View tracker

Jag har precis binge-kollat på Netflix dokumentärserie Chasing Cameron och jag bara måste prata om detta. Kort sagt så följer serien några social media-influencers som reser världen över på en meet and greet-turné. Jag är faktiskt lite förvånad över att jag aldrig hade hört talas om någon av dessa killar tidigare, Cameron Dallas har liksom 17 miljoner följare på instagram, och Taylor Caniff har typ 2 miljoner tror jag? Vilken sten har jag bott under liksom?

Hur som helst så var serien verkligen fascinerande, och ofta faktiskt ganska upprörande. Jag kan inte förstå hur alla dessa fangirls tänker, när de under meet and greets regisserar killarna i olika positioner, hoppar upp på deras ryggar, säger åt de att pussa de på olika ställen osv. För en bild?! Förstår de inte att det är en människa de träffar? Hur de jagar killarna när de går från sitt hotell till sin bil?! Hur kan de tycka att det är okej att behandla andra människor på ett så absurt sätt?
Jag vet inte men jag fick bara så himla ont i magen av att se dehär killarna bli behandlade som objekt av flera hundra - kanske tusen - tjejer om dagen där det enda som verkade betyda något för någon var att få bildbevis. Det blev extra starkt när en av killarna dessutom visade sig lida av panikångest. Jag ville bara slå alla runt omkring honom som skuldbelade honom och pressade honom att fortsätta när han mest av allt bara behövde vila och få någon sorts behandling.

Så tips till alla er! Chasing Cameron på Netflix! Det är 10 avsnitt á 30 min. Och även om ni, som jag, inte har någon aning om vilka dessa killar är så kommer det vara intressant ändå. Kanske ännu mer med tanke på att man är fri från förutfattade meningar liksom. Plus att alla är väldigt snygga och allmänt likeable people. Så in och kolla vetja'. Peace.

Likes

Comments

På väg hem från jobbet. Klockan är halv fem. Vanligtvis hade jag legat halvdöd mot fönsterrutan på bussen och knappt kunnat hålla ögonen öppna, men inte idag! Imorse, i sann fredagsanda, unnade jag nämligen mig själv en celsius på väg till jobbet. Och för mig, som aldrig dricker kaffe och inte har druckit energidryck sedan i våras när det var ett måste för att klara av fysiken kl 8 på tisdagmorgnarna, var tydligen detta nog med bränsle för att hålla mig igång en hel dag. Och inte bara det, mitt tålamod gentemot förskolebarnen verkade fördubblas på samma sätt som min energi. Att orka sätta sig ner och försöka resonera med en obstinat 3-åring som går bärsärk med legokastning på allt och alla den kommer åt och vägrar lyssna är inte alltid så lätt annars menar jag.

Men obstinata ungar till trots så trivs jag faktiskt otroligt bra på mitt jobb. Idag var det en av mina kollegor som jobbade sin sista dag då hon ska fortsätta sin utbildning till förskolelärare, vilket var jättetråkigt för oss andra förstås. Men det fick mig också att börja tänka på när det är min tur. Som det känns nu tror jag att jag kommer börja plugga efter sommaren, och då kommer jag förstås inte kunna jobba heltid samtidigt. Jag vill knappt tänka på min sista dag här. Vad jag kommer sakna de, mina små barn. Jag förstår ju att de lika gärna kan läsa Alfons och bygga lego med vilken annan pedagog som helst, men i hjärtat känns det ändå som att de behöver mig. Usch nu blir jag för sentimental, herregud, det är minst ett halvår kvar ju. Och på ett sätt är det kanske ändå bra att veta att man har en deadline, så att man kan passa på att krama barnen extra mycket nu när man har chansen.

Så tips från coachen till er som funderar på vad ni ska göra t.ex. mellan gymnasiet och högskolan: börja jobba på förskola! Jag är ingen överdrivet barnkär person, tidigare har jag snarare varit åt andra hållet. Men nu! Att ha ett jobb som varje dag berör mig så mycket känsomässigt. Att få ha alla dehär små människorna i min vardag att umgås med och bry mig om. Det är verkligen fantastiskt.

Vet inte om det är min kvarvarande high från energidrycken som gör mig så här sentimental, haha, men ibland måste man kanske ha såna dagar också. Nu ska jag hem och äta middag, och sedan blir det att dra till söder med Lovisa och fira fredagen den trettonde ordentligt!

