Var inne på facebook nyss och klickade på en länk till en artikel vid namnet "8 men reveal their biggest beuaty turnoffs". För er som inte orkar läsa själva är det basically en lista på saker som kvinnor borde ändra med sina utseenden, för mäns skull. De listar saker som för mycket smink, kroppbehåring, fejk-bränna och andra chockerande saker som vi aldrig tidigare har hört att män stör sig på hos kvinnor.

Okej, så detta är uppenbarligen en fullkomligt skrattretande artikel, och den borde kanske inte få mer uppmärksamhet. Men samtidigt kan jag inte ignorera den helt, för den representerar så mycket mer än bara åtta mäns personliga preferenser hos potentiella partners. Den är som ett fönster in till den manliga kvinnosynen. Möjligtvis med undantag för några få woke killar så är det ju så här männen tänker. I deras basic jävla intellekt ser de detta utan tvekan som subjektiva, helt rättfärdigade åsikter de har om vad som är snyggt och inte. Vissa tjejer gillar killar med muskler. Vissa killar gillar tjejer med rakade ben. Man måste ju få tycka om det man tycker om, eller?!

Ja, du får föredra rakade ben framför orakade. Om du 1) är medveten om att du bara tycker så p.g.a. patriarkatet och som följd aktivt försöker bli av med den preferensen, och 2) aldrig aktivt försöker få en kvinna att anpassa sig efter dina standards. Fine, ligg inte med håriga tjejer då om du verkligen inte tänder på det. Men i samma sekund som du tänker tanken att en kvinna borde förändra sitt utseende enligt dina preferenser förlorar du rätten att ha en sådan preferens.

Ska inte bli för långdragen nu, men poängen jag försöker få fram är simply enough att sättet som de här männen propagerar sina prefenserer kring kvinnors utseende på är objektifierande, förtryckande och kränkande. Det är också ett väl inpräglat beteende i alla män p.g.a. patriarkatet vilket innebär att detta inte är något de flesta män förstår att de gör. Alla män sitter inte och skriver artiklar om hur kvinnor borde se ut, eller talar om för kvinnor de träffar att de borde ändra sina utseenden (även om det senare är ett läskigt vanligt beteende). MEN, de flesta män har ändå en - undermedveten eller medveten - grundinställning som är att kvinnor är till för dem. Att en kvinnas värde ligger i hur väl hon kan tillfredsställa dem.

So yeah. Varsågoda för ett riktigt peppigt måndagsinlägg hörrni. Glöm inte att fortsätta ifrågasätta er själva och er omgivning hela tiden. Och killar där ute, nästa gång eran killkompis kommenterar en tjejs utseende på ett negativt sätt - eller säger whatever som är fucked up mot kvinnor/minoriteter: snälla, snälla, SNÄLLA call him out. Det kommer fan aldrig bli en förändring så länge de få medvetna killarna som finns fortsätter gå tysta eller skratta åt sina vänner för att behålla en god stämning. Att behandla kvinnor som människor är så jävla mycket mer värt än eran bekvämlighet. Peace

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Gick tillbaka lite i arkivet här på bloggen och hittade ett inlägg jag skrev i januari, som basically är ett öppet brev till alla vidriga män. Har varit sugen på att skriva något liknande den senaste tiden men nu när jag läste det här igen kände jag att jag lika gärna kunde re-posta det, har ändå fått en hel del nya läsare sen jag skrev det.

Inlägget är baserat på mina egna och mina vänners erfarenheter, och, ja. Ta det helst inte med en nypa salt för det är fett viktigt.

###

Till alla män där ute som läser detta. Jag pratar nu direkt till er. Det här är en text, ett brev, bara till er. Det är ett brev som jag hoppas ska göra att några av er öppnar ögonen. Att några av er ska fatta. Vi vill inte.

Vi vill inte ha minnet av hur det kändes när den där killen gav oss blåmärken. Vi vill inte ha minnet av hur det kändes när den där andra killen fick oss att börja blöda. Vi vill inte ha minnet av hur det kändes att bli strypta tills vi hostade efter syre.

Vi vill inte ha minnet av den där killen som klädde av oss mot vår vilja. Vi vill inte ha minnet av den där främlingen som la sig i sängen där vi bara ville sova. Vi vill inte ha minnet av hans äckliga händer på vår kropp.

Vi vill inte ha minnet av den där killen som struntade i att vi var för fulla för att minnas hur man säger nej. Vi vill inte ha minnet av osäkerheten dagen efter över om vi egentligen hade sagt ja.

