View tracker

Eiffeltornet från lunchkryssning i Seine

Selfie på Pont Royal

Jardin des tuileries

Louvren

Cartier på Champs-Elysées

Bokeh på Champs-Elysées

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

När vi varit på hotellet snabbt så gick vi vidare till Galerie LaFayette som ligger på rue Lafayette som ligger i 9de. Asså tänk er NK fast MER, större, maffigare och bara mer. Här finns ALLT. Alltså alla märken jag någonsin hört talas om, allt ifrån köer in till Chanel till en helt basic zara avdelning.

Mitt i denna magiska oas så blev jag med väska. En alldeles perfekt liten väska som jag velat ha länge. Visar bättre bilder sen.

När jag inte trodde att det kunde bli bättre så kom vi upp på den fantastiska takterrassen, solen var påväg ner och Eiffeltornet gjordes 100% rättvist. Precis som jag tänkt mig fast ännu vackrare. Vi tog ett glas vin och njöt till den fantastiska utsikten. Jag älskar dig redan Paris!!

Likes

Comments

View tracker

Jag kommer att uppdatera er i helhet härifrån och sedan skriva utförligare mer specifika inlägg när jag kommer hem till Sverige. Jag har nämligen båda mina kameror med mig och det är bara den ena som har wi-fi funktionen. Här kommer en blandad kompott från idag... Vi började med Sacre Coeur, jag säger bara WOW!! Ljuset var sådär magiskt och himlen alldeles klarblå. Turister överallt men ändå små franska guldkorn som den man som spelade harpa mitt i trapporna. Sedan kom vi bakom den vackra byggnaden och där på en bakgata i Paris var jag tvungen att spontanäta macarons, på kullerstensgatorna liksom...

Sedan promenerade vi tillbaka till hotellet för ett snabbt stopp innan nästa runda...

Likes

Comments

Imorse flög jag och mamma till Paris!!! Jag pluggade på planet och varvade med lite sömn. Strax innan tio landade vi i Paris! Vi tog en en taxi till hotellet där vi möttes av två tjejer som kommer att vara "guider" och finnas tillgängliga om man skulle behöva hjälp med någonting. Som jag har sagt förut så åker vi på den här resan med det företag som jag jobbar med, ett nytt resekoncept som växer så det knakar världen över. Det är så kul att äntligen få testa produkten själv och se hur det är.

Nu har vi precis ätit lunch på Le Pain, älskar den kedjan! Har testat den i London, Bryssel och nu Paris!! Vi ska promenera vidare mot Sacre Coeur nu, lovar er mer bilder sen. Min kamera går varm här borta!!

Likes

Comments

Alltså det här med att bli taggad/ tagga vänner i memes har blivit min nya favoritsyssla. Jag skrattar högt åt hur relaterbara vissa av dessa är.

Annars då? Livet rullar på. Har tenta vecka och skriver just nu terminens första hemtenta, den ska vara inlämnad på fredag men blir troligtvis klar imorgon. Heja mig. Sedan blir det att fira livet (alltid finns det någonting att fira), att tentan är inlämnad och att jag åker till Paris om en vecka!! Tjoho.

Maria och jag glider runt i fula mjukiskläder och otvättat hår tills tentaveckan är över. Fördriver tiden jag inte plöjer tentafrågor med att fånga de finaste fiskarna på tinder, gå långa promenader och prata om livet samt att gå igenom veckans tv-tablå. Och juste, vi analyserar också, spklart. Nu måste jag sova. Godnatt kära.

Likes

Comments

​Tips från coachen. 

Likes

Comments

Okej det känns helt galet att skriva det här inlägget men igår kväll klockan nio så hade jag skrivit på kontraktet för min första egna lägenhet!!! Jag hittade den på hemnet i helgen och så ringde vi mäklaren igår, vi fick komma och se den och sedan la vi ett bud. Ärligt talat så trodde jag inte att vi skulle få den, men sen ringde pappa och sa att mäklaren hade ringt och sagt att vi kunde skriva på kvällen. HELT GALET. Jag har inte ens letat lägenhet länge, har varit på typ fyra visningar haha. Det sköna är att jag ändå har gjort väldigt mycket efter studenten och bott på olika platser så jag vet ganska väl vad jag vill ha. Tvättmaskin för mig är ett måste och om det inte är separat sovrum så vill jag ha balkong, jag låter super bortskämd men jag är ändå 21 år och vill känna att jag kan bo i lägenheten jag köper i alfafall i några år. Så hittade jag den här, på valhallavägen precis bredvid fältöversten, med rymligt badrum med plats för tvättmaskin och balkong, köket måste renoveras men det är då det enda. ASSÅ JA känner jag bara. Den 9de Januari får vi nycklarna och då ska det målas och slipas golv och fixa köket sen flyttar jag in. Det känns så sjukt att jag efter dessa år på språng så ska jag äntligen få stadga mig i min favorit stad. Jag flyttade ju till London efter studenten och sedan bodde jag i Uppsala i våras, efter mina äventyr efter studenten så har jag verkligen landat i att jag är en stockholmstjej, jag ska plugga och bo här i Stockholm och nu gör jag det. Jag är så glad verkligen!!!

