Att en helg kan gå så himla fort!

Det är lite dubbelt det där, ju trevligare en helg har varit - desto starkare tycks söndagsångesten bli. Och helgen har varit kanon! En fin dag med massa massa åkning i Romme igår, idag strålande sol och ett par plusgraders promenadväder.

Det slog mig igår under ett av åken hur grymt mitt liv är. Vilka kontraster det bjuder på och hur jag bara älskar alla de olika sidorna. Igår susandes ner för svarta pistar, lördagen veckan dessförinnan spenderades i soffan med svt play och massa te, lördagen innan dess befann jag mig i Hong Kong, åt finmiddag och insöp storstaden. Ytterligare en lördag innan dess låg jag istället på playan på Koh Lanta och en dryg vecka innan dess sprang jag runt i enorma köpcenter i Bangkok.

Det är väl kanske lite bortskämt att tro att livet ska vara sådär spännande jämt men är det orimligt att tycka att en borde försöka utrota söndagsångesten. För idag var den stark, den där känslan som sa "imorgon ska du jobba igen, imorgon börjar en jävligt tuff vecka, bara så att du vet". Istället för att gå ut och njuta av solen begravde jag mig i soffan och liksom tog ut surheten i förskott. Tack och lov grävde Linus upp mig och drog med mig till gymmet. Första träningen på två veckor och lite marklyft på 50%. Inte bra, inte fint men som alltid så skönt för huvudet. Rensande och renande.

Väl hemma igen förberedde jag kommande veckas matlådor, ställde i ordning måndagens alla mellanmål för att optimera tiden och hinna få i mig allt mellan mina åtaganden.

Imorgon har jag en student med mig på jobbet och jag har bokat in massor med intressanta besök, på kvällen har jag dessutom bokat in ett möte och så hoppas hoppas hoppas jag att kroppen kommer kännas redo för första löppasset.

Nästa lördag är en pluggdag men jag ska se till att boka in kommande lördagar med fler intressanta och roliga happenings men inte minst söndagarna. Söndagarna ska få bli den nya bästa dagen! Har du tips på hur så får du hemskt gärna dela med dig!

Likes

Comments

Idag för fyra år sedan kom jag och mina två resväskor med tåget till Hedemora. Det som skulle bli tio månader har alltså blivit fyra år och jag är nu rätt bra rotad här i staden. Och även om jag börjat växa fast lite smått så har jag inte helt slutat länga härifrån. Jag tittade lite på mina helger, från augusti till december i fjol spenderade jag på ett ungefär drygt 120 timmar på resor. Resor till Malmö, Stockholm, Kalmar och andra ställen där mina vänner befinner sig. För är det något jag fortfarande saknar med att bo såhär långt bort så är det mina nära och kära. Nya kan komma men de gamla bor fortfarande på annan ort och det sörjer jag ofta. Därför har jag de här fyra åren också valt att lägga merparten av mina helger på att resa till de platser där de finns. Men det har inte varit gratis – varken avseende tid eller pengar. Och absolut inte avseende kraft och ork. 120 timmar på tåg, buss och flyg. 120 timmar motsvarar tre veckors heltidsarbete. Och även om saknaden efter de mina är minst lika stor idag som för ett halvår sedan så ser min strategi för våren lite annorlunda ut. Jag har knappt några resor inbokade. Varför? För att spara på både tid, pengar, kraft och ork.

Jag pluggar just nu heltid och kommer så troligen göra fram till början av juni. Samtidigt jobbar jag mellan 60 och 100%, en ekvation som är svår att få ihop måndag till fredag 8-17. Med andra ord har jag tvingats prioritera om, det håller inte att lägga tio timmar på resa tre helger i rad när artiklar ska granskas och PM ska skrivas. Helgerna går nu i stor utsträckning åt till plugg. Jag kommer kunna göra mycket annat kul också, men spar åtminstone delar av de där 120 timmarna av resa. Än har jag inte hunnit mögla sönder vid min dator men risken att det händer finns. Därför är jag så mäkta glad när besök nu kommer till mig. För snart rullar hon in med tåg från Kalmar och vi får en helg tillsammans i skidbacken. Och när hon på söndag återvänder söderut får jag några timmar med fronter och blackboard och kan på så sätt se till att kommande vecka inte blir allt för övermäktig. Det är vardag och helg - aldrig ledig men med god planering och disciplin är allt möjligt.

