View tracker

Hur högt kan en sekundvisare ticka...
Varje tick ekar mellan de imponerande anonyma smuts beiga väggarna (okej..vem var det for real som fick gå lös när det var dags att inreda rummen på sjukhusen? Behöver ta ett snack med dig). En fläkt gnisslar och en gardin som ser ut att höra hemma på 70talet fladdrar lätt i utblåset. Varje steg man hör i korridoren tänder en låga inom en och man tror att nu, nu är det kanske äntligen min tur..hah, självklart inte.
För fjärde gången tittar man på kartan över höft och knä och konstaterar att personen på bilden står som om den är i extremt stort behov av ett toabesök.

Solljuset och den friska luften har aldrig känts så långt borta. Klockan tickar..fläkten gnisslar..timmarna går.
När man tror att nu kan det inte bli värre, upptäcker man den blinkande lampan i taket..
En läkare kommer in och berättar att "aa, det här måste nog röntgas..vi sätter dig i kön och så kommer vi och hämtar dig när det är din tur". Med ett tillgjort leende tackar man samtidigt som man i huvudet rabblar upp diverse kreativa svordomar.

Väntrum är en prövning och satans påhitt.

(Det är inte jag som är skadad)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 169 readers

Likes

Comments

View tracker

Det här är ju en himla skum rubrik med tre olika saker som i vanliga fall inte alls har något med varandra att göra. Faktumet är dock att dessa tre faktorer summerar min gårdag väldigt bra.

I lördags var jag med i en judotävling som gick av stapeln i Karlstad, vikt och allt var under kontroll och det mesta gick enligt planen..bortsett från faktumet att jag inte sovit mer än fyra timmar natten innan. I alla fall, vägde in på stabila och något hungriga 62.7kg och började sakta men säkert fylla på med vätska och energi. Ungefär i samma veva som jag märkte att jag fick mjölksyra och andades ungefär som en ansträngd mopps med astma när jag gick upp för en trappa, började det gå upp för mig att allt nog inte var så jäkla bra. Efter ett tag blev det dock lite bättre och jag skulle värma upp (i lite små panik eftersom min viktklass startade ca 75 minuter tidigare än tänkt). Redan i början av uppvärmningen började jag känna ett lätt tryck i en uppåtgående rörelse i magen, ungefär där man kan tänka sig att ens övre magmun sitter (för er som inte vet vart den sitter kan ni se det på den här fina bilden). Det här trycket eskalerade ju mer jag rörde mig, min kondition var lika med obefintlig och mjölksyran sprutade ur öronen. Kan ju lägga till att det var ju inte direkt någon jobbig uppvärmning heller, så kan tänka mig att det kan ha sett rätt så fånigt ut när jag står och kippar efter andan efter lite grepp. Det visade sig att jag fått det underbara fenomenet magkatarr. För er som inte haft det någon gång så ska jag beskriva känslan för er. Tänk er att ni har en knytnäve i magen som försöker, med all styrka, trycka sig upp ur magen samtidigt som ens tarmar har bestämt sig för att sadla om och bli mexikanska brottare. Väldigt obehaglig känsla och inte alls så värst trevligt faktiskt. Den här symptomen hade jag i alla fall under mina matcher vilket resulterade i att den där "knytnäven" så småningom, efter matchens slut, tog sig upp, ut och förbi alla spärrar tillsammans med resorben och pastasalladen. Denna fina lilla ritual upprepade sig även efter de två efterföljande matcherna..

Tävlingsarrangörerna lottade även ut 3kg Nutella och det var min käre farfar som vann. Och som vilken härlig mor-/farförälder som helst hade gjort skänker han denna hink av koncentrerad diabetes till sina barnbarn. Kan ju säga att jag inte direkt slog frivolter av lycka när jag med ett mycket dåligt pokerface och en mage som skrek efter nåd tog emot hinken.


Likes

Comments

View tracker

För kanske en vecka sen flyttade det in en ny i våningen över oss. Den här person har även två hundar varav en är en jädrigt förbannad chihuahua, som förmodligen har komplex över sin storlek och försöker väga upp för detta med sina otroligt "mäktiga" skall så fort man sätter foten i trapphuset. Allt har varit frid och fröjd (förutom den gången nån av hundarna bestämde sig för att bajsa precis nedanför trappan, utan att det plockades upp) fram tills natten till idag.