Hoppas ni får en grym fredag allihop!

Likes

Comments

Playstation 4. Det var min lillebrors paradjulklapp detta år. Det han önskade sig mest av allt och blev allra lyckligast över att få. Little did he know att det i hans två fullvuxna systrar bodde två potentiella gamingberoende nördar som bara väntade på att få blomma ut. Jag skulle inte säga att jag använder min lillebrors ps4 mer än han själv, men tillsammans med min systers spelande är det mycket möjligt.

Let's rewind shall we. Det är tidigt 2000-tal. Det är innan jag ens har börjat skolan, och vi var redan hooked. Jag och Sofie hade våra Gameboy advance och våra Pokémon gul, blå och röd. Vi älskade dem. Sedan dess har vi alltid haft olika typer av tv-spel i våra liv; från The Sims på PC till Crash Bandicoot på ps2 och Mario kart på Wii. När vi sedan kom upp i tonåren och det blev mer uppenbart att spelande var något killar höll på med, lade vi vårat intresse lite på hyllan. Istället hittade vi Pewdiepie som vi följde i flera år och, i hemlighet, alltid avundades. Han spelade ju riktiga spel.

Men nu är vi äntligen här. Med våra alldeles egna - riktiga - ps4-spel: Uncharted 4 (som jag spelar nu) och The last of us (som jag väntar lite med because, let's face it: jag är inte redo för zombies). Att det ska ta att vi nästan blir vuxna för att inse att "riktiga" tv-spel inte är något ouppnåeligt reserverat bara för killar orkar jag knappt diskutera. Det är en liten sorg att jag inte fick möjligheten att vara en del av gaming-communityt under min uppväxt, utan fick nöja mig med Super Mario och att följa gamers på youtube. För så coola, svåra grejer som gaming är till för de som klarar av det, alltså killar, det hade man ju fått lära sig.
Och nej du lilla kränkta man, jag säger inte att ni nödvändigtvis aktivt stängde oss ute, ni hade kanske rentav välkomnat om en tjej kom in i gänget (knappast troligt, men for the sake of the argument...) Det handlar, som med i princip allt annat som är galet i samhället, om patriarkatets grepp om oss alla. Så nej, det är inte så enkelt som att vi tjejer "bara hade kunnat spela vi också". Då hade vi väl gjort det? Suck.

Tänkte avsluta med att berätta en liten hemlighet till alla mina girls out there som har spenderat timmar med att titta på när deras killkompisar har spelat tv-spel men aldrig själva vågat testa: Det är inte så svårt som det ser ut.

Likes

Comments

Happy weekend kompisar.

Åh vad glad jag blev när jag vaknade imorse och såg att pendeltågtrafiken var inställd och därmed förhindrade min planerade shoppingtur till stan. Utan dåligt samvete har jag kunnat spendera denna lördag i soffan framför Modern family, ute i snön med min hund och med mitt älskade Uncharted 4. Och senare ska jag sätta mig och börja läsa Twilight Saga för ca trettionde gången sedan jag först förälskade mig i bokserien någon gång 2008. Jag skiter i att det är en töntig chick-lit för 14-åringar, som dessutom porträtterar och romantiserar ett minst sagt problematiskt kärleksförhållande. Jag bryr mig inte. Jag älskar de böckerna så jävla mycket.

Sedan är jag ensam hemma i kväll så jag sitter och planerar vilken disney-film jag ska passa på att titta på (brukar spara dem till ensamma stunder då jag knappt kan ta mig genom de första 10 minuterna på någon av dem utan att bryta ihop fullständigt).

Gud vad jag kommer må bra när jag är typ 60. Jag är övertygad, det måste vara min mentala ålder. Självklart är jag påverkad av omgivningens förväntningar på mig som 19-åring vilket gör att jag till stor del beter mig som en sådan, och ofta även kan uppskatta det. Men jag är aldrig så lycklig som när jag sitter hemma och läser en bok, eller när jag är ute och går i skogen med min hund, eller när jag tittar på På spåret med mamma. Och faktumet att jag pratar som gammal tant när jag inte anstränger mig för att prata som kidsen these days säger kanske en del. Men jag antar att det är positivt. Tråkigt om man peakar för tidigt i livet liksom, efter det går det ju bara utför. För mig kommer livet bara bli bättre och bättre och bättre, tills jag peakar någon gång i pensionsåldern, och sedan lär jag ju dö där någonstans ändå så någon riktig nostalgi-ångest över att mina bästa dagar är förbi mig kommer förhoppningsvis inte ens hinna infinna sig. Hur bra?!

