Som rubriken lyder, det händer mycket.

Det började med att vi kom hem från vår resa i Indonesien och jag började arbeta ganska snabbt därpå, dock ville inte min kropp det så på söndagen började jag spy för fulla gubbar. Det gav sig inte under söndagen så då blev det inget jobb för mig på måndagen heller. Kroppen kändes väldigt lustig så på onsdagen åkte jag till vårdcentralen och lämnade lite olika prover, men som tur var visade dom ingenting!

På lördagen åkte jag och Joel till Mallis med hans familj, vi har haft en helt fantastisk vecka och bott i en villa med egen pool och varit på olika utflykter var och varannan dag. Vi kom hem i lördags och idag börjar jag jobba igen, håller tummarna för att kroppen vill sammarbeta. Innan jobbet nu ska jag hämta ut ett paket och även köra ett pass på gymmet. Vad jag saknar träningen, det är dags att komma igång igen men det kommer hela tiden saker vägen (utan att bortförklara sig så är jag aldrig hemma haha) Men nu så, nu är alla resor över, nu har jag bara Bråvalla kvar sen är jag redo att få en riktigt ordentlig vardag igen!

Men nu måste jag pysa, vi hörs!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Sista delen från vår underbara resa. Efter båtresan åkte vi tillbaka till Bali och utforskade det dom sista 20 dagarna. Det var helt otroligt och det är nu i efterhand man inser vilken resa man har gjort. Två månader i paradiset. Men nu är vi tillbaka i Sverige och det är dags att komma in i vardagen igen. Hoppas ni uppskattade dom här sammanfattningarna!

Puss&gull

Likes

Comments

Vi var på en fantastisk båttur runt Flores under fyra dagar. Vi såg dom finaste öarna man inte ens trodde fanns!

Likes

Comments

Lombok, Älskade Lombok. Efter våra dagar på Gili-öarna var det dags att bege sig vidare, nästa stopp var Lombok. Vilken natur.

Davva kom och besökte oss, vilket var mycket trevligt. Vi bestämde oss för att bestiga Indonesiens näst högsta berg, Rinjani som är en aktiv vulkan, vilket inte var lika trevligt. Men vi klarade och vilka vyer vi har sett, det är helt obeskrivligt, inte ens bilder kan beskriva hur det faktiskt var.

Vi badade i en vulkansjö, och tro det eller ej men det var pisskallt, men som tur va hoppade vi rätt i dom heta källorna direkt efter. Där va det inte pisskallt kan jag lova, kokande vatten från berget, typ. MEN I ALLA FALL vi kom ner, livs levande. Jag har nog faktiskt aldrig känt mig mer levande, och nu i efterhand ångrar jag ingenting. Men dra åt skogen så jobbigt det var.

Väl tillbaka njöt vi av en riktigt god pizza, sedan åkte vi tillbaka till Kuta Lombok och spenderade dom sista dagarna tillsammans där med sol, bad och surf. Så Fantastiskt kul! På sista bilden där ser ni en bergstopp, där uppe var vi. Vi ser det från planet, herre min gud. Hur som helst, efter Lombok sa vi hejdå till David som åkte vidare några dagar och vi åkte ut tills havs. Mer om det i nästa inlägg.

Adjöss, sjömansmöss

Likes

Comments

Dom första dagarna i Bali spenderade vi i Kuta, och auch vilken besvikelse. Vi fick med oss regnet. Så under dom dagarna ville vi bara komma därifrån.

Sedan kom vi till paradiset. Efter tre dagar i Kuta åkte vi till Lembongan, och jösses vilken paradisö. Där bodde vi i lite mer än en vecka och spenderade vår ett-årsdag på Dreambeach och efter det va vi på Surfcamp i 4 nätter, fantastiskt. Efter det åkte vi över till Gili Air i två nätter och sedan vidare till Gili Meno i två nätter. Resan till Giliöarna var en nära-döden-upplevelse då vi höll på att drunkna med båten. Det var så pass att vågorna slog in i sidan av båten så vi kunde se ner i vattnet genom fönstret på vår sida, det slutade med att kaptenen släppte ratten och försökte väja upp båten med sin egen kroppsvikt. Hur som helst, väl på plats var det mycket fint. Men man var båträdd efter det kan jag lova.

Del två kommer imorgon. Godnatt ❤

Likes

Comments

Hej omvärlden. Nu har vi varit på resande fot i snart en månad och äntligen har vi ordentligt wi-fi. Så jag tänkte göra en några uppdates om vad vi har gjort den senaste tiden.

Planet lyfte alltså från Arlanda den 27 mars, första flygresan tog sisådär 7 timmar, då mellanlandade vi i Doha, då var klockan 3 på natten. Efter två timmar var det dags att flyga vidare till Singapore. Den flygresan tog ca 8 timmar så när vi kom fram skulle klockan varit morgon/förmiddag men pågrund av tidsskillnaderna var den 3 på eftermiddagen. Så det blev lite mindfuck eftersom vi precis innan hade fått frulle på flyget. Vi hämtade ut våra väskor och hoppade in i en taxi och åkte till hotellet, det va väldigt najs! Så den eftermiddagen gick till att bara landa i att vi va framme.

