Jag känner mig så otroligt ensam och övergiven. Jag hatar att gå igenom det här ensam, något som tär på mig så fruktansvärt mycket och som ingen frågar om. Hatet jag känner när jag ser ditt namn i chatten, det finns ingen motsvarighet.

Du hittade två andra som betyder mer än mig.
Du övergav mig.

Gud
vad
jag
hatar
dig.










Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag börjar undra vem jag egentligen är.
För jag får inte ihop det.
Vore det inte skönast för alla om jag tog benzo varje dag då den hjälper mig att städa mitt rum, diska allt som behövs diskas, tvätta håret, jag vågar laga nya maträtter och stressen och ångesten sjunker. Jag hittar på en fantastisk sommarplan med Dennis, så bra att jag knappt vågar tänka att den är sann. Jag har rensat ut bland mina sopor för det luktade helvete, något jag absolut inte skulle ha gjort annars för jag är alltid så trött. Orkade till och med måla naglarna, lägga ansiktsmask och föna håret. Vad hände här?

Men folk i min omgivning tycker inte om att jag tar benzo. De säger att jag ser annorlunda ut i blicken.

Må så vara. Men det är väldigt skönt att inte ha ångest en stund. Att ta tag i hemmet, i mig själv, Mitt hem är min borg och jag vill att den ska vara så fin som den kan bli. Dessutom är jag trevligare bland folk och inte alls lika arg hela tiden. Så något borde väl det vara värt. Att få vila.

Sen finns det Linnean som tar bort sin aspergers med hormon-nässpray. Är det den riktiga Linnea? Utan funktionshinder? Jag är så lycklig när jag får vara utan min aspergers. Jag antar att det är såhär människor utan diagnosen känner sig. Men jag är ju född med aspergers. Allt jag får se av eran värld är en känsla av harmoni och att världen är er att erövra. Styrkan jag känner, den är enorm. Jag skulle kunna göra så mycket, men.... sen är jag tillbaka i mig själv.

Mina mediciner fungerar. De håller mig över ytan. Men att bara leva är inte ett riktigt liv. Jag behöver fungera också. Jag behöver ha massa hjälp för att inte falla ner i rutiner.

Men jag är så jävla lost.














Likes

Comments

Förstår inte varför ångesten följer efter mig, har mig fast i dess bojor och vägrar släppa taget. Är jag så lättpåverkad? ÄR det meningen att det ska vara såhär? Jag i min säng, under ett rosa täcke, med laptop i knäet och ett ständigt illamående. Lyssnar på Song of the Passenger om och om igen, försöker att inte oroa mina vänner. Vill inte ta plats i relationer för jag är rädd för att vara för mycket, eller... jag är nog för mycket. Har alltid för mycket att säga.

Det måste vara oerhört påfrestande att vara min vän. Jag lider av trust issues och vandrar runt med is i mitt hjärta som är svår att smälta. Jag tar saker personligt och letar bevis för att jag kanske, kanske är oälskad. Och jag vågar inte prata om det i rädsla för att verka irriterande. Det är med skräck i bröstet jag öppnar facebookchatten ibland för den här gången kanske det gått åt helvete.

Vill åka och köpa vin, jättemycket vin. Jag klarar inte av att vara nykter idag för jag mår så dåligt. Orkar inte ta tag i problemen, vill bara döva dem. Snart blir man väl alkoholist också.

Önskar bara att många ville veta vad jag har att säga, men jag är en ganska ointressant person. Så himla ocharmig och stel. Varför vill ni ens vara min vän?






Likes

Comments

​Varje morgon när klockan ringer så stapplar jag ut till badrummet, sätter i linserna, borstar tänderna och sminkar mig lite halvhjärtat, försöker göra någon skuggning vid ögonen så att jag inte ska se ut som ett vrak. Sen stapplar jag in i sovrummet igen, lägger mig fullt påklädd i sängen och somnar om. Prick 10 minuter innan tvärbanan går så ringer klockan.

Ut genom dörren, kisar mot den gråa dimman utanför. Tänder en cigg, inbillar mig att den på ett magiskt vis ska starta dagen.
När jag sitter på tvärbanan är jag knappt vaken, podcasten i mina öron är ett myller av röster. Vad pratar ni ens om? Försöker greppa ämnet. Jaha, regeringen måste bort. Eller, jaha, en av tjejerna ska prova att använda Tinder lite mer frekvent. Något är det. Men jag är inte där.

