Två månader låter så lite men känns så länge. Att jag jar varit i USA och hos min fantastiska värdfamilj i över två månader känns overkligt. Overkligt för att två månader är ju ingenting men det känns som att jag känt dom för alltid. Jag är så glad över att min värdfamilj välkomnar mig med öppna armar in i familjen. Inget gör mig gladare när jag går och dom ropar "Have fun! We're gonna love and miss you" eller när jag läser en bok för Brooke och frågar vad som gör henne lycklig och hon svarar med "Baby Alexander and Linnea". Det är såna stunder som jag inser hur lycklig jag är att ha en till familj som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Det är också läskigt att jag efter bara två månader kan tycka om familjen så pass mycket. Hur kommer det kännas efter åtta månader eller när mina tolv månader är slut? Men jag är så lycklig att ha den här familjen i mitt liv och jag kan inte drömma om en bättre familj.

Men livet rullar på även fast jag är sämst på att skriva om det. Jag jobbar, äter och försöker träffa vänner. I lördags så följde jag med två svenska tjejer till stranden och spenderade dagen där. I söndags hängde jag med en au pair och vi åkte upp till en view point trots att det var dimmigt. Det kan vara ganska coolt och häftigt med dimma ibland. Efter vi frusit klart i blåsten och dimman så åkte vi till ett outside mall och åt lunch. Självklart avslutades dagen med glass. Jag tror inte man kan avsluta dagen på något annat sätt.

Jag har också hunnit gå på en Giants match och det var en upplevelse i sig men ingen sport mäter sig med hockey kan jag ju säga.

Så här ser ett vanligt samtal med familjen ut.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hur tusan gör ni som uppdaterar flera gånger i veckan? Ni måste ha någon typ av superkraft. Nu har det gått alldeles för lång tid sen jag skrev ett inlägg. Jag har egentligen inget att skylla på men vi kan låssas att jag varit för upptagen för att uppdatera. Men nu äntligen har jag kommit till skott och ska skriva om när jag och Michelle var i LA för tre veckor sen. *Insert emoji som ler med en tår över huvudet*.

Michelle kom till SF på tisdagen och den dagen spenderades i Stinson Beach för att jag jobbade. Onsdagen jobbade jag och men mötte upp henne på kvällen inne i stan och vi åt på Cheesecake Factory. En väldigt god sallad måste jag säga. Jag fick ledigt hela torsdagen så då åkte vi till Muir Woods och gick omkring där och tittade. Mäktigt hur stora de där träden kan bli. Man känner sig liten när man går omkring där.

På fredagen gick flyget till LA. När vi kom fram till LA och hittat hostlet så gick vi och åt lunch på en restaurant som Scott tipsat om. Jag åt en tuna melt och den var två tummar upp men det bästa var stripsen man fick till. Om ni inte visste det om mig så är pommes min favoritföda och hela helgen gick i stripsensanda. Efter att vi ätit så gick vi och la oss på beachen och bara njöt. På lördagen hyrde vi cyklar och bestämde oss för att cykla till Venice Beach från Hermosa Beach där vi bodde. Jag kan tala om för er att det var en cykeltur på två mil ENKEL väg. Jag cyklade alltså fyra mil på en dag. Kan säga att jag fick blåmärken på skumma ställen och jag kunde inte sitta på några dagar. Men det positiva är att jag inte behöver sätta mig på en cykel på ungefär 20 år nu. Påväg till Venice så hade jag en nära döden upplevelse. Vi cyklar och cyklar. Vi stannar för att kolla hur långt ungefär det är kvar. Jag har min telefon i handen och vi börjar cykla igen men just då bestämmer sig min telefon för att leka med döden och hoppar ur min hand. Telefonen störtdyker ner i asfalten. Skalet flyger åt ett håll och telefonen åt ett annat håll. Jag stannar och skriker NEEJ. Jag känner hur modet sjunker när jag ser att telefonen och skalet inte är tillsammans och att skalet är trasigt. Telefonen ligger med skärmen ner på marken. Jag böjer mig ner för att undersöka skadan. När jag vänder på telefonen så upptäcker jag till min förvåning att den är hel. Inte en enda spricka. Jag skrattar och ler och en gubbe går förbi och skrattar åt mig och säger nått med i stil med att han hoppas att telefonen inte gick sönder. Jag ger han ett stort leende och säger att det gick bra, att min telefon lever. Jag stoppar min telefon i väskan för jag vill inte att min telefon leker med döden igen och vi cyklar vidare. När vi nästan var framme så stannade vi vid ett supermarket och köpte med oss lunch som vi kunde äta på stranden. Efter en underbar dag på stranden så började vi de två långa milen hem. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig haft så ont i rumpan nångång. Det är tur att det inte var så mycket backar och att man cyklar längst stranden hela vägen så utsikten är inget att klaga på. Till middag den dagen tyckte vi att vi förtjänade en burgare, vilket vi helt klart gjorde. Sist men inte mist så spenderades söndagen på stranden innan vi behövde bege oss till flygplasten för att åka hem. Sista måltiden i Hermosa blev fish and chips och jag är väldigt nöjd med att jag fått ätit pommes tre dagar i rad.

