MOOD:

Gud vad jag inte är festsugen just nu. Jag vill inte ha någon alkohol. Jag vill inte träffa några människor. Jag vill inte ens dansa. Egentligen har jag nog känt så ända sedan efter sommaren om jag ska vara ärlig, jag har bara vägrat erkänna det för mig själv. Så jag har fortsatt att gå ut under hösten, vintern och våren. Ibland har det varit ganska kul. Ofta har jag mest längtat hem till min mamma och min soffa. Men jag vill ju inte riskera att missa något. Eller uppfattas som tråkig. Så jag har tagit de där shotsen, och sjungit med i låtarna.

Men nu har jag börjat come to terms med att jag helt enkelt inte är i en sådan period i livet just nu. Och att det är okej. Kanske bra till och med. Jag känner ju såhär av en anledning; förmodligen att jag behöver vilan. Inte nödvändigtvis på grund av någon aktuell, pågående stress. Men i och med mitt "gap-year" nu mellan gymnasiet och universitetet så har väl min kropp och hjärna hakat på idén om en paus och passar nu kanske på att samla ihop så mycket energi som möjligt, och fylla upp den totala urpumpningen som sista året i gymnasiet medförde.

Men ärligt talat, skitsamma om det finns en jävla logisk förklaring till mina känslor. Skitsamma om det är temporärt. Jag får väl för fan stanna hemma resten av livet om jag mår bäst av det. Ni som tycker jag är tråkig är ju töntar ändå liksom. Låt mig leva.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Så sitter jag här igen. I biosalongen, själv. Fan så skönt. Ända sedan jag fick veta att en otecknad version av Skönheten & Odjuret skulle komma har jag vetat att jag velat se den på bio själv, men jag har aldrig känt att jag har haft tid eller varit i rätt mood. Men idag, när jag fortfarande är utmattad efter London, men ändå inte heller kände för att sitta hemma och sega hela dagen, så körde jag helt enkelt!

Varför jag vill se just den här filmen själv är för att originalet betyder så mycket för mig i och med att det är en Disneyfilm jag sett väldigt många gånger, och älskar. Jag vill kunna gå in i mina känslor och tankar utan att distraheras av något liksom. Plus att jag som sagt är väldigt trött rent psykiskt och helt enkelt inte orkar umgås med någon annan än mig själv idag.

Nu börjar det snart så måste sluta! Men kram på er, hoppas alla har haft en bra påskhelg <3

Likes

Comments

Så var man på hemmaplan igen. Och även om jag fortfarande känner att en eller två dagar till i London inte hade varit fel så var det ändå ganska så underbart att sova ut ordentligt i sin egen säng i natt. Sedan låg jag i 1-2 timmar och spelade Pokémon, helt okej det också! Börjar bli dags på riktigt snart att jag köper ett nytt pokémonspel alltså. Har spelat om samma Generation I och Generation III-spel så himla många gånger nu. Helst hade jag velat köpa remake-versionen av Generation II (Heartgold/Soulsilver) men verkar som de har slutat tillverkats... Jag har ju vårt gamla Pokémon Gold förstås, men det funkar bara i Gameboy och inte i Nintendo DS... Får se hur jag gör, men inför sommaren skulle det vara nice att ha något nytt i alla fall!

Idag blir det påskmiddag hos mormor, mysigt! Innan dess långpromenad med hunden och kanske lite The last of us om jag hinner (och vågar). Funderar på vad jag ska ha på mig på middagen. På ett sätt är det ju kul att ta tillfället i akt och klä sig lite finare, det är inte så ofta jag har anledning till det nu för tiden liksom. Men å andra sidan är det enda jag egentligen vill ha på mig just nu min Ravenclaw-jumper haha... Vi får se! Det viktigaste är ju ändå att man känner sig bekväm :))) Kram på er!

Likes

Comments

Ytterligare ett HP-relaterat inlägg kommer här. Tyckte att det förtjänade att stå på egna ben helt enkelt.

Det ska handla om något jag köpte på Harry Potter-museumet, det absolut bästa av köpen vi gjorde. Egentligen det absolut bästa av alla köp jag gjort i London.

