ner mitt på stranden, med benen i kors och armarna vilandes i knäet och lyssnade på Headspace är minst lika mycket träning som gårdagens sprungna mil. Det finns inget mer eller mindre bra träning, bara mer eller mindre utmanande. Att aktivt meditera är något av det mest utmanande för mig. Det är svårt och jobbigt men också givande och stimulerande. Och när jag efter de där tio minuterna reste mig och gick tillbaks till hotellrummet fylldes jag av en större stolthet än efter gårdagens löpning. Stolthet över att jag lyckats slappna av trots alla människor som gick förbi mig och garanterat tittade på mig. Trots att det blåste så sanden blästrade huden och trots att jag genom lurarna hörde barnskrik och -skratt. Det är ett lyckat träningspass om något!

Utsikten jag "vaknade upp till" när jag efter tio minuter öppnade ögonen.

Likes

Comments

Bangkok!
Vi fick två och en halv dag i denna stad. Jag kan väl erkänna att jag var rätt fientligt inställd från start, de jag hade pratat med hade nästan ifrågasatt varför vi valde att åka dit och hade mest negativt att säga om staden. Säkert lite som mitt förhållande med Ho chi minh staden, vilket jag kommit på är rätt orättvist. Min bild påverkas ju av så mycket, allt ifrån att kanske känna sig blåst av första taxichauffören till att det till exempel var fem grader för varmt eller att affärerna var stängda för att jag var där en söndag. En bild av en stad är alltid subjektiv och jag ska själv vara lite försiktig med att såväl hypa som att dissa resmål i framtiden för varje stad förtjänar att få sin chans av varje unik besökare. Och Bangkok fick sin - och tog den. Nu har vi ju båda besökt ett antal asiatiska mångmiljonstäder de senaste åren och Bangkok var kanske inget extraordinärt men bjöd ändå på mycket gott.

Vi kom fram vid midnatt och hade bokat de två första nätterna på mysiga boutiquehotellet Tints of blue. Generellt får du väldigt mycket hotell för pengarna i Bangkok och vi var mycket nöjda med detta charmiga och personliga ställe där bra frukost och takpool ingick för ett par hundra kronor per natt. Första dagen ägnade vi åt att bekanta oss med staden. Vi åkte skytrain och kanalbåt till pir nio, spanade in grand palace och wat pho med den enorma liggande buddhan, tog del av thailändarnas sörjande av framlidne kungen, besökte flower market och området runt Chinatown. Vackra byggnader, intressant historia och kultur men som Linus så riktigt uttryckte det "vi har ju sett så många marknader och tempel så det blir liksom inget speciellt". Lite samma känsla hade jag. Och den känslan får mig inte uttråkad utan nöjd. För jag har valt att resa mycket i Asien. För att det är så trevligt folk, god mat, skönt klimat, intressant kultur, bred variation och häftiga länder och även om jag inte sett allt så har jag sett mycket och suget att resa västerut och söderut blir allt starkare och det känns lite kul.

Efter att de traditionella turistattraktionerna betats av tog vi en nätt liten tuktuktur på en knapp timme genom den hektiska trafiken. I ett fasligt tempo mitt bland avgaser och på två hjul i kurvorna färdades vi mot Jim Thompson house, tog en guidad tur och fortsatte sen till det enorma köpcentret Siam paragon. Vi strosade runt i butikerna men landade snart i food courten i källaren och så småningom på femte våningens bioparadis. Här fanns enorma salonger med alla möjliga häftiga flashiga ljud- och bildsystem som jag inte förstår mig på. Vi valde att se Arrival och köpte vip-biljetter för 2000 baht (motsvarar cirka 500 kronor, för två). Då ingick en stunds chill i loungen före filmen där vi gjorde vår beställning av vad vi önskade för snacks, vi valde bort rödvinet till förmån för varsin frappe från Starbucks som sen serverades vid våra platser. Hade vi förstått bättre hur det fungerade så ingick i biljettpriset även en massage. Väl inne i den gigantiska salongen fanns sen enbart 72 stolar. Eller stolar, fåtöljer, som gick att fälla ut till sängar, var och en placerade i par i ett privat litet bås och med täcke och kudde. Före filmens start reste vi oss upp till en film om kungen och sen dröjde det som ni säkert förstår inte många minuter innan jag somnade i den där sköna fåtöljen... Linus däremot såg klart filmen och gav den betyget väl godkänt.

