View tracker

Det har inte varit några bra dagar. Är så överdrivet trött hela tiden och min kropp ger nästan upp och vill bara gå och lägga sig. Mamma var och pratade med sin chef idag, det ser inte så bra ut, hon ska få gå i specialterapi på östermalm under en period för att hon ska må bättre samt gå ned i arbetstid. Det gör ont att se sin mamma må dåligt, speciellt när allting varit så jobbigt under senaste tiden, för hela familjen. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att försöka motivera henne och ta hand om Jenny då och då. Jag ber till alla gudar och superhjältar att det såsmåningom löser sig. Jag och mamma har inte haft den bästa relationen sedan hon flyttade ihop med A, men efter att vi flyttade till nya huset så har det blivit allt bättre, kanske är för att vi faktiskt kan få lite distans från varandra.

Ikväll är jag trött, och imorgon ska jag och Kajsa bli intervjuade av några politiker och sitta i konferensrummet en timma. Vi har inte fått mer info av Christian så jag känner mig lite nervös då jag inte har någon aning om villa slags frågor de kommer ställa så jag kan inte förbereda mig alls.

Allt är rätt så jobbigt just nu, men är glad att jag har mina getaways, det funkar för mig, det får mig att orka. Eskapism är mitt sätt att överleva, men finns det en gräns man måste dra? Ja. Har jag passerat den gränsen? Ja. Linjen mellan verklighet och en annan värld blir suddig och jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ur det. Har det gått för långt?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Var på teamdag idag inför sommarens konfirmandgrupper. Fick träffa de jag ska jobba med i sommar och hittils känns det superbra. Var lite nervös då jag var den enda i min vänskapskrets som sökte uppdrag till i sommar. Det ser positivt ut dock, Jakob verkar trevlig och Nina och Henrik känner jag sedan innan. Jag sökte inte hemmaläger som förstahandsval, men jag tror det kan bli kul ändå. Hemmaläger brukar ha förre konfirmander och i med det kan vi sno kyrkbussen och åka på äventyr. Just nu ser det ut som det blir roadtrip, baddagar, museum, bastubad, pizzalunch, filmkvällar, övernattningar och pilgrimsvandringar. Blir roligt att prova något jag inte gjort förut, tror jag behöver det då jag inte är så bra på det rent generellt + att man får mer individuell kontakt med konfirmanderna vilket är jättepositivt!!
Hela dagen har vi brainstormat med ideer, satt datum för träffar och bara planerat vad som kommer hända under de 6 månaderna som konfirmandtiden pågår.
Hoppas det blir bra.

Vi fick en samarbetsövning idag så vi skulle bygga ett så högt torn som möjligt av 8 marshmallows och spaghetti. Vi försökte tappert i vår grupp men vi kom inte sist! Är stolt över oss <33

Likes

Comments

View tracker

Jag har nog inte varit såhär lycklig på ett bra tag, och jag har nog heller inte frysit så mycket som jag jag gjorde igår. Igår såg jag Ash, live. Det var helt overkligt. Som jag sa för ett par veckor sedan så köpte jag Camp Badlands som är VIP paketet till konserten och jag var skeptiskt först eftersom det inte fanns info om vad som kommer ingå i paketet man betalar 700 för.

