Header

​Ligger i sängen och väntar på mammis som anländer om några timmar. Hon ska vara här till lördag och det ska bli så myyyyyyys.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag brukade skriva obehindrat. Sida efter sida. Alltid varit mitt sätt att ventilera, att uttrycka mig. Alltid vetat, att skrivande är något jag ska jobba med i framtiden. Sen jag började äta medicin för ungefär två år sedan stockar sig orden. Det är som att en glasvägg trillat ner mellan mina fingrar på tangenterna och min hjärna. Jag ser igenom, men kan inte nå hela vägen till andra sidan. Så förbannat frustrerande. Och svårt att inse att man kanske behöver släppa taget om en dröm.


Min medicin är nödvändig för mig. Jag lever med en nästan fullständig diagnos av bipolär sjukdom. Vilket, för mig, innebär en jävla berg-och-dalbana av känslor. Utan medicinen kan jag pendla mellan depressiva känslor, extrem ångest och glädjerus fler gånger än jag kan räkna under en dag. Innan jag lyckades reda ut vad som faktiskt var problemet tog detta all jävla energi ur min kropp. Jag har långa perioder i livet som känns som en stor dimma när jag ser tillbaka. Jag har också perioder i livet när jag känt mig helt jävla oövervinnelig, levt i ett tempo utöver det vanliga, för att sedan krascha ner i dimman igen. Att jag till slut fick rätt sorts hjälp, en psykolog som förstod och rätt medicin, är jag så oändligt tacksam över. Det är ett helt annat liv. Jag behöver inte längre vara ständigt rädd för när nästa period av ångest och depression ska komma. Nu ligger fokus mer på att hålla fötterna på jorden, inte köra på för snabbt, för då kan känslorna istället nå klimax åt andra håller. Hyperaktivitet kan kicka in, vilket till en början är härligt, men efter ett tag fruktansvärt. Hjärtat slår dubbelt så snabbt och dubbelt så hårt, alla omkring dig är dööööööölångsamma (haha, stackars er som jobbat med mig i dessa perioder) och det är omöjligt att lugna sig. Som att man druckit 20 koppar kaffe på rad.


Så tack, lamotrigin, för att du får mitt psyke att hålla sig mer stabilt än jag själv klarar av. Tack verkligen. Tack för att jag slipper biverkningar, tack. Tack, för att den enda skillnad du gör, är att göra mig gladare. Tack för att du inte ändrar min person.

Det enda är att du tagit mina ord, min förmåga att sätta känslor i skrift på samma sätt som förut. Ibland går det, som idag. Och jag hoppas SÅ att jag ska kunna öppna dörren genom glaset mer och mer. Hoppas!


Jag äter också en annan medicin för tillfället. I somras trillade jag rakt ner i min egen avgrund. Depression. Det tog lång tid innan jag ville inse och acceptera att det var så. Min läkare sa ordet och jag sa, att nej, det är inte så denna gången. Till slut fick jag väl ändå acceptera. Oså bestämde vi oss för att prova SSRI-medicin. Fantastisk skön men också obehaglig. Man blir avtrubbad, lite kall, orkar inte bry sig så mycket. Vilket för mig är heaven, med tanke på att jag lipar över varenda människa och varenda djur som far illa. Klippen på Facebook får mig att ligga pladask av medlidande. Jag bryr mig om mina och andras liv på en ibland utmattande nivå. Vill att alla ska må bra. Vill hjälpa, påverka. Så på det sättet, är det lite skönt att få semester från allt detta. Samtidigt som jag ju tycker att det är mina allra finaste egenskaper. Jag märker mer och mer hur mycket inflytande denna medicinen har i min vardag, i mina beslut, i hur jag beter mig. Den var nödvändig för att orka allt jag orkat de senaste månaderna, för att stå på benen och orka ta beslut. Så jag är tacksam, men det skrämmer mig också. Vart tog jag vägen liksom? Om någon har erfarenhet kring detta skulle jag mer än gärna höra era historier. Har väl egentligen inga frågor, men skönt att inte känna att man är den enda.


För att knyta samman, så mår jag bra just nu. Vilket jag också är tacksam över. Verkar vara tacksamhetens dag från min sida idag, haha.


Ha en niceig tisag allihop!

Likes

Comments

Då har jag kommit till punkten jag är så jävla rädd för. Alltid. Vad det än gäller. Saker är på plats. Jag har flyttat hit, och varje dag och jag grejat, vart på möten, sökt jobb, varit på visningar, köpt prylar till rummet jag hyr, lärt känna nya människor och allt "nödvändigt". Jag har vart "på väg" i snart en månad. Hela tiden strävat framåt. Nu har saker fallt på plats - jag har boende i flera månader framöver, jag har börjat på mitt nya jobb vilket innebär endast två lediga dagar i veckan och det enda jag har kvar att fixa med är bank vilket jag antagligen löser idag. Sen är det vardag.


