Header

Några månader senare sitter vi här och ser tillbaka. Avundas det förflutna och har separationsångest. Genom hela barndomen var det ett måste innan livet tog slut, att flytta tillsammans med en vän. Jag hade inte någon som helst aning vad det innebor. Fast besluten om att det var det enklaste i denna värld, samt en aning trångsynt. Fast besluten om att: finns det en människa i hela världen som jag ska bo ihop med, så är det Emely. Fina Emely som jag alltid hade bra dagar med.

Jag skulle ljuga om jag sa att vi bara har haft bra dagar. Aldrig trodde jag att vi kunde påverka varandra så mycket om vi bara delade samma tak. Det var några veckor sedan vi tog studenten och herregud vilken skillnad. Nu lever vi inte tillsammans med prestationskrav eller prestationsångest. Vi jobbar hårt och är utmattade, men inte samma stress som skolan förde med sig. Det tog ett tag innan jag kom till insikt att det går inte att dela samma badrum eller säng, utan att dela med sig av sina energier och sin psykiska hälsa. Det får mig att se tillbaka på alla människor jag har bott tillsammans med. Människor jag har valt att leva med respektive människor jag inte valt att leva med. Det går inte att ha ett personligt andrum som ingen annan kommer åt. Det går bara inte. Min skit, som jag säger, som jag bearbetar och dras med kan jag inte för allt i världen hålla för mig själv. Även om jag är tyst och inte berättar. Min skit utstrålar sig till personen jag delar mitt hem med. För alla vänner och familjemedlemmar som jag träffar av och till, kan jag skyla mitt inre. Jag använder dem som en flykt ifrån det jag brottas med. För att glömma bara för en stund, vilket gör det ännu svårare att genomskåda mig.

Det var ingen rolig väg, vägen till vårt samboliv. Vår gemenskap tillsammans i vår lilla lya, men ack så viktigt och nyttigt detta har varit för mig. Konstigt nog kommer vi närmare oss själva, genom att komma närmare någon annan. Genom att släppa in andra och få ta del av andra. Min relation till mig själv har blivit bättre genom att ha förstärkts till en annan individ. Det kan kännas krävande, vilket det är, men på ett bra sätt. Jag ser inga brister i att ge plats till andra, vara lyhörd och jobba på relationer. Det är bra erfarenheter att ta med sig. Det gör mig till en bättre människa och gynnar mina relationer i framtiden.

Snart flyttar vi på olika håll och våra drömmar för oss längre ifrån varandra. Jag är gradvis tom men också förväntansfull. Det finns mycket i livet att fira. Det firar vi.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ibland känner jag mig blottad och jag önskar att det fanns ett rätt svar på hur mycket jag ska öppna upp mig. Jag känner mig aldrig blottad när det kommer till min kropp, förutom när någon tvingar sig på mig. När något tar för sig utan tillåtelse. När alla mina kroppsdelar sexualiseras. Annars känner jag inte det rent fysiskt eller kroppsligt som jag, som kvinna, borde känna. Jag föddes naken och jag är så mycket mer än bara mitt skal. Jag tror att vi är många som känner tydligt att det finns en skiljevägg. Jag må vara en individ, men jag är inte en kropp. För det är så det är, jag, min själ och min personlighet omges bara av ett skal för att skydda och omge det som finns där inuti.

När jag verkligen känner mig blottad är när människor försöker skada. När människor hatar. Försöker nå mig genom att utnyttja eller prata strunt. När människor försöker att slå mot min utsida för att tillslut nå min insida. Så obrydd som jag är trodde jag aldrig att jag kunde bli. Ändå är tanken på att någon vill förstöra, hata eller skada skrämmande. Förstöra en medmänniska över huvudtaget. När människor som känner mig eller som inte gör det, drar nytta av delar av mig. Kunskaper om mig. För information och kunskap är makt. Jag är så öppen av mig och delar gärna med mig. Jag har känt mig ensam mycket under min uppväxt och vill göra allt för att förebygga detta för andra. Jag tänker på alla gånger jag hade behövt känna bara någon typ av gemenskap, även om det vi delar är något tragiskt eller hemskt. Jag är inte den enda, jag är inte ensam i detta. Då känns det som ett dilemma huruvida jag ska visa allt eller inget. Behöver det vara något dåligt att blotta sig, som jag gör på sociala medier? Jag tror inte det. Jag väljer att inte låta hat, rykten och förtryck förstöra för mig. Jag väjer att tro på kärleken och systerskap. Mitt senaste delmål i livet är att inte skyla eller gömma någonting för mina nära. Inga hemligheter. Detta för att, att gömma sig eller delar av sig är den värsta ovanan jag vet. Där har jag väl svar på min egna fråga.

