Åsikter

Nu har det svenska rättssystemet sagt sitt. Det är kriminellt att hjälpa ett barn som lever i ständig fara. SVT-journalisten Fredrik Önnevall får nu ta straffet för att ha ett varmt hjärta. Straffet för att han under sitt arbete med dokumentärserien ”Fosterland” hjälpte en 15-årig flykting vid namn Abed från Grekland till Sverige.

Fredrik Önnevall gjorde det som hjärtat ville. Han och hans team hjälpte ett barn i nöd. Ett barn på flykt, utan pengar, utan skolgång, utan framtid. Fredrik Önnevall såg behovet, men han såg också ljuset. Han såg vad Sverige kan göra för barn som Abed. Han såg våra privilegier, tillgångar och förmåner och dessa ville han dela med sig av. Han såg den framtid som Abed kunde få här, i allas vårt fridfulla land, Sverige.

I torsdags dömdes Fredrik Önnevall och hans team för människosmuggling av Malmö tingsrätt. Teamet var medvetet om riskerna med att ta med Abed på sin resa tillbaka till Sverige. I ”Fosterland” framkommer det tydligt att SVT-teamet agerade strategiskt för att minska riskerna för att bli påkomna under färden. Medvetna om vad de höll på att göra, medvetna om den dom som de eventuellt skulle komma att ställas inför. Trots det förhållandevis lindriga straff som SVT-teamet nu ska betala av har det svenska rättssystemet ändå sagt sitt. Det är olagligt att hjälpa ett barn att komma i säkerhet. Det är olagligt att ha ett varmt och medmänskligt hjärta, åtminstone om du följer det. Det är olagligt att hjälpa människor på flykt. Trots att de är på flykt från terror, krig och död. Trots att barnkonventionens 22:a artikel hävdar att flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp. Trots att de har samma mänskliga rättigheter som du och jag. Trots att Fredrik Önnevall hade resurser till att hjälpa ett barn i nöd så betyder det inte att han hade rätten att göra det. Men vem hade haft mage att agera på något annat sätt än Fredrik Önnevall gjorde?

Lika stort som det etiska dilemmat är paradoxen i hur detta fall har bedömts. Samtidigt som teamet döms för att ha hjälpt Abed på hans resa till Sverige lindras deras straff för att de hjälpte pojken av humanitära skäl. Tvetydigheten i att dömas för att hjälpa ett barn att komma i säkerhet, samtidigt som straffet lindras just för att de agerade för barnets bästa. I denna paradox finns det plats för många ännu obesvarade frågor.

Agerade Fredrik Önnevall moraliskt korrekt? Ja.

Var den fällande domen juridiskt sett korrekt? Ja.

Medmänsklighetens gråzon. Är det okej att hjälpa någon? I så fall vem? Och är det rimligt att dömas för ett brott, samtidigt som samma handling leder till att straffet lindras?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Livet

Jag sitter bekvämt bakåtlutad i soffan och läser en bok. Tekoppen står bredvid, endast klockans visare hörs. Den fridfulla stämningen bryts av ett plötsligt skrik. Jag sitter kvar. Försöker läsa vidare, men ytterligare ett hjärtskärande skrik hörs. Sedan kommer ett till, och ett till. Jag förstår inte vad som sker, bara att det är något som inte står rätt till. Efter ytterligare ett skrik som endast kan liknas vid en gris under slakt klär jag snabbt på mig ytterjackan och går ut.

Det är folksamling vid en bil. Vid den senila damens bil. Hon är gammal och folkskygg. Kör alltid på fel sida av vägen och varje kväll klockan åtta går hon runt sin bil, känner på handtagen och ser in genom rutorna. En ritual som tar henne ungefär 20 minuter. Varje dag, oavsett årstid, är hon en slav under ritualens fasta grepp.

I folksamlingen står en man. Efter att damen har slutat yttra sin gälla stämma kliver han långsamt in i bilen. Hennes verklighetsförankring ska försvinna. Hennes senila tillstånd i samband med bilkörningen har nått kulmen av polisanmälningar nu. Bilen ska bort. Folkskaran skingrar sig och var och en går hem till sitt. En man som endast är något äldre än jag håller om kvinnan en sista gång innan han rör sig hemåt med tunga steg. I ett privilegierat bostadsområde strax söder om Stockholms innerstad går livet förbi. Oavsett vem du är eller hur du har det så kommer livet att passera. Samma utväg väntas oss alla. Snart är det damens tur.

