Header

Som rubriken lyder skrev en underbar före detta vårdlärare på sin facebook. De enkla orden träffade mig rakt i hjärtat. Ibland funderar jag över hur vi förblir så lättsamma, spralliga och tar livet med en klackspark. Vad är hemligheten? Det handlar till stor del över hur våra tankar, sägs det. Våra tankar påverkar oss och vi kan påverka våra tankar. Jag tänker att vi utöver detta måste fylla våra liv med personer vi älskar. Allt handlar om balans men det känns ändå tråkigt att endast försöka finna sig i sin tillvaro. Att genom detta sätt nöja sig, acceptera sitt liv och hålla huvudet fullt med positiva tankar.

Vi utvecklas av relationer, mål och andra handlingar som fyller huvudet med endorfiner. Tacksamhet och uppskattning fyller mig med energi, både att visa och när andra visar det till mig. Det känns ibland som att vi glömmer hur mycket vi får tillbaka av att ge. Som att vi har energi och tacksamhet till en viss gräns och inte får riskera att bli av med. Riskera att ge bort eller att visa till någon som inte uppskattar eller "förtjänar" det. Jag är lycklig över hur ärlig och rak jag är till människor som lyfter mig på ett eller annat sätt. Jag är inte rädd för att visa kärlek till andra, trots att vi byggt upp en fasad där vi anses negativt känsliga om vi öppnar våra hjärtan. Det finns så mycket vi inte får eller kan göra, eftersom då kan andra få en viss bild av oss.

Jag är lycklig över mina val i livet som har fört mig till platser där nya relationer kan frodas och allt det där. Om vi vågar och släpper det som begränsar oss, om vi rannsakar oss själva när vi begränsar oss själva och om vi inte är rädda för främmande situationer så kan vi omslutas av så mycket kärlek. Jag njuter av tillvaron med mina vänner. Jag tar vara på tiden med mina härliga lärare. Jag minns och gläds åt gamla relationer som har hjälpt mig bli den jag är idag. Igår träffade jag en himla go tjej som jag sett som en vän länge, men av olika anledningar tillåter vi ibland livet hålla människor på avstånd. Det finns inga regler och vi bygger upp vårt liv, välbefinnande och vardag. Vi har tid att ge och vilka vi ger den tiden till är helt upp till oss själva. Tacka aldrig nej till kärlek.

Några favorit-bilder från sommar och höst 2016. Tänk hur mycket äventyr vi begränsar genom att leva i filosofin: det är på sommaren allt händer. Jag älskar sommaren men när började vi leva fullt ut under endast en viss årstid? Inte vet jag, men trots detta ser jag fram emot sommarens (livets) äventyr efter studenten..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det är vanligt idag att skyla och gömma det vi tror på och vad vi har för religion. Det är något väldigt fint och vi kan dela mycket tankar. Vi delar med oss av rädsla eller kärlek som vi känner och vi kan lära av varandra. Det är ett ganska tydligt tecken på att vi är rädda. Vi vill känna oss trygga innan vi blottar oss. Det har blivit ett så känsligt ämne då vi kränker och gör narr av detta. Det är sjukligt hur vi kan vända vår egna rädsla till en omedveten avundsjuka och hat. Jag har en filosofi där vi växer genom att lära av varandra. En annan filosofi eller tanke jag har är att strunta i mig själv och mina tråkiga tankar. Alltså de tråkiga tankar jag får om mig själv när jag får en idé som att skriva om religion, döden eller liknande. "Nej det kan jag inte blogga om". Då ifrågasätter jag mig själv och brottar ner mig själv. Så nu bloggar jag om det ändå. Sista tiden har jag funderat mycket på farfar. Jag har känt av honom och när jag har varit som mest stressad har han varit och busat med mig. Jag pratar med honom fast jag inte ser honom. Det är ganska spännande att tro på något som jag inte ser eller kan ta på, men framförallt: kärleksfullt. Under en av veckans aktiviteter fick jag prata med honom. Eller det var mest han som pratade, uppmuntrade och tröstade. Det känns bra och tryggt att få bekräftelse på att han är med mig. Jag inbillar mig inte bara (vilket inte var ett alternativ då det jag tror på inte är inbillning, men ändå). Det är ändå konstigt att bli lämnad efter någons bortgång. Fast blir vi lämnade? Lämnad betyder ju ändå att personen går vidare till en ny typ av destination, annars är det ju vi som lämnar den bortgångne. Vi känner en stark känsla av att vi blivit lämnade. Bortglömda och kvar. Jag tror det är så.

