Har ni någonsin varit med om att ni fått en käftsmäll från ingenstans av ångest. Jag fick precis en. Man vet inte riktigt vad som triggade igång den? Man fick bara en hård smäll och en stor, tung klump i magen. Sen ligger man där i sängen, med tårarna brännandes bakom ögonlocken och gråten i halsen.

Jag har så mycket jag vill berätta, så mycket att prata om, så mycket att dela med mig av. Men pojkvännen har man redan pratat med om allt, mamma, pappa & lillebror har redan fått höra allt, släkten får höra via dom, vänner hör inte av sig längre och sen då?

Jag vill bara greppa telefon och slå in dom telefonnummer som sitter som gjutet i fingertopparna och få höra "Ja, det va Bjällstål" eller "Hej, det är Lasse". "Hej mormor/morfar det var Linn här" och sen prata på som att det inte fanns någon morgon dag. Jag vill berätta allt jag får va med om, alla känslor jag känner och allt jag ser fram emot när jag kommer hem. Men det går inte, det är inte fysiskt möjligt längre.

Ny käftsmäll, lika bra att sova nu.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Nu är det verkligen bara upploppet kvar. Det är bara 10 dagar kvar av säsongen och jag vet inte vart den här tiden har tagit vägen? Från känslan av att tiden stått still till att det knappt finns något kvar av den. Vet inte om det är en bra eller dålig känsla som befinner sig i kroppen. Jag önskar att jag tagit tillvara mer på allt som hänt och inte bara önskat att allt skulle va över. Men nu är det som det är och snart får jag flytta hem igen 🙏🏼

Likes

Comments

Det är bara 30 dagar kvar av denna vintersäsong, en månad kvar sen är det klappat och klart, en månad kvar sen kan jag få andas ut, en månad kvar sen är jag på hemmaplan igen, en månad kvar sen får jag sova i min vanliga säng igen, en månad kvar innan nästa äventyr börjar.

Det är inte mycket kvar, kan inte riktigt ta in hur fort det faktiskt har gått. Snart har jag bott här i 4 månader och snart så har jag ju faktiskt klarat det. Det som jag från början trodde skulle vara omöjligt. Jag kan dock ärligt säga att det har verkligen inte varit lätt tvärtom, allt har varit en berg och dalbana och jag har många gånger behövt resa mig på nytt igen (cheesy but true).

I mitten av säsongen hade jag en rejäl svacka, jag ville säga upp mig och åka hem. Jag orkade inte mer, mitt psyke klarade inte mer och jag orkade inte klappa ner den lilla djäveln som satt på min axel ytterligare en gång. Men jag fick inte, varken för min chef, mina föräldrar, min pojkvän, för dom i huset, men allra minst för mig själv (innerst inne). Jag skulle stanna kvar till the bitter end. Nu är vid där, fyra veckor kvar och man kan se ett slut.

Nu låter det ju ioförsig som att allt bara har varit pest och pina men så är det verkligen inte. Hade det inte varit för denna vintersäsong så hade jag inte fått lära känna så mycket nya människor, lärt mig så mycket inom matlagning eller vuxit som person.

För nog fan har jag vuxit några centimeter ändå. Det måste jag ändå ge mig själv.

Likes

Comments

Herrejävlar vad jag varit med om saker idag, vet ej om jag ska skratta eller gråta!

Fick låna en bil av en på jobbet för att åka in till Borlänge och gå till en kiropraktor. Ett totalt snökaos bryter ut när jag väl är inne i Borlänge. Aja, hoppas det slutar tills jag ska åka hem.

Allt gick bra hos kiropraktorn, tills jag skulle betala och inser att jag tappat mitt bankkort. Ut på parkeringen där det ligger typ 1 dm snö på backen och jag inser rätt så fort att jag kan lägga ner letandet. Jahopp, bara att åka hem då. Jag som hade tänkt att handla och styra när jag ändå hade en bil och är i Borlänge.

Sätter mig i bilen och bilfan startar INTE. Nerverna ligger nu utanför kroppen och jag känner att alla odds är emot mig. Efter mycket om och men kommer en kille från jobbet med ett nytt batteri, bilen startar och jag lyckas ta mig hem.

Precis när jag hunnit ta av mig skorna och hängt upp jackan ringer telefonen. En glad och trevlig röst hörs i andra änden "Ja hej Linn, tänkte bara tala om att min dotter kom hem med ditt bankkort, jag antar att du saknar det?".

