hej kompisar!!!

här om kvällen fick jag en så fin kommentar. den var skriven utav Hanne.
Hanne inledde sin kommentar med att berätta att hon vanligtvis inte kommenterar bloggar, men att hon gjorde det nu. hon sa så vackert att hon kunde känna igen sig i mina känslostormar, och att jag skrev vackert.
och alltså ÅH vad den där kommentaren gjorde mig varm i hjärtat.
men klumpig som jag är råkade jag slinta på tangenterna och trycka på "radera" istället för på "svara", så Hanne, dina snälla ord försvann, men jag läste dom. flera gånger. och jag måste få tacka dig! du är aldrig ensam i dina känslostormar.

ni är så himla fina allihop. och jag vill verkligen passa på att säga TACK för att ni klickar er in här hos mig och läser mina ord, och lämnar egna i kommentarsfältet. det är det som får mig att vilja fortsätta skriva här.
så tack hörrni! och ett extra tack till dig, Hanne. jag hoppas att du läser det här. <3

puss hej

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

när flygplanet körde ut på startbanan grät jag. jag grät jättemycket och jättelänge och damen bredvid mig på planet tittade på mig men hon frågade aldrig något. jag såg att hon såg men jag höll kvar min blick på marken som blev mindre och mindre där under oss. försökte andas lugnt mellan hulkningarna och försökte somna till musiken, men det gick inte särskilt bra att sova när det var känslostorm på insidan.
jag grät i tre dagar efter att ha lämnat Ericeira. inte över att vara hemma, utan över att inte vara där längre. över att inte längre få vakna på platsen där jag känt mig så himla hemma.
jag grät över de nya vännerna som jag inte längre skulle dela sovrum med eller skratta med om natten.
jag grät över de menande blickarna som inte längre skulle utbytas över matbordet varje kväll.
det var så svårt att lämna något och åka hem när det redan kändes som om jag var hemma. för det var något speciellt med Ericeira. jag har aldrig känt mig så rätt i världen som jag kände mig där.

i Sverige är allt oktobergrått och oktoberfärgglatt i kombination och jag har andats höstluft i skogen och druckit varmt kaffe med mina vänner, precis som en bör i oktober. de frågar hur jag mår och jag säger att jag inte riktigt vet. att jag är så tacksam över att ha fått vara i Ericeira och möta de här människorna, men också så ledsen över att inte vara där hos dem längre. jag har lite svårt att tänka om och ta ny sats, men jag har sagt till mig själv att det är okej så jag försöker att inte stressa kring känslorna just nu.

det är okej att vara lite ledsen och lite glad på samma gång, och jag tänker att oktober är en bra månad att landa i då, där allt är både lite grått och lite färgglatt.
allt har sin tid kompisar, och det blir alltid bra och det är fler resor och äventyr som väntar runt nästa hörn. you'll be just fine kid.

puss

Likes

Comments

jag hamnade i Ericeira till sist ändå. jag har ju pratat om det så länge. om surfen och havet och saltet mot ansiktet under ytan.
jag åkte hit till sist efter många funderingar fram och tillbaka, och det är jag så jävla glad över.
jag åkte ifrån mycket den här gången. bort ifrån svarta hål i något slags inre universum. bort ifrån tröttheten som vuxit fram någonstans ur vilsenheten.

"att finna sig själv" är ju tydligen något som är poppis att göra när en reser nu för tiden. det är en klyscha i sin allra högsta grad möjligtvis, men det är ju ändå något som är väldigt vackert med det hela tänker jag. om sökandet och finnandet faktiskt är något som blir av, på riktigt.
att få finna inre pusselbitar som en länge trevat efter i den stora högen är ju helt otroligt. jag förstod det när jag kom hit. faktiskt.

