Header

publicerad i mariestadstidningen 27/9

Min mamma är gotlänning och på Gotland bor hela släkten på hennes sida. Jag har tillbringat mina skollov där så länge jag kan minnas. Gotland är utan tvekan det bästa stället på jorden. En regnig och säkert ganska kall höstdag för nästan ett år sedan bestämde jag och min kompis oss för att åka dit tillsammans följande sommar. Om vi skulle klara av att bo alldeles ensamma i en trång liten stuga i fem veckor utan att slå ihjäl varandra eller dränkas i tvätthögar och disk, det var frågan? Nja, det var inte det lättaste men visst klarade vi av det! Vi klarade av det och vi hade den bästa sommaren i våra liv. Det är svårt att förklara en känsla men jag ska försöka:
Tänk er att låna en båt för att sedan driva ut på havet i solnedgången, detta utan att veta ifall man kommer få igång motorn så att man kan ta sig iland igen.
Att tränga in sig alldeles för många i en EPA och bränna runt på öde landsvägar med volym som är på tok för hög och svängar som är på tok för skarpa.Att efter två veckor veta vad man kan ha för motorer i en Duett och vad det finns för fördelar med att ha en okapad 740. Att få svaret: ”Dei begripar däu ner däu bleir leit äldre!” på ungefär varje fråga man ställer. Att sitta på altanen med fina vänner och dricka té och ha musikquiz tills solen går upp. Att tillbringa en kväll vid ån och grilla, lyssna på gotländsk musik och se solen gå ner. Att sedan ha någon att somna bredvid. Att gå upp på tok för tidigt varje morgon för att göra halväcklig micro-gröt och sedan cykla iväg till sommarjobbet. Att komma hem till ett berg av disk som ingen annan än vi var tvugna att ta hand om och att samsas om den minimala mängd varmvatten som fanns. Men, vad gjorde väl det när vår mysiga lilla stuga fylldes av glada gotlänningar varje kväll. Att cykla hem klockan sju på morgonen efter en fest som det inte var meningen att du skulle vara på och att pausa för att sätta sig och äta vild-jordgubbar.
Detta är bara några av minnena från den här sommaren jag tycker att de förklarar känslan ganska bra. Känslan av att ha sommarlov, vara 16 år och att vara lycklig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

 
"Haha, ofta du är feminist?"
Jo, tro det eller ej men så är det. Varför? Det ska jag tala om:
Jag är trött på att leva i ett patriarkat, i en mansdominerad värld där du tjänar mindre endast för att du är kvinna.
Jag är trött på att barn fortsätter att födas in i normer. Att småflickor sätts i ett rosa leksakskök eller får leka med dockor medan killar får actiongubbar och dinosaurier i händerna.
Jag är trött på att ett nej inte alltid är ett nej. Att kvinnomisshandel, kvinnoövergrepp och våldtäkter är vardag.
Jag är trött på att på bussen, på stan, på tv, i tidningar se reklam för produkter som ska få dig att sträva efter perfektion, efter idealet. För om du inte är perfekt, då duger du inte.
Jag är trött på att sexism, objektifiering och kvinnonedvärdering är en del av dagens humorkultur. "Make me a sandwich, bitch". Ha. Ha. Jag skrattar inte.
Jag är trött på sliskiga gubbar som visslar efter dig på stan, som att du är ett djur. Och som, när du sedan säger ifrån, använder härskartekniker som "Lilla gumman, det var bara ett skämt, förstår du inte det?"
"Men du vet väl att feminister inte rakar sig, hatar män och är fula som fan." Ge er, lägg ned och sluta! För det första så har tron på en ideologi INGENTING med att göra med hur du ser ut, hur du klär dig, vem du älskar, vad du väger. För det andra går inte feminismen ut på att hata män. Det går inte ut på något systerskap eller något "Alla män är idioter". Alla som säger det har tagit ordet ur sitt rätta sammanhang.
Att vara feminist innebär att kämpa för ett jämställt samhälle som är fritt från ett patriarkat. Det är inget alla kvinnor kan göra själva, då skulle det ju inte heller bli rätt. Det måste ALLA göra TILLSAMMANS.
Så nej, jag tycker inte att "kvinnor skall stå i köket"-skämt är roliga. Nej jag är inte "bra för att vara tjej". Ja, jag blir så arg att jag vill skrika rakt ut när ett gäng killar skrattar nedvärderande åt en tjej som ställer en, i deras ögon, dum fråga i klassrummet.
Och ja, jag är feminist.
 