Jag. Är. Så. Kär. Vi var på väg mot Quidditch-delen av butiken när jag såg den och blev blixtförälskad. Kosta vad det kosta ville - DEN skulle jag ha.

Jag har alltså sedan min första Pottermore-sortering när jag var kanske 12 blivit sorterad in i Ravenclaw, vilket jag är så stolt över. Gryffindor i all ära, men ja, föredrar ändå brains over muscles om jag säger så.

Så nu kan jag genom min nya, älskade sweatshirt visa hela världen att jag tillhör det intelligenta, originella huset på Hogwarts, thank you very much. Älskar den så mycket. Jippi!

Likes

Comments

Wow. W-o-w. Finner knappt ord alltså. Warner Bros studios tour. Bravo.

Jag tror inte jag kan skriva så mycket om dagen ärligt talat. Dels för att det var SÅ mycket fantastiskt, men också för att det känns så personligt på något sätt. Älskar Harry Potter så ofantligt mycket, de betyder verkligen otroligt mycket för mig. Och att befinna sig där, alldeles intill hela den magiska världen som jag har en så nära, personlig kärleksrelation till - det var verkligen starkt.

En sak jag kan skriva om dock är hur konstigt jag tycker det känns att samlas på samma plats som stora mängder andra människor som alla utger sig för att känna samma saker som jag kring något. Till exempel på konserter eller nu på Harry Potter-museumet. Jag vet ju att ingen någonsin har känt sig lika starkt och personligt bunden till Harry Potter-världen, det är omöjligt. Så då blir det nästan irriterande att se massor av andra människor som själva tror sig ha det band som BARA jag har med serien. Som att ingen förtjänar att vara där mer än jag.

Narcissistiskt? Ja. Orealistiskt? Oh ja! Rent rationellt kan jag väl förstå att det inte är så, men innerst inne känner jag fortfarande att det ändå är något lite mer speciellt med min kärlek än med alla andras...

Nu ska vi bara ta det lugnt på hotellrummet resten av kvällen, köpa med oss KFC att äta i sängen och kanske se någon film! Kram.

Likes

Comments

LONDON, BABY!

Nej, Friends-referenser blir aldrig gamla. Ja, jag tar för givet att alla fattar för annars är man en tönt.

Men, ja. Jag är i London! Jag och inte så lilla lillebrorsan, Sebastian. Han känns mer som 13 än 10 ärligt talat, bättre unge får man leta efter. Vi är i alla fall främst här för att gå på Warner Bros Studio Tour (Harry Potter museum) vilket går av stapeln imorgon. Idag har vi strosat och åkt runt i London och hunnit med både Imperial War Museum, fotografering framför Big Ben & Co., (väldigt) lite shopping, Afternoon Tea och middag på en regnskogsrestaurang. En toppendag verkligen!

Och jag måste säga att vi redan är väldigt bra på att åka både tunnelbana och buss. Till och med Sebbe har koll, som inte ens kan åka kommunalt i Sverige, haha. Vi bor precis vid Earl's court i Kensington vilket lätt är det mysigaste området vi stött på hittills.

Nu blir det lite fotbollsmatch på TV innan vi sätter oss framför en Harry Potter-film med vårt London-godis och peppar inför livets bästa dag imorgon! Kramar!

Likes

Comments

Ja ni. Vad ska man säga. Inte så mycket, tror jag. Det finns inget jag kan säga som inte redan har blivit sagt, och inget som på något sätt kan hjälpa. Jag hör i alla fall inte till de som kommer försöka vända denna situation till något positivt, något stärkande och sammansvetsande. Om det hjälper dig att ha den inställningen, fine, men jag tänker inte vara en del av den. Det som hände i fredags var helt förjävligt, inget annat.

Likes

Comments

Sorry för melodramatisk click-bait rubrik, detta inlägg är löjligt oviktigt egentligen. Men tycker det är lite kul ändå.

Hela mitt liv har jag kämpat med mitt lazy-eye. Skolfoton har åkt i papperskorgen på grund av det, och jag vet inte hur många selfies jag fått rata. Hur mycket jag än anstränger mig lyckas det alltid smyga sig in i bilderna ändå. Mitt lata högra öga. Alltid några millimeter tröttare än mitt vänstra. Otroligt ocharmigt om jag får säga det själv.

