View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej! Idag var det hoppträning för Ester och det gick  faktiskt väldigt bra! Vi började med att travhoppa en oxer och landa i galopp och sedan sakta av till trav igen och travhoppa ett "plankkryss"😂 vi red som i en åtta om ni förstår vad jag menar😂. Sedan tror jag att vi gjorde samma i galopp, är inte helt säker. Efter det red vi i galopp på "fyrkantspåret" och hoppade ett litet sockerbitshinder på varje kortsida. Det var viktigt att vi skulle rida rakt så att det inte blev en båge över hindren. Sedan hoppade vi som ett S över över ena sockerbiten, till oxern och sen till andra sockerbiten. Det gjorde vi i båda varven. Efter det hoppade vi tre kombinationen. Det var räcke, oxer och räcke. Där krånglade hon lite. Wilma har tappat lite av självförtroendet när det gäller längre kombinationer tror jag, det sa även Ester, eftersom vi har klantat till det några gånger och Wilma har ju ganska kort galopp så hon tar ganska små galoppsprång så det blir svårt för henne att nå fram och då blir det väldigt konstiga hopp och då tappar jag balansen. Men efter ett tag kom vi igenom hela på kanske 65cm eller något när vi hade kortat avstånden lite. Och sedan gjorde vi allt till en bana, inklusive ett annat plank😄 och dom sista rundorna gick faktiskt riktigt bra👍🏼

Likes

Comments

View tracker

Hej! Jag har inte bloggat så mycket då jag inte orkar och jag känner liksom ingen mening med det.. Men idag kände jag att jag behövde skriva av mig lite. Lite om mitt liv just nu, tankar och känslor. Just nu går jag andra terminen i 8:an och jag känner redan att jag vill gräva ner mig i en grop och stänga ute allt skolarbete med prov, redovisningar och läxor. Jag känner liksom att jag inte orkar... Jag pluggar inte ens till vissa läxor, jag är liksom inte rädd för att få F eller mest fel i klassen. Jag bryr mig liksom inte om min framtid... Vilket jag önskar att jag gjorde, att jag pluggade och satsade så att jag kunde få A på ett prov en enstaka gång.... Vissa lider ju av döds ångest. Vissa av mina närmsta vänner gör det. Man gråter för att man vet att någon gång så kommer allt bara bli svart och efter ett tag kommer ingen komma i håg en... Jag hade det så förut, fast Jag var mest orolig över alla personer i min närhet, min familj och mina vänner. Att någon dag kommer dom inte stå där vid min sida utan då kommer det även vara svart för dom. Detta hände nyss min allra bästa vän, min katt som blev 15år som jag inte hade levt en dag utan gick bort.... Då tog allt slut på riktigt. Jag satt på samma golv, lutad mot samma säng i flera timmar och lät tårarna rinna dom tog aldrig slut. Jag gråter än. Varje natt ligger jag och tittar bredvid mig, men då märker jag att min bästa väns kudde är tom och det ligger ingen kurrande fluffig vän bredvid mig. Fy f*an vad jag saknar dig. Detta har varit en mardröm för mig, och nu lever jag i den. Jag drömmer en mardröm och den tar aldrig slut och det kommer den aldrig att göra. Detta har gjort så att jag inte ser någon framtid. Jag vill inte fortsätta. JAG VILL INTE FORTSÄTTA! Jag längtar inte till sommarlovet jag längtar inte tills jag blir vuxen och kanske någon gång skaffar familj. Jag kan inte föreställa mig min framtid.

Min sociala fobi som jag kallar det är som värst nu. Det är nu som jag skulle behöva min andra halva mest. Jag gråter för att åka på kalas det så fruktansvärt för mig att träffa personer som inte vet allt om mig och personer som jag bara vet namnet på. Jag vet inte vart jag ska ta vägen jag vill bara försvinna och bli osynlig. Jag tror att det är svårt för folk som inte har det här problemet över huvud taget att förstå. Förstå hur svårt det kan var att säga hej och svara på om man mår bra eller inte. Att sitta i ett hörn och inte säga nått illröd i ansiktet och känna sig dum och korkad. Det tog mig ungefär 4h att gå ifrån dom vuxna vid matbordet på ett kalas och kolla vad dom andra barnen gjorde för jag var rädd att jag bara skulle stå där och stirra och dö av pinsamhet. Jag har alltid haft lättare att umgås med yngre som jag inte känner än med äldre. Jag är väldigt liten för min ålder jämfört med vissa andra. Jag är bara 157 cm lång..... Jag känner mig alltid så himla menings lös. Jag förstår inte vad jag är till för. Och med allt det här menar jag inte att jag vill dö. JAG VILL INTE DÖ. Men ibland kommer tanken upp i mitt huvud... Jag får oftast gå till stallet och fixa och rida själv varje dag. Jag kommer in i ridhuset men min ponny bland alla andra med märkeskläder och dyr utrustning. Mammorna till sina barn står i hörnet och diskuterar sina barns framgångar och hur dyra deras ponnys var. Men jag känner att det kanske är nyttigt att ta tag i det själv att lära sig vad som här rätt och fel och inte ha någon mamma där som alltid ropar vad man ska göra och bestämmer om det ska vara hoppning eller dressyr. Visst jag vill såklart ha någon där som hjälper mig om det behövs men när man inte är ensam barn som många andra så funkar det inte alltid så. Många säger att jag får mycket i månadspeng och det håller jag med om. Men jag måste köpa VÄLDIGT mycket själv. Om jag vill ha ett par ridbyxor så får jag köpa det själv. Ja betalade till och med min ridväst själv och en liten del av min ponny. Endels mammor kommer hem med ett par animo ridbyxor bara så där som jag hade behövt spara till i 6 månader.... Jag säger inte att jag har det dåligt absolut inte. Jag har det väldigt bra som har möjligheten att ha min fina ponny. Men vissa personer får nog mer än vad dom tror. Jag vill bara säga tack till dom personerna som finns där och jag hoppas att alla ni där ute är stolta över er själva och verkligen ser det bra och försöker vinna över det dåliga. Hej då, hörs💗

Likes

Comments