Andra dagen strosade vi runt i stan och landade återigen i köpcenterområdet, fem enorma köpcenter som mer eller mindre sitter ihop. Vi checkade också in på hotell nummer två, Lebua at state tower och den del som heter Tower club. Det innebär ett rum högre upp i tornet och massa extra lyxtillägg. Hotellet är ett äldre lyxhotell, inte toppmodern standard men lyxigt på alla andra sätt. Det finns inga vanliga rum på hotellet, enbart sviter på som minst 66 kvadrat. Vi blev uppgraderade till en svit på riverside på våning 52 och avnjöt en mysig lunch med mojito men skippade det inkluderade afternoon teet och gjorde stan istället. Återvände på kvällen, tog ett bad och åkte sen upp till sky baren och tog varsin drink. Har du sett filmen Baksmällan två så vet du vilket hotell och skybar det är. Goda drinkar men dyrt med Thailandsmått mätt.

Tredje dagen inledde vi med en löptur på bandet före den största frukostbuffé jag ätit (och jag har trots allt ätit en hel del hotellfrukostar). Vid lunchtid åkte vi sen till flygplatsen och är nu framme på Koh lanta. Här har vädret varit sådär och prognosen känns inte heller superkul men vi håller tummarna och är glada för det lilla.

Likes

Comments

Nu har vi nått fram till ”slutdestinationen” på årets resa, nämligen Koh Lanta. De senaste dagarna har spenderats i Bangkok, en stad som var ny för oss båda och därför har vi maximerat tiden åt att se staden och bloggen har fått stå åt sidan, men misströsta inte, en rejäl Bangkok-sammanfattning kommer men låt mig först sammanfatta en sista dagen i Hongkong.

Efter måndagen i Macau och den hektiska söndagen efter långresan var vi båda rejält trötta och fortsatt lite jetlaggade så i tisdags unnade vi oss en sovmorgon. Så småningom gav vi oss ut på stan, först en sväng kring Mong kok och ladies market och sen höll vi oss spå Hongkongön, samma ö som vårt hotell låg på, strosade runt i Central – de lite finare kvarteren med märkesbutik på märkesbutik, erkänt hotell efter hotell. Vi stannade till på Mandarin Oriental för årets afternoon tea. Ifjol valde jag den högst belägna på Ritz Carlton, våning 103 och med tema choklad, makalöst gott. Men den här gången var jag sugen på något lite mer klassiskt. Efter rejält med research föll alltså valet på Mandarin Oriental och deras Clipper lounge. Utsikten var inte lika spektakulär men servicen oklanderlig, godbitarna vällagade och det snålades inte med påfyllnad av det goda teet (jag valde grönt te med jordgubbssmak). Så där satt vi och mumsade och tittade på folk i tisdags eftermiddag. Prislappen då? 588 Hk-dollar (1Hk-dollar=1,15 SEK) för två personer, något högre under helgerna. På det tillkommer 10% serviceavgift. Med andra ord, högst prisvärt för att jämföra med motsvarande aktivitet i europeiska storstäder.

Vi höll oss mätta tills vi landade i Bangkok vid midnatt, checkade in på det urmysiga Tints of Blue, åt upp den lilla matsäck vi hade med kakor och godis och somnade sen gott i en lugn och tyst vrå av vad som skulle visa sig vara en mycket livlig stad, men mer om Bangkok vid ett senare tillfälle. Här har klockan börjat närma sig halv två och vi väntar på lunch-massaman. Solen kämpar mot molnen och vi försöker tagga för träning.

