Skillnad. Skillnad. Skillnad.

När jag ser denna bilden ser jag skillnad, men inte lika mycket som alla andra. I mitt huvud är det inte tillräckligt. Och det är otroligt jobbigt.
Jag kan liksom inte riktigt se det, och det enda som kretsar i mitt huvud är min målvikt. Att tampas med detta känns som att springa ett maraton. Dessutom känns "friskheten" så långt bort.
Det värsta med detta är att det skapar en ångest, och ångesten i sig skapar ett automatiskt planerande. Ett planerande där jag, i huvudet, planerar när jag ska hetsäta, vad jag ska hetsäta. Eller om jag ska äta alls, hur länge jag ska fasta.
Nu har jag ätit en pastasallad, och det triggade igång ett planerande. Ett extremt planerande, det triggar och skriker i huvudet. Jag kan inte riktigt fokusera på det jag ska. Jag försöker slå bort tankarna, men de återkommer och återkommer.
Förhoppningsvis kan jag få lite fler redskap på terapin i veckan att hantera det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är så j*vl* frustrerad just nu. Eller alltså, jag har varit det ett tag nu. Jag har ju börjat på ABC's dagliga verksamhet, och just nu känns det bara skit, riktigt åt h*lv*t*. Ska jag vara helt ärlig är jag just nu så otroligt omotiverad och inte redo mentalt. Jag bråkar ständigt med mig själv och försöka inse och intala mig själv att jag måste bli frisk, och det är så otroligt jobbigt. Alla hjärnspöken skriker högre än någonsin, och efter fem år med detta, blir det en självklarhet att lyssna på dem. Jag vet, för att alla andra säger till mig, att jag måste bli frisk, för detta är ohållbart. Men just nu är jag bara så förvirrad av mig själv, och det gör mig frustrerad. Ingen har påstått att att bli frisk är enkelt och att man blir frisk på 10 minuter, men för mig känns det så långt bort. Som att det är helt värdelöst och totalt onödigt. Just nu känns det mest som att jag går på ABC och försöker bli frisk för alla andras skull, för jag bryr mig inte ett dugg om mig själv. Jag kan inte riktigt se problemet i allt detta, sad but true. Jag vet faktamässigt, alla risker med detta. Att jag kan få hjärtstopp och dö, att jag kan tappa tänder och hår, och att jag förstör hela insidan av kroppen. Men för mig är det så svårt att se, eftersom att det "inte har hänt än". Jag mår ju bra? Eller alla mina hjärnspöken säger i alla fall att jag mår bra. Och enligt mig själv är jag inte "tillräckligt sjuk" för att bli frisk. Jag sitter liksom och jämför mig med alla supersmala tjejer på dagverksamheten, och jag skäms över att vara där. De har kommit så mycket längre och kan liksom sköta sin struktur och planering. Jag kan inte det, för även om jag sitter där och planerar vad jag ska äta när jag kommer hem därifrån sitter jag ju bara och ljuger för dem och för mig själv. Jag vet ju att jag inte kommer äta när jag kommer hem. Jag vet ju att jag inte kommer försöka ens. Och jag skäms otroligt mycket över att ens prata om detta, för jag känner mig som en jobbig 5åring som inte kan lyssna. För allt de säger om sjukdomen hör jag, men det går inte in. Det låter, för mig, som att de sitter och pratar om någon annan. Jag känner det som att jag bara står utanför allt detta och ser på när alla är oroliga och stressade över min hälsa. Jag är ju inte orolig?

Och för mig blir det konstigt just för att jag vet att sjukdomen kan vara dödlig, men det är ju rökning och alkohol också, men det är det nästan ingen som påpekar? Det är liksom "helt okej" att röka och riskera att få kol. Jag vet att det är en skitkass jämförelse, men förhoppningsvis förstår nu hur jag menar. Som sagt; jag vet att detta är farligt och kan vara dödligt, men just nu har jag så svårt att vilja bli frisk. Jag är så otroligt rädd, omotiverad och ångestfylld. Dessutom triggar ABC mer än vad det hjälper just nu. Jag vet inte riktigt hur eller varför, men det bara är så. Och det får mig att känna mig misslyckad med denna förbaskade matdagbok som jag ska fylla i varje dag, för det tvingar mig att se hur omotiverad jag är. Och den triggar mig otroligt mycket då jag får se hur mycket eller lite jag äter. Och självklart känner jag mig otroligt misslyckad om jag äter alls. Helst vill jag inte äta alls, någonsin igen. Jag vill bara gömma mig tills jag är smal.

