Psykisk ohälsa, Adhd, Elvanse

Med handen på hjärtat så vet jag inte riktigt om det är värt det här med medicinering mot min adhd längre. I nuläget är det mer på minussidan än plussidan. Jag har dagligen rätt massiv ångest som yttrar sig i kraftiga bröstsmärtor, ett hjärta som upplevs som det rusar ( men inte gör det) och hjärtslag som hörs bultande i öronen. Jag är i grunden en lugn och stabil person som tacklar problemen allt efter dom kommer och har lärt mig genom livets alla hårda smällar att det inte hjälper att hetsa upp sig och blir arg för saker och ting. Det går inte snabbare eller ger mig mer pengar bara för att jag blir arg eller oroar mig. Och det är där jag och min kropp eller hjärna nu krockar. Jag går inte omkring och oroar mig eller ältar saker. Jag är inte rädd för människor och backar inte i allvarliga situationer utan bibehåller lugnet. Ändå får jag massiva ångestpåslag numera när jag skall åka buss, gå på möten, handla, gå till Apoteket, träffa kompisar osv. Situationer som varesig är hotfulla eller jobbiga egentligen.

Jag kvalar dock inte in på diagnosen social fobi då jag inte undviker saker som ökar eller ger ångest. Jag gör det ändå. ”Exponeringsterapi” tänker jag och stångar huvudet envist blodigt mot vardagen som numera gör allt ondare.

Häromkvällen fick jag en panikångestattack när jag skulle lägga mig. Ehrm... jahopp liksom. Why now? Jag förstår inte min kropps reaktioner och jag är numera rätt övertygad om att det är framtvingat på kemisk väg via min adhdmedicin Elvanse.

Men när är det nog? Hur länge är det värt det?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vardag, Hus & Hem

Jag börjar allt mer komma till ro och landa här hemma. Jag funderar på hur man skulle kunna möblera och göra det hemtrevligt och jag har ju iaf energi och orken att göra det.

I köket vill jag t ex ha bort den vidrigt fula plastmattan, ny färg på köksskåpen och sedan måla väggarna. Och så bort med den rutiga vaxduken på köksbordet. Ett jättefint bord under vaxduken och som bara behöver oljas.

En ommöblering vad gäller sovrum på ovanvåningen är oxå något jag funderat på men sambon är tyvärr inte är så pigg på det. Inredningsmässigt skulle det rummet passa mycket bättre än det vi har. Med risk för att låta flummig, men det finns ett helt annat lugn där. Andra golv, annan fondvägg. Och allt skulle passa så bra ihop med våra ekmöbler vi redan har.

Och så några enkla tunnare gardinerna i vardagsrummet. 😃

Likes

Comments

Personligt, Psykisk ohälsa, Bloggen, Sociala medier

Bilden ovanför är hämtad från Google och säger egentligen allt. Anledningen till varför jag bloggar. Varför jag inte tiger.

Jag har i stort sett alltid varit väldigt öppen om min psykiska ohälsa. Där och då en gång i tiden kände jag mig så inihelvete jävla ensam i den att jag bestämde mig för att ”om jag är öppen om den kanske JAG kan hjälpa någon”.

Och ja. Det har jag gjort genom åren. Jag har fått höra hur stark jag är som vågar berätta men jag har aldrig sett det så. Det har liksom alltid varit så självklart för mig. Om jag kan hjälpa EN person så är jag nöjd. Då har jag iaf gjort det. Jag har berättat om adhd och att den kan se så olika ut. Om alla diagnoser som finns och vad som är typiskt för dom. Om alla mediciner. Jag har ätit dom flesta och har koll på det mesta. Hur ångest känns för mig. Självmedicinering och destruktivt beteende.

Jag är inte ensam och jag vill att människor skall släppa fördomen att det är fult att må psykiskt dåligt. Jag kommer gång på gång på mig själv med att ursäkta mig. Jag känner att jag skäms och vet precis hur jag kommer bli behandlad så fort läkaren på akutmottagningen frågat vad jag äter för mediciner. För när jag svarar ”Elvanse för adhdn, Sobril för ångesten och Imovane för sömnen” så blir läkarens inställning helt annorlunda. Jag har upplevt det så många gånger innan men det är lika jobbigt varje gång. Skam. Förnedrande. Vad är det som säger att jag inte kan få allergichocker, bryta ben eller problem med hjärtat bara för att jag har adhd? Ändå är det så jag behandlas om jag besöker en akutmottagning. Så fort dom får reda på att jag äter psykofarmaka ändras deras inställning och dom går direkt på psykspåret.