anledningen till att jag känt mig så ihop-pusslad på den här platsen är för att jag valde att åka hit helt på egen hand, utan krav. jag hade inget mål uppsatt om att det skulle bli på ett visst sätt eller att jag skulle bli omtyckt av en eller ett par personer.
så hit for jag, i den bästa och mest avslappnade versionen av mig själv, för att se vad universum hade att ge mig. här har jag varit den jag jag ÄR och inte den som en chef eller en kärlek VILL att jag ska vara. jag har varit jag. jag har inte haft en endaste liten partikel smink i mitt ansikte. jag har haft smutsiga fötter. jag har sprungit runt med sand i ansiktet och saltiga lockar i håret och skrikit och skrattat och svurit i vattnet, och på land. jag har dansat på gatan till musiken som jag älskar och jag har inte brytt mig om hur det har sett ut. och ändå så gick det min väg. eller, tack vare det så gick det min väg. för här finns nu människor som tycker om varenda liten del av mig. varenda liten del utav den jag är och av den jag vill vara.
och när jag insåg det en eftermiddag när jag satt på klipphällen över havet, kände jag faktiskt en liten svart inre sorg över de krav jag ställt på mig själv så länge nu.
över att jag brytt mig så mycket om "förväntningarna" på mig själv.
så jag bestämde att det får vara slut med det nu. på riktigt!

du som ser mig på gatan eller du som är min vän eller min kollega kommer kanske inte märka någon skillnad. men jag kommer känna skillnaden inuti och DET är så himla viktigt.

jag ringde min storasyster och sa att jag måste komma hem och vara den jag är och inte den som någon vill att jag ska vara. och hon förstod och hon sa att den här hösten är viktig för oss. och jag tror verkligen det också, för det här, det här är viktiga och bra livsinsikter.

när han höll min hand kvällen där på ställde han otroligt nog den frågan. om jag "hittat mig själv" och då svarade jag att ja, det har jag gjort nu. här.
då bara log han och sa att han också gjort det. här, i Ericeira.
och jag vet inte om det ligger i luften i Ericeira eller under havsytan i atlanten, men sökandet och finnandet blir av här.
och jag hamnade ju här till sist ändå.
och jag FANN MIG SJÄLV. och jag älskar den klyschan från och med nu.

så tack!
tack till dig som lärde mig surfa, till dig som skrattade med mig om natten, till dig som dansade bredvid mig på gatan och till dig som höll min hand när ingen annan såg. jag är skyldig er ett helt liv tillbaka.
tack Portugal och tack Ericeira för att jag har fått ett andra hem i den här stora världen.
jag är så jävla hel nu!

tack för de här stunderna och de här personerna. tack lapoint!

Likes

Comments

"jag känner mig liksom tillfreds. ni vet den där känslan, när man verkligen inte behöver något mer."
det var Vanessa som sa så, och nu vet jag, nu vet jag också hur det känns.
jag går ensam ner till byn med eftermiddagssolen i ögonen och jag ler mot alla människor jag möter på den smala trottoaren. de ler tillbaka och nickar lite lätt och sedan går de vidare i sin vardag.
på marknaden köper jag solvarma clementiner, iste och choklad. chokladen smälter i mina händer på vägen hem men det gör ingenting.
i de minsta gränderna når solen inte in under eftermiddagarna och de små gatorna är ganska tomma om en jämför med huvudgatan som slingrar sig rakt igenom Ericeira.
jag väljer en av de tomma gatorna på vägen hem och går med sakta steg förbi dörrar som står på glänt. i nästan varje fönsterkarm står en yvig planta med mynta eller en spretig pelargon i sin fulla charm.
ett par hundra meter senare möts jag av färgsprakande hängmattor och energigivande kristaller och jag stannar och tittar och känner och säger "Hola" till kvinnor och män som ler uppmärksammat åt mitt håll.
innan jag når porten igen stannar jag på klipphällen och blickar bakåt mot staden och nedåt mot vågorna.
här finns allt jag behöver och allt jag vill ha.
jag säger "jag älskar fan livet" rakt ut i den fuktiga luften och jag menar det så helhjärtat nu.
tack för att jag får vara här.

Likes

Comments

HEYY kompisar! jag lever och mår prima, OCH så har jag tillräckligt bra internet för att kika in här hos er och säga hej hallå.
jag är framme i Ericeira, och alltså WOW vad fint det är här. jag skulle nog vilja säga att livet givit mig en ny favoritplats.

självla staden ligger uppe på en enorm klippavsats, och där nedanför klipporna slår skummiga vågor upp mot land. där nere surfar vi! wow på det.

såhär mysigt och gemytligt är det i byn! gatorna är små och människorna är glada och solbrända.

och såhär fint (!!!) är det i övrigt! ni ser ju själva liksom. tack LIVET för denna plats, och denna möjlighet.

surfen är svår, men fantastisk. jag har fångat mina första vågor och känner mig oövervinnerlig på grund av det. är så taggad på att bli bättre!!!
så jag ska fortsätta. ville bara säga hej! hoppas ni mår bra.
vi hörs en annan dag snart. puss så länge!

