View tracker

Kom nyligen hem från gymmet. Var helt ensam under större delen av tiden, vilket var fett! Är ganska slut i överkroppen nu och det är skönt. Vill inte ens lyfta armarna men gör det ändå, ibland måste man ju.

Har jobbat hela helgen så min helg började väl idag antar jag. Sov dock inget vidare och vaknade väl en gång i timmen eller nåt, men lyckades somna om.

Det är otroligt trist väder ute också, grått och fult. Regnigt och kallt, inget happy weather direkt och humöret faller lika snabbt som regnet gör. Men har trevligt sällskap i alla fall som kanske gör det hela lite bättre.

"Do you ever think of me, when you lie?
Lie down in your bed, your bed of lies
And I knew better, than to look in your eyes
They only pretend, you would be mine
And you know how you made me, believe
You had me caught in every web, that you weaved
But do you ever think of me, when you lie?
Lie down in your bed your bed of lies"

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Jag kommer aldrig kunna dö med dig för jag tror det där med kärlek inte är min grej

Jag kommer aldrig kunna se på dig mer för jag tror att den där tiden tagit slut för dig 

Nån gång i livet måste jag förstå vem du är och att du inte riktigt känner så som jag gör 

Och alla känslor måste lämna min själ innan jag förstör mitt liv du vet du känner mig väl"

Likes

Comments

View tracker

Kom nyss hem efter ett, vad jag tycker, intensivt pass på gymmet tillsammans med Jonas, Sebbe och Emma. Fokus på armar. Fyfan. Jag får knappt upp byxorna nu bara för att jag är så djävulskt mör i armarna. Så jävla skönt!
Kommer förhoppningsvis vara helt förlamad imorrn också, älskar den känslan. Älskar att ha ont på det sättet.

Är helt slut. Svag som fan är jag också, nästan pinsamt men man måste ju börja någonstans liksom och då får jag väl stå och skämmas en stund. I längden är det ju värt det, som tur är.

Nu är det dusch och sängläge som gäller.

Likes

Comments

Åh, vad jag älskar girlpower-böcker! Där tjejerna bara flippar och gör precis vad de vill, utan minsta tanke på konsekvenserna. Där de bara viftar bort andra personer i liknelse med en irriterande mygga en varm julikväll liksom.
Ett litet samtal och vända en annan människas värld upp och ner. Dra igång en rå, jävla superpayback till de som förtjänar det.
Jag vet inte varför jag blir så exalterad av såna böcker, även filmer? Kanske vill jag vara likadan? Jag har ingen aning. Blir otroligt taggad i alla fall. Ligger i sängen, eller var jag nu än befinner mig, och hejar på tjejerna som fan!
Kanske vill jag också flippa lite, leva fan och fucka upp andras tillvaro istället för att ägna all min tid till att göra den mer uthärdlig.
Jag känner egentligen inget behov av hämd av något slag längre. Jag är nästan jobbigt tillfreds med mitt liv nu och det kanske är det som stör? Tryggheten. Jag har aldrig känt den tidigare. Det är förvirrande, lite skrämmande.
Någon eller någonting kan plötsligt rycka undan mattan under fötterna på mig och jag faller pladask och får förmodligen börja om på noll igen.

På senare tid har jag gett mig in i mycket märkliga saker som tidigare skulle ha gjort mig sjukt skraj. Men nu? Ingen större reaktion egentligen. En smäll i en tegelvägg, ett mindre, ganska lindrigt utbrott. Det var det enda resultatet. Jävligt ovanligt och märkligt kan jag tycka. Jag som brukar bli näst intill sinnessjuk av mindre saker.
Jag har ingen aning egentligen. Hänger inte riktigt med mig själv och den utvecklingsfas jag verkar befinna mig i, men å andra sidan uppskattar jag den. Jag tror att det är det här som kallas att bli vuxen. På riktigt.
Lillgammal har jag alltid varit. Alltid tagit hand om andra, nästan känt att världens och omgivningens överlevnad hänger på mig. Det är en tung tanke, som alltid, så länge jag kan minnas, har funnits någonstans i bakhuvudet. Jag har alltid varit lite utav en bullmamma, visserligen barnlös, samtidigt som jag nästan lyckats förvandla mina vänner till något substitut för barn. Trots att jag inte ens är säker på att jag vill ha några. Det är ingenting som lockar. Inte nu. Aldrig varit.
På samma gång så har jag ändå ett otroligt stort kontrollbehov och ett grovt behov av att ta hand om andra. Jag tror det har lite med uppväxten som medberoende att göra, som det så fint kallas.

