Linn Ahlberg Mindre vardag, mer personliga tankar och funderingar

Postad i: Tankar

Är det någonting jag skulle vilja göra, då är det att kunna åka tillbaka i tiden. Tillbaka och bara kika in i mina förfäders liv! Se hur dom bodde, vad dom pratade om, vad som var på tal då och hur man levde. Jag skulle vilja träffa min morfar, min farfar. Jag har ju aldrig fått göra det! Det vore verkligen roligt att få höra deras historier om deras barndom. Se var alla gick och gjorde om dagarna. Att se en stad eller by förr och se hur ens förfäder levde då. Det gör lite ont i mig att inte veta, och att aldrig få veta.

När vi gick runt där i Rossberga häromdagen, där min mormor växt upp, så kände jag verkligen hur orättvist det är. Att aldrig få riktigt veta någonting, utan bara spekulera och tänka sig. "Här har mormor sprungit runt som barn" - men vad gjorde hon? Hur var hon? Jag kände ju inte henne så lång tid av hennes liv. Som tur är har jag minnen av berättelser från min mormor. Jag älskade att lyssna på hennes historier genom hela den perioden jag hade henne i mitt liv. Hon betydde mycket för mig, och varje gång jag tänker på sista gången jag såg henne -helt borta- på boendet så måste jag hålla tillbaka tårarna. Jag tog hennes hand, och även om hon inte riktigt var där, så kände hon min närvaro och klämde min hand. Det får mig ledsen varje gång, och kommer nog alltid göra.

Men alla minnen finns kvar från henne. Det gör dom inte från mina andra mor och farföräldrar. Jag lärde aldrig känna min morfar och farfar, och min farmor dog när jag fortfarande var rätt litet. Hon bodde inte heller nära oss, så jag har aldrig fått höra mer än vad mina föräldrar vet. När jag ser en äldre människa så tänker jag ofta på om hon eller han har fått berätta sig livshistoria för någon. Jag hade nog suttit som på nålar i alla fall!

Det är riktigt tråkigt att aldrig få veta hur ens förfäder riktigt hade det, men ändå roligt att mycket finns sparat och att bilder finns tillgängliga rätt långt bak i tiden! Ta tillvara på brev, bilder, papper och minnen ni får höra. Det är värt så mycket! ❤

Mormor, morbror och morfar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Postad i: Tankar

weheartit.

Ibland tycker jag det kan vara svårt att tillåta sig själv att bara varva ner en aning. Att ta det lugnt och faktiskt bara krypa ner under täcket och se på en bra film eller serie. Det känns som att omvärlden trycker på att vi människor i dagens samhälle alltid ska ha något på gång, det ska vara jobb, gym, plugg, fikor, shopping, ja allt ska ske och det får knappast vara en lugn stund i livet. Inte undra på att dagens samhälle också påverkas av stora mängder stress och press. Press på att vara någon man kanske inte är eller klarar av att vara, som i sin tur medför stress.

Jag älskar att kunna krypa ner under täcket och se på en bra serie, youtube'a eller spela nått bra spel. Att bara ha den där lugna stunden där jag kan koppla bort allt och inte vara aktiv. När jag får såna dagar då jag bara kan vara för mig själv, då hurrar jag. Samtidigt som stressen över att man faktiskt inte alls är sådär produktiv som man "borde" vara finns kvar. "Den där 'egentiden' är ju till för kvällarna, inte på dagarna, eller ens helgerna ibland. För på helgerna ska det ske mängder med aktiviteter som kompenserar upp vardagens måsten" - säger samhället.

Men att bara vara med sig själv och slappna av är som en slags mindfulness. Det behövs, och det ska inte vara en shame över att man bara vill andas ut. Det är inte att vara "lat" att för nån timme bara ladda batterierna för att kunna ta sig an sina resterande uppdrag för dagen. Kroppen behöver det, för att orka. <3

Likes

Comments

Postad i: Tankar

November, pinterest.

November, tillsammans med februari, är dom två värsta månaderna på året enligt mig. Men eftersom vi just nu är inne på en av dessa månader, så tänkte jag prata lite mer om den och hur jag känner över att det är just november. Det är kallt, grått och man kan varken benämna denna månad som höst eller vinter. Det är något mellanting. Som när man fyllde 19 år, och varken var 18 (som är en milstolpe i livet) eller 20 (som tillåter dig köpa alkohol lagligt på systembolaget). Man är liksom där mittemellan, och jag vet inte om det medför att humöret sviktar och tröttheten faller till ordentligt.

Det är även månaden då vintertiden slår till på riktigt, och man ska vänja sig vid den också. Det är mörkt, och jag som är väldigt rädd för att gå ut på gatorna om nätterna, stannar helst inne. För många skräckfilmer och morddokumentärer kanske? I alla fall så litar jag inte på skuggorna i buskarna och den alldeles för totala tystnaden runt hörnet. Dagarna blir helt enkelt kortare på något vis. För med allt det där gråa och det mörka, och det kalla, det gör dagarna kortare på något vis.

