Jag har länge levt instängd i min trygghetsbubbla och vägrat kliva utanför den, än mindre släppa in någon. Och det finns ganska många förklarliga skäl till varför. Att våga kliva utanför den är ett jobbigt och stort steg att ta, och för mig känns det ungefär som att stå och tippa på kanten vid ett stort stup och man vet inte om man borde hoppa eller inte, även om det står någon där nere som säger att den fångar en.

Just nu är jag i en period där jag har otroligt svårt att sätta ord på mina tankar och känslor, jag kan liksom inte sätta fingret på hur jag mår. Och för många kanske det inte är så jobbigt, utan de kan fortsätta leva sina liv och skjuta undan det, men för mig, som har ett stort kontrollbehov, blir det otroligt jobbigt. Jag vill kunna sätta ord på hur jag mår, jag vill kunna förklara, jag vill kunna ha kontroll.

De senaste veckorna har varit väldigt upp och ner, väldigt bra, väldigt avstängda och väldigt speedade på grund av en situation som jag aldrig någonsin har varit i förr, en situation som jag har ansett att jag heller inte har varit redo för, och som jag har trott att jag antagligen aldrig kommer vara redo för.

Turligt nog "slutade" situationen bra, och den har fortsatt vara bra, men innan jag visste vad det skulle resultera i hade jag fullkomlig panik. Jag var påväg att springa flera gånger, bara vända på klacken och gå. Men jag kände att det var dags att våga hoppa ut för det där stupet. Våga ta det där lilla klivet och hoppas på att personen faktiskt fångar mig. Och det är det bästa valet jag har gjort på länge. Jag jobbar stenhårt på att inte fastna i det, jag jobbar stenhårt på att inte ha för höga förhoppningar, jag jobbar på att inte bara fokusera på det. Det är otroligt svårt, men det funkar.

Jag är otroligt rädd för att släppa in nya människor i mitt liv, särskilt att låta dem komma för nära inpå. Men denna gången fick det bära eller brista, och som tur var vände jag inte för om jag hade gjort det hade jag missat detta som nu finns och som gör mig otroligt glad, som får mig att må bättre än på väldigt länge. Det känns som att en del små pusselbitar börjar falla på plats i mitt liv, och det blir lättare att sortera, se klart och stanna upp emellanåt och bara andas.

Jag har en lång bit kvar. Jag går fortfarande på ABC och kämpar med att bli frisk. Jag har varit kräkfri i flera veckor nu, och det går framåt, men att äta går sämre, dock tänker jag inte ge upp än. Jag har såklart mina dippar. Jag hade en stor dipp igår där jag bara ville ge upp, jag ville bara rymma och skita i allt. Det är otroligt skrämmande att bli frisk, och det finns många tillfällen där jag frågar mig själv varför jag ens försöker. Det finns perioder där jag inte alls vill bli frisk, det finns perioder där jag bara vill ge upp, fortsätta som jag gör och hoppas på att överleva, fast jag vet att jag inte kommer göra det, det är mest för att jag vet vad jag har men jag vet inte vad jag får. Jag är liksom rädd för att vara lycklig och må bra. Jag är rädd för att börja må dåligt igen, jag är rädd för vad nästa smäll kommer att bli och hur hårt den kommer ta, jag är rädd för att bli frisk för att sen bli sjuk igen. Jag har varit sjuk såpass länge nu att det har blivit en del av mig, det har liksom blivit en del av mitt liv och min personlighet. Jag vet inte riktigt vem jag är utan den. Och det är otroligt skrämmande.

Det är lätt att stanna i det som man känner sig trygg i, det man vet om.

Nästa vecka är sista gången i gruppterapin, och jag kan inte säga annat än att det känns jobbigt, det har varit skönt att kunna gå dit och diskutera, göra övningar och lära sig att hantera allt det där som jag har svårt för. Det har varit skönt att träffa andra med liknande problematik för det har gjort att man inte har känt sig så ensam. Men alla erfarenheter som jag har fått med mig det senaste året i gruppen är ju något jag kommer bära med mig och ha användning av resten av livet. Men det känns lustigt att "kastas ut" mer och mer i verkligheten nu. Men det är ju det som är målet - att må bra och klara sig själv i vardagen.

Just nu känns det som att jag går runt i ett vakuum och att alla känslor är där på samma gång, men att jag ändå är helt avstängd. Efter att ångesten planade ut lite efter att situationen slutade så bra som den gjorde har jag sovit, extremt mycket. Det är nog mest för att jag har förlorat mycket sömn de senaste veckorna på grund av nervositet och ångest.

