L

Idag känns det som om världen rämnar omkring mig. Snön utanför fönstret skiftar färg och jag förlorar känseln i fötterna medan jag frenetiskt klöser på tånaglarna. Febern stiger och sjunker i kroppen och innanför ögonlocken gör det ont. Jag känner mig tokig. Men jag antar att det är så det känns när man varit bunden till sitt hem i snart en vecka; hemmet som man älskar men som efter sju dagar känns klaustrofobiskt. Jag vill inte vara bunden till mitt hem, till min kropp. Inte idag. Så jag sluter ögonen, spelar First aid kid och låtsas att jag promenerar på en strand i Malaysia. För idag är det det enda jag förmår mig själv att göra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej! Halva januari har passerat men jag lever kvar i 2017. Eller rättare sagt, jag lever kvar i de filmer och serier som jag under 2017 tittade på, eftersom 2017 var ett såpass starkt film- och serieår. Jag tänkte sammanfatta året i en rätt massiv lista här! Varsågoda!

* * *

De tre bästa filmerna jag såg 2017:

The Square
Ännu ett långfilmsmästerverk av Ruben Östlund. Det känns nästan överflödigt att skriva något om The Square, då det känns som om allting som kan bli sagt om filmen redan finns präntat ute i cyberspace. Det jag skulle kunna skriva är att jag är glad att jag hade lyssnat på Ruben Östlunds sommarprat från 2017 innan jag såg The Square. Och att jag tyckte om The Square mer än Play och Turist, som är fantastiska filmer båda två. Tempot i The Square var lättsammare, replikerna fler, fotot ännu snyggare. Och jag uppskattade den ironiska stämningen över vissa scener i filmen och de stundtals stereotypa karaktärerna. Att Östlund ville driva med kultureliten, unga hipsters och sig själv i denna film kunde inte ha blivit mer tydligt. Han är dessutom en mästare på att gestalta skuld- och skamkänslor och obekväm stämning. Filmens dramaturgiska kurva är dessutom perfekt.

Moonlight
De flesta känner säkert till Moonlight sedan innan och precis som många andra innan mig tyckte jag om den väldigt mycket. Moonlight är en väldigt sorglig men stark film med ett fantastiskt fotografi och väldigt fina skådespelarinsatser. Definitivt värd Oscar-statyetten för bästa film 2017 och all hype som den fått världen över.

Dunkirk
Dunkirk var utan tvekan den film jag längtat efter mest under året och tack och lov levde den upp till mina skyhöga, nästintill orimliga förväntningar. En fantastisk bioupplevelse och en väldigt välbalanserad film. Jag älskade den minimalistiska känslan över filmen som Christopher Nolan lyckats skapa; de verklighetstrogna karaktärernas avsaknad av repliker och bakgrundshistorier, färgschemat i filmen, de perspektiv filmen utspelar sig i: på land, på vatten och i luften. De många landskapsfoton som filmer rymmer. Jag som har sett väldigt många krigsfilmer uppskattade även tanken bakom Nolans första krigsfilm; att inte skildra konflikt mellan länder med ett par heroiska huvudkaraktärer i förgrunden som man gjort sedan urminnes tid, utan Nolan vill endast ge oss sin vision av hur de unga brittiska soldaterna som var i Dunkirk måste ha känt sig; förlamade av rädsla men samtidigt fyllda av hopp om att kanske lyckas överleva.

Bubblare: The Witch
Jonathan, som älskar skräckfilm, har lyckats få mig att upptäcka skräckfilmens värld och filmen "The Witch" från 2016 är den absolut bästa skräckfilm jag har sett. En extremt suggestiv stämning, häxjakt och trovärdig 1600-talsmiljö präglar filmen rakt igenom och var det som fångade mig. Att huvudkaraktären i filmen dessutom är en ung kvinna, som genomgår en spännande förvandling, skulle jag vilja ge filmen ytterligare pluspoäng för. För om det är något som skräckfilmsgenren så desperat skulle behöva är det bättre representation och normbrytande karaktärer.