Det finns en del saker här i livet som jag inte instämmer med andra. En av dessa ting är att känna sig blottad. Att känna sig blottad handlar för mig om att bli utsatt. Någon ger mig den känslan. Jag kan inte känna mig blottad om jag bara är mig själv. Att blotta sig har inte heller den mening vi säger att orden har. Vi använder orden när medmänniskor, främst kvinnor, går över någon gräns som inte finns. När vi bara finns. Vi använder orden i ett nedvärderande syfte. För mig går det bara att blotta sig på ett sätt, vilket är att trycka upp sitt könsorgan i någons ansikte utan tillåtelse. Andra kanske inte ser det, men det är en stor skillnad på sexuella trakasserier och att ha rätt till sin egna kropp.

"Att blotta sig" används ofta på fel sätt för att skulebelägga människor som inte visar sig inom samhällets riklinjer.

Likes

Comments

Något som jag aldrig slutar bli förbluffad över är hur människor kränker. Kränker, mobbas och förtrycker. Vi titulerar inte så många människor som mobbare eller förtryckare. Vi är rädda för det. Ändå utsätts så otroligt många människor för detta varje dag. Vi ser förbi hat och gömmer den. Vi skämtar. Tror på fullaste allvar att vi har rätt att uttrycka oss precis hur som helst, bara för att vi egentligen inte menade allvar. Vi skulle bara vara roliga.

För två helger sedan var jag ute i Karlshamn med mina vänner. Jag hinner inte gå in till klubben, utan att vilja gå igen. Jag är arg för att människor tar sig friheten att förstöra för mig. Jag är arg för att människor tror att de får, bara för att de kan. "Har du svart eller brunt läppstift?". Brunt, svarar jag. "Var har du varit innan du kom hit höhö?". Självklart har jag inte varit i en toalett eller i någons rumpa och slickat i mig bajs, tänker jag. Jag frågar vad han menar men han bara skrattar. Jag säger ingenting mer och går därifrån, trött. Trött på att få mitt utseende kommenterat och trött på att kränkingar blir skyddade -eftersom det var ett skämt. Stackars de människor som inte kan vara roliga utan att trycka ner andra människor, men det är inte roligt. För mig finns det inga respektlösa skämt, eftersom de är inga skämt.

Det handlar inte om att jag är lättkränkt eller att jag ska ta av mig offerkoftan. Snälla låt bli att klandra och granska den som har blivit respektlöst behandlad. Låt fokus ligga på att upplysa om vårt samhälle och dess problematik. Ge plats och lyssna på de som behöver bli hörda. Det är inte hållbart att tysta människor, för att det är enklast så. Det är inte hållbart att acceptera att livet, situationen, är som den är. Det handlar inte heller om att detta är otillräckligt viktigt eller stort för att lyftas. Jag kan ta mycket skit, men jag kan inte ta ett faktum som säger att det är okej att hela tiden kränka. Detta handlar om att vi har satt i system att göra varandra illa och att vara misstänksamma mot de som berättar om utsatthet. Att jag ska välja att inte bry mig och inte lägga energi på detta är inte heller ett motargument. Vi behöver förändring och då kan vi inte tillåtas att tystas.