Linnea Jarefjäll, publicerad i Mariestadstidningen 22/11 2013

Likes

Comments

 

 

Vi sitter på ett café mittemot varandra och jag kan under inga omständigheter titta honom i ögonen. Vi har känt varandra i fyrtioåtta timmar och idag är allt över. Han sitter en halv meter ifrån mig men kan ändå känna hur gott han luktar. Det glider över genom luften som målsökande missiler, träffar mina luftgångar och gör allt jag beställt oätligt. Kommer nog aldrig kunna äta igen om jag tänker efter. Vi pratar trevande, har ingen aning om vad, men jag noterar att han har långa vackra fingrar och fyra födelsemärken på ovansidan av vänster handled.
- Vad har hänt här? frågar han och lägger en av fingrarna på ett litet sår vid min kind. Jag drar mig undan, livrädd för hans beröring, livrädd för att jag inte kan fråga honom varför, exakt varför han vill röra vid mig. För själv sitter jag mittemot och kan knappt andas för att han är så nära. Jag sitter här och försöker få ihop hur man kan känna så mycket för någon som man inte ens visste fanns för två dagar sedan.

Efter frukosten tar vi en promenad. Han tänder en cigarett och när han röker pressar han tungan mot gommen på ett sätt som jag katalogiserar och sparar på en säker plats. Slussen är kallt, blåsigt och februarigrått och hans tunnelbana går om tre minuter. Vi har inte kysst varandra sedan igår natt, på en hemmafest efter några glas whisky. Då var det enkelt, allt man gjorde var att luta sig närmare och be om det. Nu är det raketforskning och nobelprismaterial till den som kan lösa ekvationen i hur man kysser någon klockan två en söndagseftermiddag som man aldrig mer ska träffa igen. 
- Tack för den här helgen, säger han och pressar ner händerna i jackfickorna.
- Tack, får jag fram. Det var fint. 
- Det var finast, svarar han samtidigt som en entonig tunnelbaneröst ropar ut att tåget avgår om en minut. Sedan böjer han sig fram och gör det omöjliga, lägger sina läppar mot mina och jag vill frysa ögonblicket, kopiera och ta det med mig. Packa ner det i mina resväskor.

Han försvinner ner i tunnelbanan och jag vågar inte vända om och se efter om han tittar tillbaka. 
Fan jävla helvetes skit varför skulle jag få för mig att flytta till Paris nu när det går omkring någon i Stockholm som doftar stökiga lördagsnätter och labradorvalpar på en och samma gång. Alla Eiffeltorn i hela världen kan gå och gräva ner sig. Ingen vill möta våren i Paris när februarisöndagar i Stockholm träffar en så hårt att man knappt kan stå upp.

