Header

​Så jag har skrivit ca 0 på ett bra tag här.. Haha. Sist jag skrev hade jag inte mycket på plats i mitt liv, hade nyss fått tag i en lägenhet och kände mig fortfarande flyktig. Så jävla kul att jag använder ordet "flyktig" hela tiden. Det är exakt så jag känner mig, förstår ni ens vad jag menar med ordet flyktig? Jag känner konstant att jag är påväg någon annanstans. Jag är inte hemma och jag är inte där jag vill vara i mitt liv. Plugget, till exempel, är något jag tvivlar så fruktansvärt mycket på just nu. Är detta vad jag vill? Vill jag bli förskollärare? Nej, är mitt spontana svar i dagsläget men samtidigt så vet jag hur väl jag trivs på förskolorna. Jag är nog bara äntligen tillbaka i ett stadie då jag behöver ut och leka. Resa. Leva. Jag kommer få resa i sommar, förmodligen. Det är ju så att jag har lyckats skaffa mig en pojkvän, efter att ha stött på så äckligt många rövhål så kom Jocke. Det värsta är att han bor ca 30mil ifrån mig, men vi ses i princip varje helg. Jag trivs så bra med honom, så pass bra att han följde med mig och min familj till Österrike precis när vi börjat bli någonting. Den här killen alltså.. Jag önskar att jag kunde förklara hur fin han är, inte nog med att han är fruktansvärt snygg utan han har ett hjärta av guld. Vi käftar mycket om småsaker för vi båda har ett temperament från helvetet. Vi är jävligt lika men jävligt olika också. Men det har aldrig någonsin varit svårt med honom, det har bara varit naturligt från första gången vi sågs. 

Något jag har svårt för är att förklara mig angående vad som händer i mitt huvud. Jag har min bakgrund med diverse sjukdomar som anorexi och sådär. Jag har fortfarande perioder då jag gräver ner mig totalt. Jag är fortfarande fruktansvärt osäker i ALLT jag gör och är. Det är så absurda grejer som kan ge mig ångest och det är något som han inte förstår, han kan omöjligt förstå det. Det sitter i mitt huvud och för en människa som aldrig gått igenom den biten kan inte förstå. Utifrån måste jag se ut som ett psykfall när jag bryter ihop för ingenting, men ändå håller han sig kvar haha.. Det jobbigaste kan vara att han blir irriterad på mig när jag backar ur något eller när jag blir helt ställd av min egen ångest. Men det handlar om att han inte förstår. Idag vet han vad det är som händer när jag blir så som jag blir, men det är inte alltid han tänker på det. Gissa om många diskussioner handlar om detta eller. 

Mitt mående i dagsläget är på ett sätt bättre än någonsin, tack vare honom. På ett sätt är det sämre än på väldigt länge tack vare en period full av hjärnspöken. Jag tränar hårdare och mer och äter mindre och sämre. Jag stänger in mig i min lägenhet för att slippa pressen av att umgås med människor. Varför är det ens en press?! Jag stänger ute folk så mycket bara för att jag är rädd för att bli sårad. Jag har så många vänner som jag aldrig umgås med längre bara för att jag är rädd. Hör ni hur det låter? Jag låter så fruktansvärt tragisk. När jag flyttade hit önskade jag att jag skulle stöta på massa härliga människor som jag skulle börja umgås med, och det har jag gjort delvis. Mest tack vare Jocke. Men jag har knappt bott in mig så pass mycket att jag har hunnit gå ut och göra saker. Varje helg är jag hos Jocke eller han här och då är det fokus på oss. Klart att jag har mina vänner som jag pluggar med här, men jag saknar fortfarande vänner som jag kan ringa till och pour my heart out. Jag har ingen sådan vän idag för jag vågar inte släppa in någon. Det är inte så konstigt att jag känner mig så fruktansvärt ensam när jag sitter här idag.