Jag märker ju själv hur disorted jag är i huvudet när jag skriver detta. Men snälla, förstå, att jag är så otroligt rädd i allt detta. Detta har varit en del av mig så länge, och jag kan inte riktigt smälta det. Jag kan inte beskriva den ångesten jag känner inför mat och allt därtill, hur jag nästan ser att min mage och mina lår växer om jag äter en smörgås, hur jag känner att folk på offentliga platser glor på mig om jag äter, hur jag känner att de glor på mig överhuvudtaget för att jag är 'fet'. Den ångest jag känner över att köpa nya kläder, visa mig offentligt, träffa nya människor. Det finns bara några fåtal människor som jag känner mig trygg med att träffa, men även där kan jag känna mig otroligt äcklig om jag äter något. Även om jag vet att det inte stämmer, så kommer alla tankarna om att de säkert sitter där och tänker att jag är så jävla fet, att jag är så otroligt äcklig som äter, automatiskt. Att jag är för tjock för att få äta. Jag kan definitivt inte äta offentligt. Helst vill jag äta helt själv, alltid. Men det går inte det heller, för då äcklas jag av mig själv.

Häromdagen, var jag med två av mina bästa vänner på pizzerian och åt pizza, det är det dummaste jag har gjort på länge. Den ångesten och paniken jag hade går inte ens att beskriva. Jag var mätt efter 2 bitar, men jag kunde inte stoppa mig själv från att äta hela för jag kände mig så misslyckad efter de där två bitarna, så jag kände att jag lika gärna kunde äta hela pizzan, för "jag är ju en vidrigt äcklig gris". Vi var nästan helt själva där, men så fort det kom in folk och skulle äta eller hämta mat fick jag panik, det liksom högg till i magen och gråten tryckte i halsen. Vid sådana tillfällen black outar jag totalt och har inte koll på någonting, allt känns surrealistiskt och jag kan inte andas, jag glömmer bort att prata, jag glömmer bort att andas och det känns som att jag ska dö. Det känns som att alla mina inälvor slits ut ur min kropp, som att någon slår mig allt vad de orkar med ett hjärnrör i huvudet. Och denna känslan har jag hela tiden jag är på ABC, men där håller jag ju minen, för att jag måste. Men jag känner själv att jag inte kommer klara det länge till, hur jag än försöker.

Just nu är allt bara kaos.

Men på fredag ska jag äntligen få ny medicin för min ADD!!!!! Det känns så otroligt bra, så nu håller vi alla tummar för att jag får en medicin som funkar. Jag har ju gått hela sommaren utan medicin, vilket inte har funkat alls. Det har varit otroligt jobbigt, och det har bara spätt på min ångest ännu mer.

Just nu, känns det bara såhär, hela tiden. Jag försöker verkligen intala mig själv att jag vill bli frisk, jag försöker inse det. Långt här inne vet jag att jag vill bli frisk, men jag måste bara lyckas plocka fram det.

Likes

Comments

Det var ett bra tag sen jag skrev något sist. Och det har hänt mycket sen dess.

Jag har börjat på ABC för mina ätstörningar, jag har även fått en ÄSdiagnos och det känns väl okej, men konstigt.

Imorgon är första gången jag ska vara med på dagverksamheten där, och det innebär att jag ska äta frukost, mellanmål och lunch (08:00-13:30) tillsammans med andra människor i samma situation, och det känns otroligt nervöst och jobbigt. Att äta inför andra är inte min starka sida, och det är otroligt ångestfyllt. Jag är otroligt rädd för hur de andra ser ut och jag kommer antagligen jämföra mig med dem per automatik. Just nu kan jag inte riktigt fokusera på någonting annat och det känns som att jag har en stor sten i magen. Jag ångrar på ett sätt att jag sökte hjälp, men jag vet att det är mina hjärnspöken som talar i det fallet. Jag känner mig liksom inte redo. Jag är rädd för att göra bort mig, jag är rädd för att inte kunna äta, jag är rädd för att äta, jag är rädd för att säga eller göra något fel, jag är bara rädd helt enkelt. Jag vet att jag måste ge det ett försök, jag vet att jag måste prova, men jag är så anti, jag är så negativt inställd till det. Jag känner mig inte redo för att beblanda mig med andra människor med samma problematik, och det får mig att känna mig vilse.