Det finns ärliga människor ändå trots allt elände i vårt samhälle. Blev otroligt glad när jag fick höra att dom hittat det!

Nu sitter jag äntligen i sängen med en öl, tända ljus och pratar med Alice, för hon har ju äntligen kommit hit också! Så nu är vi fullt hus!!! I morgon ska Alice och jag åka lite skidor (äntlingen, som jag längtat)

Likes

Comments

Precis som rubriken lyder, SÅ LEVER JAG! Tro det eller ej, det har varit ett fullspäckat schema över jul och nyår. Nu börjar det äntligen lugna ner sig och rutinerna på jobbet börja falla in. Det har varit stressigt de senaste veckorna på jobbet, mycket planering och mycket som ska hinnas med. Julbord, nyårssupé , buffer och ala carte ska preppas och fixas.Trots att huvudet har varit fullt av prepplistor, recept och personliga ting så har jag trots allt mått bra. Jag mår bra när jag har flera bollar i luften och saker att ansvara för, det är då jag presterar som bäst.

Men bland allt detta jobbande så är jag väl medveten om att jag inte får glömma bort mig själv och mitt eget mående. Det händer lätt att jag skjuter undan mitt privata liv när jag har mycket på jobbet att göra. Det kan nog vara ett nyårslöfte 2017, att jag måste lära mig att ta vara på mig själv och mitt mående. Trots att jag älskar det jag gör och jag tycker om att ha mycket att göra, glömmer jag ibland bort mig själv och att jag själv måste må bra för att orka med det jag gör.

Har idag fått en tid hos en kiropraktor i Borlänge då min rygg inte riktigt vill sammarbeta med mig och börja ge lite vika. Var sjukskriven en dag förra veckan då jag inte tog mig upp ur sängen för att jag hade så ont. Så nu ska jag ta tillvara på mina två (!!!) lediga dagar, försöka återhämta mig och fylla på med ny energi. Så har fått lov att låna en bil av en på jobbet så jag kan ta mig in till Borlänga och uträtta lite ärenden och även fylla på kylen lite.

Ikväll blir det trevligt ölhäng med "huset" och folk från jobbet, man hinner inte att umgås så mycket under dagarna då alla jobbar och går om varandra. Så ikväll tar vi vara på lite ledighet och umgås!

Har dåligt med bilder att visa upp, hinns aldrig med att ta några, ska försöka att fota lite i huset och runtomkring. Har ju fortfarande inte visa hur vi bor här uppe (eller vilka jag bor med).

Likes

Comments

24 December.

Jag som trodde att jag äntligen skulle få en vit jul, med massor av snö och glittriga trädtoppar. Det sket sig direkt kan man väl säga. Har mer vårkänslor i kroppen än vad jag har julkänslor. Det är helt grönt ute, inte en tillstymmelse av snö. Egentligen är det strunt samma då jag ändå ska jobba hela dagen och knappt hinner titta ut genom ett fönster.

I morse facetimeade jag familjen och öppnade lite julklappar som dom hade med sig upp sist dom var här och hälsade på. Det kändes väldigt olustig att behöva se varandra genom en mobilskärm på självaste julafton. Att inte vakna upp hemma och äta grötfrukost ihop och kunna öppna julklappar ihop med lillebror som man gjort sedan man va liten. Det är en sådan typisk tradition som sitter kvar i kroppen, så har det varit och så kommer det att vara.

Har som sagt ingen större julkänsla i kroppen, speciellt inte eftersom jag ska jobba idag. Börjar 12 och jobbar till sen kväll. Har man inte möjlighet till att fira jul själv får man förgylla andras jul helt enkelt. Så klockan 17 dukar vi upp ett fantastiskt fint julbord ute i serveringen, att från inlagda sillar till strutskorv på den kalla sidan. På den varma sidan hittar man allt från Janssons frestelse, köttbullar och prinskorv till bakad rotselleri och blomkål. Vi dukar även upp en riktigt söt dessert och godis buffé som faller både små och stora i smaken.

Nu ska jag julstäda lite snabbt och sen göra mig iordning för lite arbete.