 

Likes

Comments

publicerad i mariestadstidningen 27/9

Min mamma är gotlänning och på Gotland bor hela släkten på hennes sida. Jag har tillbringat mina skollov där så länge jag kan minnas. Gotland är utan tvekan det bästa stället på jorden. En regnig och säkert ganska kall höstdag för nästan ett år sedan bestämde jag och min kompis oss för att åka dit tillsammans följande sommar. Om vi skulle klara av att bo alldeles ensamma i en trång liten stuga i fem veckor utan att slå ihjäl varandra eller dränkas i tvätthögar och disk, det var frågan? Nja, det var inte det lättaste men visst klarade vi av det! Vi klarade av det och vi hade den bästa sommaren i våra liv. Det är svårt att förklara en känsla men jag ska försöka:
Tänk er att låna en båt för att sedan driva ut på havet i solnedgången, detta utan att veta ifall man kommer få igång motorn så att man kan ta sig iland igen.
Att tränga in sig alldeles för många i en EPA och bränna runt på öde landsvägar med volym som är på tok för hög och svängar som är på tok för skarpa.Att efter två veckor veta vad man kan ha för motorer i en Duett och vad det finns för fördelar med att ha en okapad 740. Att få svaret: ”Dei begripar däu ner däu bleir leit äldre!” på ungefär varje fråga man ställer. Att sitta på altanen med fina vänner och dricka té och ha musikquiz tills solen går upp. Att tillbringa en kväll vid ån och grilla, lyssna på gotländsk musik och se solen gå ner. Att sedan ha någon att somna bredvid. Att gå upp på tok för tidigt varje morgon för att göra halväcklig micro-gröt och sedan cykla iväg till sommarjobbet. Att komma hem till ett berg av disk som ingen annan än vi var tvugna att ta hand om och att samsas om den minimala mängd varmvatten som fanns. Men, vad gjorde väl det när vår mysiga lilla stuga fylldes av glada gotlänningar varje kväll. Att cykla hem klockan sju på morgonen efter en fest som det inte var meningen att du skulle vara på och att pausa för att sätta sig och äta vild-jordgubbar.
Detta är bara några av minnena från den här sommaren jag tycker att de förklarar känslan ganska bra. Känslan av att ha sommarlov, vara 16 år och att vara lycklig.

Likes

Comments


Jag ser framför mig ett rum med tak-höga fönster längs med väggarna i vilka det fladdrar skira vita gardiner. Väggarna är av vitmålat tegel och det enda i möbelväg som finns i rummet är en stor säng direkt på golvet och en hylla som löper längs hela ena väggen, fylld av diverse intressanta saker. Utanför fönstren går solen just upp över hustaken och färgar den molnfria morgonen i guld och rött. 
Någonstans i bakgrunden spelas Håkan Hellströms ”Vi två, 17 år” och där, mitt i allt det perfekta sitter jag i den breda fönsterkarmen och bara lever. Detta är min idyll av hur det skulle vara att flytta hemifrån. Tänk att ha ett ställe som är mitt alldeles egna, där jag själv är härskare och där allt sker enligt min vilja. Jag tänker mig hur jag skulle sitta där under en filt på kvällarna och dricka té ur min gigantiska kopp och plugga eller kanske läsa en bok. Hur jag skulle sitta vid ett köksbord och titta ut på den perfekta utsikten. Jag tänker mig nätter med tända ljus, glass och vänner med vilka man pratar om ytligheter, vardagligheter och hjärtehemligheter. 
Hemmafester som slutar med de där människorna som ingen känner och som vägrar att gå fast klockan är fyra på natten. Regniga tisdagseftermiddagarmed serie-marathon i en soffa, under ett täcke tätt i hopslingrad med Honom, som man tycker om så mycket att det gör ont. En lägenhet där jag kan må hur bra som helst. Där det alltid ska vara städat och där man inte kan må dåligt. 
Eller? Antagligen skulle en egen lägenhet för min del vara lika med klädhögar så långt ögat når, halvdana måltider som ser allt annat än aptitliga ut och mer ansvar än vad jag klarar av. Men kanske, kanske blir det bara bra. Linnea Jarefjäll

Likes

Comments

Ursäkta, men nu är jag så jävla trött på allt. Allt, allt, allt. För jag har funderat på vad det är som gör att så många av oss unga mår så jävla dåligt hela tiden. Hur många av oss som står och hoppar och skriker i någons vardagsrum helg efter helg utan att egentligen känna ett skit. Hur många av oss som får ortorexi eftersom ”strong is the new skinny”. Som går hem från skolan eller jobbet på grund av halsont och egentligen lägger sig i fosterställning för att stirra in i väggen så fort de kliver innanför dörren.