Likes

Comments

HEJ kompisar!
nu är det visst dags för mig att byta ut höstskor och färgsprakande löv mot flipflops och surfbrädor. galet fint ju! hösten i all ära men inget slår väl ett äventyr?

tidigt tidigt söndag morgon lyfter mitt plan och jag är så HIMLA pirrig! tänk att jag ska få fånga vågor och lapa sol om bara ett par dagar. otroligt ju.

för er som undrat ska jag vara borta två veckor nu! jag ska hänga på ett surfcamp och njuta ihjäl mig, sedan ska jag hem en snabbsväng till Sverige för att fira lilla farmor som fyllt 80 otroliga år, och där efter ska jag ta Klara under armen och fara vidare till Malta!
tänk att jag ska få uppleva så mycket. blessed!

jag vet inte hur pass bra med internet jag kommer ha framöver, men på ett eller annat vis ska vi nog kunna hålla kontakten! ni hittar mig på Instagram under användarnamnet @linnearagnarssonn och där ska jag försöka uppdatera någorlunda flitigt i alla fall.
tills dess får ni ha det så himla bra! tack för att ni läser. ni är bäst ju!

PUSS hej vi hörs snart!

Likes

Comments

på sistone har staden varit melankolisk och likadan. jag har ätit våfflor framför repriser av paradise hotel och låtit staden vara precis så grå som den velat vara.
jag har handlat solrosor till mamma och firat hennes födelsedag. jag har hoppat på ett tåg till Skåne för att få kramas med min storasyster och äta dipp med tillbehör bredvid henne i soffan igen.
jag har plockat svamp med mamma och pappa i skogen och druckit varm choklad, med utsikt över sjön.
jag har vaknat de tidiga morgnarna och gått till jobbet i lugnet. tittat på trädkronorna som exploderat i höstens alla färger.
jag har skrivit en packlista och tänkt flera gånger att jag ska lägga fram passet på skrivbordet för att inte glömma, men inte gjort det än.
jag har kramat Lejla hårt och länge och sagt att jag känner mig lugn nu, inför allt som ligger framför och hon säger att det är fint att höra. och jag säger att det är så fint att få gå en promenad bredvid henne igen.
det melankoliska täcket över staden spricker upp och mamma och jag sitter lutade mot husväggen med solen i ansiktet.
"nu är livet fint" säger vi då. det är så viktigt att säga så!

puss! hej!

Likes

Comments

jag vaknar utvilad en måndag kl 07:43 men äter inte frukost förrän kl 09.03 ändå.
jag styrketränar tills svetten rinner längs med ryggraden och sedan bakar jag chokladkaka i köket. tänker att det är viktigt med balans ändå.
jag går på promenad i regnet och tänker att det här regnet har regnat i så många dagar så att jag inte minns hur många.
jag mailar till den trevliga Norska tjejen på Lapoint-kontoret och hon säger att jag blir upphämtad på flygplatsen, det är inga problem. jag säger tack och ha en trevlig dag och känner mig duktig efteråt.
jag dricker te med mjölk och socker i under filten i soffan för det säger Hannah och Amanda att man får göra. jag tänker på solen och på havet och på vågorna när jag tittar ut på regnet och sippar på mitt söta te.
jag skriver om saker i datorn och sjunger med till låtar i bilen och skrattar åt mig själv när jag parkerar snett på Willysparkeringen, igen.
jag handlar satsumas som egentligen borde räcka till en hel familj en hel vecka, men som tar slut på tre dagar för att jag äter fyra eller fem eller sju om dagen.
jag kollar på newgirl i soffan tills jag somnar ifrån min lediga dag, och dagen där på cyklar jag till jobbet i regnet, igen. men jag har inte många jobbdagar kvar nu innan någon möter mig på en varm flygplats i Portugal. så jag tänker på det när jag cyklar och blir blöt, och då spelar regnet inte någon vidare roll liksom.