Vaknar upp när jag är framme på jobbet (fast ibland somnar jag i skrivbordsstolen, men bara om jag glömt ta mina fatburners med mängder av koffein i). Samlar ihop rösten, tar första samtalet. Kopplar vidare, svarar på frågor, säger oj oj, det lät inte bra, men jag vet någon som kan hjälpa dig, vänta lite så ska jag koppla in dig. Folk skriker på mig, kallar mig idiot. Orkar inte ens bry mig längre, tycker synd om dem. Mobilen plingar, jag chattar febrilt mellan samtalen. Önskar mig bort, men jag vet inte vart längre. Det finns ingen plats för mig.

Äter lunch, ringer min tjejkompis. Även om vi inte jobbar ihop längre så kan vi iallafall äta lunch ihop, på varsitt håll. Vandrar runt planlöst, Hetsröker, ångesten kryper i bröstet. Det måste bli mer än såhär. 

Men det blir det inte.

Står på dansgolvet och jag är jättefull, ser ut över folkmassan. Ful, halvful, helt okej snygg, snygg, njaaava, skulle kunna funka, skitful, öcklig, konkurrent, bitchig, ovärdig. Stoppar in dem i små fack. Känner mig så otroligt ensam, tomheten i bröstet försvinner inte. Dricker den där halväckliga drinken jag fick (varför sa jag "ta vilken du vill"? Jag gillar inte rom och cola!), hatar mig själv. Varför kan jag aldrig bli lycklig.

Varför kan jag aldrig bli lycklig.

Varför gör jag alltid fel.

Ligger i sängen, det är söndag. 
Jag går sönder bit för bit.

Varför kan jag aldrig bli lycklig.














Likes

Comments

​När de där snälla sakerna som vänner har sagt faktiskt inte betyder någonting i slutändan, för när det verkligen brinner och sprakar så vänder de sig bort och har ingen förståelse för att vi alla är olika. 
Jag vet inte vad det här innebär, att jag måste bryta mig loss från en grupp människor som jag tyckt om, men som inte direkt tyckt om mig? Som låtit mig delta, men som aldrig riktigt brytt sig? Är jag kvar bara för att det är bekvämt? För att det är enklast så? 

Egentligen är det nog ingen som vet ens vad jag heter i efternamn.

Men låt oss säga såhär, att allt blir bra igen. Men vad händer nästa gång jag träffar någon som de inte tycker om? Är det ut i kylan igen då? Ska hela mitt liv vara på deras villkor? Jag är 24 år gammal och en egen person. Det är nog så illa att bo hemma och ha en mamma som försöker lägga sig i minsta steg jag tar, att ens vänner beter sig som att de måste barnvakta en, det är förnedrande. 

Så jag börjar om nu.
Jag är ledsen men jag orkar inte ha det såhär.
Tack.








Likes

Comments

vad har du på dig?
Min systers pyjamasbyxor, calvin klein-trosor och min pyjamaströja.

Hur mår du?
Jag är så jävla skakis, oklart om det är av koffeinkapslarna eller något stundande.

Vad önskar du just nu?
Att allt går bra. Att allt verkligen, verkligen går bra. Samt att paintball inte gör ont.

vad har du ätit idag?
Pasta + lax + champinjoner imorse. Sen... lite falafel tror jag? Var det falafel? Isåfall några små falafelbiffar (heter det så?) plus lite vitlökssås. Heja hardcore ripped.

vad ska du göra imorrn?
Jobba på Core Management. Jag är så jävla nervös, har aldrig varit där förut och ska sitta ensam hela dagen. Samt "Hoppa lite diskret över disken". Hjälp.

och på söndag?
Det enda jag har planerat på söndag är att jag ska prata i telefon med Anna, eller äta middag med henne. Hon får välja.

vem saknar du?
Saknar alltid Kathy.

senaste köp?
Cigaretter.

vad skrattade du senast åt?
Alltså minns inte vad jag senast skrattade sådär hysteriskt åt? Säkert åt något i lördags.

vad grät du senast åt?
Grät idag över en sak som hände för länge sen och över att jag inte kommer ur det.

vem sov du senast med?
K, tyvärr. Finns andra jag hellre jag önskar jag kunde nämnt här.

vad läser du just nu?
Räknas ljudbok? Isåfall "Det är något som inte stämmer" (GUD vad jag är deppig!). Läst den förut, men den ligger nerpackad och jag är verkligen på sånt humör.

senast sedda film?
Min lilla syster. Jag grät så hysteriskt mycket till den, så otroligt fantastisk film.

