View tracker

Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig i ord och tal, däremot har jag alltid haft väldigt lätt att förmedla mina känslor i skrift. Det jag nu skall berätta för er, är något som jag egentligen inte skäms över, men som jag ändå har väldigt svårt att prata om. I grund och botten handlar det nog främst om insikt, om att jag nog faktiskt inte riktigt förstår och/eller vill erkänna för mig själv och andra. Jag kan på en hand räkna de gånger som jag i verkligheten uttalat de ord som för mig är så otroligt svåra att säga. Men att faktiskt inse vad jag gått igenom, och fortfarande går igenom varje dag, är nödvändigt för att denna resa någonsin skall kunna få ett slut. Jag finner det därför lättare att en gång för alla öppna ett dokument och skrivade ord som jag har så svårt för att låta lämna min mun.

Hej, jag heter Linnea och jag har diagnosen Anorexia Nervosa.

Till och börja med vill jag bara tydliggöra, att denna text riktar sig bara till de som faktiskt är intresserade av att höra min historia. Den som inte finner det intressant eller bara läser för att döma, behöver inte göra sig besväret. Texten riktar sig till er som kanske undrar, men inte vågar fråga. Till er som kanske söker stöd, eller till er som känner mig men som upplever att ni inte har fått veta det ni vill. Syftet med att berätta min historia, är inte att söka uppmärksamhet eller få folk att tycka synd om mig. Jag har länge funderat på att göra detta, men låtit mig hållas tillbaka i rädslan för att människor skall döma och tolka det fel. Detta sker i samråd med min behandlare, då något som vi jobbar på är att jag just skall våga öppna mig mer.

Jag vet att texten kanske kan komma att kännas tung och lång, men jag tror att de som faktiskt är intresserade ändå kommer att läsa. Jag har valt att dela upp texten i olika delar, ifall att någon inte orkar läsa allt på en gång.  Men alla delar utgör tillsammans en sammanhängande text!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Allt började egentligen årsskiftet 2013/2014 då jag som många andra gav mig själv ett nyårslöfte om ”att bli den bästa versionen av mig själv”. Efter en längre tid av stort missnöje med min egen kropp, och med en markant viktuppgång pga. psykisk ohälsa orsakad av en familjekris, så bestämde jag mig för att ta tag i mitt eget liv en gång för alla. Tillsammans med mina vänner införskaffade jag ett gymkort och vårt mål var att börja träna tillsammans ett par gånger i veckan. Sagt och gjort, vi började träna lite sporadiskt och jag började tänka på min kost för att förbättra mina matvanor. Jag ställde mig även på vågen för första gången på länge, vilket gav mig en chock. Den chocken kom att bli min största drivkraft och även mitt fall, den eviga kampen mot siffran som i mina ögon fortfarande avgör mitt värde som människa.

Ca 2 veckor med de nya rutinerna förflöt, och det kändes lätt och jag mådde bättre med mig själv. Jag steg även upp på vågen och fick till min stora förvåning och lycka se att den visade ett kilo mindre än föregående gång. Ytterligare en glöd tändes inom mig, jag kunde ju faktiskt åstadkomma någonting? En målvikt sattes, och en plan lades upp för hur jag skulle komma dit. Bloggar, träningstips och kostråd analyserades och jag sög åtmig som en svamp av allt jag kunde komma åt. Kalorier började räknas noggrant och många livsmedel uteslöts, främst fett och kolhydrater då jag läst mängder med information som svartmålat dessa som döden för en vältränad kropp.

Planen som först inkluderade träning med vänner ändrades snabbt, då jag plötsligt inte längre tränade mot samma mål som dem. Då de inte tränade lika hårt eller var lika disciplinerade, såg jag ingen annan utväg än att hålla mig för mig själv och köra mitt eget race. Då de inte heller följde någon diet utan åt normalkost, så uteslöts även alla tjejmiddagar, fikastunderpå stan mm. Jag började även dra mig undan från andra sociala tillställningar, exempelvis födelsedagskalas och släktmiddagar, då det där serverades mat som jag inte längre kunde äta. Detta gjorde självklart att jag blev väldigt ensam, men det gjorde inte mig någonting eftersom att det gav mig full kontroll över mitt liv.

