Fler personer dör i självmord varje år i Sverige än i trafikolyckor och mord. Fler än en miljon människor dör varje år i världen till följd av självmord. Fler personer världen över dör i självmord än i krig, terrorism och våldsbrott. Skevt nyhetsflöde. Varför kretsar allt kring det utåtriktade våldet? Varför är de allra flesta människor mer rädda för att bli dödade än att de ska ta död på sig själva? För rent statistiskt sett så vet vi ju att oddsen för att du ska döda dig själv är betydligt större än att du ska dö till följd av krig, terror, trafikolyckor eller mord. Så varför är du så jävla rädd för alla andra egentligen? Varför börjar du inte med dig själv?


Du själv är den person i världen som utgör det största hotet mot dig själv. Prioritera dig. Do you. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Precis som jag. Av kött och blod.

Bland det finaste vi har är varandra. Människor behöver människor. Vi är alla likadana. Av samma kött och blod. Det är bland det finaste jag vet, tanken på att vi alla är likadana. Tanken på att det inte existerar något "vi" och "dem". Att det som existerar är "oss", ett enat "vi" i vilket alla världens människor är del av. Som en del av en kropp, där vi alla utgör olika kroppsdelar, delar som endast fungerar då vi går samman. Närmar oss varandra, enas i ett vi. Tillsammans är vi starkast.

Men ibland skrämmer det mig, att jag är som du. Att vi skulle vara av samma kött och blod. Att vi båda faller under samma kategori, människan, för jag tycker ju att du är en vidrig typ. Du man som körde Drottninggatan ned den där fredagen för en månad sedan. Du är en av de människor som jag aldrig vill kännas vid. Som jag inte vill dela några som helst intressen, åsikter, värderingar eller likheter med. Jag vill inte ha samma hårfärg som du. Nej, jag vill inte ens vara bosatt i samma land som du.

Gränsen mellan att älska och hata människor är hårfin. Gränsen är lika skör som mina känslor. Antingen svallar känslorna av hat över, eller så är det känslan av kärlek som sköljer över mig. Det sista jag vill är att vara som du, men ändå är vi i slutändan alla desamma. Jag har svårt att hantera känslan av att vara ett vi. Jag kan känna skam över att jag, som halvtysk, delar Nazitysklands historia. När jag var 8 år och någon frågade varför jag inte hade ett svenskt namn. När jag var 17 år och någon kallade mig för Hitler. Jag minns så väl viljan att inte tillhöra detta vi som mina blodsband indikerade på att jag var en del av. Skammen av ett vi, när ett vi egentligen är det finaste vi har.

Min farmor och farfar flyttade till Sverige av en anledning, inte för att de var en del av den anledningen. Samma sak gäller de miljontals människor som flyr från terrorn och krigen i mellanöstern. De är inte terrorismen. Dessa människor är inte heller krigen. Det är människor på flykt från ondskan. I hopp om att nå tryggheten. I hopp om att överleva morgondagen. Med en önskan om ett ljusare liv.

Så hur kan vi ens vara rädda för de som är utsatta? Hur kommer det sig att det är offren som skrämmer oss mer än förövarna? Hur kommer det sig att vi lär tjejer självförsvar istället för att lära pojkar att inte våldta? Hur kommer det sig att vi stänger våra gränser för de som flyr från terrorns och krigens fula tryne? Hur kommer det sig att vi så frenetiskt kämpar för att bygga upp en illusion av "vi" och "dem", trots att det finaste vi har är "oss". Om vi bara vågar närma oss varandra, enas i ett vi, så kommer vi snart att dra den enklaste av lärdomar: Tillsammans är vi starkast. 

Och du är precis som jag. Av kött och blod.