Det är dags att försöka vara positiv och tro på att det går, men det är otroligt svårt. Kan andra kan jag. Just nu är jag helt tom i huvudet, jag kan liksom inte tänka ordentligt och jag hade bara velat sova.

Likes

Comments

De flesta jag känner kan äta på Mc Donalds utan problem. De kan äta middag med sina familjer. De kan käka ett wienerbröd i stallet med de andra stallisarna. De kan äta lunch med sina kollegor och skratta åt något dåligt skämt. De kan fika med sina partners på Espresso House och sitta och prata om vad de ska göra på sin semester.

Jag kan också göra allt detta. Om jag anstränger mig. Om inte - jag märker allt.

Jag hör hur backarna med glas klirrar när de ska in i diskmaskinen i köket på fiket jag sitter på. Jag ser hur tjejen, som är i min ålder, går balanserat med sin tallrik med en blåbärsmuffins på i ena handen, och en cappuccino i den andra. Jag hör hur personen bredvid mig tuggar njutningsfullt på sin räkmacka, och hur hens sällskap sväljer en klunk med kaffe som landar med ett 'splash' i magen. Det skriker i öronen när en äldre dam drar ut stolen från bordet, och sätter sig försiktigt på stolen. Samtidigt klickar det till i dörren in till toan, och ut kommer en mamma med sin son i 3årsåldern som antagligen har behövt kissa. Hon håller honom i handen och säger åt honom att inte springa iväg.

Jag ser hur min kompis tar en tugga av sitt wienerbröd. Hon tuggar några gånger på ena sidan av munnen, sen några gånger på andra sidan för att liksom jämna ut det. Hon skrattar samtidigt åt något roligt som någon bredvid sa. Hon tar ett nytt bett av sitt wienerbröd och torkar bort ett par smulor från läpparna med ena handen. "Klick klock klick klock klick klock" låter det när en häst kommer ut från stallet med sin ryttare. Det knarrar lite i stropparna när hon drar åt sadelgjorden, och sedan går de bort till pallen. När hon ställer sig på pallen vill inte hästen stå stilla och råkar slå i hoven i pallen lite lätt. Hon hoppar ner och ställer hästen där den ska stå igen. Denna gång står hästen stilla. Jag svarar på frågan som jag precis fick av min kompis, ang morgondagens ridpass. Det knarrar till i sadeln igen när tjejen hoppar upp på sin häst och sedan skrittar hon iväg. "Klick" låter det när min kompis tänder en cigarett. "Bzz Bzz", var det min mobil som lät? Jag hör hur det kommer en bil i ganska snabb fart, för däcken får gruset på stallplanen att knastra. De parkerar en bit bort. "Pang". De har nu klivit ur bilen och ljuden av deras fötter som traskar i gruset kommer närmare och närmare. Ett svagt tickande ljud hörs när jag sitter och skakar med benet. Antagligen är det väl någon lös bit på stolen, som jag sitter på, som tickar. De tar varsin stol och sätter sig ner. Hundarna som de har med sig börjar busa, de börjar prata om något som hade hänt under dagen. "Scratch scratch" låter det när duvorna kliver omkring i stuprännorna. Hunden skäller och vill jaga den ena stallkatten.

Ibland blir det för mycket. Och då måste jag rymma. Då måste jag försvinna. Då stänger jag av. Jag försvinner in i mobilen, eller så går jag en sväng.

Likes

Comments

För någon vecka sedan skickade sjukskötaren och läkaren in en remiss till ABC. Igår fick jag kallelsen.

Den 8e augusti kl 09:00 ska jag befinna mig på Anorexia- och Bulimicentret i stan.

Det är ju vad jag har velat väldigt länge, det är ju vad jag har bett om många gånger men aldrig fått då jag inte har räknats som "sjuk" pga mitt BMI. Och jag vet att jag behöver detta. Annars hade jag inte bett om det, antar jag.