Jag är numera väldigt påläst kring psykisk ohälsa eftersom jag alltid strävat efter att hitta rätt verktyg för att kunna fungera i vardagen och inte bli bortmedicinerad av en psykvård som inte vill något hellre. Adhd skall behandlas med kombinationsbehandling. Medicin och terapi. Förslagsvis KBT men finns även andra lite nyare alternativ. Två år senare har jag fortfarande inte fått träffa någon psykolog på min mottagning. Men mediciner har dom pumpat ut...

Jag är väldigt restriktiv med mina mediciner. Senaste tiden har varit tung och jag vet inte hur det ser ut framöver vad gäller medicinering. Men Elvansen som jag äter för adhdn hjälper mig verkligen. Men frågan är om det är värt att äta den om ångesten kommer bli så kraftigt förhöjd av den.

Likes

Comments

Personligt, Adhd, Elvanse

Jag gjorde som planerat; hoppade över Elvansen idag och jodå, även om jag haft ångest under dagen så var det avsevärt mycket mindre. Frågan är hur man går vidare. Om jag ändå inte kan fungera i vardagen MED medicinering för adhd pga ångest som biverkan, varför skall jag då medicinera?

Mitt mål är och har alltid varit att ha en fungerande vardag. Med eller utan medicin spelar ingen roll, det viktiga är att det funkar. Att jag funkar. Och det gör jag inte nu.

Frågan är hur jag går vidare nu. Tankarna är många och stora och jag försöker bromsa adhdn i mig och inte ta några förhastade beslut.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Vardag, Adhd, Personligt, Elvanse, Hus & Hem

Två månader senare med Elvanse är jag beredd att ge upp. Medicinen. Inget annat. Ångesten blev övermäktig nu ikväll och imorgon tänker jag testa en dag utan adhdmedicin för att försöka bena ut vad som är vad.

För när ångesten kommer som en käftsmäll när jag bäddar rent i sängen vid läggdags är det inte bara ”lite ångest” längre. Det tog mig en stund att inse men det här ikväll lutade mera åt en panikångestattack.

Jag förstår det inte. Fram tills ikväll har jag kunnat se ett mönster. Att jag får ångestpåslag när jag skall göra saker. Åka buss, läkarbesök, shoppa, träffa kompisar osv. Men jag gör sakerna ändå och därmed kvalar jag inte in till att ha social fobi. Jag låter inte ångesten hindra mig. Jag ligger inte hemma i fosterställning - jag biter i det sura äpplet och gör det ändå.

Men ikväll var annorlunda. För ikväll ökade ångesten så markant att det inte längre bara var ”lite ångest”. Och jag kunde inte koppla det till något. Möjligtvis skulle det kunna vara att jag får gå och lägga mig ensam ikväll för sambon jobbar sent (som planerat). Dottern är visserligen hemma men jag tycker inte riktigt om att sova själv eller vara ensam vuxen på kvällen/natten i ett hus jag inte känner mig trygg med ännu. Onödiga paniktankar kanske men jag som är uppvuxen i lägenhet vet inte vad jag skall göra om något händer i ett hus. Inbrott, vattenläcka,larm eller kanske brand. Vad skall jag göra?! Kan det vara det som triggar igång panikångesten? Att inte veta. Eller att vara ensam?

Eller är det något annat?

Godnattmedicin intagen iaf. 2 Propavan, 1 Sobril och 2 Imovane.

Peace out. 😊

Likes

Comments

Vardag, Psykisk ohälsa

Jag älskar hösten och alla dessa färger. Färgerna. Jag älskar framförallt den där röda underbara färgen och när solen lyser på bladen. Vackert.

