Jag är lång. Hela 181 cm, vilket är väldigt långt för att vara tjej. många jag träffar säger att det är så snyggt att vara lång och de önskar att de var lika långa. jag däremot, håller inte med. Det finns många tjejer där ute som är längre än mig men de har sina egna tankar. Det här är mina. Min längd är mitt största komplex, och det kommer jag att leva med hela livet. Jag känner mig varje dag som en jätte som vandrar omkring, en jätte som ser ner på alla runt omkring. majoriteten av mina vänner är kortare än mig, vilket är ganska självklart eftersom att min längd är hyfsat ovanlig. Jeans. Det är OMÖJLIGT att hitta jeans som faktiskt sitter bra. Bara en sån vanlig grej som att krama sina vänner ger mig sämre självförtoende varje dag då de alltid myser in sitt huvud i min axel medans jag kan lägga mitt haka på deras huvud, det låter som en töntig grej, men det påverkar extremt. Det är verkligen inte fel att vara lång. Viktigt. Jag tycker också att det är snyggt att vara långt, men jag tycker inte det är snyggt på mig själv. Ändå så är min längd en del av min personlighet, många av mina vänner säger ofta att om jag skulle vara kort så skulle jag inte vara samma person och det är inget jag säger emot.

Jag är relativt smal också som gör att jag ser ännu längre ut än vad jag redan är. jag tränar inte överdrivvet mycket eller går på dieter, jag är född såhär, min mamma såg likadan ut när hon va i min ålder och min mormor också, jag har verkligen försökt gå upp i vikt. det går inte. jag ser ut som en spagetthi. jag är fullt medveten om det men man får ju tyvärr inte välja sin egen kropp. jag ska inte klanka ner helt på min kropp och mitt liv, jag har väldigt tur som faktiskt kan äta i princip vad jag vill utan att gå upp i vikt, jag mår bra, har ingen allvarlig sjukdom och är omringad av en älskande familj.

Längden har visserligen gett mig en modellkarriär, karriär och karriär, jag är iallafall signad av en modellargentur, vilket är jätte kul och jag har fått så underbart fina vänner inom jobbet. fina långa vänner där många nog känner samma som jag och har egna problem med sin längd. När jag modellar är jag som i en liten trygghets zon då jag har långa männikor runt om mig som jag mår bra av. Men jag känner också en väldig press på att man alltid som modell måste vara perfekt, alla har olika mål inom modellandet, jag gör det just nu som en rolig grej som tar mig genom skolan. de duktiga tjejer som satsar är väldigt duktiga på att träna och äta rätt. jag vill såklart leva ett hälsosamt liv och träna och äta nyttigt samtidigt som jag också vill kunna äta vad jag vill utan att tänka att jag måste träna bort det sen. Men Jag försöker träna så mycket som jag orkar just nu. Men det skulle vara kul att efter gymnasiet träna hysteriskt och äta rätt och se hur långt man kan gå i modell branschen. Men det återstår att se.

Min mamma har hjälp mig mycket med min längd och vi pratar mycket om det, hon kände likadant när hon var som jag, men idag är hon mer än stolt över sin längd, hon älskar att vara lång, och det ser jag verkligen upp till. jag är inte den mest självsäkra i dag, men jag tror på att jag blir mer och mer självsäker med åren. jag kan ju faktiskt se bra på konserter, jag andas inte i någons armhåla på trånga tunnelbanor och når upp till högsta hyllan i skafferiet.

Lite tankar i mitt huvud ikväll.

Hej.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments