View tracker

När jag var 14 år så åkte jag och mamma iväg på en resa. Som jag skrev i förra inlägget finns det vissa saker som jag nog aldrig kommer att förlåta, denna resa är en utav dom. 


Mamma kämpade hårt för att fixa denna resa till oss och jag var så glad när hon berättade för mig att hon hade bokat flyg och hotell till Turkiet. Det var en sista minuten och jag tyckte att det skulle bli sååå skönt att få komma bort en sväng. Vi anlände till Alanya tidigt på morgonen och gick direkt och la oss. När vi hade vaknat till så gick vi upp och gjorde oss redo för en heldag på stranden. Vi hade köpt med oss frukost och stod utanför hotellet och väntade på bussen som skulle ta oss till havet. Det var början på denna helvetesresa. 


När vi stod och väntade på bussen så började jag känna ett illamående och jag sa till mamma "jag börjar må illa, det är nog för att jag inte har ätit på länge". Vi bestämde oss för att äta frukosten på hotellrummet, vi bodde på ett lägenhetshotell, så vi hade ett sovrum och ett vardagsrum/kök och en balkong. Under tiden som vi åt så kände jag mitt illamående bli värre och värre. Det slutade med att jag spydde. Jag tog en kall dusch och sedan försvann illamåendet, men vi bestämde oss ändå för att stanna vid poolen idag, ut i fall att jag skulle bli dålig igen. När jag vaknade nästa dag så hände i princip samma sak, fast värre. Under resans gång så åt jag ungefär en pizza och en halv hamburgare. Jag fick inte ens i mig vatten utan att spy och jag gick ner cirka fem-sex kilo på en vecka. Jag mådde konstant illa i en veckas tid och det var hemskt.


Men något som var ännu värre var att mamma trodde att jag spydde med flit för att förstöra resan. Under andra dagen så började hon bli irriterad och på tredje dagen började hon bli arg. Mamma sa till mig att om jag ville sluta spy så var det bara att bestämma sig. Hon sa även att jag kände efter för mycket och när jag började få kväljningar så sa mamma "nu känner du efter", som en uppmaning att sluta. När jag tillslut då fick springa iväg på toaletten så suckade mamma djupt. Hon anklagade mig för att jag ville förstöra resan som hon hade fixat. Hon sa att hon inte förstod varför jag ville förstöra den, jag hade ju verkat så glad när hon tillslut hade fått tag på biljetter.


Jag kommer specifikt en dag som hon blev arg på mig. Till en början så hade jag fått turkisk vätskeersättning, jag skulle dricka en liter om dagen, det var som att dricka salt och socker blandat med vatten. I och med att jag är känslig för äckliga smaker och mådde så illa, så var det oerhört svårt för mig att få i mig den där vätskeersättningen. I alla fall, jag och mamma hade faktiskt haft en trevlig dag och jag hade fått lite matlust. Jag hade inte spytt på hela dagen och jag hade nästan fått i mig hela vätskeersättningen. Vi avslutade dagen på balkongen, där åt vi nötter och melon och pratade. Jag skulle ta sista klunken av vätskeersättningen och precis när jag känner smaken, så kaskadspyr jag över hela balkongen. Jag fortsätter spy ända tills jag kommer till toaletten. Om jag inte har helt fel så grät mamma av ilska och besvikelse för att jag var så elak. Jag ville alltså förstöra denna resa med flit? Jag kunde bestämma mig för att inte spy, men det gjorde jag ju inte. Detta var första gången som mamma skadade mig fysiskt. Hon gav mig en örfil och jag kommer ihåg att det sved till och att jag kollade chockat på henne. Mamma sa åt mig att hon inte ville se mig och att jag inte fick sova i sovrummet, jag fick lägga mig och sova på soffan, sen skulle jag ställa klockan på 07.00 för att gå upp och dricka upp en hel vätskeersättning.


Den natten så grät jag och svor över att behöva genomlida detta. Jag ville bara bort från mamma och jag kände mig så ensam. Det sista minnet från den gången är att jag gick upp klockan 07.00 och gick ner till hotellreceptionens toalett för att dricka vätskeersättningen. Jag gick ner dit i fall att jag skulle spy när jag drack den, och jag vågade inte riskera att mamma hörde när jag spydde. Mamma pratade på att hon inte visste när hon skulle kunna förlåta mig för detta, hon kunde inte ens vara glad för att min matlust kom tillbaka när vi var hemma, för det var ju bara ytterligare ett bevis på att jag gjorde det med flit. Jag är ännu inte helt säker på varför jag mådde som jag mådde under resan. Nu i efterhand kan jag tänka mig att det handlade om en psykisk stress som bara blev värre och värre ju mer skäll jag fick och ju mer jag inte fick spy. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Varför bodde jag hos min mamma? Varför flyttade inte jag? Hur kom det sig att jag inte förstod vad som pågick förens jag var 20 år gammal? Jag levde med en hemlighet, men för mig var det viktigaste att vara lojal gentemot min mamma.


