Nu har det gått 100 år sedan jag skrev sist. Jag har tänkt skriva så mycket så många gånger, men aldrig riktigt tagit mig tiden att öppna min dator.

Sedan sist har jag varit i skolan igen. Haft föreläsning och fantastiska diskussioner som vanligt. Tiden går så fort när vi är där, så det känns så konstigt när vi sätter oss på tåget och åker därifrån igen. Jag skulle kunna vara där så mycket mer och så mycket längre.
Det har även blivit vinter på riktigt. Vinter med mängder av snö och kyla, och även några soldagar, men vid det här laget har nästan allt regnat bort igen. Det uppskattas inte.
Jag har fått julkänsla, jag julpyntar, bakar och städar allt vad jag hinner med mellan förkylning, jobb och skola. Första och andra advent har passerat, jag har gått på julmarknad i ösregn och inhandlat de flesta klapparna. Snart är det jul, och det innebär att det då är mindre än en månad till jag lämnar svensk mark. Biljetter och boende är bokat nu! Det är overkligt att kunna titta i almanackan och ha en faktiskt datum. Den 23 januari så lämnar jag och tre kurskompisar svensk mark för tre veckor i Brasilien innan vi beger oss mot Bolivia.

Jag är så redo att åka nu, samtidigt är jag otroligt stressad över allt jag ska hinna med innan dess. Jag har inte ens en ryggsäck att packa i än. Och jag vet än mindre vad jag behöver ha med mig och inte. Tidigare har jag bara åkt på charterresor med mina föräldrar i enstaka veckor. Enda längre vistelser jag gjort har varit i stugan eller i fjällen. Vad kommer jag att sakna hemifrån? Vad kommer vara överflödigt? Jag scrollar igenom packlistor och resetips nästan varje dag. Jag vet inte, kanske gör det mig mer stressad? vilka kläder kommer jag att använda? Jag vet ju att klimatet är ungefär som svensk sommar där jag kommer bo, men kommer jag ha mer nytta av shorts eller byxor? Alla dessa frågor gör mig snurrig. Jag hoppas att de snart får ett någorlunda svar, och att jag lugnar ner mig lite snart.

Nu väntar en fullpackad vecka. Åker till mina kusiner imorgon och tillbaka till skolan på onsdag. Utöver det så vill jag gärna ha lite tid hemma, lite tid till vänner och lite tid till att göra andra nödvändiga saker. Vi får se vad jag hinner med dock.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Bilder från dagens lunchpromenad

Jag har kommit igång att jobba igen. Skönt att få in lite rutin i vardagen, att ha något att göra annat än att skrota omkring hemma. Igår var jag dock ledig för att ta resevaccin inför resan. Det var en aning traumatiskt då jag absolut hatar nålar, men jag överlevde och är nu ännu ett steg närmare att åka. Jag har en spruta kvar att ta, sedan fattas i princip bara flygbiljetten. Allt det här känns fortfarande så overkligt. Om exakt 3 månader börjar våra gemensamma spanskastudier i Cochabamba, Bolivia. Det är bara drygt två månader kvar till jag lämnar svensk mark för mitt livs äventyr!

Jag har även insett att jag faktiskt har uppskattat kylan denna höst och vinter. Normalt brukar jag vara less innan första snön har kommit, men nu längtar jag efter snön och jag älskar att ta promenader i den krispiga luften. Jag var ute och promenerade på min lunchrast idag och det var verkligen så skönt med den friska luften, och att känna kylan nypa i kinderna och näsan. Det gav mig mycket energi och jag blev så glad Jag vet inte om det beror på att jag vet att jag missar det mesta av vintern i år, eller så har jag helt enkelt börjat uppskatta vintern mer igen.
Jag insåg idag att jag kommer missa hela skidsäsongen och att pulsa i snön och uppleva fantastiska norrsken i stugan, vilket faktiskt gör mig lite ledsen. Men jag ska göra det bästa av den vinter jag får. Jag ska gå på många promenader, försöka hinna med att åka lite skidor i alla fall och jag ska dricka massor av varm choklad! Jag kanske inte hinner med någon stugresa, och de där längdskidorna jag suktat efter att köpa får vänta till nästa vinter, men å andra sidan är jag på andra sidan jorden när alla här hemma börjar bli less på vintern och kylan och så kommer jag hem lagom till våren. Det blir nog bra det.