Vår käre granne hade bestämt sig för att ha, vad jag antar var, en inflyttningsfest. På en fiesta har man för det mesta musik för att liva upp stämningen och förebygga pinsam tystnad och den här var inget undantag. Kan ju tillägga att väggarna och taken här har ungefär samma lyhördhet som när man sitter i båset intill någon på en offentlig toalett. Man hör mer än vad man vill. Don't get me wrong, jag har absolut inget emot att de har fester och speciellt inte på fredagar.

När klockan var runt halv tolv så stängdes i alla fall musiken av och jag antar att de skulle dra vidare till en av de många krogarna här i Lindesberg. Jag och Vincent gick och la oss och så var det inget mer med det... But wait there's more! Ungefär runt klockan tre morgonen vaknar vi av aggressiva riff och hetsiga trummor, våran granne hade helt enkelt fått för sig att thrash metal på högsta volym var en alldeles strålande idé. Här är jag helt plötsligt inte lika tolerant längre för nu fuckar hon med min sömn och i ren frustration planerade jag min hämnd. Efter ungefär 45 minuter lugnar det i alla fall ned sig och vi kunde somna om.

Det är nu den passiva aggressiviteten kommer in i bilden. Jag och Vincent började morgonen, i hopp om att vår granne skulle ligga bakfull med lite ångest, med att spela lite lagom hög musik med lite härlig bas. Sånt som man absolut inte vill höra klockan nio på morgonen som bakfull. Sedan avslutade vi dagen med att duscha slut på allt varmvatten, skadeglädjen var over 9000.

Sensmoralen med det här inlägget. Fucka inte med min sömn, för jag är The queen av passiv aggressivitet.


Likes

Comments

Har egentligen inget direkt bra upplägg för den här texten ​skulle egentligen behöva ett (läs tre) glas vin för att få inspirationen att flöda. Men som rubriken lyder handlar det här om ett ämne som jag personligen, och säkert många med mig, försöker komma underfull med. Om du nu, för ett ögonblick, riktar uppmärksamheten till dig själv och ställer frågan "Vem är du?". Vad får du för svar? Jag till exempel kan bli nästan helt lamslagen och vill fly från frågan (hade jag varit en hundvalp hade jag förmodligen kissat på mig av nervositet) just för att jag inte vet. Jag vet inte vem jag är, eller hur jag ska beskriva vem personen Linnéa Ekberg är. Men vad jag istället kan, är att beskriva vem jag var. Vem jag var för kanske fyra-fem år sen.

Linnéa för fem år sen var en rätt så blyg, elitidrottssatsande tjej som precis fått reda på att hon kommit in på judogymnasiet i Lindesberg och judon för henne var allt som betydde något. Hon var fast besluten att hon skulle bli bäst. Och just då var hon bäst (åtminstone i Sverige), hon hade precis vunnit SM 2012 och kommit med i landslaget. Folk i allmänhet visste vem hon var och det var förmodligen på så vis som pressen började smyga sig på. Pressen och känslan av att inte få förlora. För man var ju bäst nu och förlorar man så är man inte det längre..eller hur? Åtminstone var det vad hon trodde och fick känslan av att folk förväntade sig av henne. Vilket satte rätt så djupa spår i psyket och skapade prestationsångest och känslan av att inte få förlora. Det här skapade en extrem osäkerhet.

Året efter fick hon körtelfeber och var borta en längre tid. Väldigt snabbt efter hon friskförklarats blev hon iväg skickad på en Europa cup (vilket jag ville), vilket resulterade i skador. Eftersom hon redan var väldigt osäker i sig själv blev detta ännu en käpp (som med koncentrerat våld) sattes i hjulet och idrottspsyket. Under hela den tid som nu följer fram tills där hon står idag har bara handlat om att komma tillbaka dit hon en gång var och komma tillbaka till den personen hon var. Och hur bra tror ni att det blev i slutänden? Sådär bra va..

