Livet

Jag gillar att tänja på gränserna. Att vara lite för öppen. Svara lite för ärligt på frågan "hur mår du?", istället för det vanliga "det är bra" som vi svenskar annars satt som standard. Men folk är inte beredda på varken ärlighet eller ångest. Än mindre den fula ångesten som jag gärna delar med mig av. Jag skrattar, dock utan en tanke på att förminska ångesten, när jag berättar om morgonens gråtattack eller den senaste panikångestattacken som tog strypgrepp kring min hals. Jag berättar utan hämningar om hur jag låtit ångesten bestämma över mina livsval under så många år. Hänsynslöst berättar jag sanningen, även när du inte vill höra den.

Jag har oftast inga problem att prata om min ångest. Varken den fina, socialt accepterade varianten, eller den fula, den som lamslår, förstör och föröder. Kanske händer det mer sällan nu, då jag upplever att den fula varianten infinner sig i min kropp allt mer sällan ju äldre jag blir, men visst pratar jag om den som om den vore en del av mig själv. Den är en del av mig själv. Det har den alltid varit, och kommer för alltid att vara.

Har man under tillräckligt långa perioder hellre velat dö än att leva, och sedan kommit ur detta mörker, så måste en nästan kunna prata om sin ångest. Det måste i alla fall jag. Att ventilera, dela, stöta och blöta är en överlevnadsstrategi från min sida. Att skratta och säga att "nej, att packa en resväska ger mig fan panikångestattacker" när en kollega nämner att hen är grym på att packa. Att lägga till "på riktigt alltså" när meningen är färdiguttalad, då en sakta förstår att omgivningen tog din ärlighet för ett skämt. Att säga att "nej, jag kan tyvärr inte följa med dig dit för jag har svårt för nya platser och nya människor just nu", när en bli bjuden på dejt. Att inte våga tacka ja till det där jobberbjudandet, trots att du vet att det vore världens chans för dig. Allt på grund av ångesten. För jag har perioder då jag knappt klarar av min egen vardag. Då jag får panik av mötande blickar, hjärtklappning då jag anar att någon ser åt mitt håll, svettningar när jag är på väg till skolan, där jag vet att jag kommer att möta människor, vilket helt enkelt är för mycket för mig ibland, eller åtminstone just då.

Jag är bekant med den där ångesten som är allt annat än sexig. Den som är djupare, mörkare och farligare. Inte den ångesten som ger en person ett skönt djup, ett mysteriskt mörker eller känslan av att vara lite "spännande". Nej, jag delar mitt liv med den där nattsvarta ångesten. Den som lamslår, förstår och föröder. Den som vi måste prata mer om. Den som är allt annat än sexig. Den som är en del av mitt jag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Livet

Läste en så fin text i dag. Hittade en ny blogg och blev fast. Tjejen bakom texten var så fantastisk med ord och sammanvävde meningarna på ett av de vackraste sätt. Jag blev så glad, sådär genuint glad som en ordnörd kan bli av en fantastisk text. En text där takt och känsla, nerv och sårbarhet, styrka och mod flätas samman. Då insåg jag det jag länge känt, att jag har tappat det. Förmågan att skriva vackert, berörande och starkt, som jag i stunder av mitt liv har blivit blessed med, fattas mig. Den är liksom inte längre där. Som om den förts iväg med vinden, och lämnat mig ensam kvar med endast rädslan av att den aldrig kommer tillbaka som tyngd på mina axlar.

Det är lite samma känsla som när Li 14 år slutade med fotboll. Jag valde att sluta med det enda jag var bra på, och själv stod jag ensam kvar. Övergiven, tom och fullständigt talanglös. Och för en som baserar det egna värdet på sina prestationer så var jag därmed även totalt värdelös.

