​Betyg.

Man måste ha bra betyg för att komma in på den linjen man vill, man måste ha si och så. Ja det är jag själv som får kämpa för det, jag får fråga lärarna om jag behöver ha hjälp.Men att man ständigt ska höra av sina FÖRÄLDRAR att jag måste ha bra betyg. Jag vet det själv, jag vet vad jag måste ha för att komma in på den linjen jag vill. Jag vet att jag måste jobba upp mina betyg.Men måste du/ni hela tiden påminna oss ungdomar om det? Måste ni säga att vi ska göra si och så? Det är inte lätt, det är jobbigt. Tex. jag som har svårt för vissa grejer, alltså att jag bara är helt förvirrade i ett mattetal, jag gör talet och får fel, frågar läraren hon/han förklarar för mig, då jag inte fattar. Det är skit bra ellerhur?Fan skit bra att vi har lärare. 

Men sedan kommer provet, matteprovet med två delar A och B. Man får sitta där i 70 min och göra det. Man gör det och får ett E. Jag blir stolt över att jag får ett E, visst jag skulle vilja ha högre, men jag försöker ju så gott jag kan. Men sedan att komma hem till sina föräldrar och höra att det är dåligt. Va glada för att jag får godkänt överhuvudtaget. Att det ska vara så jävla svårt. 

Men hur fan ska jag kunna vara stolt, hur ska jag kunna ta det lugnt efter skolan, när allt jag måste tänka på är betyg, betyg, gymnasie, skola, slutbetyg och betyg igen? Alltså är det inte ert ansvar som förälder att stötta era söner/döttrar? Är det inte det? Eller är meningen att ni ska sitta och klaga dag in och dag ut för att eran son fått ett E på ett matteprov.

Hur fan ska vi kunna ta det lugnt, Hur fan ska man sluta stressa, hur fan ska man inte få ångest? Jag får ångest av bara tänka på att gå till skolan. Jag vill vara i skolan, men jag är inte en A elev. Jag är nöjd så länge jag får ett E. Jag är skit nöjd då, jag tycker att alla ska vara det oavsett om ni hade satsat på ett D, C, B eller A. Ni är lika bra för det.

Jag blir bra så trött på detta. Ta en chil pill och chilla lite. Jag vill inte höra såna grejer, det räcker med att man ska ha 3 prov i veckan, sedan veckan där på nationell osv. Det räcker. 

Va stolta. 

Likes

Comments

Det finns en tanke som finns hela tiden i mitt huvud.

"Är jag ensam för stunden eller kommer jag vara ensam resten av livet?"

Jag vet inte det själv, jag känner mig så ensam hela tiden. Jag har vänner typ 2 st. 

Jag har vänner i andra städer, men hur ofta träffar jag dom? aldrig. 

Jag vill åka och träffa dom men det går inte. 

Antingen är jag pank eller så ställer ingen upp på att köra mig dit. Jag blir bara ledsen av att tänka på det..

Jag vill kunna göra grejer utan att det blir sånt snack om det, jag vill kunna ha firhet som andra.

Det man får höra är "När du börjar gymnasiet så får du helt nya vänner och då kan du glömma allt annat som hänt". Men hur ska jag glömma det? Hur ska jag glömma bort att jag nästan alltid är ensam i min egna värld. 

Där det ända jag tänker på är varför? Varför just jag? varför ska det va jag som mår dåligt, varför är det jag som har föräldrar som ej kommer överens, varför har jag skilda föräldrar?

När jag tänker på grejer som händer i familjen, så känner jag mig skyldig, det känns som att det är mitt fel att det är jag som gör fel. För jag hör att jag är misslyckad och det är jag som har förstört denna familj.. 

Men varför? Varför ska jag få höra det`Är det för att jag ska kunna känna mig ännu mer misslyckad??

Likes

Comments