Header
View tracker

Bara en chans till, det är det sista han får. Jag menar, jag älskar ju honom något otroligt, det är klart att han förtjänar den chansen, och om inte han förtjänar den, så måste väl ändå vi förtjäna en till chans. Eller?

Han menade säkert inte orden han sa, han menade säkert inte att såra mig. Men han vet ju hur ont det gör, så varför säger han så? En sista chans, sen orkar jag inte mer. Eller?

Jag får inte gå på min bästaväns tjejmiddag, men det är väl bara för att han älskar mig och vill vara med mig, inte för att han inte litar på mig. Eller?

Han vet hur mycket jag såg fram emot konserten, ändå förstörde han den genom att göra slut över ingenting, men ändå var det jag som tog mig hem till honom mitt i natten och bad om förlåtelse. Fast, det är väl okej? Eller?

Att säga hejdå till någon jag spenderat en sådan lång tid med, kan ha varit det svåraste och mest psykisk tuffa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Att säga hejdå till någon som varit mitt allt och hela min vardag, gjorde att mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag sa hejdå till killen som jag gett allt av mig till. Allt jag hade, hela människan jag var. Min själ, min kropp och mitt hjärta, gav jag till en människa som inte behandlade mig rätt. Och det tog mig så lång tid att inse just det. Att jag förtjänade mer, att jag faktiskt förtjänade allt.

Att säga hejdå, är fruktansvärt. Att säga hejdå till allt som varit oss. Alla lyckliga stunder. All kärlek vi delat. Alla minuter, timmar, dagar och nätter vi spenderat tillsammans. Att säga hejdå till människan som jag trodde var mitt livs kärlek. Det var inget jag ville. Men för min egna skull var det något jag var tvungen till att göra.

Det finns så många som befinner sig i den situationen som jag var i. Det finns så många som inte vet hur man hittar ut. Och tro mig det visste inte jag heller, och det finns tusen ursäkter till att stanna. Jag var mästaren på alla, och över ser ni ett flertal av dem. Så fort mina vänner nämnde något om min relation blev jag direkt defensiv och försvarade honom. Jag försvarade han som faktiskt åt upp min själ bit för bit. Han som fick delar av mig att sakta blekna bort. Och allt jag någonsin predikat för, att se ut som en lögn. Jag blev blind. Jag levde i konstant förnekelse. Just för att när jag väl älskar någon, då älskar jag med allt jag är och har. Det finns inget mellanting för mig, jag ger allt till den människan. Jag gav allt till honom. Och jag fick inte något tillbaka.

Jag ljuger om jag inte säger att vi delar fantastiska minnen. För det gör vi. Minnen som för evigt kommer att ligga varmt om hjärtat, och minnen som för alltid kommer kunna få mig att le. Och det är fint att minnas. Jag tror att jag väldigt ofta lever på fina minnen, just för att det är något som ingen kan ta ifrån mig, dem kommer alltid att förbli mina minnen.

Många som aldrig befunnit sig i en destruktiv relation kan ofta fråga mig varför jag inte lämnade tidigare. Tog mitt pickpack och drog därifrån så fort jag kunde. Men, så enkelt är det inte. På något sätt kan man säga att jag var sjuk. Det blev min sjukdom. Att alltid förlåta, och att säga förlåt när det inte ens var jag som gjort fel. Att ge chanser gång på gång, just för att jag älskade honom så som jag gjorde. Just för att då, var han faktiskt hela mitt universum. Och jag vägrade lämna utan att kämpa. Men det funkar inte att vara den enda som slåss, den ensamma soldaten på slagfältet. Den enda spelaren på planen. Man klarar inte av och ska inte heller behöva att trycka ner sig själv och tona ner den fantastiska människa man är, för att kunna höja någon annan. Och det var det jag gjorde. Jag bröt ner mig själv, i hoppet om att han skulle växa och må bra. Bit för bit suddades jag bort.