Så, Amanda, och alla andra som så önskar förgylla mina helger-välkomna till Hedis nu när jag inleder mitt femte år i staden!

Hedemora, februari 2013

Likes

Comments

Här hemma är det sjukstuga dag nummer fem och jag börjar verkligen krypa på väggarna. När jag sett ännu ett avsnitt av serie, spanat in utvecklingen av mina aktier och kollat genom hela facebookflödet ännu en gång känner jag hur det kryper i benen och tänker att jag borde kunna hitta på något. Då får jag för mig att typ vika tvätten som hänger på tork men landar efter ett par minuter helt slutkörd i soffan. Happ!

Nu är det ju förvisso bara en vanlig förkylning som bråkar med mig men det kan vara nog så irriterande!

När vi åkte tillbaka till Sverige tyckte jag det var mentalt svintufft. Jag ville inte tillbaka, jag ville fortsätta livet under palmen. Men det var några saker som frestade mig med att komma hem; min matutmaning med att äta mer hållbart, billigt och energirikt. Min utmaning att träna inför marathon. Mitt utmaning att få till en dräglig vardag med två jobb och heltidsstudier. Min underbart sköna kudde.

Resultat so far? Maten är ett skämt, jag känner ingen smak och kan typ leva på att knapra morötter och piggelin. Träningen ska vi inte ens tala om och jag börjar må psykiskt dåligt av att inte få röra på kroppen! Vardagen: ja, ingenting fungerar fullt ut och lägenheten ser ut som crap med näsdukar och Strepsilspaket lite varstans. Kudden då? Den är väl i alla fall skön? Den är grym men just nu är den uppbullad av tre andra kuddar för att jag inte ska kvävas till döds under min så kallade nattvila och ger mig således nackspärr. En får ju välja.

Nej, vet du vad kroppen, såhär kan vi ju inte ha det! Imorgon vaknar jag frisk som en nötkärna och glad som en lärka! Alright?

Hälsningar från Bitter-Gittan

Likes

Comments

Klockan har slagit 19 och enligt uret på min datorskärm innebär det att det är 13 timmar sen vi påbörjade vår resa hemåt. Plus den lilla nätta tidsskillnaden på sju timmar. Du som känner mig vet att jag inte funkar när jag varit vaken såhär länge men kroppen liksom bara går, packar upp väskor, stoppar i tvättmaskinen och bäddar sängen, men hjärnan är inte med. Ändå kämpar jag i det yttersta för att hålla mig vaken åtminstone till klockan 20 så jag kan få sova ordentligt inatt.

Resan hem gick bra men det är bra långt! Jag ägnade de dryga 10 timmarna åt att se två filmer, ett antal avsnitt serie, äta, äta, äta, sortera foton och plugga. Jag har fått bra med plugg gjort under resan - bättre än jag fick när jag var hemma och försökte kombinera plugg och jobb och ligger just nu bra till. Det känns lovande med tanke att jag inte riktigt vet hur jag tänkte när jag de kommande veckorna i februari har planerat jobba 80%, ha pass en kväll per vecka och samtidigt mina heltidsstudier... Tur det finns kvällar och helger.

Och ja, nu är det verkligen direkt tillbaka till vardagen. Linus är och storhandlar inför kommande dagars matlådeprep, jag fyller och tömmer tvättmaskin efter tvättmaskin och om tolv timmar är jag tillbaka på jobbet igen, som om ingenting hade hänt. Tiden bara flyger iväg (och med den flög även den bruna färgen). Ja brännan tycks även i år ha landat någonstans över Ulan Bator och jag längtar redan till sommaren och solens värme...