Nu är vi dock inne i november och frosten har kommit och många av träden har tappat nästan alla sina löv. Det är frost på morgonen, sambon behöver skrapar rutorna på bilen och jag har börjat använda benämningen frysihjälkallt igen. För är det något jag gör så är det fryser. Året runt. Men givetvis mest på vintern. Jag är inte skapt för kyla helt klart. Nu har jag iaf sett till att köpa mig en ordentlig vinterjacka igen. Ambulansmännen klippte ju upp min vinterjacka när jag voltade med fyrhjulingen och det är väl det som svider mest med hela olyckan. 😂 Min vinterjacka is no more.

North Bend är iaf ett favoritmärke sedan tidigare så det blev en sådan igen. Både vind och vattentät så det skall nog funka bra här på västkusten.

Medicinmässigt så äter jag nu alltså Elvanse för Adhd och Sertralin för ångesten. Samt Stesolid som ångestdämpande. Tyvärr har jag dock en hel del ångest fortfarande och vet fortfarande inte om det är en effekt på medicinen eller om jag bara är väldigt ångestfylld just nu.

Jag är i nuläget sjukskriven november ut och det för insättning av mediciner och ställa in den rätt. Önskar bara det hade funkat bra direkt liksom.

Likes

Comments

Adhd, Personligt, Psykisk ohälsa, Vardag

-”Har du ADHD?! Men det märks ju inte!!”

Så många gånger jag fått höra det. Och så många gånger har jag förklarat att ADHD ser olika ut hos olika människor. Och att det finns vad jag kallar ”pojk-adhd” och ”flick-adhd”. Pojkarna är oftast högt och lågt och jag brukar kalla dom Duracellkaniner. Flickorna är oftast tystare och tjejerna bär oftast allting inom sig. Därav mycket självskadebeteende. För att ersätta den psykiska smärtan med en fysisk.

Min adhd har alltid yttrat sig så att hjärnan aldrig kopplar av. Jag ser allt, hör allt och registrerar allt. Det innebär dock inte att jag minns allt... 😂

Det finns så många sjukdomar och diagnoser som inte syns på utsidan men likväl finns dom där och såå många människor går omkring och lider i det tysta. Hade jag t ex brutit armen hade jag med största sannolikhet blivit gipsad och människor runt omkring mig hade blivit medvetna om att ”oj, hon har nog ont” och förhoppningsvis varit lite försiktiga runt min arm.

Ta fibromyalgi t ex. Min absolut bästa vän har det. Det är ett kroniskt smärttillstånd och kan liknas vid reumatism men det finns ingen behandling för det. Det är t om i det läget att när man har värk i kroppen och lämnar blodprover (viket jag gjort) för att fastställa/utesluta reumatism, så hoppas man på att det faktiskt ÄR reumatism för det går att behandla. Där finns det mediciner. Mot fibromyalgi finns inte mycket. Där testar man t ex antidepressiva för det KAN ha effekt. Min vän fick hallucinationer av dom tabletterna (Venlafaxin) hon fick och slutade rätt omgående. 

Vad vill jag få sagt med detta då? Jo. Alla människor vi möter bär på en historia. Ett liv. En ryggsäck med minnen i. Någon kan ha suttit i fängelse, andra kan ha varit med om krig. Det finns sjukdomar som syns och andra inte. Även om jag ser glad ut kanske jag går sönder inombords. Damen med rullatorn behöver säkerligen hjälp av från bussen men jag kanske behöver hjälp med annat. Som inte syns. Tyck inte synd om mig, men behandla mig med respekt.

Behandla alla människor med respekt. Du vet inte vilken kamp som är deras eller vad dom har i sin ryggsäck. 

Take care peeps. ❤️

Likes

Comments

Hus & Hem, Personligt, Psykisk ohälsa, Vardag, Katterna

Av någon anledning verkar jag och John Blund vara inne i en kris just nu. Eller ja... tekniskt sett har vi ju varit det i flera år egentligen. Jag somnar inte på egen hand utan tar insomningstabletter för det men just nu verkar sömnen liksom extra ytlig. Och jag vaknar alldeles för tidigt. Eller ja. 07:30 är väl egentligen inte sååå tidigt men om man ändå inte har några måsten så borde kroppen liksom slappna av tänker jag och kanske vilja sova längre?

Jag misstänker att det har med mina nya mediciner att göra. Mediciner som jag fortfarande är i insättningsfasen utav men redan känner mig hoppfull av. Elvansen (adhd) hjälper där jag behöver den och Sertralinen (ångest) gör sitt. Antagligen behöver doserna regleras lite framöver men jag känner ändå att jag har en stadigare stabilare grund att stå på nu. Och framförallt, jag är fortfarande jag och inte någon speedad pundarbrud.