Men nu när det börjar närma sig börjar det spöka mer och mer i huvudet på mig.

"Jag vill inte bli frisk. Jag vill inte börja på ABC. Jag vill inte bli frisk. Jag är alldeles för tjock för att bli frisk. Jag kan inte bli frisk. Jag borde inte gå till ABC eftersom jag fortfarande ligger på övervikt. Jag kommer bara bli tjockare av att gå på ABC. Jag kommer bli fetare. Jag vill inte bli frisk, för jag kommer inte kunna hantera det. Jag kommer äta för mycket, jag kommer börja hetsäta igen som jag har gjort hela min uppväxt. Jag kommer bara bli äckligare, tjockare, fetare, fulare. Jag kommer inte kunna få på mig mina kläder, jag kommer inte kunna ha shorts eller kjol på sommaren. Jag kommer inte kunna ha mina klänningar eller tighta jeans. Jag kommer behöva köpa nya kläder. Ingen kommer vilja vara med mig, alla kommer börja hata mig, alla kommer äcklas av mig, alla kommer äcklas av min existens."

Jag har börjat få mer och mer mardrömmar om detta. Jag drömmer om mat, jag drömmer om vikt, jag drömmer om allt som tillhör det. Dagtid försöker jag att slå bort alla dessa tankar, men det går sådär. Och det värsta är att jag har börjat vänja mig vid alla dessa tankar. Jag har liksom börjat acceptera dem. Och med det har jag även känna att jag inte är redo för att bli frisk.

Jag vet att, om man känner efter, kommer man aldrig vara redo för att bli frisk. Jag vet vad jag har, men jag vet inte vad jag får. Och det är läskigt. Skitläskigt.

Det enda jag vill är att bli smal. Just nu har jag inga andra mål i livet än att bli smal. Jag vill bli smal, snygg, vacker, petite, liten, osynlig. Jag vill känna mig lätt som en fjäder. Just nu känner jag mig som en smal människa fången i en fet kropp.

Jag är inte jag längre. Jag är inte jag. Jag börjar bli mer och mer korkad, och mer och mer fäst vid detta.

Min huvud bara skriker, ju närmre ABC jag kommer.

Men någonstans vet jag, att det är det jag behöver.

Likes

Comments

"And in the end, we were all just humans drunk on the idea that love, only love, could heal our brokenness." - F. Scott Fitzgerald

Att försöka sätta fingret på sina problem, att kunna rannsaka sig själv, är något som är oerhört svårt. Jag har många gånger vänt ut och in på mig själv och mitt psyke för att få reda på vart felet ligger. Men så sent som igår kom jag först till insikt; för att kunna hitta problemet, eller problemen, kan jag inte börja rota i alla hörn och högar samtidigt. Jag måste ta en sak i taget. Det, för många, kanske är en självklarhet, men för mig som har ett väldigt stökigt inre, har det inte ens funnits på kartan att man kan ta en sak i taget. Jag vill gärna börja med allt på en gång.

Ett av mina största problem är närhet till andra människor, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Den psykiska delen är att jag har ganska lätt för att prata om min problematik, men jag pratar om det som om jag skulle prata om någon annan. Jag försöka vara väldigt känslokall i det mesta jag säger och gör för inte verka svag och känslor är definitivt inte tillåtet. Den fysiska delen är att jag utsätter mig för situationer (inte farliga eller livshotande) som jag tror att jag klarar av, men smällen kommer i efterhand. Det blir som ett självskadebeteende, och jag förnekar mina egna känslor. "Allt för att vara alla andra till lags."

Jag har ett enormt bekräftelsebehov, och det har nog många märkt, eller i alla fall de som känner mig har nog märkt. Detta, ihop med min uppväxt med mobbning, svek, självhat och ångest har resulterat i att när jag får uppmärksamhet av en annan människa så blir jag helt uppslukad av det. Men jag vet oftast i bakhuvudet att jag i slutändan kommer bli sårad.

