Åsikter
Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag vet att jag måste skriva något. Jag måste kommentera det som skett. Jag måste bli upprörd och jag måste engagera mig, precis som jag gjort förut. Även om det nu skett så många gånger att jag vant mig vid tanken. Även om jag inte längre blir förvånad. Även om jag, hur fruktansvärt det än låter, inte blir lika berörd av de terrordåd som sker i dag som jag blev över Charlie Hebdo-attacken i Frankrike i början av januari 2015. Snart tre år har gått sedan dess, tre år där terror har blivit en allt mer förekommande faktor i västvärlden. Något vi blivit tvungna att vänja oss vid. Och ja, jag har vant mig. Jag är inte längre rädd, men jag är medveten om att det händer. Medveten om att det kommer att fortsätta hända. Medveten om att så länge Daesh (som jag vägrar kalla för det namn som de så gärna vill kallas för, för de är minsann ingen jävla stat och ska så heller aldrig bli) finns så kommer de att fortsätta sin kamp för att sprida terror. Våld, skräck och hot. Men ni skrämmer inte mig.


Något som däremot skrämmer mig, är det faktum att jag inte längre är rädd. Jag gråter inte av ilska, och kroppen skakar inte längre av förtvivlan så fort ett terrordåd sker. Jag känner inte längre att jag behöver skriva om dåden, det känns nästan överflödigt, det har ju skrivits om så många gånger förut? Jag har ju skrivit om det förut? Och vad gör det för skillnad om jag skriver om det igen, och igen och igen? Men det är just därför jag måste göra det. Det är just därför, för att inte terrordåden ska få bli en normativ del av vår vardag, som jag måste skriva om det.

Jag måste höja rösten. Bli arg, ledsen och knäsvag. Skaka förtvivlat över att jag vill rädda världen, men ännu inte lyckats. Jag måste fortsätta känna, och det starkt. Även om det gör ont. För det gör ont. Och vi, vi måste fortsätta prata om det som sker. För vi får aldrig vänja oss, det är då människan slutar kämpa. Terrordåd får aldrig bli en del av vår vardag, och det är därför jag måste fortsätta skriva om det som sker. För det är genom att uppmärksamma, bli arg och reagera som vi bekämpar terrorn. Tills den dagen det tar slut.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Elisabet Höglund, jag är ingenting som du. Och nej, jag kommer inte att sluta se en potentiell våldtäksman i varje man jag möter. För hur kommer det sig att varje kvinna jag stött på har blivit utsatt för sexuella ofredanden, samtidigt som jag inte känner en enda man som har tagit sig friheten att ofreda? Just detta är anledningen till att jag måste se varje man som ett potentiellt hot. Och ja, Elisabet, det är ett sexuellt ofredande när män tar sig rätten att ta på min rumpa utan min tillåtelse. Det är sexuellt ofredande när män låter händerna klättra in under kjolen på kvinnor som är ute på klubben, eller när en pojke i grundskolan knuffade in mig på skoltoaletten i ett försök att ta på mina bröst. Det var ett sexuellt ofredande när klassen var på studiebesök i riksdagen och min klasskompis bestämde sig för att låta handen glida upp längsmed mitt lår. Jag sa aldrig ja, och ibland skrek jag till och med nej eller lägg av. En och annan fick sig en hård knuff som respons på sitt närmande, men det har liksom aldrig tyckts spela någon roll. Övergreppen fortsätter ändå.

"Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra."

Så, när Elisbet Höglund skriver så här om sexuella ofredanden blir jag rädd. Rädd för att jag är en av de som har stått upp. Skrikit. Knuffat. Sagt nej med en ton som i andra situationer brukar få de allra flesta att flytta på sig. Till och med slagits, om situationen krävt det. Men trots allt jag gjort, genom alla år, så tar det liksom aldrig slut. Det spelar ingen roll hur högt jag skriker, vilka kläder jag bär eller om jag är sminkad eller inte. Män fortsätter att ta på mig ändå. Utan min tillåtelse. Därför frågar jag mig hur du tänker när du skriver att lösningen är att "nypa tillbaka"? Sjunka till deras nivå? Menar du att det blir mer acceptabelt att män tar på mig utan min tillåtelse om jag "tar tillbaka"? Och varför skulle jag göra det, när jag inte vill ha någonting med dessa män att göra. När allt jag vill är att bli lämnad ifred.