Likes

Comments

Så hamnade vi här igen, i fantastiska Hongkong. Efter de två besöken förra året tyckte vi det var en strålande idé att även i år resa via Hongkong, en tiotimmarsflygresa hemifrån som gick hur smooth som helst men som också bjöd på tio vakna timmar. Trötta landade vi i detta myller, begav oss till hotellet och hoppades på turen att kunna checka in vid ankomst men det var fullt. Istället strosade vi runt i närområdet, åt lunch och landade i sängen några timmar senare. Efter powernap kom Phoebe och Wai och hämtade upp oss och körde till kvällens restaurang. En restaurang där också Wais syster med respektive och familjer var, hon hade nämligen gift sig tidigare under dagen och än en gång blev vi så att säga involvarde i ett Hongkongbröllop. Till middag bjöds det på hotpot,vilket är precis vad det låter som, en gryta med varmt vatten, lite som en mesig fondue. I grytan åkte alla möjliga och omöjliga slags skaldjur, därefter tunna skivor av fläsk- och nötkött, ostbollar, bläckfiskbollar, dumplings och när allt var uppätet - kokt ris och grönsaker. Som någon slags dessert. Yummie. Jag minns att vi åt detta när jag var i Chengdu för tio år sedan men jag har nog blivit lite tuffare på att smaka nu och vi åt både den ena och det andra, allt doppat i soja.

Efter middagen tog vi en tur till Tsim sha shui och njöt av utsikten och försökte insupa känslan av denna så varierande stad, en blandning mellan öst och väst.

I förmiddags passade vi på att sova ut, för att efter lunch på nytt möta upp Phoebe och Wai och bege oss till Macau. Macau är, precis som Hongkong en autonom stat som återföll i Kinas ägo så sent som 1999. Macau är särskilt känt för sina casinon, lyxhotell och formel 1 men vi ägnade dagen åt att strosa runt, äta portugisisk mat och prova två lokala specialiteter nämligen en äggkaka och en fläskburgare. Inte bara maten utan också arkitekturen, gatuskyltarna och till viss del människorna skiljer sig mycket från Hongkong och fastlandskina.

Nu återstår bara knappt en dag för denna gången, innan vi imorgonkväll flyger vidare till Bangkok. Låt bara den flygturen vara lugnare än dagens båtresa tillbaka till Hongkong...

Likes

Comments

I somras fick jag ett presentkort på längdskidor av Linus i födelsedagspresent.
I höstas införskaffade jag dessa skidor.
Nu har det blivit vinter och snö och hög tid att använda dessa skidor.
Igår var vi upp en sväng på Brunnsjöberget och körde debutrundan. Det var ungefär lika svårt som det var fint väder (sol, ett par minusgrader och vindstilla). Vi kämpade backe upp och backe ner hela långa Bamseslingan (det 500 meter långa barnvarvet).
På vägen hem såg vi att det var gott om folk ute på Brunnsjön och de åkte inte bara skridskor utan även skidor. Aha! Det måste vara enklare att åka på sjön än att åka i skogen.
Så idag övertalade jag Linus och vi tog oss ut på sjön. Ett varv som de säger är fem kilometer långt. Och jag stod på benen hela tiden utom när jag stannade, då föll jag. Men annars gick det bra.
Vad tycker jag då om det här med längdskidor. Sett till träningsform kommer jag inte upp i samma puls som när jag springer. Sett till social form är det ju rätt värdelöst när det är ett spår och du inte kan prata med ditt sällskap. Sett till metod att komma ut i naturen får det godkänt, det får allt som gör att du kommer ut i friska luften och är aktiv men jag kan ju lika gärna promenera och antingen kunna sällskapa eller lyssna på musik under tiden.
Men jag ger inte upp, jag tar bara ett litet uppehåll för att besöka några skyskrapor och pressa på en solstol några veckor sen är jag tillbaka i vintern igen. Och då ska skidorna fram igen, men inte minst slalomskidorna, de har stått och tittat lite avundsjukt när längdskidorna fått följa med men inte dem.

Likes

Comments

View tracker

Så har det nya året börjat och med det en massa löften om ett ljusare, bättre, piggare, starkare, fräschare, sundare år. I år har jag skippat det här med nyårslöfte och satsar istället på nyårsmål. Mina mål är fördelade på ett antal kategorier och för att göra dem lite smartare (specifika, mätbara, accepterade, relevanta och tidssatta) har jag försökt bryta ner dem något. Somliga är väldigt tydliga, andra mer generella, men det här är hur jag vill ha mitt 2017. Har du några mål för ditt år?

Träning

-Jag ska fullfölja ett marathon.

-Jag ska fullfölja två halvmarathon.

-Jag ska springa minst 100 mil under året.