Likes

Comments

Jag har skrivit om det så många gånger nu, så många ord som bildat så långa texter om den dagen. Så många känslor som jag försökt uttrycka så många gånger. Jag känner mig liksom redo för the final, som att skriva det avslutande kapitlet på det här året.

Det här kanske kommer bli den naknaste texten jag någonsin har skrivit men den är viktig. Den är viktig i min process att läka.

På lördag är det nio månader sen. Nio månader sen den där gråa fredagen i februari. Den där dagen som började alldeles för tidigt efter en alldeles för sen kväll, alldeles för bakfull led jag mig igenom skolan, åt en pizza och körde mot Stockholm. Nu var det helg, jag skulle jobba och jag var måttligt taggad. Jag hade ingen aning om att inom några timmar nu skulle allt förändras och hela mitt liv skulle plockas isär och den värsta tiden i hela mitt liv skulle påbörjas.

Klockan 15.58 kom smset som skulle förstöra mig.

Sedan är det egentligen bara svart. Tills jag stormar in på röntgen avdelningen på danderydssjukhus. Jag liksom tänkte inte klart, jag förstod inte, jag kunde inte tänka logiskt. Som en fet blackout som kändes som flera timmar men varade säkert inte i mer än några minuter. I nästa minnesbild springer jag i korridorerna mot hissen, jag håller min hand på pappas kalla hand, han är okontaktbar när han ligger där på britsen. Jag springer samtidigt som jag ser på honom men ändå inte ser honom, jag ser inte min pappa. Läkaren försöker prata med mig i farten men vid det här laget är även jag okontaktbar. Jag kände inte mina ben och förstår inte hur jag kunde bära min kropp. Det är som att jag kan kliva in i det här tillfället och se mig själv ovanifrån, hela vägen till ambulansen, hur sköterskorna nästan fick slita mig från britsen och istället sätta mig i en taxi. Det fanns inte rum i ambulansen, jag ser mig själv så tydligt, hur jag kämpar mot tårarna och stänger av allt. I taxin sitter jag som ett skal och pratar med taxichauffören, jag pratar och pratar, högre och högre för att slippa höra mamma gråta i baksätet. Susanne tröstar henne men jag blir obekväm, jag vill inte höra mamma gråta. Så jag fortsatte att prata.

På Karolinska kom vi såklart fel. Alla var dumma ihuvudet var det enda jag kände. För att inte börja skälla ut den stackars sköterska som försökte hjälpa oss att hitta rätt så gick jag ut. Jag tände en cigarett, satte mig i en inringat område på en träbänk och ringde till Fabian. Jag berättade vad som hänt och vart jag var, han frågade om han skulle komma, jag sa nej. Jag bad honom berätta om sin föredetta helg istället, han hade varit iväg med sina kusiner på odrägliga äventyr och jag log medan han berätta. Jag visste att han visste att det som hänt mig var allvarligt, jag hörde det liksom på honom men ändå fortsatte han att berätta medan jag blossade på min cigaretter. Och för en stund så var allt precis som vanligt igen.

Tillslut fick vi hjälp. Jag gick bredvid en kille som jag inte har en aning om hur han ser ut i en lång tunnel, sådanadär som finns på sjukhus. Som kan ta en från en del till en annan på bara några minuter. Vi pratade om greys. Jag blir så i panik situationer, tystnaden skrämmer mig så jag pratar för att slippa den.

Vi blir hänvisade till ett anhörigrum med kala väggar och fula möbler. Jag stirrade in i den kritvita väggen tills en kirurg kom in. En thoraxkirurg, som Burke är i greys. Han kändes lugn, han satte sig bredvid mig i den fula soffan och började prata. Min pappa har fått en aortadissektion, det betyder att stora kroppspulsådern börjar spricka inifrån, det är tre väggar som håller ihop och två av dom hade spruckit, spricker den sista så dör han. Han förklarade hur operationen går till och hur lång tid den tar, han babblade på om massa saker men jag hörde liksom inte. Jag avbröt honom och kollade in i hans vänliga ögon, "kommer han överleva" han såg på mig, han såg på mig med ömkan i blicken och förklarade att det såg väldigt kritiskt ut. Att en sådan här operation inte alltid går bra. Här förstod jag, att min pappa kunde dö. Att imorgon när jag vaknar kunde han vara borta. Min mobil ringde.

Det var Harald, en vän till mig som jag umgicks väldigt mycket med under den här perioden. När jag berättade för honom så grät jag, hejdlöst. Jag satt i en stentrappa utanför thoraxintensiven på Karolinska och grät. Jag satt kvar när vi lagt på och grät, kletade runt min mascara i hela ansiktet och lät det sjunka in. Mitt liv hade gått i tusen bitar.

Sex timmar skulle han opereras, vi förstod att det inte var någon ide att sitta kvar där. Vi tog en taxi tillbaka till Danderyd, jag åkte till Mörby för att hämta bilen. Jag satte mig i den och kopplade in auxsladden i telefonen, jag satte igång musiken och lät Ken rings ber en bön dåna ut ur högtalarna medan jag begravde mitt ansikte i mina händer och grät. Jag minns inte hur länge jag satt där men det var ett tag. Tårarna tog aldrig slut och hela vägen hem kunde jag känna dom rinna längs med mina kinder.

När jag kom hem så kändes ingenting som vanligt. Det kändes inte alls sådär varmt och hemma som det i vanliga fall kändes. Jag hörde mamma prata på alla olika språk med släkt för att berätta. Efter ett tag hörde jag henne låta uppstyrd, jag hör henne säga att hon måste få bli kopplad till svenska basen i Mali för en krissituation. Helvete. Nicolas. Jag visste att det var bättre om jag ringde. Mamma kunde inte prata, hon kunde knappt andas. Jag satt vid köksbordet när han ringde upp. Han befann sig för tillfället som FN soldat i Mali, han hade då blivit kontaktad och ombedd att ringa hem. Jag svarade och berättade. Han är så observant min bror, okej sa han med seriös röst, han frågade några korta frågor och på slutet kunde jag höra hans röst brista, men inte helt. Han avslutade samtalet med att säga "ja vad bra då vet jag. Jag ringer tillbaka lite senare" så la han på. Jag vet att han grät när han la på, jag vet att hans liv också gick i tusen bitar i det tillfället. Jag kunde inget annat än att önska att han var med mig, vid min sida.

Innan jag gick och la mig den kvällen så ringde dom från sjukhuset, dom förklarade att operationen hade gått enligt plan men att han ligger i respirator och nu måste han överleva natten.

Harald sov hos mig den natten. Jag somnade i hans famn, jag sov oroligt den natten, kanske värre än någon annan natt i mitt liv. Klockan fyra på morgonen vaknade jag och fick en panikångest attack, jag grät och hyperventilerade, han vaknade och höll om mig, han sa ingenting men han var där. Jag slapp vara ensam.

Relativt tidigt efteråt, avd. 70 på DS & en bild från bara några dagar efter det hänt.

Tiden efteråt är konstig att tänka på, jag och alla runtomkring mig trodde nog att jag hanterade det hela bra men såhär med facit i hand så undvek jag nog det mer än jag ville tro där och då. Jag var på sjukhuset varje dag, i flera timmar varje gång. Jag hjälpte mamma och var stark för henne, jag grät och var ledsen, men mest för att jag "skulle vara de", jag kunde sätta på en sorglig låt och gråta så jag hade gjort det liksom. Istället för att acceptera det som hänt. Jag höll fanan högt och återhämtade mig fort, pratade mycket om känslor men det känns som att jag mer sa det folk förväntade sig höra än vad jag egentligen kände. Jag pendlade Uppsala - Stockholm, träffade vänner, var på sjukhuset, betade av tentor och jobbade. Pappa gjorde fina framsteg och varje dag var jag hos honom och stöttade honom. Folk beundrade mig och mitt sätt att hantera det på och jag tillfredsställdes av det. Det fungerade i fyra veckor.

