Såg precis filmen Holding the man på Netflix. Jag har sett den flimra förbi förut och tänkt att jag velat se den någon gång, men inte varit i rätt mood I guess. Denna gången blev det av och satan i helvete vilket slag i magen den var. På ett otroligt bra sätt. Att gråta till en film är en sak, det gör jag ändå ganska ofta (obs, alltid om det är djur inblandade). Men såhär berörd och tagen blir jag otroligt sällan av filmer. Jag kunde alltså knappt andas mot slutet av filmen för att jag grät så våldsamt. Jag tror senaste gången det hände var när jag såg Brokeback Mountain för första gången, vilket kanske säger något om mig med tanke på att de två filmerna är väldigt lika på flera sätt.

Holding the man handlar i alla fall om två australienska killar som blir kära i High school år 1976, och så får man följa deras relation och hindren de möter under en längre tidsperiod. Säger inte mer än så för vill inte spoila något, men kan ju tillägga att det är en sann historia, vilket jag inte förstod förrän eftertexterna började rulla och då såklart blev ännu mer hysterisk.

Var bara tvungen att dela med mig av detta filmtips eftersom det är en så sjukt stark upplevelse när man blir såhär påverkad av en film, och om jag kan ge det till någon annan så vill jag såklart göra det! Så. Se den.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hallå på er! Varit och klippt mig lite idag så tänkte helt enkelt bara göra en snabb update ifall någon är intresserad av att se resultatet! Jag hade absolut ingen tanke med hur jag ville att det skulle se ut, jag är ju som jag nämnt tidigare ganska fäst vid mitt långa hår så några stora förändringar sker sällan när jag går till frisören. Jag sa alltså bara till honom att ta bort det slitna, så mycket som han tyckte behövdes! Det blev en del som ni kan se haha.. Jag är väl inte asnöjd med längden just nu kanske (bear in mind att det kommer se ännu kortare ut när mitt hår återgår till sitt vanliga lockiga igen), men vad jag har hört så växer det ju faktiskt ut igen. Egentligen hade jag velat ljusa upp håret igen också men med tanke på att det ändå blir solblekt i sommar så väntar jag med det till hösten!

Så, without further ado: här kommer 6 i princip likadana bilder på mig själv med nyklippt hår :)

Likes

Comments

Igår hade F12 premiär. Självklart var jag och Lovisa där. Vi var praktiskt taget stammisar på F12 förra sommaren och planerar att fortsätta så i år. Det går knappt att förklara men det är verkligen något speciellt med det stället. I alla fall för oss. Jag har aldrig trivts så bra på ett uteställe som jag gör på F12. Stämningen, människorna, musiken, allt.

Innan vi gick till F12 satt vi i tegnérlunden och åt thaimat, drack vin och lyssnade på musik. Det kändes verkligen som första dagen på sommaren igår. Underbart var det. Efter middagen/föret promenerade vi drottninggatan ner och fulsjöng till Håkan, tills vi kom fram till klubben. Så vi gick in, köpte varsin drink och hade en riktigt bra kväll helt enkelt.

Likes

Comments

//om du inte kopplade referensen i rubriken tycker jag lite synd om dig tbh//

Känner mig som den enda i världen som längtar mer efter gröna kullar och stora skogar än varma stränder och klarblåa himlar. Förmodligen den enda under 65 iallafall.

Visst, solsemester har väl sina bra sidor. Men när man inte gillar värme över 25+ och hatar att sola så blir man ganska begränsad på en sådan resa ändå. Detsamma gäller storstadssemester. Absolut kan jag ha jättekul på en sådan resa, London till exempel var ju fantastiskt. Men sanningen är att jag avskyr shopping och att folkmassor bara ger mig stress och ångest.

