Jag tänker på Johanna och alla andra i mina bekantskapskretsar som lämnat Umeå bakom sig. Vissa har kommit eller ska komma tillbaka, medan andra har lämnat för gott. Själv pendlar jag mellan att trivas och längta bort. Vantrivs gör jag ytterst sällan. Åtminstone inte när jag sitter på bussen till jobbet om morgonen eller när var och en av mina nära vänner aldrig är längre bort än en femton-tjugo minuter lång bussresa. Eller när jag tänker på hur jag om våren, sommaren och sensommaren kan cykla runt exakt överallt.

En kollega till mig sade häromdagen att han "var tvungen att lämna Umeå för att uppskatta det". Jag har själv aldrig bott ifrån Umeå längre än fem månader men mot slutet längtade jag tillbaka smärtsamt mycket. Kanske för att livet i en fjällby mellan vinter- och sommarsäsong var en aning för tystlåtet och lugnt. Eller för att jag saknade närheten till mina vänner hemma i Umeå.

I vilket fall så längtar jag efter att kunna resa ett tag. Ensam. Förr eller senare tänker jag packa en väska och dra. Så snart jag har pengar och tillräckligt med ork för att våga ge mig iväg. Men just nu räcker Umeå alldeles gott och väl.

Och just det, jag flyttar från Gimonäs till Haga redan om tre veckor. Det råkade bli så. Och det känns så himla bra att få ett eget ställe alldeles för mig själv igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Oktober nu. Igen. Och jag lyssnar på Säkert! eller The National eller Kendrick Lamar när jag rör mig mellan mitt barndomshem, Jonathans lägenhet och olika återseenden med vänner. Förra veckan träffade jag Josefine och igår Lejla. Båda två så lojala, omtänksamma och genuint snälla vänner men ingen av dem hade jag träffat på ett år. Hjälp. Tiden rinner mig mellan fingrarna jämt och ständigt.

Appropå tid; mina vardagar består sedan tre veckor tillbaka mestadels av jobb, och hittills trivs jag väldigt bra med mina nya kollegor och arbetsuppgifter. Det har varit svårt men roligt och jag lär mig sakta men säkert alla främmande system och nya arbetsplatsrutiner. Att gå från att jobba när-det-finns-jobb till att jobba heltid har minst sagt varit en omställning. Jag har under de här veckorna varit helt slut när jag har jobbat färdigt för dagen. Men jag tror och hoppas att det kommer att bli bättre med tiden; att detta bara är en övergångsfas.

Om kvällarna ligger jag och Jonathan (läs: jag) utslagna i soffan och tittar på serier och sedan går vi och lägger oss och om mornarna pussar jag honom hejdå innan jag tidigt åker iväg mot jobbet. Det är svårt för mig att föreställa mig en vardag utan honom, han har kommit att utgöra en så pass central roll i mitt liv nu. Det är nästan lite märkligt med tanke på att vi för fyra månader bodde över trettio mil ifrån varandra och blygsamt pratade i telefon om kvällarna; planerandes för när vi nästa gång skulle kunna träffas.

Likes

Comments

Att få dansa med er på Droskan i fredags ❤️

Likes

Comments

I Umeå är det kallt, blåsigt och regnigt. Tristess och melankoli i luften. I Prag var vädret detsamma, men känslan annorlunda. Där låg vi i sängen på vårt hotellrum långt in på förmiddagen och gick ut först vid elvatiden, ut till en av de vackraste städer jag har varit i.

Prag alltså. Höga, vackra, gamla byggnader så långt ögat kunde se och turister överallt. Åtminstone i de områden vi rörde oss, för vi lämnade knappt de centrala delarna av stan. Istället trängdes vi med turisterna längs de mest kända stråken och på de mest omskrivna torgen. Alltid med en pub eller restaurang i sikte och konstant spanandes på de stilfullt klädda koreanska turisterna.

En dag besökte vi en typisk turistfälla, Museum of Torture, och med rysningar längs ryggraden gick vi ned i en mörk, kylig källare och guidade oss själva mellan olika tortyrredskap från medeltiden. Spännande, tyckte jag. Ända tills vi dagarna efteråt insåg att tortyrmuseum fanns det gott om i staden. En annan dag gick vi i en annan, mycket värre, turistfälla. Ett spökmuseum, som låg mitt i den värsta strömmen av turister. Ett riktigt lurendrejeri var det. Skrattandes och med en riktigt bra historia om hur dumma vi var som gått in där ifrån första början, gick vi ut därifrån arm i arm.

Vi förundras över hur billigt det är och äter och dricker oss fram om dagarna. Och det är så otroligt mycket värt att få vara ledig och tillsammans med Jonathan. Jag inser under resans andra dag att jag aldrig tidigare har rest så pass planlöst. Vi kliver upp i tid till frukost men annars gör vi vad vi vill om dagarna; checkar av sevärdheter, guidar oss framåt med hjälp av tre olika kartor och jag handlar smink på Sephora och MAC medan Jonathan köper en finskjorta på Zara. Men hela tiden tar vi det lugnt, åker eller promenerar dit vi känner för och äter när vi vill. Och det är så obeskrivligt skönt att resa på detta sätt, tänker jag när vi sitter på en uteservering och dricker öl samtidigt som vi kikar på alla förbipasserande turister.

