Vardag, Personligt, Kärlek, Tonåringen

Jag avskyr skräckfilmer. Tycker inte om att bli skrämd och ogillar zombies. Med andra ord är Halloween på Liseberg inget för mig. Visst det är fint med alla pumpor och väldigt höstligt och det är helt fantastiskt ljus-och ljudsatt. Och med ett helt fantastiskt PA-system vilket kan få vem som helst att kissa på sig.

Några bra bilder hann jag få iaf innan mörkret lade sig. Det är sanslöst snyggt med allt ljus och hur dom spelar med skuggor när det väl är mörkt är det inte min grej. Efter olyckan är mitt mörkerseende sanslöst dåligt och jag misstänker att min syn i det stora hela är lite sämre numera. Kan iofs beror på insättningen av medicinerna i nuläget.

I det stora hela hade hela familjen en jättebra dag förra lördagen på Liseberg. Tonårsdottern åkte Lisebergsbanan med minsta bonusbarnet ett par gånger, jag höll mig undan zombies, svärföräldrarna spelade på chokladhjul (och vann TRE stjärnvinster!) och R var iväg och kollade zombies med stora pojken. 😃

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hus & Hem, Psykiatri, Personligt, Elvanse, Tonåringen, Vardag

Jag är hemma igen. Sjukskriven. Läkaren vill fokusera på insättningen av medicinen och både f-kassan och arbetsgivaren är helt inne på det innan vi kör igång med arbetsträningen. Det är bara gilla läget och lyssna på kroppen som måste få vänja sig vid medicinerna och doser som skall regleras. Jag hade inte en tanke på andra biverkningar än massiv huvudvärk och ett lätt illamående som jag fick förra gången jag satte in Elvansen. Så den ångesten som plötsligt finns med i bilden dygnet runt är helt ny.

På något plan har jag accepterat att gilla läget, att tvingas ta det lugnt för att kroppen säger ifrån. Samtidigt har jag en enorm inre stress och prestationsångest. Jag upplever mig klar i huvudet. Psykisk ohälsa har jag men jag är inte farlig eller störd. Men jag är rädd att människor skall uppleva mig sådan. Jag har min ADHD och den gör att jag hör och ser allt. Jag är alltid medveten om vad som händer och sker runtomkring mig. Det är som att hjärnan och ögonen alltid är snäppet före och registrerar och scannar av allting.

Min PTSD gör att jag är väldigt rädd för plötsliga ljud eller att bli skrämd. Då går kroppen upp i full stress, huden svider och det känns som att hjärtat rusar (vilket det inte gör).

Jag är inte suicid och har aldrig haft några sådana tankar. Inte heller är jag någon som skär mig. Däremot så har jag tatuerat mig en hel del för det har liksom dämpat ångesten när det gjort psykiskt ont.

Idag har jag fixat lite här hemma. Gjort lite höstfint och så. R har jobbat och därefter är det inflyttningsfest på nya kontoret och ja, jag känner mig både lite ensam och hängig. Jag trivs inte med att vara ensam just nu och han är ändå en trygghet och ett stöd för mig och jag hade önskat han var här. Men jag är ingen person som kräver massa saker av min partner. Eller jo, det är klart jag gör det men inom rimliga och sunda gränser. Inte heller vill jag vara en person som kväver min partner. Det är inte sådan jag är.

Likes

Comments

Personligt, Musik

Jag har alltid älskat musik. Ända sedan liten och jag har ärvt intresset från min mamma. Än idag får jag gåshud över hela kroppen av att höra Bee Gees ”Saved by the bell”. Jag har alltid älskat röster och Robin Gibbs röst var en utav dom mest fantastiska jag hört.