Vilken svordom använder du mest?
Fan. Helvete. Shit.

Vem var den senaste som ringde dig?
Om man inte räknar med Allars som ville sälja en tandvårdsförsäkring till mig så var det Anna. Ljög förövrigt för Allars och sa att eftersom jag har LSS så betalar jag inget. Jag har LSS, men är för lat för att fixa med det så jag betalar som vanligt. Vet dessutom inte om LSS ger mig gratis tandvård. Kanske något jag borde kolla upp. Något med tandvård är det... har jag läst... på flashback...

Har du dejtat någon av en annan religion?
Räknas kristen? Jag är ateist, med lite inslag av kristen eftersom jag trots allt firar kristna helgdagar och tycker kyrkor och psalmer är mysigt. Är medlem i svenska kyrkan också. Är dock inte konfirmerad.

senast 3 inkomna sms?
Alltså sms. Smsar aldrig. Så här får ni sms OCH facebookchatten eftersom att det är så spännande att snoka i andras liv (tycker jag iaf)
Facebookchatten:
"Har du gruppnumret till Manpower"
"Du är så jävla mycket bättre än honom"
"Han skulle ju få ett sammanbrott"

Sms:
"Nej jag jobbar :* :P <3"
"Haha jag håller tummarna för att det här va en frisk en"
"Haha dålig bortförklaring ;) du hade kunnat ta av dig dom. Men du va fin i dom iaf"

Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
Facebookchatten:
"Tyvärr inte, kolla din inloggning där man tidsrapporterar. Ska du sjukanmäla dig?"
Sms:
"Jobbar du imorgon eller ska jag hit igen? <3 <3 <3"

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Journalistik och mediakommunikation

Vilken är din favoritfrukt?
Äpple

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Ingen.

Vad är du rädd för?
Framtiden, blod och nålar. Speciellt i kombination.

En person du tycker är snygg?
Tycker att Sandra Beijer är något av det snyggaste som finns.

Blir du lätt svartsjuk?
Nej inte direkt, jag litar ganska mycket på folk.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Just nu så smälter mitt hjärta för Sansa Stark.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Denise!

Vilket språk hade du velat lära dig?
Japanska.

Vad för sorts killar faller du för?
De där som inte faller för mig.

Vart vill du åka just nu?
Bort, bara bort. Tokyo, New York. Storstad där jag kan få försvinna i mängden, där ingen vet vem jag är.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Nyss fyllt år, så jag önskar mig inget speciellt. Kanske en Calvin Klein-bh. 
.

Likes

Comments

​Ni vet när allting egentligen rasar, fast man håller ihop det för att man måste hålla ihop det, så man skapar kaos i sitt liv för att hålla fokus på något annat än just det som håller på att rasa? Så att kaoset är det enda som existerar, så man slipper tänka på det som gör jätteont, det som skaver och som hugger i hjärtat. Det går inte att komma undan, för det är överallt och det krisar och tårarna bara väntar på att välla fram om jag sänker garden så istället så ser jag till att sysselsätta mig med destruktivitet. 

För det är det enda jag kan.

Förra gången något sånt här hände så blev jag drogmissbrukare. Tänkte inte låta det gå lika långt den här gången, men det påverkade mig i åratal. Påverkar mig fortfarande, men jag känner inget hat gentemot den det berör, ibland blir det så, det var lika mycket mitt fel. Om inte mer. Det är svårt att laga någon som är så oerhört trasig och vars fritidsintresse är att ta sönder sig, både in- och utvändigt. 