Pappa hade fått komma hem för första gången på permission. Han skulle få sova hemma för första gången och vi hade världens mysigaste kväll. På morgonen så hade Nicolas sovit borta och mamma var och handlade. Jag låg och slumrade på min säng när jag hör hans svaga gälla röst ropa mitt namn. Snabbare än blixten så var jag där, jag såg direkt att någonting var fel. Han var alldeles varm och började prata om att spy, jag hämtade en hink och han kräktes. Jag såg på honom att han var rädd så jag ringde larmcentralen. Mitt i det här kom mamma hem och sedan ambulansen. Mamma åkte med medan jag valde att stanna hemma. När dom gick ut genom dörren med pappa på båren så satte jag mig på hall golvet och grät, jag skakade i fosterställning och grät. Jag grät för första gången påhittigt sedan den dagen i bilen. Det var som att en månads sorg samlats inom mig och inte kommit ut helt äkta. Det kändes som att någon ställde sig på min bröstkorg och hoppade, jag hade så ont i hjärtat och ännu en gång gick allt i tusen bitar.

På påskafton helgen innan pappa fått permission, instagram inlägg från den dagen och bilden i vänster hörn är på hjärtintensiven på DS, bästa avdelningen i världen.

Han hade fått en hjärnblödning. Min pappa som precis överlevt en aortadissektion, fått sin bröstkorg uppsågat, fått sin kroppspulsåder lagad, sin aortaklaff utbytt mot en mekanisk, fått en pacemaker, fått infarkter i hjärnan, förlamning i vänster sida, han hade nu fått en hjärnblödning. Det var som att någon tömde mig på luft och lämnade mig för att dö där på hallgolvet.

Jag minns att jag pratade med Maya. Vi grät. Hopplösheten jag kände var så extrem att inga ord i världen kunde förklara dom. Istället grät jag, tills det inte längre kom några tårar.

Tiden efter det här var hemsk. Ett vakum. Den där fanan som jag höll så högt i början hade jag nu tappat. Mitt skådespeleri var förstört och jag orkade knappt resa mig ur sängen. Jag hälsade inte på pappa på sjukhuset på nästan en vecka, jag kunde inte facea det, inte riktigt ännu. Jag var i Uppsala en hel del och festade på både under Valborg och vårbalshelgen, satan vad dåligt jag mådde här. Som ett stort svart hål som åt upp mig inifrån. Hopplösheten förföljde mig liksom och jag vågade inte hoppas på att någonsin få hem min pappa igen. Men sen så.

Samma dag som han flyttade hem påriktigt & sen när vi åkte och köpte nya kläder till honom då han droppat ca. 15kg.

Efter 82dagar på sjukhus så kom han hem till mig. Då påbörjades en helt annan resa, den som skulle ta oss tillbaka till ett normalt liv. Nu skulle nya rutiner skapas och vi var tvungna att lära oss att anpassa oss efter varandra. Både jag och mamma höll andan så fort pappa skulle ställa sig upp från soffan, och jag tyckte det var helt vanvettigt att låta honom gå på promenader ensam, han övervakades konstant av oss för att stilla oron. Den där äckliga äckliga oron som kommer förfölja mig i hela mitt liv.