Dagen började med att jag mötte upp Em och Karolina på T-centralen för att sedan ta sig till Münchenbryggeriet. När vi kom dit hade det redan bildats en längre kö och klockan var då 9:30... Blev lite orolig måste jag säga, sedan fick vi fråga runt lite och tillslut så hittade vi rätt plats, till VIP kön. Vi fick nummer 9,10,11 vilket inte alls var dummt. Dagen gick för övrigt LÅNGSAMT. Det var runt -3 grader och vår filt frös fast i marken så jag var tvungen att tigga filtar av min farmor haha :( Josefina och Maya kom också förbi och vi spenderade resterande timmar till insläpp med dem. Fritidsresor kom med tårta till och och vakterna kokade te, dem tyckte väl vi såg lite frusna ut. Frusen är bara förordet.
Det var kallt, 3 minusgrader låter inte som mycket, men när det gäller 3 minusgrader i 8 timmar så blir det GANSKA KALLT. Hela jag skakade, varje muskel i min kropp ville ge upp och åka hem. Men det skulle vara värt det hade jag hopp om, jag litade på Ashley att hon fixar något fantastiskt. And boy, she did. Vi fick våra armband, Passports och signerade skivor, sedan blev vi inlsläppta i arenan. alla var lite sura, var detta allt liksom? Näädå, worry not, my child. En video började spela på skärmen och "Badlands" introducerades, och där, från ingenting kom Ash upp på scenen och det var som att allting bara stannade. Hon spelade låtar acustiskt och hade en liten q&a och liknande. Hon pratar med oss som att vi är hennes vänner och det får en att känna som att man känner henne, hon var helt fantastisk, vacker och bara allmänt en solstråle. Såsmåningom släpptes resten av publiken in och konserten kunde börja.
Konserten var OVERKLIG. Den var helt fantastisk och hennes kontakt med publiken var det bästa jag varit med om. (vI HÖLL HAND OK oCH JAG GRÄT) Dock var det ett enormt tryck, har aldrig varit med om något värre, jag hade tur som hade front row, annars hade jag nog svimmat i publikhavet. Jag var nästan i shock efter konserten, jag kunde knappt fatta att det äntligen hänt, hon berättade att hon såg våra #halseytosweden tweets för vi kämpade som svin för att få hit henne. Eftersom stockholmsdatumet var tillagt i efterhand för att hon hade tvingat sin manager att boka en konsert här så hade vi inte samma video och ljus som kommande konserter kommer ha, men jag bryr mig inte. Hon skulle kunnat stå där med en ficklampa och jag hade fortfarande tyckt hon var grym.
Just nu är jag bara lycklig, fick vara nära henne och höra henne sjunga, jag vet att jag kommer kunna leva på detta ett bra tag. Plus att jag fick träffa alla mina fina vänner, Karolina, Em, Nadine, Josefina och Maya + så många fler!!! Tack för en perfekt (men kall) dag, hade jag chansen skulle jag göra om det vilken dag som helst. <3

Likes

Comments

Idag var gammelmormor Dagmars begravning. Lilla släkten, lilla kyrkan, lilla kistan. En vit kista, men rosa tulpaner och rosor, hon älskade rosor och tulpaner; men hatade nejlikor. På locket låg också en slipad sten med orden 'saknar dig' och en liten gosedjursuggla, också vit. Och till sist, det vackra blomhjärtat A hade fixat till just detta tillfälle. Vi var inte många på begravningen som sagt, bara närmaste släkten, vid 93 år har man inga vänner kvar, alla är döda.
Vi satt alla samlade i de två första bänkarna i kyrkan och väntade på kyrkklockorna, och det var som att i just den stunden, så insåg jag var jag var och vad som pågick. Melodin av "What a wonderful world" Av Louis Armstrong börjar spela från orgeln, mitt hjärta blir tungt som sten och det är nästan så det ramlar ut ur bröstet, så tungt känns det. Mamma började gråta, och jag höll om henne. Jag höll tårarna inne och min käke värkte av smärta, hela jag skakade som ett asplöv. Jag kunde inte fokusera på vad prästen sa, varje gång jag titta framåt på den vita kistan så var det som att ett hav av känslor kommer över mig och jag börjar nästan gråta. Vi får gå fram till kistan, alla står samlade i en cirkel, och det är där jag totalt bryter ihop, jag var tvungen att sätta mig ned i trappan efter jag lagt den pastellrosa rosen på den vita kistan. jag kunde inte andas, mitt hjärta gjorde ont, hela min existens gjorde ont i den stunden. Jag kunde inte ana att det skulle göra såhär ont. Det gjorde ont när vi fick beskedet att hon var borta och jag kommer ihåg att pappa sa "det blir mycket värre". Jag förstår nu i efterhand vad han menar med det. Det hade nog inte ordentligt sjunkit in vad som hade hänt, men det blir så mycket mer konkret när vi alla stod där vid kistan.
För din del, var det nog positivt att få gå över till andra sidan, du får vara med Sven som du älskade något oändligt, och du slipper allt som gör ont.

