Livet, Lis

Och plötsligt kom jag på det, varför jag är så rädd för att träffa nya män. Varför jag aldrig vågar säga nej om någon frågar efter mitt telefonnummer, oavsett om jag känner personen i fråga eller inte. Oavsett om jag skulle vara intresserad eller inte. Varför jag får panik så fort jag anar att någon man vill lära känna mig, eller bara vara mig nära. Varför jag känner ett obehag när män ser på mig. Varför jag inte litar på män. Varför jag springer hem från bussen om kvällarna, även om jag inte ens har reflekterat över det förrän nu.

Det handlar om mäns förmåga att brinna till. Att gå från 0 till 100. Från att vara snäll som ett lamm till att vara en eldsprutande drake. Från att smeka till att slå. Det handlar om mina tidigare erfarenheter av män.

Jag minns en situation då en före detta pojkvän till mig lackade ur för att jag reagerade över att han hade varit otrogen. Det var mitt fel att han hade valt att supa sig full och vara med henne. Om jag hade älskat honom tillräckligt så hade han aldrig gjort det. Han gjorde det för att hämnas. Hämnas för att jag hade blivit osäker på oss som par efter att han hade kontaktat andra tjejer. Så hela grejen var indirekt mitt fel, för jag skulle ju bara hållit tyst. Inte blivit så upprörd över att han "såg sig om för att se vad som fanns på marknaden", trots att han hade mig. Det var ju trots allt mitt fel att han lade sina ögon, och läppar, på en annan tjej menade han. Jag var den skyldiga, eftersom det var jag som tvekade på oss. Jag som tvekade eftersom det visade sig att han inte var trogen, och då hämnades han för att min tillit till honom saknades. I dag skrattar jag åt tanken på den här bisarra situationen. Då bad jag om ursäkt över att jag enbart var en börda i hans liv. Jag bad honom om att vara min vän, "även om jag förstod att det inte tjänade honom någonting till" som jag så ödmjukt skrev i ett sms.

Ett annat exempel på tillfällen då samma kille tappade allt förstånd var alla gånger som jag tyckte "fel". Alla gånger som jag under en diskussion argumenterade emot hans åsikter, hans blick förvandlades och blev svart. Alla gånger som min världsbild inte överensstämde med hans och jag därför hade fel. Alla gånger som han sa att jag inte borde ha så mycket åsikter om saker och ting. Att jag inte borde tycka så mycket. Att jag var svår för att jag tänkte så mycket. Det ställde bara till problem. Att jag inte förtjänade honom eftersom jag prioriterade mina skolbetyg. Att jag istället för att lägga tid på mina studier borde ägna den tiden åt att umgås med honom. Alla gånger som mina "nej" i hans öron betydde "ja", för vi var ju trots allt tillsammans?

Alla gånger som jag trodde att han hade rätt. Alla gånger som jag trodde att hans betéende var befogat. Att det var okej att han blev rosenrasande över minsta lilla. Oavsett om det var på grund av att jag inte svarade i telefon när jag var på jobbet eller om det handlade om att någon kille hade gillat min bild på instagram. För det var ju trots allt mitt fel. I dag vet jag bättre. I dag vet jag varför jag är rädd för män.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Åsikter

Nej du, kära kvinna i övre medelåldern som tillhör Sveriges främsta näringslivselit, det är det inte.

Människor har ofta svårt att placera mig. Jag har ständigt fullt upp med hästar och flertalet jobb samtidigt som jag studerar. Jag syns lite här och var i olika kretsar, och det tillsammans med min personlighet leder till att jag ofta får höra att jag är oförutsägbar och svår att placera i ett fack. Att mina intressen och det jag väljer att sysselsätta mig med inte matchar med mitt utseende är en vanlig kommentar. I och med att det "inte går att se på mig vad jag håller på med" och så får jag ofta frågan vad jag gör. Detta inträffade under förra veckan, veckan innan det och även veckan dessförinnan. Men under förra veckan blev jag faktiskt ställd. När jag svarade att jag studerar, och sedan på frågan vad jag studerar svarar statsvetenskap och journalistik så fick jag ett svar som har etsat sig fast hos mig.

"Så det är du som ska skriva om oss i framtiden?"

Nej du, kära kvinna i övre medelåldern som tillhör Sveriges främsta näringslivselit, det är det inte. Inte om du inte kör ihjäl någon på grund av att du är rattfull, bedriver en drogkartell, utför bedrägerier, säljer sexslavar eller åker i finkan för mord.

