Solen skiner, fåglarna kvittar, yada yada yada. Jag är coolare än att jag tänker sitta här och beskriva hur en fin dag ser ut och får mig att känna, jag lovar. Dessutom känns det smått förolämpande att jag ska sitta och förklara det mest banala av fenomen som verkligen ALLA upplever. Vårkänslor. Ja, jag har dem. Och jag är säker på att du har dem också. Så. Bra, då var det ur vägen.

Jag kom nyss hem från en långpromenad med hunden. Vemodet är ett faktum. Men vad vore väl än solig söndag utan det, vemodet, ändå? Just nu går det ändå ganska bra att utvinna det positiva ur känslan. Under en mer ångestfylld period hade jag förmodligen legat och streckkollat på en serie just nu för att få dagen att gå. Nu sitter jag i stället i vårt ljusa kök, lyssnar på Ed Sheeran, dricker Fun light och har en ganska bra dag. Kanske ska jag kolla på en Disneyfilm senare? I vanliga fall brukar det inte gå nämligen. Nostalgin blir för mycket för mig och det slutar med att jag gråter så våldsamt att jag knappt ser skärmen framför mig. Bara för att det är så jävla fint. Det kanske är något fel på mig. Oh well.

Just det. Jag har faktiskt en anledning att vara glad idag som inte har med det smärtsamt vackra vårvädret att göra. Specialistläkaren jag var hos i måndags för att undersöka min konstanta halsont sedan 6 månader tillbaka gav mig ingen mördarmedicin som jag hade hoppats, utan hans förslag var att jag skulle köpa en luftfuktare. Alltså en apparat som gör luften i ett rum fuktig. Tydligen är torr luft en vanlig orsak till halsont, enligt honom. Jag himlade inombords med ögonen men desperat som jag var så köpte jag ändå en sådan där luftfuktargrej. I natt var första natten jag sov med den på. Gissa vem som vaknade med i princip ingen halsont alls i morse? Låt detta hålla i sig nu också bara. För fa-an.

Likes

Comments

Börjat känna att jag föddes si sådär 20 år för sent. 90-talet var ju fan bomb ass. Att jag baserar detta till största del på faktumet att Rachel Green hade dösnygga kläder på sig i de första säsongerna av Friends behöver vi kanske inte lägga allt för mycket fokus på tycker jag. Men ärligt nu. Jag hade velat uppleva en ungdom innan den digitala revolutionen. När musik fortfarande var en antingen eller-fråga och när TV-spel fortfarande var spännande. Och, såklart, när det var inne att klä sig som Rachel Green. Jag vill ha chokers utan att se ut som en bloggare från Stockholms innerstad med ett perfekt komponerat instagramfeed. Jag vill ha gigantiska hoodies för att det är jävligt snyggt och inte för att jag har slutat anstränga mig. Jag vill kunna köpa en normal jeansjacka utan att behöva genomsöka hela stan innan jag hittar den undangömd i en liten vintagebutik. Och jag vill slippa handla mina kläder på herravdelningen för att jag inte vill ha tröjor som ständigt påminner mig om att jag är kvinna. 

Egentligen kanske detta bara är mitt överdrivet invecklade sätt att säga att jag ogillar tighta kläder. Och att jag tycker Rachel Green är queen. Nu ska jag beställa några t-shirts på Junkyard i för stora storlekar för att slippa se mina bröst hela jävla dagarna. Så roliga är de inte.

Likes

Comments

Orkar fan inte mer av detta. Har ingen mer energi till detta längre. Att vara sjuk. Konstant. Utan orsak. Utan förklaring. Utan behandling. Var hos en läkare idag. Igen. Men jag har ju bara gått runt och haft ont i halsen i ett halvår, varför göra något åt det? "Det kommer gå över." Ja, okej, men NÄR?! Om ett halvår? Om ett år? Två år? Nej. Jag har inte tid med detta. Jag har ett liv att leva, jag orkar inte vara på paus längre.

Jag önskar att jag bara kunde få sova tills detta är över. Jag orkar inte få upp förhoppningarna var och varannan vecka om att jag kanske, kanske håller på att bli frisk, äntligen - för att veckan efter bli besviken för tionde gången. Jag går bara och väntar. Väntar på att jag ska kunna ta cykeln till jobbet. Väntar på att jag ska kunna gå ut och dricka öl med mina vänner. Väntar på att jag ska kunna gå till gymmet igen. Väntar på att jag ska få dansa igen. Dansa. Jag vill inget hellre än det. Ni kan ta alla roliga saker ifrån mig, jag bryr mig inte. Bara jag får dansa.