Likes

Comments

Nu är vi tillbaka där allting började, i Hong Kong. Vi lämnade Koh Lanta i fredags eftermiddag för övernattning i Krabi town och i lördags blev det tidig avresa till Hong Kong. Det var tre flygturbulenta timmar men vi kom fram hela, checkade in på hotellet och strosade runt på Hong Kong-ön. Det är skönt att vara tillbaka på trygg mark, för fjärde gånger på lite drygt ett år och det känns nästan som hemma. Nu vet vi hur det funkar med MTR och Octopuskort, var tunnelbanestationen ligger och hur linjerna går. Vi gick en sväng upp till mysiga Central och SOHO, åkte hela Mid-levels escalator och tog oss sen till botaniska och zoologiska trädgården, åt saftig hamburgare och hittade en butik med svensk design.

Vi valde att återigen bo på samma hotell då vi vet vad vi får för pengarna. Läget är relativt bra, kuddarna är sköna, rummen är små men fyller alla våra behov och prislappen förhållandevis okej för att vara i Hong Kong. För så är det, det är rätt dyrt här i stan. Eller ja, dyrt som en random europeisk huvudstad men jämfört med Koh Lanta där vi bott för 200-300 kronor natten och ätit för en hundring per person och dag så blir det en markant skillnad när hotellet kostar det fyrdubbla och maten cirka tio gånger så mycket. Mindre semester för pengarna helt enkelt, men samtidigt kul att få ett par dagar här.

Igår kväll mötte vi upp Christy för middag på en restaurang i området runt Central. Trevlig middag och trevligt sällskap men det gick ännu en gång upp för mig hur mycket mina kunskaper i det engelska språket bör uppdateras. Jag har tänkt på detta tidigare och sökt runt efter lämpliga studiecirklar och liknande men inte hittat något bra. Kanske sitter du inne på något tips..?

Idag har benen fått jobba, vi började dagen med att gå till piren för klassiska Star Ferry och åkte med den över till Kowloon, lunchade återigen på burgare, denna gång i Harbour City och gick sen från Tsim Sha Tsui längs Nathan Road upp till Prince Edward för shopping. Längs vägen köpte vi också den äggvåffla vi ännu inte provat och traskade runt i trevliga Kowloon park. Det är något jag verkligen gillar med Hong Kong, att trots att staden är så tätbefolkad och trång så finns det gott om mysiga parker och rekreationsområden. Idag när det dessutom var söndag var det gott om folk ute som umgicks, åt, dansade, tränade eller vandrade. Lite intressant fakta som jag räknat fram är att Hong Kongs befolkning är lika stort som drygt 70% av hela Sveriges invånarantal och samsas på en yta som motsvarar cirka 0,2% av Sveriges yta. När vi bor 22 personer per kvadratkilometer bor Hong Kongborna 6550 stycken per kvadratkilometer, vilket kan jämföras med cirka 2000 per kvadratkilometer i centrala (urban) New York. Till ytan är Hong Kong ungefär lika stort som Smedjebackens kommun...

Imorgonbitti går flyget mot Sverige och i Hedemora landar vi framåt kvällen. Då är det bara att storhandla, förbereda matlådor och kasta oss in i jobbvardagslivet igen. Oviljan till detta har nog aldrig varit större!

Likes

Comments

Igår lös solen med sin frånvaro stora delar av förmiddagen så jag fick gott om tid för plugg. Efter lunch for vi till Klong dao och mötte upp Viggo och Stella vid skolan, åt glass och hängde på stranden i väntan på yinyogan. Det har inte blivit någon löpning senaste dagarna, jag har varje morgon vaknat med huvudvärk och stel nacke, troligen som följd av en inte så trevlig kudde. Inatt sov jag med den något mer bekväma prydnadskudden som huvudkudde (hemma skulle jag aldrig ens rört en dylik av äckelhet men semester har en tendens att bryta sådana beteenden och jag gillar't!)
Huvudet känns i vart fall inte som en spelplats åt en hel symfoniorkester och jag har hunnit starta dagen med ännu ett 90minuters yogapass, denna gången flow/vinyasa. Jag önskar jag hade samma möjlighet till regelbunden och varierad träning på hemmaplan. Allra helst önskar jag mig en morgonpromenad och en kvällspromenad i 28 grader på stranden varje dag...
Nu ska vi njuta av sista heldagen här, fast den blir lite avhugggen när vi i eftermiddag åker till ett mer internetsäkert ställe för seminarium. I den bästa av världar fick vi ha sista solnedgången här på stranden. Imorgon hoppas vi på massor av sol som vi kan lapa och njuta av sista relaxingdagen innan vi imorgoneftermiddag åker till Krabi town och övernattar inför tidig lördagsflygning tillbaka till Hongkong. Äventyret börjar närma sig sitt slut och vemodigt är bara förnamnet... Dock känner jag ingen sorg för jag vet att det kommer komma fler liknande härliga resor framöver, det är nämligen bara upp till mig att bestämma. Var och en skapar sin egen lycka.