Vid 10-11 års ålder upptäckte jag Depeche Mode och föll som en fura. Idag lyssnar jag på dom då och då men räknar mig inte längre som en Devotee (deras fanatiska trogna fanskara). Däremot sitter samtliga medlemmarnas födelsedata och fullständiga namn fortfarande inpräntat i hjärnan. Alan Charles Wilder föddes 1 juni 1959 och valde hoppa av bandet efter Songs of Faith and Devotion turnén 1993. Bara så att ni vet liksom... 😉

Musik är något som kunnat sätta ord på känslor jag inte själv kunnat och därför är musik väldigt känsloladdat för mig. Det finns viss musik/artister som framkallar ångest hos mig och det finns musik som jag mår bra av. Av någon underlig anledning som jag inte förstår är Darins skiva ”Fjärilar i magen” just en sådan som funkar väldigt bra. Hörde den i en reklam på Spotify när den släpptes och efter det har jag den sparad som spellista där. Jag säger underligt för att det är rätt långt ifrån vad jag lyssnar på i vanliga fall. Five Finger Death Punch, Combichrist och Amorphis är rätt långt ifrån Darin om man säger så.

En annan artist och speciellt en skiva som funkar bra och är väldigt neutral för mig är Sisters of Mercys samlingsplatta ”A slight case of overbombing”. Sisters är egentligen rätt mörka men jag har inte någon som helst relation till dom och har egentligen aldrig lyssnat speciellt mycket på dom men ändå haft koll. Såg dom live 1993 i London men mer än så har det inte varit.

Jag har en del vänner och bekanta som jobbar med musik i olika former men det är aldrig något som imponerat eller lockat mig. Jag är fortfarande mest fascinerad av att en människa kan headbanga, spela gitarr/bas, fortfarande veta vart dom är i låten och inte ramla in i trumsetet....

Likes

Comments

Hälsa, Personligt, Psykiatri, Elvanse, Adhd

Det känns som om jag går sönder inombords. Ångesten äter upp mig och jag får ingen hjälp av psykiatrin förutom medicinering. Jag är klar i huvudet och älskar arbetsträningen men ångesten sätter stopp för det.


Min läkare kommer med största sannolikhet avbryta min arbetsträning och skjuta upp den tills mina mediciner är ordentligt insatta och jag har hittat rätt dos. Och förhoppningsvis får jag snart en psykolog som kan hjälpa mig reda i saker och ting och ge mig verktyg att hantera ångesten.

Idag slog det mig för första gången att jag haft ångest sedan barnsben. Så fort det var något (skolstart mm) så ballade magen ur fullständigt. Och så har det fortsatt genom åren. Jag har kallat det magnerver, men har det varit något stort på g så nog fasen har magen ballat ut.

Den här stora massiva och dagliga ångesten är ny för mig. Enligt min läkare så är ångest en väldigt vanlig biverkan vid insättning av centralstimulantia. Så det är väl bara gilla läget för stunden.

Dagen som gick bestod i besök hos min sjuksköterska inom psykiatrin för kolla blodtryck mm. 120/80 så det var exemplariskt bra. 😃

Jag hade en himla-massa-jättemycket ångest inför besöket hos psykiatrin men det la sig lite efteråt.

Dom vill att jag skall försöka observera när och om jag märker av när Elvansen går ur kroppen samt göra ett nytt försök med sömnregistreringen för att så småningom kanske kunna få ett kedjetäcke.

Och mitt i alltihop....så känner jag mig jävligt ensam. 😕

Likes

Comments

Personligt, Musik, Sociala medier, Vardag

Just nu blottar många kvinnor sitt allra innersta och delar med sig av det till omvärlden under #metoo

Jag funderade länge och väl om jag borde skriva något. Om jag ville dela med mig. Om jag var stark nog. Men jo. Here goes.

Jag träffade en man när jag var 22 år gammal. Han var en tämligen världsvan musiker och några år äldre, 34. Jag föll som en fura där och då på Hultsfredsfestivalen och vi inledde en hetsig, passionerad och extremt destruktiv relation redan samma kväll. Så småningom visades hans temperament. Nekade jag honom sex tog han stryptag på mig. Ibland när jag grät och ville lämna honom så väste han i mitt öra; -”jag hittar dig alltid. Oavsett vart du är och med vem du knullar. Du kommer alltid tillhöra mig”.

