det är stjärnklart den natten. du viskar i mitt öra att jag är månen.
vi somnar till stjärnornas tysta melodier och vi vaknar till januaris frostbitna solstrålar. genom tunna väggar är kylan så nära men solen värmer nu. det är den tiden på året. dagarna blir längre, nätterna blir enklare, solen värmer om vi bara vågar stanna ett par sekunder för att möta den.
du är ett solskensbarn.

vinden blåser igenom mig.
vi är samma element. vi är luft.
vi är syre vi är morgondimma vi är snabba andetag, hårda hjärtslag.
dimman ligger tät när du tar min hand.
jag skakar igen men jag fryser inte.
du är solen,
du är månen
det är alltid någon som skiner, det är alltid någon som behöver vila.
du har din tid och jag har min. två stjärnor på himmelen som ger plats åt varandra.
dagarna blir längre nätterna blir enklare.
fyll dina lungor med luft, gräv med händerna i jorden, låt vattnet strömma igenom dig, låt elden värma dig.
jag kan vara alla element men helst är jag luften i dina lungor. helst är jag månen som lyser om natten när min sol behöver vila.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

det snöar utanför fönstret och jag borde ha köpt mig ett par ordentliga vinterskor för längesedan, men det har jag såklart inte gjort.
det blir ljusare för varje dag och jag har alltid tänkt att våren kommer om en låter den komma. klyschigt jag vet MEN det hjälper att tänka så när januari har gnagt ett hål i magen.
januari känns forfarande ekande tomt trots att jag knappt varit ledig en enda dag. jag gör saker nästan hela tiden och januaris dagar passerar under mina fötter en efter en, dag för dag. jag gå snabbt, men andas långsamt.
jag hinner nästan inte med och ändå känns det som att jag har all tid i världen. jag känner mig lite stressad men rastlös på samma gång?
jag gör allt. jag gör inget.
januari, du kan få vara en ekande tunnel om du vill. det är okej. jag ställer fortfarande inga krav på dig.

jag ringde till sist samtalen som jag borde ringt för längesedan och jag fick svaren jag ville ha. jag skrev in ännu fler saker i min orangea almanacka och kände mig duktig efteråt.
hålet i magen fylls snart igen och årets andra månad är snart här. då är allt inte lika nytt och skört längre och för en extra känslig människa som jag känns det tryggt på något vis.
allt går bra vi är okej vi fortsätter framåt.
vi hinner. du hinner. glöm inte bort dig själv!

pussåhej du är bäst som läser och förstår!

Likes

Comments

onsdag.
det var något jag skulle kolla, något jag skulle göra, någon jag skulle ringa. men jag glömde.
jag skulle sova länge men jag vaknade tidigt. jag skulle lägga mig i tid men jag somnade för sent.
det finns för mycket att göra, för mycket att säga, för mycket att tänka på.
januari.
solen kysser mig på näsan och kylan slår mig på käften. jag går snabbt men andas långsamt. det är något slags mantra som följer mig genom den här månaden.
det var något jag skulle bearbeta, något jag skulle tänka ett extra varv på. men jag glömde. solen och skogen viskade så tyst och jag behövde lyssna till lugnet. har inte tid att lyssna till något annat nu.
det var något jag skulle gjort, något jag borde ha ordnat, men jag hann inte. tiden räcker. du hinner imorgon.
det var någon som ringde. någon som ville prata med mig tills jag somnade med telefonen på kudden. vi skulle lägga oss i tid men vi glömde.
det finns så mycket att säga, så mycket att fråga, så mycket att svara på.
tiden räcker.
vi kan prata imorgon, igen.

Likes

Comments

hej kompis!
är du måndagstrött?
jag har jobbat idag och jag har känt mig lite trött, men glad, i vanlig ordning. jag har varit lite ledig på sistone och ägnat tid åt att hänga med människor som jag tycker väldigt mycket om. fantastiskt att känna att en har tid för familj, vänner, skratt, värme och kärlek mitt bland nyårshets och minusgrader.
har du haft ett fint jullov? det hoppas jag att du har haft!

jag fick frågan här om dagen om jag har några nyårslöften, men det har jag nog faktiskt inte? inga direkta mål eller måsten, sådant ger mig mest ångest, men jag har såklart lite tankar och planer för året.