Men när hon svarade mig så, trots sin kompetens, så slog det mig vilka förutfattade meningar och tankar som finns kring det ämne jag studerar. Jag avväger ofta noga i vilka kretsar jag väljer att nämna att jag studerar journalistik, just för att jag är medveten om yrkets negativa klang. Den här gången valde jag att svara ärligt på frågan vad jag sysslar med, då jag helt enkelt vant mig vid att människor drar sig tillbaka, blir rädda och mer sparsmakade med sina ord när yrket "journalist" kommer på tapeten. Det bekommer mig inte längre.

Men när den här kvinnan svarade som hon gjorde så insåg jag att journalistiken har misslyckats. För arbetet går inte ut på att dokumentera den framgångsrika elitens liv. De som bor på Östermalm och är VDs på stora företag. Nej, det jag studerar går ut på att skapa en röst för de som själva inte har någon. Att skapa en kanal där personer som inte själva har möjlighet att göra sig hörda, får komma till tals. Att rapportera om orättvisor, missöden, bedrägerier, mord, korruption, våld och utsatthet. Att hitta "the blank spot", de orättvisor och utsatta platser som vi inte ens visste fanns. Att rapportera om den där staden där ett folkmord kunde ske i skymundan. Att skriva om sexslavar i Europa, trots att många förnekar att de ens finns. Att ge en röst till de som inte själva har någon. För ett problem eller en orättvisa kan aldrig bekämpas förrän man är medveten om att den existerar.

"Så det är du som ska skriva om oss i framtiden?"

Nej, det är det inte. Inte om du inte kör ihjäl någon på grund av att du är rattfull, bedriver en drogkartell, utför bedrägerier, säljer sexslavar eller åker i finkan för mord.


Likes

Comments

Åsikter

Det har hänt att jag har blivit kallad PK. Ett fåtal gånger har jag fått kommentaren slängd till mig, och då över internet. Uttrycket har enbart förekommit i situationer då jag kommenterat och ifrågasatt poster som inkluderar eventuell främlingsfientlighet, rasism eller människor som på ett nedvärderande sätt skiljer på "vi" och "dem" genom att påpeka etnicitet, hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. För är det någonting som min utbildning till journalist har lärt mig så är det att inte ta med faktorer som kön, etnicitet, religion eller liknande i en kontext där detta inte spelar en betydande roll. Häromdagen hade en så kallad "vän" till mig på Facebook skrivit en post som löd: "Det ser ju lite konstigt ut när 3 personer som ser ut att vara rumänska, kånkar runt på sina ikeakassar och en stor plattTv..."

Kommentarsfältet drog igång med kommentarer som "Bra dricks?" och "vid slussen götgatsbacken sitter dom o röker, dricker kaffe från espresso house o flipprar med iphones.. hög säsong nu ". En annan tvetydig kommentar kom från en polis i Kalmar län. Ytterligare en från en medelålders trebarnsmamma. Kommentarsfältet fortsatte sedan med kommentarer om kvinnorna i frågas klädsel och utseende, som skulle signalera att de var från Rumänien och därmed romer, som om detta vore en given parallell. Kopplingen drogs sedan vidare till att de bestämt måste ha varit uteliggare på Östermalms gator, ett konstaterande som enbart baserades utifrån den postande personens iakttagelse som var att personerna "såg rumänska ut". Jag fick berättat för mig att det här inte handlade om fördomar, det här är sanningen. Det hade jag vetat om jag hade gått längs med vårt fina men nu nedsmutsade Östermalm om kvällarna. Då hade jag också sett sanningen. Sanningen om kvinnorna med stora kjolar, som ser rumänska ut, har iPhones, bär runt på en platt-TV i en IKEA-kasse och tjänar minst 300 kronor i timmen på sitt tiggeri. Kvinnorna som i och med dess obekräftade etniska härkomst måste ha varit romer, och därmed uteliggare. Diskussionen om samhällets mest utsatta fortlöpte, i en ton som om de vore brottslingar. Diskussioner om att de var lurendrejare och smuts. Och om att jag var PK.

