Jag orkade med ett CX pass igår. Men träningsverken idag är inte o leka med. Så fort jag skrattar eller nyser så gör det fruktansvärt ont i min mage. CX:en blir också ett tecken för mig på att det går åt rätt håll, med tanke på att jag i början av Januari inte klarade av det passet alls och min kropp inte ville lyssna på mig. Då var det också en helt annan release men ändå, det är fortfarande att jag klarade av passet som räknade. Även om näst sista låten var tuff. Eftersom jag inte orkar så mycket med överkroppen.

Och den här veckan har mitt social liv blivit lidande då jag har haft en hel del plugg och göra. Men hoppas på att jag nu återigen är i fas med allt efter idag och sen kan få tillbaka det nästa vecka igen.

Nu ska jag plugga lite till, se om jag orkar med ett lätt träningspass och sen blir det lite jobb. Idag hittar ni oss på Matpiraten mellan 12-18. Kom dit och säg hej!


Ha en bra dag


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/forskning-var-tionde-elitidrottare-utbrand

Hittade den här artikel igår.
Vi måste våga prata mer om sånt här i dagens samhälle. De är idag inget ovanligt.

Alla ska få den hjälp dom behöver i tid oavsett om du är elitidrottare eller inte.
Alla är vi människor. Vi har ungefär samma förutsättningar.

Likes

Comments

Detta får vara motivationen för nu👇. Att jobba sig tillbaka till den formen som jag var så nöjd med.

Likes

Comments

Idag var det dags för första tävlingen i Julita klubb tour. 200m simning stod på schemat.
Jag gick in med inställningen att bara få en bra tid och placering som möjligt.

Insimmningen känndes bra. Lätt o smidigt.
Sedan så var det daga att starta rullande starter körde vi.

Första 100m kändes bra. Jag låg i ett bra tempo. Och kände att jag kunde trycka på lite mer.

När jag gick in på nästa 50 så kände jag att jag kunde lägga på lite mer. Tog i lite mer i nästa sista vändning.

Men sista 50 tog det emot. Det var precis som att smälla in i väggen mitt i bannan när jag hade lite mer än 25 m kvar. När jag väl kom i mål så kändes det som om jag skulle svimma. Detta var min kropps sätt att säga ifrån om att jag inte ännu klara av att trycka på det där sista. Detta blandad med en panikattack. Kroppen var ganska trött efter. Men jag var ändå nöjd.

Jag kom inte vidare till semifinal. Men en tredje plats på damsidan och en 12 plats i totalen. Så jag är nöjd.

Hoppas på att kunna göra bättre ifrån mig nästa gång.

Men även skönt att veta vart min träning ligger o att det fortfarande är en bra bit kvar att komma tillbaka till den.

Men jag har ju börjat hitta ett lugn i mig själv oxå. En panikattack var det ett tag sen jag hade så det är skönt. Jag är påväg tillbaka o hoppas att kroppen svara ändå.

Ha en bra kväll.

Likes

Comments

Det bara är så. Jag ska tillbaka.


Likes

Comments

Att jag dom tre senaste dagarna har fått känna igen min energinivå lite grann känns ändå så ganska bra. Men jag har också vart ganska trött på kvällarna, så jag vet ju att det är påväg åt rätt håll ändå. Hoppas att jag kommer kunna börja trappa upp jobbet igen snart nog. Och har börjat fundera på hur jag ska lägga upp det också och har nog kommit fram till en ganska bra plan till en början för att inte gå på för hårt och inte köra sluta på mig själv igen.

Blev vila från träning i onsdags och sen Cyklad jag lite igår. Idag tänkte jag nog prova på lite teknikträning när det kommer till löpningen. Och imorgon så blir det rehab.. På söndag simning. Tar det ändå väldigt lugnt med träning fortfarande eftersom kroppen inte orkar lika mycket som jag egentligen vill att den ska.

Annars då... Joo jag ska göra klart första naturkunskaps uppgiften. Så jag har den överstökad. Sen blir det väl att sätta sig och kolla på Samhällskunskapen innan jag faktiskt åker in och kör det där träningspasset. Ikväll blir det en sväng till Felicia och sedan så får vi se vad morgondagen har att erbjuda... det blir lite plugga iallafall. Bara så jag blir klar med alla dessa kurser och iallafall godkänd på dom.