Samtidigt hade jag kontinuerliga vägningar där mitt mål var att se vikten sjunka minst 1 kg/vecka. Gjorde den inte det så blev jag ännu strängare mot mig själv och mitt dagliga kaloriintag minskades ytterligare. Varje livsmedel vägdes noga upp på en matvåg och kaloriberäknades. Grönsaker, kalorisnålafrukter, magert protein och lättkvarg var de livsmedel som jag främst höll mig till. Socker, kolhydrater och fett uteslöts helt och hållet. Samtidigt som matintaget minskades så ökades träningen. Varje dag innehöll ca en mils löpning följt av minst 1 timmes styrketräning. Ofta besökte jag gymmet både innan och efter skolan, och ibland utnyttjades även lunchrasten. Däremellan var jag i stallet och red min häst. 

Under denna tidsperiod så fick jag ta emot enorma mänger positiva kommentarer. Människor som aldrig lagt märke till mig förut visade plötsligt ett stort intresse och berömde mig för min självdisciplin och min målmedvetna viktnedgång. Plötsligt hände något som jag aldrig tidigare varit med om, nämligen att jag blev synlig för andra människor. Plötsligt var det människor som såg mina prestationer och plötsligt blev jag någon. Träningen och bantningen blev vid det här laget en del av min identitet, och jag tänkte inte göra varken mig själv eller någon annan besviken.

Likes

Comments

View tracker

Jag glömmer aldrig den dagen i mitten av juni då jag steg på vågen och såg att mitt viktmål var nått, dvs. att ha gått ner 15 kilo (Jag väljer att inte berätta min kroppsvikt då det dels känns väldigt personligt och dels kan det vara triggande för andra.) Jag hade sedan en lång tid tillbaka bestämt att den dagen viktmålet nåddes så skulle jag sluta räkna kalorier, sluta väga maten och jag skulle börja tillåta mig att äta mer normala portioner och vanlig mat, om än främst ”hälsosam”. Jag tog bort appen jag använde för att räkna kalorier, men insåg efter en kort tid att jag trots det fortsatte att maniskt räkna i huvudet. Jag kunde helt enkelt inte sluta, det var omöjligt. Jag drabbades av panik, och samtidigt byggdes det upp en enorm ångest eftersom att siffrorna i mitt huvud endast var uppskattningar och inte exakta mått som tidigare. Rädslan för att ha fått i mig för mycket var enorm eftersom min allra största rädsla var att gå upp i vikt igen.

Men trots all träning så kände jag att något inte stämde. Min fysiska energi blev mindre och mindre för varje dag som gick. Jag hade inte längre tillräckligt med ork att cykla till gymmet (5 min) som tidigare, utan körde istället moppe dit för att sedan tvinga mig själv till två timmar styrketräning. Det svartnade framför ögonen efter varje repetition och jag hade ingen muskelstyrka kvar. Skolarbetena blev mer och mer lidande och ridningen gick sämre. Även mina föräldrar påpekade ofta min totala energibrist och mina ovanliga humörsvängningar.

En kväll i slutet av juni månad ramlade jag in på en blogg vars ägare var f.d. anorektiker. Hon hade skrivit ett inlägg om sin syn på sjukdomen och de tankar och den ångest hon burit på under tiden som sjuk. När jag läste inlägget så kändes det som att det var jag som hade skrivit det. Jag blev livrädd och insåg att jag var tvungen att berätta det för någon, i det här fallet mina föräldrar. Jag insisterade dock på att jag inte hade tillräckligt stora problem för att det skulle vara värt att söka professionell hjälp, och jag lovade mina föräldrar att jag skulle lyckas ta mig ur det på egen hand. De litade på mig och lovade att hjälpa till med det de kunde. Jag lovade även att sluta väga mig, och mina gympass begränsades till 3 gånger/vecka. 

Likes

Comments

Det nyligen påbörjade sommarlovet blev dock snabbt ett rent helvete, helt fritt från njutning. Jag gjorde allt för att undvika sommarkvällar med vänner och allt vad det innebar. Jag fick kämpa för att ta mig upp ur sängen och till sommarjobbet varje morgon, och väl där var jag livrädd för att svimma av ansträngningen att plocka upp varor på hyllorna. Ingen skulle få se hur dåligt jag mådde. Ridningen funkade inte alls längre, då jag varken hade tillräckligt mycket energi eller tålamod för att prestera och ta mig förbi de utmaningar som jag ställdes inför.

