En såndär töntig blogglista som bara är rolig att fylla i, aldrig att läsa. Inte ens en bild heller. Varsågoda.

Och hey!!! Om ni har önskemål på ämnen för mig att skriva om: plz LET ME KNOW!!!


Tre guilty pleasures?

Allt som min IBS-mage inte tål men som jag äter/dricker ändå, typ alkohol. Kött (man borde ju orka vara vego). Att rätta folk.

När grät du senast och varför?
Tidigare idag när jag såg första avsnittet av Black mirror och (spoiler-alert) premiärministern hade sex med grisen.

När kan du vara dig själv till 100 %?
Är väl allt som oftast ganska mycket mig själv, om än olika versioner beroende på sammanhang ofc, MEN när jag är som mest avskalad måste vara när jag sitter hemma och umgås med min familj.

Tre saker du avskyr?
Tidsoptimism, kattmänniskor, och folk som har "att resa" som ett intresse???

Hur är/var du i skolan?
Den som alltid räckte upp handen för att känslan när alla fick höra att jag kunde svaret var den bästa jag visste. Var alltså en riktig liten know-it-all.

Vad blir du stressad av?
Spontanitet. När jag inte kan planera allt så som jag vill, i god tid. Kontrollbehov deluxe alltså.

Hur tror du att andra uppfattar dig?
Bossig skulle jag tro. Som att jag tycker mig själv vara lite bättre än alla andra.

Hur uppfattar du dig själv?
Uppfattar att jag är mycket bättre än alla andra.

Tre otippade saker om dig själv?
Nä. Är så förutsägbar lol.

När känner du dig som vackrast?
Tror jag var 11 senast jag tänkte på mig själv som "vacker".

Något du funderar mycket över?
Hur mycket bättre och smartare jag är än alla jag träffar. Ärligt alltså.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Att jag har levt utan träning i 6 månader. Fan inte konstigt att jag känt mig nedstämd under vintern, jag har ju fått exakt noll av de bästa endorfinerna there is, när jag sedan typ 7 års ålder i princip har varit van att få mig en daglig dos. Kroppen måste ju känt att det var något som saknades liksom. Men nu är ordningen återställd igen, thank god. I torsdags var jag på min första dansklass sedan gud vet när, och efter det har jag lite gått på moln ärligt talat. Om det är något som verkligen har saknats i mitt liv detta halvår så är det först och främst dansen. Att kunna göra det jag älskar mest igen är så underbart att jag kan gråta.

I morse drog jag mig dessutom upp ur sängen klockan 07:45 för att cykla iväg till gymmet, det ni! Trots att jag igår var och drack drinkar på Urban Deli med äntligen hemkomna Anna (<333) och kom hem typ halv tolv. Det kan jag säga att jag inte hade orkat för ett år sedan. Då satt jag väl i och för sig och memorerade enzymerna som deltar i DNA-replikation eller något istället.

Efter morgonens träningspass gick jag ut en långpromenad med hunden här hemma, i solen. Och jag lovar, om man kollar riktigt nära i spegeln nu så har jag faktiskt fått ett par fräknar.

Nu resten av lördagen ska jag spendera med min bok, lite tv-spel och sen SÅKLART tacos och mello-mys med la familia! Är det något jag är så är det en sucker för sådana "traditioner". Jag har liksom nekat till utgångar för att kunna stanna hemma och titta på På spåret med mamma, som vi alltid gör på fredagar. Och innan dess är det förstås antikrundan med te på torsdagar. Om jag mot förmodan skulle bryta mot någon av alla mina återkommande rutiner så måste avbrottet vara planerat minst en vecka i förväg. Annars är oproportionerlig stress-ångest och hög puls bara att räkna med. Så, nej, spontanitet är inte min grej. Inte konstigt att jag måste swipa vänster på 99 % av alla på tinder. Jag verkar i princip ensam på jorden med att inte dyrka fenomenet spontanitet.

WELL WELL nu har jag tappat tråden lite känner jag, haha, så kanske lika bra att avsluta! Hoppas ni får en lugn och skön eller galet rolig lördag, whatever you prefer! KRAM <3

Likes

Comments

Tänkte skriva lite om en grej som jag varit mer eller mindre besatt av sedan ett par år tillbaka, som jag sedan jag upptäckte den har låtit definiera mig själv och typ hur jag ser hela min omvärld; Myers-Briggs testet. Ni vet, det där personlighetstestet där man får resultatet i form av 4 olika bokstäver. Rekommenderar verkligen alla att göra testet och läsa på lite, det är sjukt intressant. Men lite kort så utgår testet ifrån fyra olika mänskliga drag eller egenskaper, där testet visar vilken av två olika varianter av varje egenskap som just du har. I Myers-Briggs teorin innefattas alltså 16 olika typer/kombinationer av de olika dragen.

Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att resultatet är läskigt pricksäkert. Beskrivningen av min personlighetstyp hade kunnat vara skriven till mig personligen. Jag har då personlighetstypen ISTJ; "The Logistician". Det är den absolut vanligaste personlighetstypen, den utgör hela 13% av befolkningen. Vilket jag ärligt talat är lite förvånad över då jag ofta känner mig lite udda. Men, då den största delen av dessa 13% är män så är jag kanske lite ovanlig ändå. Och honestly, efter att jag fick veta detta och analyserade mig själv lite utifrån det så kan jag inte undgå att jag på många sätt är mer lik en normativ man än en normativ kvinna. Jag har svårt att komma i kontakt med mina och andras känslor. Jag sätter mig själv före det allra mesta. Jag gillar att bossa över andra människor, och vågar tro att jag är ganska bra på det också. och jag drar i allmänhet hellre slutsatser baserat på konkreta fakta än abstrakta saker som känslor och relationer. Sen är jag ju förstås stöpt i samhällets form för kvinnor i och med att jag är en, så därav har jag ju ändå med mig en del sådana drag också. Men rent grundpersonlighetsmässigt hade jag kanske egentligen passat bättre som kille.

Förutom att ISTJ i allmänhet beskrivs som en sjukt torr typ så ska den även tydligen passa bra på alla de jobb jag skulle avsky. T.ex. arbete inom militären, som advokat, revisor eller "data analyst", vad det nu är. Alla fyra i princip motsatser till vad jag egentligen vill jobba med, haha.. Men antar att det kanske inte är så vanligt för känslokalla personer att älska natur och biologi som jag gör. Oh well, något unikt ska man väl ha också, även om man är en av de vanligaste på jorden.

Och justdet. HUR kul att de enda kända personerna som med ISTJ-typen är gubbar som George Washington och George H.W. Bush? Får trösta mig med att både Hermione och Ned Stark är ISTJ. Vi tre mot världen.

Likes

Comments

Har ni hört. Har ni fucking hört. Divide. Det är ute. Det är allt och lite till. Perfektion. Ed Sheeran har gjort det igen.

Från att som 13-åring höra en ny låt av en okänd artist på radio och bli blown away av texten, rösten, känslan; The A team. Till att ligga i min säng som 14-åring och bli rörd till tårar av låtar som This och Kiss me. Till att älska albumet X på ett sätt som bara en 17-åring kan göra. Till att igår uppleva love at first sight när första tonen från albumet Divide nådde mitt öra.

Och om mindre än en månad kommer jag stå där. I samma rum som den största, mest äkta musiker jag någonsin älskat. Jag kommer få höra honom sjunga ord som han skrivit och som jag sedan blivit kär i. Och jag kommer få göra det med en av mina favoritpersoner, Anna. Den trettionde mars kan inte komma fort nog.

"This is the start of something beautiful

This is the start of something new
You are the one who'd make me lose it all

You are the start of something new"

Likes

Comments

Har ont i hela kroppen. Magen, ryggen, armarna, benen, rumpan. Vill inte ens tänka på att behöva resa mig ur den här fåtöljen. Det är en smärta jag knappt kan minnas när jag senast kände. Träningsvärk.

Men till skillnad från någon som frivilligt har behållit ett långvarigt avstånd mellan sig och träning så har jag längtat efter en anledning till den här typen av värk. Tack vare min inköpta luftfuktare har jag nu varit helt utan halsont i flera veckor! Och då luftrörskatarren jag dessutom hade nyligen äntligen verkar ha läkt ut så var jag igår på mitt första riktiga träningspass på 6 månader. FÖRSTÅ hur rastlös jag har varit hela den här vintern. Och FÖRSTÅ vilken befrielse att äntligen få använda sin kropp igen! Känns som att jag har tryckt på 'play' på mitt liv igen. Sedan var det såklart pinsamt jobbigt också, större delen av konditionen och styrkan jag hade innan är no where to be seen. Men jag orkar ärligt talat inte bli frustrerad och stressad över det. Jag är bara så sjukt tacksam över att jag äntligen kan göra någonting över huvud taget igen, det får väl ta lite tid att komma i form igen. Det är väl inte hela världen liksom.