-Jag ska träna allsidigt och varierat.

-Jag ska marklyfta 100 kilo.


Mat

-Jag ska äta bättre och renare, välja ekologiskt och närproducerat i än större utsträckning än idag.

-Jag ska hushålla med de resurser jag har, äta av det jag har hemma i kyl, frys och skåp.


Finna lugn

-Jag ska fortsätta läsa/lyssna på mängder av böcker. En riktlinje är 20 (skönlitterära, ej kurslitteratur) böcker under året.

-Jag ska bli bättre på att göra en sak i taget.

-Jag ska minska min mobiltid på kvällarna och koppla bort skärmar efter 21 och istället läsa.

-Jag ska investera mer tid i yoga och meditation än föregående år.

-Jag ska prioritera min sociala tid snarare än att delta vid tillfällen som ”jag borde”.

-Jag ska avregistrera alla de reklammailutskick jag dagligen får i min mailkorg.


Självutveckling

-Jag ska genomföra de resor jag drömmer om.

-Jag ska inkassera 45 nya högskolepoäng.

-Jag ska vidareutveckla mina språkkunskaper.


Ekonomi

-Jag ska dra in på mina utgifter och leva mer ekonomiskt.

-Jag ska minska på lyxkonsumtionen.

-Jag ska bli bättre på att planera veckomaten.

-Jag ska finna en väg att på sikt öka mina inkomster.

-Jag ska strukturera upp mitt sparande.

-Jag ska läsa in mig på aktier och fonder och börja bygga min egna pengamaskin.


Rensa

-Jag ska använda mig av de produkter och ingredienser jag har hemma och inte bunkra.

-Jag ska fortsätta sälja/skänka sådant jag inte längre använder.

Likes

Comments

Så har vi kommit fram till 2016’s sista dag. Året som gått så hiskeligt fort. Året som jag kommer minnas som resornas år. Året då jag besökt många nya platser, gjort några mindre livsavgörande val men på det stora hela mest levt på som vanligt.

Vid den här tiden ifjol tänkte jag att jag skulle sammanfatta året som gått men jag hade då fullt upp med att fotografera vacker skyline, fixa naglarna och förbereda outfit inför mitt livs största bröllop så den texten blev aldrig skriven. Det har jag ångrat ett par gånger och för att inte upprepa den missen kommer nu här min årskrönika för 2016.

Året välkomnades in i sällskap av drygt 300 Hong Kongbor på en takterrass ett antal timmar före tolvslaget i Sverige. Vi hade precis tagit del av ett magnifikt och något annorlunda bröllop och firade in året i sällskap av Linus, Arna och Amanda. Ett par dagar in på det nya året vinkade vi adjö till de två sistnämnda och fortsatte vår resa mot Vietnam. Under ett par veckor sög vi ut det bästa ur landet; kultur i Hoi An, sightseeing i Da Lat, easyrider genom Central highlands, sol och bad i Mui Ne och storstadspuls i Ho Chi Minh City. Om Hong Kong hade mycket så hade Vietnam ytterligare lite mer. Vackra stränder, skitiga stränder. Fina städer, tråkiga städer. Trevligt folk, kackerlackor. God mat, mindre god mat. Vackra vyer, trånga städer.

Efter Vietnam kopplade vi av med ett par dagar på lyxhotell i Siem Reap och rundade av vistelsen där med tempeljakt innan vi styrde vidare mot lata dagar på Koh Lanta, tog ett litet break i Singapore, återvände till Koh Lanta och avslutade Thailandstiden i Chiang Mai. Resesäcken knöt vi ihop i Hong Kong och när vi till slut återvände till Sverige hade det hunnit bli mars och vintern började lida mot sitt slut. Det var nu löpträningen inför stundande halvmaror påbörjades på riktigt, en helg spenderades i Häradsbygden med Leo med familj, påsken tillbringades i Malmö, jag for till Jönköping/Kristianstad över en helg och Amanda var på besök för en skidhelg i Romme.

Den första halvmaran gick av stapeln i april, Womens Health Half Marathon som jag för alltid kommer minnas som den första gång jag sprang distansen på under två timmar. En månad senare kom Göteborgsvarvet, det tredje i ordningen och tiden här landade tiden istället på 20 sekunder över den där magiska gränsen. I maj besökte jag utöver Göteborg också Kalmar och Mättinge, dit jag även återvände på min födelsedag för årets andra RG-läger.