Vi vill inte ha minnet av den vuxna mannen som inte såg att vi var ett femton år gammalt barn. Vi vill inte ha minnet av den andra vuxna mannen som trodde att våra fyllda arton år gjorde det okej.

Vi har ännu inte hunnit börja våra vuxna liv men vår väg dit är redan kantad av ångest, rädsla, skuld och skam; en börda som inte ska vara vår att bära men som trots det är en ofrånkomlig effekt av hur vi blir behandlade av våra obrydda makthavare. Vi går mot våra vuxna liv med vetskapen om att de som ska bestämma vårt öde här i världen också är de som aldrig kommer sluta bryta ner oss. Killarna. Männen.

Vi har varit med om detta för länge, för många gånger nu, för att gå på lögnen om att våra förövare är ensamma galningar. Monster som är uppenbart onda. Vi har träffat våra förövare. Vi vet vilka de är, och vi vet var de finns. De är våra kollegor, våra vänner och våra partners.

Jag tänker här inte komma med någon förmaning, försöka få er, männen, att förstå. Jag tänker inte slösa mina andetag på en omöjlighet. Det kan vara så att det är för sent, men jag tror snarare att den mängd förståelse som krävs för att nå en verklig förändring aldrig har varit eller kommer att vara något som fler än några ytterst få av er är kapabla till. Så detta inlägg är mer av en uppgiven suck än något annat.

Det suger att vara tjej i den här världen. Men förhoppningsvis är det snart över. Förhoppningsvis slipper vi snart kriga där inget finns att vinna. Några hundra år till av mänsklig självförstörelse återstår. Håll ut systrar.

Likes

Comments

Har inget intressant att skriva som har med den här helgen att göra tyvärr, så tänkte skriva lite kort om vad jag hade för mig i torsdags istället! Lägligt sådär dagen innan min första kontrollskrivning (=del-prov inför tenta) så skulle såklart mina favoriter Rebecca & Fiona spela på Gröna lund. Så, som den ansvarsfulla och mogna student jag är struntade jag i både föreläsning och plugg, blev lite full och drog till Grönan istället! Tar utan tvekan skolan på störst allvar i min klass,. Men det är ju sen gammalt.

Nej men skämt å sido, det var sjukt värt att unna sig lite fest och pressure relief för en kväll. Det behövdes. Så i vanlig ordning inför Grönan-konserter förade jag och Lovisa på djurgården med ett par för många starkcider, massa skitsnack och fulsång. Älskar den tjejen så mycket, skulle fan inte palla en vecka till på KTH om jag inte hade henne där ute, i den riktiga världen.

Men anyway, när vi var lagom dansiga och störiga sprang vi vidare till Grönan och hann precis till spelningens början. Vi stod i princip längst fram och det var fan aaaasfett. Har ju sett R&F flera gånger innan, senast nu på Way out west där de körde DJ-set, men detta var lätt en av deras bästa spelningar hittills. Föredrar i och för sig mindre klubbscener på ett sätt, man kommer närmare osv, men det var jävligt coolt med en såhär maffig spelning också. Och de var flawless ofcourse.

Efter spelningen skulle jag ha åkt hem, men självklart tog jag och Lovisa istället en taxi till Vodkabaren haha. Och ja, Rebecca & Fiona kom dit senare på kvällen också. I'm just gonna leave it at that.

Sååå, jag var lagom pigg igår morse när jag skulle skriva provet kl 8 hahah... Men tror det gick bra ändå. Drack en Red Bull, det brukar lösa det mesta. xoxo osv

Likes

Comments

Freeedaaaag!!!! Snart helg!!!!! Och jag har idag gått två skolveckor på KTH. Känns som 2 månader ärligt talat haha, man har hunnit med så himla mycket på dessa två veckor (pluggmässigt alltså). Än så länge håller jag huvudet ovanför vattnet! Så det känns bra :D. Biokemin vi har börjat med denna vecka tycker jag är jätterolig, verkligen. Kemin är lite mer blandad, stökiometri t.ex. har jag alltid tyckt om medans kemin som gränsar mer till kvantmekanik och fysik inte alls är min grej. Men det mesta är ju på en ganska basic nivå än så länge så det ska nog gå bra!

