Jag vet inte vad jag ska vara när du frågar hur det var. Vad jag tyckte. Jag är så oerfaren när det gäller sådant. Jag kan inte säga att jag vet att jag vill fortsätta men inte heller att jag inte vill träffas igen. Det enda jag vet är att jag tyckte om hur det kändes när du kysste mig. Tyckte om känslan av dina läppar mot min hals och din hand runt mitt huvud. Samtidigt som jag blir fullständigt livrädd av tanken på att inte vara bra nog. Att göra fel, vara fel. För jag kan ju inte sådant här.

Och kanske var det bara det. Något flyktigt, ett sätt att mota bort all det som där och då kändes fel. Tvinga bort tvivel och misstro och förklä smärtan i rosaskimrande nyanser och fjärilar i magen. Är det så jag gör? Drunknar jag i ensamheten om jag inte letar bekräftelse utifrån?


Sådant jag tänker på:

Hur man kan längta efter någonting så mycket fastän man aldrig ens haft det inom räckhåll?

Hur kan man sakna någon som aldrig ens var ens egen att sakna?

Hur kan man minnas en tvåsamhet som inte funnits på riktigt, som bara hade kunnat bli?


Likes

Comments