Jag är så trött. Jag trycker i mig mat för att trösta; om jag inte kan få endorfiner genom träning så kan jag ju äta choklad istället. Det hjälper. En stund. Sedan kommer själväcklet när jag ser min spegelbild och vad det gör med den.

Jag är medveten om att detta i ett större perspektiv inte är något att gråta över. Men ibland orkar man inte ha ett större perspektiv, och det är okej. Jag vill bara få vara mig själv igen.

Likes

Comments

Vi vill inte ha minnet av hur det kändes när den där killen gav oss blåmärken. Vi vill inte ha minnet av hur det kändes när den där andra killen fick oss att börja blöda. Vi vill inte ha minnet av hur det kändes att bli strypta tills vi hostade efter syre.

Vi vill inte ha minnet av den där killen som klädde av oss mot vår vilja. Vi vill inte ha minnet av den där främlingen som la sig i sängen där vi bara ville sova. Vi vill inte ha minnet av hans äckliga händer på våra kroppar.

Vi vill inte ha minnet av den där killen som struntade i att vi var för fulla för att minnas hur man säger nej. Vi vill inte ha minnet av osäkerheten dagen efter över om vi egentligen hade sagt ja.

Vi vill inte ha minnet av den vuxna mannen som inte såg att vi var ett femton år gammalt barn. Vi vill inte ha minnet av den andra vuxna mannen som trodde att våra fyllda arton år gjorde det okej.

Vi har ännu inte hunnit börja våra vuxna liv men vår väg dit är redan kantad av ångest, rädsla, skuld och skam; en börda som inte ska vara vår att bära men som trots det är en ofrånkomlig effekt av hur vi blir behandlade av våra obrydda makthavare. Vi går mot våra vuxna liv med vetskapen om att de som ska bestämma vårt öde här i världen också är de som aldrig kommer sluta bryta ner oss. Killarna. Männen.

Vi har varit med om detta för länge, för många gånger nu, för att gå på lögnen om att våra förövare är märkbart störda, att de är uppenbart onda. Vi har träffat våra förövare. Vi vet vilka de är, och vi vet var de finns. De är våra kollegor, våra vänner och våra partners.

Jag tänker här inte komma med någon förmaning, försöka få er att förstå. Jag tänker inte slösa mina andetag på en omöjlighet. Det kan vara så att det är för sent, men jag tror snarare att den mängd förståelse som krävs för att nå en verklig förändring aldrig har varit eller kommer att vara något som fler än några ytterst få av er är kapabla till. Så detta inlägg är mer av en uppgiven suck än något annat.

Det suger att vara tjej i den här världen. Men förhoppningsvis är det snart över. Förhoppningsvis slipper vi snart kriga där inget finns att vinna. Några hundra år till av mänsklig självförstörelse återstår. Håll ut systrar.


Likes

Comments

Jag har precis binge-kollat på Netflix dokumentärserie Chasing Cameron och jag bara måste prata om detta. Kort sagt så följer serien några social media-influencers som reser världen över på en meet and greet-turné. Jag är faktiskt lite förvånad över att jag aldrig hade hört talas om någon av dessa killar tidigare, Cameron Dallas har liksom 17 miljoner följare på instagram, och Taylor Caniff har typ 2 miljoner tror jag? Vilken sten har jag bott under liksom?

Hur som helst så var serien verkligen fascinerande, och ofta faktiskt ganska upprörande. Jag kan inte förstå hur alla dessa fangirls tänker, när de under meet and greets regisserar killarna i olika positioner, hoppar upp på deras ryggar, säger åt de att pussa de på olika ställen osv. För en bild?! Förstår de inte att det är en människa de träffar? Hur de jagar killarna när de går från sitt hotell till sin bil?! Hur kan de tycka att det är okej att behandla andra människor på ett så absurt sätt?
Jag vet inte men jag fick bara så himla ont i magen av att se dehär killarna bli behandlade som objekt av flera hundra - kanske tusen - tjejer om dagen där det enda som verkade betyda något för någon var att få bildbevis. Det blev extra starkt när en av killarna dessutom visade sig lida av panikångest. Jag ville bara slå alla runt omkring honom som skuldbelade honom och pressade honom att fortsätta när han mest av allt bara behövde vila och få någon sorts behandling.

