Header
View tracker


Oj, vad tiden går.

Nu är det ett helt nytt år. Jag kan knappt tro att det var för hela två år sedan som jag bestämde mig för att åka på utbytesår. Det är lite skrämmande, det där med tid. Ibland går den väldigt fort, ibland irriterande långsamt. Idag är det på pricken 50 dagar till jag får träffa min pojkvän igen. Det känns irriterande långt just nu, men när jag väl går av planet i Atlanta kommer det kännas som tiden flugit förbi.

Det har gått cirka 7 månader sedan jag kom tillbaka från mitt år och inte en dag går förbi utan att jag tänker tillbaka på det. Det är nog svårt att förstå om man inte upplevt något liknande, hur mycket en plats och tid kan prägla någon. Det är märkligt hur dessa minnesbilder jag har dyker upp utan någon medveten anledning och ibland är dessa minnen så starka och levande att jag blir känslosam och ofta rörd till tårar. Det behöver egentligen inte vara något speciellt. Typ som den gången jag träffade Lilys föräldrar och lillasyster. Eller när Josh lät mig och Lily turas om att köra hans bil på en parkeringsplats. Jag tänker även mycket på mina stunder med Shane, han var ju delaktig merparten av mitt år. Som när vi åkte upp på berget på min födelsedag och tittade på utsikten. Även när vi smög ut på kvällen under den där hotellvistelsen i Louisiana och satt på stranden och drack en massa cider och nakenbadade med endast månsken som ljuskälla.

Jag skriver dessa rader på mitt kontorsjobb. Det har inte kommit någon kund än. Skönt. Jag har tjugo minuter kvar i den här kontorsstolen sen ska jag vänta i sju minuter på tåget, sedan sitta på tåget i 19 minuter och sedan åka bil i 30. Jag hoppas tiden går fort idag. Jag måste erkänna att Sverige - det är inget för mig. Att sitta på ett kontor och att åka tåg och handla på ICA Maxi och nöja sig med årliga familjeresor till Mallorca i framtiden är inget jag vill ha. Jag förstår om andra vill det. Men jag vill iväg. Don't get me wrong, jag älskar er alla, ni som finns i mitt liv. Jag önskar att ni kunde följa med. Jag vill såklart inte lämna er, men jag har egentligen inget val. Jag tror inte jag skulle kalla mig själv äventyrsmänniska, men upptäckarmänniska kanske? Det låter så fult. Oavsett vad eller vem jag är så vet jag att tiden går inte att stanna och jag måste ta vara på den. Denna dyrbara tid. 

Nu måste jag strax ta mig till tåget innan jag missar det. Nästa gång jag skriver här kanske tar ett halvår till. Ingen som lider av det iallafall. 









Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker


Efter att ha varit hemma i Sverige i över två månader efter mitt livs äventyr kan jag ibland känna, eller ganska ofta faktiskt, att tiden står fruktansvärt stilla. I Amerika gick allt så snabbt och jag gjorde saker titt som tätt. Till och med när jag bara satt på mitt rum och lyssnade på musik tyckte jag att jag var produktiv. Jag längtade konstant efter nya grejer, samtidigt som jag var nervös och lite ängslig över vad som skulle hända härnäst. Men jag kände mig så satans levande. Det är svårt att beskriva med ord, jag änskar att du som läser kunde ta tag i alla känslor jag har och känna på det själv. För det är verkligen obeskrivligt hur det känns att ha ett andra hem i ett annat land.



Jag fick aldrig riktigt ett avslut på den här bloggen, jag ville helst inte tänka tanken på att behöva skriva ett inlägg om hur den bästa tiden i mitt liv faktiskt är slut för gott. Den sista tiden i USA var så händelserik, positivt samt negativt. Mina föräldrar besökte mig och vi åkte på en roadtrip med min pojkvän till Florida och Louisiana. När vi kom tillbaka till Chattanooga hann jag inom två dagar bli rejält utskälld och kränkt av min Local Coordinator, flyttat ut från min värdfamilj till min pojkväns hus samt skrivit ut mig från organisationen. Det är en otroligt lång historia om hur det blev som det blev och jag orkar verkligen inte berätta allt, men jag kan säga att jag gjorde vissa misstag samt uttalanden som inte gynnade mina relationer, men det gjorde även mina värdföräldrar och min Local Coordinator. Det var några väldigt ångestfyllda dagar men jag fick ett bra avslut med mina världföräldrar. Jag bodde hos Shane i över en vecka och vi gick på Riverbend festivalen med alla våra buddies varje dag och bara njöt av tiden vi hade kvar. När det närmade sig den 12 Juni började jag inse hur jäkla bra jag har haft det och hur jag skulle göra i princip vad som helst för att få uppleva det igen. De minnen jag har är så ofantligt många och fantastiska. Både bra och dåliga. Alla minnen är lika värda och har gett mig erfarenheter som alltid kommer påverka mig och mina val i livet. Gud, nu sitter jag med gråten i halsen igen. När den tolfte till slut kom körde Shane och jag samt två av våra vänner till flygplatsen och sade hejdå. Vi grät som aldrig förr och jag hade som tur mina föräldrar som åkte hem samtidigt som mig. Det var hemskt att behöva samla kraft till att släppa taget om varandra, om Chattanooga, om alla vänner, om mitt nya liv och allt det jag var så van och fäst vid att jag inte kunde sluta gråta.



