Header

För några månader sedan skrev jag ett blogginlägg där jag började med: tänk att få känna sig hemma. Jag var så otroligt vilsen trots att jag inbillade mig motsatsen. Ibland inbillar vi oss att vi är färdiga eller klara på något sätt, efter utveckling. Jag tror det viktigt att aldrig sluta sukta. Fortsätta sträva även om vi känner oss tillfredsställda med vår inkomst, vinst eller förtjänst. Jag skrev i det tidigare inlägget om vikten av materiella ting och att jag inte känner mig misslyckad eller sviken på något sätt efter alla mina flyttar. Idag tänker jag lite annorlunda, eller längre, rättare sagt. Jag känner mig hemma. Jag känner mig hemma på flera ställen.

Jag har också känt mig otrygg, ovälkommen och liten på ställen som jag borde känt mig hemma på. På ställen där jag har nära och kära. På ställen som ser ut precis som mina visioner av ett hem. På ställen där andra har förväntat sig att jag ska känna mig hemma. När jag flyttade på riktigt, från föräldrar och ex, till endast ett hem var jag fast inställd på att det skulle göra susen. Att det bara går att känna sig hemma på ett ställe. Nu har jag bott i min nuvarande lägenhet i ett halvår och jag känner mig hemma eftersom jag bor tillsammans med min bästa vän. Eftersom jag uppskattar mitt hem och är tacksam över det. Jag känner mig också hemma i Älmhult hos bland annat mamma och eller min bror.

Jag tror helhjärtat att det hela beror på relationen. Att relationen är kärnan till tryggheten, det kravlösa och det fria. Detta trodde jag också på förr, men nu vet jag. Ibland tar det tid för saker vi är medvetna om att sjunka in. Att känna det i hela kroppen. Arbeta in det i själen och att finna sig i det. Jag har också funnit mig i att jag behöver inte prylar eller objekt för att klara mig. Hela "studentboende-grejen" har hjälpt mig att känna att jag har allt jag behöver. Mer fokus och energi har legat på att hela och utveckla relationen med min sambo.

Inställningen är också en grundläggande faktor. Jag kan inte osäkert hoppas på att jag kommer trivas när jag byter hem. Hoppas att andra ska få mig att känna mig hemma. Förlita mig på att andra sköter sig så att mina förhoppningar uppfylls. Något jag har lärt mig är att livet är för skört (och värdefullt) för att lägga det i andras händer. Förstå mig rätt nu för en del av en kärleksfull relation är att just lyfta varandra, men du låter inte relationens andra medpart styra. Vi kan inte lita på att andra vägleder oss, inte ens de vi älskar. Varje liv är unikt och har sina drömmar. Därför behöver jag nästan bestämma mig för att jag kan trivas om jag vill.

En fyrbent och kärleksfull individ som får mig att känna mig hemma. Just dessa bilder påväg till närmaste skrivare för utskrift. De ska upp på väggen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Sista tiden har varit full med praktik, jobb och skola. Allt för att vara så ledig som möjligt nu. I torsdags tog jag tåget till Båstad och nu har jag hamnat i Torekov, First Camp. Husvagns-häng med hela familjen på mammas sida. Så himla mysigt att komma iväg och koppla av. Trots fullspäckade dagar har jag inte känt av någon ångest alls sista tiden, kopplat till prestationskrav. Jag är färdig i skolan och har betyg i allt. Tre skolveckor kvar och jag ska bara njuta av vädret, klasskompisarna och gosa lite extra med lärarna.

Likes

Comments

Nu är sex veckor praktik på sjukhuset över. Denna tid och nu efteråt har fått mig att tänka på en del. Jag kramade mina älskade handledare farväl med gråten i halsen. Jag ska tillbaka, om några veckor, så det var inget avslut. Men det var fint och jobbigt. Jag har haft det himla bra och jag är tacksam när jag får möjlighet att lära känna nya människor. När människor lär mig nya saker. Förr hade jag känt skam och skuld över min reaktion när jag lämnade mina kollegor. Sett ner på mig själv för att jag blev ledsen. Fick inte bli fäst i människor och om jag kände något skulle jag gömma det. Jag skulle minsann gå vidare känslokall utan tårar. Vara stark.

Nu ser jag ju att det handlar inte om att vara stark. Eller att vara svag. Jag njuter av varje minut och går in i en bubbla när livet ger mig något nytt. Jag tar till vara på tiden och tillåter mig att känna. En av de finaste egenskaperna som finns är ju att våga ge och ta emot kärlek. Jag gråter av tacksamhet och av lycka. Det känns när jag klarat av ett mål. När jag lämnar något eller någon jag trivs med, som får mig att växa och utvecklas. Det finns inget konstigt eller pinsamt i det. Hur kunde jag någonsin låta denna inbillning pågå? Aldrig skulle jag vilja byta denna egenskap mot att vara nonchalant, kall och egocentrisk.