Likes

Comments

Livet

Min senaste kyss: Inte helt oväntat mitt ex

Jag lyssnar på: En härlig mix av Ed Sheeran på Youtube, helst live-versioner

Jag pratar: För tillfället inte särskilt mycket. Är en periodare när det kommer till det mesta i livet och är nu varken särskilt social eller pratglad

Jag skulle beskriva mina tonår som: Ett mentalt kaos. Upp och ner, sällan balanserat, känsloladdat, stormigt och prestationsinriktat.

Jag tycker om: Min spontana tanke är att lära mig nya saker, att utvecklas och min häst

Jag avskyr när folk: Inte kan sätta sig in i andra människors situationer (ex. Trump som i dag försvårar förhållandena för kvinnor att utföra aborter i USA genom den nya lagstiftningen som han under dagen skrev under. Där sitter han, en MAN, som uppenbarligen saknar förmåga att sätta sig in i kvinnors perspektiv. Att försvåra kvinnors förhållanden till att utföra en säker abort är inte en fråga om kristna värderingar utan handlar om att som MAN stifta lagar gällande kvinnors kroppar som ett tillvägagångssätt att utöva sin makt på hälften av världens befolkning, det vill säga alla världens kvinnor)

Kärlek är: Trygghet, tillit, värme, känslan av att hitta hem, genuinitet, pirr, glädjerus

Den värsta känslan är: Ångest, att inte räcka till och sorg

Den bästa känslan är: Lycka och ren och skär kärlek

Det finaste som finns är: Ärliga och genuina människor. Känner få sådana och har upptäckt att det är sällsynta egenskaper som jag gärna skulle se mer av i mitt liv

Sist jag grät: Förra veckan tror jag, eller så var det förrförra. Förtränger ofta (dock omedvetet) sorg, så det kan lika gärna ha varit i förrgår.

Likes

Comments

Lis

Intressant ändå hur jag på en kanal lägger ut meningslösa bilder, på en annan ventilerar ångest och på en tredje skriver om politik. Fifty shades of Li, eller bara en produkt av samtiden, vem vet.

Likes

Comments

Livet

Prestationsprinsessa av dess ädlaste slag. Det har varit jag det. Kanske är det ännu jag, trots att jag nås av en obekväm känsla av bara tanken på att det fortfarande skulle vara så.

Min prestationsångest har alltid funnits där. Så länge jag kan minnas har jag velat vara bäst på allt. Men eftersom jag också länge under mina barndomsår faktiskt lyckades vara bäst på de saker jag tog mig an (det handlade ju bara om att vara taktisk nog att ta sig an uppdrag som en var medveten om att en var bäst på), så kom känslan som slår en när någon annan presterar bättre än en själv relativt sent för min del.

Jag har dock alltid haft prestationsångest och levt med känslan att jag inte är bra nog. Jag minns när mina föräldrar skiljde sig och Mamma i all hast flyttade till en 2:a i Farsta. En alldeles nybyggd lägenhet, men också alldeles för liten som jag minns det. Jag och mamma delade sovrum och jag sov på en madrass på golvet. Utanför fönstret i sovrummet låg en basketplan där pojkar som var äldre än jag spelade basket enda fram till klockan 22 på kvällarna. Jag minns inte vilken årstid det var, men luften var ljum. Det var en kort tid som vi bodde där. Bara några månader. Men jag minns de så väl av den enkla anledningen att jag hade ångest. Daglig ångest. Mamma hade på något sätt upptäckt mitt låga självförtroende och tvingade mig till att varje kväll skriva ned tio saker som jag hade gjort bra under dagen. Det var bland det värsta jag hade varit med om. Jag minns ångesten över att behöva skriva saker jag var bra på, för jag var ju inte bra på NÅGONTING? Och jag har alltid varit en dålig lögnare, så att för enkelhetens skull ljuga ihop något var aldrig ett alternativ. Jag var 11 år gammal och ville dö av tanken på denna bok som jag dagligen tvingades skriva i. Jag är i dag 20 år gammal och bara tanken på denna tid får mig att vilja kräkas. Så påtagligt är obehaget av denna svunna tid, än i dag.

Likes

Comments

Känslor är så märkliga. Upp och ner. Ut eller in. Allt eller inget.

På en sekund kan allt vända, en vindpust, så är allt förbi.

Allt, allt, allt.

Det är så märkligt, hur en den ena dagen kan känna sig oövervinnerlig, men den andra som en våt fläck på marken. Allt eller inget. Ut eller in. Det är så märkligt, hur en den ena dagen kan vara iskall, känslolös, förbi, över, klar, redo. Men den andra som ett känslomässigt vrak.

Tom, ensam, övergiven. Iskall, oövervinnerlig, starkast.

Likes

Comments

Åsikter

En mormor som på julaftonskvällen säger att en aldrig kommer att få jobb inom den bransch som en utbildar sig inom. Endast på grund av att en inte tar skit från arbetsgivare som behandlar en felaktigt och orättvist.

