View tracker
View tracker

Lov! Äntligen! Så oerhört skönt. Efter denna ledighet återstår endast en termin och sedan kan jag flyga fritt. Kommer inte längre vara bunden till skolan och min ångest knuten till den. Kan för första gången se ljuset i slutet av tunneln. Heja mig! Kommer vara så himla stolt över mig själv när jag väl står där på studentdagen, som en överlevare.

Nu: njuta av ledighet och framförallt, JULEN.

Puss

Likes

Comments

View tracker

Godmorgon.

Likes

Comments

Nej hörni, nu är de onda kvällstankarna här igen som så många andra gånger. Ångesten har ju en tendens att krypa fram vid denna tid på dygnet. Typiskt.

Jag ska alltså lyckas ta mig upp om ca 5h, fantastiskt. Ännu en måndag spenderad som en zombie, eller borde jag säga ännu en dag? Jag vet inte, det känns nästan som att jag lallar runt halvt död varenda dag. Haha, skämt åsido, men energinivån har väl inte varit på topp den senaste tiden. Kan bero på att det är så mörkt ute. Lyckas knappt ta mig upp ur sängen på morgonen. Om jag hinner till första lektionen förtjänar jag en eloge. Kanske borde jag kickstarta denna vecka med ett gympass? Få lite endorfiner, det kanske hjälper.. Förhoppningsvis.

Tänkte bara uppdatera om läget lite. Det kan vara skönt ibland. Att dela med sig om vad som snurrar runt där uppe i huvudet. Dela på bördan.

Vi hörs väl snart igen,

kram.

Likes

Comments

​Jag har så många vackra vänner. Alla unika. Alla fantastiska. Ibland slår det mig vilken tur jag har. Turen att få omges av alla dessa otroliga individer. Ofta när jag mår dåligt brukar jag finna stor tröst i just det faktum att dem är en del av mitt liv. Och att jag är en del av deras. Visst är det fint? Hela den här grejen med vänskap. 

Likes

Comments

View tracker

Tjejer! Se på er själva, på er kropp och påminn om hur fantastisk den är. Uppskatta varenda ärr, skavank och cellulit. Hylla din kropp för att den är vad den är, just en mänsklig kropp. Specialsydd och unik. Tänk att den bär dig genom hela livet? Våga äga din kropp och dess rättigheter. Och ta aldrig skit för något, från någon. Allt ska vara på dina villkor, och aldrig någon annans. Din kropp är din alldeles egna, och det kan ingen någonsin ta ifrån dig, så äg den! Ta för dig. Ta plats. Skrik för dig själv, och för dina rättigheter. Skrik ut hur mycket du älskar din kropp. Skrik för att du är du och ingen annan. Tjejer! Se på er själva med stolhet.

alltid.

Likes

Comments

Bara en chans till, det är det sista han får. Jag menar, jag älskar ju honom något otroligt, det är klart att han förtjänar den chansen, och om inte han förtjänar den, så måste väl ändå vi förtjäna en till chans. Eller?

Han menade säkert inte orden han sa, han menade säkert inte att såra mig. Men han vet ju hur ont det gör, så varför säger han så? En sista chans, sen orkar jag inte mer. Eller?

Jag får inte gå på min bästaväns tjejmiddag, men det är väl bara för att han älskar mig och vill vara med mig, inte för att han inte litar på mig. Eller?

Han vet hur mycket jag såg fram emot konserten, ändå förstörde han den genom att göra slut över ingenting, men ändå var det jag som tog mig hem till honom mitt i natten och bad om förlåtelse. Fast, det är väl okej? Eller?

Att säga hejdå till någon jag spenderat en sådan lång tid med, kan ha varit det svåraste och mest psykisk tuffa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Att säga hejdå till någon som varit mitt allt och hela min vardag, gjorde att mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag sa hejdå till killen som jag gett allt av mig till. Allt jag hade, hela människan jag var. Min själ, min kropp och mitt hjärta, gav jag till en människa som inte behandlade mig rätt. Och det tog mig så lång tid att inse just det. Att jag förtjänade mer, att jag faktiskt förtjänade allt.

Att säga hejdå, är fruktansvärt. Att säga hejdå till allt som varit oss. Alla lyckliga stunder. All kärlek vi delat. Alla minuter, timmar, dagar och nätter vi spenderat tillsammans. Att säga hejdå till människan som jag trodde var mitt livs kärlek. Det var inget jag ville. Men för min egna skull var det något jag var tvungen till att göra.