De senaste veckorna har varit en sådan period och det slutade med totalt kaos i huvudet på mig igår. Jag skrev till en av mina bästa vänner, hon (stackarn) fick vakna till ett totalt Linnea-kaos, och berättade om hur jag mådde, vad som var den utlösande faktorn till det hela och att jag kände mig totalt värdelös, dum i huvudet, korkad, äcklig, ful och allt därtill. För även om situationen som utlöste det, i sig, inte var kaosartad, blev den det pga för mycket övertänk, flashbacks och den vagt underliggande ångest som jag hade haft sen dagen innan. Jag kunde inte slå mig fri från tanken att allt jag gjorde var fel, att jag var en äcklig människa.

Min kära vän, som fick vakna till detta kaos, svarade bara lugnt att det absolut inte var något fel på mig, och att jag borde prata med personen i fråga. Där kunde jag gjort som jag alltid gör; antingen skitit i det, och fortsatt som jag har gjort hittills, eller skriva ett långt meddelande på Facebook där jag skulle be om ursäkt för hur dum i huvudet jag är, men att jag inte fixar detta längre pga mitt "fuckade huvud". Men istället skrev jag bara till personen och sa att jag behövde prata med hen och frågade om vi kunde ses snart. Sagt och gjort; vi träffades i dag, på ett fik inne i stan.

Det var ganska mycket folk, och därmed mycket sorl. Fläkten i köket lät väldigt högt och lukten av kaffe och bakverk flöt omkring i luften. Vi pratade länge, och jag berättade om min problematik.

Att jag blir uppslukad av situationer som denna, och att det alltid slutar med att jag dippar. Att jag inte klarar av fysiska relationer som denna, för att jag klarar inte av att flyta omkring som i en grå bubbla där jag inte har koll på någonting. Jag visste sen innan vad hen ville och inte ville med vår "relation" då jag frågade om det för bara ett litet tag sen. Men jag har väl haft någon svag förhoppning om att hens känslor skulle ändras. Men jag insåg igår att jag inte kunde gå runt och vänta och hoppas på någonting som är väldigt långt borta i dagens läge. Jag förklarade att det inte är den fysiska delen i sig som är problemet, utan mina känslor efteråt. Att jag känner mig tom, äcklig, fel och konstig, att jag inte riktigt vet om jag är redo för det fysiska, men jag är alldeles för rädd för att säga nej, för att jag inbillar mig att "detta är min enda chans", att jag är rädd för att bli sårad, att jag inte riktigt kan acceptera situationen och vara i den och njuta av den. Att jag försöker pressa in mig i en form som jag inte är stöpt till att vara i. Att jag stressar in i saker och kört stenhårt ett tag för att sen stupa totalt och isolera mig från omvärlden.

Och jag tackar gudarna för bemötande jag fick tillbaka. Hen var väldigt förstående, vilket, för mig, betyder så otroligt mycket. I mitt huvud hade jag såklart målat upp en hemskt scenario där hen skulle ta så pass illa vid sig att hen skulle bli arg och aldrig prata med mig igen. Men istället kom vi tillsammans fram till en "lösning", eller ah, snarare att hen var så pass förstående och respektfull att hen kunde acceptera mig och mitt snedvridna psyke. Även det är, för många, en självklarhet, men inte för mig då jag stött på många typer av människor, och majoriteten har inte varit särskilt trevliga oavsett relation till dem.

Nu känns det i alla fall som att jag kan andas lite mer igen, och det känns verkligen som att 10kg sten har lyfts bort från mitt bröst. Och just nu känner jag mig faktiskt ganska positiv. Det känns skönt att till större delen bara ha positiva, snälla och förstående människor runt om mig. Det ger mig så mycket mer energi, och jag orkar liksom leva mer med min psykiska ohälsa nu än för bara några månader sen.

Likes

Comments

Att ena stunden vara på toppenhumör och andra stunden vara på botten.

Att ena stunden vara skitglad och andra stunden vara arg.

Det är otroligt påfrestande, jag kan tänka mig att det framför allt är otroligt påfrestande för min omgivning.

Jag har alltid haft ett instabilt humör, så länge jag kan minnas. Men det är först nu det senaste året som jag har börjat inse det. Det är alltid värre i de sämre perioderna, antagligen för att jag är mer "skör" än vanligt då. Det jobbigaste är att det tar så otroligt mycket energi från mig, och jag förstår att min omgivning inte hänger med i svängarna. I mina dåliga perioder kan jag maskera mitt dåliga humör med att vara väldigt glad och uppå utåt sett, men i mitt huvud pendlar det mellan "mindre dåligt", "dåligt" och "skitdåligt" flera gånger per dag. Och där ingår en salig blandning av ångest, ilska, sorg, trötthet, "tjurighet" och extremt självhat. I de bättre perioderna pendlar det mellan "bra", "lagom", "dåligt". Där kan det vara en salig blandning mellan lycka, sorg, deppighet, nonchalans, bra självförtroende, glädje, kärlek osv.