Så tips till alla er! Chasing Cameron på Netflix! Det är 10 avsnitt á 30 min. Och även om ni, som jag, inte har någon aning om vilka dessa killar är så kommer det vara intressant ändå. Kanske ännu mer med tanke på att man är fri från förutfattade meningar liksom. Plus att alla är väldigt snygga och allmänt likeable people. Så in och kolla vetja'. Peace.

Likes

Comments

På väg hem från jobbet. Klockan är halv fem. Vanligtvis hade jag legat halvdöd mot fönsterrutan på bussen och knappt kunnat hålla ögonen öppna, men inte idag! Imorse, i sann fredagsanda, unnade jag nämligen mig själv en celsius på väg till jobbet. Och för mig, som aldrig dricker kaffe och inte har druckit energidryck sedan i våras när det var ett måste för att klara av fysiken kl 8 på tisdagmorgnarna, var tydligen detta nog med bränsle för att hålla mig igång en hel dag. Och inte bara det, mitt tålamod gentemot förskolebarnen verkade fördubblas på samma sätt som min energi. Att orka sätta sig ner och försöka resonera med en obstinat 3-åring som går bärsärk med legokastning på allt och alla den kommer åt och vägrar lyssna är inte alltid så lätt annars menar jag.

Men obstinata ungar till trots så trivs jag faktiskt otroligt bra på mitt jobb. Idag var det en av mina kollegor som jobbade sin sista dag då hon ska fortsätta sin utbildning till förskolelärare, vilket var jättetråkigt för oss andra förstås. Men det fick mig också att börja tänka på när det är min tur. Som det känns nu tror jag att jag kommer börja plugga efter sommaren, och då kommer jag förstås inte kunna jobba heltid samtidigt. Jag vill knappt tänka på min sista dag här. Vad jag kommer sakna de, mina små barn. Jag förstår ju att de lika gärna kan läsa Alfons och bygga lego med vilken annan pedagog som helst, men i hjärtat känns det ändå som att de behöver mig. Usch nu blir jag för sentimental, herregud, det är minst ett halvår kvar ju. Och på ett sätt är det kanske ändå bra att veta att man har en deadline, så att man kan passa på att krama barnen extra mycket nu när man har chansen.

Så tips från coachen till er som funderar på vad ni ska göra t.ex. mellan gymnasiet och högskolan: börja jobba på förskola! Jag är ingen överdrivet barnkär person, tidigare har jag snarare varit åt andra hållet. Men nu! Att ha ett jobb som varje dag berör mig så mycket känsomässigt. Att få ha alla dehär små människorna i min vardag att umgås med och bry mig om. Det är verkligen fantastiskt.

Vet inte om det är min kvarvarande high från energidrycken som gör mig så här sentimental, haha, men ibland måste man kanske ha såna dagar också. Nu ska jag hem och äta middag, och sedan blir det att dra till söder med Lovisa och fira fredagen den trettonde ordentligt!

Hoppas ni får en grym fredag allihop!

Likes

Comments

Playstation 4. Det var min lillebrors paradjulklapp detta år. Det han önskade sig mest av allt och blev allra lyckligast över att få. Little did he know att det i hans två fullvuxna systrar bodde två potentiella gamingberoende nördar som bara väntade på att få blomma ut. Jag skulle inte säga att jag använder min lillebrors ps4 mer än han själv, men tillsammans med min systers spelande är det mycket möjligt.

Let's rewind shall we. Det är tidigt 2000-tal. Det är innan jag ens har börjat skolan, och vi var redan hooked. Jag och Sofie hade våra Gameboy advance och våra Pokémon gul, blå och röd. Vi älskade dem. Sedan dess har vi alltid haft olika typer av tv-spel i våra liv; från The Sims på PC till Crash Bandicoot på ps2 och Mario kart på Wii. När vi sedan kom upp i tonåren och det blev mer uppenbart att spelande var något killar höll på med, lade vi vårat intresse lite på hyllan. Istället hittade vi Pewdiepie som vi följde i flera år och, i hemlighet, alltid avundades. Han spelade ju riktiga spel.