För min del gäller det nu att hitta en acceptans som är väldigt långt borta, men som jag vet att jag en dag kommer finna. Allt känns som vanligt men allt känns så annorlunda, det är det som är så konstigt.
Med ett brustet hjärta och ett ljus i slutet av tunneln börjar jag min väg mot det nya livet utan någon man älskar och försöka komma tillbaka till det livet som var. Det kommer ta sin tid, och jag vet det, men det får göra det. Dethär är inte något man släpper över en natt eller dag, det är ett konstant hål i hjärtat och en tyngd som kan triggas av bara ett simpelt ord. Jag får lära mig att leva med det, och såsmåningom försöka fylla det med kärlek igen.

Likes

Comments

om jag var tvungen att endast använda ett ord för stt beskriva denna dag skulle jag säga UTMATTANDE. Även fast skoldagen var relativt kort och "chill" så har jag fortfarande prov i nationalekonomiska teorier imorgon eftermiddag. Jag är inte en person som presterar bra på prov och det har jag aldrig varit, så man skulle kunna säga att jag är lite smått nervös.
Jag kom hem runt 2 och totalkollapsade på sängen i hopp om att få sova en stund, men när provet ligger och gnager i bakhuvudet så är det inte så lätt. Har nu pluggat totalt 6 timmar, med någon paus för middag, annars har jag nog aldrig pluggat så hårt till ett prov. Någonsin.
Imorgon får det gå som det går, bland alla gubbar med sina teorier och kommunistiska åsikter så hoppas jag verkligen att jag fixar detta, jag ligger bra till i Samhällskunskap just nu, och jag vill verkligen inte sumpa mitt betyg bara för ett töntigt prov, även fast jag vet att det är precis det som kommer hända.
Ibland måste man fatta att man inte kan leva upp till alla förväntningar och att man kanske måste sätta ribban lite lägre än vad man är van vid, just för överlevnadens skull.

Jag har även pratat med A, som har fixat ett så himla vackert blomhjärta till begravningen på fredag, hon är helt fantastisk och ibland vet jag verkligen inte vad jag skulle göra utan henne. hon är bra, hon.

Jag och mina pals har nu också bestämt att vi ska ha middagsdate på Max på alla hjärtans dag. om vi inte är friendship goals så vet jag fasiken inte vad. Är så glad att jag har så fina vänner i mitt liv. Jag ska träffa K imorgon efter skolan också, bara chill och phan marathon hoppas jag på. och chips. massor med chips. ska bli skönt med en nedtrappad kväll dagen innan begravningen. ska inte stressa, försöka ta det lugnt och andas. jag gör mitt bästa.

Likes

Comments

jag och mamma åkte till arninge idag i hopp om att hitta något att ha på sig på begravningen nästa fredag. deg känns så konstigt, mitt i allt kommer jag på migsjälv i vad som faktiskt händer, och allt går som i slow motion. det är så ofattbart, och jag inser även nu att detta kommer vara en återkommande händelse i mitt liv, vare sig jag vill eller inte. Det är bara att försöka hantera det på det bästa sättet man kan.
Om ni känner mig väl så vet ni säkert att jag inte klär mig stereotypiskt som en "flicka" och det är för att jag aldrig kännt att jag själv passar in eller känner mig bekväm i ljusa färger, klänningar och små söta accessoarer. Men på begravningen så ska jag ha klänning. För Dagmars skull. Hon köpte alltid rosa små söta halsband till mig och kort med prinsessor på, jag tror att innerst inne så önskade hon att jag var en riktigt flicka som hon kunde totalt skämma bort i rosa saker. Så på fredag tänker jag inte bära rosa, men jag tänker bära en grå/svart klänning, för din skull, Dagmar. Jag skulle annars aldrig ens komma på tanken att ta på mig en klänning, men detta är speciellt.

Det känns också bra att jag och mamma får spendera lite tid tillsamans, det var ett tag sedan nu. Vi har sprungit in och ut i butiker och vi käkade även på max och jag provade deras nya vegoburgare 10/11 så himla god!! rekommenderar verkligen. <333

Likes

Comments

Det är tufft nu, med allting. Att skolan inte går bra gör det hela ca 200% värre än vad det egentligen behöver vara. Jag var hos N häromdagen, och nästan totalkollapsar alltid när jag kommer hem därifrån, nya insikter och nya perspektiv på saker jag aldrig tänkt på tar mycket på mina krafter. Även fast det tar ett tag att verkligen reflektera över samtalet så vet jag att jag mår bättre av det i efterhand. Hade absolut inte varit kvar just här om det inte var för hens skull.