Trots att jag åt mindre och mer restriktivt än någonsin så kände jag mig ändå större och tjockare. I rädsla för viktuppgång så återupptog jag kaloriräknandet och höll mig till en strikt gräns som blev mindre och mindre för varje dag som gick. Ett helt dagsintag hamnade oftast på ca 500 kalorier, en mängd som motsvarar mindre än en normal huvudmåltid. Jag kunde inte längre gå i en vanlig trappa utan att behöva sätta mig ned och pausa vartannat trappsteg för att inte svimma, och yrseln kom ständigt på besök.

En dag råkade jag ta av mig min t-shirt inför min mamma. Av synen fick hon panik och tvingade mig att ställa mig på vågen, den visade minus 8 kilo. Denna vikt hade jag alltså gått ner på mindre än två månader, utan att veta om det. Totalt hade jag tappat ca 25 kilo. Vid det här laget beslutade mina föräldrar att det fick vara nog. De ringde barn-och ungdomspsykiatriska kliniken, berättade läget och jag bokades in för ett möte två veckor senare. Under dessa veckor gick allting fullständigt utför. Jag insåg att ett möte med läkare skulle innebära vägning och jag greps av total panik. Jag matvägrade och drack istället vatten och tuggade sockerfria tuggummin för att stilla hungern som fick mig att ofta vilja spy av smärta.

Ska jag vara ärlig så minns jag inte speciellt mycket från denna tid, då min hjärna var för undernärd för att fungera. Jag levde som i en dimma, som i min alldeles egna bubbla där den enda som kunde ta sig in var anorexin. Det enda jagminns är den kroppsliga svagheten jag kände, om den fruktansvärda hungern som konstigt nog var som en drog för mig, jag var bokstavligt talat hög på svälten.

Jag minns inte heller särskilt mycket från det första mötet på BUP, då jag fick träffa en läkare och en psykolog. Eftersom att jag fortfarande levde under stor förnekelse, och inte var beredd att lämna sjukdomen, så ljög jag en hel del och gav jag dem en lindriga bild av den egentliga verkligheten. Jag lovade att jag skulle börja äta mer och sluta matvägra, och att mina föräldrar skulle få ha mer uppsikt över mig.

Väl hemma fortsatte jag att matvägra. Skolan började igen och jag blev tvingad att kliva ur sängen på morgonen vilket var oerhört krävande. Trots dimman så minns jag väl den första skoldagen på terminen då jag skulle börja tvåan och även börja i en ny klass med människor jag inte kände. Jag minns så väl hur rädd jag var för att folk skulle se att jag var sjuk. I rädsla för att svimma under dagen, så bestämde jag mig för att äta lite frukost. Jag tvingade mig själv att dricka en halv deciliter lättfil, men så fort jag ätit upp så drabbades jag av panik och spydde upp den igen. Idag minns jag inte mer från den ångestfyllda dagen.

Likes

Comments

På bara några veckor förvandlades jag till något av en Zombie, en vandrande död. Ingenting funkade längre och jag blev svagare och svagare. Bråken varvades med ångestattacker och mina föräldrar visste inte vad de skulle ta sig till. En kväll när jag kom hem från träningen hade de pratat ihop sig, och sade att om jag inte gick med på att äta någonting så fanns det en ledig säng för mig på Visby lasarett. Jag insåg snabbt vad detta skulle innebära, att jag förmodligen skulle utsättas för sondmatning, min värsta mardröm. Jag tror att detta var första gången som jag på något sätt bestämde mig för att börja samarbeta.

På beordran från BUP så fick jag dagen efter åka till sjukhuset för att träffa en läkare och genomgå en grundlig kroppslig undersökning. Jag minns hur jag fick ligga på en säng i bara underkläder för att hon skulle kunna titta och känna på min uttorkade och insjunkna kropp. Jag fick ta tempen, blodtryck, puls och mängder med blodprov. Jag fick även göra ett EKG för att se att mitt hjärta fortfarande orkade slå som det skulle. Resultatet visade en kroppstemperatur på 35 grader, och en puls så svag att den knappt var kännbar. Som tur är så hade hjärtats funktion dock inte hunnit bli påverkad. Vid det här laget hade jag inte heller haft min mens på ca 5 månader. Självklart vägdes jag även och vikten visade en allvarlig undervikt.