Med de krassa, smått cyniska orden, sätter jag punkt. Punkt.

Likes

Comments

2016. Ett katastrofalt år för mänskligheten. Men ett relativt dugligt år för människan. Alltså mig. Människan mig.

Jag ska inte ljuga, de första sex månaderna var präglade av en hel del stress. Jag började på ett nytt extrajobb som dans- och gymnastiklärare för barn som krävde en hel del tid och energi av mig även utanför arbetstid, samtidigt som min kropp tydligt talade om för mig att den minsann inte ville vara med om denna sista termin på gymnasiet. Det var jävligt tungt med andra ord. Men samtidigt var jag där med några av mina bästa vänner, och har många underbara minnen från den tiden ändå.

Och så kom den. Studenten. Den var allt jag ville att den skulle vara. Med det sagt är jag som bekant 0% känslomänniska så någon supereufori infann sig nog aldrig direkt, men det hade jag inte väntat mig heller. Även sorgen lyste med sin frånvaro den dagen. Jag hade nog varit redo att lämna min klass och skola ett ganska bra tag om jag ska vara ärlig.

Vi sprang ut till Martin Garrix - The only way is up. Jag ville springa ut till Håkan Hellström - Ramlar. Men det var fint ändå. Helt nykter hela dagen också. Heja mig.

Ett par dagar efter D-dagen var det dags för Håkan på Ullevi. Lika magisk konsert som den 2014, om inte mer. Det blev tårar. Det blev dans. Det blev fastna i en hiss långt in på natten istället för att efterfesta på stan.

Och så Fjällbacka. Kan inte börja försöka beskriva min kärlek till denna plats, det kommer ta för lång tid, och dessutom har jag svårt att hitta ord för vad jag känner. Min plats på jorden. Årets 3 veckor var lika fantastiska som alltid, men jag hade kunnat stanna en livstid.

Efter min västkustvistelse hade jag några veckor hemma i Stockholm som till stor del spenderades med familjen, men även med min fina vän Lovisa. F12 was the name of the game och satan i gatan vad roligt vi hade där. Så många oförglömliga kvällar på det stället. Pride-onsdagen var nog min favorit.

Ios. Ios ios ios. Att stanna 2 veckor istället för 1 vecka var något av de smartaste beslut vi tagit i vårt kompisgäng. De två veckorna var så långt över mina förväntningar för den resan att jag knappt vet var jag ska börja. Jag hade förväntat mig en hyfsat ordinär, stundtals dräggig, men ändå rolig, charterresa med mina tjejkompisar. Och så fick jag ett litet, idylliskt universum skapat av positiv energi och gemenskap där jag fick vara med om några av de roligaste mötena med de härligaste människorna. En lyckobubbla som aldrig tycktes spricka. Jag ska tillbaka dit. Garanterat.

Mitt under Ios-resan fick jag ett samtal om ett jobb jag hade sökt. Ett par veckor och ett stycke halsfluss senare var jag nyanställd förskolevikarie på en förskola här i Huddinge. Detta jobb har varit det som har förgyllt min höst allra mest tror jag. Att trivas så bra på mitt jobb att jag längtar tillbaka redan på lördagen säger någonting ändå.

Samtidigt har jag under hela hösten brottats med min förbannade körtelfeber, så det har inte bara varit ros om man säger så. Att inte kunna träna eller dansa över huvud taget har varit riktigt jobbigt. Är riktigt jobbigt. Och att behöva skippa utgångar med mina vänner för att halsontet blossat upp är verkligen surt. Men men, några äventyr har jag ändå lyckats skrapa ihop under terminen!

Och så var det dags för ett nytt år. 2017. Jag har inga nyårslöften, sånt gillar jag inte. Men jag har något som jag tänkt på den senaste tiden som jag ska försöka sätta i effekt allt mer framöver. Jag ska försöka ta livet lite mer vecka för vecka. Det är så lätt att luften går ur en när man försöker se för långt in i framtiden, det tar för mycket energi. Jag ska försöka i alla fall. Men nu ska jag ha en fet nyårsafton med mina fina vänner, och förhoppningsvis dansa till lite twenty sixteen-anthems. Gott nytt år!

