Alla förtjänar att ha på sig en krona på huvudet ibland för att man är stark, modig och stolt.
Du som människa, individ och en själ med personlighet ska kunna säga rakt ut: Jag är stolt över mig själv.

Alla människor går igenom någonting i sitt liv, alla har varit med om något jobbigt, från att ha psykisk ohälsa till att godispåsen tagit slut. Men alla ska veta att man inte är ensam.
Du som går igenom något nu eller som har gått igenom något, du är så himla stark. Vet du varför? För att du läser detta. Du har klarat jobbiga hinder i ditt liv och om du går igenom något nu så sitter du ändå här och läser idag, på denna jord, du finns. Var stolt över dig själv.

Meningen med denna texten är att jag beundrar dig som har/ går igenom något jobbigt. Du är verkligen inte ensam, men om du ändå skulle känna det så finns jag här för dig. Skriv till mig.

Framöver nu när jag har dåliga dagar då jag mår jättedåligt, då ska jag ta på mig min krona och känna mig stolt över mig själv, för att jag är människa.

Sätt på din krona för att alla förtjänar att känna sig stolta.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Förklaringen till att jag hoppat av skolan.
Det funkade helt enkelt inte. Det gör det inte ibland. Skolan passar inte alla och det får man acceptera.

Jag gick hela sommaren och tänkte fram och tillbaka om jag skulle gå kvar eller inte. Vi sa att jag ska försöka tänka in i mitt huvud att jag ska dit så kanske det blir enklare. Snarare tvärtom, jag har mått väldigt dåligt den här sommaren över skolan.
Det beslutet vi gjorde med att jag hoppar av skolan är det största beslutet jag gjort i mitt liv än så länge, men det var mitt bästa också. Jag mår mycket bättre nu när jag slipper tänka på skolan. Jag vet ju att man ska utmana sig själv med saker man tycker är jobbigt men det får gå till en viss gräns. Denna gränsen var min.

Du kanske sitter och tänker nu: Hon kommer ju inte få jobb, hon kommer få det tufft i livet senare etc.
Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda. Jag vet många människor som hoppat av skolan och som klarar sig galant idag. Och när jag känner att jag vill, orkar och kan så läser jag vidare på komvux. Det löser sig. Jag försöker iallafall tänka så positivt som det går.

Varför jag inte klarade av att stanna kvar i skolan beror på flera olika saker.
Det är just det här att sitta i ett klassrum med många andra människor. Usch jag får panik bara att tänka på det. Det är också att jag inte trivs i själva byggnaden, kan ha och göra med att jag bara har dåliga minnen från det hemska stället. Kompisar som distanserat sig och kompisar som jag glidit ifrån eftersom vi inte träffats på länge, kände väl att jag var lite ensam helt enkelt. Dessutom har jag en liten sväng av social fobi så det är jobbigt att sitta i matsalen när den är full eller att gå i korridoren när massa elever sitter där eller som jag skrev där uppe, sitta i ett rum med flera andra människor.


Tack för att du ville läsa. Detta är ett sätt jag hittat att få skriva ut mina känslor, det lättar mycket på ångesten. Dessutom älskar jag att skriva så jag ber om ursäkt om det kommer långa texter ibland. Men det känns skönt att flera anonyma läsare faktiskt vill läsa mina tankar. Tack för det.
Med detta sagt hoppas jag att du vill fortsätta läsa hur det går vidare för mig i livet och min resa på väg till ett bättre mående.



Likes

Comments

Känner du dig hjälplös? Vet inte vad du ska säga eller göra? Jag kan ge lite hjälp på traven.

Som alla andra inlägg så utgår jag från mig själv.
Det här inlägget är till er som känner någon som mår dåligt i sitt psyke. Kanske ett syskon, förälder, kompis eller partner? Min familj och pojkvän har varit väldigt hjälpsamma utan att dom vet om det. Min familj känner sig hjälplösa men det dom inte vet är att dom hjälper mig varje dag, bara genom att vara där.

När man mår dåligt i psyket så är det väldigt skönt att ha någon hos sig. Även om man säger att man vill vara själv så finns det en liten känsla därinne i kroppen som verkligen inte vill vara själv. Och självklart, ibland vill man verkligen vara själv och komma bort från verkligheten lite och då är det såklart okej.

Många undrar nog hur man ska finnas där. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Hur ska man bete sig? Försök att inte tänka för mycket på det, gör ingenting mer komplicerat och gör det inte till någon stor grej.
Det kan räcka med att du sätter dig med individen och frågar: Hur mår du? Och verkligen vill veta svaret. Man märker om en person frågar det för att vara snäll eller för att man verkligen bryr sig.
Den som mår dåligt kanske känner att den inte vill prata just nu. Bara finns där då, förstår du? Det räcker att bara ligga tysta och hålla om varandra. Det kan vara riktigt skönt ibland när det har hänt mycket. Att bara få vara tyst med en annan själ.

Om människan som mår dåligt får ett utbrott och bara gråter hela tiden, då kanske man inte bara vill ligga tyst. Man har ingen aning om vad man ska göra. Ge en kram. Tro mig, kramar är det som får i alla fall mig att lugna ner mig mest. Bara håll om personen, säg att det inte är någon fara, säg att det är okej att gråta, att du finns där om han/hon vill prata. Och vänta tills personen har lugnat ner sig innan du börjar prata om hur ni ska göra med allt, att ni måste skaffa hjälp eller vad det kan vara. Bara finns i stunden. Ibland behöver man bara få gråta ut i massor, så man släpper ut alla överväldigande känslor inom en som man går och håller på.
Och det är inte alltid att personen i fråga vill prata om att man måste skaffa hjälp eller vad det nu kan vara direkt efteråt man har gråtit ut i massor, då känner man sig värdelös som människa. Så känner iallafall jag.

Och snälla du som läser det här och känner någon med psykisk ohälsa, snälla det värsta du kan göra är att distansera dig från personen. Att hålla sig borta eller bryta kontakten eller vad du än gör, don´t do it! Genom att du gör det får du personen som mår dåligt att tro att han/hon har gjort något, känna sig äcklig, konstig, ångest över att ha gjort något, lägger all skuld på sig själv och personen i fråga behöver verkligen inte mer ångest som det är. Det påverkar psyket jättemycket och han/hon behöver dig mer då, inte att du sviker människan. Du kanske är den enda personen har, om du då sviker så känner hen sig ensam.

Det värsta för en människa som lider utav psykisk ohälsa får absolut INTE känna sig ensam. Varför? Joo för hon/han känner att det inte finns någon som bryr sig om hen. Att man är HELT ensam. Att det aldrig kommer ta slut och i värsta fall så kan detta leda till ett avslut på livet.

Om personen inte sökt hjälp så förstå att hon/han inte orkar ta tag i det själv, individen har fullt upp med att ta sig ur sängen. Hjälp då till. Även om personen inte vill ha hjälp, ge hjälp ändå. Vissa människor kanske känner skam för att behöva ta hjälp av andra, det kan ändå kännas skönt för personen att någon annan hjälper en på traven. T ex kontakta skolan, kurator, arbetsplatsen, psykologen. Vad som helst. Och självklart, om personen verkligen inte vill ha hjälp eller inte orkar det, låt det vara. Finns där istället. Man ska aldrig tvinga en person till något den själv inte är villig att göra. Individen måste vilja få en förändring själv.

Min familj och pojkvän har varit experter på att finnas för mig. Jag beundrar dom så otroligt mycket hur dom orkat finnas för mig på ett så bra sätt även om dom inte har en instruktionsbok att läsa ifrån. Och vad dom gjort? Dom har bara funnits där för mig. Det har hjälpt otroligt mycket.
Jag och min mamma pratade häromdagen om min pojkvän Daniel. Både hon och jag konstaterade att utan honom hade jag förmodligen inte funnits idag. Jag älskar Daniel och min familj jättemycket för allt dom fått stå ut med. Mina gråtattacker, panikattacker, ångestfyllda dagar. Jag älskar dom för det.