Jag tror på ett öppet och kärleksfullt samhälle. För att nå detta måste vi bryta mönster. Vi måste lyssna på varandra för att fler ska våga berätta. Ha nolltolerans mot all typ av hat eller kränkningar. Skydda de utsatta istället för förtryckare. Det är enklare att låtsas som att alla människor är goda och inte menar illa (trots att de gör illa). Jag väljer ändå att ta fighten, för välmående och jämställdhet.

Likes

Comments

Den stora dagen kom och gick för även mig. Jag var en aning ångestladdad eller osäker på morgonen. Jag hade bestämt mig för att inte låtas nås. Jag hade funderat över dessa åren och det är omöjligt att glömma minnen och gamla tänkesätt. Ibland hänger de kvar en stund efter vi rotat i bakhuvudet. Jag var osäker på om jag skulle ta mina vita klänning. Min mycket korta och urringade klänning. Jag måste ju gömma så mycket hud som möjligt. Måste gömma mig. Jag ställde mig bredvid mina vänner som visade minst lika mycket hud. För bara ett uns hade jag glömt att vi alla är lika, oavsett storlek. Nu skrattar jag nästan åt att jag la energi på att fundera på detta. Jag vet mitt värde och att mitt värde sitter på insidan. Bara nästan eftersom detta är allvar. Vi kommer inte ifrån de ideal och hat som vårt samhälle är uppbyggt av vilket förstör för så många människor. Precis som det höll på att förstöra för mig.

Studentdagen var laddad med så mycket känslor, precis som jag vill ha det. Jag vill känna och jag vill utrycka mina känslor. De är till för att delas med andra och för att känna sig levande. Jag och mina klasskompisar delade många tårar men framförallt skratt. Frånvarande lärare hade skickat hälsningar till oss och mina kära kära närvarande lärare delade samma sorg som vi andra. Ett oundvikligt avslut. Efter middag och musik som lärarna höll i var det snart dags att springa ut. Min klass sprang ut sist och vi fick ladda upp rejält bakom resterande klasser. Vi hann sitta ner och njuta av lugnet före stormen. Krama varandra och påminna oss själva om hur vi har längtat. Inse hur allt slit och arbete bara är ett minne om några minuter.

Min älskade familj stod och väntade på mig. Väntade på att få ta del av mig, full av känslor. Jag dansade tillsammans med mina klasskompisar på flaket. Vi skrek och sjöng av lycka samtidigt som vi visste att detta var den sista gemenskapen vi hade som klass. Väl hemma fick jag mötas av massor med familjemedlemmar. Jag fick mötas av två ytterligare studenter, mina kära bröder. Efter flera hektiska dagar före studenten var jag glad över att bara vara hemma. Njuta av den gemenskap där hemma. Den gemenskap som jag så många gånger prioriterat bort under min gymnasietid, av flera olika anledningar. Det är dags att börja på en ny kula. Jag vill landa och prioritera familjen.

Friheten var obeskrivlig. Visst kan det kännas skrämmande att inte ha skolan att gå till. Att inte ha någon som säger till en vad du ska göra. Att ha en rutin som är så lik det förflutna. Jag kände mig så låst och instängd. Jag njöt av gymnasietiden, men jag visste att jag inte skulle sakna den. Jag kan sakna de relationer den erbjöd och jag är så tacksam över denna tid. Det är ändå när vi möter svårigheter och gräver ner oss själva, som vi kan växa. Brytas ned för att byggas upp. Jag tar med mig så mycket lärdom, men jag skulle inte för allt i världen önska att få göra om denna dag. Det må vara den härligaste dagen i mitt liv, men jag skulle aldrig vilja gå igenom alla smärtor en gång till. Sen faller det mig inte i smaken att blicka bakåt. Det finns mycket i livet att fira.