Men framför allt har jag funderat på den där jävla prestationsångesten som nu inte bara finns bakom våra skolbänkar. Den som numera finns överallt. I allt vi gör.

Hur vi klär oss, hur vi uttrycker oss och med vem vi umgås. Var vi åker på semester, hur vi inreder våra hem och vad vi äter till frukost. Kort och gott hur vi lever våra liv. Och detta, mina vänner, kan vi tacka de sociala medierna för. De må ha fört med sig en rad positiva saker men låt oss inte blunda för nackdelarna bara därför. För de finns där och de påverkar oss mer än vad vi kanske förstår, varje dag. För hur många av oss har inte känt känslan av att ha ett värdelöst liv när man skrollar i feeden på Instagram och ser alla andras perfekta tillvaro? Hur många av oss har inte känt pressen över att göra något ”vettigt” under en högtid för att kunna visa upp det på bloggen dagen efter? Allt för att visa att man är någon. För att känna sig värdig.

Men snällararaunderbara människor, vi måste inse att Intagram/Twitter/weheartit/bloggar/whatever inte står för någon som helst klar bild av verkligheten vi lever i. För herregud, det är så välregisserat det kan bli. Ingen skulle någonsin uttrycka sig om sin extremt händelselösa lördagskväll på Twitter. Ingen skulle någonsin lägga upp en bild på Instagram bestående av sin alkoholiserade mamma.

Det vi ser när vi besöker alla dessa forum är väl utvalda delar ur människors liv, förskönade genom ett svartvitt filter eller romantiserande ord. Jag sökte den perfekta tillvaron ett bra tag men insåg ganska snart att jag aldrig skulle finna den. För den existerar inte. Vi kan inte räkna med att ständigt få leva i ett rus av eufori för det finns inte en enda människa på denna jord som inte har stunder då det känns som att bröstet bokstavligen sprängs av all ångest som bankar och trängs där inne. Man kan väl säga att jag lärde mig den hårda vägen.

Vi måste börja älska oss själva för det vi är – inte det vi gör. Jag fick en gång frågan om jag skulle kunna sitta i ett tomt låst rum och känna mig värdefull. Självklart inte, sa jag och insåg i samma stund att det var ju helt fel svar. Så nu jobbar jag på att ändra det. Jag vill och jag ska kunna sitta i det där rummet och istället tycka synd om alla som inte är där. För gällande den perfekta tillvaron har jag insett att hur väl man än letar kommer det aldrig att finnas något att hitta. Inte så länge man inte skapar det själv.

Slut på meddelandet.

Likes

Comments

Hashtag #perfektliv.

Klockan är halv sju en Lördagsmorgon. Jag vaknar av solen som lyser in genom fönstret och av fågelkvittret utanför. Jag stiger upp ur sängen och drar på mig träningskläderna. Efter det gör jag lite morgonövningar bredvid sängen för att sedan dra ut på en härlig Power Walk i en timme. När jag kommer hem avnjuter jag en rejäl frukost bestående av kesella, hallon och hemmagjord müsli, följt av amerikanska bananpannkakor toppat med jordgubbar. Efter frukosten tar jag en lång skön dusch där jag passar på att raka benen, peela hela kroppen samt lägga en hårinpackning i håret. Naturligtvis har jag under hela morgonen fotat mina aktiviteter och instagrammat dem och jag har dessutom hunnit med att… Nej. Så är det inte alls. Sanningen är att jag sover till cirka halv två, äter gårdagens chips till frukost och har oftast inte ens en tanke på att resa mig ur sängen förrän framåt middagstid. Samtidigt ser jag på var och varannan tjejs blogg och instagram-konto bilder på frukt i vita skålar, nyinköpta joggingskor och collage med fitspobilder. Deras liv verkar helt enkelt fläckfria. Jag undrar, är deras liv så perfekta som de verkar? Får de aldrig mensvärk? Glömmer de aldrig att tvätta bort sminket på kvällen?

