View tracker

Hej!
Nu är det snart 1 år sedan jag publicerade något här. Anledningen är för att det varit en jobbig tid, precis som jag skrev i ett inlägg tidigare för 11 månader sen, att det skulle bli en 'tuffare tid'. Att det skulle bli så jobbigt som det blev trodde jag aldrig.

I mitten på november förra året fick min mamma åka iväg på en 3 månaders behandling som låg 36 mil ifrån där vi bor. Det är inte en sträcka man bara kan kan sätta sig på bussen för att hälsa på.
Under den här tiden så sökte även min pappa behandling, och även han fick en plats som bara låg 45 minuters bilväg ifrån mig.
Min kära stora syster som är bosatt i ett helt annat land, mer eller mindre sagt 254 mil luftväg härifrån tog sig ledigt från jobbet för att bo hemma med mig, i min och mammas lägenhet i dom här 3 månaderna.

I början var det väldigt känslosamt, jag med min grova separationsångest skulle alltså vara ifrån mamma i 3 månader? Min syster kom hem 1 vecka innan det var dags för mamma att åka. Jag kommer ihåg så väl den morgonen när mamma skulle åka, hon fick skjuts av en bekant ner till hemmet och min syster följde med som stöd. När vi stod i hallen och skulle säga hejdå hade jag en sån fruktansvärd känsla i min kropp, aldrig hade jag varit ifrån min mamma en sån lång tid i hela mitt liv som jag då skulle vara, så långt som minnet sträcker sig iallafall.

Den dagen var jag bara ett känslomässigt vrak. Jag sjukanmälde mig ifrån skolan för att det vart alldeles för jobbigt. När jag tagit mig mod och sagt hejdå till mamma så stängde jag dörren och bara slängde mig i sängen grät non stop, och tillslut somnade jag. N'är jag väl vaknade senare så kändes det lite bättre, men jag kommer ihåg att jag gick in i mammas sovrum och luktade på hennes kudde, för det luktade verkligen som mamma gör.

Dagarna och veckorna gick, sakta men säkert. Jag tyckte det var skönt att min syster var med mig. Vi ses bara 1-2 gånger om året så att få vara med henne i 3 månader var både roligt och en lättnad, för jag hade hela tiden nån att prata med, som förstod, för det var ju hennes mamma också.

Vi bestämde oss för att åka ner och fira jul med mamma, och det beslutet var ett bra men jobbigt beslut. Att få vara med mamma och se henne må så bra, och att få se vart hon var någonstans var som en lättnad för mig. Vi var med henne i 3 dagar, och när vi skulle åka hem vart det verkligen jobbigt, jag visste det från början men jag tog verkligen vara på tiden.

​​När vi kommit hem började jag genast att räkna ner dagar tills mamma skulle komma hem. Jag tyckte dagarna gick sakta men tillslut så kom hon hem, i mitten på februari i år. Det var så härligt att få ha en mamma som mådde bra igen. 

​​Tiden gick och det började gå utför igen, jag såg det men ville inte inse det, jag vägrade. Om någon frågade hur det var med med mamma så sa jag att det var bra fast det inte var det. Jag tog mamma i försvar om någon började påpeka något, men när jag var ensam med mamma så var jag så arg på henne. 
Eftersom det inte gick så bra för henne så fick hon åka iväg en sväng till på behandling, men denna gång bara i 3 veckor. 
Nu är vi ungefär i april och mamma är hemma igen, och hon försökte verkligen att få ihop vardagen som förut, men det var något som var väldigt svårt för henne. Det var jobbigt för mig att stå bredvid och inte kunna göra något annat än att vara där som stöd. 

Månaderna har gått och idag står vi nästan på samma ställe som för 1 år sen. Just nu så är jag bosatt hos V och hans föräldrar och har gjort det sedan i början av sommaren. P
lanen är att jag ska flytta hem till mamma nästa vecka om allt går som det ska, det är lite saker som måste ordnas upp hemma först. Jag längtar verkligen efter att få vara med mamma igen, det är ändå min mamma.
​Jag hoppas att det kommer funka bra när jag flyttar hem igen, att vi får allt att funka. Vill man så går det! 

​Min pappa är ​fortfarande kvar på behandlingen, och har varit där i 9 månader nu. Jag är så stolt över honom, och hoppas att det fortsätter på den här vägen, för jag har aldrig sätt han må såhär bra förut. 

