Att ena stunden vara på toppenhumör och andra stunden vara på botten.

Att ena stunden vara skitglad och andra stunden vara arg.

Det är otroligt påfrestande, jag kan tänka mig att det framför allt är otroligt påfrestande för min omgivning.

Jag har alltid haft ett instabilt humör, så länge jag kan minnas. Men det är först nu det senaste året som jag har börjat inse det. Det är alltid värre i de sämre perioderna, antagligen för att jag är mer "skör" än vanligt då. Det jobbigaste är att det tar så otroligt mycket energi från mig, och jag förstår att min omgivning inte hänger med i svängarna. I mina dåliga perioder kan jag maskera mitt dåliga humör med att vara väldigt glad och uppå utåt sett, men i mitt huvud pendlar det mellan "mindre dåligt", "dåligt" och "skitdåligt" flera gånger per dag. Och där ingår en salig blandning av ångest, ilska, sorg, trötthet, "tjurighet" och extremt självhat. I de bättre perioderna pendlar det mellan "bra", "lagom", "dåligt". Där kan det vara en salig blandning mellan lycka, sorg, deppighet, nonchalans, bra självförtroende, glädje, kärlek osv.

Det jobbigaste är väl att jag inbillar mig saker, framför allt om vad folk tycker om mig.

Om jag och en person eventuellt, bara kanske, ska ses och personen sen inte kan pga förhinder eller liknande, vilket är vanligt och helt okej; då inbillar jag mig att personen egentligen inte tycker om mig. Att den bara besväras av mig, att den tycker att jag är jobbig, men att den är för snäll för att säga något. Så istället hittar den på en anledning som jag tekniskt sett inte kan bli arg för. Absolut har jag rätt att bli besviken, eftersom jag hade velat träffa personen. Men för mig tar det över totalt. Det kan förstöra en hel kväll. Och tyvärr har det även skapat många konflikter i mina relationer till andra människor. Numera har jag en del vänner som förstår och kan ta mina reaktioner, men långt ifrån alla. Och det är inget jag begär att alla ska klara av. Men för mig är en otroligt jobbigt då jag i efterhand oftast skäms och ångrar mig.

Många gånger reagerar jag med att bli kort/tjurig, ifrågasätta om personen tycker illa om mig och också säga att det är helt okej om personen faktiskt tycker illa om mig, men att jag gärna vill veta så att jag kan gå vidare i sådana fall. Många gånger blir personen förvirrad, såklart. Och många gånger förklarar personen att det inte alls ligger till så. Och där borde jag kunna släppa det, men det går inte. Den gnagande känslan av att personen egentligen faktiskt tycker illa om mig håller i sig, som en jävla parasit.

Den där klumpen i magen fortsätter att växa, och jag får bara mer och mer avsky för mig själv. Jag fastnar så i dessa tankar att jag blir bara mer och mer låg, och känner mig till slut värdelös. Allt detta pga att en person kanske inte kunde ses för att den skulle på besök hos sin mormor, fick jobba över, eller att hunden hade blivit sjuk.

Självklart blir människor frustrerade, tar avstånd, tröttnar och allt därtill eftersom det blir otroligt påfrestande efter ett tag, vilket jag definitivt inte trycker ner någon för, för jag förstår det. Jag hade inte heller orkat med mig.

Jag jobbar såklart med detta, men samtidigt får det mig bara tycka sämre om mig själv. Jag vill bara funka liksom.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Att försöka hantera ångest kan kännas som att man kämpar mot alla världens monster.

Igår var en sån situation. Jag var i stallet, och hade umgåtts nästa hela dagen med två kompisar. Jag hade på förmiddagen varit på möte och en vända inne i stan. Sen träffade jag min kompis, vi åkte hem till en tredje och drack kaffe, och efter det åkte vi hem till min kompis och hennes sambo och käkade. Efter det åkte vi till stallet och red våra hästar och sen satt vi i stallet ett tag och tog ett glas vin.