Likes

Comments

De flesta förstår nog inte hur det är att ha psykisk ohälsa. Vad händer där inne i huvudet? Vad händer i kroppen eller med kroppen? Vad tror du? Jag ska berätta.

​Först av allt så utgår jag från mig själv! Alla är olika och upplever olika saker så KOM IHÅG, jag utgår ifrån MIG. Tro inte att alla känner såhär men de flesta kan nog känna igen sig.

Jag har under en ganska lång period haft ångest, panikattacker, stress, oro, ja you name it. Jag vet inte om det är så många som vet vad som händer när man får ångestattacker eller hur det är att gå med grov ångest varje dag. Man pratar oftast bara om ångest och varför det förekommer osv. Men vad händer egentligen i kroppen som alla säger är så obehagligt?

När jag har som värst ångest känns det som att allt inom mig går sönder i tusen bitar, det känns som en explosion som bara fortsätter i bröstet. Och man vet inte hur man ska få det att sluta.
Tänk att du har söndagsångest eller annan ångest inför något jobbigt, tänk den ångesten fast gånger tusen. Den får jag uppleva väldigt ofta, för ofta.

Mina tankar i huvudet bara snurrar och snurrar och det är omöjligt att bryta dom. Tänk såhär! Du har en låt i huvudet som du går och sjunger på hela tiden, den har fastnat där och vill inte försvinna, så är det med mina tankar. Då kanske du tänker, vadå för tankar? Alla har ju tankar eller hur? Jaa det har jag också men det kan bli för mycket av det. Jag övertänker precis allting eftersom jag har sådan oro inför att göra saker, även om det är roliga saker så kan jag inte alltid njuta o se fram emot det pga av att jag övertänker som leder till ångest. Det kan också vara helt onödiga tankar som att jag kan sitta och tänka på vad jag ska äta till frukost imorgon i 1 timme.
Allt detta gör att jag blir frånvarande ganska ofta. Med det menar jag att jag bara sitter med helt tom blick och har svårt att bryta det, min hjärna lägger av för en liten stund kan man säga. Jag har jättesvårt att koncentrera mig i en konversation, jag hänger med i 10 min max. Det är ännu svårare när det är ett större sällskap då det är omöjligt att hänga med redan från början. Då låter allt prat som en enda sörja i öronen och jag kan inte uppfatta ett ord.

Min hjärna är lite känslig för saker och ting kan man säga. Min kurator och jag kom fram till att jag är högkänslig. Det innebär att hjärnan blir jättetrött med för mycket intryck från omgivningen. Med intryck menar jag… ja, intryck, alltså ljud, detaljer, kollar på allting runt om mig och kan inte vara i min egen lilla bubbla. Jag kan aldrig slappna av kan man säga. Att bara gå till gymmet gör mig jättetrött för det händer så mycket där, inte för att jag tränar utan för att det finns så mycket intryck. Ljud, människor, detaljer. Jag är expert på att se onödiga detaljer.
Haha min mamma sa att jag är som en superhjälte, jag ser och hör ALLT. Jag håller faktiskt med henne.

Jag håller på o tjatar om panikattacker när jag skriver om psykisk ohälsa, jag ska förklara varför jag mår så dåligt som jag gör när jag får dom. När jag får mina panikattacker så händer det väldigt mycket. Mina läppar domnar bort, mina ben och armar domnar ibland bort, jag får panikkänslor inombords, min kropp blir så skakig att den knappt orkar hålla uppe mig, jag får jättesvårt att andas, hyperventilerar, jag får en huvudvärk utan dess like, yrsel, kallsvettningar och en enormt stor klump i bröstet. Allt detta händer i min lilla kropp. Min lilla kropp som alltid orkar hålla kvar mig när jag mår som sämst. Jag älskar min kropp för det.
Enda sättet att stoppa en attack för mig är att någon annan får hjälpa mig. Hmm någon annan? Jaa precis, någon får hjälpa mig att andas tills jag blir lugn. Jag får ta djupa andetag och andas i takt med den andra personen men det är väldigt svårt med tanke på att man hyperventilerar och inte får någon luft när man får en attack.