Jag skickades då till BUP där jag fick genomgå flera djupgående psykiska undersökningar, vilken gjorde att läkarna konstaterade att de kunde diagnostisera mig med sjukdomen AnorexiaNervosa med självsvält. Detta kom som ett knytnävslag i ansiktet, och jag tror att detta var första gången som det faktiskt började gå upp för mig hur sjuk jag faktiskt var, även om jag hade långt ifrån en fullständig insikt i min situation.

Det konstaterades även att jag var deprimerad och jag fick antidepressiva samt ångestdämpande mediciner utskrivna. Pga. undervikten fick jag förbud mot all fysisk aktivitet, så även ridningen. Mina föräldrar blev sjukskrivna för att kunna vara med mig vid alla måltider och även den ångestfyllda tiden där emellan. BUP insisterade även på att jag skulle sjukskrivas från skolan, men detta var något som varken jag eller mina föräldrar gick med på. Jag ville gå kvar i skolan, eftersom att en längre sjukskriving förmodligen skulle innebära att jag skulle ha behövt gå om ett år.

Jag fick även träffa en dietist som gav mig ett matschema med 6 måltider om dagen och bestämda mängder för alla måltider och mellanmål. Jag bestämde mig för att samarbeta och försöka göra mitt bästa för att följa matschemat. Detta var dock inte helt problemfritt eftersom att min kropp inte var van med vanlig mat efter en så lång tid under svält. Jag fick därför börja med mycket små portioner för att vänja min mage. Ändå kantades den följande tiden av fruktansvärda magsmärtor,illamående och panikångest. Däremellan fick jag ligga nerbäddad i sängen med en värmedyna, allt för att hjälpa min kropp att tillgodogöra sig maten. Dessutom frös jag ständigt så mycket att jag gick ofta runt med dubbla lager kläder och både halsduk och vantar inomhus. Måltidssituationerna bestod avpanikångestattacker, ofta försökte jag gång på gång att fly från matbordet. Det kunde ta mig en timme att få i mig en potatis och en köttbulle. Då jag även hade en extrem rädsla för allt vad kolhydrater och är så var det väldigt utmanande att följa ett matschema som innehöll mat från hela kostcirkeln. Att äta en macka med smör var för mig som att bestiga ett berg.

Jag fick även börja på så kallat ätstöd, vilket innebar att jag måndag till fredag fick äta frukost på sjukhuset tillsammans med en sjuksköterska och en förälder, allt för att stötta mig vid måltiderna och gemig hjälp att hantera panikångesten. Varje lunchrast blev jag hämtad i skolan av mina föräldrar och vi åkte hem för att äta lunch tillsammans. Trots att det från början kändes i princip omöjligt att börja äta, så blev det långsamt lättare. Sakta men säkert började jag komma tillbaka till verkligheten, och min hjärna fick plötsligt tillräckligt mycket energi för att kunna tänka igen. Även om detta självklart var positivt, så kändes det ändå som en mardröm eftersom att jag återvände till hemsk verklighet. Plötsligt förstod jag min egen situation, och verkligheten träffade mig minst sagt som ett knytnävslag i ansiktet. Ibland kändes det nästan ofattbart, det kändes inte som att jag levde mitt eget liv.

Men med insikten så kom även ett stort mått av kämparglöd, och min rädsla förvandlades på sätt och vis till en ilska mot sjukdomen. Jag började kämpa för livet, och tillsammans med mina behandlare och föräldrar så började jag jobba målmedvetet mot mina värsta rädslor. Jag skrev listor där jag rangordnade de livsmedel som jag var mest rädd för, och jag började i små doser utsätta mig själv för dessa rädslor. Det kunde t.ex. innebära att äta en tesked lingonsylt till middagen eller en banan till mellis.

Jag hade under denna tid ca 4 möten per vecka, främst med min psykolog och dietist men även läkarbesök där vikt, puls och temp kontrollerades. Sakta kunde man se att min kropp återhämtade sig, och även om jag inte tittade på vågen så fick jag veta att min vikt sakta ökade. Jag fick näringsdrycker utskrivna, detta för att kunna få i mig ännu mer näring utöver maten och därmed gå upp ännu snabbare i vikt. Jag fick även börja vistas i stallet igen och skritta korta stunder i skogen, även om jag inte fick utföra något fysiskt stallarbete.  