Från och med att jag kom hem och bytte om till stallkläder, till att jag satte mig utanför stallet efter ridningen osv, hade jag totalt, fullkomlig, extrem ångest. Jag kunde inte vara stilla, alla muskler i kroppen skakade, det var som ett brus i huvudet och det kröp i hela kroppen. Jag kallsvettades, hjärtat gick i 110 och jag kunde höra pulsen i mina öron. Allra helst ville jag dunka huvudet i en stenvägg. För mig är det som att ett flertal människor står och skriker mig i örat. De påpekar att jag gör allt fel, att jag är oduglig, att jag suger, att jag är avskyvärd, att alla hatar mig, att jag är otrevlig, att jag är elak, att alla är trötta på mig, att mina hästar hade haft det bättre hos någon annan, att jag är fet, att ingen skulle sakna mig om jag försvann och mycket mer. (Kan tillägga att jag inte hör röster i huvudet, utan detta är mer en förklaringsmodell av hur min ångest känns.) Att då försöka hålla minen och göra det man ska är skitjobbigt. Det värsta är jag skäms, som bara den. Jag känner mig inte värd skiten under någons sko, och jag skäms för det. Jag kan inte andas, jag kan inte fokusera, jag vill helst bara lägga mig ner och gråta.

Jag är så tacksam att jag hade min kompis och hennes sambo (och annat folk i stallet) omkring mig igår, för annars vet jag inte vad jag hade gjort.

Det är så skrämmande hur kroppen kan vara så extremt skrämmande, att man liksom kan bli rädd för sitt egna psyke.


Likes

Comments

Ensam.

Så så ensam.

Det känns som att jag ska explodera.

Jag kan höra min egen puls, och det känns som att jag ska brista ut i gråt när som helst.

Ensamheten växer sig större och större, och jag blir bara mindre och mindre.

Detta med att känna sig ensam.

De senaste dagarna har jag känt mig otroligt ensam. Det, liksom allting annat, går i perioder. Det kan skifta från dag till dag, vecka till vecka.

Det handlar egentligen inte om att jag är ensam. Det handlar om att människorna omkring mig faktiskt har jobb, familj, partners, eller helt enkelt något annat för sig. Det kan handla om att de är helt slut efter en jobbvecka och helt enkelt inte orkar ses. Det kan handla om att det är många i stallet, men att de flesta är stressade, eller redan är färdiga när jag kommer dit.

"Monsterna" i skallen säger liksom till mig, och får mig att tro att ingen tycker om mig, att folk har tröttnat men att de inte vågar säga något, att de tycker att jag är jobbig, att jag gnäller för mycket, att de har gaddat ihop sig bakom ryggen på mig och snackar massa skit.

Jag vet inte om detta är ett eftersläp av all mobbning i grundskolan, eller vad det beror på. Men samtidigt som jag vet att mina tankar antagligen inte stämmer, så är känslorna för starka.

Jag är van vid att ha människor omkring mig, jag är van vid att ha saker att göra, att ha folk att umgås med, att känns mig omtyckt, behövd och delaktig. Så dagar som denna är, för mig, skitjobbiga. Jag kan vara själv/ensam när jag får välja det själv. Men att känna mig ensam där jag inte valt det själv är otroligt jobbigt.

Det handlar inte om att jag missunnar någon annan att vara lycklig, eller att ha andra saker för sig. Det är bara jag som inte kan hantera mina egna tankar och känslor.

Just nu är det väldigt mycket över lag. Jag har nyss börjat med ny medicin för min ADD, och den måste kroppen vänja sig vid. Och allmänt vet jag inte om det är medicinen som påverkar mig eller om jag bara har en extremt deppig period då jag är överkänslig, lättirriterad och jag klarar inte av att göra något som är lite för ansträngande psykiskt (t.ex. gå en runda på stan) utan att sen åka hem och behöva vila (sova) några timmar.

I detta känner jag mig totalt maktlös. Jag känner mig totalt maktlös i mitt egna mående, i mina ensamhetskänslor, i min ångest, i min trötthet, i min överkänslighet, och det är otroligt läskigt och jobbigt; för bara det tar massor av energi. Dessa ensamhetskänslor ger mig enorm ångest, och ångesten i sig gör mig rädd och orolig. Jag får tankar om att "tänk om det kommer vara såhär för alltid", "tänk om jag verkligen är ensam", "tänk om jag de runt omkring mig tycker och tänker illa om mig på riktigt, men jag är för dum för att märka det", "tänk om jag kommer sitta fast här för alltid", "tänk om jag mår såhär när jag är 50", "tänk om jag är lika beroende av människor om 30 år", "tänk om jag aldrig kommer klara mig själv". Det, i sin tur, startar en spiral av ännu mer självhat, ångest och nedstämdhet. Till slut känns det som att jag inte kan hantera det.