Jag hoppas att du som läser detta kan få en liten inblick i hur det är att ha ångest och vad som händer inom en. Det är mycket mer än vad man kan tro.

Likes

Comments

Jag vill nu gräva in mig lite djupare i ett ämne som står mig mycket nära och som jag bara ska skriva om nu på bloggen. Jag tycker att detta ämne borde lyftas upp mer och informera människor om vad det egentligen handlar om. Det finns så många fördomar om det men nu ska ämnet få glänsa lite.

De flesta av er har nog redan läst mitt inlägg: JAG VILL INTE SKÄMMAS LÄNGRE, där beskrev jag min situation som du borde läsa om, om du inte redan gjort det.
Se detta som en fortsättning. Nu vill jag fortsätta denna diskussion om detta omtalade ämne och stå upp mot alla fördomar om psykisk ohälsa. Jag tänker också ge lite tips till er som känner någon som lider utav det, även fortsätta att berätta om mig så ni får vara med på min resa att bli frisk.

Jag skulle verkligen uppskatta om någon själ där ute vill ge mig tips så jag kan förbättra mig i skrivandet, eller vill starta en diskussion kring ämnet lite djupare eller har några ideér jag kan skriva om på bloggen inom psykisk ohälsa. Allting uppskattas! Tack!

Likes

Comments

Haha jag är verkligen sämst på att uppdatera bloggen! ;)

Eftersom jag inte bloggat på ett lååångt tag så ska jag uppdatera er lite om praktiken, om ni läst mitt förra inlägg så vet ni varför. Det är också en av anledningarna till att jag inte bloggat.

Det går så himla bra på praktiken! Det är så jäkla roligt och alla barnen och personalen är ju helt underbara! TJOHOO!
Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag gått i skolan denna terminen max 1 vecka. Jag har gått till min praktik varje dag nu sedan jag började förra veckan på Måndagen. Framgång? Jaa. Skönt? Jaa. Jobbigt? Nej.

Första dagen bröt jag ihop på morgonen, fick en attack. Jag tänkte att jag skiter i praktiken och hoppar av skolan men praktiken är jätteviktig för mig nu om jag ska kunna ta studenten tillsammans med mina kompisar.
Men med hjälp av min älskade mamma tog vi oss iväg. Detta kanske är lite töntigt att berätta men mamma hängde med in på förskolan och vi pratade med min handledare om läget, efter det var allting bra. Haha när mamma skulle gå skämtade vi 3 om att hon lämnat sitt barn på förskolan ;)

Justja, jag har mitt arbetsplatsförlagda lärande som det så underbart vackert heter på Förskolan Österåsen för barn i 5-6 års åldern i 6 veckor. Himla underbara ungar det där!

Detta var en liten uppdatering om praktiken, har inte orkat skriva på bloggen då jag lagt ner ALL min energi på att klara första veckan.

Tack för mig, vi hörs ;)

Likes

Comments

Snälla, lägg ner lite av din tid på att läsa detta. Det är viktigt.

Dagen har kommit då jag vågar lägga ut det inlägg som var anledningen till att jag startade bloggen från första början.
Jag hoppas att med detta inlägg nå ut till er som går igenom en kamp jag har gått igenom/går igenom.

Jag kommer att skriva flera inlägg om detta men idag ska jag ta upp situationen. Nästa gång tar jag upp grejer runt detta som hur jag mått/mår, mina tankar, hur jag påverkats osv.

MIN SITUATION

Jag har haft extrem ångest, stress och panikångest det senaste halvåret. Jag ska berätta om det i tur och ordning. Hoppas du orkar lyssna!

Innan vinterlovet 2016 började det med att jag var ”sjuk”. Det var framförallt när vi hade prov osv och jobbiga dagar då det var mycket i skolan. Jag var inte sjuk. Jag hade egentligen grov ångest.
Till en början sa jag inte det till någon då det är pinsamt och man vet inte vad andra ska tycka. Iallafall, efter några veckor av att varit ”sjuk” från skolan kom min första panikattack. Det var en morgon innan skolan.
Jag började känna mig yr, började svettas, fick hjärtklappningar, började skaka, läpparna domnade bort, fick panikkänslor i hela kroppen och jag fick ett otroligt tryck i bröstet -Ångest. Jag visste inte att detta var min första panikattack.
Jag var hemma den dagen. Dagen efter gick jag på en lektion och då kom det igen. Inte lika kraftigt så jag kunde sitta kvar men det var på nåder.