Jag tror jag har vardagsfobi. Jag är alltid på väg, om inte fysiskt så psykiskt. Är alltid för långt fram i tankarna. Redan planerat plan B och C sedan länge. Kan inte landa. Lyssnade på en podd häromdagen - Alice Toedorescus vinter i P1. Ni borde verkligen lyssna, många kloka ord. Hon pratade mycket om hur vi i dagens samhälle idealiserar och romantiserar tänket "att aldrig nöjda sig" och att "alltid vara på väg framåt" och det slog mig att det är ord jag präntat in i mitt huvud i tron att det är mantran som endast gynnar mig. När hon vände och vred på orden slog det mig också att det ju antagligen är en stor anledning till att jag har svårt att finna en inre ro och landa i någonting jag tycker om. I nya situationer, på nya ställen, i förhållanden, i vänskaper, ja i Allt i stort sett. Nu menar jag inte att jag inte njuter till fullo av mina vänner och relationer och allt annat vad livet innebär men ofta har jag svårt att bara stå still. Bara vara nöjd, glida med och njuta. Inte försöka så jävla mycket hela tiden. Det är svårt, och jag är så förbannat jävla rädd för att livet ska bli tråkigt. Det är som att jag omedvetet tror att det är farligt att bara vara här, ha lite tråkigt, ha lite kul, andas och lev utan att tänka. Jag har liksom bott här i bara en månad och i tankarna har jag redan backpackat i Asien igen samt flyttat till Spanien innan nästa höst. Det är ju helt sjukt egentligen. Farligt i längden. Hur ska man någonsin kunna leva ett liv och känna harmoni, om inte alltid, så ibland, om man inte tillåter sig att göra just det. Känna det som är i stunden. Inte hela tiden förbereda sig för hur man ska ta sig ur stundens situation om den skulle bli tråkig eller obehaglig. Det slog mig hur mycket jag måste öva på detta. Tror jag hittat ännu en nödvändig pusselbit i livets stora gåta.

Likes

Comments

Såhär såg det ut i onsdags när jag tog tunnelbanan till Hyde Park. Så fint att det gör ont att titta. Strosade runt bland ankor och huuuur många ekorrar som helst. Kvällen innan var vi ute och skulle sett Akon spela. Jag åkte hem 3.30, klockan 4 kom Akon. Tjolahopp. Jag som bara skulle ut och ta en snabb drink och titta på mitt fjortonåriga jag's idol, slutade upp med att lämna sist av gänget och det har jag fått sota för resterande del av veckan liggandes i sängen med feber och förkylning. Men väfän, haft det mys ändå. Streckkollat hela säsong 2 av Stranger Things och 10 filmer. Typ.


Om två timmar kommer Maddo flygandes från Stockholm och stannar till tisdag och mitt hjärta gör glädjevolter när jag tänker på hur mycket vi ska flabba.

Likes

Comments

Några saker som gjort mig glad det senaste. Plus jag själv på slutet heh.


Saknar att vara kreativ, skapa, greja. Lagar mat men känner mig inte tillräckligt bekväm med mina roomies för att dra igång världens projekt i köket ännu. Häromdagen fick jag gå loss med halloweensmink på både mig själv och andra innan vi skulle på fest. SÅ kul! Oså insåg jag att jag har väl alla möjligheter i världen att vara kreativ. Bor i en av Europas största städer där ALLA möjligheter till vad du än vill finns, typ.


Hamnade i Shoreditch igår. Hela Brick Lane var täckt av marknader med vintage, mat och prylar och jag var mer än lycklig. Människor med knepiga kläder, färgsprakande smink och gatumusikanter och jag ville bara vara en del av alltihop. Vilket jag väl också är, jag är ju här. Fint ändå.

Likes

Comments

Imellanåt funderar jag på att börja spy ut lite känslor här igen. För känslor finns det gott om, som alltid i mitt liv.


Jag befinner mig på en ny plats på planeten just nu. Har precis skrivit på ett tre månaders boendekontrakt i London. Vi börjar med det, sen får vi se om det blir mer. Jag har tankar, ideer och planer sprutande ur huvudet på mig var och varannan dag. Jag åkte själv hit. Trodde jag skulle gå sönder av ensamhet, men en och en halv vecka har gått och bara vid ett fåtal tillfällen har jag känt så. En inser, när man åker iväg såhär, hur mycket en kan trots att en inte hade en aning. Jag förvånas över hur självständig jag blivit. Någon sa till mig ett par dagar innan jag åkte; "Jag kommer ihåg när du var liten Linnea, och inte vågade sova över hos oss ens för en natt. Nu flyttar du själv till ett annat land." Fina ord.