Utsikten från vårt fönster på hostlet. Vi bodde på Surf City Hostel i Hermosa Beach.

Oklart om jag försöker ta kort på mitt crazy hair eller på den snygga killen i bakgrunden

En välförtjänt burgare med pommes

Likes

Comments

Nu har jag mycket att berätta igen. Så går det när man väntar med att skriva inlägg. Jag kommer säkert att glömma hälften av det jag vill berätta men så är livet ibland.

Men nu fortsätter vi inte där vi slutade förra inlägget utan vi börjar med idag och sen hoppar vi lite till vad jag nu tycker är värt att skriva om. Idag då, 3e Augusti, har utan tvekan varit den jobbigaste dagen på hela min tid här. Den började som en vanlig dag. Jag vaknade vid 6-tiden och låg kvar i sängen tills 7. Jag började jobba kl 8:30 och då kom första stenen som skulle tynga ner mig resten av dagen. Jag ska ha båda barnen hela dagen. Det kanske inte låter så jobbigt och jag vet att vissa gör det varje dag men jag gör det inte. Jag är van vid att ha min lilla kille att mysa med hela dagen. Men nu ska jag underhålla en energisk tvååring också. Förlikar mig med tanken och tänker att vi kan vara ute på bakgården och leka. Frukosten går bra men när Heather måste gå upp för att jobba och ta ett telefonsamtal bryter ett-väldigt-varmt-och-otrevligt-ställe lös. Brooke blir otroligt mammig och vägrar lämna henne. Brooke bryter sig in i rummet där Heather är. Jag måste nu försöka få ner och ut en gallskrikande tvååring och en nu väldigt ledsen bebis. Alec blir rädd och ledsen för att Brooke skriker och slåss. Jag försöker lugna ner dom och få dom ner för trappen och ute för att dom ska kunna lugna ner sig. Tillslut sitter vi i soffan utomhus och dom börjar lugna ner sig. Men det tar inte slut där inte. Hunden Jake är också ute med oss och nu börjar han skälla och hoppa vid grinden för att där står det en stakars man som ska göra landscapingen. Han vågar inte komma in för att hunden skäller. Barnen börjar nu grina igen för att hunden skäller så mycket. Jag sitter där på soffan med två skrikande barn, en hund som bara skäller och en stakars trädgårdsmästare som inte vågar gå in. Som tur är så kommer Scott och får in hunden (eftersom att hunden inte lyssnade på mig) och jag tar barnen och går in. Nu börjar det äntligen att lugna ner sig. Jag får på Brooke riktiga kläder och fixar hennes hår. Alec får mat och alla är lyckliga... Tills att Alec blir trött och vill äta. Brooke springer iväg och leker rövare. Jag har en hungrig och trött bebis i armarna och jag känner hur håret på huvudet sakta men säkert blir grått. I såna situationer så har nöden ingen lag. Jag måste få B att sitta still så att jag kan mata och lägga A. I såna situationer kallar man på Daniel Tiger och som med ett slag med ett trollspö så sitter tvååringen still och bebisen kan få mat och somna. Resten av dagen gick förvånansvärt smärtfritt och nu sitter jag här och tröstäter mina polly som jag förövrigt inte har så många kvar av. Sad face.

