Go'kväll alla goa & glada! Denna dag har varit väldigt speciell, men jag tror också att det är det som har gjort att jag känner mig så stark och motiverad till livet igen. Känns lite konstigt att säga, liksom det kommer vara konstigt att läsa men det har faktiskt varit så. Jag har inte mått bäst på senaste tiden så jag har fått världens bästa start på denna veckan med ett möte på BUP. För nu i några veckor har jag börjat gå till min PTP psykolog som hjälper mig med mina tvångshandlingar samt tvångstankar. Väldigt knepigt att kunna förstå sig på så det får vi ta någon annan gång.

Mötet idag gav iallafall inverkan på mig, på ett mycket bra sätt. När jag gick därifrån idag kände jag mig så stark, som om jag kunde göra vad som helst. Därmed har jag känt mig lite extra motiverad idag. Även om jag gjorde det just idag hade vi bestämt sedan innan att jag skulle vara hemma efter mötet. Då det pågår i två timmar och därmed brukar jag bli ganska trött i huvudet efteråt. Jag har då kunnat spendera dagen till att vara hemma och ta det lite lugnt med även kunna plugga lite.

Även om man kan känna sig motiverad kan jag också längta oerhört mycket tills jullovet. Kunna slappna av för en stund och ha tid till att lägga sin energi på annat än skolarbete. Men först och främst har vi 1:a december som redan är nu på fredag, hur najs?!? läääännngggttttaarrr<<<33

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ibland kan inte ens jag själv förstå hur otroligt pass mycket jag hatar mig själv. För i talande stund hatar jag verkligen mig själv. Jag kan inte se det braiga som finns hon mig. Jag kan inte se glädjen jag sprider till andra. Leendet jag ger mina närmaste vänner, utan just nu tjänst det bara som att jag ser svart.

Min morgon har bestått av ett möte med min läkare som har varit med mig under hela resan med ätstörningen. Mötena med henna har varit med jämna mellanrum, men nu i slutet har dem blivit färre och färre. Eftersom att hon är läkare så har hon kunnat väga mig, och det var precis det vi gjorde innan mötet skulle ta sin början.

Jag kan inte förstå hur några siffror på en våg kan få mig att känna sådan förtryckande känsla kring mig själv. Jag går runt och hatar på mig själv för att vågen siffror inte är där jag vill. Jag går runt och hatar på mig själv för att jag tycker att jag är meningslös.

Inte nog med att den sidan finns av mitt mående så finns den exakt upp och ner vända sidan av den. Jag klankar också ner på mig själv för att jag hatar mig själv så mycket. För jag kan ju själv inte förstå vad det är som tar upp så mycket tid och rum av mitt tänkande som får mig att hata på mig själv. Jag menar vad har en våg att komma till mig och bestämma hur mitt mående ska vara?

Tydligen för mycket. För nu sitter jag här hemma i mitt rum och skriver denna text. En stor anledning för att kunna klargöra för mig själv att detta inte är hela världen. Men just nu kan det kännas så. Därför är det också bara att du vågar ta en dag från skolan och stressen och därmed kunna spendera denna dag med dina nära Linn, tänk på det istället. Åh tänk hur roligt men också trevligt du kommer att ha det i helgen när du kommer få spendera tid med kusinerna och deras underbara föräldrar.

Så snälla, ta nu en dag i sänder. Tänk inte på nästa vecka för denna har inte ens slutat. Om en dag blir för mycket korta då ner det och se vad du kan göra utav den stunden.

Lova mig att aldrig någon dum våg ska kunna få bestämma vad du tycker om dig själv!