Satt och tittade på foton på mig själv tillsammans med Ullo i helgen, från åren då jag var sjuk. Det är som att titta på en skugga, ett spöke. Det finns ingen där, jag var helt förlorad. Ögonen var döda och påverkade, mitt ansikte var plufsigt av neuroleptika och kroppen var undernärd av alla ätstörningar jag straffade mig själv med, håret var sprött och tunt, jag tappade oerhörda mängder eftersom jag sällan gick utanför dörren och jag levde på en ensidig kost + mediciner, sminket var darrigt, mina händer skakade jämt. Jag drack alkohol nästan jämt och när jag inte drack så tog jag allt jag kom över. Hela tiden mådde jag så oerhört dåligt, jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare, allting var helt kolsvart, jag hade inga ambitioner eftersom att jag knappt kunde ta en promenad utan att falla ihop. Någonstans i framtiden hägrade DBT men jag trodde inte på det eftersom jag inte kunde tro på någonting alls. Så fort jag träffade vänner så drog jag ner dem, jag grät, jag var vidrig, självupptagen och egoistisk. Jag förlorade så många vänner eftersom de inte orkade med mig, vilket var förståeligt. Jag var nästan alltid hög när vi sågs och när vi drack blev jag för full eftersom jag försökte dämpa min ångest. Det enda jag ville var att någon skulle ta hand om mig, bo hos mig och klappa mig över håret, säga att den aldrig skulle lämna mig. Jag ville bli som ett litet barn igen, att någon skulle ta över allt ansvar, ge mig varma kläder, mat, läsa böcker för mig och säga att jag var bra. Att jag var värd någonting, men istället så låg jag i min iskalla lägenhet och skakade av gråt under täcket. Eller så hetsstädade jag för att jag inte kunde ligga stilla, hällde ut klorin över golvet, diskade allting om och om igen, polerade spisen tills man kunde spegla den i sig och så fort jag var klar så började jag om igen. 

För ett år sen så låg jag återigen på botten, sommaren hade varit vidrig. Jag hade inte ännu hittat min plats i världen, hade fortfarande inte så många vänner. Dagarna var fulla av ångest och jag låg mest hemma och storgrät, drömde om att hustaket skulle rasa in, att jag skulle bli begravd under betongen, att jag skulle dö men att jag inte aktivt skulle ta livet av mig. Min psykolog kallade det passiva självmordstankar, något jag hade under resten av 2015. Jag bytte klädstil över en natt, bestämde mig för att designa om mig själv helt, bli någon annan och sluta visa mig svag. Det var slut med att öppet visa att jag mådde dåligt, varför skulle någon bry sig? Fick två kassar kläder av en kompis, började aktivt studera youtubers och bloggare, härmade vänner som hade bra självförtroende, låtsades att jag tyckte jag var snygg, cool och bättre än alla andra. Att jag och mina vänner var bäst och att resten av Stockholm var skräp, inte ens värda att prata med oss. När ingen ville prata med mig i skolan så dog jag inombords, men log och höjde hakan, låtsades att jag hatade dem, att de var töntar och inte värda min tid. Egentligen vågade jag inte ens gå in i caféterian, det tog mig 4 månader att våga gå dit tillsammans med en kille i min klass. Vi gjorde ett grupparbete och han skulle köpa kaffe, så jag gick dit, lite bakom honom. Höll på att svimma av nervositet när jag kom in, slet åt mig en macka som såg okej ut, var rädd för att det var "fel" och önskade så jävla hårt att jag också drack kaffe, betalade och vacklade ut, illamående av stressen.

Hela tiden så försökte jag bygga upp ett bättre självförtroende, men hade panikattacker på nätterna. Gick ut ibland på balkongen och tittade på snön och bara andades, visste att jag levde på lånad tid. Att saker och ting höll på att rasa, och att jag bara försökte undvika katastrofen som närmade sig. Jag visste att inget av det här var förevigt, men jag ville verkligen bara blunda, låtsas som att allt var bra, att jag också skulle få vara lycklig. 

Sen kraschade det.