Det är läskigt att må såhär bra och vara såhär "lugn" för första gången på väldigt, väldigt länge. Det känns konstigt, och jag går mest runt och väntar på nästa käftsmäll. Det borde jag inte göra, jag borde leva i nuet, men det är så svårt när känslan av lycka är långt utanför min trygghetsbubbla. Och det är svårt när men är så otroligt, otroligt rädd och känner sig så liten och försvarslös. Dessa perioder av ångest och rädsla tär på en, och hjärnspökena är otroligt högljudda, men jag gör allt jag kan för att inte lyssna på dem.

Just nu mår jag bra, och jag ska försöka låta mig själv göra det. Om jag slås ner är det bara att resa sig igen, säger de som vet.

"I'm gonna live like tomorrow doesn't exist. Like it doesn't exist.

I'm gonna fly like a bird through the night, feel my tears as they dry."

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

En tanke som slog mig nyss är hur man tar varandra för givet. Det är så enkelt att bara anta att man alltid kommer träffa samma människor som man alltid träffar, umgås med, möter när man är ute och så vidare.

Hela livet kommer man träffa på människor som formar en, människor som stannar, människor som stannar ett tag för att sedan gå vidare, människor som sårar, människor som lyfter, människor som lyfter och sen sårar.

För några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle ha så många fina människor omkring mig som jag har idag. Med en lång historia som mobbad och utstött trodde jag aldrig att jag skulle hitta min plats med människor som skulle komma för att stanna. Jag har, efter grundskolan, stora problem med att lita på människor, men samtidigt fäster jag mig och börjar lita på folk lite för enkelt. Det är ganska motsägelsefullt, men jag tror nog att det handlar om en desperation efter att få känna mig omtyckt och värdefull. Och jag vill alltid tro gott om alla. Detta har lett till att jag har blivit sårad, gång på gång, och det i sig har ju format mig till den jag är idag, just nu. Det har lett till att jag har svårt att ta emot snällhet, kärlek och värme då jag tror att alla har en baktanke, eller att de är ute efter att lura mig. Samtidigt känner jag mig otillräcklig, jag vill alltid kunna betala tillbaka, vad det än gäller. Jag kan inte bara sitta och säga tack och acceptera, för jag kan inte se varför jag skulle vara värd få någonting och gotta mig i den glädjen och värmen.

Jag är så otroligt tacksam för de vänner jag har omkring mig just nu, och jag är så fascinerad över deras styrka att klara av och orka med mina upp och nedgångar. Att de säger att det är en självklarhet fascinerar mig ännu mer, då jag har stött på allt för många som har tröttnat, och det är inte konstigt, jag klandrar ingen för att de inte orkar stå ut. Jag försöker fortfarande smälta och vänja mig vid att jag faktiskt har människor omkring mig som är så fantastiska och så underbara och att de är just mina vänner. Hur kunde jag har sådan tur att stöta på dessa fina människor?

Något, som för dem, är en liten skitsak, kan för mig betyda hela världen. Att någon skriver och frågar om jag vill ta en kaffe, eller ses på en cigg kan lysa upp hela min dag, för det får mig att känna mig omtyckt och sedd.

De människor som har sårat mig, lämnat mig, ljugit för mig. Jag kan vara ärlig och säga att jag ibland saknar dem. Inte för det de gjorde mot mig, utan för det vi hade när vi hade kul. De saker som de gjorde som faktiskt gjorde mig glad just då. Det kanske är konstigt, men trots att de betedde sig illa, kan jag inte glömma de stunder som faktiskt var bra och vara tacksam för de stunderna. Jag skulle aldrig ta tillbaka de människorna, jag skulle inte kunna förlåta det som vissa av de har gjort, men jag har börjat inse att någonstans var det väl inte meningen att de skulle vara i mitt liv.

Jag har alltid haft lätt för att fastna i vissa tankebanor och älta. Och ibland tror jag att man måste få älta, bara en liten stund, för att sen kunna gå vidare. Man måste låta sig själv vara ledsen och känna sig sårad. Men är det inte bättre försöka tänka tillbaka på de stunder man hade som faktiskt var bra? Och försöka minnas dem, istället för att tänka på det som var dåligt?

Det finns bland annat en människa, som bara har varit totalt skit. Jag såg hen utanför ICA häromdagen, och jag kan säga att jag fick en klump i magen, jag drogs tillbaka till grundskolan och hens vidriga beteende. Och det är en person som jag aldrig, aldrig, aldrig ens skulle försöka vara lite trevlig emot. Det är en person som jag aldrig skulle hjälpa om hen så skulle brinna. Och det kan låta hårt, och hata är ett starkt ord, men det är en person som jag hatar med hela mig själv. Men det är inget jag sitter och tänker på ofta, det är inget som jag lägger min energi på.