Och det går ju att faktiskt hitta positiva saker med en sån här situation också. Jag har blivit så van vid min nya, något rundare och något mjukare kropp att jag förmodligen kommer känna mig som rena bikinimodellen vid första synliga effekt av träningen. Och så kommer jag kunna börja använda alla de kläder som blivit liite för tighta de senaste månaderna igen.

Måste dock bara tillägga att jag verkligen, till absolut största delen, bara är lycklig över att kunna träna för att jag tycker det är roligt. (Och för att jag mår bra av det såklart, men det är liksom givet). Vill absolut inte bedriva någon kroppshets här, det är inte alls där mitt fokus ligger. Självklart har jag kroppsångest, som jag skrivit om här tidigare, men jag jobbar alltid aktivt för att inte t.ex. använda träning som medicin mot den ångesten. Och jag skulle aldrig uppmuntra någon annan att göra det heller. Livet är alldeles för kort för att slösa energi på att feed the patriarchy. Ägna er åt det ni mår bra av, varken mer eller mindre.

<3

Likes

Comments

//Vi kan va som Paris o Nicole

Du o jag
Du o jag

Alla andra e som random folk

Inte du o jag
Du o jag//

Likes

Comments

Solen skiner, fåglarna kvittar, yada yada yada. Jag är coolare än att jag tänker sitta här och beskriva hur en fin dag ser ut och får mig att känna, jag lovar. Dessutom känns det smått förolämpande att jag ska sitta och förklara det mest banala av fenomen som verkligen ALLA upplever. Vårkänslor. Ja, jag har dem. Och jag är säker på att du har dem också. Så. Bra, då var det ur vägen.

Jag kom nyss hem från en långpromenad med hunden. Vemodet är ett faktum. Men vad vore väl än solig söndag utan det, vemodet, ändå? Just nu går det ändå ganska bra att utvinna det positiva ur känslan. Under en mer ångestfylld period hade jag förmodligen legat och streckkollat på en serie just nu för att få dagen att gå. Nu sitter jag i stället i vårt ljusa kök, lyssnar på Ed Sheeran, dricker Fun light och har en ganska bra dag. Kanske ska jag kolla på en Disneyfilm senare? I vanliga fall brukar det inte gå nämligen. Nostalgin blir för mycket för mig och det slutar med att jag gråter så våldsamt att jag knappt ser skärmen framför mig. Bara för att det är så jävla fint. Det kanske är något fel på mig. Oh well.

Just det. Jag har faktiskt en anledning att vara glad idag som inte har med det smärtsamt vackra vårvädret att göra. Specialistläkaren jag var hos i måndags för att undersöka min konstanta halsont sedan 6 månader tillbaka gav mig ingen mördarmedicin som jag hade hoppats, utan hans förslag var att jag skulle köpa en luftfuktare. Alltså en apparat som gör luften i ett rum fuktig. Tydligen är torr luft en vanlig orsak till halsont, enligt honom. Jag himlade inombords med ögonen men desperat som jag var så köpte jag ändå en sådan där luftfuktargrej. I natt var första natten jag sov med den på. Gissa vem som vaknade med i princip ingen halsont alls i morse? Låt detta hålla i sig nu också bara. För fa-an.

Likes

Comments

Börjat känna att jag föddes si sådär 20 år för sent. 90-talet var ju fan bomb ass. Att jag baserar detta till största del på faktumet att Rachel Green hade dösnygga kläder på sig i de första säsongerna av Friends behöver vi kanske inte lägga allt för mycket fokus på tycker jag. Men ärligt nu. Jag hade velat uppleva en ungdom innan den digitala revolutionen. När musik fortfarande var en antingen eller-fråga och när TV-spel fortfarande var spännande. Och, såklart, när det var inne att klä sig som Rachel Green. Jag vill ha chokers utan att se ut som en bloggare från Stockholms innerstad med ett perfekt komponerat instagramfeed. Jag vill ha gigantiska hoodies för att det är jävligt snyggt och inte för att jag har slutat anstränga mig. Jag vill kunna köpa en normal jeansjacka utan att behöva genomsöka hela stan innan jag hittar den undangömd i en liten vintagebutik. Och jag vill slippa handla mina kläder på herravdelningen för att jag inte vill ha tröjor som ständigt påminner mig om att jag är kvinna. 

