Så tänker nog Leia flera gånger per dag.

Det är sällan jag är utan Leia. Jag brukar inte ha några problem med att ta med henne dit jag ska. Hon är så lätt att ha med. Dessutom har jag inte ett behov av att lämna henne hemma eller och skötas om jag inte ska då på något snabb ärende som att föra Alex till jumppan, tandläkare eller något sånt. Annat är det med Alex, han lämnar mer än gärna hit hem och kan tycka det är lite jobbigt om vi ska någonstans. Om det inte är till något roligt ställe då förståss. (roligt enligt honom)

Nåväl, jag tror Leia är inne i någon fas just nu. Mornarna och kvällarna är som värst. På morgonen ska hon vara i min famn konstant. Har henne även nu i famnen sålänge jag skriver detta inlägg, haha. Jag slipper inte själv på toaletten heller. Hon är även såhär åt Suuni. Sen om någon kommer hit, spelar ingen roll vem det är, och dom går ut, så går hon till dörren och gråter. Separationsångest? Bara famnen duger. Det kan bli lite intensivt, speciellt då hon gråter väldigt ofta. Jag tror att det är en fas som det alltid tycks vara, eller så är det något med att hon har börjat ta små steg utan stöd.

Vi ska annars slopa spjälsängen nu. Vi hittade av en bekant som hade en barn säng till salu. En låg säng, som vi ska börja ha henne att sova i. Och nej, hon kommer inte att falla ur den. Den kommer att vara fast med vår säng och väggen. Men hon har inte trivsta i spjälsängen, och vi kan inte ha henne med oss och sova heller mer då man är rädd att hon ska falla ur sängen. Får se när vi börjar med det då hon är inne i en sånhär fas. Vi får helt enkelt pröva oss fram. Har också läst lite om nattningen. Har också funderat på dethär med amningen. Amma på kvällen i vardagsrummet, ha fasta tider (typ kl 20.00 gröt, sen borsta tänderna, pyjamas, sen amma i vardagsrummet) sen lägger man ner henne i sin egen säng då hon ännu är vaken, lugnar, har på myslampa, och försöker på detta sätt få henne att somna. Men inte till bröstet. Jag vill ju börja ha bort amningen nu också men nu när hon har denhär fasen så är hon fastklistrad i bröstet och vill inte äta någon mat alls. Någon som har gjort liknande med nattningen? Eller hur brukar ni göra?


Nu ska jag mysa med lilltösen, surprise!

Ha en underbar helg alla!
Vår helg ser ut som så, Alex far till sin pappas idag och imorgon blir det kalas i Vasa.


Jag håller annars på att sälja Leias babykläder i storlek 68, främst Newbie så hör av er om ni är intresserade.
Hon har jätte mycket kläder, båda barnen har! Men så såg syrran dessa plagg på FB loppis och jag kunde inte motstå.
Hur fina är inte dessa? Perfekt till våren. Tröjan och byxorna är Newbie.
Kjolen är ganska stor storlek 86 så den får hon ha i senare skede, men den är ju så otroligt fin! 


#nouw30daychallenge

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tänkte önskar er en God morgon här från sjukstugan. Dunder förkyld, sjuk hals och helt otroligt tungt huvud. Tack och lov ingen feber, än.

Hade just blivit frisk från min förkylning sen fick jag en dos av den på nytt men snäppet värre denna gång.

Skulle jag bara få vila och sova som sjukling så skulle det vara lite lättare, men man har fortfarande rutiner som ska följas och barnen ska underhållas. Alex ska till förskolan, Leia ska man leka med och underhålla.

Påtal om Leia. Hon har ju börjat ta små steg nu som då. Ska man köpa vinterskor åt henne nudå? Hon har ju endast tossor ännu att ha på fötterna utomhus. Och vad ska man satsa på för skor i vinter vår? Jag har funderat på kavat skor. Erfarenheter? Berätta gärna! & skulle ni vänta med att köpa vinterskor tills hon går mer?