För ett par veckor sen hade jag fest, och, för det första, gjorde det mig så otroligt lycklig att det var så många som kom. Vi lyckades trycka in oss 16 stycken i min lilla 17KVM-lägenhet. Och självklart var det en del människor som inte kände varandra, men eftersom alla satt som i en konserv med sardiner var de tvungna att prata. Och för en stund satt jag och bara kollade, jag bara fylldes av värme att se alla ha det trevligt. De flesta är ganska olika, med olika värderingar, bakgrunder, intressen, jobb osv, men alla satt och pratade med varandra, och det gjorde mig så glad. Och det gjorde mig glad att de kom på min, just min fest. Som vanligt, i mitt huvud, tänkte jag att det kanske skulle komma ett par tre stycken max. Men att 16 stycken kom, det var, för mig, helt fantastiskt.

En vän, som inte är en "festperson" sa; "Detta var ju mycket roligare än vad jag hade väntat mig! Jag hade kunnat stanna mycket längre!" En annan sa; "Detta var ju jättetrevligt! Det var så pass trevligt att vi inte behövde köra några dricka-spel för att få igång festen!" Och det värmde mig otroligt.

Och jag är så otroligt tacksam över att ha de föräldrarna jag har. De har gått igenom, och går igenom, otroligt mycket. Och att de orkar fortsätta är helt fantastiskt. Jag är så tacksam för att de orkar, och på det orkar med att hjälpa mig så mycket som de gör.


Likes

Comments

Hela livet går ut på val, man väljer hela tiden, det är var livet går ut på. Men ibland ställs man framför större val än att välja kläder på morgonen. De senaste veckorna har jag tagit många beslut och det har absolut varit jobbigt, i alla fall för mig. För många andra skulle det kanske vara enkla val men i min värld är det otroligt stressande och ångestskapande då jag hinner ändra mig 3574 gånger.

Jag skrev för ett tag sen om att jag skulle få en ny medicin för min ADD... Det fick jag... Men fy enda in i h*lv*t* vilket skitmedicin. Jag var helt väck i 1.5 vecka, jag hade självmordstankar, ökad ångest, och mycket mer. Jag var arg hela tiden och jag hade humörsvängningar utan dess like. Vissa sa att det kan bero på insättningen, att jag måste vänta ett tag för att få effekt. Och de kanske hade rätt egentligen, men jag valde ändå att ringa till läkaren och säga som det var så att jag kunde sluta på den, för även om det är en insättningsperiod, kan jag inte gå runt och må skit och bete mig som skit. Läkaren frågade om jag ville gå ett tag utan medicin, men jag bad att få en ny. Så några dagar senare började jag med ytterligare en ny - och den funkar! TACK OCH LOV! Nu har jag letat medicin som ska funka, i över ett år. Och äntligen har jag hittat något som verkar funka!

Och ett av de sämre valen - Jag valde i onsdags, att "skriva ut" mig själv från ABC. Ja. Det var nog otroligt korkat, men i ren panik, ångest och stress tror jag att det skedde per automatik pga många andra faktorer som spelade in. Jag och kontaktpersonen kom fram till att jag behöver minska stressen för att kunna ta emot hjälpen, och just nu är ABC en av mina minsta prioriteringar, så då blev den en sak att plocka bort. Han sa att jag är välkommen tillbaka om jag ångrar mig, och jag vet inte om jag ska börja där snart igen, eller om jag ska vänta till efter årsskiftet. Frisk är jag ju inte ännu, men det är bättre än för en månad sen.

Jag har nu varit kräkfri i nästan 4 veckor. Det är otroligt stort för mig, och det är otroligt jobbigt. Ju mer tiden går desto mer triggad blir jag. Jag försöker att inte tänka på det, och jag försöker ständigt aktivera mig, och det funkar hittills. Jag är i stallet, med vänner, i stan osv för att hela tiden hitta på saker. Och för tillfället funkar det, men jag är rädd för att det kommer komma en dag då det brister också.

Just nu mår jag rätt bra. Faktiskt. Pga andra grejer känner jag mig mindre stressad och det känns skönt. Jag försöker att fokusera på mig, och jag försöker komma på vad jag vill och vad jag vill göra.

Jag tror absolut att det kommer bli bra någon gång, men jag måste få låta det ta tid. Denna gången kan jag inte stressa.

Likes

Comments

Skillnad. Skillnad. Skillnad.