Men nu över till något roligare. MAT. Om ni följer mig på insta så har ni kanske sett att jag äter mycket mat och postar det på instatoryn. Ibland händer det att jag postar maten både på insta och på snap men det är bara för att jag vill att mina matbilder ska få maximal spridning. Så gillar ni inte mina matbilder så strunta i att kolla på mina kommande storys för dom kommer mest troligt att vara matbilder. Oj det var ett sidospår, jag hade bara tänkt skriva att i måndags och igår har jag träffat upp andra au pairer och ätit middag. Väldig gott om ni frågar mig och väldigt viktigt att visa omvärlden att man lever och mår bra. Det gör man lättast genom att visa att hur god mat man äter.

Nu blev jag otroligt trött så detta får duga som inlägg idag. Får ta och skriva om när Michelle var här och LA en annan dag. Men se det positivt, nu har ni ett till inlägg att se framemot.



Så här såg det ut efter allt kaos imorse och innan kaos numero dos bröt lös. Alec på golvet och Brooke som sjunger för han.

Här är bilderna igen på den goda maten jag har ätit. En sallad och cheesecake från Cheesecake Factory och en burgare från The Counter.

Likes

Comments

Har hört från varierande källor att jag inte är så bra på att uppdatera här. Men det är så att mina dagar inte är så intressanta och jag kan bara skriva så många gånger att jag myst med bebis hela dagen. Men det är det jag gör. Hela dagen, varje dag. En typisk dag för mig ser ut som att jag vaknar vid 06:00. Jag stänger inte persiennerna på natten så jag får de flesta dagarna vakna upp till en fantastisk soluppgång. Jag ligger kvar i sängen till 7 ungefär. För det är det bästa som finns enligt mig. Att vakna tidigt och bara få ligga kvar i sängen och vakna till liv. När jag vaknat till liv så fixar jag mig, bäddar sängen och det viktigaste på hela morgonen är att jag ringer till min familj. De flesta dagarna, förutom måndagar, börjar jag jobba kring 9. Så en kvart innan jag ska börja brukar jag gå ut och äta frukost och prata med familjen om dagen. Till er som vill veta så är min favoritfrukost havregrynsgröt med äpple och kanel. Viktig info det där. Vid nio varje dag så åker Brooke antingen till skolan eller till nannyn och är ofta borta mellan 9-13 eller 9-15. Medans hon är borta så gosar jag med bebis, förvånande jag vet. Vi leker, jag läser böcker och sjunger svenska låtar för han. För helt ärligt tror jag inte han bryr sig om vilket språk man pratar, bara man pratar med han. När han har sin första nap så brukar jag diska alla nappflaskor och tillbehör. Efter hans första nap så ger jag han ett bad och han älskar att plaska med benen i badet. Resten av dagen består av eat, sleep, play and repeat. Om Brooke kommer hem kl 13 så lägger jag henne för hennes nap och om hon kommer hem kl 15 så leker vi. Sen slutar jag jobba vid 17. Som ni kanske hör så är inte min dag så jättespännande och jag tror inte att det är så kul att läsa om det flera gånger. Men om ni nån gång i framtiden tänker "hmm, undra vad Linnea har gjort idag?" så läs bara om texten ovan för det är mest troligt det jag har gjort.