Igår gjorde jag annars en beställning av Cindy (ni hittar henne på instagram under namnet @gjordavcindy) och har länge velat köpa en vår mössa åt Leijsan med en fin stor rosett på. Skickade och frågade och sände exempel bilder, några timmar senare var den färdig redan och nu väntar jag på att den ska levereras. Är jätte nöjd & kommer absolut att göra flera beställningar av henne.


#nouw30daychallenge

Hur fin är inte den då? 😍

Likes

Comments

Godmorgon på er ✨
Först & främst vill jag börja med att tacka er för alla fina kommentar från gårdagens inlägg. Värmer verkligen ens hjärta! Fina ni ❤️
Jag älskar att få fin respons och kommentarer i alls dess slag, dock publicerar jag aldrig inlägg för att folk ska tycka synd om en hit och dit för det behöver jag inte och det vill jag inte. Jag är nog inget offer för något, jag är bara så brutalt ärlig.

När jag bestämde mig för att börja blogga så hade jag ett krav av mig själv, som inte på något sätt har varit svårt att följa heller för den delen, och det var att inte förfina något. Jag tänker inte lägga ut en fel eller falsk bild över något jag skriver om. Dels för att jag är inte bättre än någon annan, jag avskyr att läsa bloggar var det bara luktar falskhet och hur vissa förfinar allting. Sen om man inte klarar av att läsa ärliga bloggar som min, så är det ganska så enkelt, läs den inte.

Folk kan säkert börja fundera vissa gånger varför jag väljer att publicera det ena och det andra. Och visst får man spekulera, det ska man ju! Men jag brukar säga att jag är som en öppen bok. Jag kan prata om t.ex allt jag har varit med om utan några problem. Jag tycker om att få prata och berätta mina erfarenheter och mina upplevelser. Främst för att få hjälpa andra i liknande situationer t.ex. och sen för att jag inte har något att dölja.

Jag försöker inte laga min blogg till någon stor blogg som ska bli toppad inom dom fem mest lästa bloggarna. Jag gör detta för att det är kul och jag har ett behov av att skriva av mig och har valt att få dela med mig av det åt er läsare.
Sen så får jag mejl nusomdå och folk på stan som skriver/berättar hur mycket dom gillar min blogg och att vissa inlägg skulle dom ha kunnat skrivit själv, det värmer en & jag gillar när folk uppskattar det man skriver. Det är ju ett stort plus!


De om de. Min förkylning har kommit tillbaks. Jag var flunssig för någon vecka sen och hann inte bli frisk heller innan den var tillbaks. Jag hoppas jag hinner bli frisk innan operationen i börjane av februari.

Ha en bra Onsdag alla! 💜


#nouw30daychallenge

Likes

Comments

Jag har nu fött 2 barn till världen. Jag gick upp mellan 20-30kg bägge graviditeterna. Jag gick ner en stor del av dom kilorna rätt snabbt. Inte konstigt att man fick löshud.

Jag har väldigt svårt att tycka om min kropp efter 2 graviditeter. Jag har svårt att tro att magen speciellt ska bli bra med endast träning. Helst av allt skulle jag vilja operera den. Att vistas på stränder på somrarna i bikini har jag inte gjort på flera år och har inga som helst planer på att göra det nu heller. Tanken på att vistas på en strand i bikini gör att jag får ångest. Jag tackar gudarna att simdräkten har blivit poppis igen och att det faktiskt finns snygga sådana!

Att man blir ledsen när man ser på sin mage händer dagligen. Säkert 10 gånger per dag. Men på något sätt försöker jag väcka lite mera fina känslor med in i bilden och tänker att jag har faktiskt fått äran att bära 2 barn. Min kropp har fixat det. Tänk, det är ju helt sjukt fint! Berättelsen är så otroligt fin men utsidan är så mycket mindre fin i mina blåa ögon.

Jag skulle nog inte ljuga om jag sa att jag inte drömmer om dendär fina platta magen. För det gör jag. Men jag har även accepterat att jag en gång i tiden hade en sådan, nu ser den annorlunda ut.

Folk kanske tänker att vad är nu detdär att bry sig om? Har du nu int Linn viktigare saker att tänk på? Och klart som sjutton har jag viktigare saker att tänka på. Men faktum är, att detta är en av domdär sakerna som gör mig så förbaskat ledsen.

