Header

Heyy guys!

För ungefär 1,5 år sen försökte jag att ta livet av mig men misslyckades och blev hämtad av ambulans.
I januari iår hade jag planerat att ta mitt liv också pågrund av allt med X (låt oss kalla honom de) så kändes det som den enda utvägen just då.

Men nu, ett tag senare har jag insett hur värdefullt livet är. Även fast det inte känns så ibland, ja jag har också såna perioder där jag bara vill dö.

Hade inte Sebastian kommit in i mitt liv vid just den tidpunkten han gjorde så hade jag inte varit vid liv just nu, så han räddade mitt liv och det är jag tacksam över idag. ❤️
Han får mig att orka, han får mig skratta, han tar hand om mig, han finns där genom allt.
Jag lovar, den killen skulle fan gå igenom eld för mig.

Men man vet aldrig när det är sista gången du pratar med någon, ha det i åtanke gott folk.

Just texten ”heaven can wait” har jag fått ifrån en bloggare som heter Louiza Mathiasson som också lider av psykisk ohälsa & skriver om det.
Jag tyckte att den texten inspirerade mig så sjukt mycket och har en sån sanning i sig.
För att, hur meningslöst livet än känns så ska man inte ge upp ändå för livet är fullt med äventyr & överraskningar.
Nån dag blir det faktiskt bra, kanske bara inte idag. ❤️
Stay strong hörni🌹
Heaven can wait, okay?❤️

En av mina katter dog idag.. Vila i frid Svea❤️
Jag saknar dig. 🌹🙏🏼

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sitter och väntar på bussen hem nu, varit ute och gått samt varit en liten släng inne på maxi haha ovanligt. Nejmen jag tycker det är bra av mig att våga gå ut och gå ensam nu när det blivit mörkt då jag inte vill låta rädslan och rösterna vinna över mig. 💪🏼

Jag har fixat min praktikplats idag också!!
På dagis här i Borås & jag hamnade på en småbarns avdelning (precis va jag ville haha) så jag ska träffa min handledare imorgon så ska vi prata och så ska hon skriva på pappret 🙏🏼

Är så sjukt stolt över mig själv faktiskt, man får va de va? ;)
Nejmen liksom jag menar, jag går i skolan iallafall 4 utav 5 dagar i veckan och de går hyfsat bra för mig + att mitt mående börjar gå uppåt (ska dock inte ha så höga förhoppningar som förra gången de hände..men men)

Jag känner bara att mitt liv har tagit en vändning och liksom går mot det bättre nu och att jag faktiskt kommer att klara detta. & de kommet ni med, ta hand om er alla fina! ❣️

Jag & mina selfies i hissen på bup..🙄😂👇🏻

Här får ni en fin höstbild jag tog imorse på vägen till skolan hihi <3

Likes

Comments

Såå, jag tänkte filma in en frågestundsvideo någon gång denna vecka men för att göra de behövs ju frågor så ställ gärna frågor på min instagram eller här i kommentarsfältet.

Du får fråga vad du vill men tänk på respekten. Men om ni har frågor ang mitt trauma så tänk gärna på sättet ni formulerar er på, tack!

min instagram: linneathorell

Tack & hej alla fina kämpar där ute🙏🏼❤️

Min instagram ☝🏼

Likes

Comments

Hörrni, jag har bestämt mig!
Jag ska börja med youtube och jag kommer mest prata om min psykiska ohälsa & vad jag varit med om, men det kommer även komma andra sorts videos.
Jag börjar med detta för det är något jag velat göra sjukt länge men inte vågat riktigt, men psykisk ohälsa är något jag tycker borde pratas mer om så därför har jag äntligen bestämt mig att skita i vad folk tycker och tänker om mig och startar min egen kanal & jag tycker man ska våga utmana sig själv i livet, även om det verkar jätte jobbigt först. 💪🏼
Ska försöka uppdatera så ofta som jag kan/orkar, det är ju typ som med bloggen. Liksom jag skriver när jag har något att skriva om och jag skriver för att jag själv vill det och tycker det är kul, inte för att andra säger åt mig, men tycker dock att det är roligare och enklare att prata så vi får se hur det går, men börjar gå uppåt med måendet så kanske blir lite bättre på att uppdatera saker o ting.
Men liksom, vad skulle ni vilja se? Har ni några tips? Kommentera gärna så skulle jag bli väldigt glad! ❤️

Likes

Comments

Jag har en sån där deppig period nu igen ju...full med ångest..
Känner mig som världens sämsta människa, världens sämsta dotter, flickvän, vän.
Vill mest bara försvinna, somna och inte vakna på typ 10 år..
Imorgon ska jag iallafall ge mig fan på att gå till skolan, för jag måste få betyg och jag vill gå, bara att alltid går det inte.
Har söndagsångest då jag missat en del dom dagarna jag var borta förra veckan...så jag är lite nervös inför att gå till skolan imorgon..