Här är två nytagna selfies där det syns jättetudligt:

Någon mer som lider av detta? Som måste spänna ögonen för att försöka tvinga de till någorlunda samma storlek på bild? Jag ska inte ljuga, det är tufft. Riktigt tufft. Speciellt på dagarna. Nätterna är lättare, då sover jag mest. Dagarna är en ständig kamp. Men jag ska vara stark.

Likes

Comments

Som flera hundra tusen svenskar lyssnar jag ofta på Alex & Sigges podcast på fredagar. Sedan jag började lyssna på dem 2012 har jag gradvis irriterat mig mer och mer på dessa självgoda ärketyperna av vita mediemän, men då avsnitten ofta ändå innehåller intressanta intellektuella diskussioner och analyser fortsätter jag att lyssna ändå. Men efter dagens avsnitt måste jag få ur mig frustrationen.

Ca 20 minuter in i avsnittet börjar Sigge prata om aktuella feministiska trender i samhället. En av de trenderna är att kvinnor i allmänhet och kulturkvinnor i synnerhet allt mer tar efter kulturmännens typiska egenskaper; skrytsamhet, narcissism, o.s.v. (så som Sigge Eklund är, med andra ord). Som exempel spelar han upp klipp från Alexandra Pascalidous och Camilla Läckbergs Värvet-intervjuer. De säger bland annat saker som "Jag tycker att jag är en bra mamma", "Jag är bra på vad jag gör", "Franska tidningar hyllar mina böcker och mitt språk", "Mitt mål är att hamna på New york times' Best seller list" och "Jag skäms inte för att jag tjänar pengar". Och FINE om man vill uttala sig om att en viss individ har ett oskönt beteende, det får man väl göra. Men det är när Alex och framför allt Sigge pratar om detta ur en rent kvinnohatisk vinkel som jag fan brinner av.

Sigge förklarar att dagens kulturkvinnor vill få utlopp för ett behov som kvävts tidigare då kvoten för t.ex. skrytsamhet har tagits upp av landets kulturmän, som nu verkar ha backat undan lite. Han menar att istället för att kvinnorna ska ta efter männens dåliga beteenden så borde vi bli av med de dåliga beteendena helt och hållet. Det är faktiskt inte charmigt att bete sig på det här sättet, menar Sigge. Dessutom förklarar han ironiskt nog med ett text book-example av mansplaining för oss att kulturmans-beteende inte är vägen till lycka, tvärtom har kulturmannen länge mått väldigt dåligt. Sigge avslutar med att ömka sig själv och sina medmän; de som precis hade börjat andas ut när kulturmännen äntligen tystnat lite, och så tvingas de nu istället lyssna på alla jobbiga kvinnor. I samma mening sticker han även in att dagens unga män minsann inte håller på med sånthär, utan nu är det bara kvinnorna som måste skärpa sig. Under hela segmentet förtydligar han dessutom i förbifarten att han själv inte tillhör gruppen kulturmän (nice try...). Och så, såklart, berättas allt med en dämpad, oskyldig och framför allt förstående ton. Sigge förstår varför kvinnorna gör såhär. Men han är oroad. Såklart.

För inte kan det väl vara så att Sigge Eklund, kulturmännens kulturman, känner sig hotad? Nä. Nä, Sigge står faktiskt på kvinnornas sida. Han är oroad. Inte kan det väl vara så att Sigge Eklund, mannen som öppet förklarat sitt stöd för Feministiskt initiativ, aktivt förtrycker kvinnor? Ska man tro lögnen som han med all säkerhet även intalat sig själv så är han ju faktiskt feminist. Men den uppmärksamme lyssnaren vet bättre än så. Vi vet att hans återkommande inställsamma, ödmjuka kommentarer gällande kvinnor och feminism i själva verket är hans väl uppbyggda alibi för att slippa hatstormen om kvinnohatet som genomsyrar honom skulle avslöjas. Det tillåter honom att hålla hela segment i sin podcast där han försöker tvinga tillbaka oss kvinnor till den mer bekväma, fogliga position vi varit i tidigare, under pretensen att det skulle vara för vår skull.