Min kära lilla kropp vad jag är hård mot dig.
Men så tacksam över att ha fått bära 2 barn.
Jag ska nog lära mig att älska denna kropp också.

Först tänkte jag inte publicera bilden längst ner. Men för att börja acceptera och älska, så måste man våga möta rädslorna först. Så tänker jag.

Jag bryr mig vad folk tänker. Jag tänker alltför ofta att folk ska tycka att ens mage är äcklig. Att den är ful. Jag vet att jag inte är ensam om detta.

Trots detta så har jag bikini på mig i simhallerna, villan. Känner mig stark nog att ha bikini på mig när jag har mina två barn brevid mig, när jag har en sambo som säger åt mig att jag är fin. Hos sambon känner jag mig trygg och vågar visa.

Med träning och med att ändra mitt tankesätt så hoppas jag att jag själv ska lära mig att acceptera mig själv. Jag duger nog.




#nouw30daychallenge

Likes

Comments

Jag tror att det finns många där ute som mår psykiskt dåligt.
Det finns dom som inte vill ta emot hjälp, dom som inte är medvetna om att dom behöver hjälp.
Dom som inte vill räddas, dom som tror att det är en svaghet att be om hjälp.

Jag har mött på några som jag kan pricka av i varje av åvanstående.
Jag blir upprörd. Jag förstår inte riktigt detdär. Varför vill man må dåligt? Varför vill man inte skaffa hjälp då man faktiskt kan må bra av det? Jag tror inte att det liksom finns dom som vill må dåligt. Inte hur länge som helst. Eller?

Det har blivit så vanligt i dagens läge. Det är alltför många som mår dåligt idag. Varför?

Sen kommer årstiderna. Man kan inte undvika dem. Hösten kommer smygandes.
Det börjar bli mörkt. Folk börjar må dåligt och blir trötta.
Vintern är för lång. Det är kallt, det är mörkt 24/7.
Sen kommer våren då de flesta brukar bli pigga men andra som börjar må dåligt.

Jag minns jag mådde jätte dåligt i ett skede för ca 5 år sen. Jag for till en privat klinik och det första dom sa var att dom skulle ta massa blodprov på mig. Det visade sig vara vitaminbrist. Något så enkelt att åtgärda.

Det kommer att komma prövningar i livet. Hur tar du dem?
Jag har haft massa uppförsbackar i mitt liv. Jag har varit deprimerad, jag har mått dåligt. Jag har varit på bristningsgränsen massor av gånger. Men det är inte före jag tog tag i problemen och skaffade hjälp som jag började må bättre. Jag vet inte heller om jag tror på medicinering. I vissa fall ja. Men jag tror man måste gå i grund och botten med varför man mår dåligt först, bearbeta dom känslorna. Det kan ta månader, det kan ta år. Men man ska inte ge upp. Du kommer att må dåligt under en behandling för alla dom känslor och prövningar som du har blivit utsatt för som har gjort dig att må dåligt, så kommer att komma upp igen för att du ska kunna bearbeta dem och bli fri från dem. Men ge inte upp. Det kommer att komma den dagen då den tunga stenen faller från din axel. Då du känner en lättnad, du gråter, inte för att du är ledsen utan för att du klarade det. Och du kan se detdär ljuset som du inte hade trott att du skulle ens se glimten av.

Sen tror jag mycket kan grunda sig på hur du tar alla motgångar. Det gäller att inte ge upp så fort. Fast det säkert känns som ett lättare alternativ ibland. Men jag kan säga som så, det känns så otroligt bra att få må bra. Och det är inte svårt. Men det ska komma inifrån. För nog sjytton är det skönt att få vakna på morgonen och vara tacksam och att man få må bra, man har något att se framemot. Jag känner också att jag kan ta en motgång mycket bättre nu, och jag låter inte den bryta ner mig som tidigare. För jag gjorde mitt val. Jag valde att få må bra.

Likes

Comments

Godkväll på er finisar! ❤️
Jag fick en förfrågan av en läsare att skriva om ämnet Förlossningsdepression. Jag tänkte skriva lite tecken på att man kan ha det, och mina egna erfarenheter.