Jag vet inte vad ovanstående mening säger er. Antagligen att det är mig det är fel på. Att det är jag som borde vara tyst och att det är jag som borde acceptera allt och mer därtill. För jag är ju ändå bara en ung tjej?

Lite får en väl ändå utstå i livet? Lite motgång och sparkar på den som redan ligger ner har väl aldrig skadat?

Det som både är det problematiska, men även det fina med mig, är att jag för det mesta inte tar någon skit. Jag har svårt för orättvisor och står i mångt och mycket upp för vad jag anser vara rätt och fel. Jag håller stenhårt kvar vid min moral och när jag har bestämt mig för något så ser jag till att genomföra det. Oavsett vilka hinder som än må ställas framför mig. Jag är från allmänhetens perspektiv högst troligt inte den varmaste själ som vandrat på denna jord, men det har jag heller aldrig försökt att vara. Jag har sällan försökt passa in, eller strävat efter att göra alla glada. Om du är den personen som gör alla glada så vet du också att du är den personen som aldrig motsätter sig orättvisor och felaktigheter i vår värld. Om du ständigt pleasar alla så är du också bara just det, precis som alla andra. Du kommer aldrig att göra skillnad och du kommer heller aldrig skapa fred på vår jord. Jag ber på förhand om ursäkt för ärligheten, för jag vet att den kommer att stöta dig.

Jag vill vara, och är, personen som gör skillnad. Som går den där extra, om än mycket ensamma, milen. Som står upp för främlingen på tunnelbanan som blir illa behandlad. Som alltid står upp för dina rättigheter och är dig trogen, oavsett vem eller var du än är. Med det sagt så kommer jag även fortsättningsvis att stå upp emot orättvisa arbetsgivare och andra skitstövlar, oavsett om det gör mig arbetslös eller inte, mormor.

Likes

Comments

Luciafirandet står för dörren och Lucia sjunger om ljus och fred på vår jord. Jag blir berörd av orden, men är inte längre så barnsligt naiv att jag tror på dem. Jag är en optimist så till vida att jag tror på människan. Jag har en positiv syn på henne och tror att varje människa har kapacitet att göra gott. Jag tror inte att någon människa föds ond, utan att ondska är en påföljd av det samhälle som vi lever i. Men när Lucia sjunger dessa enkla ord om ljus, kärlek, fred och värme på vår jord så kan jag inte låta bli att undra varför vi inte är där idag? I det samhälle som representerar just ljus och frid. Där värme och kärlek utstrålas både till och från varje själ vi möter. Varför är inte samhället som den utopi Lucia har sjungit om i så många år? 

Samtidigt som jag så naivt ställer mig dessa frågor slås jag av en släng av obekvämhet. Obekvämhet för att inte ens jag själv gör det som tycks vara så enkelt.

För hur kan jag ifrågasätta varför vi inte lever upp till Lucias ord när jag själv inte gör det? Jag öppnar inte upp mitt hem för främlingar. Inte heller sträcker jag ut en hjälpande hand till de som behöver den. Ambitionen finns där, jag vill ju göra så gott, men trots det blir ingenting gjort.

Dagens Luciafirande gav mig mer än bara varma ord om en hoppfull framtid. Det gav mig en tankeställare. Det gav mig en käftsmäll som heter duga.

För jag är ju för det ljus, den värme, kärlek och fred på vår jord som vår Lucia så ömt sjunger om. Men oavsett hur rörande dagens Luciasång än var så blir den bestående känslan minst sagt obekväm.

Obekvämheten när jag landar i insikten att inte fan hjälper jag till i Lucias kamp för en mer fridfull värld.

Slutligen landar jag ändå i insikten:

 Om inte jag så vem?

Om inte nu så när?

Jag bara undrar.

Jag bara undrar.

Likes

Comments

Hej! Min blogg har redan funnits i vad som för mig känns som urminnes tider. Aktiviteten, flödet och engagemanget från min sida har helt klart varierat, vilket släkt och vänner som hållit sig kvar i ur och skur redan vet. Och egentligen har den bristande aktiviteten under flera års tid berott på bloggens fula utsida. Och när jag idag klickade mig in för att se att min text har blivit vit och därför var oläsbar mot den vita bakgrunden så insåg jag att hoppet för mig på blogg.se var ute. Som den otekniska person jag är valde jag därför att testa på att flytta över min blogg till nouw, där (HÖR OCH HÄPNA!) till och med jag kan lyckas få till ett helt okej utseende på bloggen. Så här är jag, med lite större engagemang än tidigare, så nu hoppas vi på lite aktivitet här på sidan. Hoppas ni hänger med mig, kram!


Likes

Comments