Likes

Comments

Gissa vad jag har gjort!!! Gissa vart jag ska!!! Det är helt jävla otroligt!!!

Nu i jul har jag tillsammans med min lillebror Sebastian bokat en weekend till London över påsk! Detta statement förstår jag kan bli något av en besvikelse med tanke på upplägget innan, jag menar; nämn en medelklassbrud i Stockholm som ​inte​ har varit i London liksom, men hear me out: Vi. Ska. På. Warner Bros Studios. Fucking. Tour. Alltså Harry Potter-muséet!!! Jag kan knappt tänka på det utan att börja skaka och må illa av förväntan. Jag älskar Harry Potter. Den serien är en av mina absoluta största kärlekar i livet. Den delar tronen med bl.a. Pokémon, Friends och all things Disney. Och att få dela upplevelsen med en av mina absoluta favoritpersoner i hela universum, som dessutom är en av de typ två personer jag känner som delar min kärlek för Harry Potter. Det är nästan för bra för att vara sant. Jag kan inte vänta. Det kommer bli magiskt.

Likes

Comments

Jullov. Efter 13 år av konsekvent ledighet från skolan varje jul kände jag detta år, mitt första utanför skolsystemets trygga ramar, att jag trots allt nog inte var riktigt redo att bryta vanan än. Jag har alltså tagit jullov från jobbet och uppenbarligen även andra åtaganden har det visat sig. Bloggen har lyckats hamna helt under min radar för prioriterade vardagssysslor nu under ledigheten. Men jag tänker inte be om ursäkt, det har varit alldeles för skönt för det om jag ska vara ärlig. Men lite mid-holiday bloggande tänkte jag ändå försöka skrapa ihop och bjuda er på. Varsågoda.

Jag är en person som har det stora privilegiet (och ibland kanske begränsningen?) att jag ofta känner tydligt vad min kropp och mitt psyke behöver, och tvekar sällan på att lyssna på dessa signaler. Därav har detta lov varit väldigt lugnt. Precis som jag vill ha det, jag njuter varje sekund. Jag är mitt uppe i mitt efterlängtade Harry Potter-maraton, har äntligen börjat spela Uncharted 4 på min lillebrors nya PS4 vilket jag älskar, och spenderar mest dagarna med att umgås med mig själv, hunden och familjen.

Men, lite partaj har jag faktiskt hunnit med mellan vilodagarna också. Som traditionen bjuder var jag på juldagen ute och festade. Eller. Nja. "Festa" är kanske att ta i då vi inte kom in där vi ville p.g.a. åldersgränsen, och eftersom det aldrig har hänt oss på detta ställe hade vi ingen plan B... Men men, det är sånt som händer! Hela kvällen fram tills dess att vakten tittade upp från mitt leg och visade ut mig på gatan var ändå grym. Såklart. Som alltid med mina tjejer. Lugn och ro i all ära, men ibland finns det inget bättre än att dricka vin i alldeles för stora glas för ens eget bästa och skriksjunga på norska med sina bästa vänner tills grannarna klagar. <3

Likes

Comments

"Du vet väl att det är jätteliten chans att flygplan kraschar?"

Ursäkta? Chans? Du är alltså besviken? Du ville alltså krascha? Måste vara tråkigt för dig nu då eftersom det uppenbarligen är väldigt liten chans att det kommer hända :///.

Note the heavy sarcasm. Jag är alltså en sådan där vidrig en. Den du hatar på svenskalektionerna, och typ alltid annars när jag öppnar munnen. Men jag bryr mig inte. Forgive me för att jag värdesätter normalt jävla språkbruk.

Det heter alltså risk och inte chans när du talar om något du inte vill ska hända. Jesus Christ.

O när jag ändå är igång kan jag ju slänga in att det bara heter vart när du pratar om någon/något som ska någonstans, i ALLA andra sammanhang heter det var.

Och så detta med på grund av och tack vare. Man HÖR väl vilket som ska användas var?! Eller är det bara jag?!

Förmodligen har jag med detta inlägg halverat mitt läsarantal och säkert irriterat ännu fler. Ingen gillar en besserwisser, tro mig - jag håller med. Men det är mitt guilty pleasure. Jag har restrainat min stackars inre know it all så himla länge nu av respekt för min lättkränkta omgivning, jag var tvungen att feeda henne lite. Vad är en blogg annars till för?