Likes

Comments

hej alla fina fredagsbarn! jag hoppas att ni mår bra och att er fredag fått börja fridfullt och trevligt. kanske med en bra frukost i trevligt sällskap?
om inte tänkte jag hjälpa dig lite på traven inför nästa fredag, eller måndag eller tisdag ja you get it! frukost ska vara något trevligt varje dag tycker jag.

jag vet ju inte hur du fungerar på morgonen, kanske är du en morgontrött filur med lite för lite ork för att fixa och dona med fröer och müslis varje morgon? eller så har du kanske lite ont i magen om morgnarna och lite dålig aptit? eller så vill du helt enkelt bara ha något förberett så att du slipper tänka. för det verkar vara ett problem hos många, hur vi än mår, just tankeverksamheten om morgnarna.
därför kommer här ett litet skepp lastat med en trevlig och fiberrik müsli som du kan tillaga en dag när du har massor med energi i kroppen - och som du sedan kan äta en annan dag när du har lite mindre energi i kroppen. bra va!

jag valde ingredienser som är snälla och bra för IBS-magar. du får själv välja givetvis om du vill tillföra eller plocka bort något!

jag började i alla fall med att tappa upp havregryn, hackade nötter och mandlar, kokosflingor, linfrön och sesamfrön i en torr stekpanna.

jag lät alltsammans hettas upp och få yta medan jag rörde om försiktigt.

när alla gryn och fröer fått en mörkare färg tillsatte jag min smaksättning. jag valde mina favoriter - choklad och vanilj (såklart) i form av kakao och vaniljpulver. MEN det går givetvis bra med andra smaker också! kan tänka mig att exempelvis kanel och kardemumma är kalasgott det också!

där efter rörde jag om en liten stund till på svag värme, och sen stod jag där med en nice müsli i stekpannan och en ljuvlig doft i köket. mycket trevligt!

tips är att tappa upp müslin i en bra burk och sedan äta så mycket en orkar. gärna ihop med trevliga tillbehör! jag tänker äta min med naturell yoghurt och möjligtvis toppa med hackad mörk choklad (ja allt blir bättre med choklad) och blåbär. ÄE SÅ GOTT!

hoppas att du vill prova min müsli du också!
om du gör det, skriv gärna vad du tyckte sen.

puss och kram ditt fredagsbarn!

Likes

Comments

veckorna i september passerar och dagarna är gråa men ändå vackra på sitt vis.
jag jobbar mycket och är egentligen ganska trött, men har på något slags vis kommit till ro med vardagen.
här om dagen for vi ut på äventyr i jobb-bussen och det regnade så mycket så att vi knappt såg vad som var väg och vad som var dike och vad som var skog, men vi sjöng oss hesa till alla låtar som spelades på radion och till slut fanns det inte någon luft kvar i våra lungor. där och då älskade jag livet så himla jäkla as-mycket.
det är häftigt det där med lycka tycker jag. hur kroppen kan fyllas med serotonin och oxytocin i egentligen ganska mörka stunder. jag menar, förutsättningarna för att vara skitlycklig på en skogsväg i ösregn är väl kanske inte skyhöga, men så var det i alla fall.

septembers luft är kall i mina lungor när jag cyklar på grusvägen, förbi sjön och över vägen till jobbet. jag tänker ofta på hur de där tidiga höstmorgnarna givit mig så mycket energi i så många år, på så många olika vis. hur de fyllt mig med ork. hur den kalla luften blivit till rökånga när jag andats ut och hur lövens alla färger målat eldar i mitt inre.
jag är så glad över att få ha allt det där fina framför mig nu igen. att få låta tröttheten i lungorna bli till ånga som stiger upp mot himlen.

och så är det ju helt okej på något vis, att vara lite trött nu. för det mörknar omkring oss och vi är alla lite trötta. men det finns mycket att beskåda nu och det är viktigt för oss att komma ihåg. det är viktigt att glädjas åt kalla morgnar, regniga dagar och stjärnklara himlar långt ovanför våra trötta huvuden.

jag hoppas att du gör något som gör dig extra glad idag. som att äta choklad i soffan eller springa i skogen eller dansa i köket, vad det än må vara. gör det! och gör mycket utav det. och sov ordentligt om natten, då fungerar allt. hösten är här för att göra dig glad. jag lovar.

ni är bäst. det vet ni va?
puss! hej!

Likes

Comments