I början av juni tog jag med mig Linus till Skåne och vi hälsade på grannstaden Köpenhamn, väl hemma i Hedis bara mellanlandade jag och packade om väskan inför min och Idas högst komprimerade Eurotrip. Wien, Maribor och Bratislava besöktes under några riktigt härliga sommardagar och gav mersmak för att utforska mer av Europas östra delar. Lagom till midsommar låg jag däckad i hög feber och när sen min enda sommarsemestervecka kom hann den inte mer än börja förrän jag blev sjuk igen. Ja sommaren regnade verkligen bort men några höjdpunkter med camping, frukost med Emelie i Ystad, sightseeing på Österlen, en helg i Stockholm och en skön dag i Sala kommer ändå leva kvar i minnet.

För att kompensera lite för utebliven semester for vi en helg till fjälls, vandrade, åkte båt, såg renar och plockade blåbär. Sen drog vi på nytt till Malmö för att prova på Malmöfestivalen, kontraster utan dess like. Sen kom löpningen igång igen och efter ytterligare ett par Stockholmshelger och spahelg i Tällberg var vi tillbaka i huvudstan redo för vårt första gemensamma halvmarathon en mycket varm septemberdag. I september besökte vi även Skåne på nytt, shoppade och njöt av sommarens sista dagar innan min nya vardag drog igång, den som deltidsstudent.

Hela hösten har sen varit ett virrvarr av studier och jobb och mycket mindre av både pengar och fritid. Några helger har jag varit i Stockholm, en helg hos Amanda i Kalmar och tillsammans med Emelie for jag till Bollnäs för en träningshelg men på det stora hela har helgerna spenderats i Hedemora, något högst ovanligt för min del. Utöver studier och jobb fick mat och träning komma i första rummet och det var ett skönt avbrott när vi mötte upp familjen för en Stockholmsweekend i oktober.

Ytterligare två små resor hanns med i slutet av året, en vecka på Teneriffa tillsammans med Ida och Linus och en weekend i Amsterdam med Paula. Och vips så var det jul igen och jag var åter på plats i Skåne, för några dagar sen kom Linus ner och nu har vi just avslutat årets sista gympass och gör oss redo för att fira in det nya året. Jag ser med tillförsikt fram emot 2017 men vet inte riktigt vad jag ska ha för förhoppningar på året. Nog kommer det bli en del resande, några bröllop och en hel del plugg, men mer om det kommer i ett senare inlägg…

2016 i siffror

12: antal besökta länder
22,5: antal inkasserade högskolepoäng
3: antal Tällbergsbesök
5: antal besök i Skåne
10: antal besök i Stockholm
12: antal par köpta sneakers
0: antal flyttar
23: antal lyssnade böcker på Storytel
3: antal fullföljda halvmarathon
2: antal par köpta skidor

Likes

Comments

Här sitter jag nu hemma i mitt gamla flickrum, som dock inte alls ser ut som när jag lämnade det sist sent i somras. Mamma och pappa har rustat upp det rejält och omvandlat det till ett funktionellt övernattningsrum med stor skön säng och gott om förvaring. Här sover jag gott, både dag och natt. Och när jag inte sover så tränar jag och träffar folk. Och pluggar en del när andan faller på.

Igår körde jag ett grymt Body attack-pass med en skicklig instruktör. Jag passade på att berömma henne för hennes insats när jag gick från passet, hon blev så glad. Idag var det dags för löpning igen och jag tog mig ut till Torup och bokskogen där stormen Urd visade vad han bjussat på med nedrivna grenar som lämpliga hinder lite varstans längs de tolv kilometerna. Jag är ofta tacksam för vad min kropp orkar med men ibland ser jag inte resultatet av träningen. Sen tänker jag ett varv till och konstaterar att jag kommit så pass långt att jag nu klarar av att springa 1,2 mil förmiddagen efter ett drygt Body attack-pass, det är ju faktiskt inte illa pinkat.