Nu kanske det låter som att jag trackar ner på dessa tjejers i alla fall till synes perfekta livsstilar, men så är inte fallet. Jag avundas hur de kan vara så otroligt motiverade till all denna ansträngning för något så enkelt som frukost. Jag hänförs av deras oändliga engagemang i att få så fina matbilder som möjligt, att alltid städa sina rum, plugga och dessutom motionera regelbundet samt spendera tid med familj, vänner och såklart med den perfekta pojkvännen. Jag undrar i mitt stilla sinne vad de är som driver dem. Någon som vet? Hör av er. Jag skulle mer än gärna leva deras vad det åtminstone verkar som perfekta liv, men jag är nog helt enkelt för lat. Jag får väl nöja mig med att vada igenom klädhögarna på mitt golv, dricka juice direkt ur paketet och glömma att lämna in svenskauppsatsen. Det duger ju faktiskt också. 

Linnea Jarefjäll

Likes

Comments

 

En lillasyster, sju år gammal, ligger på golvet i tvättstugan med telefonen tryckt mot ena örat. På andra sidan linjen hörs en mammas tröstande röst som förklarar att de snart ses igen. Men dotterns tårar droppar ner på det kaklade golvet och bildar en pöl som hon använder fingret för att rita figurer med. Glansiga siluetter som bara är en svag nyans mörkare än golvet.

Sedan, en pappas starka armar som lyfter upp henne i famnen, kramar hårt och länge, tröstar, pussar på hjässan. Sägersåja min lilla tjej, när hon kvider snälla pappa, kan ni inte bara bo ihop igen!

Och så följer år av:

- Deras svartvita bröllopsfoto gömt under huvudkudden
- Hur hon vaknar natt efter natt, oförmögen att somna om
- Ett mantra som upprepas i huvudet: jag önskar att mamma och pappa blir tillsammans igen. När hon trampar på en V-brunn, när klockan slår 22.22, när hon ser stjärnfall och när hon blåser ut tårtljusen på sin födelsedag.

Men istället får hon en låtsasmamma, en låtsaspappa, fyra bonussyskon, en mobiltelefon och ett busskort (nu har de flyttat dit skolbussen inte kör).

En ny familjekonstellation befinner sig på den franska Rivieran (vårsol, bonjour monsieur, brusande hav och middag på balkongen). Men trots idyllen spricker fasaden i kanterna. Pappans förhållande med låtsasmamman inleddes för fem år sedan, med förhoppningar om nystart och lugn, men som så många gånger förr växer ett litet bråk till ett större och snart har storebrodern smällt igen ytterdörren och försvunnit ut i natten.

Lillasystern sjunker ihop mot en vägg, skälver av rädsla. En rödögd låtsasmamma med ett skvimpande vinglas i ena handen. En kall och uppgiven pappa på andra sidan rummet. Hur han sedan tar tag i sin dotters hand och drar med henne ut, där det doftar av tropiska barrträd och av en försvunnen storebror.

De hittar honom på en bänk vid strandpromenaden. Förtvivlad och trött säger han pappa, det här fungerar inte längre, förstår du inte det? Ni kan inte fortsätta såhär. Sedan sitter de på en bar, dricker ljummen Fanta och tittar på en dansande Britney Spears på teven. Pappan som säger jo, nu får det fan vara nog.

Lillasystern är sjutton år nu och har flyttat hem till mamman på heltid. Rymt från höjda röster, smällande dörrar och kylig tystnad. Stängt ute allt som har med bråk att göra, för fortfarande har pappan och låtsasmamman inte förstått att de bara gör varandra, och alla i sin närhet, illa.