Tillslut kom dagen då jag inte länge ville vara hans slagpåse. Dagen då jag tröttnat på att alltid sätta honom och hans behov först. Dagen då jag bestämde mig för att oavsett hur mycket jag älskade honom, så behövde jag älska mig själv mer. Man måste älska sig själv mer. För i slutändan så finns det ingen viktigare eller mer central del av ens liv, än sig själv. Det var det enda jag var tvungen att intala mig själv för att orka. För att kunna säga hejdå till han som då var mitt allt. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag känt mig så stark som jag gjorde när jag sa hejdå. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle klara det utan att gå under. Aldrig någonsin. Men här står jag idag, och jag klarade det. Och jag lever. Jag är äntligen Linnéa. Jag är äntligen mig själv. Och dag för dag sys min själ ihop bit for bit. Snart är jag hel igen.

Att säga hejdå, kan vara det mest olidliga som finns. Men att säga hejdå, kan även vara din räddning. Från att totalt förlora dig själv. Att säga hejdå, kan innebära att säga hej till dig själv igen. Att börja på nytt och få ett blankt papper att börja skriva din egna historia på. Hur fantastiskt är inte det?

Jag ljuger om jag säger att jag inte varit arg. För jag har nog aldrig varit så arg eller besviken på någon människa som jag varit på honom. Kanske mest för att jag aldrig fått ett förlåt. Inte ett enda. Jag gav verkligen allt av mig själv, och i slutändan var han inte ens kapabel till ett förlåt. Det är nog det som har satt mest spår i mig.

Sanningen är att jag önskar honom inget illa, oavsett hur dåligt han fått mig att må. Och jag hoppas innerligt att han kommer växa i sig själv och som människa, så att han en dag kan träffa någon. Någon som han faktiskt kommer behandla som allt. Någon som han kommer älska och vara stolt över, på det sättet han aldrig var stolt över mig. Någon som kan ta fram det bästa ur honom, på det sättet jag inte var kapabel till. Och det är inte enkelt för mig att skriva, det ska ni veta. Men jag menar vartenda ord av det.

Alla människor förtjänar det bästa. Alla människor förtjänar någon som kan ge dem allt. Det är därför vi måste säga hejdå, till alla som håller oss tillbaka. Till dem som hindrar oss från att vara dem vi är. Vi måste säga hejdå till dem som drar ner oss. Till alla som inte ger oss något tillbaka, när vi ger allt. Till alla som säger att vi inte kan.

Jag sa hejdå till människan som bröt ner mig, och här står jag idag. Och jag lever. Äntligen.

Tack.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Denim on denim, chokers och balla tshirtar är vad jag fått en dille på den senaste tiden....

Likes

Comments

View tracker

Nu kommer ni att få läsa om något hemskt, men också något verkligt. Det ni kommer få läsa om har hänt miljontals gånger, och händer fortfarande, varje dag, runt om i världen. Du får säkert höra om det varje dag, precis som jag. Men för mig var denna gången annorlunda. Det jag hörde, och det jag fick veta kändes denna gången inte lika långt bort. Denna gång vred sig magen ytterligare hundra varv och tårarna strömmade ner för mina kinder. För denna gång, hade det hänt en vän. En av de människor som ligger mig närmast om hjärtat. En tjej, som jag skrattat, gråtit och upptäckt livet tillsammans med. Nu var det inte längre en okänd tjej som fallit offer för kvinnors vidriga verklighet, för det var en av mina tjejer.

Min vän, som vill vara anonym, har skrivit en text om vad hon har gått och går igenom. Om vad hon nu kommer brottas med för resten av sitt liv. Här är hennes historia....

"Idag är jag ledsen. Och när jag har en dålig dag så brukar det hjälpa att skriva, så det är vad jag gör nu, så får vi se om det är läsbart eller inte sen.

Detta är det svåraste jag någonsin skrivit, dels för det är så känsligt men även för jag inte vet hur jag ska formulera mig så att alla ska förstå. För ingen kan egentligen förstå, om man inte upplevt det själv.

Feminism behövs. Och om ni inte redan tycker det så hoppas jag att detta inlägget kan ändra på det.