Likes

Comments

... de som älskar människor och de som hatar människor. De som tror att mänskligheten är god och de som tror att mänskligheten är ond. Ni kan säkert gissa vilken av dessa två människor jag är.

De två grupper jag pratar om är alltså "filantroper" och "misantroper". Ända sedan jag kom över definitionen av ordet "misantrop" för första gången någon gång i tvåan på gymnasiet har jag varit stensäker på att jag är en sådan ut i fingerspetsarna. För mig råder det ingen tvekan om att människor är skit. Sorry not sorry.

Det känns så uppenbart på något sätt; så mycket av det vi människor gör av naturen, instinktivt och när vi inte anstränger oss för att kontrollera oss själva är dåliga saker. Allt ifrån att skräpa ner till att kriga. Inget positivt eller fint vi gör verkar komma lika naturligt som allt det där negativa. De positiva aktionerna kommer ur en ansträngning och en önskan att vara god, vilket alltid är något I guess; att vi har ambitionen. Men i grund och botten tror jag inte att det goda .är vårt utgångsläge.

Det bottnar egentligen i en enda egenskap när man tänker på det. Egoismen. Låt oss ta några exempel:

Tittar man på kapitalism versus kommunism rent teoretiskt så tror jag de flesta håller med om att kommunism är det mest sympatiska av de två alternativen, det som är godast mot flest människor. Men varför har kommunism i princip aldrig fungerat i praktiken? Egoism. Det kommer inte naturligt för oss att vara så pass goda som kommunismen skulle kräva av oss. Kapitalismens belöning av individen lockar för mycket.

Tittar man på män versus kvinnor tror jag de flesta håller med om att vi är lika mycket värda. Men varför lever vi då i ett patriarkat? Egoism. Om historien hade slumpat sig annorlunda och lett fram till att vi idag hade levt i ett matriarkat hade vi inte heller velat ändra på något. Jag vill med detta egentligen inte frånta männen deras ansvar att sluta förtrycka, men på ett sätt gör jag ju det genom denna teori. Den säger ju att det inte kan fungera på något annat sätt.

Jag tror inte ens jag behöver gå in på det viktigaste exemplet på vår egoism; alltså vår behandling av djur, natur och miljö. UPPENBARLIGEN kan vi inte sluta förstöra allt vi rör vid. UPPENBARLIGEN är det inte så vi fungerar, att vi lagar det vi har sönder. Att ta bilen till jobbet och äta kött till middag är så mycket viktigare för så många, så är det bara. Och missförstå mig inte, detta är inte (primärt) en anklagelse gentemot dessa människor. Återigen erbjuder jag ju snarare en ursäkt för deras beteende. Jag menar ju att de inte kan hjälpa det. JAG kan inte hjälpa det. Hell, om jag inte var en i naturen ond varelse hade jag självklart aldrig ignorerat så mycket skit som jag gör utan att ens reflektera över vad jag gör. Men vi är i naturen onda varelser. Därför kan vi fortsätta försöka bli bättre all we want, by all means - försök, men det kommer aldrig spela roll. Det kommer alltid vara en onaturlig akt för oss, och därför kommer det aldrig hålla.

SLUTSATS: Min åsikt är tbh att människan som art inte förtjänar att leva så mycket längre. Vi har gjort skada så det räcker på denna stackars planet, på de andra arter som inhabiterar den och på varandra. Från början hade vi absolut rätt att leva här, lika mycket som the next species. Men vi förbrukade vår chans och ett par hundra till därpå, och nu har vi tyvärr förlorat den rätten. Varför ska alla oskyldiga arter som fortfarande har kvar sin rätt till planeten straffas på grund av att vi inte klarar av att bete oss? Do the decent thing och hit the self-destruct button på det här släktet. Ge resten en ärlig chans att leva liven de har rätt till att leva men inte fått möjligheten till på grund av vår närvaro.

Det är mycket möjligt att allt detta bara är vidöppna dörrar som jag sparkar in, eller så är jag superkontroversiell, kan inte avgöra själv riktigt. Men vafan. Då får det väl vara så. Keep in mind att detta är oredigerade tankar som jag skriver ner i samma stund som de kommer till mig (därav all sofistikerad svengelska), så ta de gärna med en nypa salt. Jag är inte lika svart-vit som jag ger sken av här. Inte riktigt i alla fall.

