Vem var du? Vem hade du blivit? Den där lilla fostret på bilden. Du låg så stilla. Hjärtat slog inte. Vi hade ju gått in i v.12, det skulle vara lugnt. Du växte ju där inne i mig. Du gjorde så jag mådde illa och var trött. Jag var ju gravid, något vi kämpat så länge för att bli. Jag trodde det var just du som var menad att komma till oss. Jag var så säker, vi hade börjat berätta för människor. Människor som skulle älskat dig, människor som skulle brytt sig om dig. Du var så efterlängtad, inte bara av oss. Jag började köpa kläder du skulle bära, började fundera på namn och hur vi skulle få plats i lägenheten. I över ett år hade vi kämpat för att få dig. Utredningar på utredningar, negativa test och problem med magen. Tillslut fick vi hjälp och det efterlängtade plusset fanns där. Vi trodde inte våra ögon, äntligen. I tre månader fanns du i mig, men i V8 hade ditt hjärta slutat slå. Min kropp hade bara inte förstått det. Jag trodde jag gjorde allting rätt, slutade äta det man skulle, var på promenader och åt alla möjliga kosttillskott. Jag trodde det var mitt fel att ditt hjärta inte slog, jag var ju din mamma och jag skulle ta hand om dig. Så länge som jag beskyllde mig själv, så länge den där skulden satt som klister. Jag var helt säkert på att det var mitt fel, missfall är ingenting man pratar öppet om. Det är något skamligt med det. Det kände jag redan när jag vart gravid. Alla sa att jag inte skulle ha den oron, jag är ung och frisk, chansen är liten. Men det hände, jag var en av dom i statistiken som fick missfall efter v12. Jag vet idag att du inte var menad för oss, någongång när vi känner oss redo igen kommer den rätta komma och det vet jag. Någon dag är det min tur att bli mamma, det var just inte din mamma jag var menad att bli.

Oron över missfall är naturligt, men händer det så är det inte ditt fel. Det är ingenting du kan påverka. Är du gravid, så njut varenda sekund. Händer det så sörj så länge du vill, men lägg aldrig skulden på dig själv. Jag vill få bort denna skam kring missfall, det är vanligare än vad man tror och vi behöver prata om det mer. Berätta för dom som går igenom det att det inte är deras fel, berätta för alla gravida att oron för missfall inte kommer göra det bättre. När du är gravid så oroa dig inte över något du inte kan påverka. Och skulle det med all förmodan hända dig, lägg aldrig skulden på dig själv. Och till er som har någon i eran närhet som går igenom det, säg aldrig att barnet inte var friskt och att man hade tur som inte gick längre i graviditeten. För dom som var gravid vet det, men det är aldrig tur för dom som förlorar sitt barn oavsett hur långt gången man är.

För mig har denna resa varit tuff, vet inte ens om tuff kan räcka som beskrivning. Jag vart helt sänkt, mitt missfall är det värsta jag gått igenom. Men det har även ändrat min syn på så mycket, det fick mig att inse över hur stark vi kvinnor är. Först finns det dom som är ofrivilligt barnlösa, kampen om att få barn. Sedan när väl missfallet kommer och hur kroppen ska återställa sig. Men även själva graviditeten, att vi kvinnor ska bära ett barn för att sedan föda ut det. Vilka fantastiska kroppar men även psyke vi har.

Jag har suttit länge och funderat på om jag verkligen ska lägga ut det här. Kommer folk se annorlunda på mig? Kommer dom tro att jag bara är ute efter uppmärksamhet? Jag hoppas och tror att min historia kan hjälpa andra. För andras historier på nätet blev min räddning och skulle jag bli någon annans är det värt det.


Skriv ett meddelande ...

Likes

Comments