Jag skulle aldrig få för mig att försöka begå självmord. Men vid dessa tillfällen blir jag rädd för mig själv, för att jag känner mig totalt värdelös. Jag blir rädd för att jag ska sjunka så djupt att jag skulle göra något dumt, även att risken är superliten. Jag känner att världen vore bättre utan mig, att jag bara är en börda som ställer till det för alla hela tiden, att det helt enkelt vore bättre om jag inte fanns.

Att känna sig totalt värdelös och som en börda för de flesta i ens närhet - det är inte roligt. Och det är heller inget som man bara kan stänga av. Tankarna och känslorna finns där, per automatik.

Det känns lite som "Ute är det varmt, solen skiner och barnen leker. Men här inne sitter jag med ångest."

Jag menar absolut inte att vara gnällig. Jag vet att det finns människor som har det värre, men alla har vi våra helveten, alla har vi våra historier och våra bagage.

Mina känslor och tankar är min verklighet, och tyvärr är det inte bara att knäppa med fingrarna så att allt blir bra. För vore det så enkelt - då hade jag mått bra för länge sen.

Jag tror att jag hoppas på för mycket, och stressar då fram saker. Jag vet att hjälp med mediciner och terapi tar lång tid. Men jag vill helst att det ska funka på en vecka. Jag vill att det bara ska försvinna, som med en fingerknäppning. Så nu, när jag har gått i terapi i några månader blir jag irriterad över att jag "inte mår bra än".

Jag mår bättre. Men trots att det går liiite längre mellan dessa skov, så låter skoven med ångest, oro och ensamhetskänslor desto högre och känns skarpare när de väl kommer.

Jag vill inte vara såhär beroende av andra, jag tror att det ligger mycket i att jag är rädd för att vara ensam, att jag är rädd för att missa något, och att jag är rädd för att inte klara mig själv.

Jag vet att jag har vänner, jag vet att jag har folk omkring mig. Men vad ska man göra när man känner sig ensam ändå? Vad gör man när man inte vet hur man ska hantera tystnaden? Vad gör man när man inte kan sitta still? Vad gör man när man hela tiden måste aktiveras av andra människor intryck för att inte få ångest?

Likes

Comments

Ibland kan det vara svårt att veta hur man kan bemöta med någon som du tror eller vet har ätstörningar. Här nedan kommer jag skriva lite om hur du kan hjälpa, stötta och bemöta någon som du tror eller vet har ätstörningar.

1. Våga fråga/prata om det

Om du tror att någon i din närhet lider av ätstörningar; våga fråga. Det är ett tecken på att du bryr dig.

2. Visa att du finns

Om du får veta att någon i din närhet har ätstörningar. Visa att du finns och att du finns kvar och ställer upp för personen. Fastna inte vid specifika grejer, försök inte att tvinga personen till att äta eller liknande. Fråga mer generellt hur personen mår och visa att du har tid att lyssna på personen.

3. Döm inte

Att prata om sina ätstörningar kan vara otroligt jobbigt. Och då blir det bara värre om personen man väljer att prata med dömer. Var kärleksfull. Tillrättavisa och anklaga inte. Om personen väljer att prata med dig, ska du lyssna och ta det på allvar. Du behöver inte säga att du förstår, men bekräfta att du lyssnar och finns för personen.

4. Prata inte om mat, kropp och träning

Det kan vara otroligt triggande för personer med ätstöringar

5. Hjälp personen att tänka på annat

Föreslå att ni ska hitta på något roligt. T.ex. titta på en film, åka en sväng till stan. Om det är vid en matsituation - prata om något roligt som du vet att personen tycker om för att försöka bryta tankemönstret.

6. Hjälp personen att söka vård

Fråga om hjälp av vård skulle kunna vara ett alternativ och om du i sådana fall kan hjälpa personen på något sätt.

7. Bli inte arg/uppstressad

Jag förstår att det kan vara svårt att behålla lugnet i sådana situationer, men om du blir uppstressad eller arg (oftast i oro) mår personen bara sämre och risken finns att den sluter sig ännu mer. Försök behålla lugnet och visa att du finns och vill hjälpa.

8. Om du inte kan prata med personen...

Prata med en gemensam vän, någon vuxen eller liknande om din oro.