Häromdagen var jag 3 månader skadefri vilket gör mig väldigt glad, för jag var ”vuxit” så mycket på några månader och har kommit rätt långt ändå.

Men blir så arg på dem som tar psykisk ohälsa som ett skämt för det är inget skämt, de är inte för uppmärksamhet.
Jag skriver om det för att folk ska sluta skämmas över det och sluta gömma det.
Psykisk ohälsa är för jävla normalt i dagens samhälle.

Jag heter Linnéa Thorell och lider av depression, ångest och ptsd från ett 6 månaders långt helvetes våldtäktrauma som jag tillslut tog mig ur
& jag har tagit mig ur en ätstörning och ett 3 års självskadebeteende.

För ungefär 1 år sen tröttnade jag på att dölja allt så jag tänkte att nu tänker inte jag skämmas längre, och därför skriver jag om psykisk ohälsa och mitt liv med den psykiska ohälsan. För att folk ska inse att de är okej att må dåligt, de är okej. 🌹

Likes

Comments

Jag har hamnat i en svacka igen..där jag bara känner mig värdelös och inte orkar någonting.
Jag orkar inte gå till skolan för att jag klarar inte av det. Det är helt enkelt för mycket på en o samma gång.
Jag låg och grät i Sebastian armar igår kväll och bara tänkte ”varför klarar alla andra av de här men inte jag?”
För jag känner mig så jävla dålig, men jag ska försöka prata med min mentor och se om jag kan göra något anpassat schema så jag klarar 9:an och faktsikt kommer vidare, för just nu ser jag inte att jag kommer klara det, komma vidare och faktiskt få ett jobb. :(

Har dock skickat in en ansökan om ett jobb som barnvakt några lördagar i månaden, väntar på svar.
Hoppas verkligen jag får det då jag tror det skulle få mig att må bättre, då jag vill jobba med barn i framtiden.

Han är fan min livsglädje, det är han som får mig le varje dag, även fast jag inte vill. Älskar honom ❤️så sjukt mycket.

Gjorde naglar och gick i stan med min bästavän Rebecca igår då vi hade studiedag båda två , det var verkligen behövligt och jag hade verkligen trevligt. ❤️

Likes

Comments

Alltså, nu är jag så jävla förbannad så det finns inte. Såg alltså detta komma upp och liksom, det är ingen jävla lek. Tänk på dem som har såna grova panikångestattacker så dem svimmar pågrund av att dem hyperventilerar, DET ÄR INTE KUL. Men fine, gör de till en jävla äcklig liten lek och förminska oss med panikångest. 🖕🏼
Alltså, får folk inte in i sina små jävla hjärnor att vissa saker gör man bara inte? respekt? Hört talas om de? ÅÅÅÅÅÅ jag är så jävla arg. 😡

Likes

Comments

Såå, idag var jag på bup och pratade med min psykolog om vad jag gjort i veckan och så, ja så som jag alltid gör på torsdagarna hos henne.
Men hon sa att hon anser att jag är såpas stabil just nu att hon kan skriva en remiss till ptsdkliniken!! Eftersom det ändå är väntetid så kan hon skicka en remiss, så vi ska titta på de nästa vecka.

Så så småningom ska jag börja jobba med mitt trauma, och min "motivation" är att jag tänker "okej, jag måste bara gå igenom detta helvetet för att sen förhoppningsvis må bra" och de tankesättet fungerar väldigt bra för mig. Jag tänker inte låta han hindra mig från att må bra, han kontrollerar inte mig längre. Jag ska bevisa för mig själv och världen att de går att komma någonstans även fast man varit med om nåt hemskt.

Jag vet att självklart kommer det vara skiitjobbigt då man kommer dra upp precis ALLT som hänt/hände för att liksom kunna arbeta med det, men jag känner att de är det fan värt. För jag vill må bra, jag vill kunna säga "nu mår jag bra" för de har liksom aldrig hållt i sig på 3 år dem här "bra" perioderna. Jag hoppas verkligen att detta funkar!

Jag ska klara detta, jag ska gå igenom de helvetet en gång till för att kunna klara det igen. För jag är stark. 🌹

Likes

Comments

jag hatar detta jävla trauma och ptsd'n.
Det är ett dagligt rent helvete med alla flashbacks och ord.
Minnena blir bara värre & värre.
Jag kanske ser ut att må bra men jag är helt förstörd, jag vill bara bryta ihop och gråta hela tiden.
Att ständigt få flashbacks för att man hör eller ser någonting är hemskt, jag kan inte ens ha på mig vissa kläder längre pågrund av det. Jag har fått höja min medicin och börjat med sömntabletter för att jag kan inte sova pågrund av detta, de är hemskt.