Dagen därpå var det dags att utforska påriktigt, vi gav oss ut på vandring för att nå The Botanic Garden. Ett mål som vi egentligen inte visste vad det va för nått. Och vi blev positivt överraskade kan jag lova! Efter många kringelikrokvägar och omvägar så kom vi fram, promenaden tog ca. 1 timme i 32 graders värme. Men det kan ha varit den coolaste trädgården någonsin. När vi hade gått igenom hela var det dags att vandra hemåt igen, men den här gången frågade vi en vakt om hjälp, han pekade åt ett håll och 15 minuter senare var vi framme. Snacka om att googlemaps virrade bort oss...
Botanic garden får 5 av 5 toast.

Dag nummer två var det dags för Universial Studios. Tyvärr så var det oväder hela dagen så det levde inte riktigt upp till förväntningarna men det var ändå supercoolt att ha sett! Efter att vi hade varit där i många timmar, dyngsura av regnet fick vi var nöjda.
Universial får 3 av 5 toast.

Dag nummer 3 blev lugnare på förmiddagen. Chill vid poolen, kortspel och bara go'häng för att på eftermiddagen åka till Gardens by the bay. Där finns det två stoooora glashus där det ena heter Cloudforest, där inne finns världens största inomhusvattenfall. Det andra hette Flowerdome, och va inget märkvärdigt, ett stort växthus typ. Gardens by the bay var oxå riktigt coolt att se men inte direkt något speciellt... Tills mörkret kom. Vi satt och snackade med en local som frågade ifall vi var där för att se ljusshowen, som vi inte ens visste fanns haha... Och det var det absolut häftigaste jag har sett! Så Gardens by the bay får 5 av 5 toast.

Dag nummer 4 var det dags för upptäcksfärd igen, och idag stod chinatown som mål. Efter några mil och hjälp med vägen kom vi fram... till en besvikelse. Men det kan mycket väl ha berott på vädret som inte var på vår sida. Men vi beslutade oss för att ta en taxi över till Sentosa som är ön där Universial finns. Där fanns det även ett stort akvarium som vi gick till.

Dag nummer 5. Sista dagen i Singapore, tiden har bara sprungit iväg och idag skulle vi iväg på en annan ljusshow som hette cranedance, det va två stora kranar som dansade och sprutade vatten, supercoolt men inte i samma klass som Gardens by the bay. Men ett bra avslut på tiden i Singapore!

Dagen därpå var det dags för Bali, uppdate kommer!

Likes

Comments

Caseinfluff toppat med kiwi

Jag valde att vispa caseinet med elvisp genom att hälla i lite mjölk allt eftersom, sedan in i frysen ca. 10 minuter!

Likes

Comments

Ännu en jobbkväll framför mig.. 12.00-21.15, Jaja nu kör vi!

Hann ändå med träningen idag, bröst och biceps stod på schemat och nu blir det två vilodagar från gymmet. Dock längtar jag redan till måndag, Gud vilket flow jag har nu!

Passet såg ut följande:
Bänk x3
Hantelpress 8x3
Flies 10x3
Cable crossover 8x3

Bicepscurl & hammercurl superset x3
Bicepscurl m z-stång 10x3


Och vilken respons jag fick på inlägget igår, tusen tack!

Det känns så himla skönt att äntligen få ha berättat, och redan imorse mådde jag mycket bättre!

Nu måste jag jobba vidare, vi hörs senare! Puss

Likes

Comments

(Bilderna är tagna från Google)
Men ja, här kan jag väl bo, nu är det inte långt kvar!!

Likes

Comments

Någon gång behöver jag få berätta. Någon gång är nu.

Att sätta ett barn till världen är en ganska stor grej, man skapar ett liv och det ska leva i den här världen, tillsammans, livet ut. Så som jag har förstått det är det en av dom bästa grejerna som händer i livet, dock har jag inget att relatera till själv ännu. Men ibland kommer det snedsteg, det är inte en dans på rosor. Men hur man kan ge upp sitt eget och enda barn, det är något jag aldrig kommer kunna förstå mig på.

I det här inlägget kommer jag skriva ut om mina erfarenheter och känslorna jag har upplevt under mina 20 år på den här planeten. Jag kommer inte prata för någon annan, jag kommer inte hänvisa eller skriva källförteckningar på några sätt. Mina känslor kanske inte alls stämmer in med någon annan som har haft samma situation, det jag kommer skriva nu,
det är mitt liv.

Jag är uppväxt i en missbrukarfamilj. Fram tills jag var tre år bodde jag, min mamma, min pappa & mina bröder tillsammans i en villa. Vi hade det bra, jag var inte alls stor och förstod ingenting. Mamma och pappa beslutade sig för att skiljas, och jag som redan då var lillgammal var väldigt noggrann med att påpeka att man ska vara rättvis.