Likes

Comments

En liten varning för dystern inlägg

Dem senaste 24 timmarna av mitt dygn har varit ganska vedervärdiga. Jag har inte mått så bra och det är något jag fortfarande måste intala mig själv att det är ok att faktiskt må såhär ibland. För även om jag känt att något inom mig har gnagt den senaste tiden så är det inget som har varit permanent. Vissa stunder är jag väldens lyckligaste människa och kan dansa bena av mig med fina fina vänner. Andra dagen kan varit som att gårdagen aldrig hände. Att den inte fick någon inverkan på mig. Jag börja se alla negativa saker runt omkring mig.

Mycket tror jag personligen ligger i att jag tar skolan på allt för stort allvar. För jag vill ju vara bäst på allting, men hallå! Det är inte mänsklighet att vara "bäst" på allting. Det måste du väl ändå kunna förstå lilla Linn?

Jag vet inte, men med alla prestationskrav som jag har på mig själv resultera bara i att jag vill att allt runt omkring mig ska var bäst. Jag ska vara bäst. Jag ska se bäst ut. Jag ska äta bäst. Jag ska vara bäst på gymmet. Jag ska vara bäst i handbollslaget. Men lilla vän räcker det inte snart?

Jag har både undermedvetet och medvetet börja äta mindre. Att magen numera kurrar lite ibland har vänt till något positivt. Som sagt tror jag det är en del av att jag känner sådan press från mig själv. Men jag tror också att det har och göra med att jag ser ner så mycket på min kropp. Jag hatar den. Tycker den är fruktansvärt ful och äcklig. Jag märker ju själv att jag har gått upp i vikt och det är något som jag tydligen ser som "världens grej". Men det är det inte, det är det VERKLIGEN inte. Kan inte bara lilla jag tillsammans med min lilla hjärna förstå att om du aldrig skulle gått upp i vikt skulle du fortfarande varit så sjuk så att mamma och pappa behöver vara med dig 24 timmar om dygnet. Så sjuk så att dina vänner inte vågar ta steget till att umgås eller samtala då dem är rädda att säga fel saker. Så sjuk så du ett tag bara ville försvinna. Vill du verkligen fortfarande det Linn? För det undrar jag precis som mamma gjorde i morse om du verkligen vill gå tillbaka till den där sjuka tiden i ditt liv.(?)

För när jag vaknade i natt för att gå på toa kände jag hur svullen jag var runt ögonen. Antar att det var för dem sista tårarna jag föll innan jag somnade igår. Redan då bestämde jag mig för att denna kommande dag kanske inte blir någon vidare skoldag. Mammsen och jag bestämde oss därför att jag skulle få följa med henne till jobbet. Som jag faktiskt fått göra några gånger bara för att komma på andra tankar. Vad passade därför bättre att alla mina lektioner var inställda idag, inget hahhaha!

Så nu sitter jag här på mammsens jobb och har kunnat göra lite skolarbete samtidigt som jag pysslat ihop ett litet collage som är gjort på Polyvore.com. Mitt konto heter linn0116 och där hittar ni allt som finns med om ni själva skulle vilja ha något.

Fick en sådan feeling för att skapa detta collage då vi har bestämt oss för att fira julen hemma hos oss. Alla som vill får komma har vi sagt och jag ska självklart pynta sönder huset fram tills dess.

Vill bara förtydliga att jag inte har fallit tillbaka till dem gamla dagarna då jag var sjuk, verkligen inte. Men vissa perioder i livet är enklare än andra och ibland ska man bara kunna ta det lugnt med sina nära och kära utan att något utifrån ska störa.

Lova nu att ta hand om er! Styrkekramar till alla som känner att dem kanske behöver det lite lite extra <333


Likes

Comments

Hejsan alla fina och glada

Tänkte förgylla denna torsdag med lite bilder från i helgen då vi var på en liten mini tripp till Malmö där mamma & Liam fick ett litet för firande inför deras födelsedag i tisdags.

Fick världens bästa fotograf till hjälp (tack lille man!!) att fota denna outfit som jag bar till kvällens middag. En ganska avslappnad en men med lite klackar kände jag mig som värsta primadonnan!