Ikväll är det Disney-pub på sektionen vilket jag fan är astaggad på! Ska bli skönt att hänga lite utan att behöva diskutera plugg hela tiden, och så är ju Disney ofc något av det absolut bästa jag vet i hela världen. Kommer sitta och smyg-sjunga med i alla låtar, alternativt bli tårögd om de spelar något från någon av filmerna jag håller närmast om hjärtat, haha... Får köra lite Disney-maraton när jag kommer hem sen ikväll, få ur mig lite gråt.

Hoppas ni får en härlig fredag allihop! Kram på er

Likes

Comments

Igår på tåget hem satt jag med min KTH-amigo Nikki och hade vår sedvanliga 15 minuters hetsiga diskussion om valfritt omdebatterat samhällsfenomem. Än så länge har vi betat av allt från veganism till giftermål till huruvida att skaffa barn borde vara en allmän rättighet. Men idag hamnade vi i ett snack om något som jag tänkte spinna vidare på här i bloggen. Sexism i skolan.

När jag var 15 och gick i nian hade min kropp utvecklats ganska mycket. Jag hade fått stora bröst och började få lite rumpa, och jag började ganska snabbt agera efter uppmärksamheten jag fick på grund av detta. Urringade tröjor och hela det köret. Vilket är helt fine, såklart. Jag var bara en osäker unge som försökte komma på vem hon var, som alla andra. Det som inte var fine var det som hände med en ur personalen på skolan under den här tiden. Det var en hyfsat ung kille, runt 30, som hade jobbat på skolan sedan jag var 6 år gammal. Jag tyckte mig märka lite intresserade blickar ibland, men sådant kunde man ju missuppfatta, tänkte jag. Men sedan var det en dag då jag hamnade i en sal ensam med den här killen. Jag arbetade med mitt i tystnad, men så ville han snacka. Han ville veta "hur det gick med killarna". När jag i ett försök att maskera min osäkerhet skojade och svarade att "De står på kö" skrattade han och undrade om "han fick ställa sig i den kön".

Det låter kanske inte så farligt. Det tyckte nog inte jag heller, jag blev säkert mest smickrad där och då. Jag fattade ju inte. Det är nu när jag är äldre och minns tillbaka som jag inser hur sjukt olämpligt det är att bete sig som han gjorde. Att utnyttja det gigantiska maktövertag han hade över mig, både i och med min unga ålder och faktumet att jag var en elev och han personal på skolan - när vi dessutom var ensamma i ett rum. Det är inte okej någonstans.

När jag gick i gymnasiet fanns det en manlig lärare i övre medelåldern som var väldigt omtyckt. Han skojade mycket, han var en skön snubbe. Förutom den lilla detaljen att han kladdade på de 16-åriga tjejerna i ettan. Varje år. Inte fysiskt, till min vetskap, men närmandena han gjorde på oss och en mängd andra tjejer var långt ifrån oskyldiga. Det gick så långt att en av mina vänner gick till rektorn för att lämna in klagomål. De flesta av oss var inte så modiga. Men fy vilka obehagskänslor jag fick så fort han var nära. Vad skulle han säga den här gången? Vilket äckligt flirtigt skämt kommer jag behöva skratta nervöst åt idag?

Det här är bara två av oändligt många i raden av exempel på sexism i skolan. Jag tror i princip alla tjejer har någon liknande historia att berätta, antingen om något som hänt de själva eller någon i deras närhet. Inte nog med att unga tjejer ständigt utnyttjas av sina manliga klasskamrater, dessutom är skolvärlden full av vuxna män som varje dag utövar sin makt över dessa tjejer på oacceptabla, och väldigt ofta sexistiska, sätt. Och allt för ofta är lärarens kollegor väl medvetna om hans beteende. Till och med rektorn. Men det är så mycket enklare, så mycket bekvämare, att sopa det under mattan. Att inte kliva emellan när man hör den manliga läraren ställa sig in hos småtjejerna. Han gör ju trots allt inget olagligt. Hoppas hans kollegor mår skit den dagen han faktiskt ofredar en av dessa unga tjejer. Hoppas de känner sig som skit.

Detta är en av anledningarna till varför jag vill jobba med utbildning på något sätt. Jag vill göra skillnad. Göra förändring. Sedan kanske det är orealistiskt att tänka att jag ska lyckas eliminera alla opassande sexistiska lärare från Sveriges skolor. Men en sak är i allafall säker, och det är att eventuella elever jag har i framtiden kommer få höra ett och annat om jämställdhet. så kanske åtminstone de kan bete sig normalt när de blir stora, även om det kanske är för sent för gubbäcklena som står längst fram i klassrummen idag. Bara att vänta på att de ska dö ut antar jag. Hoppas på att de inte hinner antasta allt för många tjejer tills dess.