Och tro det eller ej Sigge, men vi kvinnor existerar faktiskt inte för din och andra mäns välbehag. Vi skiter fullständigt i om ni tycker vi är charmiga eller inte. Och nej, allt vi gör är inte simpelt nog för att vi vill känna lycka, även om du gjorde ett gott försök i att få dina lyssnare att gå med på den förminskande lögnen. Har du hört talas om något som kallas kvinnokampen? Därför gör vi det här. Vilket du självklart är väl medveten om, egentligen. Ditt beräknande as.

Likes

Comments

Nu i vårtider kan jag tänka mig att många börjar förbereda sig inför att ta körkort, det känns i alla fall som att det är under våren och sommaren som många gör det. Jag tänkte därför göra en liten "guide" där jag sammanfattar tips och egna erfarenheter av allt från övningskörningen till körkortsproven, till att faktiskt ha körkort. Sånt som jag själv hade velat läsa när jag tog körkort helt enkelt!

Övningskörningen:

Jag började övningsköra hösten 2014 med min pappa. Vi körde ungefär en gång i veckan i två år (med några undantag då och då, och under delar av sommarloven). Vi började på tomma parkeringsplatser, för att sedan trappa upp lite hela tiden tills jag efter något år hade kört i de flesta miljöer. I början var jag verkligen rädd för bilen. Jag fick höjd puls under hela timmen jag övningskörde och darrade i benen när jag klev ur efteråt. Något jag hade problem med ganska länge var dragläget, att starta på ettan hyfsat snabbt utan att få motorstopp. Att kunna starta snabbt och säkert utan att behöva tänka är något jag ärligt talat först bemästrade helt efter att jag tagit mitt körkort. Men när du väl sitter på uppkörningen är det allra viktigaste att du kör trafiksäkert, inte hur snabbt du genomför olika manövrar. Något jag dessutom hade svårt för var att parkera, så tips är att öva mycket och tidigt på det!

Efter ett år tog jag mina två enda lektioner på körskola, mest för att "kolla av" hur jag låg till. Jag fick beskedet att jag mest behövde nöta på för att bli tryggare bakom ratten, så det gjorde jag! Jag hade nog väldigt stor tur i och med att min pappa var en sådan bra handledare, om man får skryta lite. Både med den pedagogiska delen och hur han rent tekniskt lärde mig hur man kör bil. Så om du har en bra handledare kan jag verkligen rekommendera att köra med hen tills du känner att du kan köra bil hyfsat självständigt, och sedan eventuellt ta någon lektion för att se om det är något du behöver ändra på/utveckla. Men alla är ju olika, och om man har stora ekonomiska tillgångar förstår jag såklart att det kan kännas värt att få sin utbildning från en professionell handledare!

Teorin:

Jag började plugga teori ordentligt ca 1,5 månad innan mitt teoriprov, alltså i juni. Jag hade innan bestämt mig för att inte plugga någon körkortsteori medan jag fortfarande gick i skolan, då hade jag nog kraschat totalt. Något halvår innan hade jag dock köpt jag en Körkorts-app för ett par hundralappar som jag använde då och då, men det var först efter studenten som jag verkligen satte mig ner och pluggade, med böcker dessutom. Jag fick låna alla teoriböcker av en släkting, så innan ni skyndar iväg och betalar ganska dyra pengar för utrustningen kanske det kan vara smart att kolla runt lite om böckerna finns att låna av någon. Jag läste igenom den stora körkortsboken från början till slut en gång, och så markerade jag de delar jag hade extra svårt för så att jag kunde gå tillbaka och repetera dem. Samtidigt satt jag en stund nästan varje dag och svarade på teorifrågor i appen. Detta gjorde jag som sagt nästan hela juni och juli, tills mitt teoriprov den 26/7-16. Det är svårt att tipsa om pluggstrategier eftersom alla är så olika, men för mig fungerade det bra med att bara läsa igenom allt, memorera det, och nöta in kunskapen ytterligare samt förbereda mig inför provet via övningsfrågor & övningsprov.