Och när du skriver att "värre saker kan man som kvinna bli utsatt för" än att bli klappad på rumpan, kan jag återigen inte låta bli att undra hur du tänker. Bara för att det finns de som blivit utsatta för betydligt värre övergrepp än jag så betyder det inte att de sexuella övergrepp och ofredanden som drabbat mig betyder mindre. När en kvinna i Indien blir gruppvåldtagen och mördad på en buss blir det inte mer okej för mannen på Stureplan att gnida sitt kön mot min svank. De är båda händelser som härstammar från samma struktur. Så bara för att det finns värre saker som kvinna att bli utsatt för än att bli klappad på rumpan så betyder det inte att det är okej för det. Jag äger rätten till min egen historia. Och det finns ingen annan än jag som bestämmer när någon gått över min gräns. Så, när män tar på min rumpa utan min tillåtelse så är det ett sexuellt ofredande. Vare sig du anser det eller inte. Punkt.

Sen tappar jag det. Delen i din text där du ifrågasätter de kvinnor som inte sagt ifrån tidigare, det är där min kropp börjar skaka. Rasande. Samtidigt så nära till gråt. När du ifrågasätter kvinnors klädval på de bilder som publiceras på sociala medier blir jag galen. G A L E N. Så här skriver du: "Min slutsats är: Vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret. Lägger du ut en nakenbild på dig själv, så signalerar du till omvärlden att det är okej att närma sig dig". Och du må äga rätten till din egen slutsats, Elisabet, men här är vi långt ifrån överens. För det är ALDRIG och det tål att upprepas, aldrig, en kvinnas ansvar när hon blir sexuellt ofredad, utnyttjad eller trakasserad av män. Aldrig.

För det här ska du, och alla andra, ha klart för er: Jag kan vara trevlig utan att flörta. Jag kan även ha på mig en bikini utan att vilja ha någon, och än mindre utan att sträva efter att män ska vilja ha mig. Därför spelar valet av mina kläder, eller vilka bilder jag publicerar, ingen roll för någon annan än mig. Och nej, Elisabet, om jag lägger ut en nakenbild så betyder det INTE att det är okej att närma sig mig. Det må vara din tolkning, en tolkning som jag ber dig omvärdera, för den är långt ifrån allas sanning.

Så, min slutsats är: Jag bär vad jag vill. Jag ser ut hur jag vill. Jag är vem jag vill. It's non of your fucking business. Fatta.

Likes

Comments

Arg, rädd och frustrerad. Gråter igenkännande. Det här med män alltså. Män i grupp. Och du ensamma man som tog dig rätten att ta på min rumpa när jag gick förbi dig i rulltrappan. Eller du som tolkade mitt nej som ett ja, för vi var ju trots allt tillsammans? Patriarkatet. Ojämställdheten. Tafsandet. När fan ska män sluta veva ner bilrutan och ropa på mig som om jag vore en katt när jag går mot bilen på väg hem från jobbet. När tar det stopp? Och framför allt, när är det dags för logiken och förståndet att ta vid?

Det är ett kollektivt ansvar. Ansvaret över synen på kvinnor och flickor världen över. För det här är inget problem som endast finns hos särskilda folkgrupper som somliga kan hävda. Nej, att jag som kvinna springer hem från bussen om kvällarna är ett större problem än så. Och det problemet är ditt. Mitt. Vårt.


#metoo

Likes

Comments

Åsikter

Jag skiter fullständigt i vem du ligger med. Det finns faktiskt få saker här i världen som jag bryr mig mindre om. Håll hand, kyss eller ligg med vem du vill. Upprörande enligt vissa, fint enligt andra. Så länge du har personen i frågas samtycke, kunde jag verkligen inte bry mig mindre om vem denne är eller vad ni gör.

Men så är vi här igen. Tiden då Stockholms bussar och gator smyckas av regnbågsfärgade flaggor som vajar i vinden. Fastän Pride-veckan återkommer år efter år. Fastän vi lever i Sverige, landet där det så fint sägs att alla får utrymme att vara sig själva, oavsett etnicitet, sexuell läggning eller hudfärg. Fastän vi lever i ett av världens mest jämställda samhällen, så kan jag så här i Pride-tider inte låta bli att förundras över hur många grottmänniskor som lever kvar i vårt samhälle än i dag. Jag talar givetvis om de som inte kommit längre i sitt tankesätt än att inget annat än man och kvinna, han och hon, mamma, pappa och barn, är tänkbart. De som lever kvar i ”det är så människan är skapad, till man och kvinna”-tänket. De som anser att allt som skiljer från denna konservativa och uråldriga norm är fult och fel. Det här är till er.