När jag ser denna bilden ser jag skillnad, men inte lika mycket som alla andra. I mitt huvud är det inte tillräckligt. Och det är otroligt jobbigt.
Jag kan liksom inte riktigt se det, och det enda som kretsar i mitt huvud är min målvikt. Att tampas med detta känns som att springa ett maraton. Dessutom känns "friskheten" så långt bort.
Det värsta med detta är att det skapar en ångest, och ångesten i sig skapar ett automatiskt planerande. Ett planerande där jag, i huvudet, planerar när jag ska hetsäta, vad jag ska hetsäta. Eller om jag ska äta alls, hur länge jag ska fasta.
Nu har jag ätit en pastasallad, och det triggade igång ett planerande. Ett extremt planerande, det triggar och skriker i huvudet. Jag kan inte riktigt fokusera på det jag ska. Jag försöker slå bort tankarna, men de återkommer och återkommer.
Förhoppningsvis kan jag få lite fler redskap på terapin i veckan att hantera det.

Likes

Comments

Jag är så j*vl* frustrerad just nu. Eller alltså, jag har varit det ett tag nu. Jag har ju börjat på ABC's dagliga verksamhet, och just nu känns det bara skit, riktigt åt h*lv*t*. Ska jag vara helt ärlig är jag just nu så otroligt omotiverad och inte redo mentalt. Jag bråkar ständigt med mig själv och försöka inse och intala mig själv att jag måste bli frisk, och det är så otroligt jobbigt. Alla hjärnspöken skriker högre än någonsin, och efter fem år med detta, blir det en självklarhet att lyssna på dem. Jag vet, för att alla andra säger till mig, att jag måste bli frisk, för detta är ohållbart. Men just nu är jag bara så förvirrad av mig själv, och det gör mig frustrerad. Ingen har påstått att att bli frisk är enkelt och att man blir frisk på 10 minuter, men för mig känns det så långt bort. Som att det är helt värdelöst och totalt onödigt. Just nu känns det mest som att jag går på ABC och försöker bli frisk för alla andras skull, för jag bryr mig inte ett dugg om mig själv. Jag kan inte riktigt se problemet i allt detta, sad but true. Jag vet faktamässigt, alla risker med detta. Att jag kan få hjärtstopp och dö, att jag kan tappa tänder och hår, och att jag förstör hela insidan av kroppen. Men för mig är det så svårt att se, eftersom att det "inte har hänt än". Jag mår ju bra? Eller alla mina hjärnspöken säger i alla fall att jag mår bra. Och enligt mig själv är jag inte "tillräckligt sjuk" för att bli frisk. Jag sitter liksom och jämför mig med alla supersmala tjejer på dagverksamheten, och jag skäms över att vara där. De har kommit så mycket längre och kan liksom sköta sin struktur och planering. Jag kan inte det, för även om jag sitter där och planerar vad jag ska äta när jag kommer hem därifrån sitter jag ju bara och ljuger för dem och för mig själv. Jag vet ju att jag inte kommer äta när jag kommer hem. Jag vet ju att jag inte kommer försöka ens. Och jag skäms otroligt mycket över att ens prata om detta, för jag känner mig som en jobbig 5åring som inte kan lyssna. För allt de säger om sjukdomen hör jag, men det går inte in. Det låter, för mig, som att de sitter och pratar om någon annan. Jag känner det som att jag bara står utanför allt detta och ser på när alla är oroliga och stressade över min hälsa. Jag är ju inte orolig?

Och för mig blir det konstigt just för att jag vet att sjukdomen kan vara dödlig, men det är ju rökning och alkohol också, men det är det nästan ingen som påpekar? Det är liksom "helt okej" att röka och riskera att få kol. Jag vet att det är en skitkass jämförelse, men förhoppningsvis förstår nu hur jag menar. Som sagt; jag vet att detta är farligt och kan vara dödligt, men just nu har jag så svårt att vilja bli frisk. Jag är så otroligt rädd, omotiverad och ångestfylld. Dessutom triggar ABC mer än vad det hjälper just nu. Jag vet inte riktigt hur eller varför, men det bara är så. Och det får mig att känna mig misslyckad med denna förbaskade matdagbok som jag ska fylla i varje dag, för det tvingar mig att se hur omotiverad jag är. Och den triggar mig otroligt mycket då jag får se hur mycket eller lite jag äter. Och självklart känner jag mig otroligt misslyckad om jag äter alls. Helst vill jag inte äta alls, någonsin igen. Jag vill bara gömma mig tills jag är smal.