Det omtalade matteprovet tog även plats idag och man kunde ju ha önskat att det kunde ha gått bättre än vad det gjorde. Jag ritade mer på pappret än vad jag gjorde matteuppgifter, då förstår ni kanske min nivå.
Efter det lagom deprimerande provet så åkte jag hem och försökte samla mig samt försöka socialisera mig med omvärlden. Jag var ensam hemma till ca 18, och jag ser verkligen inte skälet att vara hemma själv hos pappa när han ändå inte är hemma, jag kan då lika gärna vara hos mamma. Borde börja bo hos mamma mer.
Som tur var ville Julia träffa mig ikväll så jag åkte till henne och vi gick lösa på ica och handlade mys, därefter bara tog vi det ko-lugnt hos henne villet nog var det jag behövde. Plus att Emelie kom förbi en snabbis vilket var KÄRLEK. Blir så glad av Emelie, vet inte vad hon använder för svart magi.

Nu ligger jag i alla fall hemma efter en lagom tung dag och ska försöka sova ikapp lite. Ska bli skönt. Godnatt vänner.

Likes

Comments

Den så kallade "kaosveckan" är kommen, har inte ett, inte fyra, men TRE prov denna vecka. Fick som tur var ett avklarat idag och det var inte alls lika svårt som jag hade förväntat mig, så jag tror jag kan vara lugn över den delen i alla fall. Redan imorgon har jag prov i franska, det kommer som vanligt inte gå speciellt bra. Det känns som att Elsa, min franskalärare, inte har hjärta att sätta F på mig, även fast det går som det går. Hon är ganska bra ändå, hon försöker i alla fall hålla motivationen uppe. Nästkommande prov ligger planerat på fredag och vi vet ju hur brutalt dålig jag är på matte så det kommer ju gå GALANT.

JUSTE. Jag ska se Halsey om ca 20 dagar på Munchenbryggeriet i Stockholm och igår uppgraderade jag till VIP paket och CAMP BADLANDS! Det ska bli superkul, plus att jag får träffa några av mina favoritmänniskor, Emelie och Nadine. Men det är ett tag kvar tills dess, så det är bara att stå ut. Nu har jag i alla fall något att se fram m0t!

I övrigt har det varit en okej dag, men på något sätt känns det ändå som att jag saknar något, någon slags tomhet ligger i mitt hjärta och jag kan inte ens uttrycka mig i ord för att kunna beskriva den, jag vet knappt själv. Som att ett mörkt moln följer mig omkring och direkt när jag gör något med glädje så är det nästan direkt att jag blir påmind om tomheten. Låter djupt, vi lämnar det.

SYV var även och pratade med oss i klassen idag, om individuella val osv. Hon tog även upp detta med merit och att vi redan nu kan på ett ungefär uppskatta vilken merit vi kommer hamna på när vi går ut gymnasiet, svårt att veta, såklart men på ett ungefär. Och sedan när man jämförde med antagningsgränsen för flera olika program och högskolor i landet så blir det ju bara ÄNNU tydligare på hur mycket man misslyckats med sig själv och vilken jävla disgrace man är till sin familj. Exempelvis psykologlinjen har lite över 20 poäng. jag ligger BETYDLIGT längre ned än 20 poäng.
Jag kommer ihåg för ett par år sedan, på en annan blogg när jag pratade om gymnasieval och hur mycket ångest jag kände över det. Om man tar den känslan och multiplicerar den med ca 100000 så får man svaret över hur jag känner över att snart sluta skolan och behöva söka utbildningar. Utbildningar som jag inte har en chans att komma in på. "HÖGSKOLEPROVET DÅ LINNEA" - Nej, jag vet ungefär vad jag har att förvänta mig på den punkten och jag vill helst inte dra ned mig själv mer i detta träsk av ångest och framtidsplaner. Nej tack. Godnatt.