Likes

Comments

Jag får hela tiden påminna mig om att jag står på ny, okänd mark. Befinner mig på en plats i livet jag aldrig varit förut. Det gör man väl i och för sig alltid, men just nu på ett väldigt konkret vis. Jag står inför så många val. Hur vill jag att mitt liv ska se ut? För första gången är det bara JAG som måste styra. Alltid haft någon vid min sida när jag gjort planer för framtiden. Vänner, pojkvän eller familj. Vissa dagar är jag stensäker på vad jag vill, andra dagar är allt bara ett stort sudd och jag överväger att "vänta" så att en enklare plan kanske kan få dyka upp och bara lägga sig redo framför fötterna. Problemet är jag att då inte vet vad jag ska vänta på. Måste ändå intala mig att hålla i bromsen lite. Faktiskt tänka och känna igenom alla idéer och tankar som dyker upp. Hålla i bromsen men absolut inte trycka på stopp. Tillåta dagar som idag, sju timmar i soffan och en sittandes vid farmors köksbord med en hög kakor framför. Avsluta med att använda all jävla energi i hela kroppen på ett spinningpass för att skapa lite endorfiner och en skön utmattning för att faktiskt kunna sova inatt och vakna imorgon och känna mig peppad över att på nytt älta alla dessa tankar. Missförstå mig inte, det är fina och roliga tankar. Tankar som väcker de mest peppande och spännande känslor. Alla idéer innebär nya, okända steg, själv. Det är inget osunt ältande jag sysslar med, utan mer en inre kamp mellan tankar och känslor. Konsten att skilja dem åt behärskar jag inte riktigt.


Och dagar som idag måste få finnas, dagar när man inte orkar planera, fundera över framtiden eller göra en plan över hur man bäst strukturerar upp ett liv man vill leva. Fräste ifrån rejält när farmor ifrågasatte mina val idag. Tog en stund för henne att förstå att det gör lite ont i mig just nu, även om det inte syns. Jag är glad, jag har kul och jag trivs i mig själv och min omgivning, men det gör fortfarande lite ont. Det måste jag också säga till mig själv att acceptera. Att det är okej att säga att det gör ont, men det är också okej när det inte gör det. Det är okej att vara glad. Alltid.


Imorgon ska jag till Halmstad, och sen fika med tre pärlor. Det är min livsplan för nu. Känns fint.

Likes

Comments

Vissa dagar har man tillräckligt med tålamod för att tackla i stort sett vad som helst. Allt bara rinner av och man är lika oberörd som innan. Andra dagar, som idag, räcker det med minsta grej för att man ska känna sig provocerad till den grad att man hade velat kasta en burk i huvudet på nästa person som kommer för nära. Idag har jag varit irriterad. Sen gick jag på världens roligaste danspass i en timma och livet vände. Lätt det kan vara ändå. Krävs inte så mycket. Toppade kvällen med ett idolavsnitt och godis. Lyx ändå.

Likes

Comments

Hej på er.

Det var längesen jag lät någonting flöda här inne. Mycket har hänt sen sist. För mycket för att sammanfatta i ett inlägg och tur är nog det. Minnen kan uppfattas så banala när de sammanfattas lite hastigt i ett inlägg som dethär. En snabb update om livet som hunnit ta miljoner vändningar och skulle behöva lika många inlägg för att sammanfattas. Låter därför allt vara osagt för nu.


Jag trampar just nu, vissa dagar i långa uppförsbackar och vissa svischandes nerför backar. Ibland står jag totalt jävla stilla som om jag glömt hur pedaler, växlar och allt vad det kan vara fungerar. Försöker att vara här och nu men ändå låta dörrarna för framtiden stå på glänt. Är inte riktigt redo att öppna någon av dem ännu. Övertygad om att jag kommer våga ta något av de nödvändiga kliven genom en av dem någon dag framöver, men inte idag. Idag har jag svischat fram på cykel, bokstavligt talat. Både jag och Emsan var lediga och ville ha "ääääventyr", vilket slutade med cykelkorgar fullproppade med gummibåt, åror, fiskespö, mat och regnkläder. Sen trampade vi bort till Ljungsjön där vi spenderat hela eftermiddagen i skogen och ute på vattnet i den lilla gummibåten jag köpte för 180 spänn på Gekås i början av sommaren. Fantastisk leksak. Flabbat mycket i den.

Likes

Comments

Pussar i nacken. Fingrar som smeker i nacken, precis där bebishåret börjar. Så har jag både somnat och vaknat de senaste två dagarna. Äntligen. Som jag längtat. Fan, vad fjollig man blir när man är kär. Och fan vad lycklig. Konstant kolsyrebubbel i magen.

Likes

Comments