Men nu är vi äntligen här. Med våra alldeles egna - riktiga - ps4-spel: Uncharted 4 (som jag spelar nu) och The last of us (som jag väntar lite med because, let's face it: jag är inte redo för zombies). Att det ska ta att vi nästan blir vuxna för att inse att "riktiga" tv-spel inte är något ouppnåeligt reserverat bara för killar orkar jag knappt diskutera. Det är en liten sorg att jag inte fick möjligheten att vara en del av gaming-communityt under min uppväxt, utan fick nöja mig med Super Mario och att följa gamers på youtube. För så coola, svåra grejer som gaming är till för de som klarar av det, alltså killar, det hade man ju fått lära sig.
Och nej du lilla kränkta man, jag säger inte att ni nödvändigtvis aktivt stängde oss ute, ni hade kanske rentav välkomnat om en tjej kom in i gänget (knappast troligt, men for the sake of the argument...) Det handlar, som med i princip allt annat som är galet i samhället, om patriarkatets grepp om oss alla. Så nej, det är inte så enkelt som att vi tjejer "bara hade kunnat spela vi också". Då hade vi väl gjort det? Suck.

Tänkte avsluta med att berätta en liten hemlighet till alla mina girls out there som har spenderat timmar med att titta på när deras killkompisar har spelat tv-spel men aldrig själva vågat testa: Det är inte så svårt som det ser ut.

Likes

Comments

Happy weekend kompisar.

Åh vad glad jag blev när jag vaknade imorse och såg att pendeltågtrafiken var inställd och därmed förhindrade min planerade shoppingtur till stan. Utan dåligt samvete har jag kunnat spendera denna lördag i soffan framför Modern family, ute i snön med min hund och med mitt älskade Uncharted 4. Och senare ska jag sätta mig och börja läsa Twilight Saga för ca trettionde gången sedan jag först förälskade mig i bokserien någon gång 2008. Jag skiter i att det är en töntig chick-lit för 14-åringar, som dessutom porträtterar och romantiserar ett minst sagt problematiskt kärleksförhållande. Jag bryr mig inte. Jag älskar de böckerna så jävla mycket.

Sedan är jag ensam hemma i kväll så jag sitter och planerar vilken disney-film jag ska passa på att titta på (brukar spara dem till ensamma stunder då jag knappt kan ta mig genom de första 10 minuterna på någon av dem utan att bryta ihop fullständigt).

Gud vad jag kommer må bra när jag är typ 60. Jag är övertygad, det måste vara min mentala ålder. Självklart är jag påverkad av omgivningens förväntningar på mig som 19-åring vilket gör att jag till stor del beter mig som en sådan, och ofta även kan uppskatta det. Men jag är aldrig så lycklig som när jag sitter hemma och läser en bok, eller när jag är ute och går i skogen med min hund, eller när jag tittar på På spåret med mamma. Och faktumet att jag pratar som gammal tant när jag inte anstränger mig för att prata som kidsen these days säger kanske en del. Men jag antar att det är positivt. Tråkigt om man peakar för tidigt i livet liksom, efter det går det ju bara utför. För mig kommer livet bara bli bättre och bättre och bättre, tills jag peakar någon gång i pensionsåldern, och sedan lär jag ju dö där någonstans ändå så någon riktig nostalgi-ångest över att mina bästa dagar är förbi mig kommer förhoppningsvis inte ens hinna infinna sig. Hur bra?!

Med de krassa, smått cyniska orden, sätter jag punkt. Punkt.

Likes

Comments

2016. Ett katastrofalt år för mänskligheten. Men ett relativt dugligt år för människan. Alltså mig. Människan mig.

Jag ska inte ljuga, de första sex månaderna var präglade av en hel del stress. Jag började på ett nytt extrajobb som dans- och gymnastiklärare för barn som krävde en hel del tid och energi av mig även utanför arbetstid, samtidigt som min kropp tydligt talade om för mig att den minsann inte ville vara med om denna sista termin på gymnasiet. Det var jävligt tungt med andra ord. Men samtidigt var jag där med några av mina bästa vänner, och har många underbara minnen från den tiden ändå.

Och så kom den. Studenten. Den var allt jag ville att den skulle vara. Med det sagt är jag som bekant 0% känslomänniska så någon supereufori infann sig nog aldrig direkt, men det hade jag inte väntat mig heller. Även sorgen lyste med sin frånvaro den dagen. Jag hade nog varit redo att lämna min klass och skola ett ganska bra tag om jag ska vara ärlig.