Vi (Jag, min mamma och pappa) tog detta på allvar och kontaktade mina lärare som har varit helt fantastiska i allt detta.
Jag fortsatte att gå till skolan även om jag grät varje morgon och fick panikattacker, men det var skönt att lärarna visste om det, även mina närmaste kompisar.
Men hur gick det i skolan? Det gick förjävligt. Jag fick rusa ut ur klassrummet nästan varje dag p.g.a panikattacker. Jag minns att det var så pinsamt för jag hade tårar i ögonen och var sååå rädd att någon i klassen eller korridoren skulle se mig. Dom visste ju ingenting och jag ville inte visa någon heller för enligt mig betydde det att man visar att man är svag och töntig.

Efter några veckor kände vi att det räckte, jag kan inte gå runt och må såhär dåligt, jag menar, jag var ju inte mig själv längre! Gamla glada, skämtande och skrattande Linnea var borta och istället hade hon ersatts av en ledsen och helt annan Linnea som aldrig skrattade. Jag tror att jag inte skrattade sådär härligt på några månader, när jag väl gjorde det så var det tillgjort. Jag försökte bara passa in och inte visa mig deprimerad.

Jag tog kontakt med kurator och psykolog och fick jättebra hjälp. Ett pyttelitet tag där blev det lite bra men sen blev det kaos igen…Och det var bara början på allting.
Då hade jag testat så många taktiker med hur jag ska tänka positivt och övningar samtidigt som jag tvingat iväg mig till skolan, vilket var ganska dåligt.

Tillslut kontaktade vi en läkare. Vi åkte på mötet och jag fick berätta om allting. När vi åkte hem från mötet hade vi med oss ett recept på två olika mediciner mot min panikångest.
Jag hade velat ett tag tidigare att jag skulle börja med mediciner men med tanke på bieffekterna så vågade jag inte riktigt, men eftersom det bara blev värre med ångest och panikattacker så blev det dags.
Jag fick medicinerna i Januari 2017, alltså inte så jättelänge sedan. Då hade jag också vart hemma från skolan i princip alla veckor sedan skolan började den 11(?) Januari.

Jag glömmer inte dagen då mamma kom upp till mitt rum och berättade att hon och min mentor hade pratat i telefon och att dom bestämt att jag skulle sjukskrivas. Jag kände både lättnad och förskräckelse. Lilla jag, hade det verkligen gått så långt att lilla glada Linnea skulle sjukskrivas på grund av… ångest?

På mötet när vi diskuterade medicinerna fick jag då en sjukskrivning från läkaren på 2 veckor, vilket innebär att jag skulle vara hemma från skolan då. Vi hade velat mer eftersom jag kände direkt att detta inte kan gå över på 2 veckor. Jag har en underbar mentor som lät mig stanna hemma längre då hon i sitt tidigare jobb jobbade på vuxenpsykiatrin och visste om dessa tabletter. Det skulle ta 3-4 veckor för tabletterna att verka. Under dessa veckor var jag bara hemma. Då utvecklade jag också social fobi. Jag vågade inte gå till gymmet som jag innan hade ÄLSKAT att gå till, när jag väl gick dit fick jag panikattacker. Jag hade svårt i affären och även på andra offentliga ställen då jag fått springa ut.

Sedan, efter ett tag, skulle jag gå till kuratorn och det var något av det jobbigaste på länge, inte för att jag skulle få prata för det skulle bli skönt, utan att gå in i skolans byggnad som jag inte hade gjort på 1-2 månader och även möta allt folk. Påväg till skolan gick jag på den folktommaste gatan (Tur att jag bor ca 2 kvarter från skolan), när jag kom till skolan gick jag in vägen där det nästan aldrig är folk.