Jag berättade aldrig för någon om våra bråk. Pappa kunde känna av stämningen när vi satt i bilen på väg hem till mamma, jag hade bott hos honom den helgen. Mamma och jag hade börjat bråka på telefon, varför kommer jag inte ihåg. Jag hade en stor känsla av ångest för att åka hem till mamma den gången. Pappa frågade vad som hade hänt, "inget" svarade jag. Sen släppte han av mig och jag gick in till lägenheten som hade en sådan obehaglig spänning i luften.


Att bli utsatt för denna typen av manipulation och skuld gjorde att jag inte förstod vad det var som pågick, jag tog på mig varje bråk, för jag fick höra att det var mitt fel. Nästan aldrig har jag höjt rösten mot min mamma, för jag fick tidigt lära mig att om jag blev arg, så blev hon argare. Ibland kunde hon gå emot mig med svart blick och fråga "ska vi slåss Linnéa? Ska vi slåss?!". Hon gick nära mig och jag var rädd för henne. Som jag skrev i förra inlägget så förstod jag aldrig hur våra bråk löstes, men det var mamma som bestämde när vi skulle försonas. Under denna försoningen så kunde hon fredligt komma och sätta sig bredvid mig, fråga om jag mådde bra när det blev såhär? Jag svarade såklart nej. Sedan brukade vi ha ett lugnt samtal där mamma förklarade att hon var ledsen för det hon sa till mig, att hon inte ville såra mig, men när hon blir sådär arg så stängs allt av och hon ser svart. Hon sa alltid förlåt och förklarade även att hon glömde bort vad hon sagt till mig under sina utbrott. Jag förlät henne, även om jag i nuläget känner att det finns vissa ord, vissa saker som jag aldrig kommer förlåta.


När allt hade löst sig så var den där underbara mamman tillbaka, vi kramades mycket och sa till varandra att vi älskade varandra. På kvällarna så kollade vi på tv och åt kvällsmat. Mamma var väldigt mån om att det skulle vara mysigt hemma, så i vardagsrummet så brukade det alltid vara fullt med levande ljus, rökelser och små lampor med behagliga sken. Det var nog detta som gjorde att jag inte märkte den kritik och skuldbeläggning som pågick, vi hade det ju bra, mamma och jag. Men jag antar att det är det som är hela grejen med det osynliga våldet, det finns så många olika sätt att utföra en slags psykisk misshandel på, utan att den drabbade ens märker det. Nu pågick inte detta alltid, men det förekom även när vi inte bråkade.


Jag minns en gång som mamma kritiserade mig, något som hon kunde göra på ett väldigt förlöjligande sett, vilket är en form av manipulation. Hon hade precis gett mig beröm, för att sedan kritisera. Jag har än idag lite svårt för att ta en viss typ av kritik, då jag omedvetet tar det väldigt personligt och tror att det är elakt menat. När jag hade fått kritiken så sa jag något i stil med "det känns som att du ibland höjer mig till skyarna för att sedan trycka ner mig", jag vet inte varför jag sa det högt, men jag ville verkligen förklara för mamma hur jag kände. Mamma blir upprörd över det jag har sagt och det slutar med att jag blev syndabocken, att jag var elak. En form av påförande av skam och skuld. "Hur kan du säga så till din egen mamma? Jag som älskar dig så mycket? Förstår du vilken elak sak det är att säga?", mamma stod i badrummet och slängde igen dörren framför näsan på mig. Jag försökte öppna den, men hon hade låst. Tillslut när mamma öppnar dörren så går jag tillbaka, försöker förklara, försöker trösta. Då möts jag av en mamma som härmar min röst och håller för öronen "jag hör ingenting la la la la la" säger hon, innan toalettdörren återigen stängs igen, rakt framför mig.


Det osynliga våldet handlar mycket om osynliggörande för min del. Som ett form av straff så behandlades jag med tystnad. Om jag försökte lösa konflikterna så kunde mamma nonchalant ligga i soffan och stirra in i tv-skärmen eller sitta vid datorn och chatta när jag pratade med henne. Jag fick inget gensvar, förutom "har du inget vettigt att säga så kan du lika gärna dra åt helvete" som brukade komma när mina ord började ta slut. Jag var ofta orolig för hur det skulle gå i framtida relationer, om det uppstod ett bråk och fick även höra från mamma att jag minsann aldrig skulle kunna ha en relation då jag inte kunde lösa ett bråk. Detta ledde till en ångest- och kravfylld känsla när jag tänkte på att jag någon gång skulle gå in i en relation. Nu i efterhand så har jag, med hjälp av terapi, insett att den ångestladdade känslan berodde på det enorma kravet jag la på mig själv.