Nä nu ska jag fixa lite och sedan bär det av för träning.


Ha en bra helg! :)

Likes

Comments

Så många gånger jag fått frågan " Varför Triathlon?, Räcker det inte med en av sporterna? ".

För mig så är det att jag får kombinera två saker jag tycker är väldigt kul. Springa och Simma. Cykeln såg jag som en bonus i början, men också som att pröva på något nytt. Cyklingen har gått väldigt upp och ner men nu börjar jag komma överens med den. Vi får dock se hur det går sen när jag kommer ut och ska cykla ute igen.

Jag får utmana mig själv och min kropp på så många olika sätta och framförallt min uthållighet. Att hela tiden se hur långt jag klara och springa.. Hur länge orkar jag hålla på.

Jag ligger inte bara och simmar, eller jag springer inte bara för det löpning jag håller på med. Det är kombinationen av alla tre som jag gillar mest.

På söndag så har vi första klubb tävlingen. 200 m simning. Jag hoppas att jag orkar det... Målet är att orka med Klubb tävlingarna. Sedan så är det dags för Iron Man.. inte i år, kanske inte nästa år men framöver iallafall :)



Likes

Comments

Ni vet minnena man får upp på Facebook. Den här helgen har jag en blandad känsla utav dom. En jätte blandad känsla. Det är ett år sen jag startade i mitt första triathlon. Något jag verkligen tycker är så roligt att hålla på med.

Men samtidigt så väcks det så otroligt mycket i huvudet. Att veta att jag med största sannolikhet inte hinner träna upp kroppen till den här sommaren och köra dom lopp jag vill köra är riktigt frustrerande. Att bara satsa på klubb tävlingarna är något jag står fast vid. Men jag skulle ändå så kunna vilja göra ett längre lopp.
Känna den där riktiga tröttheten men ändå glädjen i kroppen efter att ha gjort det.

Den vänstra bilden är tagen i slutet av Mars början av April 2016.
• En tjej som nyss klarat av sitt första triathlon. • Målmedveten.
• Australien.



Högra bilden tagen i början av Mars 2017.
• Har precis haft första passet (Synergy) sen hon gick. Och är extremt stolt över sig själv att hon klarade det.
• Målmedveten.
• Accepterat att hon inte är på topp men kan komma tillbaka.
• Har börjat tänka om på vad som är viktigt och inte.
• Håller på o lär sig att inte pressa sig själv för hårt.

Så vad vill jag ha sagt med det här då?

Jo jag vet att jag fortfarande är målmedveten, vet vad jag vill på ett ungefär, men även det måste få ta tid att faktikst bestämma mig för det., men jag har också kommit på och lärt mig otroligt mycket nya saker, VÅGAT plockat bort det som inte är viktigt för mig och det jag känner att det inte är värt för mig att lägga energi på. Jag har lärt mig att jag inte behöver stressa fram någoting. Jag måste få göra misstag för att komma på vad det är som jag vill göra. Och framförallt. 
JAG HAR LANDAT mer i mig själv på det visset.


Likes

Comments

Precis som med allt måste de få ta sin tid.
Jag hade tur när mina kollegor gick in o stoppade mig.
Sa till mig och ta en paus.
Såg hur det var. Såg att det här är inte den vanliga tjejen som vi brukar se.
Jag kommer alltid vara tacksam för det.

Annars vet jag inte hur länge jag hade kört på och då hade det kunnat blivit så att jag hade fått vart hemma en mycket längre tid och inte kunnat börja jobba smått igen när jag gjorde det.

Det var även dom som fick mig att förstå att jag där och då var tvungen att landa, tvungen att acceptera, tvungen att backa av.

Det tog mig tid o göra det.
Det tog tid att acceptera att jag inte kan köra på till 110% för tillfället. Köra på som jag är van vid. Hon som gillar ha flera bollar i luften samtidigt var tvungen att ta en paus. En paus som det tog emot att ta men som jag intalade mig själv var viktigt.