9. Om du tar upp problemet och personen blir arg...

eller säger att du inte behöver oroa dig, kan du tänka på att det ofta är så med ätstörningar. Det är vanligt att personen både vill och inte vill ha kvar sin ätstörning, eller så vill personen skydda sig ifrån att förstå hur illa det är. Det betyder inte att du har gjort fel. Personen förstår nog att du bryr dig, men kan i hemlighet vara tacksam för att du ser och tar upp problemet.

10.



Likes

Comments

I detta inlägget tänkte jag göra en lista med saker du aldrig ska säga till någon med en ätstörning.

Ätstörningar är individuellt, och därmed också vad man uppfattar som jobbigt eller triggande.


Alla dessa påståenden är individuella. Det som jag tycker är jobbigt kanske inte någon annan tycker är jobbigt. Det viktigaste är att tänka sig för, vad man säger. I mitt fall - prata inte massor om mat, träning, att du känner dig tjock, att du borde banta. Fråga mig inte om bantningstips. Kommentera inte hur lite eller mycket jag äter, säg inte att det bara är att äta eller att det bara är att inte gå på toa efteråt.

  • "Vad fin du har blivit!"
  • "Ska du äta sådär lite?"
  • "Ska du äta sådär mycket?"
  • "Men du som inte är underviktig kan ju inte ha en ätstörning."
  • "Men det är ju bara att äta!"
  • "Men om du försöker tänka såhär blablabla..."
  • "Sök hjälp!"
  • "Vad du har gått ner i vikt! Hur har du gått till väga?"
  • "Men vad väger du då?"
  • "Jag behöver också gå ner i vikt!"
  • "Vi kan börja träna ihop!"
  • "Det är ju jättefarligt, det vet du väl?"
  • "Du är bara ute efter uppmärksamhet."
  • "Om du hetsäter tyder ju det på att du inte har någon självkontroll."
  • "Du behöver bara ta tag i dina problem, get your shit together liksom."
  • "Är det inte jobbigt att vara så besatt av sin vikt?"
  • "Jag har inte ätit något idag! Jag har typ lite anorexia eller något."
  • "Har du anorexia eller? Hahah"
  • "Du är fin som du är! Du behöver inte gå ner i vikt."
  • "Var glad! Jag önskar att jag var lika smal som du!"
  • "Fan vad tjock jag är!"
  • "Det finns faktiskt folk som har det värre än du."
  • "Wow! Du verkar ju kunna äta idag!"
  • "Du ser ju så hälsosam ut."
  • "Hahahh! Nu måste jag verkligen träna lite extra efter den här hamburgaren."
  • "Jag har ätit såååå mycket godis idag! Jag kommer bli fet!!! Hahahha!"
  • "*Namn* borde kanske tänka lite på vad hen äter, det där är ju inte hälsosamt"/"Hen kanske borde börja gå ner lite i vikt. Det är inte hälsosamt att vara så stor"
  • "Jag har inget emot tjocka människor men..."
  • "Du måste äta!"
  • "Men det är väl bara att inte gå in på toa efter maten?"
  • "Varför har du bulimi/anorexia/etc?"
  • "ALLA har ju ätstörningar idag!"
  • "Du ser inte ut/beter dig inte som någon som skulle kunna ha en ätstörning."
  • "Jag önskar att jag hade lite av din självdisciplin."
  • "Jag känner mig så tjock idag!"
  • "Ser jag fet ut i denna?"
  • "Vad duktig du är som äter idag!"
  • "Jag förstår dig, en vän till mig hade också en ätstörning."
  • "Vill du ses på middag?"


To be continued

Likes

Comments

Varför kan inte jag?

Varför är jag så rädd?

Varför kan jag inte känna något?

Varför kan jag inte bara våga släppa?

Varför ska jag alltid springa?

Varför kan det aldrig kännas bra?


Nu pratar jag om kärlek som i förhållande, kyssar, kramar, hålla handen, äta middag och allt där till. Kärlek där man ser på varandra och blir varm i kroppen, kärlek där man får fjärilar i magen, kärlek där man känner sig trygg men samtidigt så lyckligt nervös, kärlek där man känner att man är rätt.

Jag har träffat många fina människor, många människor som, enligt många, skulle vara så kallade "riktiga kap". Människor som bryr sig, människor som vill väl, människor som förstår, människor som får mig att skratta. Men det är också människor som jag har sårat.