Och jag vet att ni läser. Jag vet det för att jag känner vissa av er ganska väl vid det här laget. Jag vet att ni läser för att jag, med mina starka åsikter och djupt rotade värderingar, både provocerar och skrämmer er. Därför är ni, högst omedvetet, mina största fans. Tack för det.

Jag vet att ni skyddar er bakom skölden av tradition, konservativa tankar och Gud, Jesus eller whatever ni vill kalla hen. Det finns givetvis även många icke-troende som avskyr allt vad Pride står för, likväl som det finns troende som sakta men säkert krupit ut ur sin grotta. Men det här inlägget ska inte handla om religion. Mig kvittar det vem du är, vad du står för eller vem du tror på. På precis samma sätt kvittar det vilken etnisk härkomst du har, färgen på din hud eller vem du väljer att ligga med. Så länge du har samtycke så finns det liksom inget mindre intressant än andra människors sexliv. Jag har mitt och du har ditt, men vi lämnar det där, tack.

Med det sagt, så vet en del av er som läser att Pride handlar om så mycket mer än så. Pride handlar om en sjuhelvetes jävla kamp. Kampen för alla människors lika värde. För allas lika rättigheter. För att vi alla ska bli accepterade och respekterade för vilka vi är och våra livsval, även om de skiljer sig från varandra.

Och egentligen är det kanske fel av mig att uttala mig om ämnet i fråga. Jag som heterosexuell, blond, smal och som egentligen följer många av idealets ramar och normer. Den här kampen, eller veckan, är inte min. Inte ens en gnutta av den tillhör mig, och jag kan inte för en sekund förstå vilken kamp ni bedriver, eller styrkan ni besitter. Jag kan aldrig sätta mig in i er situation. Och med det sagt, har ni all min respekt.

Det jag vill säga med det här är att jag har er rygg. Jag ser er. Jag tror på er. Jag vet att ni förtjänar så mycket mer. Jag vet att ni kämpar så in i helvete. Och nej, vi är inte där ännu. Det fick vi ett tydligt exempel på när en KDU-topp i veckan uttalade sig om att ”perversa veckan har börjat”. Det ni bedriver är en kamp för rätten att vara er själva. En kamp i vilken många stupar. En kamp i vilken hoten och påtryckningarna tycks vara oändliga. Det är därför Pride är så viktigt. Pride handlar inte om vem som ligger med vem, det handlar om rätten till liv. Pride handlar om kampen för att ingen ska behöva bli spottad på på tunnelbanan. Pride handlar om flickan som blev misshandlad i skolan när ryktet om att hon gillade tjejer spreds längs med korridorerna. Pride handlar om pojken som tog sitt liv, som en effekt av det hat och hot han fick utstå. Pride handlar om allas rätt att leva ut sitt sanna jag, oavsett hur detta jag än må se ut eller vara. Pride handlar om allas rätt till liv. Pride handlar om kärlek i alla dess former. Och för det känner jag sån jävla P R I D E.

Likes

Comments

Lis, Livet

Läser igenom mina gamla publicerade texter och blir förvånad över det som skrivits. Känner inte riktigt igen mig själv. Handlar dessa texter verkligen om mig? Och är det faktiskt så att det är jag som har skrivit dem? Orden känns främmande.

Ångest? Nej, det händer sällan, faktiskt så gott som aldrig nu. Skam, skuld och känslan av att inte räcka till? Nja, emellanåt. Att jag skulle vara gråtig och ostabil mentalt..? Nej, inte det heller.

Jag är på helt rätt plats just nu. Det är en skön känsla. Tanken av att vara rätt. När det känns inspirerande, fint och kul. Inte enkelt, för det är under utmaningar som jag utvecklas, och trivs allra bäst. Där målen och drömmarna är stora, samtidigt som jag är medveten om att jag kan förverkliga precis allt jag drömmer om, bara jag bestämmer mig för det. För helt ärligt, hur ofta har jag tidigare genom mina texter beskrivit livet som bra och inspirerande? Aldrig, eller endast ytterst sällan, skulle jag tro. Så, här är jag nu. Tacksam över att åren går, och att allt faktiskt löser sig. Tacksam över att jag efter många om och men vågade lämna någon så destruktiv för mig. Tacksam över att jag har tagit mig tillbaka, tillbaka till mig och den person jag faktiskt är. För när allt kommer omkring så har jag aldrig varit någon svår, mörk eller dyster person. Det jag inte kunde se var att jag blev sån med honom, och nu när det är över så har jag hittat tillbaka till mitt bättre jag igen. Att lösningen var så enkel som att bara gå hade jag ingen aning om, men man lär sig med tiden har jag hört.