Det finns så många som befinner sig i den situationen som jag var i. Det finns så många som inte vet hur man hittar ut. Och tro mig det visste inte jag heller, och det finns tusen ursäkter till att stanna. Jag var mästaren på alla, och över ser ni ett flertal av dem. Så fort mina vänner nämnde något om min relation blev jag direkt defensiv och försvarade honom. Jag försvarade han som faktiskt åt upp min själ bit för bit. Han som fick delar av mig att sakta blekna bort. Och allt jag någonsin predikat för, att se ut som en lögn. Jag blev blind. Jag levde i konstant förnekelse. Just för att när jag väl älskar någon, då älskar jag med allt jag är och har. Det finns inget mellanting för mig, jag ger allt till den människan. Jag gav allt till honom. Och jag fick inte något tillbaka.

Jag ljuger om jag inte säger att vi delar fantastiska minnen. För det gör vi. Minnen som för evigt kommer att ligga varmt om hjärtat, och minnen som för alltid kommer kunna få mig att le. Och det är fint att minnas. Jag tror att jag väldigt ofta lever på fina minnen, just för att det är något som ingen kan ta ifrån mig, dem kommer alltid att förbli mina minnen.

Många som aldrig befunnit sig i en destruktiv relation kan ofta fråga mig varför jag inte lämnade tidigare. Tog mitt pickpack och drog därifrån så fort jag kunde. Men, så enkelt är det inte. På något sätt kan man säga att jag var sjuk. Det blev min sjukdom. Att alltid förlåta, och att säga förlåt när det inte ens var jag som gjort fel. Att ge chanser gång på gång, just för att jag älskade honom så som jag gjorde. Just för att då, var han faktiskt hela mitt universum. Och jag vägrade lämna utan att kämpa. Men det funkar inte att vara den enda som slåss, den ensamma soldaten på slagfältet. Den enda spelaren på planen. Man klarar inte av och ska inte heller behöva att trycka ner sig själv och tona ner den fantastiska människa man är, för att kunna höja någon annan. Och det var det jag gjorde. Jag bröt ner mig själv, i hoppet om att han skulle växa och må bra. Bit för bit suddades jag bort.

Tillslut kom dagen då jag inte länge ville vara hans slagpåse. Dagen då jag tröttnat på att alltid sätta honom och hans behov först. Dagen då jag bestämde mig för att oavsett hur mycket jag älskade honom, så behövde jag älska mig själv mer. Man måste älska sig själv mer. För i slutändan så finns det ingen viktigare eller mer central del av ens liv, än sig själv. Det var det enda jag var tvungen att intala mig själv för att orka. För att kunna säga hejdå till han som då var mitt allt. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag känt mig så stark som jag gjorde när jag sa hejdå. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle klara det utan att gå under. Aldrig någonsin. Men här står jag idag, och jag klarade det. Och jag lever. Jag är äntligen Linnéa. Jag är äntligen mig själv. Och dag för dag sys min själ ihop bit for bit. Snart är jag hel igen.

Att säga hejdå, kan vara det mest olidliga som finns. Men att säga hejdå, kan även vara din räddning. Från att totalt förlora dig själv. Att säga hejdå, kan innebära att säga hej till dig själv igen. Att börja på nytt och få ett blankt papper att börja skriva din egna historia på. Hur fantastiskt är inte det?

Jag ljuger om jag säger att jag inte varit arg. För jag har nog aldrig varit så arg eller besviken på någon människa som jag varit på honom. Kanske mest för att jag aldrig fått ett förlåt. Inte ett enda. Jag gav verkligen allt av mig själv, och i slutändan var han inte ens kapabel till ett förlåt. Det är nog det som har satt mest spår i mig.

Sanningen är att jag önskar honom inget illa, oavsett hur dåligt han fått mig att må. Och jag hoppas innerligt att han kommer växa i sig själv och som människa, så att han en dag kan träffa någon. Någon som han faktiskt kommer behandla som allt. Någon som han kommer älska och vara stolt över, på det sättet han aldrig var stolt över mig. Någon som kan ta fram det bästa ur honom, på det sättet jag inte var kapabel till. Och det är inte enkelt för mig att skriva, det ska ni veta. Men jag menar vartenda ord av det.

Alla människor förtjänar det bästa. Alla människor förtjänar någon som kan ge dem allt. Det är därför vi måste säga hejdå, till alla som håller oss tillbaka. Till dem som hindrar oss från att vara dem vi är. Vi måste säga hejdå till dem som drar ner oss. Till alla som inte ger oss något tillbaka, när vi ger allt. Till alla som säger att vi inte kan.

Jag sa hejdå till människan som bröt ner mig, och här står jag idag. Och jag lever. Äntligen.

Tack.

Likes

Comments

​Denim on denim, chokers och balla tshirtar är vad jag fått en dille på den senaste tiden....

Likes

Comments

  • Blogkeen
  • Nouw