På lördag har det gått nio månader sen det här hände och pappa har återhämtat sig mirakulöst. Han har ägnat hela sommaren på golfbanan och jobbar nu 50%. Jag och min pappa har alltid haft en fantastisk relation men idag är den bättre än någonsin, jag särbehandlar honom aldrig eller daltar med honom för att han har varit sjuk. Jag behandlar honom som jag alltid har gjort och han likaså. Vi har samma humor och tycker att det är kul att provocera. Jag vet att han älskar mig och tvärtom. Jag har aldrig känt att jag förlorade pappa under den här händelsen men jag har känt att jag har förlorade mig själv. Jag förlorade mig själv i att vara stark. Det tog mig åtta månader att acceptera att det här har hänt mig och min familj och acceptera vad det tog ifrån mig som person. Jag trodde att jag bearbetade och hanterade det här på ett bra sätt men det gjorde jag inte. Jag fastnade i hur jag trodde att det skulle vara, hur jag trodde att jag skulle bete mig etc. Den här händelsen har fått mig att växa som människa och lära känna mig själv som person. Jag har varit på bristningsgränsen i flera månader och äntligen fick jag brista. Mitt liv gick i tusen bitar den där gråa fredagen i februari men satan vad långt jag har kommit sen dess. Vad långt vi har kommit sen dess, jag och min familj. Idag är inte alls som då, jag är inte alls som då, men det hör till det vi kallar livet. Hur orättvist det än kan kännas ibland. Jag vill säga tack till alla fantastiska människor jag har haft omkring mig under här perioden. Jag vill framförallt tacka Maria, Agnes, Maya och Viveka som kanske varit huvudroller i min läkning i det här. Jag vill tacka Susanne som var med oss och har spelat väldigt stor roll under den här perioden för hela min familj, jag vill tacka alla våra andra familjekompisar och släktingar. Jag vill tacka alla mina andra vänner också, Danya, Linda, Lina, Jill, Fabian, Harald, William, Hannah, som bearbetat med mig, samt alla som funnits där för mig. Jag vill tacka min mamma och bror, för att ni är ni och att ni är min familj. Jag vill tacka min pappa för att han är en fucking krigare och har tagit sig igenom det här. TACK ALLA. Nu stänger jag det här kapitlet, jag sätter plåster på såren och låter dom läka, dom är rena nu och behöver inte tvättas längre.

Fantastiskt!!!!!!!

Instagram från farsdag & en dag i höstas.

Jag kommer göra allt för er i resten av mitt liv. Mina viktigaste personer. Tack för att ni har tagit er igenom det här med mig. Jag älskar er mer än något annat i livet.

Likes

Comments

Asså jag måste bara skriva av mig om hur fantastiskt jag mår idag. Tänk att det kan vara så, förra veckan sprang jag rakt in i väggen i 100km/h och nu sitter jag här och känner mig så fruktansvärt jävla bra. Det kan vara skönt att gå in i väggen ibland så man kan byta håll sen. Jag behövde det breakdownet som jag hade förra veckan, jag behövde liksom få ut det. Jag har kommit fram till en hel del på senaste tiden och framförallt när det gäller kärlek, och mig och killar etc. Jag har liksom kommit fram till att jag vill vara singel, att jag ska var singel. Just i detta nu i mitt liv så ska jag vara själv och bara njuta av det. För vissa låter det här säkert konstigt, liksom jag har ju varit singel i hela mitt liv men sanningen är att jag typ inte varit singel sen jag var femton. Jag har liksom ALLTID haft någon, som jag tänker på, analyserar situationer med, är taggad på, är kär i, ibland har det nästan känts som att jag varit tillsammans med killar som inte varit tillsammans med mig. Förstår ni? Det har liksom alltid varit så extremt mycket fokus på killar, dom har styrt mitt humör och mina känslor så länge jag kan minnas, det betyder inte att jag faktiskt känt någonting för dom påriktigt, utan bara för att fylla ut mina vardagar. Men nu har jag liksom gjort slut med allt det där. Jag kör mitt race och låter ingen stå i min väg. Jag vill göra saker jag mår bra av och göra det med människor jag tycker om. Jag kan ju inte riktigt säga att 2016 har varit mitt år men FAN vad jag har utvecklats som person. Jag tänker inte sitta och säga att 2017 kommer rocka för om det är någonting jag har lärt mig så är det att livet är helt oförutsägbart, det går inte att förbereda sig för alla situationer man sätts i och det går inte att hålla huvudet högt hela tiden, det här året så har jag plockats isär i tusen bitar, mitt liv har gått sönder men med hjälp av mig själv och alla fantastiska människor jag har runt mig så har jag lagat mig själv, jag har lagat mitt liv, det ser inte likadant ut, jag är inte samma person som jag var då, men jag kan inte sitta och jämföra, jag måste resa mig upp och fortsätta gå framåt, inte bakåt. Jag vill tro att det kommer något positivt ur allt, i den här situationen så är det positiva att jag idag vet att jag inte är beroende av att ha någon, den dagen jag träffar någon som jag blir kär i och som blir kär i mig så kommer det vara en väldigt fin bonus att ha i mitt liv men jag är för bra för att ta första bästa. Jag är sugen på att vara singel utav bara helvete!!!! & det ska jag njuta av. Det här året har varit en resa för mig, en resa som har satt mig på prov, min familj på prov och princip alla mina relationer (nära och kära), vilka står där när livet sviker, när jag gått sönder, vilka har hjälpt mig att laga mig själv, jag känner mig så jävla stark idag. Jag är så jävla stark. Jag är så stolt över mig själv, det känns så sjukt bra att skriva det. Jag har tagit mig igenom det här året och nu börjar det närma sig sitt slut och när klockan slår över till 2017 så ska jag ta klivet vidare från den här perioden i mitt liv, det som hände pappa och hur det tog sönder mig. När jag pratar om det då så kommer jag prata om det som att det var i en annan del av mitt liv, någonting som hände mig och min familj som var fruktansvärt, men som har format mig och lärt mig saker som jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv. Jag vill ge mig själv en klapp på axeln för det här året, det har varit en känslomässig bergodalbana men nu börjar den gå uppåt, vill nästan gråta när jag tänker på hur glad jag är för det. Jag ska vara tacksam för mitt liv och människorna som finns i det varje dag tills jag dör, jag ska vara stolt över mig och tänka tillbaka på de här året som något som satte mig på prov men att jag faktiskt klarade det, och är tusen gånger starkare idag och vet så mycket mer väl vem jag är idag än var visste och var då. Jag ska älska mina föräldrar och min bror och  ställa upp för dom, jag ska vara en fantastisk vän till de personer som är fantastiska vänner mot mig. Jag ska stå upp för mig själv och inte låta osäkra pojkar med mindrevärdeskomplex krossa mig, jag ska leva mitt liv precis så som jag vill och våga tro att de personer som inte unnar mig det eller snackar skit om mig bara är avundsjuka eller osäkra. Idag är första dagen på resten av mitt liv och det känns så jävla bra. 