Och tränar man måste man fylla på depåerna igen. Idag valde jag att göra det med en saftig cheesecake på lilla torg tillsammans med Marika (här hittar du hennes blogg) . Marika är barnbarn till våra närmsta grannar och vi umgicks en hel del när vi var små men åldersskillnaden gjorde att vi gled ifrån varandra. Himla kul att ses igen efter alla dessa år och kul att få träffa en annan sprudlande och ambitiös person som går att spegla sig i. Jag kan sakna det där ibland, en Hedemorabo med vem jag kan diskutera karriärval och framtidsdrömmar utan att låta dryg och arrogant. Någon att bolla alla mina knäppa idéer och påhitt med. Jag kan sakna det intellektuella samtalet, utmaningen och drivet framåt och det kan tynga mig mer än jag ger sken av. Missförstå mig rätt, det är himla skönt att inte alltid sitta på släktmiddag och diskutera källkritik, miljöpåverkan och huruvida Zelendesign är en lämplig design på en akupunkturstudie, men det vore trevligt att få göra det i alla fall ibland.

Jag har ett antal gånger i höst fått höra att jag upplevs som mycket piggare och fräschare än i våras och det enda jag kan härleda det till är pluggandet. För jag har tamigtusen tre gånger så mycket att göra, är bra mycket mer stressad på jobbet, hinner inte åka land och rike runt och träffa mina vänner på helgerna och är ständigt missnöjd över allt jag inte hinner uträtta under mina arbetsdagar. Och ändå upplevs jag som gladare och piggare. Plugget. Utvecklingen. Framåtandan och utmaningen. Det måste vara det. Jag mår som bäst när jag får vara i en stimulerande kontext, bland folk som driver mig framåt och får mig att törsta efter kunskap. När jag får lära mig nytt, utvecklas och utveckla. Och även om pluggandet ger mig tentaångest och stressutslag så ger det mig en stimulans som jag så länge saknat. Den ger mig ett sammanhang där jag får utmanas, vilket i sin tur gör att jag utvecklas och av det mår jag bra.


För är det något som gör mig grå och less så är det rädslan av att stagnera. Av att inte komma framåt. Just nu står jag uppenbarligen still i många delar av mitt liv, men kunskapsmässigt flyger jag på lätta vingar och jag gillar't! Jag inser att det här i somligas öron kommer låta superpretto och sådan vill jag inte framstå som, men kanske är det det jag är, en överpretto utvecklingskåt entreprenör som sitter fast i mitt skal och bara längtar efter att få explodera, och då får det väl vara så!

Likes

Comments

På landstinget Dalarnas hemsida och sociala medier kan vi nu se en reklamfilm för att jobba som superhjälte. Det handlar om en rekryteringskampanj för att locka vikarier inför sommaren. Kalasbra! Positivt att de är ute i tid och försöker göra arbetet attraktivt och lite spännande. Men jag vill ha mer än så.

De senaste somrarna har landstinget haft stora problem att fylla semesterplatserna och det har lett till att verksamheter fått stängas ner, befintlig personal har gått på knäna och somliga har fått avvara en semestervecka mot ett saftigt lönetillägg på många många många tusenlappar. Vården är beroende av personal, av sjuksköterskor och undersköterskor som håller maskinen rullande. Som finns där för dig och mig när vi blir sjuka. Men det räcker inte med det.

Med detta sagt vill jag säga att jag förstår hur viktiga dessa - och självklart fler andra - yrkeskategorier är inom vården, men låt oss nu fokusera på några andra... tadaa... sjukgymnaster och fysioterapeuter! Ja, ni vet de där som också går på knäna och kämpar i det fördolda men vars brist det aldrig talas högt om. Jag har skrivit om det förut och jag tänker lyfta det igen, för att ge en rättvis bild av hur det ser ut och för att vi som grupp inte får glömmas bort. Inte får acceptera att vi glöms bort. För att vi som grupp inte får vara så himla snälla och kämpa på utan att klaga, bara för att majoriteten av oss är starka och friska individer som brinner för att hjälpa och förbättra och därmed slår knut på oss själva för att få det att gå runt.