Likes

Comments

Hey hoes! Hoppas alla hade en bra fredag igår, min var amazeballs. Drog ut på äventyr med min fina, underbara vän Lovisa! Vi båda älskar Rebecca & Fiona men tyvärr har de ingen spelning i Stockholm under sin pågående Party Hard tour. Så vi såg ingen utväg än att släpa oss iväg till Norrköping helt enkelt. Vi var till och med så vuxna att vi bokade hotell och allt. Comfort Hotel bodde vi på, och det var verkligen över förväntan. Med tanke på att det kostade typ 250:- per person liksom.

Det första vi gjorde var att ge oss ut på jakt efter mat. Jag måste faktiskt säga, lite sådär översittar-stockholmsakigt, att Norrköping var finare än jag hade trott. Att gå längs med vattnet och sedan upp på deras kullerstensbelagda drottninggata där spårvagnar passerade var supermysigt. Och norrköpingska är ju hur charmigt som helst, haha! Alla låter som att de imiterar Samir Badran, älskar't.

Vi hittade i alla fall ganska snabbt ett mysigt ställe som hette Burgers and Bangers där vi satte oss. Jag åt min standard caesarsallad då det var det enda jag tålde på menyn. Som alltid. Men jag klagar inte. Caesarsallad är gott.

Efter middagen gick vi tillbaka till hotellrummet där vi satte på musik, drack vin i sängen och glittrade loss på våra ansikten. Så flashigt.

När vi var lite lagom salongs och helt färdigfixade drog vi ut på stan igen. Först tog vi en öl på en mörk, halvtaskig pub - just the way we like it. Sedan hittade vi efter förvånadsvärt stora svårigheter klubben Puls där spelningen skulle vara. Tummen ner för den. Vi hade dock anat redan innan att den förmodligen skulle vara något i stil med en urvattnad PURE eller Amba, så vi blev inte jätteöverraskade. Vi var ju hur som helst där för att se en spelning och inte för att uppleva Norrköpings fantastiska uteliv.

Självklart stod vi längst fram i mitten och konserten var grym. Minus för personen bredvid mig som ständigt skrik-argumenterade i mitt öra för varför jag borde flytta på mig samtidigt som hon armbågade mig både här och var. There's always that one.

Efter spelningen hade vi tänkt försöka hitta ett ställe dit vi kunde gå och dansa till faktisk musik och inte deep house-oljudet de körde på Puls. Den sökningen blev kortvarig då det enda andra stället i Norrköping som hade öppet efter 01 låg vägg i vägg och i princip bara var en mer O'learys-ig version av Puls. Dessutom stängde båda ställena ändå typ precis då. Men kvällen var inte helt utan spänning. På vägen ut blev vi vittnen till en ytterst tveksam behandling av en man som gripits av polis inne på klubben. I säkert en halvtimme låg människan i handklovar på mage på golvet vid ingången precis där alla passerade in och ut. Jag är kanske inte rätt person att ifrågasätta polisens agerande egentligen, jag vet ingenting om någonting, men fick bara en dålig känsla i magen. Han kunde väl få sitta upp i alla fall? Vilka är polisen att straffa honom för något han inte dömts skyldig för än menar jag? Han gjorde ju inte direkt motstånd så kan omöjligt ha varit av den orsaken. Kan heller inte sluta fråga mig hur situationen hade sett ut om det var en vit, blond och blåögd kille som hade blivit gripen istället för en rasifierad.

Oh well. Vi gick hur som helst därifrån så småningom och hamnade på Max tillsammans med Norrköpings alla fyllehungriga 18-25 åringar. Samtalade lite med ett fellow R&F-fan som hade stått bakom oss under konserten. Han hade glittriga kinder. Pluspoäng. Maten åt vi sedan i hotellsängen. Då levde man.

At the moment ligger vi i sängen med Nyhetsmorgon på teven och väntar på att få åka hem. Småstadscharm i all ära men fan vad jag älskar Stockholm.

Avslutar detta inlägg med en bild på morgonens frukost. Är inte överdrivet bakis men detta var ändå det enda som gick ner imorse, haha. Kram på er!

Likes

Comments