Nu väntar några fina studentveckor innan jag kommer tillbaka till sjukhuset. Snart är gymnasietiden också över. En viktig och samtidigt tuff tid. Känt så mycket glädje, ilska och sorg. En liten del av mig vill tänka att jag borde varit lycklig hela gymnasietiden, men att vara lycklig handlar väl också om att försöka tackla problematiken som uppstår i livet. Trots mycket ångest och krav känner jag mig lycklig. Jag har trivts så bra, men kommer inte vara låst längre. Jag kan göra precis vad jag vill och jag har hela livet på mig. Jag kan följa mitt hjärta full ut. Från och med nu kan jag se fram emot allt jag gör. Göra allt jag ser fram emot. Jag ska inte sluta utvecklas. Aldrig.

Jag ska ta studenten med dessa underbara människor.. kan det bli bättre??

Likes

Comments

Som rubriken lyder skrev en underbar före detta vårdlärare på sin facebook. De enkla orden träffade mig rakt i hjärtat. Ibland funderar jag över hur vi förblir så lättsamma, spralliga och tar livet med en klackspark. Vad är hemligheten? Det handlar till stor del över hur våra tankar, sägs det. Våra tankar påverkar oss och vi kan påverka våra tankar. Jag tänker att vi utöver detta måste fylla våra liv med personer vi älskar. Allt handlar om balans men det känns ändå tråkigt att endast försöka finna sig i sin tillvaro. Att genom detta sätt nöja sig, acceptera sitt liv och hålla huvudet fullt med positiva tankar.

Vi utvecklas av relationer, mål och andra handlingar som fyller huvudet med endorfiner. Tacksamhet och uppskattning fyller mig med energi, både att visa och när andra visar det till mig. Det känns ibland som att vi glömmer hur mycket vi får tillbaka av att ge. Som att vi har energi och tacksamhet till en viss gräns och inte får riskera att bli av med. Riskera att ge bort eller att visa till någon som inte uppskattar eller "förtjänar" det. Jag är lycklig över hur ärlig och rak jag är till människor som lyfter mig på ett eller annat sätt. Jag är inte rädd för att visa kärlek till andra, trots att vi byggt upp en fasad där vi anses negativt känsliga om vi öppnar våra hjärtan. Det finns så mycket vi inte får eller kan göra, eftersom då kan andra få en viss bild av oss.

Jag är lycklig över mina val i livet som har fört mig till platser där nya relationer kan frodas och allt det där. Om vi vågar och släpper det som begränsar oss, om vi rannsakar oss själva när vi begränsar oss själva och om vi inte är rädda för främmande situationer så kan vi omslutas av så mycket kärlek. Jag njuter av tillvaron med mina vänner. Jag tar vara på tiden med mina härliga lärare. Jag minns och gläds åt gamla relationer som har hjälpt mig bli den jag är idag. Igår träffade jag en himla go tjej som jag sett som en vän länge, men av olika anledningar tillåter vi ibland livet hålla människor på avstånd. Det finns inga regler och vi bygger upp vårt liv, välbefinnande och vardag. Vi har tid att ge och vilka vi ger den tiden till är helt upp till oss själva. Tacka aldrig nej till kärlek.

Några favorit-bilder från sommar och höst 2016. Tänk hur mycket äventyr vi begränsar genom att leva i filosofin: det är på sommaren allt händer. Jag älskar sommaren men när började vi leva fullt ut under endast en viss årstid? Inte vet jag, men trots detta ser jag fram emot sommarens (livets) äventyr efter studenten..

Likes

Comments

Det är vanligt idag att skyla och gömma det vi tror på och vad vi har för religion. Det är något väldigt fint och vi kan dela mycket tankar. Vi delar med oss av rädsla eller kärlek som vi känner och vi kan lära av varandra. Det är ett ganska tydligt tecken på att vi är rädda. Vi vill känna oss trygga innan vi blottar oss. Det har blivit ett så känsligt ämne då vi kränker och gör narr av detta. Det är sjukligt hur vi kan vända vår egna rädsla till en omedveten avundsjuka och hat. Jag har en filosofi där vi växer genom att lära av varandra. En annan filosofi eller tanke jag har är att strunta i mig själv och mina tråkiga tankar. Alltså de tråkiga tankar jag får om mig själv när jag får en idé som att skriva om religion, döden eller liknande. "Nej det kan jag inte blogga om". Då ifrågasätter jag mig själv och brottar ner mig själv. Så nu bloggar jag om det ändå. Sista tiden har jag funderat mycket på farfar. Jag har känt av honom och när jag har varit som mest stressad har han varit och busat med mig. Jag pratar med honom fast jag inte ser honom. Det är ganska spännande att tro på något som jag inte ser eller kan ta på, men framförallt: kärleksfullt. Under en av veckans aktiviteter fick jag prata med honom. Eller det var mest han som pratade, uppmuntrade och tröstade. Det känns bra och tryggt att få bekräftelse på att han är med mig. Jag inbillar mig inte bara (vilket inte var ett alternativ då det jag tror på inte är inbillning, men ändå). Det är ändå konstigt att bli lämnad efter någons bortgång. Fast blir vi lämnade? Lämnad betyder ju ändå att personen går vidare till en ny typ av destination, annars är det ju vi som lämnar den bortgångne. Vi känner en stark känsla av att vi blivit lämnade. Bortglömda och kvar. Jag tror det är så.