Vi har våra rutiner här hemma. Framförallt jag och katterna då. Sambon jobbar och dottern har höstlov och är nere hos sina farföräldrar i Malaga med bästa kompisen. Underbara människor och jag är så glad att vi har kvar dom i vår närhet. ❤️ Här hemma är i nuläget +3 grader ute så det är rätt oki att få bilder skickade till sig från dottern som den nedan.

Men rutiner ja. Jag kallar katterna Patruller av olika slag. På morgonen är dom givetvis Godmorgonpatrullen och framförallt då Mellie. Helst skall hon ligga ihopkurad på min arm, borra ner näsan och det är väldigt viktigt att jag håller om henne. På kvällen är det då Godnattpatrullen och oftast Mellie men även Bebisen skall natta mig. Det är sällan jag får vara ifred iaf. Vi har även Toalettpatrullen, Skeptiskaklubben och Inspektionspatrullen. 😂

Men ja. För att återgå till rubriken och första bilden. Morgonrutiner. Och eld. Jag brukar gå upp på morgonen, göra rent i spisen (jag säger spis men det är säkert en kamin men jag lär mig fan aldrig det) och tända en brasa. Värmer lite gott och lite småmysigt att pyssla med. Sedan är eld väldigt vackert men efter en väldigt kortlivad pyromankarriär i 10-års åldern och diverse kontakter med Rammstein har jag numera en sjuhelsikkes jäkla respekt för eld.

Så. Kamin eller spis? Ugn? Plåtgrej man kan elda i?

Likes

Comments

Adhd, Elvanse, Personligt, Vardag

I nuläget äter jag 50 mg Elvanse för min ADHD och 50 mg Sertralin som är en antideppmedicin som skall ha god effekt mot bla ångest och även hjälpa vid PTSD.

Jag har insett (eller ja, det har snarare varit en nödvändighet för att överleva och inte gå ner mig fullständigt) att inse jag behöver medicin. Dom här sorters medicinerna är mitt insulin och jag kommer antagligen behöva dom livslångt.

Vad jag även behöver livslångt är förståelse och kunskap om ADHD. Hos ANDRA människor. Mina nära och kära men även människor i det stora hela. ADHD dras tyvärr fortfarande med en ful stämpel och dåligt rykte och används alltför ofta som skällsord. -”Jävla dampunge”. -”Ååååh jag får fan damp snart”. För mig är det där ord som går rätt in i hjärtat och sårar något oerhört.

Jag är inte mindre värd bara för att jag har ADHD mm och medicinerar med diverse psykofarmaka. Jag är inte sjuk i huvudet. Jag ser och hör allt som ni andra gör. Jag är snart 43 år. Jag har varit gift. Jag har en 16- årig dotter. Jag är inte helt tappad eller har tummen mitt i handen. Men jag ser och registrerar mer än vad ni utan ADHD gör. Mina sinnen är alltid på högsta alert och vid dagens slut är jag ofta rätt trött.

Jag har själv inga större problem att sitta stilla och ta det lugnt. Det kan däremot inte mitt huvud. Där är ALLTID något på gång. Tankar, planer, idéer. Hjärnan stannar är aldrig. Och därför behöver jag narkotikaklassad insomningsmedicin. För det är den enda som stängt av hjärnan min.

Good night peeps! 😘

Likes

Comments

Katterna

Det vankades dusch här hemma för pälsbollarna idag. Bebisen (på översta bilden) tycker inte alls om det och gör sitt bästa för att komma undan medans Mellie gillar läget och är stilla men protesterar högljutt.

Nu går dom omkring här hemma och blänger lite skeptiskt på mig och jag misstänker att det är läge att sova med stängd sovrumsdörr inatt. 😉

Det brukar ta några timmar och sedan har dom förlåtit mig och är mammiga igen. ❤️

Eftersom jag själv har pälsdjursallergi så är jag den första att yttra mig om schampot Allergenius. Det hjälper faktiskt! Mina nysningar har i stort sett försvunnit helt sedan jag började med schampot.

Så det rekommenderas varmt! 👍

Likes

Comments