Jag skriver i min mobil: Prag är en ständigt frän doft av cigarettrök i luften. Pussar i nacken om mornarna. God mat på mysiga restauranger och billig, mörk, rökig öl som Jonathan dricker på en mysig gammal pub nära den vackra Charlesbron. Prag är också tysta taxichaufförer och på de många ställen vi besöker är servicen långsam. Men mest av allt är Prag lugnt, vackert och bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Likes

Comments

I februari flyttar jag, som det ser ut just nu, återigen hemifrån. Men denna gång flyttar jag till Haga. Jag smygdrömmer redan nu om hur jag vill ha det eftersom det är första gången i mitt liv som jag får hyra en lägenhet omöblerad; ljusa väggar, varma textilier, många växter (även fast jag kanske är den minst odlings- och planteringsintresserade personen på denna planet...), en stor matta i vardagsrummet som man kan ligga på och så massvis av fotografier och posters som jag tycker om på väggarna.

Likes

Comments

Nio dagar in i september går jag med The Nationals senaste album i hörlurarna på väg hem från bussen, läser om filmen Given på Anna Malmbergs blogg, om sponsrade inlägg och marknadsföring på sociala medier på Underbara Claras blogg och tänker allt oftare på att jag måste sluta bota min ångest med konsumtion. Jag handlar alldeles för ofta smink och kläder för den tillfälliga, socialt inlärda känslan av tillfredsställelse som infinner sig när en just har "unnat sig" något fint. Det är varken bra för planeten eller för mitt bankkonto.

Gula löv faller från trädet utanför Jonathans hyreshus och på måndag börjar jag på mitt nya jobb. Det är både nervöst och roligt. Jag har länge velat ha en fast tjänst någonstans och jag har sökt alla möjliga jobb på flera olika arbetsplatser utan någon större framgång. Men nu sitter jag här med "ett heltidsvikariat tills i slutet av januari men med stora chanser till förlängning" och våndas lite inför måndagen. Det här är tredje gången jag börjar på ett nytt jobb sedan förra hösten och trots att jag borde vara van vid det här laget tänker jag att det alltid känns nervöst innan en ska börja på ett helt nytt jobb, med nya kollegor, nya uppgifter och en ny chef. Detta jobb är dessutom i princip helt främmande för mig.

Sedan, klockan 06:30 på torsdag flyger jag och Jonathan först till Stockholm, sedan Köpenhamn och slutligen Prag. Det känns absurt att vi åker redan på torsdag, sedan vi bokade resan i juli har tiden flugit förbi. Resan kommer olämpligt med tanke på starten på mitt nya jobb men jag lade korten på bordet om resan redan under intervjun och min blivande chef tyckte inte att det var några problem.

Det ska bli fint att komma bort lite. Helst av allt skulle jag vilja resa långt härifrån, till Kina eller Sydkorea eller Indien. Men en sådan resa får komma senare. Nu nöjer jag mig fint med att utforska Prag och detta tillsammans med Jonathan. Jag tror att det kommer bli hur bra som helst!

Likes

Comments

Det är september, en så bra och så jobbig månad på samma gång. Och jag har inte velat skriva på ett tag men här några roliga saker som har hänt sedan sist:

  • Jag har jobbat flera pass på Coop, men slutligen stämplat ut där för sista gången eftersom;

  • Jag har varit på arbetsintervju och därefter fått jobbet jag intervjuades för, jag ska till och med jobba heltid nu!

  • Jag skypeade med Johanna i över en timme. Sedan hon flyttade till Barcelona har vi knappt hörts över telefon men en dag förra veckan var det äntligen dags!

  • Jag har varit ute och dansat två gånger, det är ju trots allt bäst att passa på medan universitetsprogrammens nollningar är igång...

  • Jag har legat bakis i sängen tillsammans med Jonathan och tagit försiktiga steg genom lägenheten på grund av utspilld öl i hela lägenheten. Jonathan och hans rumskompis Johan har varit värdar för x antal fester under deras programs nollning nämligen.

  • Jag har förberett inför Alices och Jonathans födelsedagar den kommande veckan.

  • Jag har träffat fina Alva, som jag tycker så mycket om och som jag inte hade sett på väldigt väldigt länge. <3

  • Jag har umgåtts en helkväll med Alice, och Natalie (som bott i Madrid men just kommit tillbaka till Umeå). <3

  • Jag har grillat korv på Kyrkudden tillsammans med Alice, Gustav, Fredrik och Jonathan.

  • Alice, Gustav, jag och Jonathan har bestämt att vi ska åka och bada på Paradisbadet i Övik snart, som när man var liten. Längtar!

  • Jag har redan nu börjat dagdrömma om hur jag ska fira när jag fyller år (i februari...), vill så gärna ha en halvstor fest med tema!

Likes

Comments

Jag cyklar hem längs älven samtidigt som det mörknar omkring mig. Luften luktar blöt asfalt och jag kan känna hur det stänker från min cykels bakhjul, upp på min rygg och över min ryggsäck. I hörlurarna har jag ett gammalt avsnitt av min favoritpodcast och trots att jag har hört avsnittet tidigare suger jag i mig varenda ord. I mitt huvud finns ingenting förutom samma grå, tunga melankoli som plågat mig de senaste veckorna. Och så Chris Ryans välbekanta stämma förstås.

Jag stiger innanför dörren hos mina föräldrar, hänger upp jackan på en galge och sparkar av mig skorna. Sätter mig vid datorn och tittar på bilder från min och Jonathans resa till Hemavan. När jag för handen mot munnen för att bita på en nagel luktar mina fingrar fortfarande starkt av hans parfym. Hans doft.

Likes

Comments

Nouw Magazine