Header

Ångesten och sorgen ekar i bröstet. Mörkret lägger sig över orten där jag, och så många andra bor. Många somnar, medan de övriga ligger kvar och kollar i sovrumstaket. De där vita taken, som man har studerat så många nätter. Där är det en kvist, en till och ytterligare en. Konturerna lyser igenom det vitmålade taket.

Gamla minnen flammar förbi. Vissa dåliga, vissa bra. Det beror helt enkelt på vilken dag man har haft. Men idag. Idag är det en riktigt dålig dag.

Jag försöker kväva mina snyftningar i kudden, så att ingen annan i huset ska vakna. Tårarna faller ner i kudden och tillslut måste jag vända på den, för att få en torrare sida att tvätta, med mina salta tårar.

Sorg. Ett tecken på den kärlek som funnits. Som finns kvar, fast på andra villkor. Man har hört ordet många gånger i texter, folk som berättat hur de upplevt livet. Men trots det, förstår man inte riktigt innebörden av ordet förens man upplevt det. En sådan smärta. En sådan saknad. En sådan stor förlust i livet.

Andra såg honom som ett husdjur. Men för mig, var han hela min värld. Han var min stöttepelare. Min närmaste vän. Han var den som alltid var glad.
Han var den mest lyhörda, vilket gjorde att han såg direkt när något var fel.

Han var.
Han var.

Orden ekar i huvudet ända in i småtimmarna, tills jag tillslut somnar med tårar i ögonen.

Likes

Comments

De senaste dagarna har jag tagit del av hur barn integrerar med varandra. Sanningen är att inget har förändrats på de tio åren, sedan jag gick i grundskolan. Gruppindelningarna är desamma. Klasskamraterna har olika karaktärer. Några exempel är: "Den tuffa", "Den högljudda", "Den tysta", "Den ensamma" osv. Att alla är olika tycker jag är bra, men när ska vi alla kunna umgås, trots våra olikheter?

Jag minns en friluftsdag när ett mjukisdjur var det enda sällskapet jag hade. Flickan som jag var då, såg jag idag på skolgården.. Hur kan det inte bli en förändring? Hur kan man fortfarande behöva poängtera att "alla får vara med" och att "det är viktigt att vara snälla mot varandra"?... Den smärtan bakom tårarna som rinner längst kinderna. En oförklarlig smärta av ensamhet. Frågor som "Varför vill ingen umgås med mig?" ekar i huvudet. Dag efter dag.

Nu har åren gått sedan jag själv stod på skolgården med en nalle i handen. Jag är tacksam över att jag inte är kvar där och att livet gick vidare. Trots det kan jag inte låta bli att dras tillbaka till när jag själv stod där. Hur fruktansvärt allt kändes och hur ont det gjorde. Jag önskar att jag kunde sagt till mitt gamla jag, att det kommer bli bättre, men istället får jag säga det till det ensamma barnet på skolgården.

DET KOMMER BLI BÄTTRE!


Likes

Comments

Så många människor som deltar i ens liv, men som sedan visar sig bara vara med i ett eller några få kapitel av ens livstid. Så många människor jag mött och tänkt att jag kommer älska livet ut. Så många människor som jag har trott att jag om två år, fortfarande kommer att ringa direkt något oförberett har inträffat i mitt liv.

Hur kommer det sig att vissa personer stannar för all framtid och vissa försvinner efter ett par år? Kanske växer man isär eller också har många misstag längst vägen gjort att banden mellan varandra har blivit svagare och svagare, tills de tillslut gått av.

Det allra konstigaste måste vara hur många gamla band finner nya vägar och bildar en ny relation längre fram i livet. Som om författaren inte skriver något om en bikaraktär i några kapitel, för att sedan ta med personen i historien igen. Ett sätt för naturen att föra ihop gamla vänner eller kärlekar, när de båda har insett hur mycket de förgyllde varandras liv.

Vissa personer behöver man i sitt liv, medan andra mår man bättre av när de har gått. Samtidigt som det ibland krävs att man släpper taget om människor som man älskar en stund, för att sedan låta de komma tillbaka.. Några kapitel längre fram i livet.

Likes

Comments