Jag fungerar på ett sånt sätt, kort sagt, att jag kan vara superkär i en människa, verkligen upp över öronen kär. Men om personen börjar visa intresse för mig, då springer jag, jag stöter bort personen, och jag tappar alla känslor. Jag blir rädd, nervös, stel, kall, börjar nästan irritera mig på personen, allt den gör och säger och blir väldigt dryg. Jag kan liksom inte slappna av i det faktum att den annan människa skulle kunna tycka om mig eller älska mig för den jag är på ett sådant sätt. Jag kan inte förstå hur en annan människa skulle kunna se på mig och bli helt varm i kroppen och få fjärilar i magen.

Jag är rädd för att "binda mig". Många tänker säkert att ett förhållande betyder inte att man binder sig för livet, att man måste testa för att veta och så vidare. Absolut. Jag håller med. Men jag klarar inte det. För jag vet att efter en vecka skulle jag få panik, för att jag skulle känna mig instängd, och lämna personen. Jag vet att jag skulle börja ta avstånd, jag vet att jag skulle få ångest och må dåligt. "Tänk om det inte blir så då?" Ja, tänk om, tänk om, tänk om. Men jag vågar inte riskera det, jag vågar inte ta det steget. Inte än i alla fall. Jag är så rädd för att såra andra människor, jag hatar att såra andra människor. Men jag vet att jag skulle må ännu sämre om jag ingick i ett förhållande och sen "gav upp" efter en kort period. Jag kan verkligen inte slappna av i känslan och tanken att "denna personen" tycker om mig för den jag är.

Vid sådana här tillfällen kan jag inte kolla personen i ögonen, jag kan inte prata, men jag kan inte heller vara tyst. Jag kan inte slappna av, jag kan inte andas, hjärtat slår i 110 och jag kan inte sitta stilla. Jag kan inte fokusera, jag kan inte ta första steget till saker, jag kan inte "bete mig kärleksfullt". Jag behandlar personen mer som en kompis, för att jag skäms. Jag kan inte krama personen offentligt utan att det känns som att jag ska dö, jag kan inte hålla personen i handen utan att det känns som att jag ska sjunka genom jorden. Jag vet inte egentligen varför jag skäms, men det gör jag.

Jag hatar när folk säger saker som "AAAAAW! Vad gulligt!" "Ni är så söta ihop!", även fast jag vet att de gör det av "glädje" för min eller den andra personens skull. Jag kan inte ta det. För jag kryper tillbaka in i mitt skal och försvinner långt, långt bort från alla känslor.

Till viss del tror jag att det beror på alla kommentarer från min uppväxt; "Hur kan du vara kompis med henne?" "Är du kär i honom(/henne) eller?" dels till mig om andra, och även om mig till andra. Jag klarar inte folks eventuella dömande blickar och kommentarer. "Försök att skita i det!" Det har jag, tro mig, det har jag. Men minsta lilla kommentar, eller minsta lilla snedsteg från min sida (som jag anser är ett snedsteg) får mig att kvävas.

Jag letar alltid fel hos den andra personen för att jag ska känna mer "avsky". Fel kläder, fel åsikter, fel attityd, inte tillräckligt smart, för tråkig, för konstig, för smart, för utflippad, för mycket problem, för dryg, att det är en man, eller att det är en kvinna, ja, listan kan göras lång.

Hur gör man när man känner att det har nåt sin ände? Hur gör man när man känner att man har fastnat i någon slags loop som man vet att den kommer hålla på för alltid om jag inte tar tag i det nu? Jo, man försöker ta tag i det. Men tänk om man inte vet vart man ska börja? Ska jag bryta alla kontakter och börja om på nytt?

Jag är så rädd för att missa något. Inte för att jag vet vad jag skulle missa. Nu tror ni säkert att; "Egentligen vill hon nog bara ligga runt!" Nej. Jag vet inte vad jag är rädd för att missa. Tänk om jag har ett förhållande med någon, och stöter sen på en annan människa som jag inser att jag kanske blir kär i istället? Vad gör man då? Tänk om jag inser att jag inte trivs med personen som jag har ett förhållande med? Tänk om jag vill flytta till en annan stad? Tänk om jag vill resa? Tänk om jag vill bo kvar på samma ställe, och jag vill inte förlora min partner som vän, men jag vill inte har ett förhållande med den för att jag inte är kär i den? Tänk om jag kommer behandla den illa? Tänk om den vill ha barn, men inte jag? Tänk om jag vill ha barn, men inte den? Tänk om den kommer "tvinga" mig att sluta med hästar? Tänk om den kommer försöka förändra mig? Tänk om jag kommer försöka förändra den? Tänk om jag just nu bara hittar på massa ursäkter för att jag egentligen bara vill leva själv? Tänk om jag kommer vara såhär för alltid?