Skjortan är pappsen och är ifrån SAND. Byxor från BikBok och skor från dinsko, om jag inte minns fel.

Torsdagar har under en längre period varit veckans bästa dag för moi. Vet inte riktigt varför men så har det bara blivit. Snart vankas det ju höstlov också, hur taggaaaadddd?!?!

Likes

Comments

Hade nästan världens VÄRLDENS mysigaste söndag igår. Visste redan sedan innan att jag var tvungen att plugga när morgonen startade så jag slängde i mig frukosten, tvättade ansiktet och gjorde en Att Göra lista inför dagen. Så himla skönt att kunna bocka av grej för grej som gjordes igår.

Efter läxorna var klar begav jag, mammsen och Liam (för första gången) iväg oss till gymmet för att köra lite styrketräning.

Styrketräning är det jag än så länge får träna och det känns jätte bra för mig, då det inte blir något pulshöjande. Utan bara lite tyngdlyftning. Igår låg mitt fokus på armar och rygg och lite träningsvärk kan jag ändå säga att jag har idag, hahaha!

Efter gymmet hade jag bestämt att vi skulle till Hemmakväll för att få ett toppen avslut på denna veckan.

För genom min egna resa mot ett friskare jag har jag lärt mig att äta godsaker inte är farligt och faktiskt kunna njuta av det. Igår fick bli en sådan dag och jag somnade med en mätt kropp och taggad knopp! För morgonen därpå började dem vanliga veckodagarna igen.

Likes

Comments

Att inte må helt bra är faktiskt helt ok, något jag fått höra och lärt mig det senaste halvåret. För ungefär i november förra året tog min mamma kontakt med min dåvarande skolsköterska och berättade om det som hon upplevde va min problematik. Att det idag lede till att jag får hjälp av två kuratorer och en barnläkare si så där en gång i veckan kunde jag aldrig tror. För där jag står idag just nu i talande stund är helt magiskt att kunna vara.

När min mamma ringde in till min skolsköterska i november visste jag själv inte vad jag hade gett mig in på, fast det klarnade upp ganska klart när jag personligen fick träffa min skolsköterska. Vi pratade ganska länge den dagen bara hon och jag. Själv är jag en sådan person som har väldigt lätt att öppna upp mig för folk som jag egentligen inte känner sedan innan men som jag kan känna en tillit till. Så för mig gick det ganska lätt att prata på. Även om jag inte märkte det just då så kan jag nu i mitt friska jag tänka tillbaka på hur hon försökte förstå sig på mig. Tänk er själva att vara skolsköterska och få höra om någon annans problematik och försöka lösa det.

Vi pratade på hon och jag, först lite allmänt om mitt mående som jag då inte såg något fel med, jag mådde väl toppen prima donna liksom, eller? Jag berättade hur min syn på mat var och mitt tänkande kring träning och kost. Jag svarade rätt upp och ner ärligt, för just då förstod jag inte att jag var sjuk. Jag i mitt lilla huvud tänkte att "jag har bara lite problematik med maten och tänker kanske lite för mycket på vad jag äter." Så enkelt var det faktiskt inte lilla du.

Skolsköterskan skickade vidare mig till Barn och Ungdomspsykiatrin här i Karlskrona. Okej tänkte väl jag, det är väl inget fel med det, dem kommer säkert kunna få mig att tänka bättre kring mat igen.

Väl inne på BUP fick vi ett möte med min nuvarande läkare, och fysiskt var det inte så många problem med mig om jag ska vara helt ärlig (förutom att jag hade rasat i vikt) jag hade en normal puls och normalt blodtryck. På maskinerna visade sig ganska normalt, vid det första besöket hos läkaren på BUP. Det kan säkert vem som helst som har varit nära en person med en ätstörning eller själv lider av det räkna ut, att få höra av en läkare att det inte var något "stort" problem. Att jag inte låg på gränsen att bli anorektisk sjuk. Blev till något triggande.