Innan provet snittade jag på 4 fel tror jag när jag gjorde övningsprov i körkortsappen. På själva provet fick jag 9 fel (13 fel är max, sedan är du underkänd. Jag upplevde frågorna som ganska blandade, antingen kunde jag frågan eller så var det något jag inte kände igen över huvud taget. Inte så mycket gråzoner alltså. Förmodligen berodde det ju på att jag läst slarvigt i vissa partier, så kan inte ge så mycket mer tips där än att försöka lära dig allt så gott du kan! Inga genvägar.

Uppkörningen:

Dagen efter mitt teoriprov satte jag mig i bilen med pappa och övningskörde till Nynäshamn, där jag hade bokat mitt uppkörning ett par månader tidigare. Jag hade innan uppkörningen övningskört till och i Nynäshamn kanske 4-5 gånger för att lära känna området. Detta är något jag verkligen kan rekommendera. Att köra i en lugnare, mindre ort var verkligen jätteskönt. Jag tror att jag säkert hade klarat av att köra i Farsta eller Södertälje också, jag hade ju ändå övningskört i Stockholmsområdet i nästan två år. Men det gav en ändå lite extra trygghet och självförtroende att veta att man förmodligen inte skulle få så många oförutsedda hinder under provet, man visste lite mer vad som komma skulle kändes det som.

Jag fick hur som helst köra för en barsk, lite äldre kvinna som verkligen gjorde mig nervös med sitt lite stränga sätt. Jag blev lättad dock över att min säkerhetskontroll bara var att kolla så att säkerhetsbältet fungerade, min största skräck var att jag skulle behöva kontrollera alla bilens lampor eller något sådant...

Själva uppkörningen varade ca 40 minuter och innefattade lite allt möjligt; körning i bostadsområde, på landsväg och på motorväg, backa runt hörn, tre-punktsvändning och massa mer som jag inte kan komma ihåg nu. Här hittar ni en lista på alla moment som kan komma på uppkörningen.

Jag kände mig inte så nervös under själva körningen, något jag tänkt mycket på var hur det skulle gå att köra en helt annan bil, men uppkörningsbilen var på många sätt lättare att köra än den jag övningskört i så den biten var det ingen fara med. Efteråt sa hon att hon hade önskat att jag hade haft bättre uppsikt bakåt när jag svängde vänster på landsväg, men trots det fick jag godkänt! Vilken känsla ändå, att något man jobbat mot i nästan två år plötsligt var avklarat, bara sådär.

Tips: om du råkar göra något märkbart fel under uppkörningen; påpeka felet och förklara att du vet hur du egentligen borde gjort! Större chans att inspektören ser mellan fingrarna om det är tydligt att det bara var ett "slarvfel" så att säga.

Att ha körkort:

I början när jag hade fått mitt körkort var det väldigt nervöst att köra själv. När jag skulle parkera första gångerna fick jag näst intill hjärtklappning, fy vad läskigt det var. Känslan att det bara berodde på mig om något gick snett liksom, och att jag utifrån antogs vara en säker bilförare när jag i själva verket var helt oerfaren. Det mesta satt ju dock såklart i ryggmärgen efter all övningskörning, så rädslorna försvann ändå ganska snabbt. Någon månad efter uppkörningen fick jag dessutom jobbet på förskolan dit jag har kört bil flera dagar i veckan sedan dess, så jag har redan hunnit få en heel del körvana!

Att ta körkort är verkligen något av det bästa, smartaste jag gjort. Den friheten, och tryggheten, i att veta att jag själv kan ta mig till och från platser när det behövs. Plus att det är SÅ kul att köra bil!!! Det enda jag inte vågat testa än är att fickparkera haha, men det ska jag väl testa någon gång också... Någon gång :).

Men ja, om du sitter där och bara inte kan hitta motivationen till att få övningskörningen gjord så kan jag bara säga: GÖR DET! NU! Framför allt om du fortfarande bor hemma och har tillgång till en handledare i form av en förälder, tänk så mycket jobbigare det kommer bli sedan när du flyttat hemifrån. Och dyrare om du blir tvungen att vända dig till en körskola. Jag vet att det är segt att lägga ner tid och energi på något så långsiktigt, men det är SÅ värt det.

Likes

Comments