Jag känner hur som helst inget behov av att utförda någon slags hämdkupp, som för bara något år sedan. Det är märkligt att inte längre känna något direkt ogillande gentemot någon efter att ha haft det i kroppen i så otroligt många år. Jag kan dock känna känslorna väldigt tydligt om jag tänker mig in i tidigare situationer, men att pressa in en annan människas ansikte i en vägg känns inte lika lockande som förr.

Jag har många gånger gått förbi mina tidigare evigt svurna fiender och bara... Inte längre brytt mig. Det är tomt liksom, varken hat, avsmak, obehag eller något annat finns i kroppen. Bara någon neutral känsla, lite likgiltighet kanske. Jag vet inte. Jag är bara avslappnad. Det känns konstigt, men otroligt skönt!

Det är fascinerande att följa sin egen utveckling, i alla fall när det går åt det bättre, hälsosammare hållet. Vägen till lycka är lång, men inte omöjlig. Lycka kanske man inte ska säga heller, välmående låter bättre.
Och... Jag mår bra. Fan, jag mår ändå jävligt bra!
Tack livet, och tack mig själv, för att vi äntligen är på samma spår och har samma mål i sikte. Det är skönt att vara enad.

Men på samma gång som jag känner mig näst intill tillfreds med livet så har jag upptäckt att jag blivit otroligt aggressiv, tålamodet brister fortare än tidigare och det krävs inte mycket för att det ska tända till. Jag har svårt att sätta fingret på vad det beror på, jag släpper sällan ut det dock. Inte så att det drabbar någon annan i alla fall. Men sen beror det också på var jag befinner mig. Är jag på jobbet så håller jag masken ordentligt och andas mig igenom det eller trycker det åt sidan fram till jag slutat. Det går nog över så småningom i alla fall. Trots att det bara brinner i kroppen så finns i alla fall tillräckligt mycket vett kvar i huvudet för att jag ska kunna prioritera rätt och det känns jävligt tryggt!

Likes

Comments

N o v e m b e r.
Ny månad och nya chanser.

Oktober var utan tvekan en märklig månad. Jag började den med att med sjukt stora kliv gå ur min trygga comfortzone och ge mig in något som får det att krypa i kroppen av rädsla. I vanliga fall. Det här med utveckling är också en mycket märklig sak, nödvändig dock.
Allt som allt har oktober varit ganska instabil men jävligt härlig på sitt sätt.
Lite som en bergochdalbana liksom. Läskig och härlig, lite ångest, lite lycka. Lite av allt helt enkelt. Ångrar ingenting heller, som det ska vara.

Nu är det november och med tanke på hur fort tiden går numera så är det 2016 innan jag ens hinner blinka. Så fort känns det som att tiden går.

Jag var hos min morbror igår tillsammans med mamma och Peter, det var någon middagsbjudning för alla mammas syskon och respektive. Och sen jag då, som precis slutat ett 24h-pass på jobbet, lite lätt medvetslös och fruktansvärt frustrerad, trött och småsur. Men det gick över och hela kvällen och sent in på natten satt vi och skrattade. Jag lyssnade på barndomshistorier från när de var små. Måste säga att det är ett under att de fortfarande lever med tanke på hur mycket sjukt de hittade på. Framförallt är det ett jävla under att mormor och morfar blev så gamla eftersom de dagligen fick en mildare variant av hjärtattack pga sina barn...
I bilen hem pratade jag med en utav mina morbröder (har 4) om yrken och sådant. Har alltid tyckt att han har ett spännande jobb, han har haft flera olika men alltid med samma inriktning, dvs psykiskt sjuka och olika former av behandlingshem med mera. Jag frågade vad han hade för utbildning och det var undersköterska i grunden och sen massa lösa kurser. Jag tror att jag möjligen har en aning om vad jag vill bli nu. Jag har ju alltid tyckt om människor. Eller tyckt om och tyckt om... Alltid varit intresserad av människor är väl mer rätt kanske. Någon form av psykiatriker kanske, behandlingsterapeut? Jag vet inte riktigt. Men något inom vård och omsorg, lite tyngre än personlig assistent, vilket också kan ta ordentligt på psyket och framförallt humöret ibland, men jag är nog ganska stabil, har lätt för att hålla humöret i schack också. Min svaga sida är att jag inte kan hålla mig tillräckligt distanserad ibland (ganska ofta) till de som mår dåligt, jag vill gärna "laga människor", men det är ju också något man kan härdas från. Utveckling som sagt. Temat i mitt liv, haha.
Jo, mycket börjar bli klart numera och det är skönt.