Likes

Comments

Ibland kommer jag på mig själv att rannsaka mig själv med ett mål att hitta brister. Jag har varit sjuk ett bra tag nu i skov och har varit sängliggande den sista veckan. Jag är ganska van vid detta laget att tackla negativa tankar och krav från mig själv. Jag har intalat mig själv tillräckligt många gånger att det är OK att inte vara OK eller att inte vara på topp. Livet har sina perioder och det är precis så det ska vara. Detta tacklar jag och jag känner mig sprallig med ett öppet sinne. Däremot är jag inte van vid sjukdom. Jag känner mig oerhörd tacksam att jag eller mina nära är friska till vardags. Det är något nytt att känna sig nere och samtidigt dålig. Det är som att en del av dig som ska stötta den delen som fallerar, fallerar likaså. Vid dessa tillfällen har jag kommit på mig själv att se ner på mig själv. Att tänka att "SEN när jag frisknar till ska jag börja jobba med mig själv igen" eller "SEN ska jag sträva och bli bra". Jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Dessa jobbiga tankar om mig själv har jag brottats med ett tag nu. Tankar som kort och gott menar att jag är i obalans som något negativt. Det är då lätt att rabbla alla fel du kan finna i din vardag och runt dig. Hur som helst har detta släppt nu. Jag glömmer och intalar mig att ett steg tillbaka ibland är att misslyckas. Fallet är ju inte så, det är bara så svårt att se de två steg fram som väntar. För att försöka motverka dessa dåliga tankar är det lätt att bli motstridig. Strida mot känslor och liknande för att hålla uppe en fasad. Denna fasaden har släppt nu efter några dagar när jag blivit påmind om hur fint och levande det känns att vara känslomässig och att känna för sina medmänniskor. Jag känner mig tacksam igen och tackar mig själv för att jag alltid håller ut väntandes på att jag ska känna igen mig själv igen. Ta hand om er.

Likes

Comments

Visst är det underligt hur vi glömmer? Idag pratar jag mycket om ångest och öppet. Just nu är jag dessutom i en period där jag pratar mycket om det med mina nära och kära. Det har jag reflekterat över nu och av någon anledning så har jag kommit på hur jag bara för något år sedan bestämde mig för att, jobba mot detta. Jobba för att kunna prata öppet om något som är så naturligt. Förr fylldes jag med oro varje gång jag pratade om det och undrade vad andra skulle tycka eller tänka. Idag faller det lätt och jag tänker inte ens på det. Även om jag pratar mycket om detta med mina vänner, kan det få oss förvirrade. Det ser ju så olika ut.

För några veckor sedan sov min vän hos mig och vi hade planer på att ta oss till gymmet en snabbis. Det tog oss minst två timmar att komma iväg, vilket som kunde tagit max fyrtio minuter. Min vän frågar mig: vad är det med dig idag? Jag visste precis, men det är svårt att förklara. Ibland vaknar vi bara med ett tryck över bröstkorgen och med kanske onda tankar. Ibland tar det lång tid att få saker gjorda. Ibland vill vi inget annat än att ligga kvar i sängen. Detta är inget konstigt. Förr brukade jag strunta i ångest, vilket med lite stress som grädde på moset resulterade i ohälsa.

Idag försöker jag istället bli ett med det. Acceptera ångesten och övertala mig själv om att det är okej att inte alltid vara på topp. Jag har ingen skyldighet att må eller handla på ett visst sätt för att tillfredsställa någon annan. Istället för att försöka ändra på mig eller se ner på mig, tillåter jag mig och mitt mående att vara som det är, för att sedan jobba därifrån. Försöka peppa mig själv eller försöka se det fina i det jag klarar av för stunden. Se en dag som vilodag och njuta av det, istället för att dra ner mig och se allt som inte blivit gjort. Det viktigaste av allt: att inte identifiera mig själv med mina tankar.

Likes

Comments