Likes

Comments

Ibland är jag nästan rädd att jag glömmer. Glömmer bort minnen, värderingar, tankar, mål och framtida planer. Det är en gåva att få ha allt sparat på ett och samma ställe. Men trots att ingen annan än jag använder det som finns bakom min lilla panna, så litar jag inte på det. Det som i mellanhanden jag använder mig av. Från själ till uttryck, ord och känslor. Jag försöker att inte identifiera mig själv med mina tankar. Ibland finns där spöken som försöker att förminska mig. Om jag intalar mig själv att dessa spöken är ett påfund av ingen mindre än mig eller att det skulle vara jag, då går jag under. Då tar ångest över. Då är det inte jag som styr. Detta gör att jag känner mig maktlös ibland. Det skulle kunna komma en dag då jag glömt allt. Det skulle kunna komma en dag då en sjukdom eller psykisk ohälsa tar över.
Detta är ingenting jag går och oroar mig över. Det får mig bara att försöka ta vara på allt. Memorera allt jag ser. Skriva ner allt jag lär mig. Dela med mig av det jag hör. Just nu är jag inne i en period då jag känner ett stort behov av att skriva ner. Skriva ner vad jag tänker, vad jag har på min att göra-lista, vad jag vill påminna mig själv om och vad jag behöver fördela min energi på. Detta är egentligen den största anledningen till varför jag skriver här just nu. Jag vill få ord på saker och ting, men främst vill jag komma ihåg. Bli påmind om vad jag står för, tycker och hur jag värderar. Vad jag vill åstadkomma och nå.

Likes

Comments

Jag kommer ihåg första dagen på gymnasiet. Rädd som få. Nyinflyttad till en egen lägenhet, som femtonåring. Osäker med ett sikte på att hitta de rätta vännerna. Vem ville hamna utanför? Jag intalade mig själv om att allt skulle lösa sig. Där och då trodde jag inte på detta. Inte på mig själv. Jag intalade mig själv att jag var stark. Jag hamnade i en stor klass med en härlig mamma, Anse. Anse som skulle ta hand om oss alla och tvinga oss att släppa ut våra vingar för att utvecklas. Hon satte på låten Happy - Pharrell Williams och började dansa hysteriskt. Hon berättade för oss hur roligt vi skulle ha det. Hur snabbt dessa tre åren skulle flyga iväg.

Imorgon tar jag studenten. Nu har dessa tre år gått. Anse valde att prova ta nya vägar detta läsår, men hon finns inom oss. Jag skulle aldrig kunna önska eller ana vilken utveckling jag skulle göra. Allt jag skulle få vara med om och få ta del av. Alla nya möten, människor och minnen jag skulle få. Jag skulle inte för allt i världen vilja byta ut dessa tre år mot någonting annat. Krav, prestationsångest, allmän ohälsa, sorg, förluster, motgångar och orättvisor. Detta har lyft mig närmare himlen. För ett år sedan skulle jag "hitta mig själv". Jag förstod inte riktigt de orden. Jag är ju fortfarande jag, hur mycket jag än vrider och vänder på mig eller hur mycket jag än uppnår. Jag kan nog inte säga att jag har hittat mig själv. Men jag har slutat att försöka vara någon annan. Jag har slutat försöka att hindra, stoppa och sänka mig själv. Jag tillåter mig snarare än förbjuder.

Jag har tidigare känt en lätt pinsamhet över att jag inte längtade efter studenten. När jag började mitt sista läsår längtade jag inte. Alla andra längtar ju. Nu ser jag att jag har svårt att längta efter något jag inte har och aldrig har haft. Jag accepterar att tiden bestämmer bara över sig själv. Att livet har dess olika perioder. Efter min praktik kom jag till insikt att jag går in för saker och ting till fullo. Kör all in. Detta hör också ihop med min knapra längtan. Min tid kommer. Nu i slutet av året har jag såklart längtat. Sett fram emot. När det är så himla nära. Jag har också laddat upp rejält. Umgåtts med nära och kära. Hittat på en massa bus. Kommit klasskompisar närmare. Gått på bal och allt det där. Klockan ringer om några timmar. Godnatt.

Likes

Comments

För några månader sedan skrev jag ett blogginlägg där jag började med: tänk att få känna sig hemma. Jag var så otroligt vilsen trots att jag inbillade mig motsatsen. Ibland inbillar vi oss att vi är färdiga eller klara på något sätt, efter utveckling. Jag tror det viktigt att aldrig sluta sukta. Fortsätta sträva även om vi känner oss tillfredsställda med vår inkomst, vinst eller förtjänst. Jag skrev i det tidigare inlägget om vikten av materiella ting och att jag inte känner mig misslyckad eller sviken på något sätt efter alla mina flyttar. Idag tänker jag lite annorlunda, eller längre, rättare sagt. Jag känner mig hemma. Jag känner mig hemma på flera ställen.