Tre filmer jag såg på bio 2017:

Solsidan - på juldagen gick jag, mamma, pappa och Emma på bio för att se Solsidan-filmen, som faktiskt var väldigt rolig och förvånansvärt sorglig. Jag och Emma var en aning skeptiska till en början men vi båda två skrattade filmen igenom. Whatever gets you going, I guess. Skulle kunna rekommendera denna film för lite klassiskt fredagsmys.

Mordet på Orientexpressen
En berättelse med mycket potential men som tyvärr var en väldigt intetsägande film med ett dåligt slut... Men en mysig bioupplevelse var det!

Dunkirk
Som sagt, det var en fröjd att se Dunkirk på bio.


Fem serier jag såg 2017:

Black Mirror
Den efterlängtade säsong 4 av Black Mirror avslutade mitt serieår 2017 och v-i-l-k-e-t avslut sedan. En skulle ju kunna skriva minst tio sidor om varje avsnitt men jag tänkte istället för att göra det vilja lyfta de två avsnitt jag tyckte om mest; Hang the DJ och det sista avsnittet, Black Museum. Så otroligt träffsäkra, symboliska avsnitt båda två, i sann Black Mirror-anda. Jag hörde en person säga i en podd att den läst en artikel där skribenten hade skrivit "Black Mirror ställer oss frågan alla borde ställa sig - varför är vi inte räddare?". Jag tycker att den raden är klockren och ramar in hela serien alldeles riktigt. Det finns ingen bättre serie, nästan.

Westworld
Tillsammans med Black Mirror toppar Westworld listan över mina favoritserier någonsin. Frågan är om inte Westworld till och med är den serie jag skulle låta stå överst på en sådan lista. 2017 såg jag om Westworld två gånger och båda gångerna upptäckte jag nya sidor av historien; dess karaktärer och världen serien utspelar i. En helt otrolig serie är det och jag längtar tills säsong 2 släpps nu under 2018.

Stranger Things
Lagom till premiären av säsong två såg jag samtliga avsnitt av säsong 1 och när säsong 2 sedan släpptes på Netflix tog det mig ett dygn att se alla avsnitt. Säsong 2 var mer intensiv och mörkare än säsong 1 men i ärlighetens namn uppskattade jag inte säsong 2 lika mycket alls. Kanske på grund av mina höga förväntningar? I vilket fall är det en jättebra, välgjord serie och jag ser framemot nästa säsong.

Thirteen reasons why
Någon gång i slutet av mellanstadiet eller början av högstadiet försökte jag läsa boken "Tretton anledningar varför" utan att lyckas för att jag inte tyckte om den, alls. Men när sociala medier började fyllas av hype:n över Netflix-serien baserad på boken och efter att Jonathan börjat kolla på serien så hängde jag på. En helt okej serie i sig, kanske är jag något äldre än den tänkta målgruppen. Men för ämnena som serien tar upp (oavsett kontrovers över hur detaljerat detta gestaltades) skulle jag absolut kunna ge den alla tummar upp.

Big Mouth
En netflixproduktion som jag och Jonathan började titta på en eftermiddag när vi hade tråkigt, efter rekommendation från Jonathans vän. Big Mouth är en animerad serie som handlar om hur det är att träda in i puberteten; med allt vad det innebär både kroppsligt och mentalt. Jag pendlade mellan att tycka om den jättemycket och inte alls. Den kändes väldigt rolig och lätt att känna igen sig i emellanåt men annars var den tyvärr rätt tramsig.