Likes

Comments

Hejhej, är ensam hemma just nu och vad passar bättre då än att dricka vin och leva livet? Eller ja jag jobbar ju och måste gå upp 05.45 så jag kanske inte lever livet jättemycket, men vad fan... Tänkte först skriva i min dagbok (obs på datorn är för lat för att skriva för hand, det enda jag skriver för hand är i mina anteckningar på jobbet och idag fick Anna skriva åt mig.... sidospår men kan absolut inte anteckna? Hade seriöst anteckningshjälp på högskolan, fick det eftersom jag är aspie. Efter 2 månader insåg jag att jag kunde anteckna på datorn och då blev det typ 10 sidor varje föreläsning så fick dåligt samvete och skämdes för att tjejen som skrev åt mig fick göra ett onödigt jobb så satte mig längst bak och hukade bakom datorn och hoppades på att hon inte såg mig, aja hon fick betalt så alla är nöjda och glada. UTOM JAG FÖR JAG ANTECKNADE FÖR MYCKET, antecknade till och med lärarnas skämt?! Ska se om jag hittar ett skämt, vänta

"Manska vara vänlig mot människor eller så ska man krossa dem, varför?

​​Människor hämnas små oförrätter, men är för svaga för atthämnas stora. Ska man plåga människor ska man ha ihjäl dem så deinte kan hämnas rejält!"

Okej inte jättekul skämt, man skulle varit där....)

AHAHA började läsa igenom mina tentor och seminarietexter och inser att jag fan var smartare förr rip mitt intellekt. 

Men iallafall, jag skulle skriva i min dagbok. Där var vi. Men valde att inte göra det för då skulle jag fastna i TOTAL sorg och tragik pga är asledsen just nu. Sitter och försöker att inte 
1: Gråta till The Scientist av Coldplay
2: Skriva något passivt aggressivt till en hel del personer som jag anser förtjänar det
3: Dricka upp en flaska rosévin
4: Dra igång "Best of Blair and Chuck" 
5: Börja fundera på skitjobbiga saker, som varför jag framställer mig själv som korkad när jag i själva verket inte är helt bakom flötet. Kanske för att folk för det mesta gillar mig bättre när jag är en "sköööön tjej" som låtsas som att jag inte kan någonting. Kanske för att jag inte behöver stå till svars för mina åsikter om jag håller tyst och tindrar med ögonen. 
6: Försöker även att inte gråta eftersom att jag för första gången i mitt liv känner mig utnyttjad. Detta kan helt klart bero på att jag har byggt upp någon sorts människa (den "skööööna tjejen") som uppenbarligen inte bryr sig. Jag ogillar den här människan? Eller ja, gillar henne på fest, hon är gränslös och har en sköld. Ogillar henne annars eftersom jag är världens största tönt som inte ens kan gå över gatan utan att tänka på vad folk tänker om mig. 

Men vet du, jag kommer ta sönder dig. Jag kommer ta sönder dig jag kommer ta sönder dig jag kommer ta sönder dig. 

Tror det är dags för dagboken för en del mörka tankar passar inte på internet. 











Likes

Comments

Alltså varför kan jag verkligen aldrig, aldrig, aldrig, bara andas? Bara sluta vara värdelös? Bara sluta vara sämst, sluta förstöra precis allting hela tiden. När min psykolog tog bort diagnosen idag från mina papper så sa han att jag alltid kommer vara överkänslig. 

Tack.
Jag vet.
Saknar att äta morfin och inte känna något alls. Vet att det är en dödsdom för mig att ta skiten igen, men herregud låt mig bara få vila ett tag? Är det så jävla mycket begärt? Jag är så jävla arg, jag är så jävla ledsen, så jävla trött och förbannad. 







Likes

Comments

Just nu så älskar jag livet. Det är runt 23-25 grader varje dag, syrenerna har slagit ut och massor av saker händer. Även om jag pendlar rätt fort mellan ångest och lycka så är det ändå glädjen som dominerar mitt liv. Jag är så glad över att äntligen ha blivit frisk, att jag överlevde. Att jag ligger här i en säng med blommiga sängkläder och inte har panikångest eller medicinyrsel. Att mina ögon inte ser påverkade ut som förr. Att jag fungerar.

Det är många av de vänner jag hade förut som inte har kommit någonvart, som tycker det är glamouröst att ta droger och skära sig i handleden. Jag vet att en dag så kommer de ångra sig, för det är inget liv.

Ikväll ska jag på student och den här helgen doftar solsken och rosé. 💖🍾

Likes

Comments