Min terapeut fick mig att förstå att det krävs två för att lösa en konflikt, att det inte var konstigt att jag inte klarade av det när min mamma aldrig gav mig gensvar på det jag sa. Idag är jag sambo med världens underbaraste kille och är inte längre orolig för konflikter som kan uppstå. Alla bråkar någon gång ibland och det är helt okej, vi får båda utrymme att säga vad vi tycker och tänker. Vi kan vara sura på varandra ett tag, men framförallt så är vi ett team, vi älskar varandra och stöttar varandra även om vi tjafsar någon gång då och då. Han är min klippa och jag vet att han alltid finns där och det är det som är så viktigt, även om han är sur på mig så kan han trösta mig om jag skulle behöva tröst och tvärtom. Med min mamma var det annorlunda. Hade jag sårat henne eller gjort henne arg så kunde jag inte längre räkna med henne. Jag var då fienden.


Likes

Comments

View tracker

Den förra berättelsen handlar alltså om mig. Under 21 år så har jag alltid haft en känsla av att vara ensammast i världen, jag hade aldrig hört någon prata eller berätta om det som jag levde i. Det var först när jag var 20 år som jag insåg vilken manipulation min mamma utsatt mig för under mitt liv. Efter varje bråk så brukade hon förklara att alla familjer bråkar, det är naturligt. Så jag levde i tron på att det som skedde bakom stängda dörrar var normalt. Därför vill jag dela med mig, kanske kan min berättelse hjälpa någon annan i samma sits.


Som jag skrev i förra inlägget så fick jag lära mig vikten av dåligt samvete redan i tidig ålder, detta i form av en slags emotionell utpressning. Mamma var ensam, hon hade bara mig och om inte jag brydde mig så kunde hon lika gärna ta sitt liv. Då min mamma har ont i ryggen så började jag hjälpa till hemma rätt tidigt - städa, laga mat, diska, hänga tvätt. Det senaste året som jag bodde med mamma så bäddade jag hennes säng och gav henne massage varje kväll. Ändå fick jag höra att jag inte brydde mig om henne, jag var känslokall och hade ingen empati. Jag var sällan med vänner under helgerna, jag stannade oftast hemma med min mamma, för att hon inte skulle vara ensam. Jag tackade nej till saker jag ville göra, för att jag skulle få för dåligt samvete om jag tackade ja och lämnade mamma ensam en fredagskväll. Jag var noga med att tala om för henne hur mycket jag älskade henne och om jag någon gång var ute och festade så smsade jag regelbundet och talade om att allt var okej, så att mamma inte skulle behöva vara orolig för mig. Alla dessa saker jag gjorde, gjorde jag för att jag brydde mig. Personligen anser jag att det är tecken på omtanke och kärlek.


Jag har aldrig riktigt förstått helt vad alla våra bråk har handlat om, men oavsett hur bråken började så slutade det alltid med att jag inte brydde mig. Dessa bråk skedde inte alltför ofta, men jag brukade känna på mig när det skulle hända. Det kunde handla om en ton i min röst, att jag himlade med ögonen, att jag gäspade vid fel tillfälle, eller att jag inte kunde uttala ett ord korrekt. Ett litet irritationsmoment som på en sekund fick det att börja brinna i mammas ögon. Jag har alltid fått en sådan ångest i samma stund som jag insett att det blir bråk, för jag har aldrig vetat hur länge det ska pågå. Våra bråk tog sig oftast vid under kvällen och fortsatte oftast till sent på natten och jag gick och la mig med en klump i magen. Hon frågade mig hur jag kunde vara så elak och empatilös, bad mig dra åt helvete och ville inte se mig. Jag brukade springa efter henne till vardagsrummet där hon satte sig i soffan och kollade på tv. Jag sa förlåt en miljon gånger, jag förklarade att jag förstod vad jag gjort för fel, att jag skulle ändra mig, bli bättre och aldrig göra om det jag gjort. Faktum är att jag alltid var osäker på vad jag skulle ändra på. Jag minns när jag en gång förklarade att jag inte visste vad en eker hette, vi var på väg hem från stan och ledde våra cyklar. Det som började skämtsamt slutade med frustration från min mammas sida. Det hela eskalerade och innan vi kom hem så förklarade mamma att hon inte orkade se mig eller vara i min närhet. Jag fick inte komma in. Jag började då gå på en promenad och tårarna rann, jag kände mig så maktlös. Efter någon timme så gick jag hem och där låg hon i soffan och kollade på tv. 