Så, där befinner jag mig även nu, i talanglöshetens töcken. Li 21 år har förlorat förmågan av att skriva väl. Att beröra och nå ut genom text. Det enda jag varit bra på i ett par år nu. Det jag valt att studera och bygga min framtida karriär på. 21 år och talanglös. Men gammal nog att veta att det kommer nya tåg. Kanske släpper skrivkrampen. Kanske kommer fingrarna att glöda vid tangentbordet och skapa konst av dess ädlaste slag. Kanske kommer jag att skriva texter som berör, förändrar och förmedlar. Kanske imorgon, kanske om ett halvår, kanske aldrig mer.

Likes

Comments

Åsikter

Nu har det svenska rättssystemet sagt sitt. Det är kriminellt att hjälpa ett barn som lever i ständig fara. SVT-journalisten Fredrik Önnevall får nu ta straffet för att ha ett varmt hjärta. Straffet för att han under sitt arbete med dokumentärserien ”Fosterland” hjälpte en 15-årig flykting vid namn Abed från Grekland till Sverige.

Fredrik Önnevall gjorde det som hjärtat ville. Han och hans team hjälpte ett barn i nöd. Ett barn på flykt, utan pengar, utan skolgång, utan framtid. Fredrik Önnevall såg behovet, men han såg också ljuset. Han såg vad Sverige kan göra för barn som Abed. Han såg våra privilegier, tillgångar och förmåner och dessa ville han dela med sig av. Han såg den framtid som Abed kunde få här, i allas vårt fridfulla land, Sverige.

I torsdags dömdes Fredrik Önnevall och hans team för människosmuggling av Malmö tingsrätt. Teamet var medvetet om riskerna med att ta med Abed på sin resa tillbaka till Sverige. I ”Fosterland” framkommer det tydligt att SVT-teamet agerade strategiskt för att minska riskerna för att bli påkomna under färden. Medvetna om vad de höll på att göra, medvetna om den dom som de eventuellt skulle komma att ställas inför. Trots det förhållandevis lindriga straff som SVT-teamet nu ska betala av har det svenska rättssystemet ändå sagt sitt. Det är olagligt att hjälpa ett barn att komma i säkerhet. Det är olagligt att ha ett varmt och medmänskligt hjärta, åtminstone om du följer det. Det är olagligt att hjälpa människor på flykt. Trots att de är på flykt från terror, krig och död. Trots att barnkonventionens 22:a artikel hävdar att flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp. Trots att de har samma mänskliga rättigheter som du och jag. Trots att Fredrik Önnevall hade resurser till att hjälpa ett barn i nöd så betyder det inte att han hade rätten att göra det. Men vem hade haft mage att agera på något annat sätt än Fredrik Önnevall gjorde?

Lika stort som det etiska dilemmat är paradoxen i hur detta fall har bedömts. Samtidigt som teamet döms för att ha hjälpt Abed på hans resa till Sverige lindras deras straff för att de hjälpte pojken av humanitära skäl. Tvetydigheten i att dömas för att hjälpa ett barn att komma i säkerhet, samtidigt som straffet lindras just för att de agerade för barnets bästa. I denna paradox finns det plats för många ännu obesvarade frågor.

Agerade Fredrik Önnevall moraliskt korrekt? Ja.

Var den fällande domen juridiskt sett korrekt? Ja.

Medmänsklighetens gråzon. Är det okej att hjälpa någon? I så fall vem? Och är det rimligt att dömas för ett brott, samtidigt som samma handling leder till att straffet lindras?

Likes

Comments

Livet

Jag sitter bekvämt bakåtlutad i soffan och läser en bok. Tekoppen står bredvid, endast klockans visare hörs. Den fridfulla stämningen bryts av ett plötsligt skrik. Jag sitter kvar. Försöker läsa vidare, men ytterligare ett hjärtskärande skrik hörs. Sedan kommer ett till, och ett till. Jag förstår inte vad som sker, bara att det är något som inte står rätt till. Efter ytterligare ett skrik som endast kan liknas vid en gris under slakt klär jag snabbt på mig ytterjackan och går ut.

Det är folksamling vid en bil. Vid den senila damens bil. Hon är gammal och folkskygg. Kör alltid på fel sida av vägen och varje kväll klockan åtta går hon runt sin bil, känner på handtagen och ser in genom rutorna. En ritual som tar henne ungefär 20 minuter. Varje dag, oavsett årstid, är hon en slav under ritualens fasta grepp.

I folksamlingen står en man. Efter att damen har slutat yttra sin gälla stämma kliver han långsamt in i bilen. Hennes verklighetsförankring ska försvinna. Hennes senila tillstånd i samband med bilkörningen har nått kulmen av polisanmälningar nu. Bilen ska bort. Folkskaran skingrar sig och var och en går hem till sitt. En man som endast är något äldre än jag håller om kvinnan en sista gång innan han rör sig hemåt med tunga steg. I ett privilegierat bostadsområde strax söder om Stockholms innerstad går livet förbi. Oavsett vem du är eller hur du har det så kommer livet att passera. Samma utväg väntas oss alla. Snart är det damens tur.

Likes

Comments

Lis

Intressant ändå hur jag på en kanal lägger ut meningslösa bilder, på en annan ventilerar ångest och på en tredje skriver om politik. Fifty shades of Li, eller bara en produkt av samtiden, vem vet.

Likes

Comments

Livet

Prestationsprinsessa av dess ädlaste slag. Det har varit jag det. Kanske är det ännu jag, trots att jag nås av en obekväm känsla av bara tanken på att det fortfarande skulle vara så.

Min prestationsångest har alltid funnits där. Så länge jag kan minnas har jag velat vara bäst på allt. Men eftersom jag också länge under mina barndomsår faktiskt lyckades vara bäst på de saker jag tog mig an (det handlade ju bara om att vara taktisk nog att ta sig an uppdrag som en var medveten om att en var bäst på), så kom känslan som slår en när någon annan presterar bättre än en själv relativt sent för min del.

Jag har dock alltid haft prestationsångest och levt med känslan att jag inte är bra nog. Jag minns när mina föräldrar skiljde sig och Mamma i all hast flyttade till en 2:a i Farsta. En alldeles nybyggd lägenhet, men också alldeles för liten som jag minns det. Jag och mamma delade sovrum och jag sov på en madrass på golvet. Utanför fönstret i sovrummet låg en basketplan där pojkar som var äldre än jag spelade basket enda fram till klockan 22 på kvällarna. Jag minns inte vilken årstid det var, men luften var ljum. Det var en kort tid som vi bodde där. Bara några månader. Men jag minns de så väl av den enkla anledningen att jag hade ångest. Daglig ångest. Mamma hade på något sätt upptäckt mitt låga självförtroende och tvingade mig till att varje kväll skriva ned tio saker som jag hade gjort bra under dagen. Det var bland det värsta jag hade varit med om. Jag minns ångesten över att behöva skriva saker jag var bra på, för jag var ju inte bra på NÅGONTING? Och jag har alltid varit en dålig lögnare, så att för enkelhetens skull ljuga ihop något var aldrig ett alternativ. Jag var 11 år gammal och ville dö av tanken på denna bok som jag dagligen tvingades skriva i. Jag är i dag 20 år gammal och bara tanken på denna tid får mig att vilja kräkas. Så påtagligt är obehaget av denna svunna tid, än i dag.

Likes

Comments

Känslor är så märkliga. Upp och ner. Ut eller in. Allt eller inget.

På en sekund kan allt vända, en vindpust, så är allt förbi.

Allt, allt, allt.

Det är så märkligt, hur en den ena dagen kan känna sig oövervinnerlig, men den andra som en våt fläck på marken. Allt eller inget. Ut eller in. Det är så märkligt, hur en den ena dagen kan vara iskall, känslolös, förbi, över, klar, redo. Men den andra som ett känslomässigt vrak.

Tom, ensam, övergiven. Iskall, oövervinnerlig, starkast.