Jag väntade sonen. Det är som att så mycket har ändrats sen dess för på den tiden läste man bara hur tipp topp allting var, att vara gravid var för ljuvligt. Att äntligen få sin efterlängtade baby var för ljuvligt. Sömnen talade man inte så mycket om. Förlossningsdepressioner talade man mindre om. Kolikbarn talade man nästan inget om.

Alex var planerad från första stund. Det lyckades efter andra försöket. Dendär glädjen som sprudlar i en när man tar testet och det visar positivt. Samtidigt blev man rädd. Vad ska min familj säga? Man får lite panik, kommer vi att klara det? Man känner en glädje som ingen annan förstår.
Jag var 21 år gammal då Alex blev född.

Jag har sen tidigare ganska mycket i mitt bagage. Och det kom att spela in i mitt mående med tiden efter förlossningen.

Jag blev igångsatt. Med cytotec. Jag kallar Cytotec för boven. Jag skulle aldrig stoppa Cytotec i min kropp igen. Aldrig.
Förlossningen med Alex tog 7 timmar och 45 minuter. Alltså ganska snabbt med andra ord för att vara en förstföderska som dom lag igång.
Jag minns hur hemskt jag tyckte det var. Det var värk efter värk. Det var så brutalt. Så intensivt. Fick Epidural. Fick lustgas. Jag ville krypa under sängen när det blev dags att krysta och jag minns att jag försökte (haha!) som om det skulle ha funkat. Efter 45 minuters krystande kom han äntligen till världen. Han var ju så fin. Så efterlängtad. Min lilla Alex.

Vad jag inte var beredd på var tiden efter förlossningen. Man pratade och gick igenom förlossningen med en av barnmorskorna som var med. Jag sa att jag tyckte allt gick så bra så & att jag själv mådde bra. För just då mådde jag nog bra också.

Vi kom hem. Alex började gråta mer och mer. Nätterna var värst. Alex pappa skiftade mycket så jag fick ju ta hand om nätterna mest då. Jag minns jag rullade ihop en matta på golvet, lag honom i vagnen, och rullade honom försiktigt över mattan. Han grät. Jag grät. Varför hade ingen berättat något om kolik åt oss? Vi provade allt. Vi provade olika mediciner mot Kolik. Inget hjälpte. Varje natt blev som en plåga. Han sov igenom dagarna och fast hur man än försökte ha honom vaken på dagarna så gick det inte. Det var omöjligt. Varje eviga natt i 3 månader grät han och jag grät också.

Dom erbjöd från Rådgivningen hjälp. Att någon kan komma hem till oss och vara med Alex antal timmar i veckan och jag slipper därifrån. Det ville jag inte. Jag var bestämd att jag skulle pina mig själv och klara det. Dum & envis som jag var.

Amningen var jobbig. Allting kändes så jobbigt på något sätt. Rädslan av förlossningen hade börjat komma upp och jag mindes månader efteråt att jag inte hade glömt bort smärtan.

Pratade med dem vid Rådgivningen och dom sa att jag kunde sluta amma om jag ville. Vi gav både flaska och ammade. Jag slutade.

Jag blev gladare. Piggare. Det var som en sten hade släpts från mina axlar.

3 månader höll vi på att kämpa med hans kolik. 3 månader ammade jag honom och oj vad skönt det var att sluta. Sålänge han hade kolik så kände jag nog att det var inte dethär jag hade väntat mig. Jag hade inte bestält dethär. Ge mig ett snällare barn. Ja, faktiskt. Så tänkte jag. För det är något av det hemskaste jag var med om. Det går inte liksom att förklara eller att förstå hur otroligt kämpigt det är med ett kolikbarn. Det var inte bara en gång som jag tänkte att jag klarar inte av dethär mer.


Efter 3 månader blev han världens snällaste baby.
Så glad och nöjd.

När jag började vänta Leia så var jag och pratade med en kunnig om förlossnings rädslan. Jag var livrädd igen att föda barn. Vara med om samma smärta. Tiden efteråt.