Nej ni, släkt, vänner och andra nyfikna som undrat, livet är fint nu. Jag är tillbaka och befinner mig på helt rätt plats i livet, och det känns rent ut sagt asfett (även om det må vara världens töntigaste ord). Så hejdå till det jag som jag i dag inte känner igen mig i. Det var ett par lärorika år som har format mig mer än jag kunnat ana, men det är över nu.

Tack livet för det.

Likes

Comments

Livet, Lis

Och plötsligt kom jag på det, varför jag är så rädd för att träffa nya män. Varför jag aldrig vågar säga nej om någon frågar efter mitt telefonnummer, oavsett om jag känner personen i fråga eller inte. Oavsett om jag skulle vara intresserad eller inte. Varför jag får panik så fort jag anar att någon man vill lära känna mig, eller bara vara mig nära. Varför jag känner ett obehag när män ser på mig. Varför jag inte litar på män. Varför jag springer hem från bussen om kvällarna, även om jag inte ens har reflekterat över det förrän nu.

Det handlar om mäns förmåga att brinna till. Att gå från 0 till 100. Från att vara snäll som ett lamm till att vara en eldsprutande drake. Från att smeka till att slå. Det handlar om mina tidigare erfarenheter av män.

Jag minns en situation då en före detta pojkvän till mig lackade ur för att jag reagerade över att han hade varit otrogen. Det var mitt fel att han hade valt att supa sig full och vara med henne. Om jag hade älskat honom tillräckligt så hade han aldrig gjort det. Han gjorde det för att hämnas. Hämnas för att jag hade blivit osäker på oss som par efter att han hade kontaktat andra tjejer. Så hela grejen var indirekt mitt fel, för jag skulle ju bara hållit tyst. Inte blivit så upprörd över att han "såg sig om för att se vad som fanns på marknaden", trots att han hade mig. Det var ju trots allt mitt fel att han lade sina ögon, och läppar, på en annan tjej menade han. Jag var den skyldiga, eftersom det var jag som tvekade på oss. Jag som tvekade eftersom det visade sig att han inte var trogen, och då hämnades han för att min tillit till honom saknades. I dag skrattar jag åt tanken på den här bisarra situationen. Då bad jag om ursäkt över att jag enbart var en börda i hans liv. Jag bad honom om att vara min vän, "även om jag förstod att det inte tjänade honom någonting till" som jag så ödmjukt skrev i ett sms.

Ett annat exempel på tillfällen då samma kille tappade allt förstånd var alla gånger som jag tyckte "fel". Alla gånger som jag under en diskussion argumenterade emot hans åsikter, hans blick förvandlades och blev svart. Alla gånger som min världsbild inte överensstämde med hans och jag därför hade fel. Alla gånger som han sa att jag inte borde ha så mycket åsikter om saker och ting. Att jag inte borde tycka så mycket. Att jag var svår för att jag tänkte så mycket. Det ställde bara till problem. Att jag inte förtjänade honom eftersom jag prioriterade mina skolbetyg. Att jag istället för att lägga tid på mina studier borde ägna den tiden åt att umgås med honom. Alla gånger som mina "nej" i hans öron betydde "ja", för vi var ju trots allt tillsammans?

Alla gånger som jag trodde att han hade rätt. Alla gånger som jag trodde att hans betéende var befogat. Att det var okej att han blev rosenrasande över minsta lilla. Oavsett om det var på grund av att jag inte svarade i telefon när jag var på jobbet eller om det handlade om att någon kille hade gillat min bild på instagram. För det var ju trots allt mitt fel. I dag vet jag bättre. I dag vet jag varför jag är rädd för män.

Likes

Comments

Åsikter

Nej du, kära kvinna i övre medelåldern som tillhör Sveriges främsta näringslivselit, det är det inte.

Människor har ofta svårt att placera mig. Jag har ständigt fullt upp med hästar och flertalet jobb samtidigt som jag studerar. Jag syns lite här och var i olika kretsar, och det tillsammans med min personlighet leder till att jag ofta får höra att jag är oförutsägbar och svår att placera i ett fack. Att mina intressen och det jag väljer att sysselsätta mig med inte matchar med mitt utseende är en vanlig kommentar. I och med att det "inte går att se på mig vad jag håller på med" och så får jag ofta frågan vad jag gör. Detta inträffade under förra veckan, veckan innan det och även veckan dessförinnan. Men under förra veckan blev jag faktiskt ställd. När jag svarade att jag studerar, och sedan på frågan vad jag studerar svarar statsvetenskap och journalistik så fick jag ett svar som har etsat sig fast hos mig.