Master of None
Förutom Dunkirk var säsong 2 av Master of None det jag såg framemot mest i film/serie-väg 2017. När den släpptes plöjde jag hela säsongen direkt och jag tyckte om den precis lika mycket som säsong 1. Master of None är en serie som jag kan känna igen mig; både som kvinna och som asiat i ett samhälle konstruerat runt den vite, heterosexuelle cis-mannen. Master of None tar upp så många aktuella frågor kring jämställdet och rasism och fördomar och detta med ett stort lass humor. Och jag tror verkligen att det kan vara en av många vägar att gå mot ett mer tolerant och jämlikt samhälle. Det är så viktigt och roligt att se att Aziz Ansari, seriens skapare, får så mycket kärlek för serien och att den vinner priser. För den är rent ut sagt hysteriskt rolig att titta på. Thumbs up för säsong 2 också, jag tyckte att den hade mer djup än säsong 1! Och jag gillade faktiskt att säsong 2:s uppbyggnad påminde mer om en serie minifilmer än en serie.


Två filmer jag sett 2017 och velat skriva om:

Okja
Okja släpptes på Netflix 2017 och efter att ha sett den ensam övertalade jag åtminstone fyra personer att se den, med mig och varje gång jag såg den tyckte jag om den lika mycket. Okja handlar om en flicka och hennes gigantiska husdjur, den genmanipulerade grisen Okja, som bor tillsammans med flickans farfar högt uppe i bergen i Sydkorea En dag blir Okja bortförd och flickan bestämmer sig för att följa efter, för att rädda Okja undan slakt och för ata med henne hem igen. Okja är en film med otroligt många teman men i huvudsak handlar den om veganism och om etiken bakom varför en väljer att äta animaliska produkter eller ej. Den vill slå köttätare på fingrarna men samtidigt gör den humor av de mest fåfänga veganerna. Den är sprängfylld av satir men förutom väldigt rolig är den samtidigt både viktig och sorglig.

Raw
Egentligen såg jag Raw 2018 men eftersom den släpptes 2017 bestämmer jag att den får kandidera in på 2017-listan. Raw är en berättelse om två systrar men det är den yngre systern, Justine, som innehar huvudrollen och det är främst henne vi får följa. Justine och hennes syster är uppväxta med föräldrar som är vegetarianer och veterinärer och båda systrarna väljer att gå i föräldrars fotspår. När filmen börjar får vi se hur Justine anländer till en skola där hon ska läsa till veterinär. Och på samma skola går redan hennes storasyster. Filmen utspelar sig under tiden som den minst sagt intensiva nollningsperioden pågår på skolan och under en av nollningsritualerna tvingas Justine, som alltid har varit vegetarian och är en mycket principfast djurvän, äta rå kanin. Kort därefter växer en bottenlös längtan efter människokött fram hos Justine. Raw är en pretty disturbing berättelse om kannibalism, syskonrivalitet och systerskap och jag älskade den. Den kändes nästintill erotisk och trots att det vände sig i magen när jag såg den uppskattade jag temat.

* * *

Likes

Comments

Hemma i min lägenhet tycks tiden stå stilla. I fem dagar tar jag hand om Jonathan och klappar hans febersvettiga rygg innan jag också faller offer för influensans grepp. Vi tittar på Grey's Anatomy, värmer Billys-pizzor i micron och gör brocollisoppa. Jag kokar te åt honom och han åt mig. Utanför fönstren sliter vindarna i träden och när vi lägger oss om kvällarna lyssnar jag på ljudet av huset som knakar.

Det är värst om morgonen. Otaliga vattenglas och snorpapper krävs innan vi vaknar till liv. Vi knaprar Ipren och när den kickar in dansar vi i mitt kök och jag som har varit så rädd för den vardag vi har skapat, trivs. Jag gillar vårt särbo/sambo-liv. Jag vill alltid att det ska vara så här. Honom och jag tillsammans. Hans tröstande ord när jag vaknar upp ur en mardrömmar och ropar efter honom. Hur han håller om mig när jag, sömndrucken och förvirrad, svamlar om mördare i lägenheten eller nazister som jagar mig.

Likes

Comments

Den första halvan av 2017 är fantastisk och kaotisk på samma gång. Ifall det gångna året var ett maraton var de första fem månaderna en lång, stundtals brant uppförsbacke. Resten en sprint.