Jag kommer inte ihåg vilken dag det var men jag har iallafall bakat blåbärsbullar. Dom vart inte så fina men dom smakade riktigt gott och det är det viktigaste. Jag bakade dom för att igår (lördag) så hade vi ett födelsedagskalas för Brooke. Scotts hela familj är här i veckan och har hyrt ett hus vid Stinson beach och ska vara där hela veckan. Så igår var det den stora dagen för den lilla tjejen. Det var lyckat och det var fint väder. Fast det säger inte mycket för det är alltid fint väder här. Jag har pratat med min familj om detta men ni andra kan ju också få höra det. Eftersom att det är fint väder här varje dag så kan man inte prata om det. Så när jag ska ut och gå så vill svensken i mig säga "åå jag ska ut och gå det är ju så fint väder" men det funkar inte riktigt här för då skulle jag ju vara ute och gå hela tiden.

I torsdag, ja jog kommer faktiskt ihåg att det var i torsdag, så var städarna här och medans dom gjorde sin grej så gick jag, Heather och Alec på en hike. Eller jag förstår inte varför de envisas med att kalla allt en hike. Det var en promenad. För i mitt huvud så är en hike när man måste klättra över ett berg och inte bara kliva över en kulle. Men vi gick iallafall Tennessee Valley hike. Det var jätte fint för man går som i en ravin och sen kommer man ut till havet. Vi gick inte hela vägen till havet för att vi hade barnvagnen med Alec i. Scotts mamma kom också hit i Torsdag och sov över en natt. Hon är verkligen en supersöt liten dam. Det är helt underbart att se hur mycket Brooke älskar sina farmor och se bandet som dom har. Det får mig att sakna min familj lite extra men det är tur att familjen här är så bra och jag känner mig verkligen som en i familjen.

Veckan som kommer blir det dock annorlunda dagar. Så läs inte texten ovan och applicera den på de kommande dagarna. Eftersom att Scotts familj är här så kommer vi att vara med dom hela veckan. Eller jag jobbar mån-ons plus lite på torsdags morgonen. För på tisdag kommer Michelle hit och på torsdag ska jag inte följa med till stranden så att hon och jag kan hitta på nått. På fredag så flyger vi till LA och stannar där tills på söndagskväll.

Nu orkar jag inte tänka om det är något mer jag vill berätta. Det är det säkert men jag har bara glömt det. Men ni kan ju höra av er när ni vill ha ett till inlägg för om ni väntar på att jag ska ta tag i det själv så kan det ta en vecka eller två innan det kommer ett nytt. Men det är bra att ni håller koll på mig så jag vet när det behövs ett nytt.



Här är en av alla fantastiska soluppgångar som jag får njuta av från sängen

Och en fin solnedgång från en av mina promenader

Det här en bild från "hiken" eller promenaden. Man kanske inte ser det med det är havet mellan kullarna

Det här är utsikten från huset dom har hyrt vid stranden

Juste nu kom jag på en till grej när jag såg havet. Det finns tydligen mycket vit hajar här så förvänta er inga bilder på mig i havet. Det håller jag mig långt ifrån. De ända hajarna jag vill träffa är dom från San Jose. Hoppas ni förstår vad jag menar annars är det synd om er.

Likes

Comments

16 dagar kvar tills vi ska till LA. Det är mycket att se framemot. Många nedräkningar. Idag den 11e har det gått en månad sen jag kramade min familj sist. Men som tur är så är det bara 124 dagar kvar till jag får krama mina föräldrar igen. 124 dagar till jag får känna den välbekanta doften av mammas parfym och känna hur hennes hår kittlas i ansiktet när vi kramas. 124 dagar tills jag bara kan krama pappa för att han är här och 124 dagar till han kan klappa mitt huvud även fast jag har bett han att sluta miljoner gånger. Jag är ju faktiskt ingen hund.

Den senaste veckan har gått fort. På tisdagen var det 4th of July och på morgonen for jag, Scott och Brooke för att titta på paraden i Sausalito. Det var kul att se bara för att ha gjort det men om jag ska vara ärlig så var det inte super spännande. Vi var dock inte där så länge för Brooke vart less så vi åkte hem. Vi lekte hemma en stund sen for jag och Heather och åt lunch på In-N-Out. Burgarn var god och stripsen var inte dåliga. Men Frasses har ju dom godaste stripsen enligt mig. Till middag åt vi hotdogs så vi åt den stereotypiska amerikanska maten på 4th of July. Kändes ganska passande. På kvällen orkade vi inte åka nånstans för att titta på fyrverkeriet men man såg dom från huset.