Tänk om jag redan har mött "dosen" med människor som jag hade min chans med? Tänk om jag aldrig kommer våga ta klivet ur den här loopen? Tänk om jag sitter här när jag är 50 och fortfarande är rädd?

Jag vet inte hur det är att vara kär på riktigt, så jag vet inte riktigt vad jag letar efter. "När du blir kär, då vet du." Jag vet inte, jag tror inte det. För, för mig, är allting alltid så krystat. Jag har en bild hur allt ska vara.

Jag är i en period i mitt liv där jag inte behöver, eller ska, tvinga in mig själv i något eller liknande. Jag har mer än halva livet framför mig (förhoppningsvis). Men jag känner mig så stressad. Många av mina vänner har sambo, en del har redan barn och hus och bil. Det känns som att jag fortfarande sitter kvar på en omogen, barnslig nivå. Som att jag inte är tillräckligt vuxen för något seriöst.

Det är så enkelt med ytliga relationer.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Men ah.

Likes

Comments

Här kommer en av mina absolut favoritlåtar genom tiderna. Den är helt underbar.

Diamond rings and old barstools

One's for queens and one's for fools
One's the future and one's the past
One's forever and one won't last

It ain't like midnight and cigarette smoke
It ain't like watered down whiskey and coke
I guess some things just don't mix like you hoped
Like me and you
And diamond rings and old barstools

The wrongs and rights, the highs and lows
The "I love you's, " the "I told you so's"
Past few miles to wherever is home
Another morning waking up alone

It ain't like midnight and cigarette smoke
It ain't like watered down whiskey and coke
I guess some things just don't mix like you hoped
Like me and you
And diamond rings and old barstools

We ain't like midnight and cigarette smoke
Nothing like watered down whiskey and coke
I guess some things just don't mix like you hoped
Like me and you
And diamond rings and old barstools

Likes

Comments

Jag tänker ofta på mina älskade föräldrar. Så som de får kämpa och stå ut med allt möjligt. De har aldrig haft det enkelt och de åker på smäll på smäll.

Jag är så tacksam för att jag fick just dem som mina föräldrar. Jag önskar att jag kunde göra mer för dem. Jag önskar att jag kunde få dem att vara lyckliga. Men istället känner jag mig som ett enda stort misslyckande. För jag orkar inte plugga, jag orkar inte anstränga mig, jag orkar inte göra saker, jag orkar bara inte. Jag är ledsen för att jag aldrig kan må bra, jag är ledsen för att jag tar så mycket tid, jag är ledsen för att jag tar så mycket energi, jag är ledsen för att jag aldrig kan vara normal, jag är ledsen för att jag blir arg och sur för småsaker, jag är ledsen för att de får stå ut med mitt tjat, jag är ledsen för att jag mår dåligt, jag är ledsen för att de får bära mig när de redan har massa annat att ta hand om.

Jag är ledsen för att jag är en vuxen kvinna som fortfarande är beroende av mina föräldrar och som inte kan ta hand om mig själv. Jag är ledsen för att jag inte har kommit någon vart. Jag är ledsen för att jag inte klarar mig själv. Jag är ledsen för att jag inte har åstadkommit lika mycket som andra i min ålder har. Jag är ledsen för att jag inte är den typiska "dottern att vara stolt över".

Jag är ledsen för att ni inte kan får säga till era vänner vad er dotter har gjort, jag är ledsen för att ni inte kan be mig om skjuts, jag är ledsen för att ni inte kan gratulera mig på min examen, jag är ledsen för att ni inte kan leka med era barnbarn, jag är ledsen för att ni inte kan komma på mitt bröllop, jag är ledsen för att ni inte kan åka iväg själva, jag är ledsen för att ni inte kan leva ett normalt vuxen-liv med allt vad det innebär.