det som känns viktigast rent personligt i år är att äta lite bättre, och då menar jag nog äta mer. äta lite mer och kanske vinna över mr IBS, om det nu är möjligt? aja jag ska försöka i alla fall, det ska en alltid göra det är viktigt.
sova känns också som en bra grej. prioritera sömn! i alla fall lägga mig i tid. läsa lite bok. somna med mer ro. drömma färre mardrömmar (förhoppningsvis).
och skriva! det vill jag också göra, hela året, helst varje dag.
om du vill veta en hemlis så kan jag viska i ditt öra att jag ska åka till Frankrike i vår. och DÄR ska det skrivas, men det kan vi prata mer om en annan dag. schh så länge!

egentligen vill jag bara fortsätta göra allt det där som gör mig glad! hänga med bra människor, skratta mycket, prata om viktiga saker och kanske dela stora tankar med någon om natten.
vi får se vad 2018 vill ge mig. jag har ingen riktig plan, inte mer än fram till sommaren men det räcker säger Sofia.
keep going kids, det här blir kul. släpp kraven! var snälla mot er själva! puss

Likes

Comments

det är januari nu. januari tvåtusenarton.
vi skrek i kör när vi kastade oss vidare in i ännu ett år. vi glömde allt för en liten stund, och det var vackert, men jag vill helst minnas.
tvåtusensjutton gjorde mig väldigt gott, och det gjorde nästan lite ont i mig att behöva lämna alla bedrifter, alla ögonblick och alla intryck bakom, och börja om.
jag vet att allt finns kvar såklart, jag vet att allt har sin tid och sin plats, men januari har alltid skrämt mig lite. det känns så tomt, det ekar i mig. första månaden på året. ingenting har hänt ännu men allt ska hända, förstår du vad jag menar?

vinden blåste igenom mig.
jag avslutade tvåtusensjutton nära elden, vid vattnet, under stjärnhimlen. han visade mig Orions bälte och jag vände ansiktet mot den mörkblå decemberhimlen, sa att det snart blir fullmåne igen. allt ska avslutas.
allt ska börja om.

januari blir vackert om vi bestämmer att det blir så. mellan väggarna ekar ord och löften och mål och jag blundar men jag lyssnar noga nu. det kan bli lika bra, kanske ännu bättre? vi kan göra ännu mer, vi kan ta oss lite längre.
allt finns kvar i hjärtats innersta rum och en ny väg har öppnat sig.
det finns mer att säga, mer att lära, mer att lyssna till.
på varje väg finns en lärdom en kärlek en kraft en energi.
ta sats, blunda, lyssna noga.
januari blir vackert om vi bestämmer att det blir så.
var inte rädd.

Likes

Comments

Jag är så tacksam; tacksam över de vackra stunderna, över resorna, de nya inre rummen, perspektiven och vännerna. Tacksam över det modiga som brunnit i mig, över min företagsamhet, över viljan och över drivkraften. Jag är tacksam över klokheten, visdomen, lyckan och gemenskapen.
Men jag är också så väldigt tacksam över lärdomen, den som uppstått efter sprången genom de djupa dalarna, efter vandringen genom de mörka nätterna. Jag är tacksam över den lärdom som sakta funnit sin plats inom mig efter tårfall på sovrumsgolv, skrik i natten, oro i bröstkorgen.
Jag är tacksam.

Jag är glad; glad över att ha fått upptäcka nya platser i den här orimligt stora världen. Glad över att jag givit mig själv den möjligheten. Möjligheten att upptäcka och utforska både mina yttre samt inre miljöer.
Jag är glad över att ha slitit under den varma solen i Sydafrika, att jag gett tjugotvå lejon rent vatten och en ärlig chans att överleva. Jag är glad över kallsuparna under havsytan i Portugal, glad över att jag aldrig gav upp, trots att det var väldigt svårt att lära sig surfa. Jag är glad över de hysteriska skrattanfallen med Klara under Maltas stjärnklara natthimlar. Jag är glad över billig öl och smältande glass i Polen.
Jag är glad över vänskapen, glad över kärleken, glad över drivkraften som jag funnit i mig själv.
Jag är glad, och tacksam.

Jag är stolt; stolt över mig själv, över mina vänner, över min familj. Jag är stolt över att vi alltid står bakom varandra. Jag är stolt över ett samhälle som tar små små steg i rätt riktning, tack vare vår generation. Stolt över mig själv och tusentals systrar som gemensamt öppnat upp och berättat sina mörkaste historier. Stolt över att vi står lite starkare här nu, i slutskedet av 2017. Mycket har hänt men mycket mer behöver hända. Jag är stolt över klokheten, den jag valt att anamma och omringa mig av i år. Jag är stolt över åsikterna som brinner i oss, i mig och mina starka systrar.
Vi har varandra. Jag är stolt, och tacksam.