Likes

Comments

Jag är hemma väldigt mycket nu, i brist på jobb som timvikarie. Även om jag längtar varenda dag efter att få komma ut och jobba så har jag massor av tid att ägna till kursen. Googla, läsa, ta reda på saker. Och jag måste säga, att ju mer jag läser, ju mer peppad blir jag på att åka iväg. Sydamerika ligger så långt bort, det är så främmande för mig som i princip bara har varit på resor i Europa tillsammans med mina föräldrar en vecka under sommaren.

Just nu håller vi på med en bok som heter Pengarna eller Livet av Anika Agebjörn. Boken handlar i princip om Sydamerikas ursprungsfolks sätt att se på livet, Sumak Kawsay. Jag tycker att det är så otroligt intressant att läsa och jämföra med vår svenska ursprungsbefolkning - samerna. Jag har växt upp delvis i fjällen, med samiska vänner och släktingar. I övrigt har skogen varit mitt hem. Naturen ligger mig därför varmt om hjärtat, och det gör lite ont att se hur man skövlar skog, förstör vattendrag och natur med gruvnäringen, hur städer växter sig allt större och andelen som bor på landet blir färre. För mig är tystnaden en stjärnklar höstkväll, bruset av en fors eller jokk, vindens sus i trädtopparna, ljudet av stövlar över en myr och den friska luften uppe på ett fjäll självklar och så viktig för mitt välmående. Men boken gjorde mig påmind att detta är långt ifrån självklart för de flesta.
Till exempel så pratade jag med en vän om det här för några dagar sedan. Hon är uppväxt i stadsmiljö och det är där hon trivs bäst. Hon berättade att när hon åkte med mig upp till min stuga förra vintern fick hon panik av mörkret, tystnaden och att inte ha teckning på telefonen. Hon såg inte alls samma tjusning i det som jag gör.

Allt fler tappar kontakten med det fantastiska som naturen har att erbjuda. I boken står det "De riskerar att förlora den känsla av att uppgå i ett större sammanhang som naturen kan ge, och därmed också förståelse för livets krafter och vad som kan hota dem." Jag håller med till 100%. Tanken på att det är stadsbor som kanske aldrig har fått uppleva naturen som bestämmer vad som ska hända med vår natur och tar sig friheten att förstöra den gör mig upprörd.

Det är just det här som Sumak Kawsay - vivir bien - det goda livet innebär. Grundprincipen innebär att man ska leva och uppnå harmoni i relation till sig själv, till andra runtomkring en, till den övriga naturen (Då man anser att människor också är en del av naturen) och till en andlig dimension. Man ser heller att man producerar varor i liten skala, då det gynnar både människan och naturen i samhället. När man väljer att producera i större skala med global, och även nationell import och export sitter oftast de bestämmande långt borta och kan inte tillgodose de behov som finns lokalt.
Att producera mat och andra varor regionalt och lokalt ger en större kontroll av varorna, man kan tillgodose alla i samhället, det blir minskad import och export vilket är bra för miljön och människor i ett samhälle får större chans att påverka. Man värderar också att återanvända, för att minska behovet av en råvara och energi.

Tänk vad fantastiskt att kunna leva såhär. Tänk om vi i Norrland kunde få ha större kontroll över skogarna och gruvnäringen, istället för att det ska styras från södra Sverige. Mycket av skogsskövlingen och gruvnäringen sker på samernas mark. Mark som de använder som renarnas betesmark. Tänk om de kunde få ha ett finger med i spelet om vad som händer på deras mark, istället för att det ska bestämmas från södra Sverige, som egentligen inte har något med saken att göra.

Än så länge har jag bara kommit halvvägs i boken, men den berör mig så mycket och ger mig så mycket tankar att jag känner att jag vill reflektera över dem. Det kommer säkert komma upp mer tankar kring boken. 

Likes

Comments

Ungefär en gång per år får jag ett otroligt sug efter att blogga, att dela med mig av mina tankar och erfarenheter till andra på internet. Kanske är detta en sådan period igen, eller så är detta faktiskt på riktigt. Det händer en del saker i mitt liv just nu, saker som inte tillhör min vanliga vardag, saker som jag känner att jag dels vill dokumentera för att jag själv ska kunna se tillbaka på det i framtiden, men även för att jag vill att andra ska få ta del om vad jag gör.