För ca 3 månader sen hände det. En helt vanlig dag på påsklovet, livet ägde faktiskt.
Jag var påväg hem från en fest, klockan 5 på morgonen, när en okänd man kom efter mig, drog in mig i skogen och våldtog mig.
I den skogen har jag lekt hela min uppväxt, där har jag byggt kojor och haft picnik, mina kompisar bor bredvid den skogen. Och nu är allt jag känner rädsla när jag ser den. Sånt här händer inte, inte mig eller mina kompisar iallafall.
Mitt liv förstördes där och då, jag gick sönder. Allting tappade sin mening och jag ville dö, på riktigt. Jag kände mig ensammast i världen.

Jag försökte leva normalt och vara med kompisar och skratta. Det var, och är det enda som får mig att tänka på annat. För varje gång jag inte gör det så spelas händelsen upp i mitt huvud, om och om igen. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Sovit över på festen? Tagit en annan väg hem? Kämpat emot hårdare eller klätt mig annorlunda? Jag var så arg på mig själv och jag var livrädd för att polisanmäla, jag var tillochmed rädd för att berätta för min familj och mina vänner, för jag skämdes så mycket. Det är så fel, men det är svårt att inte känna så. Men jag är så glad att jag berättade och polisanmälde, även om dom inte fått fast killen än.

Jag skriver inte detta för uppmärksamhet eller för att ni ska tycka synd om mig, jag skriver det för att för mig och mina vänner var det en ögonöppnare. Och jag hoppas det kan bli det för er också. Det händer, och det är vanligare än ni tror. 16 våldtäkter anmäls varje dag i Sverige och mer än dubbelt så många sker utan anmälningar. Det är alldeles för mycket. Vi måste hjälpa till att förändra.

Det som är det viktigaste är att veta; vad räknas som våldtäkt? Så fort det är emot din vilja så är det våldtäkt. Ett nej är ett nej, även om det är din pojkvän, någon du känt länge eller någon du nyss träffat. Ett nej är ett nej. Jag har vänner som utsatts för detta och jag vet hur dåligt dom mått men eftersom dom kände killen eller gått med på det från början så skyller dom sig själva, och det är så fel, SÅ fel. Våga säga till och våga prata med någon, ni är inte ensamma.

Jag hoppas ni förstår nu att feminism behövs. Det behövs för att när man anmäler sånt här till polisen så frågar dom om man var nykter och vad man hade på sig istället för att fråga saker om förövaren. Det behövs för att tjejer är rädda för sina liv varje gång de går ensamma hem i mörkret. Rädda för att dom vet inte om mannen dom möter är en helt vanlig trevlig man eller en våldtäktsman. Det behövs för att vi lär tjejer hur man ska vara och vad man ska göra för att inte bli våldtagen istället för att lära killar att inte våldta. Det behövs för att det är 2016 och vi har fortfarande inte lärt oss att respektera varandra. Det finns 1000 anledningar till varför det behövs och min historia är bara en liten del. Feminism behövs. Och om ni inte ser det, då är ni en del av problemet."

Förstår ni? Att detta hände min kompis. MIN fantastiska vän. För jag fattar inte. Ingen förtjänar att gå igenom något sådant här, men ändå sker det varje dag. Trots att jag är väldigt involverad inom feminismen och kämpar konstant med att predika för feminismens ideal, så var det inte förrän detta hände som mina ögon öppnades ordentligt. Detta hände centralt i Göteborg, och tidigt på morgonen, den tiden jag brukar gå till jobbet på helgen. Det hände där min lillasyster befunnit sig ett flertal gånger, och där många av hennes vänner bor. Det hände min vän. Och nästa gång kan det hända din vän med. 

Människor frågar mig varför jag alltid ifrågasätter, varför jag väljer att ta fighten. Det jag då undrar är, hur kan man inte ta fighten?​ Hur kan man stå rakryggad utan att bry sig när sådant här inträffar varenda timme av varje dag. Att diskutera och lyfta upp samhällets orättvisor för oss kvinnor är något av det viktigaste och MINSTA vi alla kan göra. Prata om det med era barn, era syskon, vänner eller föräldrar. Män våldtar kvinnor varenda dag och det är bara en tidsfråga innan det händer någon i din närhet med. Din mamma, din dotter, din syster, din bästa vän eller flickvän. Detta är vår råa verklighet. Att tro att din röst och dina tankar inte kan göra skillnad är bara skitsnack, för du spelar roll. När man väl vågar ta steget och stå för det man tycker, påverkas andra i ens närhet. Andra vågar då ta steg och tänka längre, ifrågasätta ytterligare och ändra sitt beteende. På så sätt skapar vi alla revolution. Och det ska vi vara stolta över. 

