Header
View tracker

Nu sitter jag på tåget till Växjö och ser så fram emot helgen som precis har börjat. Slutdestination Göteborg där bland annat en Håkan-konsert står på schemat. Jag kan inte hjälpa att fundera på hur livet har sina vändningar och hur vi glömmer bort oss själva i kriser. Snart kan jag inte räkna på en hand bara hur många kriser jag har haft detta året. Jag är ändå inte rädd för kriser eller vändningar. Jag tror det för oss ett steg bakåt men när vi kommer upp på banan igen tar vi tagit två steg fram. Sist jag satt på detta tåget till Växjö skulle jag hälsa på farfar. Det var sista gången jag såg honom vid liv och jag påminns om hur stolt jag är över honom som vågade släppa taget. Nu åker jag samma tåg och ska koppla bort stress och ångest, lämna det hemma. Åka iväg med en fin vän och njuta av en fin stad.

Grejen med farfar jag vill sätta ord på är nog att jag tror att vi ska med glädje ta med oss dem vi saknar. Vi påminns om tråkiga saker, sorg och kriser. Jag hade lika gärna kunnat av ilska och frustation vägrat att påminnas. Jag vill inte schasa undan dessa känslor som kommer. Jag vill inte schasa undan farfar. Jag vill ta honom med mig. Vända det vi kan anse deprimerande och jobbigt, till något fint och stärkande. Jag vill inte blunda för delar av livet eller för delar av mig. Kriser och vändningar är delar av livet och delar av oss. Jag tror på att leva helhjärtat och öppet.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har verkligen plockat fram kameran igen. Skönt. Jag tycker om att prova på nya saker och känner hur det lockar att utvecklas. Ibland kan jag hindra mig själv lite från att utvecklas. Hindra mig att ta ett helt steg eller står medvetet och stampar på samma ställe. Något jag har reflekterat över är verkligen hur jag vill hålla i min kamera. Det gör ont att lämna över den till någon annan. Jag har ändå övat en del på det nu då jag tänker att jag blir bättre på att visa, prata och hjälpa modell eller liknande om jag själv känner mig trygg framför kameran. Som det ser ut nu känner jag mig inte så trygg och ser det jobbiga i att ha och göra med en fotograf som är helt tyst. Jag och Sigrid har verkligen tagit tid till att skapa saker på sista tiden. Varje gång vi fotar och hon säger "ska jag ta några bilder på dig?" blir jag lite frustrerad och tänker att jag vill minsann hålla i min kamera. Det är då jag trivs, men jag brukar ge med mig för att jag behöver nya perspektiv. Det är fint att kunna hjälpa varandra.

Likes

Comments

View tracker

Jag är trött på att bli tillrättavisad utifrån mitt kön. Jag som kvinna måste ha sämre koll än dig som är man. Jag som kvinna måste ha en man att se upp till. Jag kan omöjligen vet vad jag håller på med och behöver dig som ska visa mig och lära mig. Eller? Kanske är jag bitter, kanske inte. Kanske menade du väl när du störde mig och min vän under styrkepasset. Jag tycker ändå det är skillnad på att dela med sig av tankar, egna erfarenheter och värderingar. Jag tycker det är okej att vilja öppna upp för en diskussion. Jag tycker däremot inte om att bli uttittad när jag gör mina knäböj och jag tycker mindre om att bli "rättad" upprepade gånger. Snälla låt mig vara. Låt mig hålla vilket grepp jag vill och låt mig avgöra huruvida jag behöver hjälp att stretcha. Jag är på gymmet för att motionera och för att jag mår bra av det. Det är ingen prestation där du är värdig att kritisera mig. Jag kan be om tips om jag behöver det. Om vi nu ska tipsa varandra säger jag detta: stanna upp, reflektera över ditt beteende och backa.

Kanske var jag otrevlig när jag svarade "Tack, men jag frågar min vän om jag behöver hjälp. Hon är PT". SÅ onödigt av mig att ha den tonen. Hur skulle du kunna veta att hon var det? Hur skulle du kunna veta hur många år jag har styrketränat? Det är oklart. Något jag också tycker är oklart är varför du inte går och ber andra killar på gymmet att använda andra grepp eller kolla upp olika profiler som är kunniga. Varför du inte ber andra killar på gymmet att göra som du istället, trots att du själv konstaterar "Jag vet inte så mycket, men det är vad jag har lärt mig". Vänta dig inte att jag ska le, vara tyst, söt och tacka för hjälpen när jag förväntas behöva hjälp från en man (född naturlig ledare dessutom). Hejda dig nästa gång innan du får för dig att stämpla mig som kvinna och därmed stämpla mig sämre än dig. Glöm tanken på att konstatera att du måste läxa upp mig. Förvänta dig inte att jag ska se upp till dig.