Likes

Comments

Under höstmånaderna tillfrisknade jag snabbare än vad någon hade kunnat tro, och jag gjorde många framsteg både psykiskt och fysiskt. Jag kunde börja leva ett någorlunda normalt liv, och jag hade även energi till att börja umgås med vänner. Mina föräldrar kunde återgå till sina arbeten och även om jag fortfarande var under övervakning så tilläts jag bli mer fri och självständig. Jag fick återgå till den normala ridningen igen, vilket för mig var den största milstenen. Den 22a december är även det ett viktigt datum, då det är dagen som jag blev tillsammans med min pojkvän, den viktigaste personen i mitt liv. Han som till skillnad från många andra kunde se förbi anorexin och se MIG, han som från dag ett gav sig in i stridens hetta och började kämpa tillsammans med mig mot sjukdomen. Han, Jonatan, som jag alltid kommer se som min räddning.

Eftersom att jag vid det här laget mådde betydligt bättre, så började alla runt omkring mig att slappna av. Jag tror inte att någon av oss riktigt förstod hur lömsk sjukdomen är, och därför förstod varken jag eller mina närstående att den sakta men säkert fick ett nytt grepp om mig. Jag ljög väldigt mycket och tog till alla knep för att slippa äta. Under vintermånaderna blev jag snabbt sämre och sämre, och alla mina dåliga vanor, beteenden och rädslor återvände. I april nådde jag åter igen botten, jag hade tappat all den vikt som jag lyckats återfå och panikångestattackerna och bråken fyllde min vardag. Ridförbud infördes och den mer intensiva behandlingen återupptogs.

Under sommaren kämpade jag mer än någonsin. Jag kunde för första gången kämpa mer aktivt mot min målvikt, och både jag och alla runtomkring kunde faktiskt börja se ett slut på helvetet, ett ljus i tunneln. I slutet av sommaren flyttade jag även hemifrån och ihop med Jonatan. Detta kändes som min räddning, då den egna självständigheten var en enorm motivation och jag var fast besluten att jag skulle klara detta på egen hand, med hjälp från Jonatan. 

Likes

Comments

I september nådde jag min målvikt och hade därmed tagit mig över gränsen för undervikt. I samband med detta fick jag även genomgå vissa psykiska undersökningar och tester, och jag blev friskförklarad från sjukdomen. Ett datum för ett absolut sista möte på BUP sattes, och jag och mina närståendevar lyckligare än någonsin! Men den lyckan skulle inte bli långvarig.

Då jag själv ansåg mig vara frisk och fri, så släppte jag på allt vad matschema och struktur hette. Jag började laborera med mängden på mat, och ansåg mig ha en egen kontroll över vilken mängd mat just jag behövde. Då min målvikt och den gränsen alltid varit väldigt ångestladdad för mig, så drabbades jag av panik i rädsla för att riskera att fortsätta gå upp i vikt. Jag behövde hitta en metod för att vara säker på att viktuppgången skulle stanna av, och började därför målmedvetet plocka bort och minska mängden mat, något som jag inte vågade berätta för någon om.

Men det som från början innebar t.ex. en macka mindre, blev snabbt hel måltid och plötsligt var lögnerna mina bästa vänner. Jag gjorde alltför att Jonatan inte skulle få veta hur dåligt jag mådde, och att jag sällan klarade av att äta över huvud taget när han inte såg på. Jag tog till alla knep jag kunde för att få det att verka som att allt var helt normalt. Jag införskaffade även en våg, men när jag för förstå gången på ca 8 veckor steg på den, så fick jag en chock. Jag hade under denna tid gått ner all den vikt som jag under ett år kämpat för att återfå.  Det var bara ett par dagar kvar till mitt absolut sista möte på BUP, och jag var åter igen på botten. Under mötet bestämde jag mig dock för att för att för första gången berätta sanningen för alla, och jag förklarade hur den senaste tiden varit och hur jag egentligen mådde bakom fasaden.