Jag märker ju själv hur disorted jag är i huvudet när jag skriver detta. Men snälla, förstå, att jag är så otroligt rädd i allt detta. Detta har varit en del av mig så länge, och jag kan inte riktigt smälta det. Jag kan inte beskriva den ångesten jag känner inför mat och allt därtill, hur jag nästan ser att min mage och mina lår växer om jag äter en smörgås, hur jag känner att folk på offentliga platser glor på mig om jag äter, hur jag känner att de glor på mig överhuvudtaget för att jag är 'fet'. Den ångest jag känner över att köpa nya kläder, visa mig offentligt, träffa nya människor. Det finns bara några fåtal människor som jag känner mig trygg med att träffa, men även där kan jag känna mig otroligt äcklig om jag äter något. Även om jag vet att det inte stämmer, så kommer alla tankarna om att de säkert sitter där och tänker att jag är så jävla fet, att jag är så otroligt äcklig som äter, automatiskt. Att jag är för tjock för att få äta. Jag kan definitivt inte äta offentligt. Helst vill jag äta helt själv, alltid. Men det går inte det heller, för då äcklas jag av mig själv.

Häromdagen, var jag med två av mina bästa vänner på pizzerian och åt pizza, det är det dummaste jag har gjort på länge. Den ångesten och paniken jag hade går inte ens att beskriva. Jag var mätt efter 2 bitar, men jag kunde inte stoppa mig själv från att äta hela för jag kände mig så misslyckad efter de där två bitarna, så jag kände att jag lika gärna kunde äta hela pizzan, för "jag är ju en vidrigt äcklig gris". Vi var nästan helt själva där, men så fort det kom in folk och skulle äta eller hämta mat fick jag panik, det liksom högg till i magen och gråten tryckte i halsen. Vid sådana tillfällen black outar jag totalt och har inte koll på någonting, allt känns surrealistiskt och jag kan inte andas, jag glömmer bort att prata, jag glömmer bort att andas och det känns som att jag ska dö. Det känns som att alla mina inälvor slits ut ur min kropp, som att någon slår mig allt vad de orkar med ett hjärnrör i huvudet. Och denna känslan har jag hela tiden jag är på ABC, men där håller jag ju minen, för att jag måste. Men jag känner själv att jag inte kommer klara det länge till, hur jag än försöker.

Just nu är allt bara kaos.

Men på fredag ska jag äntligen få ny medicin för min ADD!!!!! Det känns så otroligt bra, så nu håller vi alla tummar för att jag får en medicin som funkar. Jag har ju gått hela sommaren utan medicin, vilket inte har funkat alls. Det har varit otroligt jobbigt, och det har bara spätt på min ångest ännu mer.

Just nu, känns det bara såhär, hela tiden. Jag försöker verkligen intala mig själv att jag vill bli frisk, jag försöker inse det. Långt här inne vet jag att jag vill bli frisk, men jag måste bara lyckas plocka fram det.

Likes

Comments

Det var ett bra tag sen jag skrev något sist. Och det har hänt mycket sen dess.

Jag har börjat på ABC för mina ätstörningar, jag har även fått en ÄSdiagnos och det känns väl okej, men konstigt.

Imorgon är första gången jag ska vara med på dagverksamheten där, och det innebär att jag ska äta frukost, mellanmål och lunch (08:00-13:30) tillsammans med andra människor i samma situation, och det känns otroligt nervöst och jobbigt. Att äta inför andra är inte min starka sida, och det är otroligt ångestfyllt. Jag är otroligt rädd för hur de andra ser ut och jag kommer antagligen jämföra mig med dem per automatik. Just nu kan jag inte riktigt fokusera på någonting annat och det känns som att jag har en stor sten i magen. Jag ångrar på ett sätt att jag sökte hjälp, men jag vet att det är mina hjärnspöken som talar i det fallet. Jag känner mig liksom inte redo. Jag är rädd för att göra bort mig, jag är rädd för att inte kunna äta, jag är rädd för att äta, jag är rädd för att säga eller göra något fel, jag är bara rädd helt enkelt. Jag vet att jag måste ge det ett försök, jag vet att jag måste prova, men jag är så anti, jag är så negativt inställd till det. Jag känner mig inte redo för att beblanda mig med andra människor med samma problematik, och det får mig att känna mig vilse.

Det är dags att försöka vara positiv och tro på att det går, men det är otroligt svårt. Kan andra kan jag. Just nu är jag helt tom i huvudet, jag kan liksom inte tänka ordentligt och jag hade bara velat sova.

Likes

Comments

De flesta jag känner kan äta på Mc Donalds utan problem. De kan äta middag med sina familjer. De kan käka ett wienerbröd i stallet med de andra stallisarna. De kan äta lunch med sina kollegor och skratta åt något dåligt skämt. De kan fika med sina partners på Espresso House och sitta och prata om vad de ska göra på sin semester.

Jag kan också göra allt detta. Om jag anstränger mig. Om inte - jag märker allt.