Min drömresa går istället till någon plats där jag kan komma nära naturen. Få vara ensam - på riktigt. Andas in ren luft. Bara höra ljuden av en levande skog och mina egna fotsteg genom den. Titta ut över en slätt och inte se var den slutar. Läsa böcker i timmar utan att något annat pockar på min uppmärksamhet. Och slippa svettas av värmen för det är fan det värsta jag vet.

Jag och min syster har pratat lite löst om att vi båda vill resa till länder som Skottland, Island och Irland. Dels för att länderna och kulturerna intresserar oss men också för att vi båda vill få uppleva just en sådan resa som jag beskrev här ovan. Om det ens är möjligt utan att typ hyra bil och hus någonstans har jag ingen aning om, men I'm gonna look into it!!! I bästa fall kanske vi kan komma iväg redan i sommar.

Likes

Comments

Vad ovärt det är att dricka sig full. Så känner jag i alla fall idag när jag dagen efter en utgång faktiskt mår riktigt bra. Jag drack inte särskilt mycket igår, och åkte hem vid 01. Så. Jävla. Skönt. Både nu efteråt i och med att jag slipper vara trött och bakis, men också där och då. Att kunna sitta och ha det trevligt och kul utan att känna att ens hjärnkapacitet flyter allt längre och längre bort från ens kontroll. Att inte behöva känna hetsen och stressen över att försöka komma åt det där perfekta ruset, trots att man borde inse att vägen dit sällan består av tequilashots och svepning av öl. Att slippa finna sig själv mitt i situationer som man bara vill komma bort från utan att veta hur. Att slippa känna sig utelämnad på de tomma gatorna på väg hem för att man i bakhuvudet vet att man inte skulle kunna värja sig för någon. Att slippa vakna upp och inte minnas. Att slippa förlora hela dagen efter för att man mår illa. Och framför allt: att slippa den förbannade ångesten som ligger som ett mörkt moln över ens tillvaro, ibland i flera dagar efteråt, och ofta utan någon vettig anledning.

Jag inser att alla är olika, och kanske borde jag byta ut alla 'man' mot 'jag' istället. För mig är det helt enkelt inte värt det att använda alkohol som en festdrog så som det förväntas av en i krogmiljö. Alkohol kan vara trevligt och absolut bidra positivt till en upplevelse. Men det finns en gräns där det går från trevligt till destruktivt, i alla fall för mig. Och fan så svårt det kan vara ibland att hitta den gränsen. Men insikten är väl första steget i rätt riktning ändå.

Och så för att balansera upp den moralistiska andan i detta inlägg avslutar jag med två alkoholromantiserande​ snygg-bilder! KRAM

Likes

Comments

Nu börjar sommarlängtan verkligen göra sig påmind. Majoriteten av maj månad är redan bakom oss, temperaturen börjar sakta krypa uppåt, somriga event poppar upp i parti och minut på facebook. Att jag dessutom slutar på mitt jobb den sista juni och därmed får ett lååångt sommarlov gör det ju inte lättare. Blir lite tröttare varje dag känns det som, som att kroppen och hjärnan börjar checka ut redan nu - en liten bit i taget.

Jag har egentligen inget speciellt planerat denna sommar, men det känns fan rätt gött. Jag kommer kunna vara länge på min absoluta favoritplats här på jorden, våran sommarstuga på västkusten. Och i augusti bär det av till Göteborg och Way out west! Men innan dess ska jag förhoppningsvis hinna med en hel del häng hemma i Stockholm också. F12 lär besökas flitigt även denna sommar om jag känner mig själv och Lovisa rätt. Men vill såklart testa lite nya ställen och grejer också, nu när man är ett år äldre och kanske har ett liite större utbud och såå. Och så ska jag utnyttja mitt gröna kort och gå på massa konserter på Grönan förstås. Och dricka vin i parker. Och åka trampbåt. Och läsa böcker. Och springa. Gud vad jag ska springa när jag äntligen blir ledig. Längtar.