Likes

Comments

Detta var december 2015, och sedan dess pågår min behandling för fullt. Min friskförklaring är tillbakadragen och jag har varje vecka möte med min psykolog. Jag har även stöd från dietister och läkare, som varje vecka kontrollerar min vikt. Jag har under vintern kämpat enormt hårt och åter igen lyckats nå min målvikt, men jag får dock inte titta på vågen då  jag väldigt lättblir fixerad vid siffran vilket sätter käppar i hjulet för mig. Just nu ligger behandlingens största fokus på att jag skall kunna hålla en stabil vikt, och samtidigt jobba med alla de psykiska hinder som jag fortfarande har, t.ex. den felaktiga kroppsuppfattningen som är otroligt påfrestande. Vissa dagar klarar jag t.ex. inte ens av att se min egen spegelbild utan att få en panikattack, och jag måste därför blunda så fort jag går in på en vanlig toalett. Jag äter fortfarande efter ett strikt matschema, och jag jobbar fortfarande varje dag för att komma över min stora rädsla för vissa livsmedel och maträtter. Jag kämpar även med att våga vara med på sociala tillställningar och äta bland andra människor, t.ex. i skolans matsal.

Jag får kämpa otroligt hårt med att inte låta mig påverkas av allt runt omkring mig som kan uppfattas som triggande. För mig blir det t.ex. väldigt triggande så fort jag ser eller läser någonting som handlar om träning, fitness, bantning eller kost i övrigt. Detta är dock något som jag insett att jag bara måste lära mig att leva med, då det är så dagens samhälle ser ut. Det kommer alltid att finnas människor som är smalare än mig, det kommer alltid att finnas människor som äter mindre och hälsosammare än mig, och det är ingenting jag kan göra något åt. Vill vissa människor ägna sitt liv åt att gymma tre timmar om dagen, och däremellan bara äta sur och äcklig lättkvarg så får det vara deras beslut, men jag tänker aldrig mer göra det. Vill människor leva ett liv som de egentligen mår jättedåligt av, men som ser ut som det perfekta livet när man tittar på det genom instagram, så är det fritt framatt göra det, men jag tänker inte följa deras konto. Utifrån vad jag lärt mig om kroppen och dess funktion under min behandling, så kan jag konstatera att det inte finns många personer i dagens samhälle som har en helt sund relation till mat och träning. Visste ni t.ex. att utan kolhydrater så är det omöjligt för kroppen att producera Serotonin, vilket är den signalsubstans som motverkar depression. Ha det i åtanke nästa gång du väljer bort pasta, ris och bröd eftersom det anses vara för ”onyttigt”. Jag har pratat med många utbildade människor som faktiskt VET vad de pratar om. Jag har fått lära mig om hur kroppen faktiskt fungerar, och att den behöver alla näringsämnen för att inte ta skada av sina egna processer. Jag ser därför LCHF, GI-metoden och många andra dieter som rena hopkok av lösryckta uppfattningar, fördomar och myter. Vissa som läser detta kanske känner sig träffade, men ni skall veta att jag inte tänker döma eller dumförklara er som förespråkar någon av dem, eftersom de uppenbarligen fungerar för er vilket är huvudsaken! Alla människor får enligt mig göra som de själva vill, dock ber jag er att ta er en tankeställare och ifrågasätta de uppfattningar och riktlinjer som ni följer. Er kropp är er bästa vän och den gör allt för er, så ta hand om den och ge den vad den faktiskt behöver! Någonting jag i alla fall kan konstatera är att det inte är lätt att bli frisk från en ätstörning i ett ätstört samhälle.

Min behandling går just nu både upp och ned, men jag har ialla fall bestämt mig för att aldrig ge upp, oavsett hur hopplöst det känns. Vissa dagar är ett helvete, och andra dagar kan faktiskt kännas riktigt bra. Något jag idag är otroligt stolt över, är att jag klarat av att ta mig igenommin gymnasietid med bra betyg trots att jag under hela tiden har kämpat mot sjukdomen. I vår tar jag studenten, och jag har bestämt mig för att jag skall njuta av den så gott jag kan, även om jag troligtvis inte kommer kunna uppleva den som många andra hur gärna jag än vill. Till hösten är mitt stora mål att flytta ensam till fastlandet för att plugga på högskola, men det är ingenting som är skrivet i sten eftersom att det inte är säkert att jag är tillräckligt frisk och stark för att bo helt ensam utan något stöd. Dock är just flytten och därmed framtiden en av mina största motivationskällor, då jag har bestämt mig för att inte låta sjukdomen förstöra mer för mig än vad den redan har gjort.