Om vi ska hoppa fram lite i tiden så var jag fortfarande hemma ett par veckor, jag gick till skolan för att prata med kuratorn, det var allt. Jag, mamma och min lärare hade nått litet möte då och då. Vi planerade hur jag skulle kunna komma tillbaks och jag försökte testa allting vi kommit fram till men ingenting gick.
Tiden gick och jag missade mer och mer i skolan, kände att jag gled ifrån klassen och kompisarna mer (Inte konstigt) och jag kände att skolan är någonting jag aldrig kommer att kunna ta mig tillbaka till.
Från att gå till skolan klockan 8 varje dag i 10,5 år till att inte kunna ta mig till själva byggnaden. Hur kunde det gått till?

Efter några veckor kände jag att jag var tvungen att göra något. Min kurator och jag kom fram till att jag ska ta mig till skolan i små steg. Jag började att ta ut cykeln och ställa mig på uppfarten, låter dumt men från att inte kunna ta sig ur från sängen, till att sedan kunna det men då inte kunna ta sig ut ur huset så är det ett bra steg. Nästa dag satte jag mig på sadeln, dagen efter det gick jag runt kvarteret och så fortsatte jag så tills jag kunde gå in i skolan och möta mina kompisar. Jag kunde då inte gå på lektion men jag var otroligt stolt för jag hade faktiskt pushat mig själv till att gå till skolan.
Nästa steg var att gå in i matsalen. Det var jobbigt. Jag hade försökt i några dagar men inte klarat det. Tillslut gjorde jag det. Självklart var det jättemånga som åt då så jag var NÄRA att få 2 panikattacker men jag fick dom inte.
Varför?
1. Jag hade lärt mig att avvika från dom.
2. Tabletterna hjälpte.
3. Jag ville verkligen inte få panikattacker den dagen så jag klarade att sitta kvar i matsalen hela tiden.
Jag fortsatte med småstegen och kom på klassens raster och hål.
Efter någon vecka sådär så hade jag, mamma, min braiga mentor, programrektorn, SYV och kuratorn ett möte där vi spånade om ideér om hur jag ska ta ikapp skolarbetet men också hur jag ska kunna gå på lektion osv.
(Vill bara förtydliga att jag denna termin varit sammanlagt max 1 vecka i skolan)

Dagen kom och jag skulle gå på en lektion, det var för 3 veckor sedan. Det var en lektion med bara klassen eftersom jag inte längre kan gå på lektioner med andra klasser som engelska, svenska och matte då det är otroligt jobbigt. Där är det folk jag inte känner och inte känner mig trygg med.
Hur gick det då? Det var skitjobbigt MEN jag klarade att sitta hela lektionen. Det var den största vinsten jag har gjort denna termin.

Jag har fått träffa en specialpedagog också. Vi ska prata om hur jag ska kunna komma ikapp och hur jag ska kunna gå på mer lektioner, vi har än så länge haft 2 möten. Jag går även hos kuratorn.

Hur är det idag?
Det är sjukt mycket bättre, jag har nästan varit på en lektion varje dag i 2 veckor nu så jag är stolt över mig själv. Tabletterna? Utan dom hade detta varit betydligt svårare men man får inte glömma att det fortfarande är jag som gjort allt det tuffa jobbet, dom har bara lättat lite på det.
Jag ska snart ut på praktik v 17 i 5 veckor. Tror ni jag är nervös? Haha det kan man säga, det blir en ny och tuff utmaning men det kommer jag klara lätt. Det gäller att tro på sig själv ibland också. Hoppas ni vill följa med på den resan.

Nu är detta inlägg slut. Om du läser det här har du varit tapper som orkat läsa allting, men det betyder jättemycket för mig då detta är väldigt jobbigt.
Jag hoppas att jag har hjälpt någon därute som är i samma situation som jag var i för ett par veckor sedan/är i nu. Hör gärna av er om ni vill prata. Jag kan nås på Facebook - Linnea Björkdahl ;)

Varsågod. Döm, beröm eller gör vad du vill men jag vill inte skämmas längre.

Likes

Comments

Nya inlägg