Jag har också känt mig otrygg, ovälkommen och liten på ställen som jag borde känt mig hemma på. På ställen där jag har nära och kära. På ställen som ser ut precis som mina visioner av ett hem. På ställen där andra har förväntat sig att jag ska känna mig hemma. När jag flyttade på riktigt, från föräldrar och ex, till endast ett hem var jag fast inställd på att det skulle göra susen. Att det bara går att känna sig hemma på ett ställe. Nu har jag bott i min nuvarande lägenhet i ett halvår och jag känner mig hemma eftersom jag bor tillsammans med min bästa vän. Eftersom jag uppskattar mitt hem och är tacksam över det. Jag känner mig också hemma i Älmhult hos bland annat mamma och eller min bror.

Jag tror helhjärtat att det hela beror på relationen. Att relationen är kärnan till tryggheten, det kravlösa och det fria. Detta trodde jag också på förr, men nu vet jag. Ibland tar det tid för saker vi är medvetna om att sjunka in. Att känna det i hela kroppen. Arbeta in det i själen och att finna sig i det. Jag har också funnit mig i att jag behöver inte prylar eller objekt för att klara mig. Hela "studentboende-grejen" har hjälpt mig att känna att jag har allt jag behöver. Mer fokus och energi har legat på att hela och utveckla relationen med min sambo.

Inställningen är också en grundläggande faktor. Jag kan inte osäkert hoppas på att jag kommer trivas när jag byter hem. Hoppas att andra ska få mig att känna mig hemma. Förlita mig på att andra sköter sig så att mina förhoppningar uppfylls. Något jag har lärt mig är att livet är för skört (och värdefullt) för att lägga det i andras händer. Förstå mig rätt nu för en del av en kärleksfull relation är att just lyfta varandra, men du låter inte relationens andra medpart styra. Vi kan inte lita på att andra vägleder oss, inte ens de vi älskar. Varje liv är unikt och har sina drömmar. Därför behöver jag nästan bestämma mig för att jag kan trivas om jag vill.

En fyrbent och kärleksfull individ som får mig att känna mig hemma. Just dessa bilder påväg till närmaste skrivare för utskrift. De ska upp på väggen.

Likes

Comments

Sista tiden har varit full med praktik, jobb och skola. Allt för att vara så ledig som möjligt nu. I torsdags tog jag tåget till Båstad och nu har jag hamnat i Torekov, First Camp. Husvagns-häng med hela familjen på mammas sida. Så himla mysigt att komma iväg och koppla av. Trots fullspäckade dagar har jag inte känt av någon ångest alls sista tiden, kopplat till prestationskrav. Jag är färdig i skolan och har betyg i allt. Tre skolveckor kvar och jag ska bara njuta av vädret, klasskompisarna och gosa lite extra med lärarna.

Likes

Comments

Nu är sex veckor praktik på sjukhuset över. Denna tid och nu efteråt har fått mig att tänka på en del. Jag kramade mina älskade handledare farväl med gråten i halsen. Jag ska tillbaka, om några veckor, så det var inget avslut. Men det var fint och jobbigt. Jag har haft det himla bra och jag är tacksam när jag får möjlighet att lära känna nya människor. När människor lär mig nya saker. Förr hade jag känt skam och skuld över min reaktion när jag lämnade mina kollegor. Sett ner på mig själv för att jag blev ledsen. Fick inte bli fäst i människor och om jag kände något skulle jag gömma det. Jag skulle minsann gå vidare känslokall utan tårar. Vara stark.