Mitt starkaste minne från honom är när jag satt på hans hotellsäng och jag hade skurit mig i underarmarna, helt förtvivlad och gråtandes och bad honom släppa taget om mig och låta mig gå. -”Aldrig” svarade han och slickade bort blodet från mina ärmar.

Den mannen gjorde som han ville. När han ville och hur han ville. Han är en offentlig person och han har en kvinnosyn man blir mörkrädd av.

Nu är det ett par år sedan jag träffade honom. 2015 kanske. Jag sökte mig underligt nog tillbaka till honom i många år för jag kände att han var mitt öde och den jag förtjänade. Jag utvecklade PTSD efter relationen med honom och är idag fortfarande trasig pga honom. Minsta lilla ljud som skrämmer och överraskar svider och gör ont i hela kroppen och puls och hjärta skenar.

Vid ett tillfälle för ett par år sedan sprang jag på ett par turister från samma land i Europa som honom. Jag bröt ihop fullständigt. Total panikångest och jag rasade ihop på golvet inne på skönhetsavdelningen inne på Åhléns. Ljud och dofter triggar. Platser likaså.

Om några månader fyller han 55 år och bara någon dag efter fyller jag 43. Och såren verkar aldrig läka helt.

Så ja. #metoo

Likes

Comments

Psykiatri, Personligt, Elvanse, Adhd

Det är dags för höjning av min adhdmedicin Elvanse. From idag äter jag numera 50 mg istället för 30 mg. Jag hade hellre sett att det här var klart, att jag låg på rätt inställd dos när jag började arbetsträna. Med knappt 2 veckors framförhållning gällande besked om arbetsplats att träna på och startdatum så hade kroppen i princip bara hunnit säga hej till medicinen.

Huruvida den massiva ökningen av numera daglig ångest är pga medicinering eller pga arbetsträningen vet jag inte. Jag har som sagt var ingen psykologkontakt som kan hjälpa mig rensa och reda ut härvan med alla känslor och tankar just nu.

Jag har varit hemma i 2 1/2 år. Minst. Om jag har ångest som biverkan på medicinen, ångest för nytt jobb och arbetskamrater, ångest för att medicinen inte skall hjälpa mig eller om det är själva resan som ger ångest vet jag inte. Det enda jag kan göra är ventilera med mina nära och kära men jag får ingen professionell hjälp.

Vad som är än mer skrämmande är hur lätt psykiatrin kommer undan. Dom tre vanligaste centralstimulantia som skrivs ut för ADHD är tänkt som en del utav en behandlingsplan där bla terapi skall ingå. Jag har ätit alla tre nedanstående preparat och jag har alltid fått jaga både hjälp och behandling själv.

Likes

Comments

Hus & Hem, Trädgård

...i trädgården. 😂

En satans jäkla massa svamp dessutom. Roade mig med mig med ett trädgårdsverktyg och fick upp hela svamppaketet. Konstigt nog rätt rogivande att sitta där och plocka bort. Katterna var dock måttligt roade och ville gå in. 😂

En förvirrad maskros blommade oxå. I mitten på oktober. På västkusten. Skumt.

Likes

Comments

Hus & Hem

Så här ser vårt sovrum ut just nu. För mig och min adhdhjärna är det en alldeles för rörig fondtapet med kalla färger och två stora byråer (Malm från Ikea) som sängbord. Jag hade hellre haft lägre sängbord där för att det inte skall se så trångt ut.

Bonusbarnens rum har en brunare tapet som jag upplever som mycket lugnare. Dessutom är golvet annorlunda och ja, våra ekfärgade möbler skulle passa bättre i det rummet. Tanken är nya små sängbord i samma serie den Ikea. Och så våra byråer på väggen nedanför fotändan av sängen.