I lördags efter att jag jobbat klart så bestämde jag mig för att åka in till San Francisco. tog 14:10 färjan in och hade planerat att ta 18:00 färjan tillbaka. Men livet är inte alltid lätt. Speciellt inte när det är svårt. Jag tog mig in till stan utan problem och jag hittade dit jag skulle. Så allt var frid och fröjd tills jag kom tillbaka till där färjan skulle gå. Jag kom dit ungefär 17:15, för jag gillar att va i tid. Jag satt mig ner på en bänk där så att jag kunde se när man kunde gå ombord på färjan. Kollade på min telefon för att få tiden att gå. Helt plötsligt ser jag att klockan är 18:00 och det är ingen kö eller personal där man går på färjan. Får lite smått panik att jag har missat den sista färjan hem. Men tyckte att det var konstigt att jag inte sett kön för jag satt ju precis framför där den skulle va. Jag satt och övervakade lite och såg fler människor som jag tror också väntade på färjan. Då kändes det lite bättre. Tänkte att om det är fler här så kan den ju inte ha gått än. När jag åkte in till stan var färjan ungefär 20 min sen så jag tänkte att den bara var sen. Så jag satt kvar och bara väntade. Klockan han bli tjugo över, halv och tjugo i. 18:50 ser jag personal som börjar släppa ombord folk till där man går på färjan och tänker äntligen. Det visade sig att färjan skulle gå 18:45 och inte 18:00 som jag hade på mitt papper. Jag satt mig på färjan och när vi kom till där man hoppar av så parkerar färjan mitt ute i vattnet och står där i 20-25 minuter. Jag kan säga att jag vart less. Men när jag väl kom i land så tog jag en uber hem. Han som körde var superrolig och berättade att han nyss kört en annan svensk och att man ska passa sig för dom är överallt. Svenskarna alltså.

Resten av veckan har det inte hänt något speciellt. Vi här ätit glass ett par gånger. Brooke älskar sin glass kan jag säga. Dagarna går fort då Alec kan vara en av dom snällaste bebisarna jag har träffat. Pepper, peppar. Pratar ofta med min familj och vänner så det gör dagarna roligare. Speciellt när Alec sover.

Likes

Comments

Veckan har rullar på med jobb hela dagarna. Men jag kan inte säga att det är ett hemskt jobb. Jag gosar bara med bebis på dagarna så det kunde vara mycket värre. Eller en sak hände faktisk som inte var så kul. Allt jag säger är att det var bajs överallt så får ni fylla i resten själv. Men i fredags så hade jag båda barnen och jag beundrar er som tar hand om fler än ett barn.. Allt händer ju på samma gång. Bebisen vaknar och vill ha mat, Brooke vill inte gå ner till där bebisen är. När jag väl får ner henne i källaren och börjar mata Alec så är äggen klara som håller på att koka uppe i köket. Måste avbryta matningen så Alec blir arg. Brooke får tag i en vattenflaska och häller ut allt på golvet. Äggen i köket är nu säkert överkokta, Alec frustrerad för att han inte får mat och Brooke är blöt. Har nog aldrig beundrat min mamma så mycket som då. Mamma du är min största hjälte och jag tacker er från djupet av mitt hjärta att ni valde att skaffa mig efter att ni redan hade två barn. Helt otroligt att ni tyckte att det var en bra idé att skaffa en till.

Igår efter att jag jobbat i tre timmar så gick jag på en promenad eftersom att det var fantastiskt väder. Hade bara tänkt gå till en park tio minuter bort för att sätta mig där och njuta av det fina vädret men det slutade med att jag valde att gå åt ett annat håll bara för att se vad som fanns där. Det var soligt och fint och jag promenerade på. Eftersom att jag bara hade tänkt gå till en park så hade jag på mig mina ballerinaskor. Ballerinaskor är inte dom bästa att gå långpromenader i. Så min promenad slutade med tre nya blåsor på fötterna och en värkande höft idag. Plus att jag nu rockar en fantastisk ballerinabränna på fötterna. Det vill säga brun fot med vita tår. Urtjusigt. Men det var fint och jag köpte en peach-lemonade på vägen tillbaka.