Likes

Comments

Livet

Jag gillar att tänja på gränserna. Att vara lite för öppen. Svara lite för ärligt på frågan "hur mår du?", istället för det vanliga "det är bra" som vi svenskar annars satt som standard. Men folk är inte beredda på varken ärlighet eller ångest. Än mindre den fula ångesten som jag gärna delar med mig av. Jag skrattar, dock utan en tanke på att förminska ångesten, när jag berättar om morgonens gråtattack eller den senaste panikångestattacken som tog strypgrepp kring min hals. Jag berättar utan hämningar om hur jag låtit ångesten bestämma över mina livsval under så många år. Hänsynslöst berättar jag sanningen, även när du inte vill höra den.

Jag har oftast inga problem att prata om min ångest. Varken den fina, socialt accepterade varianten, eller den fula, den som lamslår, förstör och föröder. Kanske händer det mer sällan nu, då jag upplever att den fula varianten infinner sig i min kropp allt mer sällan ju äldre jag blir, men visst pratar jag om den som om den vore en del av mig själv. Den är en del av mig själv. Det har den alltid varit, och kommer för alltid att vara.

Har man under tillräckligt långa perioder hellre velat dö än att leva, och sedan kommit ur detta mörker, så måste en nästan kunna prata om sin ångest. Det måste i alla fall jag. Att ventilera, dela, stöta och blöta är en överlevnadsstrategi från min sida. Att skratta och säga att "nej, att packa en resväska ger mig fan panikångestattacker" när en kollega nämner att hen är grym på att packa. Att lägga till "på riktigt alltså" när meningen är färdiguttalad, då en sakta förstår att omgivningen tog din ärlighet för ett skämt. Att säga att "nej, jag kan tyvärr inte följa med dig dit för jag har svårt för nya platser och nya människor just nu", när en bli bjuden på dejt. Att inte våga tacka ja till det där jobberbjudandet, trots att du vet att det vore världens chans för dig. Allt på grund av ångesten. För jag har perioder då jag knappt klarar av min egen vardag. Då jag får panik av mötande blickar, hjärtklappning då jag anar att någon ser åt mitt håll, svettningar när jag är på väg till skolan, där jag vet att jag kommer att möta människor, vilket helt enkelt är för mycket för mig ibland, eller åtminstone just då.

Jag är bekant med den där ångesten som är allt annat än sexig. Den som är djupare, mörkare och farligare. Inte den ångesten som ger en person ett skönt djup, ett mysteriskt mörker eller känslan av att vara lite "spännande". Nej, jag delar mitt liv med den där nattsvarta ångesten. Den som lamslår, förstår och föröder. Den som vi måste prata mer om. Den som är allt annat än sexig. Den som är en del av mitt jag.

Likes

Comments

Livet

Läste en så fin text i dag. Hittade en ny blogg och blev fast. Tjejen bakom texten var så fantastisk med ord och sammanvävde meningarna på ett av de vackraste sätt. Jag blev så glad, sådär genuint glad som en ordnörd kan bli av en fantastisk text. En text där takt och känsla, nerv och sårbarhet, styrka och mod flätas samman. Då insåg jag det jag länge känt, att jag har tappat det. Förmågan att skriva vackert, berörande och starkt, som jag i stunder av mitt liv har blivit blessed med, fattas mig. Den är liksom inte längre där. Som om den förts iväg med vinden, och lämnat mig ensam kvar med endast rädslan av att den aldrig kommer tillbaka som tyngd på mina axlar.

Det är lite samma känsla som när Li 14 år slutade med fotboll. Jag valde att sluta med det enda jag var bra på, och själv stod jag ensam kvar. Övergiven, tom och fullständigt talanglös. Och för en som baserar det egna värdet på sina prestationer så var jag därmed även totalt värdelös.