Likes

Comments

Ibland kommer jag på mig själv att rannsaka mig själv med ett mål att hitta brister. Jag har varit sjuk ett bra tag nu i skov och har varit sängliggande den sista veckan. Jag är ganska van vid detta laget att tackla negativa tankar och krav från mig själv. Jag har intalat mig själv tillräckligt många gånger att det är OK att inte vara OK eller att inte vara på topp. Livet har sina perioder och det är precis så det ska vara. Detta tacklar jag och jag känner mig sprallig med ett öppet sinne. Däremot är jag inte van vid sjukdom. Jag känner mig oerhörd tacksam att jag eller mina nära är friska till vardags. Det är något nytt att känna sig nere och samtidigt dålig. Det är som att en del av dig som ska stötta den delen som fallerar, fallerar likaså. Vid dessa tillfällen har jag kommit på mig själv att se ner på mig själv. Att tänka att "SEN när jag frisknar till ska jag börja jobba med mig själv igen" eller "SEN ska jag sträva och bli bra". Jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Dessa jobbiga tankar om mig själv har jag brottats med ett tag nu. Tankar som kort och gott menar att jag är i obalans som något negativt. Det är då lätt att rabbla alla fel du kan finna i din vardag och runt dig. Hur som helst har detta släppt nu. Jag glömmer och intalar mig att ett steg tillbaka ibland är att misslyckas. Fallet är ju inte så, det är bara så svårt att se de två steg fram som väntar. För att försöka motverka dessa dåliga tankar är det lätt att bli motstridig. Strida mot känslor och liknande för att hålla uppe en fasad. Denna fasaden har släppt nu efter några dagar när jag blivit påmind om hur fint och levande det känns att vara känslomässig och att känna för sina medmänniskor. Jag känner mig tacksam igen och tackar mig själv för att jag alltid håller ut väntandes på att jag ska känna igen mig själv igen. Ta hand om er.

Likes

Comments

Visst är det underligt hur vi glömmer? Idag pratar jag mycket om ångest och öppet. Just nu är jag dessutom i en period där jag pratar mycket om det med mina nära och kära. Det har jag reflekterat över nu och av någon anledning så har jag kommit på hur jag bara för något år sedan bestämde mig för att, jobba mot detta. Jobba för att kunna prata öppet om något som är så naturligt. Förr fylldes jag med oro varje gång jag pratade om det och undrade vad andra skulle tycka eller tänka. Idag faller det lätt och jag tänker inte ens på det. Även om jag pratar mycket om detta med mina vänner, kan det få oss förvirrade. Det ser ju så olika ut.

För några veckor sedan sov min vän hos mig och vi hade planer på att ta oss till gymmet en snabbis. Det tog oss minst två timmar att komma iväg, vilket som kunde tagit max fyrtio minuter. Min vän frågar mig: vad är det med dig idag? Jag visste precis, men det är svårt att förklara. Ibland vaknar vi bara med ett tryck över bröstkorgen och med kanske onda tankar. Ibland tar det lång tid att få saker gjorda. Ibland vill vi inget annat än att ligga kvar i sängen. Detta är inget konstigt. Förr brukade jag strunta i ångest, vilket med lite stress som grädde på moset resulterade i ohälsa.

Idag försöker jag istället bli ett med det. Acceptera ångesten och övertala mig själv om att det är okej att inte alltid vara på topp. Jag har ingen skyldighet att må eller handla på ett visst sätt för att tillfredsställa någon annan. Istället för att försöka ändra på mig eller se ner på mig, tillåter jag mig och mitt mående att vara som det är, för att sedan jobba därifrån. Försöka peppa mig själv eller försöka se det fina i det jag klarar av för stunden. Se en dag som vilodag och njuta av det, istället för att dra ner mig och se allt som inte blivit gjort. Det viktigaste av allt: att inte identifiera mig själv med mina tankar.