Det jobbigaste är väl att jag inbillar mig saker, framför allt om vad folk tycker om mig.

Om jag och en person eventuellt, bara kanske, ska ses och personen sen inte kan pga förhinder eller liknande, vilket är vanligt och helt okej; då inbillar jag mig att personen egentligen inte tycker om mig. Att den bara besväras av mig, att den tycker att jag är jobbig, men att den är för snäll för att säga något. Så istället hittar den på en anledning som jag tekniskt sett inte kan bli arg för. Absolut har jag rätt att bli besviken, eftersom jag hade velat träffa personen. Men för mig tar det över totalt. Det kan förstöra en hel kväll. Och tyvärr har det även skapat många konflikter i mina relationer till andra människor. Numera har jag en del vänner som förstår och kan ta mina reaktioner, men långt ifrån alla. Och det är inget jag begär att alla ska klara av. Men för mig är en otroligt jobbigt då jag i efterhand oftast skäms och ångrar mig.

Många gånger reagerar jag med att bli kort/tjurig, ifrågasätta om personen tycker illa om mig och också säga att det är helt okej om personen faktiskt tycker illa om mig, men att jag gärna vill veta så att jag kan gå vidare i sådana fall. Många gånger blir personen förvirrad, såklart. Och många gånger förklarar personen att det inte alls ligger till så. Och där borde jag kunna släppa det, men det går inte. Den gnagande känslan av att personen egentligen faktiskt tycker illa om mig håller i sig, som en jävla parasit.

Den där klumpen i magen fortsätter att växa, och jag får bara mer och mer avsky för mig själv. Jag fastnar så i dessa tankar att jag blir bara mer och mer låg, och känner mig till slut värdelös. Allt detta pga att en person kanske inte kunde ses för att den skulle på besök hos sin mormor, fick jobba över, eller att hunden hade blivit sjuk.

Självklart blir människor frustrerade, tar avstånd, tröttnar och allt därtill eftersom det blir otroligt påfrestande efter ett tag, vilket jag definitivt inte trycker ner någon för, för jag förstår det. Jag hade inte heller orkat med mig.

Jag jobbar såklart med detta, men samtidigt får det mig bara tycka sämre om mig själv. Jag vill bara funka liksom.

Likes

Comments

Att försöka hantera ångest kan kännas som att man kämpar mot alla världens monster.

Igår var en sån situation. Jag var i stallet, och hade umgåtts nästa hela dagen med två kompisar. Jag hade på förmiddagen varit på möte och en vända inne i stan. Sen träffade jag min kompis, vi åkte hem till en tredje och drack kaffe, och efter det åkte vi hem till min kompis och hennes sambo och käkade. Efter det åkte vi till stallet och red våra hästar och sen satt vi i stallet ett tag och tog ett glas vin.

Från och med att jag kom hem och bytte om till stallkläder, till att jag satte mig utanför stallet efter ridningen osv, hade jag totalt, fullkomlig, extrem ångest. Jag kunde inte vara stilla, alla muskler i kroppen skakade, det var som ett brus i huvudet och det kröp i hela kroppen. Jag kallsvettades, hjärtat gick i 110 och jag kunde höra pulsen i mina öron. Allra helst ville jag dunka huvudet i en stenvägg. För mig är det som att ett flertal människor står och skriker mig i örat. De påpekar att jag gör allt fel, att jag är oduglig, att jag suger, att jag är avskyvärd, att alla hatar mig, att jag är otrevlig, att jag är elak, att alla är trötta på mig, att mina hästar hade haft det bättre hos någon annan, att jag är fet, att ingen skulle sakna mig om jag försvann och mycket mer. (Kan tillägga att jag inte hör röster i huvudet, utan detta är mer en förklaringsmodell av hur min ångest känns.) Att då försöka hålla minen och göra det man ska är skitjobbigt. Det värsta är jag skäms, som bara den. Jag känner mig inte värd skiten under någons sko, och jag skäms för det. Jag kan inte andas, jag kan inte fokusera, jag vill helst bara lägga mig ner och gråta.