Allt det där som man måste göra, som förut bara varit en vardaglig rutin, det blir helt plötsligt mycket svårare och det är inte bara att kliva utanför dörren med en tunn jacka och ett par tygskor. Jag är verkligen ingen vintermänniska, men jag är nog ännu mindre en novembermänniska. På något vis längtar jag till december, tills att julstämningen kommer och gatorna fylls av julpynt och julsånger. Även om det blir tjatigt efter ett tag så livar det upp stämningen lite.

I alla fall så är jag som sagt ingen novembermänniska. Om jag fick skulle jag gärna gå i ide denna månad och vakna upp i december istället. 🍁

Likes

Comments

Postad i: Tankar, Resa

Riga, London, Zakynthos, Zakynthos, Rom.

Jag är en person som älskar att resa, och har väl alltid gjort så länge jag kan minnas. Jag tycker det är härligt att komma iväg, se nya platser och upptäcka världen. Men en fråga och fundering är hur jag kan ha råd att resa runt så ofta som jag gör, för jag är nästan alltid i tankar om en ny resa och bokar så fort jag känner att jag har råd och vet en tid som passar. Man har ju inte mycket pengar som student, och många har tillräckligt svårt att överleva på det lilla man får varje månad i lån + bidrag.

Jag tror att många också kan spekulera fram att jag inte betalar några av resorna själv. Dock så är det bara Londonresan förra hösten med mamma som jag inte betalade för hela resan, utan blev bjuden. Men, det var just för jag bad om att få det i julklapp. Det hela handlar egentligen om att spara. Det handlar om att jobba extra på sidan. Om att prioritera rätt. Att tänka ekonomiskt och att vara smart. För i grund och botten så är det inte alls dyrt att resa. Själva resorna dit man ska behöver inte kosta så mycket alls, så länge man har ett smart tänk och vet var man ska leta!

Mallorca, London, Riga, London, Rom.

Sen har jag väl alltid varit väldigt sparsam. Jag lägger undan mycket varje månad och om jag känner att jag har ork och vilja så ser jag till att jobba lite extra varje månad. Jag köper inte dyraste märkena, vare sig det gäller kläder eller mat, och jag nöjer mig med det mesta så länge jag är bekväm och mätt i magen. Jag försöker att inte lägga pengar på småsaker som jag inte alls behöver, såsom att köpa te i skolan. Jag kan alltid ta med mig eget te i termos hemifrån! Jag gör inte och köper inte fancy drinkar när jag ska ut på krogen. Jag har ingen personlig tränare, utan försöker peppa mig själv och hitta andra vägar till att få till ett grymt träningsschema. Jag ser till att släcka alla lampor när jag ska utanför hemmet, så då sparar jag några slantar på elen. Jag dricker vatten till maten och äter väldigt sällan ute... Listan kan göras väldigt långt på små val i vardagen som gör att man helt plötsligt kan lägga undan en hel del i slutet av varje månad!

Sen tror jag alltid att man måste ha en ambition till att utföra det man vill, det man drömmer om. Att sitta och önska man "kunde" är inget alternativ. Det gäller att göra det helt enkelt, och då kommer man riktigt långt. Jag hoppas verkligen jag kan ge andra lite av min envishet och inspirera till att faktiskt göra det ni drömmer om. Mitt nästa resemål på listan är Krakow, så jag hoppas kunna få in det i framtiden. Hela nästa år är redan planerat, så jag lär nog få vänta till 2018 innan Krakow kommer få rum. ✈

Likes

Comments

Postad i: Tankar

Bal och student för 3 år sedan.

Det är över tre år sedan som jag tog studenten och la kapitlet med gymnasiet bakom mig. Tre år sen var jag 18, skulle fylla 19, och kämpade med sista terminen på gymnasiet. Jag hade haft en tuff period ett tag då jag inte kände att jag trivdes med min klass. Jag var t.om. inne på att byta skola efter jag gått 1,5 år, men så blev det inte och det är jag glad för. Jag gjorde det bästa av situationen och försökte bara att "embracea" mig själv och att det var okej att brinna för vissa ämnen och tycka det var intressant. Vår klass bestod av många (tonårs) killar, vilket resulterade i att lektionerna var rätt stökiga. Man skulle vara "cool" och inte göra det läraren sa, eller i bästa fall lura läraren att vi inte hade blivit informerade om vissa uppgifter.