Låt oss titta på den verksamhet jag är aktiv i. Igår hade jag ett långt samtal med min närmsta chef om vår aktuella situation och (nästan obefintliga) bemanning. I vår kommun bor det enligt SCBs senaste kommunfakta15 085 personer, kommunen har tre heltidstjänster (300%) sjukgymnast, vilka dock inte varit fyllda de senaste åren. Idag är den aktuella bemanningen 70%, på grund av sjukskrivning, studier och otillsatt tjänst. 70 av vad som borde vara 300. Men problemet slutar inte där. För vi har försökt rekrytera, men utan framgång. Annons har legat ute utan napp. För just nu är situationen densamma inom stora delar av den offentliga sektorn. Just i detta nu ligger nästan 200 annonser inom yrkesområdet uppe på Platsbanken, av dessa dök 28 stycken upp bara under gårdagen. Åtta av annonserna rör Dalarna och två av dem Hedemora (vi inte inkluderade). Det saknas med andra ord folk överallt. Jag är inte tillräckligt insatt för att svara på om läget ser likadant ut i storstäderna men på liten ort tycks det svårt att rekrytera. I brist på sjukgymnast har vi i höst försökt täcka upp med undersköterska från verksamheten som rehabassistent men utan lyckat resultat och idag har vi en fysioterapeutstudent som hjälper till som rehabassistent en dag per vecka.

Och trots att situationen sett ut som den gör under en längre tid och trots att det lett till trötta huvuden, ostimulerande arbetsdagar, stress och sjukskrivningar inom rehabgruppen så hörs det inte utåt. Ändå så möts jag av tidningar och sociala medier som skriker om sjuksköterskebrist, men aldrig ett ord om fysioterapeuten.

Hur kommer vi åt problemet? Hur skapar vi attraktiva arbetsplatser på liten ort? Och i väntan på att vi gör det, sprid ut de där 300 procentens lön på befintlig arbetskraft, för det är samma jobb som görs, bara av lite tröttare, lite mer stressade sjukgymnaster som tycker det blir lite tråkigare att gå till jobbet när allt bara handlar om att släcka bränder, men som ändå gör det för att vi brinner för att hjälpa.

(Och om du som läser råkar vara sjuksköterska, undersköterska, medicinsk sekreterare eller biomedicinsk analytiker så hittar du mer info om sommarens superhjältejobb här.)

Likes

Comments

Nu är jag här igen! Det har varit en hektisk vecka, jag har jobbat halvtid med 2,5 dagar och filat på slutet på den aktuella wikiuppgiften där jag läst massa av mina kursares texter, kommenterat och diskuterat. Sen har jag julstökat, försökt bringa ordning i kaoset och jag har sovit mycket och gott - somnat tidigt alldeles slutkörd efter mina två hela jobbdagar. Och så har jag tränat. Träningen går så bra nu och den ger mer energi än den tar. Med tightsen och Nikepjucksen på får jag min privata tid och glädjepåfyllning.

Jag har fått väldigt mycket respons på inlägget när jag tipsade om löpbandsövningen med lutning och önskemål om fler tips på träning och hur jag lägger upp min träning.
Jag skulle väl inte vilja säga att jag lägger upp min träning på något särskilt sätt, bortsett från det löpschema jag nu börjat följa och som är något slags skelett i planeringen så kör jag det jag känner för, det som känns kul, det jag känner jag behöver eller det som passar tid och väder, men såhär har veckan sett ut:
Måndag: morgonpass på gymmet före utresa från Amsterdam. Fokus på triceps och bröst
Tisdag: distanslöpning 6 kilometer, 30 minuter löpstyrka och stretch
Onsdag: yinyoga före jobbet, pw och tabata
Torsdag: morgonpw, gym med fokus på biceps och axlar
Fredag: tröskepass löpning sammanlagt 11 kilometer
Lördag: pw, body pump
Söndag: 18 kilometer löpning och body balance

Med andra ord en salig blandning av löpning, överkroppsstyrka, lite löpstyrka och yogaliknande träning. Det jag saknar och skulle behöva få in är mer uppstyrd bålträning. Balance och pump inkluderar det till viss del och jag avslutar alltid mina gympass med mage men jag saknar cxträningen och de resultaten det gav.

Om en vecka är jag i Malmö och jag ser verkligen fram emot att få köra några riktigt bra cx- och body attackpass för skickliga instruktörer!

Bild från gårdagens instruktörsträff, lånad från gymmets facebooksida

Likes

Comments