Jag är så tacksam att jag hade min kompis och hennes sambo (och annat folk i stallet) omkring mig igår, för annars vet jag inte vad jag hade gjort.

Det är så skrämmande hur kroppen kan vara så extremt skrämmande, att man liksom kan bli rädd för sitt egna psyke.


Likes

Comments

Ensam.

Så så ensam.

Det känns som att jag ska explodera.

Jag kan höra min egen puls, och det känns som att jag ska brista ut i gråt när som helst.

Ensamheten växer sig större och större, och jag blir bara mindre och mindre.

Detta med att känna sig ensam.

De senaste dagarna har jag känt mig otroligt ensam. Det, liksom allting annat, går i perioder. Det kan skifta från dag till dag, vecka till vecka.

Det handlar egentligen inte om att jag är ensam. Det handlar om att människorna omkring mig faktiskt har jobb, familj, partners, eller helt enkelt något annat för sig. Det kan handla om att de är helt slut efter en jobbvecka och helt enkelt inte orkar ses. Det kan handla om att det är många i stallet, men att de flesta är stressade, eller redan är färdiga när jag kommer dit.

"Monsterna" i skallen säger liksom till mig, och får mig att tro att ingen tycker om mig, att folk har tröttnat men att de inte vågar säga något, att de tycker att jag är jobbig, att jag gnäller för mycket, att de har gaddat ihop sig bakom ryggen på mig och snackar massa skit.

Jag vet inte om detta är ett eftersläp av all mobbning i grundskolan, eller vad det beror på. Men samtidigt som jag vet att mina tankar antagligen inte stämmer, så är känslorna för starka.

Jag är van vid att ha människor omkring mig, jag är van vid att ha saker att göra, att ha folk att umgås med, att känns mig omtyckt, behövd och delaktig. Så dagar som denna är, för mig, skitjobbiga. Jag kan vara själv/ensam när jag får välja det själv. Men att känna mig ensam där jag inte valt det själv är otroligt jobbigt.

Det handlar inte om att jag missunnar någon annan att vara lycklig, eller att ha andra saker för sig. Det är bara jag som inte kan hantera mina egna tankar och känslor.

Just nu är det väldigt mycket över lag. Jag har nyss börjat med ny medicin för min ADD, och den måste kroppen vänja sig vid. Och allmänt vet jag inte om det är medicinen som påverkar mig eller om jag bara har en extremt deppig period då jag är överkänslig, lättirriterad och jag klarar inte av att göra något som är lite för ansträngande psykiskt (t.ex. gå en runda på stan) utan att sen åka hem och behöva vila (sova) några timmar.

I detta känner jag mig totalt maktlös. Jag känner mig totalt maktlös i mitt egna mående, i mina ensamhetskänslor, i min ångest, i min trötthet, i min överkänslighet, och det är otroligt läskigt och jobbigt; för bara det tar massor av energi. Dessa ensamhetskänslor ger mig enorm ångest, och ångesten i sig gör mig rädd och orolig. Jag får tankar om att "tänk om det kommer vara såhär för alltid", "tänk om jag verkligen är ensam", "tänk om jag de runt omkring mig tycker och tänker illa om mig på riktigt, men jag är för dum för att märka det", "tänk om jag kommer sitta fast här för alltid", "tänk om jag mår såhär när jag är 50", "tänk om jag är lika beroende av människor om 30 år", "tänk om jag aldrig kommer klara mig själv". Det, i sin tur, startar en spiral av ännu mer självhat, ångest och nedstämdhet. Till slut känns det som att jag inte kan hantera det.

Jag skulle aldrig få för mig att försöka begå självmord. Men vid dessa tillfällen blir jag rädd för mig själv, för att jag känner mig totalt värdelös. Jag blir rädd för att jag ska sjunka så djupt att jag skulle göra något dumt, även att risken är superliten. Jag känner att världen vore bättre utan mig, att jag bara är en börda som ställer till det för alla hela tiden, att det helt enkelt vore bättre om jag inte fanns.