Jag är ledsen för att ni har fått lämna jobb för att rädda mig i skolan, jag är ledsen för att ni har fått skämmas när jag har tjatat eller skrikit, jag är ledsen för att ni har fått förklara hur man ska bete sig och inte bete sig, jag är ledsen för att ni har fått stanna hemma från saker för att jag inte har vågat passa min syster, jag är ledsen för att ni har fått passa upp jämt och för att ni har fått utstå en massa skit från mitt håll, jag är ledsen för att ni flera gånger har fått rädda mig ekonomiskt, jag är ledsen för att jag har skrikit på er när jag inte har fått som jag har velat.

Jag är mest ledsen över att ni får stå ut med mig, att jag inte är normal och kan klara mig själv, att ni måste kämpa med ytterligare en grej, att ni måste köra slut på er själva för att jag är dålig. Ni är så starka, och jag beundrar att ni inte har gett upp än. 

Men jag är den lyckligaste i världen som har er.

Ni är fantastiska och jag älskar er. 😔🌷

Likes

Comments

En känslotext. Ett inlägg om tankar och känslor som behöver ut.

JÄVLA SKIT.

Jag käkade Concerta. Det sket sig för att den raderade min hunger, och jag åt inte. När jag väl åt mådde jag illa. Den gav mig hög ångest och jag kunde inte sova ordentligt. Jag slutade på den, eftersom jag inte mådde bra. Logiskt, huh? Men jag har nog aldrig ångrat mig så här mycket i efterhand.

Jag gick ju ner i vikt? Jag gick ju ner i vikt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Varför sluta på en medicin som får en rasa i vikt? Logiskt sett är det ju en självklarhet att sluta på den medicinen. Men jag ser inte saker logiskt. I alla fall inte denna. Nu när jag har slutat på medicinen är jag hungrig jämt! JÄMT! Och jag vill verkligen inte. Jag har redan börjat gå upp i vikt, jag är (känner mig) så jävla äcklig och fet. Jag vill inte visa mig ute. Jag vill inte kolla mig i spegeln. Jag vill inte!

Jag vill inte gå upp i vikt. Jag skiter i om jag blir blek, tappar humöret, svimmar, tappar min mens. Jag vill bara bli smal. Jag vill inte äta, jag vill inte äta. Jag vill inte, vill inte, vill inte.

Varför var jag så korkad att jag slutade på medicinen, varför sa jag ens att jag fick alla biverkningar? Jag hoppades på att det skulle bli bra om jag slutade på den, men nej. Ätstörningsmonstrena låter högre än någonsin.

Jag vill spy upp mina inälvor, jag vill förtvina till ingenting. Jag vill försvinna totalt. Till noll och ingenting.

Jag hatar mig själv, jag hatar min äckliga kropp, jag hatar mitt fula ansikte, jag hatar min vidriga dubbelhaka, mina äckliga fettvalkar, mina tjocka fingrar, mina feta lår, mina alldeles för stora bröst, mina breda axlar.

JAG VILL INTE.

Likes

Comments

Jag vaknade vid 4-tiden i morse med extrem ångest. Såhär i efterhand känner jag mig löjlig och jag skäms lite över det. Men jag vaknade i alla fall vid 4-tiden i morse med skyhög ångest. Det enda jag ville vara att skada mig, inte leva längre. Allt var blurrigt och otydligt, men jag hörde min puls klart och tydligt, det bultade och brände i kroppen och jag kunde inte andas. Jag ville bara skrika rakt ut, för fy f*n vad ont det gjorde.

Det kändes som att hela jag skulle explodera, och det fanns inget jag kunde göra. Jag skadade mig inte, vilket är ett stort framsteg. Men det var det enda jag kunde tänka på.

Körkortet kom upp i skallen på mig och det gav mig ännu mer ångest. Jag måste fixa det där j*vl* körkortet. Mitt lämp går ut nästa år, så det börjar bli bråttom nu. Men jag kan inte. Jag känner mig så jävla kass hela tiden, jag känner mig alldeles för korkad och dum för att klara något sådant. Jag kan inte fokusera, och skolan klarade jag med nöd och näppe.

Sen kom ju alla ätstörningsmonster på en gång. "Ät inte!" "Spy!" "Tryck fingrarna i halsen!" "DU ÄR VÄRDELÖS!" "Fan vad fet du har blivit!" "Jävla äckel!" "Svält dig!" Ja. Det har varit en helvetes-natt.

Likes

Comments