Jag är lite ledsen; lite ledsen över att jag lagt så tungt ansvar på mina egna axlar i år. Lite ledsen över att jag fått bära andras dumhet, andras inre problem, svalt andras skrik, lyssnat till andras förminskande ord. Jag har inte släppt in det onda men jag har vidrörts av det och jag har låtit mig själv skrämmas. Jag är lite ledsen över att inte alltid ha blivit lyssnad på, och kanske inte heller tillräckligt uppskattad och sedd. Jag är lite ledsen över att ha givit allt av mig själv utan att få särskilt mycket tillbaka alla gånger. Jag är ledsen över att ha känt mig utnyttjad och smutsig, och tom.
Jag är lite ledsen men jag är klok och jag har lärt mig mycket i år, både om mig själv och om andra. Och jag har övertygats ännu en gång om att jag mycket hellre är den som ger allt, än den som tar emot allt. Mormor säger att jag kommer få allting tillbaka, och jag tror på henne.
Jag är lite ledsen, men jag är klokare nu, och det är jag tacksam över.

Jag är så lycklig; så förbannat jävla lycklig över att ha gjort så mycket i år. Att jag vågat så mycket, att jag åkt till de platser jag velat åka till, lärt mig det jag velat lära mig, varit med dem jag velat vara med och faktiskt lärt känna de jag länge velat lära känna. Fina människor och fina platser finns det gott om hörni, vi måste bara våga ta oss dit, ta oss in, ta oss hela vägen fram. Och det går(!!) om en verkligen vill, det ska du lägga på minnet.
Och om det är något jag lärt mig i år så är det att det är så himla viktigt att göra det som en verkligen vill göra! Bara gör det! Skicka meddelandet som du så länge tänkt skicka, boka flygbiljetten, ta den där fikan som ni pratat om så länge, ring honom, åk hem till henne, sjung, dansa, skrik, köp klänningen och ät chokladen. Det ÄR värt det jag lovar dig. Det värsta som kan hända är att det skiter sig, men du lär dig och du går vidare och du skrattar åt det snart. Det går bra. You´re doing just fine. Fortsätt. Sluta aldrig!

2017, du gjorde mig så glad på så många vis, så förbannat stolt, lite ledsen såklart men också jävligt lycklig! Men mest av allt - så, så tacksam. Jag är så tacksam.

Gott nytt år, och TACK!

Likes

Comments

julafton blåste in över oss i takt med att snön smälte bort.
jag jobbade hela veckan före jul och måste snällt erkänna att julkänslan var gömd långt inom mig, även om jag kämpade hårt för att locka fram den. jag vet ju som bekant att en aldrig kan tvinga fram sina inre känslor, men jag vet faktiskt att en kan hjälpa dem lite på traven. kvällen innan julafton slog vi in klappar och skrev rim och åt nygriljerad julskinka på mjukt bröd som så många tidigare år, och DÅ kom julkänslan, eller snarare; känslorna.

varje jul fyller vi hela vårt hus med släkt från alla håll och kanter, och det kommer för alltid att vara det bästa jag vet. mycket familj på liten yta<3

mamma hade dukat så himla vackert, och så hade hon och pappa som vanligt ordnat massa god mat som alla åt utav med glädje. jag hängde mest i den här delen av julbordet, ni ser ju vad fint!!!

jag, mamma, pappa och Sofia var såhär fina och glada. vi bukar vanligtvis inte få till någon fin bild på oss allihop, men i år lyckades vi med det? får en säga så? ja det får en, vi är fina.

Sofia och jag kämpade ett litet tag med att få till EN fin systerbild på oss två, men det gick väl sådär. ni får avgöra själva om ni tycker att vi lyckades eller inte. vi var i alla fall glada!!

jag är väldigt tacksam över min julafton, den blev lugn och snäll och fin helt utan krav, det var nog allt jag behövde.

jag hoppas verkligen att julen tog väl hand om dig, och att du ger dig själv tid till vila och återhämtning. du är viktig och ömtålig.
ta hand om varandra,
all kärlek

Likes

Comments

december, du är så snäll mot mig.

det är minusgrader ute och tredje advent inne. jag går upp tidigt och lagar adventsfrukost. mamma och jag bakar lussekatter i köket och jag läser bok framför brasan.
jag känner mig nästan lite töntig? jag lever i en decemberklyscha men jag tänker att det är okej. jag somnar med musikhjälpen i bakgrunden varje kväll och jag vaknar med bättre känslor inombords nu.