Men i och med att jag blir fri att göra allt det där roliga, så blir jag ju faktiskt också av med något. Mitt fantastiska jobb på förskolan som jag snart ska lämna. Med tanke på hur snabbt vårterminen har gått hittills så är ju den dryga månaden som jag har kvar ingenting egentligen. Uscn vad gråtig jag blir när jag tänker på det. Att inte få träffa mina fina barn varje dag, och inte få följa dem och deras utveckling. Om jag bara inte ville börja plugga så mycket som jag gör så hade jag förmodligen skjutit upp det ytterligare ett år. Jag måste ju se vad det blir av mina små 3-åringar. Men ja, förhoppningsvis kommer jag ju kunna komma tillbaka då och då som vikarie när skolschemat tillåter det. Så det kanske inte blir farväl för alltid ändå.

Avslutar med lite somriga bilder från den där varma helgen för ett par veckor sedan.

Likes

Comments

En ovanligt glad tisdag idag tycker jag. Trots helveteskylan och allt annat som är förjävligt här i världen. Beror nog delvis på att jag tränade efter jobbet, och det var ett riktigt bra pass. Har inte riktigt reflekterat över mina framsteg inom träningen under våren, jag försöker ju hålla mig till att enda motivationen ska vara att ha roligt och må bra och inte resultat av olika slag. Men idag kunde jag inte låta bli att märka hur mycket bättre min uthållighet har blivit under våren!! Ska inte tråka ut er med detaljer men jag orkade hur som helst mycket längre idag, både i kondition och styrka. Kul ändå!

Längtar till i sommar när jag är ledig och kan träna på dagtid. Finns inget bättre än att ta en springtur efter frukost på en förmiddag mitt i veckan, och sen ha tid till både styrka och ordentlig nedvarvning & stretch. Snart så!

Går och lägger mig nu, gotta get that beautysleep :):):). Godnatt!

Likes

Comments

Hela min uppväxt har jag tagit för givet att jag är heterosexuell. Det har känts så självklart att jag knappt har ifrågasatt det alls. Knappt. Men någon gång då och då har jag ändå känt något i magen som har fått mig att fundera. "Hjälp. Är det normalt att känna såhär? TÄNK om jag är lesbisk?". Och så fort tankarna lett fram till L-ordet har jag snabbt skjutit undan dem och intalat mig själv att det är omöjligt. Jag har hittat någon annan, tryggare förklaring till mina känslor. Jag var livrädd för att det skulle visa sig att jag inte var straight. Redan som 10-11 åring alltså (vilket för övrigt är ett vidrigt exempel på hur homofobin präglar vårt samhälle). När jag sedan började komma in i tonåren och upptäckte att jag uppskattade all positiv uppmärksamhet jag fick av killar omkring mig, och att vissa av dem till och med fick det att pirra till lite, tog jag det som ett kvitto på min läggning. Puh. Skönt. Men jag insåg snart att känslan av att jag behövde övertyga mig själv inte hade försvunnit, att det fortfarande dök upp tankar som skrämde mig och fick mig att fundera, livrädd även då. Är man verkligen straight om man hela tiden försöker övertala sig själv om att det är sant?

Men ja, sedan har jag väl under mina senare tonår successivt insett och accepterat att jag inte är heterosexuell. Jag har inte direkt råkat ut för en specifik händelse som gjort att allt plötsligt klarnat för mig, utan det har varit många små saker tillsammans som till slut gjort det omöjligt att blunda för att jag gillar både tjejer och killar. Jag har börjat ta mina känslor för vad de verkligen är, och även jobbat rätt hårt med att lära mig se förbi normerna som så länge format mig till någon jag inte är. För om det är något jag beskyller för min rädda, osäkra inställning till att ha en avvikande sexuell läggning - och därmed min sena acceptans av detta - så är det vårt jävla samhälle och den jävla heteronormen vi uppfostras i. Av någon anledning blev jag så pass påverkad av det att jag lyckades förtränga mina riktiga känslor under hela min uppväxt, och fortfarande inte helt har accepterat dem. Alla är ju olika, vissa är så självklara i sina sexuella läggningar att det inte ens är något att fundera över. Men för mig har det aldrig varit så, åt något håll. Som straight har jag alltid känt att det varit något som skavt, att jag haft något annat inom mig. Och när jag nu försöker lära om mig själv att jag faktiskt är något annat så tar det emot, dels p.g.a. svårigheten i att gå emot samhällets förväntningar, men också för att jag så länge innerligt att varit övertygad om att jag varit en viss person - för att nu inse att jag är någon annan. Ord som "bisexuell" känns superläskiga och främmande, och stora. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag "är heterosexuell men ibland gillar tjejer också". Jag är alltså inte på långa vägar klar med den här resan, den inre.