2017 började i vilket fall fint trots att slutet av 2016 lämnade mig arbetslös, utbränd, utmattad och deprimerad. Kanske var det det, eller det faktum att Henke skulle resa till Asien, som födde modet i mig att söka jobb i och flytta till Hemavan. I mitten av januari packade jag flyttlådorna och satte mig i bilen tillsammans med pappa för att åka mot Hemavan. Fram kom jag till lägenheten där min nya rumskamrat och kollega Emma redan hade bosatt sig. Den fina, ljusa lägenheten som jag och hon skulle bo i medan vi båda två jobbade på Ica.

En vecka in i februari kom Henke till mig för att hälsa på. Han fick låna min mammas minibil och trots sina hundranittiotre centimeter fick han plats och körde hela vägen till mig. När han var framme i byn mötte jag honom utanför Ica och tillsammans åkte vi till lägenheten, medvetna om att vår sista vecka tillsammans innan han skulle resa bort låg framför oss. Och efter sex magiska dagar i Hemavan åkte han iväg; först hem till Övik, sedan till Hong Kong. Och därifrån började han sin resa genom Kina, in i Nepal och vidare till Thailand. I Sverige blev jag kvar, ensam.

Men i Hemavan träffade jag Lovisa, David, Matt och William och snabbt blev de mina närmsta vänner. Tillsammans spenderade vi i princip all den lediga tid vi hade tillsammans. Ständigt hopkrupna tätt intill varandra i den slitna lilla soffan i stugan som William, David och Matt hyrde tillsammans på Vintervägen. De blev som en liten familj för mig. Vi var och är väldigt olika allihopa men snabbt knöt jag otroligt starka band till dem ändå. När jag inte jobbade kunde jag alltid ringa någon av dem för att hitta på någonting. Vi delade oräkneliga måltider och sovstunder ihop.

I slutet av mars mars åkte jag hem till Umeå för att gå på Umeå Open. Och efter en dags chattande på Tinder övertalade jag Jonathan att möta mig på Hundra, där vi hånglade och dansade tills mina vänner drog mig åt sidan och sade att "Nu måste vi gå på Max!". Att åka hem till Umeå gjorde mig förvirrad; innan jag åkte hem var jag osäker på om jag skulle stanna i Hemavan över sommaren eller flytta tillbaka till Umeå efter säsongens slut. Jag hade börjat längta hem till Umeå emellanåt och var trött efter veckor av fest, sömnlöshet, konstant jobb och turister. I vilket fall så grep jag tag i Jonathan en till gång innan det var dags för mig att åka tillbaka till Hemavan. Jag åkte hem till honom och hans rumskamrat och vi lagade hamburgare och hånglade lite i hans rum.

Högsäsongen startade i Hemavan och dagarna flöt ihop medan den bittraste (men vackra) vinterkylan ersattes med gnistrande solsken. Backarna var fulla av turister i vanlig ordning. När påsken kom, kom familjen till Hemavan och jag flyttade ut till vår fjällstuga för att bo tillsammans med dem i några dagar. En välbehövd paus i säsongsstressen.

Under mina två sista månader i fjällen saktade tempot sakta men säkert ned och jag åkte tillbaka till Umeå ett par gånger, innan jag slutligen flyttade från Hemavan den sista dagen i maj. Detta efter att ha avslutat säsongen i backarna och tagit farväl av mina vänner, som en efter en åkte vidare i början av maj. När jag kom hem till Umeå var det grönt; varmt och somrigt. Där fanns Jonathan, Alice, Saga och alla andra vännerna och sommaren invigde jag tillsammans med Jonathan, hans vänner och försommarfylla på Brännbollsyran.