Jag kommer alltid att skrika för mina rättigheter, och när ingen lyssnar kommer jag att skrika högre. Skrik du med innan det är försent. Innan det händer dig eller någon närstående.

För detta hände min vän, min fantastiska vän. 

Jag vill säga till min vän, som läser detta, att du är stark. Du är så beundransvärt jävla stark som vågar och orkar skriva denna text, för det kan hjälpa andra. Jag älskar dig så mycket. Och trots att ingenting jag säger eller gör kan få det onda att försvinna, så vill jag att du ska veta det. 


Likes

Comments

Alltså min hjärna lägger snart av. Jag pallar inte mer plugg, stress och sömnbrist. Denna slutspurt innan sommarlov är fruktansvärd. Jag har ingen energi till något, varken träning, häng med kompisar och hela grejen med att försöka vara social känns så långt borta just nu. Måste stänga in mig och skriva klart tre inlämningar tills ikväll. Usch! Jag får väl kämpa på helt enkelt, hur tungt det än är. Snart är det lov och jag längtar så att jag spricker. Nästan.

Har ni haft en bra onsdag?

Likes

Comments

​Systerskap är så fint och värdefullt. Att ha en lillasyster är det bästa jag vet. Andréa är en del av mig. Vi delar samma blod, är lika men ändå så olika på samma gång. Vi är familj hon och jag. Delar något speciellt tillsammans. Hemligheter och minnen. Jag menar, vi har ju levt med varandra i ett antal år nu. Hon är en bästavän och en själsfrände. Visst är det fint? Jag hoppas att jag dör före henne, annars hade jag blivit för ledsen. Det går liksom inte att leva utan Andréa. Ni som känner henne inpå djupet vet. Hon är ju så speciell. En helt fantastisk individ. Nä, alla borde ha en Andréa. En sådan Andréa som jag har i mitt liv. 

Jag älskar henne.

Likes

Comments

JA! Denna är nu mera min. My very own Tory Burch. Är supernöjd. Detta är den ultimata väskan!

Likes

Comments

Något som jag måste ta tag i nu när jag snart får lov är mitt rum. Det ser rent ut sagt (ursäkta min svenska) förjävligt ut. Två madrasser ligger hopslagna på golvet (!) och allt ligger huller om buller. Jag kan inte ens hålla i ordning pga att det inte känns värt det, för det är ju redan så kaotiskt. Ja, där kommer jag med min Linnéa-logik igen, men så är det.

Jag vill ha ett personligt rum med en massa blandade och mixade stilar. Det anser jag kan bli riktigt charmigt och snyggt. En fotovägg med en massa foton, gärna några mysiga lampor här och där. Lite trä blandat med lite vitt. Och såklart, en stor säng med en många kuddar. Vem vill inte ha det?

Likes

Comments

Jag måste bara börja med att säga TACK till alla er som har gett mig en sådan otroligt fin respons efter mitt inlägg riktat till föräldrar. Det gör mig så glad att folk tar sig tiden till att läsa min blogg och särskilt de inlägg som präglas av mina tankar kring saker och ting.


Hej på er! idag är det söndag och det känns faktiskt fruktansvärt. Nästa vecka har jag minst en stor examination var dag vilket innebär att stressen kommer vara enorm. Efter det kan jag däremot pusta ut, men bara lite tyvärr. Jag försöker att tänka positivt, för nu är det slutspurten i skolan och efter dessa två kommande veckor så är jag fri. Äntligen! Vad som står på agendan idag, ja det kan ni nog lista ut, plugg. Det är bara att få det överstökat.

Likes

Comments

  • Blogkeen
  • Nouw