Ett av mina mål under 2017 är att plugga spanska. Ett annat är att utsätta mig för situationer som jag inte känner mig helt bekväm i. Så i våras sökte jag en kurs på folkhögskola. En kurs som handlar om barn, rättvisefrågor och Latinamerika. Det har visat sig att det var ett fantastiskt beslut att trycka på "skicka" och lämna in min ansökan. Jag är ärligt talat stolt över mig själv.

Under det kommande året kommer jag resa fram och tillbaka till södra Sverige för att träffa de övriga kursdeltagarna och gå på föreläsningar, ha viktiga diskussioner och umgås. Under vårterminen kommer vi sedan att resa till Latinamerika och Bolivia för att studera spanska och sedan göra fältstudier hos en organisation som har fokus på barn och ungdomar. När vi kommer tillbaka är tanken att var och en ska ut och föreläsa om våra upplevelser. Allt detta - Att resa, träffa nya människor, vara aktiv i diskussioner, prata ett främmande språk och dessutom att föreläsa är så långt utanför min comfort-zone som det bara går att komma, något jag alltid har velat göra men som har känts för avlägset för att jag ska klara av det. Det mest fantastiska i det här är att det känns så bra. Det känns som att det är utmaningar som jag kan klara av. Under de senaste månaderna har jag överträffat mig själv så många gånger och jag längtar så mycket mellan varje träff att få sätta mig på flyget och åka ner till skolan igen.

Denna resa som jag gör, och ska göra är något som jag vill dela med mig av. Jag vill ah en plattform att samla mina tankar och erfarenheter på. Förhoppningsvis kan denna blogg bli en sådan plattform.

Kram på er och ha en fin dag.

Likes

Comments

Förlåt för varierande kvalitet på bilderna.

Idag har varit en dag då jag gått runt och längtat så ofantligt mycket till sommaren, till varma sommarkvällar med släktingar, ljusa sommarnätter, varmt sommarregn, dofter av miljoner blommor, fjällvandringar och båtturer. Längtar efter att åka till vår stuga där vi spenderar den mesta tiden av somrarna bland mygg och knott tillsammans med släkten.

Förra sommaren var nog den bästa sommaren jag haft, även om jag inte tyckte det då. Jag var förvirrad och stressad över vad jag skulle göra efter studenten, fick hastigt avliva en häst jag tyckte så mycket om och tyckte egentligen att jag inte hann med något av vad jag ville med den sommaren. Men att se tillbaka på sommaren så var den underbar. Jag levde där och då och hade inga krav. Spenderade mycket tid med människor jag tyckte om och mådde egentligen bara bra. Önskar att den här sommaren som kommer blir lika fin, även om det känns som en evighet bort.

Likes

Comments

Egentligen är jag väl inte ett så stort fan av det här med nyårslöften, eller ens "mål" för den delen heller, eftersom jag tenderar att bli besviken och arg på mig själv om jag inte lyckas hålla mina förväntningar, som dessutom oftast är skyhöga och näst intill omöjliga att nå.

Trots detta har jag funderat och kommit fram till några saker jag skulle vilja åstadkomma under år 2017. Det svåra kommer bli att inte sätta så stora krav på mig själv.

Under 2017 vill jag:
- Spendera mindre tid vid dator och mobil och mer tid på att läsa böcker och måla.
- Utmana mig genom att utsätta mig för saker jag inte är helt bekväm med, som att vara bland mycket folk.
- Plugga spanska, antingen i Spanien eller via universitetet.
- Börja spela valthorn igen.
- Inte pressa mig själv.
- Vara nöjd med det jag åstadkommit istället för att fokusera på det jag inte gjort.
- Fotografera mera
- Umgås mer med människor runt om kring mig.

Likes

Comments

Har under de senaste 2 åren skapat ett flertal bloggar med insikten av att börja blogga, men jag har aldrig kommit längre än att trycka på "Skapa" och göra en design. Jag har egentligen inga ambitioner med den här bloggen, jag vill mest ha en plattform att dela med mig av mina tankar, saker jag gör och bilder jag tar, så vi får se hur långt jag kommer denna gång.

Hur som helst, ni lär nog känna mig bättre under tidens gång. Men kan ju i alla fall berätta att jag heter Linn, är 19 år och jobbar som förskolepedagog på två mysiga förskolor några mil utanför Umeå. På den lilla fritid som jag har över gillar jag att hänga i stallet, sjunga och spela musik.

Jag hoppas att ni ska trivas! Kram!

Likes

Comments