Så här står jag idag! 20 år med en kraschad hjärna och vilsen som fan i livet. Men jag har börjat inse att nej, jag är inte samma tjej som jag var när jag var 16 och tur är väl det. För nu när jag tänker tillbaka så finns det så mycket med mig själv nu som jag älskar. Jag har gjort en resa hundra varv runt jorden och vuxit så mycket som människa.

Om jag avslutningsvis ska försöka beskriva mig själv (för jag anser att det blir ett bra och klyschigt slut på denna wall of text) så skulle jag nog fortfarande säga att jag inte riktigt vet vem jag är. Vilket absolut inte gör något för jag är bara 20 år vilket är en fis i rymden! Men jag kan säga att jag har ett hundra gånger bättre självförtroende nu än då och jag är absolut inte blyg längre på samma vis. Jag kämpar fortfarande med prestationsångest och begäret att komma tillbaka dit jag var men det blir bättre. Jag har ett eldig hat-kärleks förhållande till judo och underbara vänner (och Vincent såklart) som stöttar mig och jag dem oavsett vad.

Så vem är du?.





Dom här låtarna har inget med texten att göra, men jag tycker om dem så enjoy.

Likes

Comments

Klippte av lite hår igår! Har bara ett litet problem.. Sätter jag upp håret i en så kallad "half-up, half-down" frisyr eller sätter på mig en mössa ser jag ut som en hockeypojke. Allt som behövs nu är en Morris tröja och en keps och jag skulle lika gärna kunna vara Kalle 19år som spelar hockey och snusar general. The struggle is real.

Nu ska jag plugga ihjäl mig med lite kemi, tur det finns oboy hemma. #cutforlinnéa

Likes

Comments

Jag gillar min rumpa, den fyller sin funktion, är skön att sitta på och passar för det mesta bra i ett par byxor and it looks good. Jag har aldrig brytt mig om att tränat den, alltså högrepsat och kört specifika övningar för mina kära gluteus maximus. MEN! Nu har jag läst en grej. "Har du fyllt 20? Då är det dax att börja träna rumpan. För vid 20års ålder börjar den bli ​SLAPP​."  ​Jag menar hallå, som om man inte redan har tillräckligt mycket att oroa sig över som tjugoåring? Som tjugo är man ju knappt vuxen, men man är redan för gammal för så mycket (inte för att just jag känner mig för gammal för saker, jag är rätt så barnslig. Forever young bitches). ​Det jag vill komma fram till med detta är i alla fall att jag har börjat träna rumpan. And I hate it.  Finns inget värre än att ha träningsvärk i rumpan. Bortser man ifrån själva smärtan, så ser man ut som en grovt funktionsnedsatt pingvin när man går. Men va fasen, vill man vara fin får man lida pin..right?

Är förövrigt fasens så trött på mitt utseende, så idag är dagen då jag ska trotsa min frisörskräck och kapa håret.

Peace out.

Likes

Comments

Okej.. Vad gör jag här? Tanken att JAG skulle starta en blogg har aldrig slagit mig (förutom den gången i åttan-nian när jag faktiskt hade en flawless blogg som jag skrev tre inlägg på som handlade om judo, mat och att jag tröttnat på att blogga.) fram tills denna afton! Fast om man ska vara helt ärlig var detta inte min idé. Det var Vincents, så jag kan tyvärr inte ta åt mig all ära för detta skumma påhitt.

Jag antar att grunden till detta ligger i att det kom på tal att jag gillar att skriva saker. Och nu pratar jag inte om vetenskapliga uppsatser och artiklar om någon alg som finns i Lindesjön eller en 100% grammatiskt korrekt novell. För sanningen är den att jag är nästan imponerande dålig på att stava och skriva efter "regler". Jag googlar vart och vartannat ord (t.ex. uppsats) för att det inte ska bli fel, engelsk stavning ska vi inte ens prata om. Utan jag gillar att skriva saker fritt, saker jag tänker på, utan några stela regler eller mallar och ämnen att hålla sig till (jag stavade fel på inom, thank god for rättstavningsprogram). Så jag antar att det är vad den här bloggen kommer handla om. Jag som skriver om mig och de tankar som passerar bakom mitt pannben, som just nu pryds av en vacker bula. 

Helt enkelt, Linnéa gör saker.

Likes

Comments