Sporten jag gillar mest | I somras när jag och Sigrid hade uteträning

Likes

Comments

Instagram är en stor social media idag där det är fokus på bilder och därav utseende. Det ger mobbare tillfällighet att kommentera och göra ner andra individer, och kunna gömma sig bakom ett anonymt användarnamn och en anonym profil. Det finns så mycket hat där, särskilt riktat mot “större” konton och personer med många följare. Många människor tar sig friheten att hata och tycker att de har rätt till att göra det. Kvinnohat är ett stort problem där eftersom det blir extra tydligt hur skeva normer vi har kring kvinnor. Kvinnor ska inte visa sig, inte ta plats, inte säga vad de tycker och tänker. De ska absolut inte lägga upp lättklädda bilder, visa sig osminkade eller naturliga. Om de har former och hamnar under kategorin “tjock” ska de gömma sig under kläder och absolut inte lägga ut bilder på Instagram. Varför hamnar tjocka personer i denna krock? Det anses att om du älskar dig själv och är tjock förespråkar du för OHÄLSA. Vad hände med självbestämmande? De enda personer som får lägga ut lättklädda bilder är modeller eller personer som går under stämplarna “smal, vältränad och snygg”. Kvinnor får inte ta plats, och är du en viss typ av kvinna får du inte heller älska dig själv. Jag följer många kvinnor som anses vara provocerande. De kan lägga upp alla typer av bilder och texter för att visa hur SKEVT samhället är. De vill stå upp och ta emot skit eftersom de vill att människor ska få upp ögonen för hur mycket mobbning det kommer från vuxna människor. Det kommer argument som att: du har en öppen profil, du måste kunna ta lite kritik. Mobbning är inte kritik. Att vara, existera, älska sig själv och självbestämmande är inte en prestation som andra ska bedöma eller betygsätta. Utseende, personlighet, bakgrund, sexualitet är inte din rätt att kritisera. Trots all mobbning finns det många underbara kvinnor som står upp för sig själva, för sina döttrar, systrar och barnbarn. De står upp och “provocerar” eftersom det behövs. Normen som säger att kvinnor ska sitta hemma, tysta och gömma sig kommer inte att försvinna om kvinnor gömmer sig. Dessa kvinnor ser jag upp till och de är mina förebilder.
Gränsen till mobbning och hat blir så otydlig om vi tar oss friheten att hata, när en kropp korsar vårt synfält.

Likes

Comments

Höstlov Bananpannkakor Nybakade frallor fint sällskap 

Gårdagens kväll och natt spenderade jag på jobbet. Idag var jag hemma vid 08.05 igen och var lite för pigg för att lägga mig igen. Innan har jag haft lite problem med att komma till ro och laga mat eller baka i mina före detta kök. Det problemet har jag inte känt av här! Mycket skönt. Jag började baka och insåg att havregrynen var slut. Dessa tillfällena är så bra egentligen då det blir tillfälle att utforska. Jag har aldrig varit ett fan av att använda mig av recept. Kokade därför lite quinoa och det blev hur bra som helst! Hade bästa sällskapet till dagens frukost. Äntligen lite helg.

Likes

Comments

Jag känner mig hemma nu. Det kommer bara bli bättre dessutom. Det är inte färdigt. Jag vet att hemma ligger inte i materiella ting, men det ger ändå en fin känsla. Det ger en fin känsla med saker som får en att minnas eller påminnas. Saker som ger ett lugn och känns skönt för ögat att vila på. Jag har bland annat farfars blommor i lägenheten. Jag försöker också att ställa in mig i att det ligger mycket hos mig, om jag känner mig hemma eller ej. Det kanske aldrig blir färdigt, i den nya lägenheten. Vad betyder ens "färdigt"? Kanske ska det inte ta stopp i ett hem heller. Kanske stänger jag dörrar om jag strävar efter ett mål och sedan stämplar någonting som avslutat eller klart. Jaja. Lugnet har lagt sig nu och jag känner hur stressen börjar avta. Jag känner att jag har tid till saker. Jag kan sitta ner och rita, plocka fram kameran och börja fokusera på min hälsa. Innebandyn har jag men jobb har tyvärr hindrat mig från att ta mig till träningar. Det får ju vara så tills vidare. Jag känner att jag kommer kunna ta nya tag i skolan efter lovet. Jag har haft några inlämningar som är försenade med jag känner mig inte stressad över det. Jag känner hur jag ska lägga vikten på att bli nöjd och på så vis slippa prestationsångest.