Likes

Comments

Nu har vi flyttat längre söderut på ön. Det känns som att tiden går lite långsammare här, tempot är lugnare och antalet svenska barnfamiljer är avsevärt färre. Stranden är också lite varmare, dagarna lite hetare och drinkarna vill jag minnas som hästlängder godare. Vi brukar hyra moppe för att ta oss runt på ön och det är ett stycke mellan Klong Dao och Klong Nin. Igår när vi och alla våra väskor skulle transporteras blev vi dock upphämtade av taxi från hotellet och jag fick 20 minuter av resa till att bara låta tankarna spela fritt medan vi susade fram på vägen. På något märkligt sätt, trots lukt från sopor och trots alla naturliga farthinder i kombination med undermålig stötdämpning så var jag så avslappnad och närvarande under resan.

Det är mycket som är positivt med att resa, att få upptäcka och ta del av andra kulturer, andra människors liv. Att få vidga sina perspektiv och att få utmana sig själv. Resa har för mig verkligen ett mervärde, det handlar inte bara om att bocka av ett land på kartan, att göra en weekend för att ”ha sett staden”, det handlar om att få uppleva landet, folket och kulturen. Det handlar om att få se lite av vardagen och inte bara stranden; även om den självklart också är fantastisk. Därför är jag lite ledsen att jag inte alltid har möjlighet att göra samma långresa som förra året, den här resan handlar trots allt främst åt att hinna plugga och sekundärt åt att få koppla av. Men därför blev jag också glad igår under bilresan när jag plötsligt kände den där närvaron, känslan av att plötsligt släppa den lite lätt stressade pluggsemesterkänslan och istället bara glida med. Det tog lite drygt två veckor och i år har jag inte förmånen att få stanna kvar i ytterligare sju, men hoppas få njuta av känslan åtminstone den kvarvarande veckan.

För det ger något mer när den känslan kommer. Det är den känslan som gett de minnen som gör att både jag och Linus, fortfarande och flera gånger per vecka kläcker ur oss till exempel ”åh, nu kom jag att tänka på när vi körde den där sista biten fram till sjön under första etappen med easyriders, när den där lille killen med den röda tröjan gick längs risfältet” eller ”åh, kommer du ihåg när vi åt bananblomma på restaurangen ute i buschen i Siem Reap”. Alla de där magiska små minnena som följer med i vardagen – jag älskar dem!

Jag älskar också hur mina resor ger mig nya perspektiv och öppnar mina ögon. Allt från det stora som studiebesöket på Angkor hospital for children som i det lilla att jag här inte rycker på ögonbrynen åt att se en hel thailändsk familj på fem personer susa förbi totalt hjälmlösa på en moppe i 60 knyck, inte ens om jag skulle se en västerländsk familj skulle jag reagera. Men hemma skulle jag bli arg om jag så såg en vuxen människa som inte hade vett att dra på sig cykelhjälmen! Perspektiv, i både det stora och det lilla.

På samma sätt förundras jag över hur jag kan vara rädd för att flyga eller för att ibland vara ensam hemma i trygga lägenheten om natten medan jag här kan njuta av att sitta obältad tillsammans med min resväska på flaket till en bil eller på en tuktuk. Kontraster – och de ger perspektiv på livet.