Men jag förstår inte hur en 30 årig man inte kan veta om att de är olagligt att "ha sex" med en minderårig? Det är la den enklaste lagen i lagboken liksom.
Han ville skilja sig från sin fru och flytta ihop med mig, gifta sig med mig och bilda familj med mig berättade han för mig.
Jag blir bara så äcklad och ledsen av allt de här, äcklad och arg på honom och ledsen för att allt de här händer och det är hemskt att leva såhär..
Jag tänker ofta varför blev det såhär? & vad hade hänt om jag faktiskt vågat säga nånting?

Det kommer stunder då jag tänker att allt är mitt fel men jag vet att det är inte alls mitt fel, han är en vuxen man.

Likes

Comments

Det har alltid varit jag och mamma, från att jag föddes till att jag var två då mamma mötte en kille men det kommer vi till senare.
Min mamma var 17 år gammal när hon fick mig och pappa stack innan jag föddes men har kommit tillbaka i perioder, men det var liksom alltid varit jag och mamma.
Mamma tog ensam vårdnad om mig typ direkt när jag föddes.

När jag var 2 år gammal så träffade hon en kille som heter Tobias och honom var hon tillsammans och gift med fram tills 2014 då hon träffade en annan, tillsammans med Tobias har mamma 2 barn som är mina små systrar, Alice och Ellinor.

Tobias har alltid varit som en pappa för mig och kommer nog alltid att vara, känner även så om mammas nuvarande sambo Niklas.
Dom två männen är som pappor för mig, dom bryr sig och vill att jag ska må bra.



Jag och min biologiska pappa har aldrig riktigt haft en stabil relation skulle jag säga, vi träffas lite då och då och pratar men senast jag träffade/pratade med honom var i juli, det är september nu. Stabilt va?
Men jag känner liksom att det är inte min uppgift att höra av mig till honom, utan det är hans uppgift att höra av sig till mig. Iallafall när jag är såpass ung, hade jag varit typ 21 så hade det helt klart varit en helt annan sak, men jag har liksom tröttnat på att det ALLTID varit jag som hört av mig och frågat om han vill ses.


Jag har alltid haft en svag känsla av att min pappa inte vill ha mig eller att jag är oduglig som dotter och mest velat försvinna.
Så att få höra kommentarer som "din pappa vill inte ha dig för du är så ful" eller liknande har tagit väldigt gått på mig genom åren.
Men nu har jag äntligen insett att vill min pappa vara med mig så får han se till att det händer och höra av sig, för det är inte mitt jävla jobb som 15 åring.

Mamma har funnits där för mig genom hela min resa med psykisk ohälsa, från att de började 2014 och även nu är hon där och stöttar och hjälper.
Hon förstår min ångest då hon också har det och hon kan även förstå mig när jag pratar av mig till henne om min depression eller mina flashbacks.
Min mamma är fan guldvärd.

"A baby is never a mistake, maybe a surprise sometimes, but never a mistake."
Det är nåt min mamma lärt mig, alla gånger vi har bråkat rejält har jag alltid skrikit på henne "'men varför gjorde du inte abort då" fast än jag vet att hon inte kunde gjort de för det var försent och jag vet att hon inte hade gjort det ändå.
För hon säger alltid att hon hade gjort om allting igen fast kanske lite senare bara men att hon är glad över att ha mig.
Så jag är riktigt grov mot min älskade mamma när vi bråkar riktigt rejtält...& jag önskar verkligen att jag inte var sån mot henne.
Men nu när vi har fått en bättre relation så kan jag prata med mamma om vad som helst, utan att skämmas.
Hon förstår mig på ett sätt ingen annan gör, hon vill alltid mitt bästa och hon älskar mig, det vet jag även om de inte känns som det ibland.
Min mamma är en av mina bästavänner och vi kommer nog alltid ha en bra relation.
Det hoppas jag iallafall, jag önskar att alla hade en så bra relation till sina mammor som jag har & jag önskar också att folk börjar hylla sina föräldrar mer, för de förtjänar dom fan.

Jag hyllar min mamma väldigt ofta för jag vill visa henne och alla andra att jag beundrar hennes styrka och hur hon har klarat/hanterat allt genom åren. & jag vill att hon ska få veta hur mycket jag älskar henne och veta vilken bra mamma hon är. För jag tror hon glömmer bort ibland att hon klarat så mycket på egen hand.
Men mamma, du är bästa & jag älskar dig superduper mycket. ❤️❤️

Likes

Comments