Nu ser jag ju att det handlar inte om att vara stark. Eller att vara svag. Jag njuter av varje minut och går in i en bubbla när livet ger mig något nytt. Jag tar till vara på tiden och tillåter mig att känna. En av de finaste egenskaperna som finns är ju att våga ge och ta emot kärlek. Jag gråter av tacksamhet och av lycka. Det känns när jag klarat av ett mål. När jag lämnar något eller någon jag trivs med, som får mig att växa och utvecklas. Det finns inget konstigt eller pinsamt i det. Hur kunde jag någonsin låta denna inbillning pågå? Aldrig skulle jag vilja byta denna egenskap mot att vara nonchalant, kall och egocentrisk.

Nu väntar några fina studentveckor innan jag kommer tillbaka till sjukhuset. Snart är gymnasietiden också över. En viktig och samtidigt tuff tid. Känt så mycket glädje, ilska och sorg. En liten del av mig vill tänka att jag borde varit lycklig hela gymnasietiden, men att vara lycklig handlar väl också om att försöka tackla problematiken som uppstår i livet. Trots mycket ångest och krav känner jag mig lycklig. Jag har trivts så bra, men kommer inte vara låst längre. Jag kan göra precis vad jag vill och jag har hela livet på mig. Jag kan följa mitt hjärta full ut. Från och med nu kan jag se fram emot allt jag gör. Göra allt jag ser fram emot. Jag ska inte sluta utvecklas. Aldrig.

Jag ska ta studenten med dessa underbara människor.. kan det bli bättre??

Likes

Comments

Som rubriken lyder skrev en underbar före detta vårdlärare på sin facebook. De enkla orden träffade mig rakt i hjärtat. Ibland funderar jag över hur vi förblir så lättsamma, spralliga och tar livet med en klackspark. Vad är hemligheten? Det handlar till stor del över hur våra tankar, sägs det. Våra tankar påverkar oss och vi kan påverka våra tankar. Jag tänker att vi utöver detta måste fylla våra liv med personer vi älskar. Allt handlar om balans men det känns ändå tråkigt att endast försöka finna sig i sin tillvaro. Att genom detta sätt nöja sig, acceptera sitt liv och hålla huvudet fullt med positiva tankar.

Vi utvecklas av relationer, mål och andra handlingar som fyller huvudet med endorfiner. Tacksamhet och uppskattning fyller mig med energi, både att visa och när andra visar det till mig. Det känns ibland som att vi glömmer hur mycket vi får tillbaka av att ge. Som att vi har energi och tacksamhet till en viss gräns och inte får riskera att bli av med. Riskera att ge bort eller att visa till någon som inte uppskattar eller "förtjänar" det. Jag är lycklig över hur ärlig och rak jag är till människor som lyfter mig på ett eller annat sätt. Jag är inte rädd för att visa kärlek till andra, trots att vi byggt upp en fasad där vi anses negativt känsliga om vi öppnar våra hjärtan. Det finns så mycket vi inte får eller kan göra, eftersom då kan andra få en viss bild av oss.

Jag är lycklig över mina val i livet som har fört mig till platser där nya relationer kan frodas och allt det där. Om vi vågar och släpper det som begränsar oss, om vi rannsakar oss själva när vi begränsar oss själva och om vi inte är rädda för främmande situationer så kan vi omslutas av så mycket kärlek. Jag njuter av tillvaron med mina vänner. Jag tar vara på tiden med mina härliga lärare. Jag minns och gläds åt gamla relationer som har hjälpt mig bli den jag är idag. Igår träffade jag en himla go tjej som jag sett som en vän länge, men av olika anledningar tillåter vi ibland livet hålla människor på avstånd. Det finns inga regler och vi bygger upp vårt liv, välbefinnande och vardag. Vi har tid att ge och vilka vi ger den tiden till är helt upp till oss själva. Tacka aldrig nej till kärlek.

Några favorit-bilder från sommar och höst 2016. Tänk hur mycket äventyr vi begränsar genom att leva i filosofin: det är på sommaren allt händer. Jag älskar sommaren men när började vi leva fullt ut under endast en viss årstid? Inte vet jag, men trots detta ser jag fram emot sommarens (livets) äventyr efter studenten..

Likes

Comments