Om det innebär att jag är PK för att jag ifrågasätter tvetydiga utlåtanden som inkluderar främlingsfientlighet och propagerande för människors olika värde, då får du mer än gärna kalla mig för PK. Om det faktum att jag står upp för alla människors lika värde oavsett om jag delar erfarenheter, bakgrund, etnicitet, religion eller liknande med dessa räknas som PK, så fine. Om att bli kallad PK och utstå näthat från individer i högre medelåldern med beskrivningen "har gått i livets hårda skola" på sin Facebook är priset för att stå upp för alla människors lika värde så är det värt det, alla dagar i veckan.

Likes

Comments

Fler personer dör i självmord varje år i Sverige än i trafikolyckor och mord. Fler än en miljon människor dör varje år i världen till följd av självmord. Fler personer världen över dör i självmord än i krig, terrorism och våldsbrott. Skevt nyhetsflöde. Varför kretsar allt kring det utåtriktade våldet? Varför är de allra flesta människor mer rädda för att bli dödade än att de ska ta död på sig själva? För rent statistiskt sett så vet vi ju att oddsen för att du ska döda dig själv är betydligt större än att du ska dö till följd av krig, terror, trafikolyckor eller mord. Så varför är du så jävla rädd för alla andra egentligen? Varför börjar du inte med dig själv?


Du själv är den person i världen som utgör det största hotet mot dig själv. Prioritera dig. Do you. 

Likes

Comments

Precis som jag. Av kött och blod.

Bland det finaste vi har är varandra. Människor behöver människor. Vi är alla likadana. Av samma kött och blod. Det är bland det finaste jag vet, tanken på att vi alla är likadana. Tanken på att det inte existerar något "vi" och "dem". Att det som existerar är "oss", ett enat "vi" i vilket alla världens människor är del av. Som en del av en kropp, där vi alla utgör olika kroppsdelar, delar som endast fungerar då vi går samman. Närmar oss varandra, enas i ett vi. Tillsammans är vi starkast.

Men ibland skrämmer det mig, att jag är som du. Att vi skulle vara av samma kött och blod. Att vi båda faller under samma kategori, människan, för jag tycker ju att du är en vidrig typ. Du man som körde Drottninggatan ned den där fredagen för en månad sedan. Du är en av de människor som jag aldrig vill kännas vid. Som jag inte vill dela några som helst intressen, åsikter, värderingar eller likheter med. Jag vill inte ha samma hårfärg som du. Nej, jag vill inte ens vara bosatt i samma land som du.

Gränsen mellan att älska och hata människor är hårfin. Gränsen är lika skör som mina känslor. Antingen svallar känslorna av hat över, eller så är det känslan av kärlek som sköljer över mig. Det sista jag vill är att vara som du, men ändå är vi i slutändan alla desamma. Jag har svårt att hantera känslan av att vara ett vi. Jag kan känna skam över att jag, som halvtysk, delar Nazitysklands historia. När jag var 8 år och någon frågade varför jag inte hade ett svenskt namn. När jag var 17 år och någon kallade mig för Hitler. Jag minns så väl viljan att inte tillhöra detta vi som mina blodsband indikerade på att jag var en del av. Skammen av ett vi, när ett vi egentligen är det finaste vi har.

Min farmor och farfar flyttade till Sverige av en anledning, inte för att de var en del av den anledningen. Samma sak gäller de miljontals människor som flyr från terrorn och krigen i mellanöstern. De är inte terrorismen. Dessa människor är inte heller krigen. Det är människor på flykt från ondskan. I hopp om att nå tryggheten. I hopp om att överleva morgondagen. Med en önskan om ett ljusare liv.

Så hur kan vi ens vara rädda för de som är utsatta? Hur kommer det sig att det är offren som skrämmer oss mer än förövarna? Hur kommer det sig att vi lär tjejer självförsvar istället för att lära pojkar att inte våldta? Hur kommer det sig att vi stänger våra gränser för de som flyr från terrorns och krigens fula tryne? Hur kommer det sig att vi så frenetiskt kämpar för att bygga upp en illusion av "vi" och "dem", trots att det finaste vi har är "oss". Om vi bara vågar närma oss varandra, enas i ett vi, så kommer vi snart att dra den enklaste av lärdomar: Tillsammans är vi starkast. 

Och du är precis som jag. Av kött och blod.

Likes

Comments

Livet

Jag gillar att tänja på gränserna. Att vara lite för öppen. Svara lite för ärligt på frågan "hur mår du?", istället för det vanliga "det är bra" som vi svenskar annars satt som standard. Men folk är inte beredda på varken ärlighet eller ångest. Än mindre den fula ångesten som jag gärna delar med mig av. Jag skrattar, dock utan en tanke på att förminska ångesten, när jag berättar om morgonens gråtattack eller den senaste panikångestattacken som tog strypgrepp kring min hals. Jag berättar utan hämningar om hur jag låtit ångesten bestämma över mina livsval under så många år. Hänsynslöst berättar jag sanningen, även när du inte vill höra den.

