Header
View tracker
View tracker
View tracker

Jag har på sista tiden funderat mycket över konsumtion och att samla på sig saker. Jag har undrar över hur det är att ha hela sitt liv i en resväska. Den senare meningen går att läsa lite hur som helst. Det jag menar där är att många ser liv i materiella saker och lever för objektiva ting. Jag vill vända på det. Jag gillar tanken på att kunna få ner alla sina ägodelar i en resväska. Jag har också funderat över tanken på hur vi lever helt olika liv i olika kulturer, omständigheter och omgivningar. Varför känns det så himla svårt att leva ett icke slösaktigt eller oäkta liv här i Sverige? Tolka mig rätt nu, men varför är det så svårt att bryta mönster här. Varför är det så svårt att leva utan mobil, utan att överkonsumera eller utan att handla prylar som inte användes. Varför är det så svårt att se på mitt hem, min stad, min omgivning och naturen här i Sverige och bara älska det? Varför är det så svårt att uppskatta och ta vara på varje dag här i Sverige? Jag är nyligen hemkommen från Italien och jag önskar att jag kunde se med mina ögon jag hade där, varje dag.

Jag försöker bryta mönster och jag funderar i andra banor. Jag tänker att jag förbereder mig mentalt för att resa runt, inte bli för fäst i kläder och överväga hur mycket jag egentligen behöver alla saker jag äger. Jag älskar Sverige och skulle säkert bosätta mig på riktigt här. Ha ett mysigt litet hem där jag alltid känner mig välkommen och hemma. Nu vill jag bara inte samla på mig saker och jag vill fundera över värdet i allt jag äger. Jag vill inte vara beroende av något och jag vill inte tro att mitt liv är över den dagen jag kanske förlorar det jag har.

Jag har också funderat mycket kring Instagram. Jag vill inte vara beroende av en app? Inte heller av bloggen eller andra sociala medier. Jag tror inte att en enda människa kan vara i det och säga "Jag är inte beroende, jag hade kunnat sluta när som helst om jag hade velat". Det går liksom inte att se sig själv där. Jag vill vara förberedd på att sluta använda allt detta. I dessa funderingarna har jag kommit fram till också att bloggen och Instagram är bra förvaring. Det går att spara bilder utan vidare utrymme. Att ha allt på en dator eller liknande känns inte som den smartaste back-up. Dessutom är jag ju så för att fota och vill ha dem någonstans sparade. Just detta med bilder och liknande kom upp för mig nu i Italien när jag sprang runt som en liten turist och fotade för glatta livet. Detta var för övrigt en mycket bra resa.

Likes

Comments

Jag har alltid haft svårt för just julen. Jag kan tycka om traditioner om de för med sig glädje, gemenskap och tacksamhet. För mig blir det ändå svårt att hålla det balanserat. Jag tror att extremt många har svårt att ha en bra relation med bla julen. Det ska krävas, handlas, städas, fixas och stressas med så mycket. Vi har en bild i våra huvuden om hur det ska se ut, vara och kännas. Vi känner oss missnöjda och besvikna och verkligheten inte stämmer överens med vår bild i huvudet. Hur mycket vi än litar på oss själva och ser upp till oss själva kan vi inte undgå att känna en liten gnutta missnöje. Är vi med i leken så är det svårt att inte följa reglerna.

När det gällde julen i år så har jag försökt att avstå så mycket som möjligt från förväntningar, massproduktion, ångest, krav och överkonsumtion. Ibland känns det ganska hopplöst och svårt att bryta vissa mönster vi har här i Sverige. Det känns ohanterligt men ändå blundar vi för det och följer de vägarna vi är förväntade att ta. Därför är jag glad att jag mötte årets julfirande annorlunda. Jag är extra glad att jag spenderade min nyårsafton med två mycket nära vänner hemma hos mig. Inga krav och bara en massa mys. Det var inte överskattat någonstans och det märkes verkligen att vi tog en minut i taget. Det var inte en massa styr och ställ som det gärna blir när jag är med i bilden. Jag fångas så mycket av den här bilden av hur något ska vara, att jag kör slut på mig själv. Jag får tunnelseende och försöker ställa upp för andra med orimliga krav på mig själv. Glömmer att allt i slutändan handlar om gemenskap.

Efter detta jullov som ändå har bestått av en del traditioner, kan jag ändå se fram emot dem igen. Jag har backat och sett på saker och ting från en annan vinkel. Insett vad det är som egentligen spelar roll och var den riktiga glädjen grundar sig.

Jag och min älsklings-farmor.

Likes

Comments

Julkonsert i Ryds kyrka.

Två fina kusiner och soffläge med lite glögg.

Farmor var populär att ta foton med..

Julklappsspelet som har nyligen införts till vår familj.