"Så det är du som ska skriva om oss i framtiden?"

Nej du, kära kvinna i övre medelåldern som tillhör Sveriges främsta näringslivselit, det är det inte. Inte om du inte kör ihjäl någon på grund av att du är rattfull, bedriver en drogkartell, utför bedrägerier, säljer sexslavar eller åker i finkan för mord.

Men när hon svarade mig så, trots sin kompetens, så slog det mig vilka förutfattade meningar och tankar som finns kring det ämne jag studerar. Jag avväger ofta noga i vilka kretsar jag väljer att nämna att jag studerar journalistik, just för att jag är medveten om yrkets negativa klang. Den här gången valde jag att svara ärligt på frågan vad jag sysslar med, då jag helt enkelt vant mig vid att människor drar sig tillbaka, blir rädda och mer sparsmakade med sina ord när yrket "journalist" kommer på tapeten. Det bekommer mig inte längre.

Men när den här kvinnan svarade som hon gjorde så insåg jag att journalistiken har misslyckats. För arbetet går inte ut på att dokumentera den framgångsrika elitens liv. De som bor på Östermalm och är VDs på stora företag. Nej, det jag studerar går ut på att skapa en röst för de som själva inte har någon. Att skapa en kanal där personer som inte själva har möjlighet att göra sig hörda, får komma till tals. Att rapportera om orättvisor, missöden, bedrägerier, mord, korruption, våld och utsatthet. Att hitta "the blank spot", de orättvisor och utsatta platser som vi inte ens visste fanns. Att rapportera om den där staden där ett folkmord kunde ske i skymundan. Att skriva om sexslavar i Europa, trots att många förnekar att de ens finns. Att ge en röst till de som inte själva har någon. För ett problem eller en orättvisa kan aldrig bekämpas förrän man är medveten om att den existerar.

"Så det är du som ska skriva om oss i framtiden?"

Nej, det är det inte. Inte om du inte kör ihjäl någon på grund av att du är rattfull, bedriver en drogkartell, utför bedrägerier, säljer sexslavar eller åker i finkan för mord.


Likes

Comments

Åsikter

Det har hänt att jag har blivit kallad PK. Ett fåtal gånger har jag fått kommentaren slängd till mig, och då över internet. Uttrycket har enbart förekommit i situationer då jag kommenterat och ifrågasatt poster som inkluderar eventuell främlingsfientlighet, rasism eller människor som på ett nedvärderande sätt skiljer på "vi" och "dem" genom att påpeka etnicitet, hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. För är det någonting som min utbildning till journalist har lärt mig så är det att inte ta med faktorer som kön, etnicitet, religion eller liknande i en kontext där detta inte spelar en betydande roll. Häromdagen hade en så kallad "vän" till mig på Facebook skrivit en post som löd: "Det ser ju lite konstigt ut när 3 personer som ser ut att vara rumänska, kånkar runt på sina ikeakassar och en stor plattTv..."

Kommentarsfältet drog igång med kommentarer som "Bra dricks?" och "vid slussen götgatsbacken sitter dom o röker, dricker kaffe från espresso house o flipprar med iphones.. hög säsong nu ". En annan tvetydig kommentar kom från en polis i Kalmar län. Ytterligare en från en medelålders trebarnsmamma. Kommentarsfältet fortsatte sedan med kommentarer om kvinnorna i frågas klädsel och utseende, som skulle signalera att de var från Rumänien och därmed romer, som om detta vore en given parallell. Kopplingen drogs sedan vidare till att de bestämt måste ha varit uteliggare på Östermalms gator, ett konstaterande som enbart baserades utifrån den postande personens iakttagelse som var att personerna "såg rumänska ut". Jag fick berättat för mig att det här inte handlade om fördomar, det här är sanningen. Det hade jag vetat om jag hade gått längs med vårt fina men nu nedsmutsade Östermalm om kvällarna. Då hade jag också sett sanningen. Sanningen om kvinnorna med stora kjolar, som ser rumänska ut, har iPhones, bär runt på en platt-TV i en IKEA-kasse och tjänar minst 300 kronor i timmen på sitt tiggeri. Kvinnorna som i och med dess obekräftade etniska härkomst måste ha varit romer, och därmed uteliggare. Diskussionen om samhällets mest utsatta fortlöpte, i en ton som om de vore brottslingar. Diskussioner om att de var lurendrejare och smuts. Och om att jag var PK.