Dom flyttade till varsin lägenhet och jag började på varannan vecka. Men det var något som inte stämde, jag kunde inte säga vad det var. När jag hade pappavecka kändes det konstigt, det spelades hög musik långt in i nattimmarna, och jag som hade skola dagen efter, vad försigick? Pappa sluddrade, skrattade & luktade så konstigt. Tur nog hade jag Tintins ljudböcker som gjorde att jag kunde fokusera på något annat, och tänk att än idag är Tintin en av mina största tryggheter. Det var ofta jag- Linnéa 5 år gammal fick gå till farmor och farfar helt ensam, för att pappa inte var vaken, eller för att pappa bara satt i soffan. (Jag säger inte att min pappa var en dålig pappa, han lagade mat, såg till så att jag kom iväg till skolan, jag älskar honom, jag saknar honom, varje dag. Men det var en liten brist, som tillslut förändrade hela våra liv)

Från den här perioden har jag extrema minnen, det är dock i efterhand som jag har förstått hur mycket dom här händelserna har påverkat mig.

På mammaveckorna mådde jag inte bra, jag var konstant arg. Det släppte lite grann i mitten av veckan, men det varade inte länge för nästa gång jag kom tillbaka var det likadant igen.

Sedan mamma och pappa gick isär har dom nog aldrig haft en vänlig konversation med varandra, så dom kunde inte prata om hur jag egentligen hade det. Men efter ett tag hände det något. På något vis tog dom ett beslut att jag skulle gå och prata med skolsköterskan. Vad som gjorde att dom kom fram till det vet jag faktiskt inte, men sagt och gjort. Jag pratade med henne, jag har inga minnen av vad vi sa till varandra, men där kom min pelare nummer två. Vilken trygghet jag kände i henne. Något jag berättade för henne måste hon ha sett som allvarligt, då hon fick ringa till mamma och säga att jag inte borde på hos pappa mer.

Jag har ett starkt minne av att jag en dag ville ringa till mamma när jag var hos pappa, men jag fick inte det. Det här var en såndär dag som musiken var på max. Och att min närvaro egentligen bara var i vägen. Jag fick smyga in telefonen under tröjan, gå in på mitt rum, ringde mamma i en sådan rädsla som inte går att beskrivas. Den dagen kom mamma och hämtade mig, och sedan dess har jag inga minnen av att jag bodde hos pappa igen.

Då är ju frågan hur det här har påverkat mig senare i livet, mycket. För mycket.

Relationen med min pappa bröts inte direkt, vi har varit väldigt mycket på soc. som har sagt att "börja med att ta en fika tillsammans", jaha? Det här hörde jag varje gång, och varje gång rann det ut i sanden. Men som att Linnéa 10 år, vågade säga emot, vågade säga vad jag tyckte och tänkte när jag hade min pappa bredvid mig, knappast.

Så många gånger vi har försökt, så många gånger jag har sjunkit under jorden för att det inte har fungerat,
Jag krossades gång på gång på gång.

Jag har alltid haft mycket vänner, mycket kärlek. Men jag har alltid känt mig så ensam. Det är en känsla som jag fick besvarad när jag var 17 år gammal.

Då höll hela min värld på att rasa, och jag var tvungen att prata med någon. Någon som inte sa att jag och pappa skulle gå och fika, jag behövde prata med någon som fokuserade på mig, på min sjukdom.

Jag träffade en så fantastik terapeut, som stärkte mig till skyarna. Han hjälpte mig att bygga upp min självkänsla, att jag faktiskt betyder något, att jag har ett värde. Något jag inte alls trodde på när jag började hos honom. Jag var långt under botten. För mig var jag lika med noll. Inget värde, vad gjorde jag ens här? Varför fanns jag, när jag var så tom, så mörk. Det fanns ingen mening med att jag existerade. Men ack, han gav inte upp. Det var inte mitt fel.

Han sa en gång något som jag kommer bära med mig hela livet, 
"Linnéa, du ska inte falla, du ska flyga"

När jag var 17 år gammal vågade jag stå upp för mig själv, jag vågade inse att jag faktiskt har betydelse. Jag vågade sätta ner foten. Från och med den här tiden vågade jag säga ifrån allt elakt som min pappa hade att komma med. Alla sms och samtal han hade krossat mig med, vågade jag säga ifrån om. Här blev jag stark.

Det här är en resa jag har gått igenom, det är tufft men det är sanningen. Och det har gett mig så mycket i livet. Jag har sån kärlek till min familj idag, inget kan knäcka oss. Jag fick veta att min pappas sjukdom inte är mitt fel vid 17 års ålder, det är 17 år försent. Idag är min högsta önskan i livet att få arbeta som kurator, min allra högsta önskan i livet är att barn i så tidig ålder som möjligt ska få veta att ingenting är deras fel.

Likes

Comments