Men R säger nej och vill inte. Och allt jag vill är att hitta lugnet. Och få landa lite. Få vara med och bestämma och känna att ”det är vårt hus”. Och så tycker jag det är kul att möblera om. Det har jag alltid gjort. 🤓

Det finns mycket att greja med både invändigt och utvändigt när man har hus. Och jag vill att han känner att det är vårt hem. Att vi är två i det här förhållandet och tar hand om och älskar varandra och vårt hem. Oavsett vad. ❤️

Likes

Comments

Hälsa

Jag hör dåligt. Det är inte snack om den saken. En del toner/ljud/prat hör jag inte alls medans andra hör jag men hör fel. Sedan några år tillbaka dras jag även med något som heter Tuba Aperta. Öppetstående Trumpetgång på vanlig svenska. Mitt högeröra tycker inte om mig.

Läker ut av sig själv inom ett halvår sa dom. Det gjorde det inte.

Nedan finns lite info jag hittade på Google.




Så vad gör man? Jag upplever att jag hör dåligt. Vårdcentralen sa att det låg inom det normal men en viss avvikelse på höger öra. När jag pratar hör jag mig själv tillbaka in i högerörat och in i huvudet. Oerhört störigt. Och ofta upplever jag att jag pratar högt när jag i självs verket tydligen pratar rätt lågt. Underligt det där.

Enligt hörseltestet gjort på Vårdcentral i Göteborg så är det ju en viss avvikelse men inte mycket hävdade sköterskan. Men om jag upplever att jag trots allt har problem.

Men hur gör man för att gå vidare?

Likes

Comments

Hälsa, Personligt, Psykiatri, Vardag, Adhd, Elvanse

Tanken har hela tiden varit att jag skall åter i arbete, både från läkarnas sida men framförallt min. Redan förra hösten försökte jag få till ett rehabmöte men tack vare omsättningen på enhetschefer inom äldreomsorgen i stadsdelen jag jobbar på så rann allt ut i sanden. Så ungefär sedan i våras har jag klättrat på väggarna och varit i stort sett helt fit-for-fight.

Jag har nu lämnat hemtjänsten helt och istället gått tillbaka till förskolans värld. Jag är ju ändå trots allt utbildad barnskötare. 

Tanken från början var att jag skulle samåka med R till stan och jobbet men så blev tyvärr inte fallet. Han har själv börjat nytt jobb och samåker med sina kollegor. Åka med honom hade underlättat mycket och gett trygghet. Istället har jag haft rätt massiv ångest i stort sett konstant känns det som.

Det är som alltid. Med nästan allt. Jag har en inre rädsla för att göra fel. Som nu. Försova mig vid arbetsträningen. Komma försent. För min adhd har genom åren hjälpt mig klanta till det och gett mig en hel del skäll (grundskolan). Jag har fått höra hur dålig jag är. ”Varför jag inte är som alla andra. Alla andra kan ju”. Så numera överkompenserar jag. Är extra noggrann. Extra extra. För att det inte skall bli fel och för att ingen skall kunna säga ”du har gjort fel”. För att det gjort ont så många gånger innan.

Adhdn har självklart hjälpt mig många gånger oxå men det är mest i vuxen ålder. När jag väl hade fått diagnosen och förstod varför jag inte fungerade som alla andra och hur jag skulle hantera det. Men grunden till mitt inre och självkänslan lades så långt mycket tidigare.

Hela veckan har jag vaknat redan vid 04 trots att jag inte behöver gå upp förrän vid 06. Dels är jag livrädd att försova mig men spåren från PTSD finns kvar. Jag är skiträdd för att vakna och bli skrämd av larmet. Jag har vaknat och varit så rädd och känt mig som ett jagat djur. Så numera vaknar jag antingen med en rädsla för att försova mig eller rädsla för att bli panikslagen av själva alarmet. Om det lockar att gå och lägga sig på kvällen? Nej.

Jag har snart ätit Elvanse i en månad och skall inom kort gå upp till 50 mg per dag. Medicinen funkar bra och underlättar helt klart arbetsträningen. Just nu är det mycket intryck, många nya namn att lära sig och nya miljöer. Men jag står pall. Jag är trött på eftermiddagen när jag kommer hem men det är inte direkt konstigt när man vaknar vid 04... 😉

Likes

Comments