Jag hör hur backarna med glas klirrar när de ska in i diskmaskinen i köket på fiket jag sitter på. Jag ser hur tjejen, som är i min ålder, går balanserat med sin tallrik med en blåbärsmuffins på i ena handen, och en cappuccino i den andra. Jag hör hur personen bredvid mig tuggar njutningsfullt på sin räkmacka, och hur hens sällskap sväljer en klunk med kaffe som landar med ett 'splash' i magen. Det skriker i öronen när en äldre dam drar ut stolen från bordet, och sätter sig försiktigt på stolen. Samtidigt klickar det till i dörren in till toan, och ut kommer en mamma med sin son i 3årsåldern som antagligen har behövt kissa. Hon håller honom i handen och säger åt honom att inte springa iväg.

Jag ser hur min kompis tar en tugga av sitt wienerbröd. Hon tuggar några gånger på ena sidan av munnen, sen några gånger på andra sidan för att liksom jämna ut det. Hon skrattar samtidigt åt något roligt som någon bredvid sa. Hon tar ett nytt bett av sitt wienerbröd och torkar bort ett par smulor från läpparna med ena handen. "Klick klock klick klock klick klock" låter det när en häst kommer ut från stallet med sin ryttare. Det knarrar lite i stropparna när hon drar åt sadelgjorden, och sedan går de bort till pallen. När hon ställer sig på pallen vill inte hästen stå stilla och råkar slå i hoven i pallen lite lätt. Hon hoppar ner och ställer hästen där den ska stå igen. Denna gång står hästen stilla. Jag svarar på frågan som jag precis fick av min kompis, ang morgondagens ridpass. Det knarrar till i sadeln igen när tjejen hoppar upp på sin häst och sedan skrittar hon iväg. "Klick" låter det när min kompis tänder en cigarett. "Bzz Bzz", var det min mobil som lät? Jag hör hur det kommer en bil i ganska snabb fart, för däcken får gruset på stallplanen att knastra. De parkerar en bit bort. "Pang". De har nu klivit ur bilen och ljuden av deras fötter som traskar i gruset kommer närmare och närmare. Ett svagt tickande ljud hörs när jag sitter och skakar med benet. Antagligen är det väl någon lös bit på stolen, som jag sitter på, som tickar. De tar varsin stol och sätter sig ner. Hundarna som de har med sig börjar busa, de börjar prata om något som hade hänt under dagen. "Scratch scratch" låter det när duvorna kliver omkring i stuprännorna. Hunden skäller och vill jaga den ena stallkatten.

Ibland blir det för mycket. Och då måste jag rymma. Då måste jag försvinna. Då stänger jag av. Jag försvinner in i mobilen, eller så går jag en sväng.

Likes

Comments

För någon vecka sedan skickade sjukskötaren och läkaren in en remiss till ABC. Igår fick jag kallelsen.

Den 8e augusti kl 09:00 ska jag befinna mig på Anorexia- och Bulimicentret i stan.

Det är ju vad jag har velat väldigt länge, det är ju vad jag har bett om många gånger men aldrig fått då jag inte har räknats som "sjuk" pga mitt BMI. Och jag vet att jag behöver detta. Annars hade jag inte bett om det, antar jag.

Men nu när det börjar närma sig börjar det spöka mer och mer i huvudet på mig.

"Jag vill inte bli frisk. Jag vill inte börja på ABC. Jag vill inte bli frisk. Jag är alldeles för tjock för att bli frisk. Jag kan inte bli frisk. Jag borde inte gå till ABC eftersom jag fortfarande ligger på övervikt. Jag kommer bara bli tjockare av att gå på ABC. Jag kommer bli fetare. Jag vill inte bli frisk, för jag kommer inte kunna hantera det. Jag kommer äta för mycket, jag kommer börja hetsäta igen som jag har gjort hela min uppväxt. Jag kommer bara bli äckligare, tjockare, fetare, fulare. Jag kommer inte kunna få på mig mina kläder, jag kommer inte kunna ha shorts eller kjol på sommaren. Jag kommer inte kunna ha mina klänningar eller tighta jeans. Jag kommer behöva köpa nya kläder. Ingen kommer vilja vara med mig, alla kommer börja hata mig, alla kommer äcklas av mig, alla kommer äcklas av min existens."

Jag har börjat få mer och mer mardrömmar om detta. Jag drömmer om mat, jag drömmer om vikt, jag drömmer om allt som tillhör det. Dagtid försöker jag att slå bort alla dessa tankar, men det går sådär. Och det värsta är att jag har börjat vänja mig vid alla dessa tankar. Jag har liksom börjat acceptera dem. Och med det har jag även känna att jag inte är redo för att bli frisk.

Jag vet att, om man känner efter, kommer man aldrig vara redo för att bli frisk. Jag vet vad jag har, men jag vet inte vad jag får. Och det är läskigt. Skitläskigt.