Likes

Comments

Jag har på sista tiden funderat mycket över konsumtion och att samla på sig saker. Jag har undrar över hur det är att ha hela sitt liv i en resväska. Den senare meningen går att läsa lite hur som helst. Det jag menar där är att många ser liv i materiella saker och lever för objektiva ting. Jag vill vända på det. Jag gillar tanken på att kunna få ner alla sina ägodelar i en resväska. Jag har också funderat över tanken på hur vi lever helt olika liv i olika kulturer, omständigheter och omgivningar. Varför känns det så himla svårt att leva ett icke slösaktigt eller oäkta liv här i Sverige? Tolka mig rätt nu, men varför är det så svårt att bryta mönster här. Varför är det så svårt att leva utan mobil, utan att överkonsumera eller utan att handla prylar som inte användes. Varför är det så svårt att se på mitt hem, min stad, min omgivning och naturen här i Sverige och bara älska det? Varför är det så svårt att uppskatta och ta vara på varje dag här i Sverige? Jag är nyligen hemkommen från Italien och jag önskar att jag kunde se med mina ögon jag hade där, varje dag.

Jag försöker bryta mönster och jag funderar i andra banor. Jag tänker att jag förbereder mig mentalt för att resa runt, inte bli för fäst i kläder och överväga hur mycket jag egentligen behöver alla saker jag äger. Jag älskar Sverige och skulle säkert bosätta mig på riktigt här. Ha ett mysigt litet hem där jag alltid känner mig välkommen och hemma. Nu vill jag bara inte samla på mig saker och jag vill fundera över värdet i allt jag äger. Jag vill inte vara beroende av något och jag vill inte tro att mitt liv är över den dagen jag kanske förlorar det jag har.

Jag har också funderat mycket kring Instagram. Jag vill inte vara beroende av en app? Inte heller av bloggen eller andra sociala medier. Jag tror inte att en enda människa kan vara i det och säga "Jag är inte beroende, jag hade kunnat sluta när som helst om jag hade velat". Det går liksom inte att se sig själv där. Jag vill vara förberedd på att sluta använda allt detta. I dessa funderingarna har jag kommit fram till också att bloggen och Instagram är bra förvaring. Det går att spara bilder utan vidare utrymme. Att ha allt på en dator eller liknande känns inte som den smartaste back-up. Dessutom är jag ju så för att fota och vill ha dem någonstans sparade. Just detta med bilder och liknande kom upp för mig nu i Italien när jag sprang runt som en liten turist och fotade för glatta livet. Detta var för övrigt en mycket bra resa.

Likes

Comments

Jag har alltid haft svårt för just julen. Jag kan tycka om traditioner om de för med sig glädje, gemenskap och tacksamhet. För mig blir det ändå svårt att hålla det balanserat. Jag tror att extremt många har svårt att ha en bra relation med bla julen. Det ska krävas, handlas, städas, fixas och stressas med så mycket. Vi har en bild i våra huvuden om hur det ska se ut, vara och kännas. Vi känner oss missnöjda och besvikna och verkligheten inte stämmer överens med vår bild i huvudet. Hur mycket vi än litar på oss själva och ser upp till oss själva kan vi inte undgå att känna en liten gnutta missnöje. Är vi med i leken så är det svårt att inte följa reglerna.

När det gällde julen i år så har jag försökt att avstå så mycket som möjligt från förväntningar, massproduktion, ångest, krav och överkonsumtion. Ibland känns det ganska hopplöst och svårt att bryta vissa mönster vi har här i Sverige. Det känns ohanterligt men ändå blundar vi för det och följer de vägarna vi är förväntade att ta. Därför är jag glad att jag mötte årets julfirande annorlunda. Jag är extra glad att jag spenderade min nyårsafton med två mycket nära vänner hemma hos mig. Inga krav och bara en massa mys. Det var inte överskattat någonstans och det märkes verkligen att vi tog en minut i taget. Det var inte en massa styr och ställ som det gärna blir när jag är med i bilden. Jag fångas så mycket av den här bilden av hur något ska vara, att jag kör slut på mig själv. Jag får tunnelseende och försöker ställa upp för andra med orimliga krav på mig själv. Glömmer att allt i slutändan handlar om gemenskap.

Efter detta jullov som ändå har bestått av en del traditioner, kan jag ändå se fram emot dem igen. Jag har backat och sett på saker och ting från en annan vinkel. Insett vad det är som egentligen spelar roll och var den riktiga glädjen grundar sig.

Jag och min älsklings-farmor.

Likes

Comments