Likes

Comments

Oh the joy när man bara har skola 8-10. I ärlighetens namn trodde jag inte jag skulle ha en enda kort dag här på KTH, framför allt inte i början. Men denna vecka har jag två dagar som är 2 och 4 timmar korta! Så det klagar jag verkligen inte på.

Idag utnyttjade jag min lediga(-isch) dag genom att dra direkt från skolan till gymmet! Tog ett cykel intervall-pass och ett tabata core-pass. Cykel intervall var ett pass jag tog i gymnasiet på alla de förmiddagar då vi började 13 (vilket var typ hela tiden pga friskola som gjorde va fuck de ville :)). Så det var kul att köra det igen! Tabata core-passet hade jag aldrig kört men det var kul! Föredrar cirkelpassen dock, dels för att det är mer allround styrka och dels för att det är mycket intensivare, heh.

När jag kom hem tog jag en prommis med hundis och sedan har jag basically pluggat hela eftermiddagen! Skrivit på en rapport om GMO och (försökt) läst om hur man med antalet valenselektroner kan räkna ut en molekyls utseende, och massa annat svårbegripligt. Måste förmodligen läsa om skiten imorgon om jag ska ha en chans att förstå lite åtminstone. Suck.

Nuuu ska jag ut på en långis med hunden i kvällssolen, och sen ska jag fan belöna mig med någon timme framför youtube för allt plugget. Varsågod Linn. Tack. Kram.

Likes

Comments

Okej så mina två senaste inlägg råkade raderas idag och verkar inte gå att återställa. Så för er som missade: jag har nu gått en vecka på KTH, det går bra. Det var typ det! Ciao

Likes

Comments

Något av det bästa jag och Lovisa gjorde under Way out west var förmodligen att gå på Vince Staples spelning. Ingen av oss hade någon aning om vem han var, eller vilken typ av musik han spelade. Vi blev blown away. Det var en av de fetaste spelningarna jag varit på, någonsin. Sedan dess har jag lyssnat om och om igen, varje dag, på den här snubben. Älskar. Verkligen.

Min favoritlåt är nog BagBak, men hela albumet Big Fish Theory är grymt! Så, ja. Varsågoda :)

Likes

Comments

Då har jag gått min första vecka på KTH. Eller ja, typ. De två första veckorna nu är ju mottagning och inte obligatoriska, själva plugget drar egentligen igång den 28 augusti!

Så denna vecka har bestått av en del förberedande föreläsningar, prepp-lektioner i matte och kemi och en heel del lära känna-grejer. Än så länge känner jag typ en tiondel av min klass :-). Tror vi är nästan 100 biotekniker, och jag har i princip bara hälsat och hängt med min "nollegrupp" på typ 10 pers. Så det är lite svindlande att tänka på hur många fler man kommer lära känna och spendera de kommande fem åren tillsammans med. För att inte tala om resten av skolan liksom.

Än så länge känns det bra! Övervägande bra i alla fall, haha. Jag ska inte ljuga, jag har känt panikkänslor mer än en gång denna vecka. Gråtit en skvätt. Tittar ni igenom min sökhistorik på mobilen hittar ni sökningar som "Stockholms universitet biologi" och "bioteknik vs biologi" :-))). Och jag tvekar inte på att jag kommer bryta ihop mer än en gång inom den närmsta framtiden. När jag började jobba på McDonald's 2013 grät jag helt hysteriskt efter mina första pass för att det inte var som jag hade förväntat mig. Men sedan jobbade jag där i 2 år, och trivdes. Jag tror snarare det har med själva omställningen och förändringen att göra, än att jag faktiskt tvekar jättemycket på mitt val. Även när jag sitter med gråten i halsen och tänker att jag hellre skulle vilja läsa om flora & fauna än om polymerer och fysikalisk kemi så VET jag innerst inne att jag har gjort rätt val. Jag har ändå lagt ner mycket tankeenergi på att välja det bästa för mig, och så landade jag här.

Sedan kanske det visar sig om 3, 6 eller 10 månader att det känns heeelt fel, på alla plan. Jag är öppen för den möjligheten. Då får jag lösa det då, i sådana fall. Men nu kör jag på. Och jag tror faktiskt att detta kan bli jävligt bra, och kul. 

Kram!

Likes

Comments

Så. Jag var på way out west. Det var helt fantastiskt. Här får ni lite bilder jag tog. Kram.

Likes

Comments