Egentligen kanske detta bara är mitt överdrivet invecklade sätt att säga att jag ogillar tighta kläder. Och att jag tycker Rachel Green är queen. Nu ska jag beställa några t-shirts på Junkyard i för stora storlekar för att slippa se mina bröst hela jävla dagarna. Så roliga är de inte.

Likes

Comments

Orkar fan inte mer av detta. Har ingen mer energi till detta längre. Att vara sjuk. Konstant. Utan orsak. Utan förklaring. Utan behandling. Var hos en läkare idag. Igen. Men jag har ju bara gått runt och haft ont i halsen i ett halvår, varför göra något åt det? "Det kommer gå över." Ja, okej, men NÄR?! Om ett halvår? Om ett år? Två år? Nej. Jag har inte tid med detta. Jag har ett liv att leva, jag orkar inte vara på paus längre.

Jag önskar att jag bara kunde få sova tills detta är över. Jag orkar inte få upp förhoppningarna var och varannan vecka om att jag kanske, kanske håller på att bli frisk, äntligen - för att veckan efter bli besviken för tionde gången. Jag går bara och väntar. Väntar på att jag ska kunna ta cykeln till jobbet. Väntar på att jag ska kunna gå ut och dricka öl med mina vänner. Väntar på att jag ska kunna gå till gymmet igen. Väntar på att jag ska få dansa igen. Dansa. Jag vill inget hellre än det. Ni kan ta alla roliga saker ifrån mig, jag bryr mig inte. Bara jag får dansa.

Jag är så trött. Jag trycker i mig mat för att trösta; om jag inte kan få endorfiner genom träning så kan jag ju äta choklad istället. Det hjälper. En stund. Sedan kommer själväcklet när jag ser min spegelbild och vad det gör med den.

Jag är medveten om att detta i ett större perspektiv inte är något att gråta över. Men ibland orkar man inte ha ett större perspektiv, och det är okej. Jag vill bara få vara mig själv igen.

Likes

Comments

Vi vill inte ha minnet av hur det kändes när den där killen gav oss blåmärken. Vi vill inte ha minnet av hur det kändes när den där andra killen fick oss att börja blöda. Vi vill inte ha minnet av hur det kändes att bli strypta tills vi hostade efter syre.

Vi vill inte ha minnet av den där killen som klädde av oss mot vår vilja. Vi vill inte ha minnet av den där främlingen som la sig i sängen där vi bara ville sova. Vi vill inte ha minnet av hans äckliga händer på våra kroppar.

Vi vill inte ha minnet av den där killen som struntade i att vi var för fulla för att minnas hur man säger nej. Vi vill inte ha minnet av osäkerheten dagen efter över om vi egentligen hade sagt ja.

Vi vill inte ha minnet av den vuxna mannen som inte såg att vi var ett femton år gammalt barn. Vi vill inte ha minnet av den andra vuxna mannen som trodde att våra fyllda arton år gjorde det okej.

Vi har ännu inte hunnit börja våra vuxna liv men vår väg dit är redan kantad av ångest, rädsla, skuld och skam; en börda som inte ska vara vår att bära men som trots det är en ofrånkomlig effekt av hur vi blir behandlade av våra obrydda makthavare. Vi går mot våra vuxna liv med vetskapen om att de som ska bestämma vårt öde här i världen också är de som aldrig kommer sluta bryta ner oss. Killarna. Männen.

Vi har varit med om detta för länge, för många gånger nu, för att gå på lögnen om att våra förövare är märkbart störda, att de är uppenbart onda. Vi har träffat våra förövare. Vi vet vilka de är, och vi vet var de finns. De är våra kollegor, våra vänner och våra partners.

Jag tänker här inte komma med någon förmaning, försöka få er att förstå. Jag tänker inte slösa mina andetag på en omöjlighet. Det kan vara så att det är för sent, men jag tror snarare att den mängd förståelse som krävs för att nå en verklig förändring aldrig har varit eller kommer att vara något som fler än några ytterst få av er är kapabla till. Så detta inlägg är mer av en uppgiven suck än något annat.

Det suger att vara tjej i den här världen. Men förhoppningsvis är det snart över. Förhoppningsvis slipper vi snart kriga där inget finns att vinna. Några hundra år till av mänsklig självförstörelse återstår. Håll ut systrar.


Likes

Comments