Så, där befinner jag mig även nu, i talanglöshetens töcken. Li 21 år har förlorat förmågan av att skriva väl. Att beröra och nå ut genom text. Det enda jag varit bra på i ett par år nu. Det jag valt att studera och bygga min framtida karriär på. 21 år och talanglös. Men gammal nog att veta att det kommer nya tåg. Kanske släpper skrivkrampen. Kanske kommer fingrarna att glöda vid tangentbordet och skapa konst av dess ädlaste slag. Kanske kommer jag att skriva texter som berör, förändrar och förmedlar. Kanske imorgon, kanske om ett halvår, kanske aldrig mer.

Likes

Comments

Åsikter

Nu har det svenska rättssystemet sagt sitt. Det är kriminellt att hjälpa ett barn som lever i ständig fara. SVT-journalisten Fredrik Önnevall får nu ta straffet för att ha ett varmt hjärta. Straffet för att han under sitt arbete med dokumentärserien ”Fosterland” hjälpte en 15-årig flykting vid namn Abed från Grekland till Sverige.

Fredrik Önnevall gjorde det som hjärtat ville. Han och hans team hjälpte ett barn i nöd. Ett barn på flykt, utan pengar, utan skolgång, utan framtid. Fredrik Önnevall såg behovet, men han såg också ljuset. Han såg vad Sverige kan göra för barn som Abed. Han såg våra privilegier, tillgångar och förmåner och dessa ville han dela med sig av. Han såg den framtid som Abed kunde få här, i allas vårt fridfulla land, Sverige.

I torsdags dömdes Fredrik Önnevall och hans team för människosmuggling av Malmö tingsrätt. Teamet var medvetet om riskerna med att ta med Abed på sin resa tillbaka till Sverige. I ”Fosterland” framkommer det tydligt att SVT-teamet agerade strategiskt för att minska riskerna för att bli påkomna under färden. Medvetna om vad de höll på att göra, medvetna om den dom som de eventuellt skulle komma att ställas inför. Trots det förhållandevis lindriga straff som SVT-teamet nu ska betala av har det svenska rättssystemet ändå sagt sitt. Det är olagligt att hjälpa ett barn att komma i säkerhet. Det är olagligt att ha ett varmt och medmänskligt hjärta, åtminstone om du följer det. Det är olagligt att hjälpa människor på flykt. Trots att de är på flykt från terror, krig och död. Trots att barnkonventionens 22:a artikel hävdar att flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp. Trots att de har samma mänskliga rättigheter som du och jag. Trots att Fredrik Önnevall hade resurser till att hjälpa ett barn i nöd så betyder det inte att han hade rätten att göra det. Men vem hade haft mage att agera på något annat sätt än Fredrik Önnevall gjorde?

Lika stort som det etiska dilemmat är paradoxen i hur detta fall har bedömts. Samtidigt som teamet döms för att ha hjälpt Abed på hans resa till Sverige lindras deras straff för att de hjälpte pojken av humanitära skäl. Tvetydigheten i att dömas för att hjälpa ett barn att komma i säkerhet, samtidigt som straffet lindras just för att de agerade för barnets bästa. I denna paradox finns det plats för många ännu obesvarade frågor.

Agerade Fredrik Önnevall moraliskt korrekt? Ja.

Var den fällande domen juridiskt sett korrekt? Ja.

Medmänsklighetens gråzon. Är det okej att hjälpa någon? I så fall vem? Och är det rimligt att dömas för ett brott, samtidigt som samma handling leder till att straffet lindras?

Likes

Comments

Livet

Jag sitter bekvämt bakåtlutad i soffan och läser en bok. Tekoppen står bredvid, endast klockans visare hörs. Den fridfulla stämningen bryts av ett plötsligt skrik. Jag sitter kvar. Försöker läsa vidare, men ytterligare ett hjärtskärande skrik hörs. Sedan kommer ett till, och ett till. Jag förstår inte vad som sker, bara att det är något som inte står rätt till. Efter ytterligare ett skrik som endast kan liknas vid en gris under slakt klär jag snabbt på mig ytterjackan och går ut.