Jag hoppas att denna sommaren kan ändra allt för mig. Jag har arbetsintervjuer på G, eventuellt ska han och jag ner till Rhodos och jobba några månader och jag ska ta mig en ordentlig funderare på vad jag egentligen vill vad gäller skolan. Idag är min vardag bara ångest och mina kvällar är mest tårar och ännu mer ångest, så det är dags att börja ta tag i det. Snart kommer Jocke till mig och vi ska fira Valborg och ha det mysigt, sen ska jag bara utså nån månad till i skolan med en sluttenta och sen börjar sommaren. Jag blir 20 och eventuellt får jag åka iväg på ett soft, litet äventyr. Det kan bli bra igen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej hehe.. Lönt för mig att ha blogg när det handlar om ca 1 inlägg om året haha. Men hej iallafall! Jag bara måste få skriva av mig lite dels för att det händer spännande saker och dels för att jag prokastrinerar som bara den när jag borde plugga. En fet grej är: jag har köpt lägenhet!!!! Eller jag och jag.. Jag och mina föräldrar. De äger varsin del och jag äger en del. En superfin 1,5a på Värnhem i Malmö. Ni förstår inte hur lycklig jag är trots att jag inte riktigt kunnat förstå det ännu. Denna har ett PERFEKT läge, så fint verkligen. Jättefint kök, stort och ljust och en supermysig sovalkov. Har så många idéer med denna lägenhet. Om cirka en månad får vi tillträda och kommer köra ett race med lite småfix, spackel osv innan jag får flytta in. Det fina är också att vi har bokat in skidresa strax efter det också, så himla kalas. Trodde aldrig vi skulle få ihop nåt. OCH dessutom så har jag lyckats få till ett drömarbetslag i plugget nu tillsammans med mina brudar. Så lycklig. Nu är skolan helt plötsligt lockande igen!

Detta inlägget skulle inte direkt handla om ovanstående, men så blev det ändå. Jag skulle ju prata om CROSSFIT. Något jag sysslat med indirekt och outtalat ett tag. Jag har bara aldrig vågat ta mig ner till den nya boxen här i stan. Men det gjorde jag och en vän häromdagen och WOW. Så himla kul. Vilken gemenskap och stämning där alltså, får en att pusha lite extra. Jag kommer definitivt fortsätta med detta och hitta nåt ställe i Malmö och köra på. Så galet kul. Man känner sig nästan lite övermänsklig när man lyckas göra allt det där som ser omöjligt ut. En av WODarna vi körde var denna på 13min:

6 burpees

10 T2K (toes 2 kettlebell)

6 box jumps

Har fortfarande årets träningsvärk efter detta. Så kul och så värt.


Likes

Comments

Sitter och varvar plugget med att checka av de sociala medierna. Ni vet det där i-landsproblemet vi har i Sverige, att man blir stressad över något som är så oviktigt egentligen? Iallafall så klickade jag in på Facebook, den plattform jag hyser mer hat än kärlek mot nuförtiden. Varför? För jag tyckte bättre om Facebook när det handlade om en meningslös statusuppdatering som löd "Jaha, då har man nyss ätit frukost". Idag går mitt hjärta itu lite när det inte längre dyker upp sådana uppdateringar, egentligen inte för att jag saknar dem... Utan för att de ersätts med något annat idag.

Jag har flera vänner på Facebook som delar SKIT rent ut sagt. De delar saker som får mig att tvivla på utbildningssystemet i Sverige. Lär vi människor för lite källkritik eller är folk helt enkelt för lata för att orka tänka kritiskt? Jag ser artiklar från Avpixlat, Fria Tider, ja, egentligen alla möjliga rasistiskt vinklade sidor du kan föreställa dig. Det ska helt enkelt vinklas på ett sätt så att flyktingarna framstår som ett hot mot vår vackra nation. Skulle människor som flyr i en ren rädsla från död och krig vara ETT HOT? De som kommer till oss idag har förlorat nära och kära. En pappa har förlorat sin son. En kvinna har förlorat sitt livs kärlek. Ett litet barn har inga föräldrar kvar. Men de är ett hot. Låter det ens rimligt?