​​​Jag har en tid hos BUP om några veckor, jag ska förhoppningsvis få påbörja min KBT. Håll tummarna att allt går bra med allt. Jag ska försöka så gott jag kan att uppdatera men det är lättare sagt en gjort, när man inte mår bra med sig själv så kan det vara svårt, men känner att jag vill dela med mig av vad jag går och gått igenom. Dels för att det är inget jag ska skämmas över, och det är inget som ska tystas ner, och för att det kanske finns andra där ute som sitter i samma båt som mig. 
Ta hand om varandra och tack för att du ville läsa det jag vill dela med mig 



















Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

2 månader sedan jag skrev något sist.Men det har sina anledningar.I mitt första inlägg så skrev jag att jag har panikångest och vardaglig ångest, även att min älskade mor och far är missbrukare. Missbrukare va de ja, väldigt starkt ord eller hur? Jag kommer göra en kort ''sammanfattning'' nu. Min pappa är missbrukare sedan alla år tillbaka sedan jag föddes, mamma också. Jag flyttade till min mamma när jag var mellan 6-7 år efter att ha bott hos min moster. Fram till i maj iår 2015 var min mamma drogfri i 12 år. 12 hela år långa år.Vad var det som fick henne att sluta? Att komma ur det helvetet? Det var dels för hon inte klarade av att leva utan mig längre, och Jesus. Mamma blev frälst och levde som djupt troende under dom här 12 åren och är fortfarande det, men hon är bara vilse just nu kan man säga.Men under dom här SJU månaderna sedan i maj har allt bara blivit så fel. Hur kunde de bli så fel? MIN mamma också?Räcker det inte med att min fina fina pappa har sin själ i fel händer?Mamma var min trygghet och såklart så är hon fortfarande det men inte på samma sätt. Under dom SEX  senaste månaderna har jag bott hos min pojkvän och hans föräldrar. Dom TVÅ senaste månaderna har det varit möten med soc hit och dit för att mamma ska få åka på en behandling. Och äntligen, äntligen har vi fått ett datum då hon får åka, men först ska det göras andra saker. Men nu räknas dagarna ner. Min pappa söker också behandlig men eftersom det inte gått särskillt bra för honom alla andra gånger han varit iväg så prioritera dom han inte före andra tyvärr. Jag kommer att skriva mer om det här, det kommer att komma i delar. För det finns så mycket att skriva om och berätta, så mycket. Jag är mycket bättre på att skriva än så här, men det är så mycket nu och det är ett känsligt ämne men jag väljer att berätta.Tills vidare: Älska det ni har, för ni vet aldrig vad som väntar

Likes

Comments

View tracker

Hej på er läsare. Vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Men denna vecka har varit ganska jobbig, inte för att det varit mycket plugg utan för att en väldigt hemsk sak har hänt. En kvinna förlorade sitt liv tidigare denna vecka, pga av en väldigt sjuk kille. Det har varit så mycket prat om det här, speciellt i skolan. Tyvärr så har väldigt mycket information kommit ut om killen som gjorde det. Denna kille gick på min skola, i min klass. Vi alla elever har blivit erbjuden stöd ifrån kuratorer och andra professionella, och jag tycker det är så bra att dom som känner för det kan få prata ut. Har inte så mycket mer att säga om detta förutom att det är så tragiskt och obehagligt. Många tankar har gått åt den kvinna som miste sitt liv och hennes nära, men även åt andra hållet. 

Utöver det har det varit en bra vecka. I tisdags hade vi friluftsdag, och det var så kallt ute. Men det var roligt att umgås med klassen och det är så härliga människor man har runt om kring sig. Trivs verkligen! 

Men idag är det fredag, och det är alltid lika härligt med helg. Jag och V har kollat på hockey och smaskat i oss massa godsaker. Nu väntas det lite plugg, sedan är det nog dags att lägga sig för min del, med den turen jag har så har jag blivit krasslig igen. Men imorgon ska jag vakna frisk och pigg. Ser framemot middagen imorgon för då blir det plankstek, och inte vilken plankstek som helst utan svärfars plankstek som är 10/10! 

Glöm inte bort att vara rädd om varandra, ha det bra tills nästa gång 

Likes

Comments

Hej alla fina som väljer att lägga 3 minuter av sitt liv för att läsa om mitt. Denna vecka har varit väldigt jobbig. Förkylningen höll i sig och fortfarande så är jag inte bra. Det var nån dag som jag mådde lite bättre, men sedan vände det igen. Så denna vecka blev det ingen skola för min del, så jag har pluggat lite här hemma hos Victor. Vi har kollat på dom nyaste Johan falk filmerna, och dom var så otroligt bra!

Imorgon är det hockey och det ska bli spännande. Hoppas bara att min hosta lagt sig under natten, då kvittar det om jag är lite krasslig utöver det. Många undrar vad jag önskar mig i födelsedagspresent eftersom jag fyller år om 2 veckor, och det finns inget jag vill ha eller behöver nu. Min högsta önskan är att min mamma ska bli fri från allt skit och få komma iväg på behandling snart., och det är klart att jag vill att min pappa också ska bli ren ifrån allt, men mamma kommer i första hand nu eftersom det är hon jag bott med sedan jag var 4. Idag jag och hon på soc möte, och allt gick bra. Jag brukar tänka tillbaka när mamma var sig själv och allt var bra, och jag saknar det. Så ta vara på det som är bra i livet.

 Nu så ska jag och Victor och hans föräldrar peppra i oss godis och chips, det är ju faktiskt fredag. Ha det bättre än mig tills vidare 

​Dom flesta bilder jag lägger upp, är ifrån weheartit. Är det mina egna bilder så skriver jag det. 

Likes

Comments