Det enda jag vill är att bli smal. Just nu har jag inga andra mål i livet än att bli smal. Jag vill bli smal, snygg, vacker, petite, liten, osynlig. Jag vill känna mig lätt som en fjäder. Just nu känner jag mig som en smal människa fången i en fet kropp.

Jag är inte jag längre. Jag är inte jag. Jag börjar bli mer och mer korkad, och mer och mer fäst vid detta.

Min huvud bara skriker, ju närmre ABC jag kommer.

Men någonstans vet jag, att det är det jag behöver.

Likes

Comments

"And in the end, we were all just humans drunk on the idea that love, only love, could heal our brokenness." - F. Scott Fitzgerald

Att försöka sätta fingret på sina problem, att kunna rannsaka sig själv, är något som är oerhört svårt. Jag har många gånger vänt ut och in på mig själv och mitt psyke för att få reda på vart felet ligger. Men så sent som igår kom jag först till insikt; för att kunna hitta problemet, eller problemen, kan jag inte börja rota i alla hörn och högar samtidigt. Jag måste ta en sak i taget. Det, för många, kanske är en självklarhet, men för mig som har ett väldigt stökigt inre, har det inte ens funnits på kartan att man kan ta en sak i taget. Jag vill gärna börja med allt på en gång.

Ett av mina största problem är närhet till andra människor, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Den psykiska delen är att jag har ganska lätt för att prata om min problematik, men jag pratar om det som om jag skulle prata om någon annan. Jag försöka vara väldigt känslokall i det mesta jag säger och gör för inte verka svag och känslor är definitivt inte tillåtet. Den fysiska delen är att jag utsätter mig för situationer (inte farliga eller livshotande) som jag tror att jag klarar av, men smällen kommer i efterhand. Det blir som ett självskadebeteende, och jag förnekar mina egna känslor. "Allt för att vara alla andra till lags."

Jag har ett enormt bekräftelsebehov, och det har nog många märkt, eller i alla fall de som känner mig har nog märkt. Detta, ihop med min uppväxt med mobbning, svek, självhat och ångest har resulterat i att när jag får uppmärksamhet av en annan människa så blir jag helt uppslukad av det. Men jag vet oftast i bakhuvudet att jag i slutändan kommer bli sårad.

De senaste veckorna har varit en sådan period och det slutade med totalt kaos i huvudet på mig igår. Jag skrev till en av mina bästa vänner, hon (stackarn) fick vakna till ett totalt Linnea-kaos, och berättade om hur jag mådde, vad som var den utlösande faktorn till det hela och att jag kände mig totalt värdelös, dum i huvudet, korkad, äcklig, ful och allt därtill. För även om situationen som utlöste det, i sig, inte var kaosartad, blev den det pga för mycket övertänk, flashbacks och den vagt underliggande ångest som jag hade haft sen dagen innan. Jag kunde inte slå mig fri från tanken att allt jag gjorde var fel, att jag var en äcklig människa.

Min kära vän, som fick vakna till detta kaos, svarade bara lugnt att det absolut inte var något fel på mig, och att jag borde prata med personen i fråga. Där kunde jag gjort som jag alltid gör; antingen skitit i det, och fortsatt som jag har gjort hittills, eller skriva ett långt meddelande på Facebook där jag skulle be om ursäkt för hur dum i huvudet jag är, men att jag inte fixar detta längre pga mitt "fuckade huvud". Men istället skrev jag bara till personen och sa att jag behövde prata med hen och frågade om vi kunde ses snart. Sagt och gjort; vi träffades i dag, på ett fik inne i stan.

Det var ganska mycket folk, och därmed mycket sorl. Fläkten i köket lät väldigt högt och lukten av kaffe och bakverk flöt omkring i luften. Vi pratade länge, och jag berättade om min problematik.

Att jag blir uppslukad av situationer som denna, och att det alltid slutar med att jag dippar. Att jag inte klarar av fysiska relationer som denna, för att jag klarar inte av att flyta omkring som i en grå bubbla där jag inte har koll på någonting. Jag visste sen innan vad hen ville och inte ville med vår "relation" då jag frågade om det för bara ett litet tag sen. Men jag har väl haft någon svag förhoppning om att hens känslor skulle ändras. Men jag insåg igår att jag inte kunde gå runt och vänta och hoppas på någonting som är väldigt långt borta i dagens läge. Jag förklarade att det inte är den fysiska delen i sig som är problemet, utan mina känslor efteråt. Att jag känner mig tom, äcklig, fel och konstig, att jag inte riktigt vet om jag är redo för det fysiska, men jag är alldeles för rädd för att säga nej, för att jag inbillar mig att "detta är min enda chans", att jag är rädd för att bli sårad, att jag inte riktigt kan acceptera situationen och vara i den och njuta av den. Att jag försöker pressa in mig i en form som jag inte är stöpt till att vara i. Att jag stressar in i saker och kört stenhårt ett tag för att sen stupa totalt och isolera mig från omvärlden.