Min mens försvann! Men det var något jag inte tog på så stort allvar tills det faktiskt hade gått några månader och den fortfarande inte kom och försvann efter en vecka.

Under våren åkte jag och mina föräldrar in en gång i vecka till sjukhusets avdelning BUP och talade med mina kuratorer och ibland även min läkare. Jag skulle verkligen ljuga om jag sa att det blev bättre under dem första 6 månaderna inne hos dem. Tänk er att från december till maj inte se någon förändring utan bara att allt sjunker ner i ett svart hål. Från mina föräldrars perspektiv, lilla lillebror Liam, vänner och alla nära mig. Det räckte liksom med att jag mådde skit, varför behövde dem runt omkring mig också må dåligt bara för att jag inte mådde bra.

Under våren blev mina hjärtslag värre (det kan låta jätte hemskt för vissa men det är jätte vanligt när man har en ätstörning) detta ledde till att läkaren blev lite orolig och jag fick en remiss för att ta ett EKG. Det var helt lugnt och mitt hjärta var helt okej bortsett från att det slog lite få slag.

Under våren fick jag oftast många frågor om mina tankar, för i kuratorernas öron lätt det lite mer än bara ett behov som måste uppfyllas för dem lät det mer som tvångstankar.

Tvångstankar ja. Det är något jag tänkt på, "nämen jag kanske har tvångstankar?". Något som hade dykt upp i mitt stora tankehuvud men aldrig fått ett ledande spår. Kuratorerna hjälpt mig med att kunna fylla i vissa behov jag oftast var tvungen att tänka eller till och med utföra. Det visade sig väldigt svart på vitt att jag inte bara hade en ätstörning utan också led utav tvångstankar.

Detta blev något som blev till något mycket större när jag berättade om min självbild och mitt självhat. Just då började mina kurator använda anorexi som mitt problematiks namn. Jag anser inte mig själv att ha anorexi då läkaren aldrig diagnostiserat mig med det!

Jag fick börja ta en medicin. En som jag brukar kalla det ångest dämpande men som läkarna brukar kalla antidepressiva fast med mindre verkan. Denna medicin skulle hjälpa mig med tvångstankarna samt med all ångest. Personligen, den hjälpte inte alls. Hahahhah gud vilken anspänning det var att börja med denna medicin sedan har den inte riktigt hjälpt något inte ens några biverkningar. För jag tror att all energi jag fått på senaste tiden är för att jag fått ett annat syn sett till maten men vad vet jag.

Eftersom att jag inte tyckte den hjälpte till något vidare och läkaren tyckte jag kunde behöva en liten till knuff för att kunna hantera mina tvångstankar, blev det en ökning av dosen. Istället för att ta en tablett om dagen skulle jag ta två. Detta var inte alls längesedan utan jag började med ökad dos förra torsdagen.

Nu kunde vi snacka att denna medicin började verka, Fast tyvärr inte på det positiva sättet. Nu reagerade kroppen stort och biverkningarna var igång.

Det började denna måndags morgonen med att jag kände att hjärtat började slå lite konstigt så jag stannade upp tog det lite lugnt och fortsatte med mina morgonrutiner. Det kom tillbaka efter frukosten, efter och under tandborstningen och tillslut när jag ringde pappa för att för vana honom om vad jag hade känt under morgonen. Desto längre jag pratade med pappa och försökte förklara känslan fick jag allt ondare i bröstkorgen. Pappa tyckte inte det lät så bra så han tog sig hem på stuns och ringde några samtal för att senare på kvällen få kontakt med min läkare. Hon bad oss åka in till akuten för att ta ett EKG och se så att det inte tydde på något annat än den ökade dosen. Det gjorde det inte heller men eftersom att man alltid ska vara på den säkra sidan hade dem kvar mig över natten.