Mamma brukade alltid dra till med "du har gjort såhär så många gånger, du säger att du ska ändra på dig, men nu är vi i samma sits igen. Varför ska jag lita på dig?". Sen ifrågasatte hon varför det var hon som pratade, när det var jag som skulle få henne att förlåta mig. Tillslut tog all min talförmåga slut, jag visste inte vad mer jag skulle kunna säga, varpå jag brukade få höra "om du inte har något vettigt att säga så kan du lika gärna dra åt helvete". Vid denna tidpunkt, efter flera timmar av gräl och tårar, så brukade jag tyst gå in på mitt rum för att sova. Mamma kom alltid efter och frågade hur jag kunde lämna henne när hon var så ledsen, hon som alltid tröstade mig, var detta tacken? Då följde jag efter, fylld av dåligt samvete och med ett hopp om att hon skulle kunna förlåta mig, trots alla hemska saker hon sagt till mig under kvällen. Jag kan än idag inte förstå hur allt löste sig, ibland gick det på några timmar, ibland på några dagar. När bråken varade i flera dagar så var ångesten enorm, flera gången stod jag på mitt rum och slog mig själv i benen på grund av förtvivlan och en känsla av hopplöshet. Men en sak vet jag, mamma var den som bestämde när det skulle lösa sig och under tiden fick jag leva under silent treatment, som jag personligen anser vara en av de värre straff-formerna.


Det är många minnen som har försvunnit och många ord som har glömts bort, men i denna blogg så kommer jag del för del berätta och bearbeta min uppväxt och det som jag har gått igenom. Tack till Er som stöttar mig!



Likes

Comments

"Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten."


Idag så lyssnade jag på en podd som heter "Maskrosbarn". Denna podcast drivs av två tjejer, som i första avsnittet beskriver sina uppväxter. Jag blev inspirerad till att dela med mig av en berättelse, därav denna blogg. Här kommer första delen.


Det var en gång en flicka som växte upp med sin mamma, hennes föräldrar skildes när hon var cirka ett år gammal. Flickan var mestadels hos sin mamma, förutom några enstaka helger och kvällar. Utåt sett så verkade flickan och hennes mamma ha den perfekta mor och dotter relationen, de gjorde allt tillsammans och berättade allt för varandra. Men det är inte hela sanningen. Första gången flickans mamma frågade hur det skulle kännas om hon låg död på golvet när flickan kom hem från sin pappa, var flickan väldigt liten. Hon kommer ihåg att hon låg på golvet och att hon var livrädd för att hennes mamma skulle dö. Flickan minns inte mycket från när hon var liten, men hon kommer ihåg att det aldrig räckte med att säga förlåt om hon hade gjort något dumt. Liksom hela hennes uppväxt, blev straffet tystnad och hårda ord. Hon kommer ihåg att hennes mamma hade åkt iväg på en resa och att de började bråka via telefonen, hon tror det hela handlade om att hon frågade om hon fick sova hos sin pappa när mamman kom hem. Då gick flickan på lågstadiet och när mamman kom och hämtade henne efter skolan så var mammans blick svart.


Hennes mamma var alltid oberäknelig. Under flickans uppväxt så visste hon aldrig riktigt vad det var som gjorde att ett bråk började, men hon tog på sig skulden varje gång, för det var alltid hennes fel. Nu har inte hela flickans uppväxt varit jobbig, hennes mamma har verkligen varit världens bästa mamma också, tröstat henne, gett henne kärlek, lyssnat och stöttat. Däremot har saker som flickan berättat i förtroende kastats tillbaka på henne under de bråk som uppstod. Att, två år, efter hennes uppbrott med mamman, berätta detta är ett stort steg för henne. Men hon känner att hon vill ventilera och dela med sig av sin berättelse till Er. Man är aldrig ensam. Innan gymnasiet så hade flickan aldrig berättat för någon om de bråk som uppstod. Det var under gymnasiet som hon började berätta för en nära vän om vad som pågick där hemma, vännen försökte få henne att ta sig därifrån, men på grund av alla skuldkänslor så kunde inte flickan lämna sin mamma. Att hennes mamma hotade med att ta sitt liv hörde inte till ovanligheterna. Hon hade bara sin dotter, och skulle dottern lämna henne hade hon ingen, och då kunde hon lika gärna dö.


"Jag kommer fortfarande vara din mamma, även om jag är död".



Likes

Comments