Jag saknar när livet var mindre komplicerat. När jobbiga tankar och känslor inte bestämde över mig och min kropp, över min vardag. Över min framtid. Mina drömmar. Som det är just nu minns jag knappt hur det känns att på riktigt njuta av godsaker utan att den stunden automatiskt följs av äckel och skuldkänslor. Ångest. Negativa tankar. Ett monster viskar, nej, skriker i mitt huvud att det var ett misstag. Du har gjort helt sinnessjukt fel och nu måste du minsann ut och träna imorgon bitti innan världen ens har vaknat så du kan kompensera för din idioti. Vad svag du är. Det räcker nu. Jag vill inte äcklas av min spegelbild bara för att kroppen inte är perfekt, vill inte känna ett akut behov av att fixa till den för den är ju pinsam. Stor. Egentligen vet jag ju att den är helt okej. Normal. Klart att jag hade kunnat förlora något kilo, eller bygga lite mer muskler för att balansera ut kroppen bättre. Men jag tycker inte om att jag stundtals mår dåligt över vad som syns i spegeln. För jag kämpar på som en galning här inuti mitt skal. Dag ut och dag in försöker jag förstå tillräckligt om vad som är bäst, vad jag vill och inte vill, och vad som är logiskt. Hur strikt ska man vara med sig själv? Är det allt eller inget som gäller, eller är det i måttliga mängder mer sällan som gör susen? Det har jag svårt för att lyckas förstå fullt ut. Det är en kamp varje dag att behöva göra ett aktivt val om detta. Ibland förlorar jag kampen och ibland vinner jag den men mitt mål är att komma till det stadiet då jag kan säga att jag oftast vinner. Bättre mål än det vill jag inte ha. Kan jag inte ha.

Likes

Comments

Idag försökte jag mig på en riktigt hälsosam frukost för att försöka balansera ut allt skräp som jag lurat min kropp till att tro är näring. För det har inte varit näring, nästan ingen alls. Jag har kämpat och förlorat dagligen för att avsluta beroendet, men det har slitit i mig och jag har gett upp gång på gång. Låtit det ta över. Suget. Om något verkligen är ondskefullt på den här planeten så är det verkligen vad våra egna hjärnor kan åstadkomma. Kriget våra egna tankar och känslor kan föra emot oss. Nästan till den grad att det kan hålla oss fångna i oss själva - slavar efter en vilja som inte är vår. Inte egentligen. Ja, det är tankar som befinner sig på insidan av mitt skallben, inuti mig, hopblandade med saker som gör mig till den jag är. Men det här... det här mörkret? Det är inte jag. Det vägrar jag tro på. Det är ett osynligt monster som kan le och låtsas, för att sedan attackera skrikandes och plötsligt är allting för jobbigt, för tungt för att kämpa så jag ger upp. Solen går upp och solen går ned och det är en oändlig cirkel som inte går att bryta. Jag har i alla fall inte lyckats ännu. Det svåra är att monstret övertygar en om att det är meningslöst att försöka förbättra sig gång på gång. Monstret kan nämligen viska elakheter i våra öron. Få oss att se saker i spegeln som inte är där. Få oss att tro att andra människor dömer oss. Det är sällan sanningar som monstret levererar. Men hur skiljer man på sanning och lögn när de kommer inifrån? Det har jag inte listat ut än. Men jag kommer försöka.

Likes

Comments

Ibland känns livet bara för mycket. Allting vibrerar ilsket inuti huvudet - oro, ångest, stress, negativitet, utmattning, frustration. Det är inte särskilt roligt att känna så här, men nu är det så här för mig och det är väl bara att gilla läget egentligen. Jag vill ju må bra men vem vill inte det? Det kommer väl tillbaka någon gång. Nu sitter jag här i min tysta, tomma lägenhet med nakna väggar. Är detta hemma ännu? Eller är det bara ett utrymme som fungerar som bostad tillfälligt, men som saknar den där känslan som ger en den där varma känslan i bröstkorgen? Oklart. Just nu är det svårt att känna något annat än att varje liten detalj är jobbig. Snart kommer det ha gått en vecka sedan jag insåg mitt misstag och förhoppningsvis kan jag då se på gräsmattan utanför utan att ångestklumpen av sorg dyker upp i halsen och bröstkorgen knyts ihop. Livet känns för tungt. För mycket. För lite. Allting på samma gång och det har jag otroligt svårt för att hantera på egen hand. Det senaste året har jag insett väldigt många saker om mig själv och min framtid, vilket gör att den världsbild och självbild jag byggt upp under hela mitt liv kollapsar i mig. Det gör ont och förvirrar mig. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag vill, och vad jag kan. Vad vill jag göra med mitt liv? Jag vet inte.

Likes

Comments