Sen det här med att dra paralleller mellan islam och IS är bara rent ut sagt BULLSHIT. Vi kan lägga ner den lilla tanken direkt. ALLA religioner har extrema grupper, a l l a. Ja okej, möjligtvis kanske det är svårt att hitta någon extremt vinklad buddhistisk grupp men ni förstår. Om vi tar Trollhättan som exempel så var terroristen som begick det dådet PURE SWEDISH. Pure kristen, om vi ska vara såna, vi är ju nämligen ett kristet land. Och efter detta attentat där människor med annan bakgrund höggs ihjäl av en terrorist utklädd likt Darth Vader möter SS, så sitter där återigen SD-troll bakom sina skärmar. "Anton är en hjälte", "Inte mer än rätt" och jag bara undrar: Vilka fan är ni? Bara låt tanken på att svenska, blonda barn kunde lika gärna gått och kramat denna mördare och han hade inte krökt ett hårstrå på dem. Men när ett lika SVENSKT barn av en annan etnisk bakgrund eller av en annan religion kommer i hans väg... Då såg vi alla vad som hände.

Förstår ni detta? Förstår ni vad som händer? Bakom skärmarna sitter där människor av alla åldra, alla kön och läser SDs hot, SDs skrämselpropagandra. De läser, de känner, de agerar. Sen SDs anhängare gick ut och bad om att flytta arbeter "till fältet" har asylboenden brunnit runt om i vårt land. Asylboenden. För barn. Rubricerat som mordbränder. Ser NI vad som händer? Just idag, den nionde november, minns vi Kristallnatten. Jag ber er alla att jämföra händelseförloppet i Tyskand under 30-talet och hitta liknelserna med vad som sker idag. Jag lovar er att ni kommer bli illamående.

Idag har det också flödat bilder på flygblad som delas ut av SD. Just det, inte såna som ni får hem i brevlådan. Nejdå, de delas ut. På plats på ön Lesbos, där flyktingarna kämpar för livet efter långa resor. DÄR delas de ut. Skrämselpropaganda. Vet ni vad det värsta är? Det är undertecknat "The Swedish People". 13% av folket stod bakom SD i senaste valet. Det är inte ens i närheten av en majoritet. Skulle detta vara från Svenska folket? Aldrig. Inte i mitt namn, aldrig någonsin.

All heder åt er människor som dagligen tar diskussionerna med deras anhängare, till er som granskar och slänger fakta och källkritik i deras ansikten. All heder åt er som donerar pengar, kläder och mat till dessa stackars människor som söker sig till oss för hjälp. Vi måste öppna våra armar och hitta den där medmänskligheten som de flesta av oss besitter. Jag vet själv hur jag hade behövt det om jag och min familj hade varit på flykt. Se till era egna, era nära och kära och tänk hur det hade varit om ni själva satt där. Vi har en värld att dela på och det är dags att vi står enade.


"Vi måste stå med armarna öppna tills världen slutar brinna"

Likes

Comments

Har nyss kommit hem från en mysig promenad men en väldigt omtyckt en. Andra kvällen i rad vi är ute och går i flera timmar. Bara få prata av sig lite, skratta en massa och bevittna sånt här vacker.
Så skönt att ha en människa man kan vända sig till i alla lägen. En människa som skulle plocka ner stjärnorna till mig om han kunde. Så tacksam.

Likes

Comments

Mina fina päron. Har ni sett? Så himla vackra. Här var de alldeles nyförlovade och mysiga. Dessa två ställer upp i vått och torrt. Hämtar i Malmö mitt i natten när jag missar sista tåget hem, köper hem massa gotte när jag har en dålig dag men framförallt så är det mina stöttepelare i allt. Vare sig om det är fotboll, utbildningen, kärlek eller vad som. De vet allt och vi kan prata om allt. Utan dem hade jag inte varit människa. Jag hade aldrig klarat mig vidare från min depression och ätstörning. Jag är tacksam varje dag för att dessa två funnits för mig och gett mig allt och lite till varje dag. Ingen älskar mig så mycket som ni, och jag lovar att jag älskar er trippelt tillbaka. Tack ❤️

Likes

Comments

I dessa tider när jag känner mig mer ensam än någonsin förr, trots alla fina människor runt mig, så har jag en speciell hjärtevän. Eller ja, hon finns ju alltid hos mig. Min fina hund, oändlig kärlek som knappt går att beskriva. Hon betyder så mycket för mig. Alla de nätter jag suttit och gråtit hos henne. Alla solskenspromenader. Alla mysstunder efter en tuff dag. Att en hund kan ge en så mycket värme i hjärtat. Min klippa.