Jag har oftast inga problem att prata om min ångest. Varken den fina, socialt accepterade varianten, eller den fula, den som lamslår, förstör och föröder. Kanske händer det mer sällan nu, då jag upplever att den fula varianten infinner sig i min kropp allt mer sällan ju äldre jag blir, men visst pratar jag om den som om den vore en del av mig själv. Den är en del av mig själv. Det har den alltid varit, och kommer för alltid att vara.

Har man under tillräckligt långa perioder hellre velat dö än att leva, och sedan kommit ur detta mörker, så måste en nästan kunna prata om sin ångest. Det måste i alla fall jag. Att ventilera, dela, stöta och blöta är en överlevnadsstrategi från min sida. Att skratta och säga att "nej, att packa en resväska ger mig fan panikångestattacker" när en kollega nämner att hen är grym på att packa. Att lägga till "på riktigt alltså" när meningen är färdiguttalad, då en sakta förstår att omgivningen tog din ärlighet för ett skämt. Att säga att "nej, jag kan tyvärr inte följa med dig dit för jag har svårt för nya platser och nya människor just nu", när en bli bjuden på dejt. Att inte våga tacka ja till det där jobberbjudandet, trots att du vet att det vore världens chans för dig. Allt på grund av ångesten. För jag har perioder då jag knappt klarar av min egen vardag. Då jag får panik av mötande blickar, hjärtklappning då jag anar att någon ser åt mitt håll, svettningar när jag är på väg till skolan, där jag vet att jag kommer att möta människor, vilket helt enkelt är för mycket för mig ibland, eller åtminstone just då.

Jag är bekant med den där ångesten som är allt annat än sexig. Den som är djupare, mörkare och farligare. Inte den ångesten som ger en person ett skönt djup, ett mysteriskt mörker eller känslan av att vara lite "spännande". Nej, jag delar mitt liv med den där nattsvarta ångesten. Den som lamslår, förstår och föröder. Den som vi måste prata mer om. Den som är allt annat än sexig. Den som är en del av mitt jag.

Likes

Comments

Livet

Läste en så fin text i dag. Hittade en ny blogg och blev fast. Tjejen bakom texten var så fantastisk med ord och sammanvävde meningarna på ett av de vackraste sätt. Jag blev så glad, sådär genuint glad som en ordnörd kan bli av en fantastisk text. En text där takt och känsla, nerv och sårbarhet, styrka och mod flätas samman. Då insåg jag det jag länge känt, att jag har tappat det. Förmågan att skriva vackert, berörande och starkt, som jag i stunder av mitt liv har blivit blessed med, fattas mig. Den är liksom inte längre där. Som om den förts iväg med vinden, och lämnat mig ensam kvar med endast rädslan av att den aldrig kommer tillbaka som tyngd på mina axlar.

Det är lite samma känsla som när Li 14 år slutade med fotboll. Jag valde att sluta med det enda jag var bra på, och själv stod jag ensam kvar. Övergiven, tom och fullständigt talanglös. Och för en som baserar det egna värdet på sina prestationer så var jag därmed även totalt värdelös.

Så, där befinner jag mig även nu, i talanglöshetens töcken. Li 21 år har förlorat förmågan av att skriva väl. Att beröra och nå ut genom text. Det enda jag varit bra på i ett par år nu. Det jag valt att studera och bygga min framtida karriär på. 21 år och talanglös. Men gammal nog att veta att det kommer nya tåg. Kanske släpper skrivkrampen. Kanske kommer fingrarna att glöda vid tangentbordet och skapa konst av dess ädlaste slag. Kanske kommer jag att skriva texter som berör, förändrar och förmedlar. Kanske imorgon, kanske om ett halvår, kanske aldrig mer.

Likes

Comments

Åsikter

Nu har det svenska rättssystemet sagt sitt. Det är kriminellt att hjälpa ett barn som lever i ständig fara. SVT-journalisten Fredrik Önnevall får nu ta straffet för att ha ett varmt hjärta. Straffet för att han under sitt arbete med dokumentärserien ”Fosterland” hjälpte en 15-årig flykting vid namn Abed från Grekland till Sverige.