Vi pratade om mitt förflutna. Jag ville inte amma min son för det kändes som att han kom för nära inpå. Jag hade aldrig släpt någon så nära mig som jag släppte in min son och det skrämde livet ur mig. Jag gillade inte det. I ett av mina tidigare inlägg har jag skrivit om att jag blev våldtagen som 13 år. Det levde fortfarande med mig när jag fick sonen. Jag kunde inte amma honom för det kändes fel och jag klarade inte av det. Det kändes som att mitt band till mitt eget barn blev lidandes en stund där. Tills dom sa åt mig att sluta amma. Men först då jag pratade om det då, när jag väntade dottern, det var då alla pusselbitar föll på plats. Det var liksom då som jag förstog det hela. Jag minns jag bröt ihop där. Jag var ledsen över fanskapet till våldtäktsmannen som hade tagit en så stor del av mig. Mitt band till min son. Ledsen för att 7 år senare först förstå att varför.

Under tiden Alex var spädbarn var jag trött. Så förbaskat trött och visst berodde det på sömnlösa nätter med ett kolikbarn. Absolut. Men trött och ledsen. Nedstämd. Rädd efter förlossningen. Kändes som att jag verkligen inte räckte till.

När folk sa åt mig ”Du ska passa på att njuta sålänge dom är sådär små! Det går så snabbt över” det förstog jag aldrig. Jag kunde aldrig njuta av dom 3 första månaderna. Det var så otroligt kämpigt. Och att sen leva vid sidan om med att känna sig värdelös och att man inte räcker till, de ni.

Jag vet inte när det var som dom konstatera Förlossningsdepression. Man skulle ju ta något test som man skulle fylla i så det var väl då. Men man gjorde aldrig något åt det och det blir jag lite förvånad över i dagens läge. Det är så mycket som har ändrats sen dess och tack och lov för det.
Det finns olika grader av förlossnings depressioner och det finns hjälp att fås. Man ska dessutom ta förlossnings depressioner väldigt allvarligt och snabbt skaffa hjälp eller skaffa det åt någon som lider av det.

Här kommer några punkter på några tecken om du eller någon du känner har FL depression. Kom ihåg, man behöver inte ha alla dessa symptomer. Man kan ha några eller några andra.

- känner dig ledsen och uppgiven och gråter utan anledning
- saknar energi och tappar intresset för allt som händer i din omgivning
- har koncentrationssvårigheter
- har svårt att knyta an till ditt barn
- tycker att vardagen känns tung och grå
- känner dig väldigt trött och har lust att sova hela tiden
- har svårt att somna, sover oroligt och vaknar tidigt på morgonen
- går upp eller ner i vikt
- tröstäter eller tappar aptiten
- har bristande självförtroende och är ofta nedstämd
-känner skuldkänslor och klandra dig själv för att du inte är en tillräckligt bra mamma
- känner dig glädjelös och har minskad livslust
- är rädd för att vara ensam
- är rädd för att du ska skada barnet eller dig själv
- försöker dölja dina känslor för omgivningen och - vill allt oftare vara ensam
- är rädd för att du är eller kommer att bli psykiskt sjuk.

Dethär är alltså bara några punkter. Känner du igen dig eller någon så skaffa hjälp så snabbt som möjligt! Det är verkligen inte en svaghet att be om hjälp då det oftast bara blir värre sålänge man skjuter upp det.

I mitt förlossningsbrev med Leia så skrev jag att jag vill gå noggrant igenom förlossningen efteråt. Det gjorde vi och det kändes bra efteråt.

Jag ville inte att dom skulle ta onödiga inre undersökningar på mig. Det gjorde dom inte heller. Och ingen praktikant skulle jag ha med mig och det hade jag inte.

Leia blir 10 månader imorgon och vi ammar fortfarande.

Jag känner lika mycket kärlek för båda mina barn och har ett bra och starkt band med dem båda två. Jag tvekar inte på mig själv som mamma. Jag gör det bästa jag kan. Blir det jobbigt nångång så vågar jag be om hjälp. Det är inget konstigt med det. Jag är trygg i min mamma roll.


Kom ihåg att det är stor skillnad på Baby blues och Förlossnings depression.