för ett par dagar sedan vaknade jag av mina egna alldeles för snabba andetag. mardrömmen hade liksom fastnat i mina lungor och jag var tvungen att gå upp och skölja ansiktet i iskallt vatten för att få bort det som fastnat på mig.
jag hoppas att det var den sista mardrömmen på länge. jag har en liten känsla inombords som säger att det var det, jag hoppas att den lilla känslan har rätt.
(men, om någon där ute har något magiskt knep eller liknande för att slippa mardrömmar, lämna gärna en liten kommentar snälla söta rara!!!)

det är bara en vecka kvar till julafton, och jag ska baka knäckebröd och slå in mina sista julklappar och rimma och kramas med vänner och kollegor varje dag fram till dess. tiden innan är den bästa, det har jag alltid tyckt.
decemberdrömmen ska få fortsätta, jag tänker att dagdrömmar kan få kompensera för mardrömmarna om nätterna.

hoppas att december tar väl hand om er!
tack för att ni läser ni är bäst!

pusshej

Likes

Comments

den tionde december åker vi hem på mörka gator under stjärnklara himlar precis som alla tidigare år i livet. hem med värmen inombords efter släktmiddagen hos farmor och farfar med kusiner och syskon och galna farbröder.
nästan varje år är det stjärnklart när vi åker hem där ifrån.
den elfte december vaknar jag upp till snöflingor mot fönsterrutan och jag har en ledig måndag framför mig. jag äter rostat bröd med apelsinmarmelad till frukost och jag ser på julkalendern precis som alla tidigare år i livet.

på busshållplatsen småpratar jag med kvinnan som står bredvid mig. hon har lika mycket snö i håret som jag har.
hon säger att hon känner någon som kan spå vädret, och tydligen ska 2017 ge oss den kallaste vintern på väldigt länge. den kanske börjar idag, vintern?
utanför bussfönstret mörknar det redan kl 15.24 och jag blundar och låtsas inte om att jag märker skymningen. jag är så mörkrädd.
jag knäpper säkerhetsbältet där jag sitter långt bak i bussen. jag brukar dumt nog aldrig göra det, men idag vill jag sitta säkert. jag är inte rädd för något men ibland känns det liksom som om livet ska kasta omkull en, och då är ett säkerhetsbälte bra att ha.
jag klarar mig såklart hela vägen hem. snöflingor fastnar i mina ögonfransar och jag måste sitta länge framför brasan innan mina fingrar får tillbaka känseln igen.

mitt hjärta slår i otakt men fjärilarna i bröstkorgen har lugnat sig lite.
jag ser in i brasans sista glödande kolbitar och jag känner värmen hela vägen in i mitt system lika väl som jag känner mörkret utanför fönstret nu, det går inte att undgå längre.
det är mörkt utanpå men det är varmt inuti och den 21 december vänder det säger mormor. då blir det ljusare igen.
decembers snöflingor faller mot marken och drömmar och önskningar lyfts mot skyarna. det är en bra tid nu. mitten av december.
och snart vänder det.
du är okej, och allt kommer gå bra.

ta hand om varandra.
puss och tack för att ni läser!

Likes

Comments

jag dricker te ute på en frostbiten altan, och kaffe mot en decemberkall husvägg. jag virar in halva ansiktet i min tjockaste halsduk men låter min nästipp möta solen.
jag jobbar nio dagar på rad men det går fint. jag hinner annat också.
jag andas den kalla luften, jag skriver ned vackra ord på papper, jag bakar pepparkakor i mormors kök och jag djupdyker i konversationer som aldrig vill ta slut. allt är oändligt nu. december tar oss i handen och springer fort fort fort.

jag slår in mina julklappar, skriver rim och klistrar guldstjärnor på blankt papper. jag somnar till decembers tystnad och vaknar till det varma skenet av en julstjärna på en fönsterbräda. jag går till jobbet, jobbar mina timmar, skrattar med kollegor, dricker glögg i jobbsoffan, och sedan går jag hem igen. lycklig.

decembers lätta frost lägger sig över våra axlar som ett skimmer.
novembers mörker försvinner. i fönstren står julstjärnor som liknar den som väcker mig om morgnarna. det är aldrig mörkt längre, trots att det egentligen är mörkt hela tiden.
december tar oss i handen och springer fort fort fort.
vi behöver bara följa med.

Likes

Comments