Vi hade även många som gick idrottsprofil, vilket resulterade i att det bara var idrotten som fick vara en "okej" lektion där man var seriös. Idrott har jag aldrig tyckt om och den läraren vi hade körde alltid elitsatsning på idrotten och ställde höga krav. Kanske för det var så många som hade idrottsprofil, men det var inte särskilt uppmuntrande för oss andra. Jag hade turen att ha två fantastiska vänner i min klass och mycket pga dom valde jag också att stanna kvar!

Saknar jag gymnasiet? Ibland kanske. Dom åren man hade och allt man hade framför sig. Just då var man en känslomässig tonåring, som inte visste mycket om livet, och man hade inga erfarenheter att reflektera över. Att sen sätta en bunt sådana tonåringar i en klass där alla har olika intressen och tvinga dom läsa sådant som många gånger inte alls intresserar, ja det är ju svårt.

Men, hur överlever man dessa år? En del har sina "glory days" under gymnasietiden. Och det är oftast dessa personer som många gånger "försvinner" efter studenten eller som helt enkelt inte förändras till något mer än vad dom var under den tiden. Jag tror att man måste hitta en lärare man kan prata med. Jag tror också att man måste försöka hitta ett flow i det man gör och finna ett vis som fungerar för just dig. Jag hade turen att få göra många arbeten hemma, för det fungerade för mig, och lärarna visste det. Hade grymma lärare!

Någonting som jag är så glad för är att jag gick dom där tre åren och att jag klarade av allt. Jag är så glad att jag kunde komma in på universitetet och studera vidare. För nu är det så annorlunda mot gymnasiets tider. Man är mer självständig och det passar mig, och man läser med personer som brinner för samma sak! Så, det är bara att kämpa och tänka att man kämpar för sin egna framtid. 🍀

Likes

Comments

Postad i: Tankar

Sommar, 2014.

Jag känner att jag ändrats så mycket på bara ett par år. Då menar jag inte främst fysiskt, för det är ganska uppenbart att ens utseende ständigt är föränderligt. Nej, jag menar psykiskt. I mitt sätt att tänka, prioritera och tycka. En sak jag tänkt mycket på är att jag inte kunde vara hemma någonting på helgerna utan ville ut och hitta på saker non-stop. Jag hade en period då jag inte alls ville sitta inne och göra ingenting för jag fick panik av att vara ensam med mina tankar. Jag är en sån person som tänker väldigt mycket på allt och reflekterar över saker tills huvudet värker. Och med allt menar jag ALLT, det behöver inte vara någonting djupt utan det är allt från att färga håret till att vara någonting jobbigt eller bra.

Så, att vara hemma var inte ett alternativ för mig då. Jag bodde själv strax utanför stan i en andrahandslägenhet, och det var nog två år sedan. Jag trivdes runt folk, och det är ingenting dåligt med det. Men jag tror man måste kunna hitta lugnet i sig själv också. Att klara av att vara hemma med sig själv och inte göra någonting speciellt. Bara ta hand om sig själv.

Det har jag verkligen lärt mig, och nu präglas mitt liv av många hemmakvällar på helgerna! Min sambo jobbar även på vardagarna, och då blir jag ensam hemma om dagarna då jag studerar och inte är på universitetet varje dag. Det är skönt att vara för sig själv och kunna uppskatta sin egentid. Att stänga ute och inte reflektera över minsta lilla tanke har varit svårt, och jag gör det ofta fortfarande, men jag tror att det är nyttigt att lära sig tycka om sig själv och sin egentid. 🍀

Likes

Comments

Postad i: Tankar

Lånad bild från google.se.

När jag gjorde valet att i framtiden jobba med barn så var jag 15 år gammal. Jag hade bestämt mig för att gå barn och fritidsprogrammet på gymnasiet. Min familj var stöttande och tyckte det lät som en passande och bra idé för mig. Dock möttes jag av massa kritik från utomstående och gör det än idag. Från början handlade det om att inte "slösa bort min potential" och att det var "ett program alla slackers går". Slog undan kritiken och lärde mig snabbt att försvara mig när jag möttes av negativa kommentarer.

När jag gick ut gymnasiet var jag peppad på att jobba inom förskola och att troligen även studera vidare. Jag vill testa jobba ett år innan jag bestämde mig. Kritiken fortsatte under det året, medan jag njöt att varje dag få mötas av barn som kramade om mig när jag kom och kramade om mig när jag gick hem. Barn som vinkade från fönstren och sa till sina föräldrar att dom tyckte om mig. Föräldrar som uppskattade att jag förgyllde deras barns vardag. Jag kunde ju inte annat än att studera vidare.

När jag började på universitetet kändes det som att många bara ryckte på axlarna. Många verkade tänka att vi inte hade ett "riktigt" program på universitetet och många blev även förvånade över att vi går en utbildning på 3,5 år, "Varför behövs det? Ni leker ju bara?" Under min tid som vikarie (efter jag började studera) har jag även där möts av negativa kommentarer. "Jag förstår inte hur man kan vilja studera till förskollärare..." (AV ANSTäLLDA PÅ FÖRSKOLOR!) och "Nej jag ser ingen anledning med att plugga vidare..."