Idag är det den sjätte Augusti och idag åkte Shane hem från Sverige till Chattanooga. Han flög nämligen till Sverige den 17 Juni och har nu varit här i tre veckor med mig och har fått uppleva svensk kultur. Det har varit minnesvärt och att säga hejdå igen var lika fruktansvärt som sist. Men vi kommer att ses om två månader igen då jag bokat flyg till Chatt för återbesök. Jag längtar varje minut med varje fiber av min kropp. Jag trodde aldrig för ett år sedan att en plats skulle vara en så viktig del av mitt liv.



Men här är jag, jag tog mig igenom alla tuffa utmaningar och belönades med det bästa året i mitt 18-åriga liv. Jag skulle inte för alla pengar i världen vilja byta det med någon.

Likes

Comments

View tracker


Är påväg hem från Cookeville, Tn, med Shanes mamma. Shane har varit på TTU (Tennessee Tech University) för en grej som heter Boys state, American Legion. Där samlas de 600 bästa killeleverna i staten och lär sig om ledarskap och får delta i en massa vuxengrejer som jag inte riktigt förstår. Men Shane blev utvald på Red Bank High School att åka dit tillsammans med Sandi och Trent. De har varit där i en vecka nu, idag blev Shane och 12 andra av de 600 intervjuade av guvenören för chansen att bli en av två personer att representera Tennessee inför Boys Nation. Alltså två från varje stat går till Boys Nation. Fy vad stolt jag är!! Jag hoppas verkligen han blir utvald.

Idag hade Boys State en picknick med alla familjer till eleverna så jag och Shanes mamma åkte och träffade honom och fick se allt. Det var mäktigt att se 600 människor samlas och marchera.

Han ska vara där till imorgon eftermiddag.
Imorgon kommer mina föräldrar!! Spännande.



Likes

Comments


Idag är det Memorial Day, en amerikansk helgdag. Igår/idag hade Ebba och Leo övernattning i tält och bonfire. Vi gjorde massa tävlingar och lyssnade på akustisk musik runt brasan och badade pool. Det var sista gången jag ser hälften av personerna som var där innan jag åker hem. Sorgligt men vi hade så roligt.







Likes

Comments


21 dagar kvar. Vet inte vad jag ska ta mig till. Vill inte åka hem. Vill inte lämna mitt andra liv här, alla vänner, skolan, atmosfären. Shane.

Hatar när jag inte kan kontrollera saker, och detta är något jag inte har någon som helst makt över. Det gör så ont i mig nu.




Likes

Comments


Idag gick jag på två hejdå partyn. Det första var ett som organisationen ordnat för alla utbytesstudenter i området. Vi samlades, gjorde några aktiviteter, åt en massa och såg en mysig film med bilder från året tillsammans. Fick säga hejdå till alla fina vänner. Speciellt jobbigt var det att säga hejdå till Andrea, från Mexico, som åker hem om några dagar. Hon har jag definitivt kommit närmst med. Lite tårar här och där blev det definitivt.

Det andra partyt var hos Alva, min svenske utbytesstudentkompis, som hade ordnat grillning och vi spelade Heads up och hade allmänt kul med alla.










Likes

Comments


Red Banks seniorer tog graduation i fredags.Vi var där och kollade, känslosamt men häftigt, precis som i filmer.

I lördags såg jag även Ooltewahs graduation då jag känner Hannah som går där. Betydligt större skola men lika mäktigt.

I fredags samt lördagskväll samlades alla närmsta vänner hos Shane och bara umgicks och hade roligt. Behövligt.





Likes

Comments


Idag i skolan hade vi Award ceremony, där alla elever, lärare och föräldrar samlas och vissa elever vinner för olika saker. Shane vann för bäst i Media och American Legion. Han höll även tal då han samt Bailey ska vara presidenter för skolan för nästa år då dom blir seniors.

Jag förväntade mig inte det, men jag vann bäst i Advanced Art och Sociology. Fick gå upp och ta emot, herregud vad nervös jag var. Jag och alla utbytesstudenter på skolan fick även komma upp och ta emot varsin Red Bank t-shirt och lejon gosedjur.





Likes

Comments