Efter att jag kommit tillbaka så åkte jag och Heather till affären för att köpa lite saker till tårtan vi ska göra till Brooke när hon fyller år på måndag. Vi ska förresten göra den svenska jordgubbstårtan. När vi kom tillbaka från affären så började vi prata om att baka och jag råkade säga att kanelbullar va min specialitet. Vi kollade och dom hade inte alla ingredienser för att göra bullarna. Så jag körde tillbaka till affären själv för att köpa det som saknades. Det gick bra att köra dit för att jag hade på navigationen på telefonen. Men på tillbakavägen var jag nästan säker på att jag skulle hitta men satte ändå igång navigationen för att vara säker. Men efter första kurvan så åker telefonen rutschelkana (rutschkana) ner från mitt knä och in under sätet så det vara bara att köra på minne och hoppas att jag hittar rätt. Jag tog hem både bilen och mig själv i ett stycke. Jag började baka bullarna och jag hade egentligen alla odds emot mig. I USA använder dom torrjäst och det har jag aldrig använt förut, en helt ny ugn, jag hade varken en kavel eller en pensel för att pensla på ägg och inget pärlsocker. Hur i hela fridens namn ska jag få ihop någotsånär goda bullar tänkte jag. Jag som tillochmed sa att bullar var min specialitet. Klockan 20:30 tog jag ut de första bullarna ur ugnen och till min förvåning såg dom faktiskt ganska goda ut. Jag tror att dom blev godkända av familjen då de åt upp sex stycken på mindre än fem minuter. Familjen var nöjd och jag var nöjd så då fanns det bara en sak kvar att gör. Skryta för familjen hemma. Så jag skickade iväg ett meddelande till Sandra som jag hoppades skulle vara vaken (typ vid fem på morgonen i Sverige). Hon var vaken så jag började med att visa (skryta) för henne och sen bad jag henne att ringa till mamma och pappa så att dom kunde facetimea mig. Sagt och gjort så hade jag dom snart på videosamtal och kunde visa upp godsakerna.

Juste nu när jag sitter och letar efter bilder så kommer jag ihåg att jag och min kusin har ju bokat en weekend i LA i juli. Kulkul med att få lite strandhäng och sightseeing i LA.

(Jag skonar era ögon från bilder på mina blåsor)

Likes

Comments

Den första riktiga helgen här i San Fran har nu passerat för mig. Det var inte bara en vanlig helg utan det var ju också midsommar hemma i Sverige. Jag älskar midsommar hemma och det kändes lite tungt att vara borta med som tur är så finns det videosamtal som gör att det känns som om man är hemma. Vi firade genom att göra svenska köttbullar och en jordgubbstårta. Kan det bli mer svenskt? Tror inte det. Köttbullarna blev väldigt goda och jag tror att både mamma och mormor hade godkänt dom. Det var ungefär så min midsommar såg ut. Eller jag försökte att lära Brooke (soon-to-be 2-åring) att säga "Happy midsummer" men hon var mer intresserad av att äta tårta och säga "Happy fathers day". Men nu gick jag händelserna i förväg för köttbullarna och tårtan gjorde vi på lördagen och på fredagen gick vi ut och åt för att fira att jag varit i San Francisco i en hel vecka. Jag åt en salad med getost och en pizzabit. Mycket gott! På lördagen jobbade jag mellan 9-12 sen for jag och Heather ut och åt brunch/lunch på nått franskt ställe. Där åt jag en omelett med getost. Man kan säga att helgen har gått i getostens tecken.