Likes

Comments

Många gånger kan jag bli otroligt arg på mig själv, främst för att jag har slösat så många år på sjukdomen (även om det självklart inte är något jag ”valt”). Men på senare tid har jag dock insett att mycket av den kunskap och den erfarenhet jag har fått, hade jag inte kunnat få på något annat sätt. Min sjukdomstid är något som jag kommer bära med mig för resten av livet, men det är inte bara på ont utan även på gott. I min ryggsäck bär jag många smärtsamma minnen, men även många verktyg för att kunna leva ett liv som kommer vara sundare än många andras. Jag har även bestämt mig för att använda mig av min sjukdomstid för att kunna stötta och hjälpa andra som hamnat i eller är påväg att hamna i samma sits som mig. Detta är en av de stora anledningarna till att jag skriver denna text, och väljer att göra det som jag egentligen är livrädd för, dvs. att öppna mig. Jag hoppas innerligt att min berättelse och mina detaljer skall kunna öppna någons ögon, och har jag tur kanske det kan rädda någon från att bli sjuk. Jag vill göra allt för att hjälpa till och för att minska antalet människor som fastnar i klorna på denna sjukdom, för livet med en ätstörning är inte ett värdigt liv.

Under 2,5 år har jag låtit sjukdomen göra mig till en annan person. Jag har låtit den ta över mitt liv och den har förstört så mycket för mig och mina nära och kära. Den har fått mig att skrika och kasta saker på mina älskade föräldrar, när det enda de försökt göra är att kämpa för min överlevnad. Den har fått mig att slå min pojkvän, pga. att han bett mig äta en så simpel sak som ett litet äpple. Den har fått mig att nästan hoppa utifrån en balkong, den har fått mig att överväga att ta mitt liv för att få bli fri. Men det är slut på det nu, det är nog. Sjukdomen skall inte få förstöra mer för mig eller någon annan, nu är det dags för mig att vända blad och börja ett nytt kapitel .Ett kapitel där jag är mig själv, om än en mognare och mer medveten version. Ett kapitel där Anorexin inte längre har makten.  

Tack för att just du har tagit dig tid att läsa min historia. Jag hoppas att du tagit den till dig och att den kommer att kunna göra någon nytta i ditt fortsatta liv. Ni är alla varmt välkomna att kontakta mig med era frågor eller funderingar, även om jag kanske inte kan svara på allt! Ni når mig lättast genom Facebook, kommentarsfältet här på bloggen eller via mail på lrangback@hotmail.com. Jag är långt ifrån expert, men utifrån mina egna erfarenheter så tror jag att jag kan ge en hel del tips, råd, och förklaringar. Om du känner igen någon annan i min berättelse, så råder jag dig till att prata med personen eller kanske någon anhörig. Ibland är den som är sjuk inte mottaglig för hjälp och då är det bättre att kontakta en närstående. Om du känner igen dig själv i min text, så anser jag att du bör prata med någon vän, förälder eller uppsöka vård omedelbart. För det är trots allt så att varje minut som du lever med och inte mot sjukdomen så tränger den djupare och djupare in i ditt psyke, utan att du kan förhindra det. Det finns även stödorganisationer för de med ätstörningar, och jag kan varmt rekommendera att du i så fall vänder dig till Frisk och Fri!

Slutligen vill jag bara säga ett stort TACK till alla som funnits för mig och stöttat mig genom min kamp. Ni är guld värda och utan er hade jag förmodligen inte levt idag. Jag vill även rikta ett speciellt tack till Frida, min behandlare som har hjälpt mig mer än vad ord kan beskriva. Ditt stöd och personliga engagemang har bokstavligt talat räddat mitt liv, och jag är dig evigt tacksam för det, 

Ett extra stort tack till mina föräldrar, min fantastiska pojkvän och mina närmsta vänner. Tack för att ni har vägrat ge upp på mig, och för att ni har offrat er själva för min skull. Tack för att ni har stått ut med att ta all den skit jag har gett er, trots att ni aldrig någonsin har förtjänat den. Tillsammans har vi, och kommer alltid, stå starka mot sjukdomen och dess lömska spel.

 Jag älskar er alla villkorslöst. Utan er, ingen jag. 

Likes

Comments