Jag hoppas och önskar så innerligt att jag kommer få ha hälsan, intresset och ekonomin så pass i behåll att jag kan få fortsätta att utforska världen och därigenom vidga mina vyer. Och jag hoppas att våra eventuella framtida barn kommer dela vårt intresse för att resa. Lika så hoppas jag att de en dag får chansen att spendera en längre tid utomlands. Kanske kommer de gå i skolan här på Koh Lanta, lära sig om buddhismen på riktigt, få ha idrott på stranden och äta exotiska frukter istället för äpple, äpple och äpple till mellis. Kanske kommer de välja att jobba som au pair i USA efter studenten och få en extra familj på andra sidan jorden. Kanske kommer de sticka iväg jorden runt den dag de sagt upp sig från sina första jobb. Oavsett vad så hoppas jag att jag kommer föra över den nyfikenhet på världen jag själv känner.

Med förhoppning om många spännande resor framöver – både stora och små, så planerar jag nu själv för sommarens äventyr. Just nu drömmer jag om att få utforska vårt eget vackra land lite närmre…

Likes

Comments

"Det känns som om jag borde blogga lite" tänker jag ibland. Och i nästa tanke tänker jag att jag har ju inget vettigt att skriva, inget av substans och inget som intresserar er där hemma. Men här händer så mycket av ingenting som intresserar mig. Hela dagarna är fyllda av värdefull tid av ingenting och tid utan substans.

Vi kliver upp på morgonen, inte vid sju när klockan ringer, men någon gång mellan halv nio och elva-beroende på vädret. Vi slänger i lite frukt och yoghurt i vår mixer och gör en smoothie på solmogen mango. Så lägger vi oss i varsin solstol, lyssnar på ljudbok, läser eller pluggar tills något annat dyker upp. Ibland är det där 'annat' en kurrande mage, ett stundande träningspass eller ett meddelande om att Viggo och Stella med familj är på väg nånstans och en frågan om vi vill hänka på. Annars ligger vi kvar där i stolarna, bryter av med ett dopp i havet, sitter på stranden och filosoferar, dricker en god fruktshake och äter en näve chips. När internetuppkopplingen tillåter streamar jag en föreläsning, annars läser jag ett kapitel ur FYSS eller Faskunger och plötsligt så är klockan kväll, vi kollar solnedgången, duschar, åker in till stan och äter något gott. Och så har ännu en dag passerat. Tid av ingenting flyger förvånansvärt fort och tre veckor känns som ett ynka ögonblick av tid när du ägnar dig åt just ingenting.

Igår firades det kinesiska nyåret och vi lämnade apans år till förmån för tuppens. Förra året inföll det kinesiska nyåret när vi var i delvis kinesiska Singapore och det var stort happening. Här var firandet något mindre men vi väcktes på morgonen av ett smatter av smällare och bjöds på lunch av hotellet. Det trevligaste med det var att vi delades lunchbord med ett pensionärspar som bor några dörrar bort. De påminde på något sätt om oss själva, men 40 år äldre. Hon som före detta sjuksköterska, han som anställd vid SSAB. De berättade om hur de kom till Sverige på 70-talet, vi delade reseminnen från Kambodja och Vietnam, diskuterade maraton, vikten av språkkunnande och en önskan om att hjälpa folket i de länder vi besöker under våra resor.

Efter lunchen kom en nätt liten regnskur som renade luften och framåt eftermiddagen gav jag mig ut på en löptur på Main road och strand. Målet var att springa en dryg timme och efter 70 minuter skrek kroppen på mig. Trots att solen var på väg ner var temperaturen närmre 30 grader och luftfuktigheten är inte riktigt den mina lungor uppskattar att springa i. Resten av kvällen spenderades sen tillsammans med 95% av öns barnfamiljer på ett ställe som heter Indianen. Där är det varje fredag eldshow med ett antal kids från svenska skolan som har uppvisning med pojor före den stora idolen - indianen drar av sitt nummer.

Häromdagen var vi inne på nyårsmarknaden i Saladan. Mobilbilder är det som bjuds, kameran lämnas ofta hemma - av bekvämlighetsskäl.