Och jag tackar gudarna för bemötande jag fick tillbaka. Hen var väldigt förstående, vilket, för mig, betyder så otroligt mycket. I mitt huvud hade jag såklart målat upp en hemskt scenario där hen skulle ta så pass illa vid sig att hen skulle bli arg och aldrig prata med mig igen. Men istället kom vi tillsammans fram till en "lösning", eller ah, snarare att hen var så pass förstående och respektfull att hen kunde acceptera mig och mitt snedvridna psyke. Även det är, för många, en självklarhet, men inte för mig då jag stött på många typer av människor, och majoriteten har inte varit särskilt trevliga oavsett relation till dem.

Nu känns det i alla fall som att jag kan andas lite mer igen, och det känns verkligen som att 10kg sten har lyfts bort från mitt bröst. Och just nu känner jag mig faktiskt ganska positiv. Det känns skönt att till större delen bara ha positiva, snälla och förstående människor runt om mig. Det ger mig så mycket mer energi, och jag orkar liksom leva mer med min psykiska ohälsa nu än för bara några månader sen.

Likes

Comments

Att ena stunden vara på toppenhumör och andra stunden vara på botten.

Att ena stunden vara skitglad och andra stunden vara arg.

Det är otroligt påfrestande, jag kan tänka mig att det framför allt är otroligt påfrestande för min omgivning.

Jag har alltid haft ett instabilt humör, så länge jag kan minnas. Men det är först nu det senaste året som jag har börjat inse det. Det är alltid värre i de sämre perioderna, antagligen för att jag är mer "skör" än vanligt då. Det jobbigaste är att det tar så otroligt mycket energi från mig, och jag förstår att min omgivning inte hänger med i svängarna. I mina dåliga perioder kan jag maskera mitt dåliga humör med att vara väldigt glad och uppå utåt sett, men i mitt huvud pendlar det mellan "mindre dåligt", "dåligt" och "skitdåligt" flera gånger per dag. Och där ingår en salig blandning av ångest, ilska, sorg, trötthet, "tjurighet" och extremt självhat. I de bättre perioderna pendlar det mellan "bra", "lagom", "dåligt". Där kan det vara en salig blandning mellan lycka, sorg, deppighet, nonchalans, bra självförtroende, glädje, kärlek osv.

Det jobbigaste är väl att jag inbillar mig saker, framför allt om vad folk tycker om mig.

Om jag och en person eventuellt, bara kanske, ska ses och personen sen inte kan pga förhinder eller liknande, vilket är vanligt och helt okej; då inbillar jag mig att personen egentligen inte tycker om mig. Att den bara besväras av mig, att den tycker att jag är jobbig, men att den är för snäll för att säga något. Så istället hittar den på en anledning som jag tekniskt sett inte kan bli arg för. Absolut har jag rätt att bli besviken, eftersom jag hade velat träffa personen. Men för mig tar det över totalt. Det kan förstöra en hel kväll. Och tyvärr har det även skapat många konflikter i mina relationer till andra människor. Numera har jag en del vänner som förstår och kan ta mina reaktioner, men långt ifrån alla. Och det är inget jag begär att alla ska klara av. Men för mig är en otroligt jobbigt då jag i efterhand oftast skäms och ångrar mig.

Många gånger reagerar jag med att bli kort/tjurig, ifrågasätta om personen tycker illa om mig och också säga att det är helt okej om personen faktiskt tycker illa om mig, men att jag gärna vill veta så att jag kan gå vidare i sådana fall. Många gånger blir personen förvirrad, såklart. Och många gånger förklarar personen att det inte alls ligger till så. Och där borde jag kunna släppa det, men det går inte. Den gnagande känslan av att personen egentligen faktiskt tycker illa om mig håller i sig, som en jävla parasit.

Den där klumpen i magen fortsätter att växa, och jag får bara mer och mer avsky för mig själv. Jag fastnar så i dessa tankar att jag blir bara mer och mer låg, och känner mig till slut värdelös. Allt detta pga att en person kanske inte kunde ses för att den skulle på besök hos sin mormor, fick jobba över, eller att hunden hade blivit sjuk.

Självklart blir människor frustrerade, tar avstånd, tröttnar och allt därtill eftersom det blir otroligt påfrestande efter ett tag, vilket jag definitivt inte trycker ner någon för, för jag förstår det. Jag hade inte heller orkat med mig.

Jag jobbar såklart med detta, men samtidigt får det mig bara tycka sämre om mig själv. Jag vill bara funka liksom.

Likes

Comments