”Man kan bli förlossningsdeprimerad efter en svår förlossning, problem med amningen eller att man upplever att man inte får tillräckligt stöd av familjen. Om man tidigare varit deprimerad eller har en bipolär sjukdom ökar risken för förlossningsdepression.

Symtomen på förlossningsdepression kommer oftast inom de första två-tre månaderna efter förlossningen, men kan även drabba när som helst inom det första året med barnet.

Ungefär en av tio får en lättare eller svårare förlossningsdepression och de flesta blir bra inom ett halvår.”



Jag är tacksam över hjälpen jag fick 7 år senare. Idag mår jag så mycket bättre ❤️ 

& vet ni? Det är helt okej att prata om förlossnings depression. Det är mer vanligare än vad man tror.

Likes

Comments

Enda sen jul har jag känt mig trött. Man har för det första inte varit hemma en hel helg på jag vet inte när. Man ska springa till femtioelva olika ställen på jul, sen ska man passa tider. Sen kommer flera dagar efter som man ska vara nånstans. Sen kommer nyår. Då ska det firas. Förra helgen var vi också i Vasa men på hotel en natt. Min point är, jag tänker stanna hemma i helgen. Inte göra något märkvärdigt. Ut och skutta och hoppas solen lyser. Dricka kaffe. Kanske orka klä mig fint och kasta mjukis byxorna åt skogen en dag eller två. Kanske man kan ta fram sminket så det inte dammar bort.

Jag passade på och anmälde mig som frivillig åt en som håller på med Marykay då hon efterlyste en model. På måndag ska jag sminka mig och lära mig lite därav. Det ska bli kul. Jag känner att jag behöver dethär.

Kommer även att pausa gym nyckeln. Jag kände igår när jag var på gym att det går inte. Jag var helt slut efter en dunder förkylning förståss, magen värkte och värkte som tusan idag. Jag vill bara få en operations tid och få bort domhär gallstenarna, hur länge ska det liksom ta?

Förut stor städade jag varje torsdag. Det har också lämnat. Allt har bara lämnat och när man börjar glömma bort sig själv så känns det rent utav sorgligt. Jag känner mig som en vandrande amningsmaskin som plockar ur diskmaskinen flera gånger om dagen, plockar undan för inom 5 minuter kommer det att se lika ut igen, grälar med sambon, försöker få sonen att uppföra sig vid matbordet, få hunden att sluta skälla åt allt och alla.

Det är en liten klagosång nu. Men så får det bli. Det kommer ju inte att hålla i sig.

Kanske jag orkar ta tag i stor städandet imorgon.
Orkar slänga mjukisbyxorna åt skogen.
Orka ha ner håret och bårsta det.
Noppa mina ögonbryn innan dom växer fast.
Sminka mig lite.

Det återstår att se. Men mittiallt.

Jag har annars lagat en islyckta.
Det sket sig totalt. Det blev liksom inget ”lock” på den, men jag håller på att göra fler. Och med min tur så blir det väl på plus så dom smältar, haha! 😂 Såå otur kan jag väl endå inte ha!?

Nu trycker jag på paus knappen.
Paus för gym nyckeln.
Paus för all stress och negativitet.
Paus för att ha för mycket press på mig själv.
Paus för att alltid försöka orka fast jag inte gör det.

Man måste ta paus från det som just då känns för mycket och för stort. Man kan inte köra sig slut.
Jag är mänsklig. Punkt.

Likes

Comments


Jag minns när jag väntade Leia. Jag skulle göra allt så annorlunda denna gång. Säkert om jag blir gravid nångång igen så kommer jag att göra allt så annorlunda då.

Jag var så rädd att få förlossningsdepression denna gång så jag gjorde nog allt för att försöka undvika det på något sätt. En sak var att inte lyssna på mig själv. Jag hade aldrig egentliga krav under graviditeten, utan mer efteråt och om förlossningen. Denna gång skulle jag absolut inte ha någon smärtlindring. Allt skulle vara naturligt och "perfekt" Leia skulle inte få någon K-vitamin spruta för jag visste absolut inte ens vad det var men man fick ju höra att det är skadligt, hon skulle inte använda napp och hon fick absolut inte ha någon mössa på sig, för jag skulle ju lukta på hennes huvud för det minskar ju förlossnings depression, det stod det ju någonstans ser ni. Sen skulle hon INTE få nappflaska, jag skulle ha en fungerande amning! Vaccinationer skulle hon ju få, men dom ville jag helst skjuta på lite. Detta var alltså mina krav.