Likes

Comments

Allt händer på samma gång och jag hinner inte tänka. Men samtidigt, går tiden så oändligt långsamt, och jag vill bara att detta ska vara över, jag längtar, men vad längtar jag efter? Det vet inte ens jag.
I torsdags, förra veckan så ringde mamma mig mitt i lektionen, jag visste att morfar skulle få sin demensdiagnos idag. Men det var inte det enda problemet. Mamma berättade att morfar har blivit diagnostiserad med Alzheimers sjukdom, På ett sätt var jag inte alls förvåna eftersom vi alla visste att något inte stod rätt till och att alzheimers går i vår släkt. Men å andra sidan är det så chockerande att få höra det från någon. Man tänker verkligen inte på hur fort allting går, för bara 10 år sedan var min morfar frisk och brukade hämta mig efter skolan, han lekte med mig och vi åt mellanmål. Det är inte så längre, och jag är så ledsen att min lillasyster inte har fått uppleva samma morfar som jag fick. Om 10 år kommer han inte finnas kvar, och jag kommer ha de minnena vi skapat nära mitt hjärta och jag kommer vara full av hans kärlek så det räcker livet ut.

Men som sagt var inte det det enda jobbiga beskedet vi fick samma dag. För bara ett par rum bort, på samma sjukhus, ligger min gammelmormor och är döende. Söndagen innan hade vi fått veta att hon låg inne på sjukhus. "Jaha" tänkte vi. Hon har länge haft en tendens att åka in och ut på sjukhus, men i efterhand alltid mått bra efteråt. Men den här torsdagen var vi tvungna att inse faktum. Hon klarar sig inte denna gång. 93 år gammal. Min mamma var på väg in till Danderyd när hon pratade med mig, jag fick inte följa med. Hon såg så hemsk ut, sa mamma, det var lika bra att jag inte följde med. Jag blev ledsen, såklart, främst för att jag kommer inte ihåg sista gången jag träffade henne. Hon har undvikit oss i nästan 1 år nu, vill inte komma på släktmiddagar och vi får inte komma till henne. Det är nog det som störde mig mest vid denna tidpunkt. Om jag inte får träffa henne nu, och hon dör, vad gör jag då? Det var som att jag hade dåligt samvete över att inte ha kommit ihåg. För jag ville verkligen, jag ville. De två kommande dagarna låg jag bara i min säng efter skolan och stirrade, mamma var inne på sjukhuset nästan hela tiden. Dem sa att hon inte kommer klara sig, och det kan ta allt från 2 timmar till 1 vecka tills hon ger upp.
Fredag kväll ringer de från sjukhuset, klockan var 23:34 och säger att gammelmormor somnat in. Det sjunker inte in, jag får inte ihop det, jag visste att detta skulle hända, men ingenting kunde ha förberett mig.

Tiden efteråt visste ingen hur de skulle reagera. Vi var ledsna, men samtidigt var det en sån lättnad att hon slapp ligga i en sjukhussäng, ögonen vidöppna, chippande efter luft och helt okontaktbar.
Det har nu gått drygt en vecka och det känns som en hel evighet sedan. Men det finns inget jag kan göra än att försöka ta mig och min familj igenom detta och sedan fortsätta med livet. Nu i efterhand insåg jag också hur otroligt självisk jag var, en stunds svaghet. JAG fick inte träffa Dagmar och JAG kommer inte ihåg när jag träffade henne sist. Tanken att hon kanske inte ville träffa mig och att mamma bara försökte skydda mig hade inte slagigt mig alls. Men nu inser jag, och jag inser även att detta har hänt och att jag måste börja bearbeta det istället för att bara sitta på röven och lipa.

Efter begravningen som sker den 12 Februari måste jag börja ta tag i mig själv, jag ät trött på att vara trött och ledsen. Efter begravningen tar ja en nystart, jag ska göra allt jag kan för att försöka ta nya steg och kanske inte oroa mig lika mycket över sånt jag inte behöver, Efter begravningen kommer jag vara ledsen, men i ledsamheten finns en acceptans som jag måste fånga, och det gör jag såsmåningom, det tar bara lite tid.

Likes

Comments

​väljer att ta en paus. jag kommer säkert tillbaka. 

Likes

Comments