__________________________________________________

Att ha en panikångest attack är nog det värsta jag vart med om.
Du styr inte kroppen, du tappar kontrollen o vet inte riktigt. Efteråt blir jag riktigt trött. Trött o tårarna brukade spruta. Idag kan jag hantera dom. Idag vet jag bättre vad jag ska göra när dom kommer. Och dom kommer inte lika ofta. Men dom är fortfarande kvar. Dom kommer oftast när jag försöker göra något som jag vet att jag klarade av innan allt det här.
Det är som att kroppen går in i en försvarsmekanism och vill skydda mig. Att inte pressa mig för hårt. Att låta kroppen ta den tid det tar.

I grund och botten är allt prestationsångest.
Att ha höga krav på mig själv är något JAG alltid haft. Att sätta den onormalt höga pressen som jag har gjort på mig själv är idag något jag ångrar men inget jag i efterhand kan göra något åt.

Att jag inte tog det på allvar från början och inte lyssnade på en av mina vänner som sa åt mig när jag berättade att jag kände igen tecken som jag haft förut men då hade järnbrist att skylla på. Att det bara var en lite fas igen och jag skulle ta mig ur den. Är också något jag ångrar. Något otroligt mycket. För hade jag gjort det då, då kanske det inte hade gått så långt. Jag kanske hade kunnat slippa allt det här då. Men nej då var jag återigen envis, envis o hoppades på att det skulle gå över.

__________________________________________________

När jag gick hem så var jag hemma i 4dagar jag orkade inte göra något. Där och då handlade det om att jag skulle acceptera. Det tog mig fler än 4dagar att acceptera men jag gjorde det tillslut. Lätt promenader, lite cykel och Body Balance fick det bli. Jag provade även på yoga, vilket hjälpt mig. Att lugna ner sig lite då.

Efter ca en och en halv vecka kände jag att jag smått ville börja jobba lite. Jag tog någon timme i receptionen på jobbet veckan efter o när det behövdes. Började inte mer än med två timmar. Sen ökade jag på det lite. Nu jobbar jag två kvällar i veckan.

__________________________________________________

Även fast vissa dagar inte alls är roliga o gå upp. Även fast jag inte vill göra saker hela tiden. Så har jag haft vänner omkring mig som ser till att jag kommer hemifrån, dragit med mig på saker men samtidigt funnits där för mig när jag skrattat, gråtit, varit arg. Lyssnat, hjälpt mig när det inte gått som det ska, gett tips på vad jag kan göra.

__________________________________________________

Nu handlar det för mig om att inte pressa mig själv lika hårt. Att inte ställa dom där höga kraven på mig själv. Alla dagar är inte det de lättaste.
Men jag vet på något sätt att jag gör framsteg varje dag. Små men framsteg.

Det viktigaste är oxå att jag lär mig mer o mer om mig själv varje dag.

Jag har fått tagit tillbaka träningen en hel del. Väldigt mycket kan jag säga och jag hoppas på att kunna köra ett rehab pass imorgon och att kroppen då svarar. Benpass fungerar överkroppen blir något enormt trött av allt som har med träning o göra.
Att köra alla tävlingar jag ville i sommar blir det nog inte. Men en sak vet jag.

Jag ska försöka köra alla klubbtävlingar som är i år. Och det är det enda målet jag ska ha. Att göra så bra ifrån mig som möjligt på dom. Och inte pressa mig mer än vad jag klarar av.

Till alla er som finns där för mig och låter mig vara Linnea till 110%. Låter mig ha ups and downs:

Jag är så tacksam för att ha er i mitt liv. Jag är otroligt tacksam för att ni hjälper mig mot det bättre.
Tack tack och åter tack.
__________________________________________________

Du måste lära dig krypa innan du kan gå,
Du måste lära dig gå innan du kan spring.

Likes

Comments

Idag fick det bli ett benpass. Ett väldigt lätt sådant. Att man bara orkar 10kg på den sittande benpressen kändes sådär. Men vi får börja någonstans nu. O är det där jag ska börja igen så får det vara så. Att acceptera att träningen inte är på den nivån jag önskar att den skulle vara. Spinning funkar ju ändå hyfsat.
Jag åkte sedan o prövade ut lite triathlon kläder och de gav ju en liten boost. Och jag hoppas på att kunna köra någon tävling i år.

Imorgon tänkte jag lägga lite fokus på mage. O hoppas på att jag kommer igång med träningen ordentligt snart.

Likes

Comments