Under tiden har vuxna storebröder legat på hennes säng och snörvlat på julafton. Vuxna storebröder blir som småbröder och behöver inte bara en kram utan många. Brustna förväntningar, släktingar med glasartade blickar och syskon som håller i varandras händer hårt under bordsduken.

Men så en dag har de gjort slut. Brutit upp och flyttat ifrån.

Någon drar ur proppen och lillasystern faller handlöst mellan smärtsamma minnen. Hur hon ligger i sin pojkväns knä och gråter lättnadens gråt, hur överrumplande den drar över henne och sköljer bort mörka minnen och tunga uppväxtår.

Hon påbörjar sin tredje familjekonstellation, en egenvald sådan, och klamrar fast vid tron att hon blivit mer självständig som resultat av vacklande föräldrafigurer.

Så mycket starkare nu.

Likes

Comments

Man kan packa två resväskor, lämna över en nyckel, köpa en flygbiljett och resa över ett hav. Man kan ha en avskedsfest, dansa över ett vardagsrumsgolv, ligga i en kompis knä och säga att man kommer sakna dem. Man kan stå på en flygplats, kyssa någon adjö, andas honom i nacken en sista gång och säga, "tack för det här."
Man kan sätta sig på ett flygplan, med sina högsta skor för att de inte fick plats att packa ner, dricka rödvinsflaskor i tändsticksstorlek och somna till en tecknad film. Man kan komma hem, till gatorna man känner igen, som man inte har bott vid på flera år. Träffa vänner, ta en öl, en kaffe, en bulle, en fika. Hälsa på barn och hundar som har vuxit och glömt bort en, möta ett gammalt hångel ute på någon klubb, låta honom lägga handen vid ens midja, hamna på en efterfest. Man kan säga "ja, jag har sagt upp mig." när folk frågar. "Jag vet inte vad som händer nu. Vi får se." Och ibland tittar de oförstående tillbaka och ibland glimtar något till. Längtan efter att rymma och tappa balansen.

"Man sitter pressad mot en kaklad vägg
och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker."

Men mellan måndagskvällar och tisdagsmorgnar vaknar man gråtandes klockan tre på natten för att det trycker så hårt bakom revbenen. Och man sätter sig upp och famlar in till badrummet och sväljer två sömntabletter och försöker tänka på varma mjuka saker. För helt plötsligt är man utan ett hem, utan en säng, utan någon som sms:ar att de ordnar sig. Man sitter pressad mot en kaklad vägg och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker. Att det inte spelar någon roll om man säger upp sig, lämnar allt, köper en enkelbiljett till Paris och talar i stora ord om äventyr. Likt förbannat vaknar man och gråter.
Man inser att man är ensam i alla världsdelar, att hur många mil från honom man än åker, så har han fortfarande gröpt ur något som absolut inte går att laga med nya språk och rutiner. Man inser att även om man inte längre vill krypa ner bredvid honom i en säng, så har han förstört något inuti, rubbat en balans, krackelerat något så grundligt att man drömmer varje natt att man dör. Faller från stup, fastnar i knivar, blir våldtagen i gränder.

Och det är inte förrän man inser det som man lär sig att acceptera att trots att det snart har gått ett år så får det göra ont. Det får göra brista och skära sig bäst som det vill där inne, det spelar ingen roll. För så länge man ställer sig upp, köper den där flygbiljetten, kysser någon adjö, flyger över ett hav, låter ett gammalt hångel dra handen över ens midja och dricker en kaffe i ett välbekant kvarter så är man redan starkare än när det var två. Och en dag går man på en gata och inser att man inte är ensam. Istället är man sin egen viktigaste person och ingen, absolut ingen alls kan längre såra, bryta ner eller vända ryggen till. Man är okrossbar och livrädd på en och samma gång och sedan gör man det bara, vadsomhelst, man bara gör det.

Likes

Comments