​Ett extra stort tack till Maria som tagit mig under hennes vingar senaste tiden, det är en ära att få ha dig som vän. Jag älskar dig så mycket!!!!!!!

Likes

Comments

Den här dagen är över och jag känner mig något sätt tom, inte sådär tom och förtvivlad utan mer tom på ett skönt sätt. Jag har varit fylld av så mycket känslor på senaste tiden men idag är förta dagen efter igår, när jag inte längre kunde hålla huvudet högt och låta min fasad om att jag glider runt i livet och bara njuter av hur härligt allting är. Jag sa till Maria igår att jag vill inte bli sedd som ett offer, som hon vars pappa blev sjuk, åh stackars henne, "men Linnea, jag har aldrig sett de så, tror inte någon annan har de heller" sa hon då, Maria är en fantastisk människa i sådana här situationer, hon kommunicerar och frågar frågor som jag kanske helst inte vill svara på, men hon ställer dom som vilken fråga som helst typ, "vad åt du till lunch" men istället "hur känns det idag? Känner du dig ledsen?" Inte på ett ömkande sätt utan mer som en läkare som frågar vart man har ont när man kommer till vårdcentralen. Det gör att det blir lättare att svara på, lite avdramatiserat.

Jag trillade idag också, glashalt var det när jag promenerade till skolan imorse och precis i korsningen sibyllegatan/ Östermalmsgatan så vurpade jag. Det gjorde inte ont men jag orkade inte resa mig, jag satt i mina nya fina skor och min långa eleganta kappa, nysminkad med skin handskar och bröt ihop i tårar, inget instagram filter i världen hade kunnat rädda den här situationen. Ett par gick förbi och frågade om jag behövde hjälp men jag snyftade fram ett "jag är bara väldigt trött, så jag sitter kvar här ett tag". Sen reste jag mig och stapplade hela vägen till skolan för att undvika ännu ett fall.

Imorgon är jag ledig från skolan och jobb och har bestämt mig för att inte lämna lägenheten. Har tänkt att åh jag ska göra listor på saker ja ska göra, träna, plugga, ta bilder, läsa, kolla på de programmet etc.. Sen kom jag på mig själv och kände bara nej. Så jag har inte gjort några listor och måsten utan jag ska bara glida runt här hemma och ta dagen precis som den kommer. Maria har lärt mig en ny sak, att man ska ha förhoppningar och inte förväntningar, så mina förhoppningar om morgondagen är att jag ska ringa en mäklare och skicka ett mail, kanske träna om jag känner för de och kanske hinna plugga lite. Men jag förväntar mig inte att det ska bli så för jag vet inte hur jag känner imorgon när jag vaknar... Det återstår att se....

Imorgon är dag nummer två på vägen mot Linnéa 2.0 stay tuned.....

Likes

Comments