Om det innebär att jag är PK för att jag ifrågasätter tvetydiga utlåtanden som inkluderar främlingsfientlighet och propagerande för människors olika värde, då får du mer än gärna kalla mig för PK. Om det faktum att jag står upp för alla människors lika värde oavsett om jag delar erfarenheter, bakgrund, etnicitet, religion eller liknande med dessa räknas som PK, så fine. Om att bli kallad PK och utstå näthat från individer i högre medelåldern med beskrivningen "har gått i livets hårda skola" på sin Facebook är priset för att stå upp för alla människors lika värde så är det värt det, alla dagar i veckan.

Likes

Comments

Fler personer dör i självmord varje år i Sverige än i trafikolyckor och mord. Fler än en miljon människor dör varje år i världen till följd av självmord. Fler personer världen över dör i självmord än i krig, terrorism och våldsbrott. Skevt nyhetsflöde. Varför kretsar allt kring det utåtriktade våldet? Varför är de allra flesta människor mer rädda för att bli dödade än att de ska ta död på sig själva? För rent statistiskt sett så vet vi ju att oddsen för att du ska döda dig själv är betydligt större än att du ska dö till följd av krig, terror, trafikolyckor eller mord. Så varför är du så jävla rädd för alla andra egentligen? Varför börjar du inte med dig själv?


Du själv är den person i världen som utgör det största hotet mot dig själv. Prioritera dig. Do you. 

Likes

Comments

Precis som jag. Av kött och blod.

Bland det finaste vi har är varandra. Människor behöver människor. Vi är alla likadana. Av samma kött och blod. Det är bland det finaste jag vet, tanken på att vi alla är likadana. Tanken på att det inte existerar något "vi" och "dem". Att det som existerar är "oss", ett enat "vi" i vilket alla världens människor är del av. Som en del av en kropp, där vi alla utgör olika kroppsdelar, delar som endast fungerar då vi går samman. Närmar oss varandra, enas i ett vi. Tillsammans är vi starkast.

Men ibland skrämmer det mig, att jag är som du. Att vi skulle vara av samma kött och blod. Att vi båda faller under samma kategori, människan, för jag tycker ju att du är en vidrig typ. Du man som körde Drottninggatan ned den där fredagen för en månad sedan. Du är en av de människor som jag aldrig vill kännas vid. Som jag inte vill dela några som helst intressen, åsikter, värderingar eller likheter med. Jag vill inte ha samma hårfärg som du. Nej, jag vill inte ens vara bosatt i samma land som du.

Gränsen mellan att älska och hata människor är hårfin. Gränsen är lika skör som mina känslor. Antingen svallar känslorna av hat över, eller så är det känslan av kärlek som sköljer över mig. Det sista jag vill är att vara som du, men ändå är vi i slutändan alla desamma. Jag har svårt att hantera känslan av att vara ett vi. Jag kan känna skam över att jag, som halvtysk, delar Nazitysklands historia. När jag var 8 år och någon frågade varför jag inte hade ett svenskt namn. När jag var 17 år och någon kallade mig för Hitler. Jag minns så väl viljan att inte tillhöra detta vi som mina blodsband indikerade på att jag var en del av. Skammen av ett vi, när ett vi egentligen är det finaste vi har.

Min farmor och farfar flyttade till Sverige av en anledning, inte för att de var en del av den anledningen. Samma sak gäller de miljontals människor som flyr från terrorn och krigen i mellanöstern. De är inte terrorismen. Dessa människor är inte heller krigen. Det är människor på flykt från ondskan. I hopp om att nå tryggheten. I hopp om att överleva morgondagen. Med en önskan om ett ljusare liv.

Så hur kan vi ens vara rädda för de som är utsatta? Hur kommer det sig att det är offren som skrämmer oss mer än förövarna? Hur kommer det sig att vi lär tjejer självförsvar istället för att lära pojkar att inte våldta? Hur kommer det sig att vi stänger våra gränser för de som flyr från terrorns och krigens fula tryne? Hur kommer det sig att vi så frenetiskt kämpar för att bygga upp en illusion av "vi" och "dem", trots att det finaste vi har är "oss". Om vi bara vågar närma oss varandra, enas i ett vi, så kommer vi snart att dra den enklaste av lärdomar: Tillsammans är vi starkast. 

Och du är precis som jag. Av kött och blod.

Likes

Comments