Att känna sig totalt värdelös och som en börda för de flesta i ens närhet - det är inte roligt. Och det är heller inget som man bara kan stänga av. Tankarna och känslorna finns där, per automatik.

Det känns lite som "Ute är det varmt, solen skiner och barnen leker. Men här inne sitter jag med ångest."

Jag menar absolut inte att vara gnällig. Jag vet att det finns människor som har det värre, men alla har vi våra helveten, alla har vi våra historier och våra bagage.

Mina känslor och tankar är min verklighet, och tyvärr är det inte bara att knäppa med fingrarna så att allt blir bra. För vore det så enkelt - då hade jag mått bra för länge sen.

Jag tror att jag hoppas på för mycket, och stressar då fram saker. Jag vet att hjälp med mediciner och terapi tar lång tid. Men jag vill helst att det ska funka på en vecka. Jag vill att det bara ska försvinna, som med en fingerknäppning. Så nu, när jag har gått i terapi i några månader blir jag irriterad över att jag "inte mår bra än".

Jag mår bättre. Men trots att det går liiite längre mellan dessa skov, så låter skoven med ångest, oro och ensamhetskänslor desto högre och känns skarpare när de väl kommer.

Jag vill inte vara såhär beroende av andra, jag tror att det ligger mycket i att jag är rädd för att vara ensam, att jag är rädd för att missa något, och att jag är rädd för att inte klara mig själv.

Jag vet att jag har vänner, jag vet att jag har folk omkring mig. Men vad ska man göra när man känner sig ensam ändå? Vad gör man när man inte vet hur man ska hantera tystnaden? Vad gör man när man inte kan sitta still? Vad gör man när man hela tiden måste aktiveras av andra människor intryck för att inte få ångest?

Likes

Comments

Ibland kan det vara svårt att veta hur man kan bemöta med någon som du tror eller vet har ätstörningar. Här nedan kommer jag skriva lite om hur du kan hjälpa, stötta och bemöta någon som du tror eller vet har ätstörningar.

1. Våga fråga/prata om det

Om du tror att någon i din närhet lider av ätstörningar; våga fråga. Det är ett tecken på att du bryr dig.

2. Visa att du finns

Om du får veta att någon i din närhet har ätstörningar. Visa att du finns och att du finns kvar och ställer upp för personen. Fastna inte vid specifika grejer, försök inte att tvinga personen till att äta eller liknande. Fråga mer generellt hur personen mår och visa att du har tid att lyssna på personen.

3. Döm inte

Att prata om sina ätstörningar kan vara otroligt jobbigt. Och då blir det bara värre om personen man väljer att prata med dömer. Var kärleksfull. Tillrättavisa och anklaga inte. Om personen väljer att prata med dig, ska du lyssna och ta det på allvar. Du behöver inte säga att du förstår, men bekräfta att du lyssnar och finns för personen.

4. Prata inte om mat, kropp och träning

Det kan vara otroligt triggande för personer med ätstöringar

5. Hjälp personen att tänka på annat

Föreslå att ni ska hitta på något roligt. T.ex. titta på en film, åka en sväng till stan. Om det är vid en matsituation - prata om något roligt som du vet att personen tycker om för att försöka bryta tankemönstret.

6. Hjälp personen att söka vård

Fråga om hjälp av vård skulle kunna vara ett alternativ och om du i sådana fall kan hjälpa personen på något sätt.

7. Bli inte arg/uppstressad

Jag förstår att det kan vara svårt att behålla lugnet i sådana situationer, men om du blir uppstressad eller arg (oftast i oro) mår personen bara sämre och risken finns att den sluter sig ännu mer. Försök behålla lugnet och visa att du finns och vill hjälpa.

8. Om du inte kan prata med personen...

Prata med en gemensam vän, någon vuxen eller liknande om din oro.

9. Om du tar upp problemet och personen blir arg...

eller säger att du inte behöver oroa dig, kan du tänka på att det ofta är så med ätstörningar. Det är vanligt att personen både vill och inte vill ha kvar sin ätstörning, eller så vill personen skydda sig ifrån att förstå hur illa det är. Det betyder inte att du har gjort fel. Personen förstår nog att du bryr dig, men kan i hemlighet vara tacksam för att du ser och tar upp problemet.

10.



Likes

Comments