Och så dagen idag som istället för det inplanerade yinyogapasset började med huvudvärk (troligen som resultat av den utmanande löpningen i kombination med en väldigt ovänlig och opersonlig kudde). Till lunch sammanstrålande vi med familjerna Holmqvist/Ehn och Knutas på Klong Kong för chill, snorkling och kortspel. Väl hemma igen tog sig Linus till gymmet men jag och mitt huvud nöjde oss med en solnedgångspromenad i vattenbrynet.

Det är något magiskt med den där timmen mellan 17.30 och 18.30. Vattnet som dragit sig långt ut, solen som lyser så härligt färgstarkt, en bra bok i lurarna, sanden mellan tårna, det nästan kroppsvarma vattnet som slår upp mot underbenen och thailändarna som plockar musslor. Idag blev jag en del i letandet när jag slog mig i lag med en äldre tandlös thailändsk man som visade mig hur jakten gick till och som tackade glatt för mitt näppa lilla bidrag på tre snäckor.

Nu kvarstår bara två nätter här på Klong Dao innan vi på måndag flyttar till nästa hotell på Klong Nin, en strand längre söderut på ön. Där blir det fullt fokus på relax och goda mojitos. Planen fram till dess är att vara helt i fas med allt plugg för att sen ha några lediga dagar innan torsdagens seminarium.

Likes

Comments

Vädret har inte riktigt varit med oss de här första dagarna på Koh lanta, någon enstaka timmes sol per dag och då ej sammanhängande men vi har i alla fall försökt nyttja tiden och varit ute så mycket som möjligt. Idag har det dock varit riktigt gråtråkigt och regnigt så jag har spenderat stora delar av dagen på Slow Down längst ner på Klong Dao och inte gjort mycket annat än ätit och pluggat. Jag har kollat ikapp de föreläsningar som gått, förberett för första wikiuppgiften och ja.. ätit. Nog för att vi ännu inte varit borta alltför lång tid men det är ändå skönt att ibland bryta av thaimaten mot västerländsk mat, men prisskillnaden är enorm. Som exempel gick gårdagens lunch med Massaman och mangoshake respektive vitlöks- och pepparstekt kyckling med ris och ananasshake på en bit under 300 baht (cirka 70 kronor) medans dagen hamburgare, burritos och cookieefterrätt kostade mångdubbelt mer. Så nog går det att leva billigt här - men också dyrt. I övrigt är det träningen som varit vår största utgiftspost såhär långt. Linus köpte tvåveckorskort på gymmet och jag några enstaka klipp, vi har provat på yoga och igår eftermiddag körde vi tabata på skolgården.

För så länge solen lyser med sin frånvaro är det så våra dagar ser ut: plugg, träning och god mat. Ändå bättre än att vara hemma i Svedala, så klart.

Likes

Comments

Jag har just kommit hem från dagens träningspass; 45 minuters promenad på stranden kombinerat med tio minuters meditation.
Igår sprang jag tio kilometer på löpband på gymmet. Det var inte bara toksvettigt och grisjobbigt utan resulterade också i en smärtande vänsterhäl. Så när Linus nu på eftermiddagen drog till gymmet sa jag "det blir ingen träning för mig, jag ska bara ta en liten promenad". Och så slog det mig att mina lugnt traskande kilometer längs stranden plus det faktum att jag satte mig ner mitt på stranden, med benen i kors och armarna vilandes i knäet och lyssnade på Headspace är minst lika mycket träning som gårdagens sprungna mil. Det finns inget mer eller mindre bra träning, bara mer eller mindre utmanande. Att aktivt meditera är något av det mest utmanande för mig. Det är svårt och jobbigt men också givande och stimulerande. Och när jag efter de där tio minuterna reste mig och gick tillbaks till hotellrummet fylldes jag av en större stolthet än efter gårdagens löpning. Stolthet över att jag lyckats slappna av trots alla människor som gick förbi mig och garanterat tittade på mig. Trots att det blåste så sanden blästrade huden och trots att jag genom lurarna hörde barnskrik och -skratt. Det är ett lyckat träningspass om något!

Utsikten jag "vaknade upp till" när jag efter tio minuter öppnade ögonen.

Likes

Comments