Likes

Comments

Sitter och blir sentimental slash sjukt ressugen mitt i allt plugg (Eh ja, alla studenter känner igen sig i känslan av att vilja packa en väska och lämna för gott). Så här kommer lite fina bilder från de mysigaste resorna jag gjort de senaste åren!


Lite mysiga bilder från Kap Verde, London och Skiathos. Tre helt olika resor som betytt så mycket, framförallt resan till Kap Verde som tog mig bort från verkligheten precis när jag behövde det som mest. Samtidigt fick jag uppleva så mycket jag alltid velat göra. Besöka barnhem, se den allra fattigaste slummen och kunna få tillfälle att hjälpa och bidra med saker jag tagit med mig. En resa som satte tillbaka alla bitar på plats.

Likes

Comments

Hej å hå! En tenta till avklarad. Hur det känns? Som alltid, man velar mellan "fan vad gött" och "vad i helvete gjorde jag nyss". Men vi får väl se. Fick fin feedback så jag håller tummarna.
Nu riktas fokus mot den största tentan, ett akademiskt paper på 12 000 ord som ska in om en vecka. Bara finputs kvar där, så är i god tid även där. Tack och lov. Förhoppningsvis är den finito redan i början på nästa vecka.
Nu ska jag snart dra mig hemåt för en riktig myskväll. Kram!

Likes

Comments

ALLTSÅ HELVETEEEE. Jag lämnade Malmö vid halv tre ungefär. Tog oss en timme innan vi kommit och börjat rulla ifrån Lund, det brukar ju vara 10min vi snackar om. Därefter släpptes vi alla av i Eslöv där vi fick stå och vänta i ännu en timme i denna kyla. Så kom ett tåg, som enbart gick till Höör. Det tog jag. Väl i Höör väntade jag ca en halvtimme utomhus igen för min kära far körde hela vägen för att hämta mig. Dessutom hade han med sig både mackor och dricka till en väldigt hungrig och PMSig dotter. Fasen vad man borde uppskatta sina päron ❤️

Här får ni en bild från en bättre pendlingsdag när jag och papi satt i samma bil mot Malmö och lyssnade på 80-tals musik all the way. Inte riktigt samma happy mood idag.. Jävlar Skånetrafiken, är ju inte ens snö ännu. Hur ska detta gå?

Likes

Comments

Nätterna är värst. Visst är dem? Visst är vi en hel drös som ligger vakna med tårar längs kinderna?

Om dagarna har jag fantastiskt många, fina människor omkring mig. De får mig att känna mig uppskattad, omtyckt och hel. Sen händer någonting. Den sekunden jag sätter mig, ensam, på tåget hem. Då är det bara jag. Sen är det bara jag i flera timmar. Ibland träffar jag på mitt lag. Jag äter middag med min familj. Och sen då? Sen är det bara jag igen. Jag, ensam, med mina tankar.

Den känslan när man ligger i sängen och ska sova men man är helt jävla tom. Det gör ont i kroppen av saknad. Saknad av att ha någon. Jag är inte ute efter sex, det är faktiskt inte alls det jag saknar mest. Nästan inte alls. Jag saknar att ha någon att kunna ringa på lunchen när plugget är övermäktigt. Jag saknar att kunna slänga mig runt halsen på någon när man haft en tuff dag. Jag saknar att kunna prata ut och allt mellan himmel och jord. Framförallt så saknar jag känslan av att vara älskad. Som Ann Heberlein skriver, känslan av att vara viktigast för någon.

"Det är förjävla ödsligt att inte vara viktigast för någon" skriver hon. Och ja, tänker jag, det är det fan. Precis så, Ann. Ödsligt är exakt det ordet jag tänker på. Ni vet när ordet "ensam" inte räcker till? Ödsligt.

Jag är trött på att ligga tårögd och vrida mig. Jag är trött på att känna att jag inte är bra nog att bli älskad av någon. Jag är trött på att inte få berätta om min dag. Jag är trött på att ingen är där och hejar på mig under mina matcher. Jag är trött på att inte bli kramad så hårt att alla mina bitar sätts på plats.

Det är förjävla ödsligt att inte vara viktigast för någon.

Likes

Comments