Nåväl, förlossningen startade igång. Jag hann aldrig få någon smärtlindring förutom lustgas några fjuttiga drag. Så egentligen fick jag ju den FL jag ville, men just då så skulle jag nog ha kunnat ta allt. För fy sjutton det tar ont att föda barn det vet ni som har fött. Sen skulle det inte tagas nå prov från navelsträngen. Jag vet fortfarande inte varför man inte skulle ha fått det och vad det innebär, men jag fick ju höra om dedär att det absolut inte är bra. Sen avnavling skulle det vara också. Och det är väl det enda jag kan hålla med om att faktiskt är bra. Hon blev född, dom började prata om K-vitaminen och vi bara "Nämen hon ska int ha de." Läkarn ba "varför inte de då? vet ni vad som kan hända om ni inte ger det åt henne?" "mm, näe?" Hon fick det oralt. Nästa barn (om vi får flera) får nog det strax efter förlossningen. Vi hade ingen aning om vad det var, trots att Alex nog också fick det vid förlossningen som typ nästan alla andra bebisar får.

Leia hamnade in på barnavdelningen och det första dom gjorde var att lägga napp i munnen och mössa på huvudet. Hon blev lugn av nappen och mössan var hon hur söt som helst i och jag kände ännu hur mycket jag älskade den lilla människan. Trots att hon hade mössa. Trots att jag inte fick snusa på hennes huvud 24/7.

Nappen tog vi bort sen. I dagens läge kan jag bara konstatera, Fan. Jag ångrar dedär. Så otroligt.
Sen gav dom också ur flaska åt henne på avdelningen. Ersättning också. Gick väldans bra dedär tyckt jag och vi körde både och sen. Amning och flaska. Tills någon hörde om det och började säga om vi vet vad som händer om Leia får flaskan? Hon kommer att bli tuttförvirrad och min amning kommer att skita sig totalt. Dum som jag var, så slutade jag ge flaskan för tänk vad hemskt det skulle vara om jag inte fick amma henne. Tänkte jag då.... (Alex ammade jag bara i 2-3 månader, sen körde vi med flaska och det gick så väldans bra de!)

Sen blev Leia i den åldern då hon skulle få vaccin. Jag blev inprintad att det är så farligt och om jag vet vilka men hon kan få av dem? och vad dom innehåller! Jag skulle absolut läsa bipackssedeln. Jag och sambon var ut och skuttade minns jag och jag sa att jag vet inte om jag vill vaccinera Leia ännu, om vi inte kan skjuta upp det lite? Det slutade med att sambon blev totalt förbannad på mig och vi gick hem skilda vägar den dagen. Jag tackar honom otroligt mycket denna dag att vi valde att vaccinera då och kommer att vaccinera sen när hon ska få nästa vaccination. Alex fick sin andra dos av MPR vaccinet på samma gång Leia fick ett annat vaccin.


Vad jag kan konstatera idag är, vad i helsike tänkte jag på? VARFÖR i hela norden hade jag sådär höga krav? Och varför gjorde vi inte bara som VI ville? Varför lyssnade vi på andra!? Vi är i ett sånt skede nu att jag har länge velat sluta amma (Leia blir 10 månader nu) men det går inte. Hon tar inte ersättning och hon tar inte napp. Hon är väldigt beroende av bröstet. Jag har slutat amma från det ena, men that's it liksom. (Förutom att amningsbröstet dinglar ner till knäna och det andra ser man knappt! Haha) Jag vet att får vi flera barn så blir det ett flaskbarn.

När jag tänker på tiden som gravid och alla mina krav så vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Detdär är inte jag och inte mina krav.