Likes

Comments

Åsikter

En mormor som på julaftonskvällen säger att en aldrig kommer att få jobb inom den bransch som en utbildar sig inom. Endast på grund av att en inte tar skit från arbetsgivare som behandlar en felaktigt och orättvist.

Jag vet inte vad ovanstående mening säger er. Antagligen att det är mig det är fel på. Att det är jag som borde vara tyst och att det är jag som borde acceptera allt och mer därtill. För jag är ju ändå bara en ung tjej?

Lite får en väl ändå utstå i livet? Lite motgång och sparkar på den som redan ligger ner har väl aldrig skadat?

Det som både är det problematiska, men även det fina med mig, är att jag för det mesta inte tar någon skit. Jag har svårt för orättvisor och står i mångt och mycket upp för vad jag anser vara rätt och fel. Jag håller stenhårt kvar vid min moral och när jag har bestämt mig för något så ser jag till att genomföra det. Oavsett vilka hinder som än må ställas framför mig. Jag är från allmänhetens perspektiv högst troligt inte den varmaste själ som vandrat på denna jord, men det har jag heller aldrig försökt att vara. Jag har sällan försökt passa in, eller strävat efter att göra alla glada. Om du är den personen som gör alla glada så vet du också att du är den personen som aldrig motsätter sig orättvisor och felaktigheter i vår värld. Om du ständigt pleasar alla så är du också bara just det, precis som alla andra. Du kommer aldrig att göra skillnad och du kommer heller aldrig skapa fred på vår jord. Jag ber på förhand om ursäkt för ärligheten, för jag vet att den kommer att stöta dig.

Jag vill vara, och är, personen som gör skillnad. Som går den där extra, om än mycket ensamma, milen. Som står upp för främlingen på tunnelbanan som blir illa behandlad. Som alltid står upp för dina rättigheter och är dig trogen, oavsett vem eller var du än är. Med det sagt så kommer jag även fortsättningsvis att stå upp emot orättvisa arbetsgivare och andra skitstövlar, oavsett om det gör mig arbetslös eller inte, mormor.

Likes

Comments

Luciafirandet står för dörren och Lucia sjunger om ljus och fred på vår jord. Jag blir berörd av orden, men är inte längre så barnsligt naiv att jag tror på dem. Jag är en optimist så till vida att jag tror på människan. Jag har en positiv syn på henne och tror att varje människa har kapacitet att göra gott. Jag tror inte att någon människa föds ond, utan att ondska är en påföljd av det samhälle som vi lever i. Men när Lucia sjunger dessa enkla ord om ljus, kärlek, fred och värme på vår jord så kan jag inte låta bli att undra varför vi inte är där idag? I det samhälle som representerar just ljus och frid. Där värme och kärlek utstrålas både till och från varje själ vi möter. Varför är inte samhället som den utopi Lucia har sjungit om i så många år? 

Samtidigt som jag så naivt ställer mig dessa frågor slås jag av en släng av obekvämhet. Obekvämhet för att inte ens jag själv gör det som tycks vara så enkelt.

För hur kan jag ifrågasätta varför vi inte lever upp till Lucias ord när jag själv inte gör det? Jag öppnar inte upp mitt hem för främlingar. Inte heller sträcker jag ut en hjälpande hand till de som behöver den. Ambitionen finns där, jag vill ju göra så gott, men trots det blir ingenting gjort.

Dagens Luciafirande gav mig mer än bara varma ord om en hoppfull framtid. Det gav mig en tankeställare. Det gav mig en käftsmäll som heter duga.

För jag är ju för det ljus, den värme, kärlek och fred på vår jord som vår Lucia så ömt sjunger om. Men oavsett hur rörande dagens Luciasång än var så blir den bestående känslan minst sagt obekväm.

Obekvämheten när jag landar i insikten att inte fan hjälper jag till i Lucias kamp för en mer fridfull värld.

Slutligen landar jag ändå i insikten:

 Om inte jag så vem?

Om inte nu så när?

Jag bara undrar.

Jag bara undrar.

Likes

Comments