Det är nästan lite surrealistiskt, att "helt plötsligt" vara en del av ett stort normbrytande community som man hejat på utifrån i hela sitt liv. Jag skulle nästan känna mig som en inkräktare, en bluff, om jag t.ex. befann mig i ett HBTQ+ sammanhang. För att jag rent ut sagt blivit så hjärntvättad att jag inte hör dit. När jag rör mig i samhället räknar jag ju fortfarande mig själv, om än omedvetetet, till den stora klumpen av heteromänniskor. Vi straighta, vi som är vanliga, lite tråkiga och kommer gå genom livet relativt smärtfritt; tack gode gud för att man tillhör normen och slipper vara utanför liksom. Och så är det tydligen inte så för mig.

Detta är fortfarande väldigt nytt, och jag utvecklas ju fortfarande såklart. Jag är dock en som tror att sexuell läggning osv absolut kan vara föränderlig, så jag försöker att inte ta något för att vara hugget i sten. Såhär känner jag nu, och bara för att mitt läggning eventuellt inte kommer se exakt likadan ut om 10 år, eller 1 år, gör inte det den mindre riktig, mindre sann.

Och JA, jag är säker.

Likes

Comments

Happy Valborg. Var ute igår. Lite bakis idag, men inte så farligt. Hade kul i alla fall. Var på Habibi. Slösade alldeles för mycket pengar på lustgas. Så värt. Fråga: Varför är människor så tråkiga/töntiga/puckade? Stör mig. Tur att jag trivs bra själv ändå. Ni andra duger fan inte till mycket. Kram på er.

Likes

Comments

MOOD:

Gud vad jag inte är festsugen just nu. Jag vill inte ha någon alkohol. Jag vill inte träffa några människor. Jag vill inte ens dansa. Egentligen har jag nog känt så ända sedan efter sommaren om jag ska vara ärlig, jag har bara vägrat erkänna det för mig själv. Så jag har fortsatt att gå ut under hösten, vintern och våren. Ibland har det varit ganska kul. Ofta har jag mest längtat hem till min mamma och min soffa. Men jag vill ju inte riskera att missa något. Eller uppfattas som tråkig. Så jag har tagit de där shotsen, och sjungit med i låtarna.

Men nu har jag börjat come to terms med att jag helt enkelt inte är i en sådan period i livet just nu. Och att det är okej. Kanske bra till och med. Jag känner ju såhär av en anledning; förmodligen att jag behöver vilan. Inte nödvändigtvis på grund av någon aktuell, pågående stress. Men i och med mitt "gap-year" nu mellan gymnasiet och universitetet så har väl min kropp och hjärna hakat på idén om en paus och passar nu kanske på att samla ihop så mycket energi som möjligt, och fylla upp den totala urpumpningen som sista året i gymnasiet medförde.

Men ärligt talat, skitsamma om det finns en jävla logisk förklaring till mina känslor. Skitsamma om det är temporärt. Jag får väl för fan stanna hemma resten av livet om jag mår bäst av det. Ni som tycker jag är tråkig är ju töntar ändå liksom. Låt mig leva.


Likes

Comments