Fredrik Önnevall gjorde det som hjärtat ville. Han och hans team hjälpte ett barn i nöd. Ett barn på flykt, utan pengar, utan skolgång, utan framtid. Fredrik Önnevall såg behovet, men han såg också ljuset. Han såg vad Sverige kan göra för barn som Abed. Han såg våra privilegier, tillgångar och förmåner och dessa ville han dela med sig av. Han såg den framtid som Abed kunde få här, i allas vårt fridfulla land, Sverige.

I torsdags dömdes Fredrik Önnevall och hans team för människosmuggling av Malmö tingsrätt. Teamet var medvetet om riskerna med att ta med Abed på sin resa tillbaka till Sverige. I ”Fosterland” framkommer det tydligt att SVT-teamet agerade strategiskt för att minska riskerna för att bli påkomna under färden. Medvetna om vad de höll på att göra, medvetna om den dom som de eventuellt skulle komma att ställas inför. Trots det förhållandevis lindriga straff som SVT-teamet nu ska betala av har det svenska rättssystemet ändå sagt sitt. Det är olagligt att hjälpa ett barn att komma i säkerhet. Det är olagligt att ha ett varmt och medmänskligt hjärta, åtminstone om du följer det. Det är olagligt att hjälpa människor på flykt. Trots att de är på flykt från terror, krig och död. Trots att barnkonventionens 22:a artikel hävdar att flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp. Trots att de har samma mänskliga rättigheter som du och jag. Trots att Fredrik Önnevall hade resurser till att hjälpa ett barn i nöd så betyder det inte att han hade rätten att göra det. Men vem hade haft mage att agera på något annat sätt än Fredrik Önnevall gjorde?

Lika stort som det etiska dilemmat är paradoxen i hur detta fall har bedömts. Samtidigt som teamet döms för att ha hjälpt Abed på hans resa till Sverige lindras deras straff för att de hjälpte pojken av humanitära skäl. Tvetydigheten i att dömas för att hjälpa ett barn att komma i säkerhet, samtidigt som straffet lindras just för att de agerade för barnets bästa. I denna paradox finns det plats för många ännu obesvarade frågor.

Agerade Fredrik Önnevall moraliskt korrekt? Ja.

Var den fällande domen juridiskt sett korrekt? Ja.

Medmänsklighetens gråzon. Är det okej att hjälpa någon? I så fall vem? Och är det rimligt att dömas för ett brott, samtidigt som samma handling leder till att straffet lindras?

Likes

Comments

Livet

Jag sitter bekvämt bakåtlutad i soffan och läser en bok. Tekoppen står bredvid, endast klockans visare hörs. Den fridfulla stämningen bryts av ett plötsligt skrik. Jag sitter kvar. Försöker läsa vidare, men ytterligare ett hjärtskärande skrik hörs. Sedan kommer ett till, och ett till. Jag förstår inte vad som sker, bara att det är något som inte står rätt till. Efter ytterligare ett skrik som endast kan liknas vid en gris under slakt klär jag snabbt på mig ytterjackan och går ut.

Det är folksamling vid en bil. Vid den senila damens bil. Hon är gammal och folkskygg. Kör alltid på fel sida av vägen och varje kväll klockan åtta går hon runt sin bil, känner på handtagen och ser in genom rutorna. En ritual som tar henne ungefär 20 minuter. Varje dag, oavsett årstid, är hon en slav under ritualens fasta grepp.

I folksamlingen står en man. Efter att damen har slutat yttra sin gälla stämma kliver han långsamt in i bilen. Hennes verklighetsförankring ska försvinna. Hennes senila tillstånd i samband med bilkörningen har nått kulmen av polisanmälningar nu. Bilen ska bort. Folkskaran skingrar sig och var och en går hem till sitt. En man som endast är något äldre än jag håller om kvinnan en sista gång innan han rör sig hemåt med tunga steg. I ett privilegierat bostadsområde strax söder om Stockholms innerstad går livet förbi. Oavsett vem du är eller hur du har det så kommer livet att passera. Samma utväg väntas oss alla. Snart är det damens tur.

Likes

Comments

Lis

Intressant ändå hur jag på en kanal lägger ut meningslösa bilder, på en annan ventilerar ångest och på en tredje skriver om politik. Fifty shades of Li, eller bara en produkt av samtiden, vem vet.

Likes

Comments