Det är folksamling vid en bil. Vid den senila damens bil. Hon är gammal och folkskygg. Kör alltid på fel sida av vägen och varje kväll klockan åtta går hon runt sin bil, känner på handtagen och ser in genom rutorna. En ritual som tar henne ungefär 20 minuter. Varje dag, oavsett årstid, är hon en slav under ritualens fasta grepp.

I folksamlingen står en man. Efter att damen har slutat yttra sin gälla stämma kliver han långsamt in i bilen. Hennes verklighetsförankring ska försvinna. Hennes senila tillstånd i samband med bilkörningen har nått kulmen av polisanmälningar nu. Bilen ska bort. Folkskaran skingrar sig och var och en går hem till sitt. En man som endast är något äldre än jag håller om kvinnan en sista gång innan han rör sig hemåt med tunga steg. I ett privilegierat bostadsområde strax söder om Stockholms innerstad går livet förbi. Oavsett vem du är eller hur du har det så kommer livet att passera. Samma utväg väntas oss alla. Snart är det damens tur.

Likes

Comments

Lis

Intressant ändå hur jag på en kanal lägger ut meningslösa bilder, på en annan ventilerar ångest och på en tredje skriver om politik. Fifty shades of Li, eller bara en produkt av samtiden, vem vet.

Likes

Comments

Livet

Prestationsprinsessa av dess ädlaste slag. Det har varit jag det. Kanske är det ännu jag, trots att jag nås av en obekväm känsla av bara tanken på att det fortfarande skulle vara så.

Min prestationsångest har alltid funnits där. Så länge jag kan minnas har jag velat vara bäst på allt. Men eftersom jag också länge under mina barndomsår faktiskt lyckades vara bäst på de saker jag tog mig an (det handlade ju bara om att vara taktisk nog att ta sig an uppdrag som en var medveten om att en var bäst på), så kom känslan som slår en när någon annan presterar bättre än en själv relativt sent för min del.

Jag har dock alltid haft prestationsångest och levt med känslan att jag inte är bra nog. Jag minns när mina föräldrar skiljde sig och Mamma i all hast flyttade till en 2:a i Farsta. En alldeles nybyggd lägenhet, men också alldeles för liten som jag minns det. Jag och mamma delade sovrum och jag sov på en madrass på golvet. Utanför fönstret i sovrummet låg en basketplan där pojkar som var äldre än jag spelade basket enda fram till klockan 22 på kvällarna. Jag minns inte vilken årstid det var, men luften var ljum. Det var en kort tid som vi bodde där. Bara några månader. Men jag minns de så väl av den enkla anledningen att jag hade ångest. Daglig ångest. Mamma hade på något sätt upptäckt mitt låga självförtroende och tvingade mig till att varje kväll skriva ned tio saker som jag hade gjort bra under dagen. Det var bland det värsta jag hade varit med om. Jag minns ångesten över att behöva skriva saker jag var bra på, för jag var ju inte bra på NÅGONTING? Och jag har alltid varit en dålig lögnare, så att för enkelhetens skull ljuga ihop något var aldrig ett alternativ. Jag var 11 år gammal och ville dö av tanken på denna bok som jag dagligen tvingades skriva i. Jag är i dag 20 år gammal och bara tanken på denna tid får mig att vilja kräkas. Så påtagligt är obehaget av denna svunna tid, än i dag.

Likes

Comments

Känslor är så märkliga. Upp och ner. Ut eller in. Allt eller inget.

På en sekund kan allt vända, en vindpust, så är allt förbi.

Allt, allt, allt.

Det är så märkligt, hur en den ena dagen kan känna sig oövervinnerlig, men den andra som en våt fläck på marken. Allt eller inget. Ut eller in. Det är så märkligt, hur en den ena dagen kan vara iskall, känslolös, förbi, över, klar, redo. Men den andra som ett känslomässigt vrak.

Tom, ensam, övergiven. Iskall, oövervinnerlig, starkast.

Likes

Comments