Men nu till det roliga, söndag. Jag var ledig hela dagen så jag tog färjan in till stan. En grej som gjorde min dag var att på färjan så satt det en svensk familj framför mig och jag blev så lycklig av att få höra svenska så jag bara log de 30 minuterna det tar att åka färjan in. 30 minuter kanske låter som en lång stund men det går fort för att man har en fantastisk utsikt. Man får se skylinen, Alcatraz och Golden Gate bron. När jag kommit in till stan så gick jag och kollade på prideparaden. Så mycket folk och alla var så glada. Några skumma outfits och några som man helst skulle vilja få osett. När jag kollat på paraden en stund så gick jag tillbaka till the ferry building för att köpa något att äta. Sen började min vandring längs vattnet med sikte på fisherman's wharf för att kunna bocka av det från turistlistan. Vädret var perfekt. Det var varken för varmt eller för kallt. Det var alldeles lagom ett ord som jag saknar, lagom. När jag varit vid fisherman's wharf och tittat så gick jag tillbaka och köpte glass för att sen vänta på färjan tillbaka.

Men nu när jag läser igenom vad jag har skrivit så ser jag ju att jag har glömt en vital del av min dag och det är dom fruktansvärda fåglarna. Jag hatar duvor och fiskmåsar av hela mitt hjärta. För fåglar hemma blir då rädd och flyger iväg när man kommer men inte dessa stadsfåglar inte. Nej dom flyttar inte på sig och när dom flyger så bryr dom sig inte om vem som står i vägen. Vet inte hur många fåglar som nästan flög på mig. Men när jag sitter där och väntar på färjan. Har just ätit upp min glass. Njuter av den fina utsikten och bara njuter av livet för en liten stund så är det ju självklart att nån fågel ska komma och förstöra det. Nej det var ingen fågel som bajsade på mig om det var det ni trodde men precis bredvid där jag sitter och njuter av livet så är det nån tant som bestämmer sig för att mata dom flygande råttorna. Precis bredvid där jag sitter. Vem vet tänk om en liten brödsmula hamnar på mig och jag blir attackerad av fåglarna. Det ville jag inte så jag flyttade på mig och skickade i vägen en bön om att det var råttgift hon matade fåglarna med.

Likes

Comments

Ojojoj har bara matas det ut inlägg. Men jag har ju faktiskt varit här i San Francisco i snart en vecka så det är kanske på tiden att jag uppdaterar. Fredagen den 16e juni klev jag upp klockan 05:00 för att packa ihop mina saker och bege mig till flygplatsen och flyga till det stället som jag ska bo på en tid framöver. Flygningen gick bra och det var mamman i familjen som hämtade mig på flygplatsen. Vi åkte direkt hem för att hälsa på resten av familjen. Första mötet gick bra trots att tjejen var blyg i kanske en timme men sen släppte det. Familjen hade gjort en välkommen skylt på svenska och hängt på dörren. Dom hade också skrivit ut bilder från min ansökan på min familj så att det skulle finnas i rummet när jag kom.

Första helgen var en lugn helg och det var ganska skönt. Vi körde runt lite i området och lekte i parker. Jag och barnen är verkligen buddies nu men min bästa kompis är nog hunden. Hunden Jake är en golden som älskar att ge pussar och ligga i knät. På måndagen var min första jobbdag men tjejen var hos en nanny hela dagen och pappan i familjen jobbade hemifrån. Men det var jag och baby Alec hela dagen. Det gick finfint och han är kanske den snällaste babyn i den här tidszonen. På tal om tidszoner så är det ju jättejobbigt att vara 9 timmar efter Sverige. Sverige kliver ju upp när jag går och lägger mig. När jag slutar jobba så ligger alla och sover i Sverige och det suger men det är svårt att göra något åt det. Som tur är så har min jetlag inte varit alltför besvärlig vaknar mest bara tidigt på morgonen men det är jag ju van vid.

Dagarna här rullar på. Jobbar 8:30-16:30 för det mesta och på kvällarna har vi varit ute och övat på att köra. Amerikaner borde lära sig att inte vara så stressiga i trafiken och lära sig att göra filerna bredare.

Men nu vet ni då att jag lever för jag har ju faktiskt publicerat tre inlägg ikväll. Så håll tillgodo till nästa gång jag får ett ryck och skriver fyra inlägg på en gång.