GOD JUL PÅ ER ❤


Likes

Comments

Tre veckor har snart gått sedan jag flyttade in i det så kallade "Garaget" i Halvarsgårdarna, Borlänge. Jag trivs mer och mer för varje dag och det börjar nästan kännas som hemma på riktigt. Man börjar komma in i dagliga rutiner vilket jag tycker är skönt. Jag stortrivs med mitt jobb och mina arbetskollegor, jobbar med ett superhärligt gäng och jag känner mig faktiskt som en del av det alla redan.

I helgen hade vi en buffé för ca 200 gäster, ordinarie kökschef i kallis var ledig på eftermiddagen/kvällen och det blev då jag som ansvarade för allt det kalla på buffén. Tillsammans med de andra kallskänkorna fick vi ut en fantastisk italiensk buffé. Vi kunde klappa oss själva på axeln när dagen var slut, vi hade gjort ett fantastiskt jobb för att vara första gången att lösa allt på "egen hand". Speciellt med tanke på att tre av oss gör vår första säsong på Romme.

Jag har ingen större erfarenhet av att "säsonga", jag har jobbat 6 somrar på Torpön men det har mer varit som ett sommarjobb med tanke på att jag gått i skolan mellan säsongerna. Dessutom har jag haft familjen precis in på knuten och man har jobbat med sina närmsta vänner. Nu däremot har jag flytta 30 mil, utan familj och vänner i min närhet. Istället får man ta mod till sig och skaffa man vänner dels genom jobb och dom man kommer i kontakt med. Vi som bor ihop har blivit som en liten familj, med tanke på att man bor ihop och måste komma överens får man en helt annan kontakt. Jag tycker det är superspännande!

Så till alla er som grubblar över ifall man ska ta steget och ge sig iväg och prova på något nytt, till er säger jag: GÖR DET! Ni har verkligen ingenting att förlora, familj och vänner finns kvar när ni kommer hem. Våga skaffa nya erfarenheter trots att det är superläskigt till en början, man växer verkligen som person. Jag kan redan säga att jag är en helt annan person än den jag var innan jag flyttade hit. Jag känner mig verkligen oövervinnerlig, jag är redo för så mycket utmaningar och att testa nya gränser. GÖR DET!!! Ner men den lille jäveln som sitter på din axel, han är fan inte värdig att förstöra dina planer!!!!!

För att avsluta detta vill jag bara tala om att den 22 December öppnar vi upp våra dörrar och liftar för en vintersäsong hos oss på Romme Alpin! Ta med kompisgänget, pojkvännen/flickvännen, familjen, mormor eller fastern för att hälsa på oss på skidor eller finkläder iklädda för en middag i Lodgerestaurangen, ni missar något om ni inte gör det!

http://www.rommealpin.se/

Likes

Comments

Min mor tipsade om ett program som heter Djävulsdansen som leds av Sanna Lundell och Ann Söderlund. Denna säsong är temat psykisk ohälsa och jag tittade på första avsnittet idag. Blev tagen direkt, programmet gästades dels av Robert Petterson, som är sångare i Stiftelsen/Takida (vilka jag förövrigt ska se i februari med mamma). Han led/lider lider av psykisk ohälsa precis som många andra. Jag kan själv känna igen mig i saker han säger. Att man ena stunden mår så dåligt att man inte ens kan ta sig upp ur sängen, man stirrar bara i taket och det är tomt i hjärnan så man har inte ens något att grubbla över. Sen nästa stund mår man hur bra som helst, allt rullar på och man klarar av att ta sig upp ur sängen.

Det är som en oändlig bergochdalbana som aldrig tar slut, inte bara för personen sitter i vagnen längst fram, utan även för dom som finns i vagnarna bakom. Familj, släkt, vänner och partners. Det är inte bara personen i fråga som blir drabbad av psykisk ohälsa utan även dom som finns i sin närhet. När man inte ens själv vet vad som händer i kroppen och varför man mår som man gör, hur ska då andra förstå sig på.

Det bästa är att prata med sina nära och kära, vara ärlig och öppen, försöka förklara hur man mår, hur man upplever allt som händer i kroppen. Oftast är dom förstående och stöttar en på bästa sätt.

Min familj och vänner har alltid ställt upp för mig i alla lägen, stöttat och pushat mig till saker jag aldrig trott jag skulle klara av, Det är tack vare Mamma, pappa och lillebror som jag faktiskt är bosatt i Borlänge för en vintersäsong på Romme och jag stortrivs.


Likes

Comments