Likes

Comments

Fyfan vad mycket man får reda på om sig själv när man inte ens försöker. Jag analyserar alltid mig själv, andra och ja... Allt egentligen, vilket är jävligt farligt haha.
Blev analyserad av Leos vän, en portugis som snart är färdigutbildad psykolog och idioten prickade rätt på allt han sa och såg saker jag aldrig ens tänkt på men som stämmer. Mitt kontrollbehov till exempel, jag har alltid varit medveten om det och vetat varför till en viss del. Men inte riktigt 100%. Har funderat vidare på allt det där också och nu, för en stund sen så upptäckte jag en annan sak också.
Jag har alltid varit en jävel på att hitta grejer, alltså, om någon inte hittar något så gör jag det ganska snabbt. Jag har spenderat större delen av morgonen med att leta efter en keps och kommit på mig själv med att leta på de mest ologiska ställena (för andra) men för mig är det helt troligt.
Jag öppnade t.ex frysen och kollade... Haha. Sen så tänkte jag att "vafan, ingen kan vara så jävla dum i huvudet". Sen när jag stod böjd över ett element och kollade så slog det mig att det är för fan inte kepsen jag letar efter. Det är sprit... Jag blev alltså 4-12 år medan jag letade. Vilket jag alltid blir när jag tänker vidare på det. Bara att jag aldrig upptäckt det.
Det är därför jag letar på så sjuka ställen och nästan alltid hittar det jag letar efter. Jag använder samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Enda skillnaden är att jag inte längre smyger. Men jag är alltid nervös. Asså FAN vad sjukt. Vad skadad jag är haha. Utan att veta om det. Eller jag vet ju att jag är sinnessjuk, men uppenbarligen hade jag inte en aning om hur mycket haha. Vilka jävla spår.
Fast själva letandet i sig är ju ganska bra eftersom jag nästan alltid hittar det jag letar efter. Har ännu inte hittat kepsen men är långt ifrån färdig. Känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag inte kommer att släppa det heller.

Fan vilket inlägg... Jaja, gratisterapi.

Likes

Comments

​Har äntligen börjat med ett par av bilderna jag tog på Leah för typ en månad sen. Nu när jag äntligen har tid.
Älskar alla bilder, hon är så himla fin, prinsessan! 

Likes

Comments

Tror jag sovit hemma två gånger på fyra veckor. Men idag ska jag i alla fall hem, ikväll. Har spenderat tidigare dagar med en blandning av folk, Harald, Leo, Linnea och Jonas. Igår spenderade jag större delen av dagen tillsammans med Leos mamma också. Vi gick en nästan fyra timmars promenad runt i stan och tittade på naturen, pratade, fikade och jag hade otroligt trevligt!
Innan dess har jag spenderat större delen av tiden tillsammans med Harald. Har klippt honom, vi har bakat, lagat mat. Pannkakor typ tre gånger i rad bara för att han nyss lärt sig flippa pannkakan i luften haha. Har även hjälpt till att städa och rensa lite hemma hos honom.
Idag vaknade jag upp hos Jonas, och nu är han i skolan och jag sitter och glor lite på Friends och leker med Noxy/Noxie (katten), vet inte hur hennes namn stavas haha.









Likes

Comments

Jobb väntar om en halvtimme så ska strax ge mig iväg.
Gjorde nattpannkakor tillsammans med Harald vid 2-tiden inatt haha. Somnade som en stock vid fyra och vaknade strax efter 8 av mig själv.

Att vakna upp till ett genuint leende på morgonen kan förgylla hela dagen.
Men nu ska jag springa iväg och göra lite nytta :)


Likes

Comments

Kom hem idag för första gången på ungefär två veckor. Har ingen som helst ro i kroppen nu heller så jag har lagat mat (grillat), tvättat två maskiner och hängt ut tvätten på tork, gjort i ordning i köket och fyllt diskmaskinen samt diskat det som inte fick plats där i. Nu funderar jag oå om jag ska färga håret eller inte. Orkar jag?

Imorrn är det jobb som gäller, ett dygnspass som börjar 17.00 och innan dess hoppas jag på att få njuta lite av solen som enligt yr.no ska visa sig imorrn. Har varit rätt så fint väder idag också för den delen, men har inte kunnat njuta av det riktigt.


Likes

Comments