Likes

Comments

Skolans fjärde dag bestod utav att på förmiddagen hade vi CPR och first aid träning och eftermiddagen spenderades i New York City. Det var den amerikanska versionen av Röda Korset som höll i lektionerna på förmiddan och våran instruktör var något lätt distraherad men väldigt rolig också. Det här var nog den enda lektionen som jag tyckte var som inte var bara gammal information. Men nu är det dags för det roliga. Att berätta om det stora äpplet.

Vi började med att åka buss in till stan för att stanna vid ett ställe där man kunde se frihetsgudinnan (från ett väldigt långt avstånd ska tilläggas men det var fint där. När vi satt oss på bussen igen så kom våran guide som förövrigt kan vara det coolaste människan i hela New York. Hon pratade om en massa byggnader och ställen som var intressant där och då men som jag inte kommer ihåg mycket av nu. Efter en stund stannade bussen och vi gick och tittade på ground zero. Väldigt fint men väldigt tragiskt. Vi tittade på lite fler saker och sen var vi framme vid vårat mål, Rockefeller center. Utsikten där uppifrån är att dö för. Det är så häftigt att se New York ovanifrån. Det var coolt och jag var glad. Efter det hade vi fritid i några timmar innan bussen hem gick. Vi gick till Times Square, fick tips av några poliser vart man kunde äta den bästa pizzan. Vi följde polisernas råd och åt pizza där och jag kan säga att man kan lita på New Yorks poliser för dom ljög inte när dom sa att det var den bästa pizzan. Kan vara den godaste pizzan jag har ätit i hela mitt liv. Efter vi ätit oss mätta på den fantastiska pizzan strosade vi omkring och försökte hitta vart bussen skulle plocka upp oss.

För att sammanfatta så var detta den bästa dagen på hela skolveckan!

Likes

Comments

Jag upprepar mitt mantra från förra inlägget, varför ta tag i saker när man kan skjuta upp det?

Min vecka i New York har kommit och gått. Men vi tar det från början. Lördagen den 10e juni lämnade jag mitt älskade Pauträsk och vi begav oss till Umeå. Efter en helg fylld med tårar, hej då och några skratt flög jag till Stockholm på söndagskvällen. Jag hatar att säga hej då mer än allt i hela världen och detta var inget undantag. När jag på måndagsmorgon satt och väntade på flyget till New York så rann tårarna och allt jag tänkte var varför gör jag det här och varför stannar jag inte bara hemma? Men att prata med mamma hjälpte lite och jag lyckades kliva på planet utan någon panikattack. När planet väl hade lyft så lugnade jag ner mig. Det tog ungefär 8 timmar att flyga över Atlanten. 8 timmar som flög förbi (pun intended) tack vare ett köp som gjordes på lördagen. Ett köp som jag först var väldigt skeptisk till men som jag idag inte ångrar för ett ögonblick. Jag pratar om mina fantastiska Bose QC35 hörlurar. Kan ett par hörlurar verkligen vara värda nästan 4000kr undrar man och SVAR JA det är dom. Punkt slut.

När vi landat i NY träffade jag en annan svensk som också skulle till training school. Vi blev upplockade och efter ungefär 45 minuter av en guppig och hetsig biltur så var vi framme på skolan. Väl framme på skolan så fick vi lite information och nyckeln till våra rum. Jag delade rum men en tjej från Thailand och en tjej från Sydafrika.

Det dåliga med mitt mantra är man minnet är inte på topp och jag har därför glömt vad vi gjorde men vad jag inte har glömt är hur fruktansvärt förkyld jag var. För ja, den fantastiska Brännbollsyran gav mig mer än bara fina minnen den gav mig också en redig förkylning. Men dagarna var fylld av lektioner och lektionerna var fyllda av repetition. Vi hade en supersöt lärare som jag tror var kring 50-60 år. Dagarna på skolan va kul men kanske inte så roligt så att jag vill göra det igen. Men det kanske har med förkylningen att göra.

Likes

Comments