Bilden jag har med är inte så vacker och lyster som jag brukar lägga upp, men vad gör det egentligen. För så här såg min måndag och tisdag ut lite annspänningsfull men jag själv mådde prima. Jag har aldrig fått ligga inne på grund av denna sjukdomen och det är något jag idag är glad över. Att jag fick åka in för detta spelade liksom ingen roll på det sättet, jag mådde så bra annars så att detta skulle ske var väldigt oväntat.

Även om jag mådde prima så tror jag att anspänningen att hela tiden gå runt och tänka på om känningarna eller ruset utav att slagen går dubbelt så snabbt kan komma tillbaka var nog jobbigt för både knopp och kropp. Det resulterade i dagen idag. Jag var så trött både på mig själv som jag kan bli ibland med mina mat tankar och ideal bilder, men även i kroppen. Så idag på BUP samtalet med mina kuratorer var jag lite nere, men något som jag själv kände inte var något livsfarligt utan kunde själv förstå vad det berodde på. Och det är helt okej att känna så här ibland. Du måste inte alltid vara på topp eller gladast, man måste inte heller alltid veta varför man inte är på topp, ibland måste man bara acceptera det. Som jag gjorde idag, jag tog det aktiva beslutet att istället för att gå tillbaks till skolan följde jag med mammsen till hennes jobb för att kunna skriva av mig med detta inlägg.

Väldigt långt men väldigt välbehövligt av mig. Många gånger tänkt på om jag ska öppna upp mig om mina problem men vet också att vissa människor kan tolka det fel. Men detta är mest för min skull och för att få mig att känna att det är ok att tala om min problematik för att kunna mig säkrare kanske, eller bara för att skriva av mig. Finns inget bar svar på det men det är ändå mitt val mot ett välmående JAG igen.

Likes

Comments

Sista dagen var kommen. Gud vad hemskt det låter men sant var det. Mammsen och jag begav oss även denna morgon väldigt tidigt in till city för att sedan kunna ta oss upp ovanför den.

Vi hade redan innan vi åkte till London fixat biljetter så det var bara att hämta ut dem sedan ställa sig i kön upp till London eye. Kön var väl inte precis så kort men tiden rann på hyfsat bra och så stod vi väl där i kabinen som skulle ta oss upp i skyn. Det var vackert, väldigt vackert. Det kanske också är en smaksak då våra vänners mamma hade tyckt att London eye inte varit något för henne. Kan också bero på att hon är höjdrädd men vad vet jag alla tycker vi olika och njuter mer eller mindre av upplevelser.

Jag njöt väldigt mycket uppe på toppen på pariserhjulet. Gillar verkligen att få en helhet av något och att kunna se saker från ett annat perspektiv. Det fick vi verkligen praktiskt taget göra. Verkligen något att rekommenderar från min sida om man gillar höjder och utsikter, för den var fantastisk. Kan bara tacka för det fina vädret också!

Vi tog oss senare vidare med hjälp av the underground som mammsen och jag är pro på vid det här laget, till Hyde Park. Väldigt vackert och väldigt stort på sina egna sätt och vis. Fast det ersätter ändå inte en natur. En sådan natur som jag kan gå ut till dagligen nedanför gatan & in till skogen. För grejen som jag tycker det är med parker är att det inte blir på riktigt. Personligen är det säkert något som jag skulle sakna om jag flyttar till en stad som London som inte heller ligger nära till havet.

Men ändå väldigt fin grönska och atmosfär. Människorna som lever i centrala London uppskattar det säkert väldigt mycket.

Sedan tog vi oss ner till Harrods för att strosa runt där ett tag och även köpa med oss två burkar te bara för att få en påse, eller?

Hemma på stationen väntade pappa med svenska flaggan i handen och ett stort leende på läpparna. Ett väldigt varmt välkomnade!
Han körde sedan med oss ut till sommarstugan där lilla lillebror med släkt väntade med kramar och frågor om resan. Bättre välkomnade kunde vi inte fått. Förens i förgår då mammsen och jag faktiskt kom hem på riktigt till våra egna sängar! Då kändes det verkligen som borta bra men hemma bäst!!