Många bilder denna julafton.

Sist men inte minst avslutades även denna jul. Lyssnade på Jennifer i kyrkan.

Likes

Comments

View tracker

Min kära kära sambo och fru. Vi var ute på en liten fotorunda med hennes syskon och detta är en favorit på henne. Nu är hon ute på sin livs resa: en månad till Australien. En punkt på min bucket-list har alltid varit att flytta ihop med en vän och jag är glad att det var just dig som var den lottade. Kom hem hel är du snäll.

Likes

Comments

Vi måste ursäkta och förtydliga det som är så självklart. Vi borde inte behöva förtydliga att en person med en funktionsnedsättning mår bra och är frisk. Vi borde inte behöva förtydliga att en person med ångest mår bra och är frisk. Det är nedsättningen som hindrar oss ibland eller varje dag, men det gör inte oss till ohälsosamma eller svaga människor. Vi frågar inte en person som har glasögon och nedsatt syn hur den personen mår varje dag. “Hur är det med synen idag?”. Detta gör att det hela förlöjligas i mina ögon. Vi behöver uppmärksamma och vi behöver få upp ögonen för hur vi alla är lika.

Grejen med vårt mående är att det blandas ihop med vår personlighet eller beteende. Vi ser på en person med en funktionsnedsättning och dömer. Vi tänker att personen är eller borde vara på ett visst sätt. Om en person jag har känt länge helst plötsligt berättar för mig att hen har tex ADHD borde jag se annorlunda på personen enligt normen. Detta fallet stämmer verkligen om jag inte har några andra i min närhet med ADHD eftersom jag inte har någon kunskap kring det. Jag vet kanske inte då, att jag inte enbart ser diagnoser. Jag ska se på människor och se människor.

Om vi inte pratar öppet om det som idag är udda, sticker ut eller inte är normaliserat kommer vi inte att få bort den okunskap som är grunden till fördomar. Jag tror att det handlar om mer än att se det friska. Se det som är bra. Lyfta det som är bra hos människor. Vi byter perspektiv och byter filosofi. Vi behöver undervisa om bland annat psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar. Allt som tystas ner och som det finns hat kring. I min lärobok Specialpedagogik 2 står det: “Stefan sitter i rullstol, ändå känner han sig frisk”. Vi drar en parallell och ser två olika saker som ett. Salutogent perspektiv betyder att se utifrån det friska, men vi behöver inte konstatera eller peka ut det dåliga för att uppmärksamma det bra.


Likes

Comments

Kommer ni ihåg när jag skrev om sexuella övergrepp? Länk till inlägget. Jag kommer ihåg att sekunden som jag tryckte publicera så växte något inom mig. Jag kände hur pulsen ökade och jag mådde illa. Det var som att en panikattack var påväg och jag fick verkligen brottas med mig själv för att låta inlägget vara kvar. Jag kände att det var fel att prata öppet om saker som detta. Jag kände hur JAG var fel och att jag var boven i det hela. Jag väntade mig påhopp och blickar. Varför jag fick panik och varför jag klandrade mig själv var bland annat för att vi hela tiden ser ner på offer. Vi litar inte på offer och tänker spydigt att andra gör sig själva till offer. Vi tänker att offer hittar på för att de vill ha uppmärksamhet.

Detta gör att vi gör oss själva så små och att vi inte vågar öppna upp våra hjärtan eller prata om det vi blir utsatta för. Vi har en skala i våra huvud där det finns "små" händelser och "stora" händelser vi kan stöta på. Det finns enligt normen då det är ok för offer att uttrycka sig om det och då det inte är ok. Detta är fel och jag har sedan länge bestämt mig för att alltid lita på offer. När det handlar om utsatthet får vi inte vara misstänksamma eller ställa frågor. Det ligger så mycket känslor och ohälsa bakom detta. Vi är inte medmänskliga om vi fortsätter på detta vis.

För mig är det viktigt att bli mer öppensinnad och försöka få andra likaså. Försöka få andra att våga prata öppet om utsatthet och övergrepp. Prata öppet och allt egentligen som inte anses vara ok att prata om. I somras frågade jag mig själv varför jag utsatte mig själv för känslorna efter inlägget, som om det vore en förlust. Det är nog viktigt för mig att använda mig själv som ett exempel för att andra ska kunna haka på. Att dela med sig om hemska saker är ingen förlust. Vi växer av att möta hemska saker och vi växer av att prata med varandra. Det är inte OK att behandla någon illa, men det är OK att ha blivit illa behandlad. Vi behöver inte se på människor som har blivit illa behandlade som svaga. Människor som har blivit offer.

Likes

Comments

Några svartvita favoriter på min kära vän! Klicka på bilderna för att komma till hennes blogg.

Likes

Comments