Vi sprang ut till Martin Garrix - The only way is up. Jag ville springa ut till Håkan Hellström - Ramlar. Men det var fint ändå. Helt nykter hela dagen också. Heja mig.

Ett par dagar efter D-dagen var det dags för Håkan på Ullevi. Lika magisk konsert som den 2014, om inte mer. Det blev tårar. Det blev dans. Det blev fastna i en hiss långt in på natten istället för att efterfesta på stan.

Och så Fjällbacka. Kan inte börja försöka beskriva min kärlek till denna plats, det kommer ta för lång tid, och dessutom har jag svårt att hitta ord för vad jag känner. Min plats på jorden. Årets 3 veckor var lika fantastiska som alltid, men jag hade kunnat stanna en livstid.

Efter min västkustvistelse hade jag några veckor hemma i Stockholm som till stor del spenderades med familjen, men även med min fina vän Lovisa. F12 was the name of the game och satan i gatan vad roligt vi hade där. Så många oförglömliga kvällar på det stället. Pride-onsdagen var nog min favorit.

Ios. Ios ios ios. Att stanna 2 veckor istället för 1 vecka var något av de smartaste beslut vi tagit i vårt kompisgäng. De två veckorna var så långt över mina förväntningar för den resan att jag knappt vet var jag ska börja. Jag hade förväntat mig en hyfsat ordinär, stundtals dräggig, men ändå rolig, charterresa med mina tjejkompisar. Och så fick jag ett litet, idylliskt universum skapat av positiv energi och gemenskap där jag fick vara med om några av de roligaste mötena med de härligaste människorna. En lyckobubbla som aldrig tycktes spricka. Jag ska tillbaka dit. Garanterat.

Mitt under Ios-resan fick jag ett samtal om ett jobb jag hade sökt. Ett par veckor och ett stycke halsfluss senare var jag nyanställd förskolevikarie på en förskola här i Huddinge. Detta jobb har varit det som har förgyllt min höst allra mest tror jag. Att trivas så bra på mitt jobb att jag längtar tillbaka redan på lördagen säger någonting ändå.

Samtidigt har jag under hela hösten brottats med min förbannade körtelfeber, så det har inte bara varit ros om man säger så. Att inte kunna träna eller dansa över huvud taget har varit riktigt jobbigt. Är riktigt jobbigt. Och att behöva skippa utgångar med mina vänner för att halsontet blossat upp är verkligen surt. Men men, några äventyr har jag ändå lyckats skrapa ihop under terminen!

Och så var det dags för ett nytt år. 2017. Jag har inga nyårslöften, sånt gillar jag inte. Men jag har något som jag tänkt på den senaste tiden som jag ska försöka sätta i effekt allt mer framöver. Jag ska försöka ta livet lite mer vecka för vecka. Det är så lätt att luften går ur en när man försöker se för långt in i framtiden, det tar för mycket energi. Jag ska försöka i alla fall. Men nu ska jag ha en fet nyårsafton med mina fina vänner, och förhoppningsvis dansa till lite twenty sixteen-anthems. Gott nytt år!

Likes

Comments

Gissa vad jag har gjort!!! Gissa vart jag ska!!! Det är helt jävla otroligt!!!

Nu i jul har jag tillsammans med min lillebror Sebastian bokat en weekend till London över påsk! Detta statement förstår jag kan bli något av en besvikelse med tanke på upplägget innan, jag menar; nämn en medelklassbrud i Stockholm som ​inte​ har varit i London liksom, men hear me out: Vi. Ska. På. Warner Bros Studios. Fucking. Tour. Alltså Harry Potter-muséet!!! Jag kan knappt tänka på det utan att börja skaka och må illa av förväntan. Jag älskar Harry Potter. Den serien är en av mina absoluta största kärlekar i livet. Den delar tronen med bl.a. Pokémon, Friends och all things Disney. Och att få dela upplevelsen med en av mina absoluta favoritpersoner i hela universum, som dessutom är en av de typ två personer jag känner som delar min kärlek för Harry Potter. Det är nästan för bra för att vara sant. Jag kan inte vänta. Det kommer bli magiskt.

Likes

Comments