Jag bodde hemma hos mina föräldrar i ett par veckor innan jag flyttade in i en liten liten etta på tjugoen kvadrat på Nydalahöjd. Därifrån cyklade jag resten av sommaren till och från Coop, samtidigt som jag lovade mig själv att denna sommar, min tredje sommar på Coop, skulle bli min sista. Så det var med lättnad i bröstet som jag stämplade ut i slutet av sommaren, skrev under mina uppsägningspapper och cyklade hem därifrån för gott. Tänk att en arbetsplats kan vara så trivsam och bekväm men ändå så jobbig och pressande på samma gång. Det var bra att jag lämnade.

I slutet av sommaren flyttade jag in hos mina föräldrar igen; jag bytte flickrummet på övervåningen mot det stora rummet i källaren. En liten tröst i oron över att behöva flytta hem igen. Det är inget fel i att flytta hem till sina föräldrar efter en tid på vift, absolut inte, men när jag stod där i hallen hos mamma och pappa med flyttkartongerna under armarna kändes det som mitt livs värsta bakslag. Jag var arbetslös och visste inte vad jag skulle göra härnäst, så i augusti och september sökte jag jobb och redan i mitten av september fick jag ett. Och strax efter att jag börjat jobba åkte jag och Jonathan till Prag tillsammans. En bättre resa hade vi knappast kunnat få. Vi planerade i princip ingenting innan vi åkte utan väl på plats tog vi dagen som den kom; åt när vi ville, tittade på de sevärdheter vi kände för och promenerade dit vi för stunden ville gå.

Ett par veckor efter att jag kom hem från Prag fick jag veta att jag kunde få flytta in i mina föräldrars lägenhet på Haga om jag ville. Sagt och gjort så började jag, mamma, pappa och Jonathan hjälpas åt att måla dörrfoder, lister och väggar och i mitten av november flyttade jag in. Tände ljus på vardagsrumsbordet och hängde upp en ljusslinga över sängen. Ljus i höstmörkret.

Min farmor dog i november, just när butikerna börjat skylta för jul och när dagarna både känns och är som mörkast. Begravningen ägde rum i december och när vi stod på kyrkbacken utanför kyrkan och sjöng tillsammans grät jag för hennes, pappas och min skull. Men bara några dagar därefter lyckades jag finna mig i att hon förhoppningsvis inte behöver ha ont eller vara förvirrad längre. Det tröstar mig.

November och december var mörker, trötthet och kvällar inomhus tillsammans med Jonathan. Men en kväll i december bjöd jag in vänner och bekanta på inflyttningsfest och långt in på småtimmarna dansades och sjöngs det i mitt vardagsrum medan den färgglada lampa jag köpt från Clas Ohlsson snurrade runt, runt, runt. Dagen därpå städar jag undan flaskor, glas, chipssmulor och cigarettfimpar med ett sprängande huvud men ett glatt hjärta. Mina vänner är de bästa.

I slutändan är jag glad för 2017 och allt som har hänt under året. Jag kommer nog alltid att minnas stunderna i Hemavan med Lovisa, Matt, David och William. Och kanske framförallt mina och Davids samtal om nätterna eller Williams varma omfamningar och vänliga ord. Jag kommer att minnas att en otroligt värdefull relation blev tvungen att ta slut men att jag träffade Jonathan och i honom fann en kärleksfull partner men också en ny bästa vän. Och såklart kommer jag att minnas att jag flyttade ut från mitt föräldrahem, först till en lägenhet i Hemavan, sedan till Nydalahöjd och slutligen till min alldeles egna lägenhet.

Framförallt är jag glad för mina vänner. De som stått vid min sida under året; stöttat, kramat, skrivit och aldrig vikt från min sida. Jag har vuxit i år och likaså har samtliga av dem gjort. Jag är så stolt över och jag älskar dem alla.

Likes

Comments

Det är lätt att drömma. Lätt att glömma. Men att glömma de dagar du och jag fick tillsammans i din by i somras är omöjligt. Jag önskar att det alltid kunde vara så. Vi två; lediga, brunbrända om armarna och bekymmerslösa om kvällarna. Slätterna, fulla av sädesslag jag inte kan namnet på men som du pekade ut åt mig. Som du googlade fram.