Väldens finaste solnedgång fick vi på sommarstugan också.

Likes

Comments

Vilken lång dag det har varit för mammsen och mig. Vi gick upp i tid för att hinna in till stan när affärerna skulle öppna och fortsatte ända tills dem stängde. Nä inte riktigt men länge höll vi på iallafall. Många fynd och nya platser att se. Mycket blommor som både såldes och hängde som prydnad. Kan väl bara säga att jag är lite smått kär i blommor och tyckte att det va väldigt fascinerande!

Vi gick runt och letade ett tag efter lunchställen då vi ville ha något lite enklare och snabbare men ändå bättre än snabbmat. Vi hamnade på ett jätte trevligt ställe med världens schystaste & snällaste personal. Wagamama var namnet på restaurangen och dem serverade mat med lite asiatiskt stuk. Very fresh and very yummy!!

Likes

Comments

Klockan stod på 04:15 och mammsen och jag gjorde oss iordning för att lyfta. Den snabba vistelsen på Kastrup gick bra efter lite omständigheter med incheckningen av våra bagage. Flygresan var också lugn och skön så det var bra de, då jag inte kunnat sova någonting inatt. Bra kombo! Somna sent, inte kunna somna utan ständigt vaknar och sedan uppe innan väckarklockan ringde.

Ååå alltså blev nästa kär i denna staden så fort vi klev av pendeltåget från Gatwick till Victoria Station. Har haft sådana fördomar om London, på sätt och vis. Har alltid sett staden som en sådan gammalmodig stad, och det är bara ifrån bilder. Det visar bara hur fel man kan ha om saker och ting man aldrig upplevt själv.

För i själva verket är det en helt underbar stad på alla sina sätt och vis. Först och främst med dem äldre, vackra och ståtliga byggnaderna. Hur dem också fortfarande håller kvar taxibilarna och telefonkioskerna. Fast sedan med tillslag av allt modernt. Som shoppingen, turistverksamheten och restaurangerna. Men ett stort plus i kanten är självklart britternas uttalande eller accent som jag kanske ska säga, så jäkla snyggt!! Älskar! Blir mitt nya mål att kunna tala engelska med en brittisk accent.

Vi bor ungefär 40 minuter (med kollektivtrafik) utanför London så jag och mammsen har ju självklart prövat på att ta The Underground.

Idag var fokuset mer på att vi skulle kunna lokalisera oss och kolla in några sevärdheter. Imorgon kommer fokuset ligga på shopping. Taggad?? Självklart!!

Likes

Comments

Precis som överskriften lyder så står London högst upp på the to do list! För i talande stund så ligger jag och min kära mor på ett hotel i Hyllie i två varma sängar och laddar upp oss inför imorgon. Då flyget kommer gå från Kastrup 07:10 och anländer till London två timmar där efter, brittisk tid 08:10. Vilket känns väldigt bra då vi får en hel dag på oss att hitta på massa roliga äventyr!

Själv har jag aldrig varit i staden men mammsen har i lite yngre dar så förhoppningsvis kommer hon ihåg lite från sina vistelser förr. Vi har redan bokat in lite men vi kände ändå att resan skulle bli avslappnad. Vi vill liksom inte stressa iväg på något bara för att vi måste utan tar det lite som de kommer. Se lite sevärdheter, äta ute på "insta" restauranger och SHOPPA!

Jag kommer och vill uppdatera allt från London men eftersom att jag vill ha bra kvalité på bilderna jag lägger ut och systemkameran inte är med får jag väl se vad som blir bäst. Det kommer nog ut några snygga bilder iallafall jag har ju nyligen fått min nya mobil. iPhone 7+ och den har inte bara en kamera utan två så det ska säkert lösa sig.

See you in London!!

Likes

Comments