Likes

Comments

Farfars begravning var fin och allt det där. Det är fint att samlas och finnas för varandra. Gråta hos och trösta släkt och vänner. Pappa och faster hade gjort det fint och valt de perfekta låtarna i kyrkan. Det känns bra med ett "hejdå" fast jag vet att farfar är med oss hela tiden. Jag vet också att han inte är där, i kyrkan. Det är lite konstigt det där med kropp och själ. Vi ägnar hela livet åt att fundera över eller observera kopplingen mellan kropp och själ. Jag försöker sätta ord på det också. Vi studerar andra och vi försöker kartlägga. Vi känner, men ser inte och kan inte ta på det. Vi känner inte heller en gräns mellan det. Sen blir det så förvirrande och konstigt i samband med döden. Gränsen blir extremt tydlig. Den existerar också inte alls. Jag är glad att begravningar finns. Det får oss att stanna upp ett litet tag, minnas, se tillbaka, uppskatta farfar och uppskatta familjen lite extra. Som alltid tror jag det är viktigt att vara ledsen och att låta sig själv vara ledsen. Acceptera tankar när de kommer. Acceptera känslor.

Likes

Comments

De senaste veckorna har jag och min partner in crime Sigrid haft ganska djupa samtal. Inget nytt, men ibland blir det lite extra. Det blir lite extra när vi båda är stressade och har mycket att grubbla på. Jag ville skriva ner lite grubbel och strukturera mitt lilla huvud. Jag och Sigrid har alltid sett fram emot saker. Vi har sett fram emot att göra saker ihop. Ibland har det varit en längtan och saknad efter något, men vi vet inte riktigt vad. Vi vet inte ens att vi längtar. Jag ser det nu. Jag har alltid haft svårt för att längta. Jag vill inte längta förbi livet och råka missa någonting. Jag tror att vi (människor) väntar på ett tåg och då!: händer det grejer. Då ska vi göra saker och då ska vi vara lyckliga. Jag kan själv måla upp bilder ibland om hur jag ser mig själv vara konstant glad och allt det där. Fast tåget vi väntar på kommer inte att dyka upp eftersom vi åker redan. Vi är tåget. Livet är tåget och det har redan börjat. Vi sätter livet på paus och tar inte chanser, vågar inte och lever inte. Vi blundar för det faktum att livet går inte att pausa. Tiden går ändå.

Jag och Sigrid har sagt "sen när.." då kommer allt bli bra. Då kommer livet vara fett. Det ser jag ju nu att det blir det inte, om vi inte gör det fett. Det går inte att luta sig tillbaka och hoppas på att livet ska servera allt på ett fat. Jag känner att nu och jag ser att jag behöver acceptera att jag inte kan vänta på något tåg eller längta efter det. Då kommer jag ångra en massa saker som jag inte gjorde. Jag och Sigrid pratar mycket känslor, livsgnista och längtan. Längtan får vi försöka vända till mål, vilja och strävan istället. Så länge vi har varandra så kommer allt att bli bra och allt kommer att lösa sig.

Efter sjukdom, stress och jobbiga dagar pratade jag med en fin lärare. Hon sade inte klyschan: du måste ta hand om dig (utan mening eller djup). Hon frågade: har du vänner att prata med? Jag skrattade nästan först eftersom det är så självklart för mig. Klart att jag har. Så självklart att jag nästan glömmer ibland hur viktiga mina vänner är. Så självklart att jag nästan glömmer att det inte alls är självklart för alla att ha människor runt sig som jag har. Ännu en gång blir jag påmind om hur mycket det ligger bakom "så länge vi har varandra".

Två gamla och fina bilder från fina stunder.

Likes

Comments