Vill alltid vakna upp till din sommarhud och solljusets strålar genom fönstret. Vända dygnet, somna fyra, vakna två och ägna nätterna åt film efter film efter film. Vill ha all tid i världen med dig. Cykla på små grusiga vägar på din skruttiga gamla cykel och sova i ditt stökiga pojkrum. Nakenbada på kvällen i den undangömda insjön där du och dina vänner badade när ni var små.

Jag längtar efter sommar med dig.

Likes

Comments

Det är höst och jag kedjeröker på din balkong med fötterna i din famn. Det är vinter och vi har sex för första sista gången och kanske är det framtiden som föder passionen men i vilket fall brinner min kropp som aldrig förr. Det är sommar och mitt ansikte är begravt i din favorittröja Jag lämnar snor på den. Det är höst och vi ringer varandra ibland. Det är vinter igen och försiktigt rör din arm min innan jag beslutsamt lägger huvudet mot din axel.

Likes

Comments

Det är svårt att inte sakna Hemavan nu när snön har lagt sig som ett tunt, vitt täcke över Umeå, tänker jag när jag går till jobbet klockan tio över fem på onsdagsmorgonen. De säger att det ska regna i helgen så jag sänker blicken där jag går, fokuserar på det vita. Spänner benen, armarna, hela kroppen för att inte halka. När jag närmar mig jobbet övergår det vita till grå, blöt asfalt. Inombords suckar jag.

Umeå är på många sätt mitt hjärtas stad men frågan är om jag inte trivdes bättre i Hemavan förra vintern. De frekventa snöfallen, tystnaden och de vita fjälltopparna. Vänligheten i byn. Tempot. Om Hemavan är pudersnö att falla mjukt i är Umeå slask, förrädisk halka och mörker.

Att inte återvända till Hemavan denna vinter var ett beslut jag i stunden kände mig nöjd över. Men nu, när jag påminns om hur fula vintrarna i Umeå numera är, skaver det lite inombords. Det hade varit fint att få bo i Hemavan ännu en vinter; åka på min mammas gamla längdskidor genom skogen, spana på fjälltopparna från Kungsliften och klä på sig fyra lager kläder för att gå till jobbet när det är minus tjugofem grader i luften.

Jag tröstar mig med det lilla; tryggheten i att ha ett eget hem i Umeå, att inte leva det stundtals stressiga säsongslivet, att ha nära och kära en resa med lokalbussarna bort och att ha en trygg anställning för en tid framöver.

Och fjällen finns ju kvar.


Likes

Comments

+ För ett par veckor sedan var jag mitt uppe i flytt. Körde lådor hit och dit och sprang på Ikea, Granit, Lagerhaus, Åhléns etc etc etc och letade prylar till lägenheten.

+ Jag fick en massa små (och stora) växter av min faster i lördags. Flera sukulenter och svärmorstungor. Sakta men säkert fylls min lägenhet av sånt jag tycker om och även om mina fingrar är långt ifrån gröna är jag glad för alla små växter som har hunnit flytta in tillsammans med mig.

+ Alice och Johanna kom och hälsade på en kväll. Fint att hinna umgås med dem lite, mellan jobb och matlagning och allt annat jag försöker hinna med, särskilt Johanna eftersom hon flyttarna tillbaka till Barcelona snart.

+ Jonathan i köket en kväll. Tycker om när han sitter och ritar medan jag pysslar med annat. Att se honom rita påminner mig dock om att jag borde skriva mer igen. Jag skriver så sällan numera men önskar jag skrev oftare, både här och i min dagbok.

+ För ett par kvällar sedan började jag och Jonathan titta på Harry Potter och de vises sten. Sedan bestämde vi att vi skulle se dem allihopa i kronologisk ordning.

+ Och igår föll mängder av snö äntligen över Umeå igen!

Likes

Comments

Tänk att det är snart åtta månader sedan vi träffades för första gången.

Likes

Comments

Nouw Magazine