Hon skulle ha blivit precis lika bra som hon är nu, med napp, ersättning, flaska, k-vitamin strax efter förlossningen, mössa medsamma på huvudet, och allt detdär. Jag fattar inte hur jag kunde höra så mycket på andra, men även detta blev en lärdom. Jag vet vad jag ska göra annorlunda om det blir någon nästa gång.

Haha, så med detta skrivet. Lägg inte för höga mål om ni inte känner er säkra på det.
Tagga ner lite, det blir nog bra oavsett!

Likes

Comments

Leia har sovit väldans dåligt dom senaste nätterna. Det ska ammas ca 7-8 gånger vilket gör det väldigt tröttsamt för mig och obekvämt. Hon har massa nya tänder som har spruckit fram så jag vet ju att det är dom som bråkar. Hon äter knappt något och man får absolut inte mata henne.

Har försökt ha henne att sova i egen säng för sambon tycker inte att det är så värst bekvämt när hon ligger tvärs över sängen och sparkar honom, vilket jag förstår plus att jag också tycker att det skulle kännas mera säkert om hon skulle sova där eftersom man ibland har vaknat och hittat henne vid sängkanten. Så, har ni några bra tips på hur man ska börja vänja barnen att sova i spjäl sängen? Har ju räknat med att det kommer att ta flera nätter innan hon vänjer sig och hon är väldigt bunden med att få bröstet innan hon somnar.

Vaknade dessutom med en flunssa, så lagom pigg har jag inte alltså varit idag. Men passade ändå på att fara ut och skutta Gamla Hamn rundan en timme och skönt var det.

På lördag far hela familjen till Vasa och övernattar vid Tropiclandia. Det ska bli riktigt roligt! Dock hoppas jag på att flunssan ska ge sig lite så man slipper och ta sig ett bad. Leia klarar ju kanske inte av att bada hur länge som helst så får se hur vi gör där. Turas om litegrann! Alex har sett framemot detta såå länge och är så ivrig för denna lilla resa! 😍

Nu ska jag försöka ge lill fröken lite risgrynsgröt i hopp om att hon skulle äta lite! Men ge mig bra tips om att få barn att sova i egen säng, det behövs just nu 😅 Ha en fin Torsdag alla! ✨

Hur söt är hon inte då? 😍❤️

Likes

Comments

Igår kväll fick jag Leia att somna innan klockan 21! Antingen var hon helt utmattad av det nya året eller så tänkte hon att hon nu skulle vara snäll åt morsan sin och faktiskt gå och sova en helt vettig tid på dygnet. Klart att man fick gå in i sovrummet ett antal gånger och amma, men hon somnade innan kl nie på kvällen. Det är liksom huvudsaken.

Det nya året firades i Vasa hos Belle & Filiphs! Vi åt tre rätters middag som var väldans gott. Kämpade att hållas vakna till tolvslaget och ganska strax efter det for nog morsorna och sova iaf! Man prioriterar sömn på ett helt annat sätt som förälder..

Inga nyårslöften för min del, förutom att jobba med mig själv. Man kan aldrig bli fullärd och alltid finns det något man kan ändra på.

Nu har den "normala" vardagen börjat pånytt. Sambon är tillbaks på jobb efter 1 veckas ledighet. Alex är ledig till Torsdag.
Rätt bra alltså.

Idag blir det nog att fara ut och skutta, det har liksom inte blivit av på en vecka. Man har inte hunnit med något känns det som.
På lördag blir det Vasa igen, och då ska vi övernatta på hotel. Gissa om sonen är ivrig?

Men jag vill endå inte vara helt tråkig, så här kommer lite kort om mitt 2017!


- Leia föddes.
- Sambon köpte ett hus.
- Renovering av hus.
- Jag fick ordentliga krämpor i somrast, det visade sig nu vara stora gallstenar och väntar på operation som bäst.
- Sonen började i ny förskola, fyllde 7 år, och började bo med oss mer.

Mycket hände på ett år. Jag hoppas på ett lite lugnare år.
Leia kommer att fylla 1 år, sonen 8 år och börja i skola.

Jag hoppas innerligt, att detta år kommer att bli riktigt bra.

Likes

Comments