Att mötas av den här kritiken har varit otroligt tråkigt, men också gjort en stark och viljan att ha detta yrke har verkligen ökat. Jag har lärt att försvara min yrkesroll och beskriva hur fantastiskt det faktiskt är. Att det inte alltid är lek, utan en verksamhet som uppfostrar och vägleder inte bara ett, två eller tre barn, utan en barngrupp på ofta TJUGO barn. Att vi kämpar bland gråt, ilska och glädje varje dag, och att vi många dagar kommer hem och inte orkar alls. Men att sen återvända nästa dag till en bunt glada barn, det gör det värt varenda gråt, skrik och konflikt man möter. 🍀

Likes

Comments

Postad i: Tankar

Att googla sina symtom.

Hur många gånger har du suttit med märkliga symtom och bestämt dig för att ta den snabba vägen och helt enkelt diagnostisera dig själv? Jag är den människan, alltid. Jag är inte den som springer till vårdcentralen för minsta lilla. Så har jag alltid varit, på både gott och ont kanske. På den goda sidan så tror jag många gånger att vårdcentralen inget gör och att man oroar sig i onödan. På ont så kan det vara så att man (i lite allvarligare fall) väljer att bortse från någonting som man egentligen skulle behöva sjukvårdens hjälp med.

Men, tillbaka till att googla sig själv och att googla sig själv död. Jag är ganska intensiv i mitt googlande, och trots att jag går hos sjukgymnast/läkare pga min smärta i ljumsken så har jag hej vilt googlat för att förstå mig på varför jag har en sådan smärta. Många gånger när man googlar så kommer det en direkt koppling till en sjukdom som är relaterat till en dödsdom. Men varför utsätter man sig för detta, när man vet att ångesten bara kommer att stiga när man sitter där och helt klart har symtom för hjärnhinneinflammation, scharlakansfeber, cancer och aids (på samma gång också ofc).

Jag tror att människan är i behov av att veta. Att få svar och förklaringar till varför saker är som dom är. Det finns forskning om princip allt, och att finna ett svar på jordens alla gåtor kanske är meningen med livet? Det kanske har att göra med människans ivriga nyfikenhet? Vad vet jag, men jag vet att jag kommer fortsätta googla och försöka bli en bättre online-läkare till mig själv. 🍀

Likes

Comments

Postad i: Tankar

Höstbilder.

Jag har aldrig riktigt varit så förtjust i hösten. Det var inte förrän något år sedan som jag lärde mig att uppskatta den på riktigt. Hösten är ju en övergång till det kalla och mörka, och det är någonting som jag aldrig riktigt velat ta in. Jag är en sommarmänniska, så dessa kalla, gråa och mörka dagarna ger mig inte så mycket. Jag tycker inte om mörkret och alla knäppa människor som använder sig av det för att begå brott av olika slag. Jag tycker inte om att styras av det mörka, att inte våga gå ut om kvällarna. Jag tycker inte heller om kylan. Att inte veta om jag kommer frysa när jag kliver utanför dörren, trots lager på lager av varma kläder.

Men trots alla negativa saker har jag lärt mig att finna ljuset i det negativa. Att tända doftljus, ta fram mjuka filtar, det snygga höstmodet och dom vackra färgerna på löven. Jag tror på att man alltid kan hitta något positivt i det onda och negativa. Vare sig det handlar om doftljus, eller att bli starkare som människa. 🍀

Likes

Comments

Postad i: Home

Bild från när vi precis flyttat in.

Jag och min sambo hade turen att få en så fantastisk lägenhet i centrala Örebro. Vi flyttade ihop i februari 2016 och då var det min femte flytt på mindre än 2 år. Det är snart ett år sedan vi skrev på kontraktet för lägenheten, och oj vad vi trivs bra med att bo här. Vi bor på "väster" och det är en så fin del av stan. Nära till parker, stan, och efter min resa till Rom, Italien så uppskattar jag de fina husen och att dom faktiskt har putsade fasader och inte, som i Rom, är nedklottrade med graffiti. Sverige är ett fint land, och det får man lära sig när man reser mycket. Man lär sig helt enkelt att uppskatta det man har, när man är långt borta från det. Borta bra, men hemma bäst. Helt enkelt så stämmer det uttrycket väldigt bra! 

Det bästa rummet i hela vår lägenhet är sovrummet. Det är stora fina fönster som lutar lite svagt ut mot gatan, och så är det ljust. Vi fick välja nya tapeter i sov och vardagsrum, och vi valde ljusa varianter då det får rummen att se större ut. Dessutom uppskattas det när det börjar bli grått och mörkt ute. Ljusa rum kan göra mycket. 🍀

Likes

Comments