Levi var inte mer än 2,5 månad och jag hade sagt till M. I en vecka att hormonerna var så jobbiga i kroppen efter graviditeten för jag kände mig liksom gravid på nytt igen, vi tänkte egentligen inte så mycket mer på det utan ännu en vecka gick och sedan sa jag till M. Nu måste jag fasiken göra ett test för jag känner mig verkligen gravid , men det är säkert ingenting men jag vill ha kontroll.

Jag tog testet.. Testet visade direkt " 2-3 veckor " HERREGUD!! Jag är verkligen gravid igen , hur fan ska jag orka detta? M. Bad mig tänka vad jag orkande med och självklart stöttade han mig i vad det än blev för beslut, jag behövde väl egentligen aldrig tänka efter utan det var givet att behålla, det kom naturligt , vi behövde inte kämpa i år och dessutom helt oplanerat , tar vi bort detta så kanske vi får kämpa som galningar igen sen.


Det var så konstigt och overkligt, nu hade vi precis fått vår efterlängtade lilla prins som vi var så stolta över och skulle dessutom berikas med ännu ett barn att älska över öronen , magiskt , det var så magiskt.

Sommaren som hög gravid igen var skit jobbig , jag var ännu en gång stor som ett hus och dessutom hade en liten som var tvungen att bli buren.

Vår dotter Juni kom till världen den 13 Juli i ett akut snitt exakt två veckor före storebror skulle fylla 1år.

Varför Juni var tvungen att snittas akut , det berättar jag om i nästa inlägg.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tänkte berätta om när Levi föddes och varför vi fick besöka sjukhuset var 10e dag i 10 veckor..

Vattnet hade gått men inga värkar hade kommit så vi åkte in dagen efter vid lunch tid. Väl inne på förlossningen så gjorde dom de vanliga rutin kontrollerna och plötsligt kom några värkar men som avtog ganska snabbt igen så vi checkade in på patient hotellet en natt.

Dagen därpå så hade barnmorskan sedan gårdagen lovat mig att jag skulle bli igångsatt ifall det inte hände något , jag var stor som ett hus, magen hängde ner något så otroligt och vattnet hade ju gått.

Efter många timmars väntan och barnmorskor som försökte skicka hem mig igen men inte lyckades då jag krävde en undersökning innan, jag hade en så konstig smärta neråt så jag ville veta vad det berodde på. Klockan blev 14 och min barnmorska från gårdagen kom tillbaka igen och sa direkt att jag skulle bli undersökt och få hjälp, skulle absolut inte hem, äntligen tänkte jag , någon som tar mig på allvar.

Väl inne i ett rum för undersökning stå tittar läkaren på mig lite konstigt , hon säger något till barnmorskan och strax där efter kommer ännu en läkare in, jag frågade om det var något som var fel men de bad mig vänta tills de gjort ännu en undersökning. Undersökning nr två var nu gjord och läkaren tittar på mig och berättar att min lille pojk har vridit sig imagen och de kan nu känna hans fötter.. Jag blev tyst och det kopplade inte riktigt men hon fortsatte att förklara, Levi låg inte i säte utan med fötterna ner, det var helt omöjligt att föda vaginalt och han måste ut nu direkt annars finns risken att han försöker tränga sig ut ännu mer och det klarar varken han eller jag.

Det blev ur akut snitt , jag sövdes och den finaste lilla killen var ute på bara 2 minuter där han möttes utav en mycket stolt pappa.

Jag låg på uppvak, trött , väldigt ont och förstod inte så mycket, när jag vakande upp så satt M. där tillsammans med vår son, så stolt och så lycklig.

Vi fixa stanna kvar några nätter och undersökningen på Levi skulle göras, det var något som inte stämde med hans höfter och vi blev ombedda att komma tillbaka igen för ultraljud på hans höfter.

Vi kom hem och tänkte faktiskt inte speciellt mycket på det , vi var ju så uppe i hela denna bebis bubblan så det försvann för en stund.
Vi åkte tillbaka till sjukhuset efter några dagar och gjorde ert ultraljud , ultraljudet som just då fick hela våran värld att rasa samman.

Levi hade fått en höftluxation vilket innebär att hans ena höftkula inte är fixerad så han hoppar ur led, det behövdes stabiliseras och detta skulle innebära att vår lilla lilla pojk nu skulle ligga i en skena i 10 veckor.

Vi fick skenan direkt, där låg han som en liten groda med skena från axlarna och ner, hur skulle vi nu kunna krama om vår nyfödda. Jag grät hela den dagen, kvällen och natten, det var så hemskt att se honom ligga där och plötsligt vara otymplig och fyrkantig med alldeles för stora kläder.

De 10 veckorna gick oerhört sakta och var 10:e dag skulle vi in till sjukhuset för att få bada Levi , då fick man bära ur han från skenan , ner i badet i samma ställning och sedan direkt tillbaka igen.

Idag är jag så tacksam , tacksam över att läkarna såg felet och att han fick den hjälpen han behövde. Det var bara några veckor sedan som vi faktiskt var inne på sista kontrollen och han har nu normala höfter och är " frisk förklarad".

Likes

Comments

Fortsättning från vår Ivf karusell..

Vi bestämde oss nu för att börja om och göra ännu ett försök, denna gången med nya krafter.
Vi kontaktade Örebro sjukhus igen för att tala om att nu vill vi försöka ännu en gång. Ni som varit inne i denna karusell vet att man får 3 försök från landstinget , sedan får man göra allt privat.

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte riktigt hur allting startade och hur andra proceduren gick till men jag minns att vi var på plats o Örebro och nervositeten var hög, rädslan började infinna sig och jag sa till M många gånger inne i väntrummet att jag var livrädd för att det skulle bli som sist.

Det blev vår tur, vi fick ett rum och fick byta om till sjukhusskjortan, nål skulle sättas i armen och smärtstillande skulle intas , snart skulle jag ännu en gång genomgå denna hemska procedur.

Allting gick så bra , jag hade inte speciellt ont och mådde denna gången faktiskt riktigt bra, denna gången hade jag inga svullna äggstockar utan exakt rätt mängd medicin hade jag fått så kroppen var i god balans.

Vi väntade en stund efter och sedan åkte vi hem, den eviga väntan skulle börja. Var det vår tur nu eller skulle vi ännu en gång bli så ledsna och besvikna...

Veckorna gick och det hände inget som inte fick hända, jag hade en sådan fin känsla i kroppen att nu är det vår tur. Natten tills testdagen var lång , jag minns att det snöade , det vräkte ner. När morgonen kom var jag vaken sedan många timmar tillbaka , jag ville bara springa på toaletten och testa.

Vid 07 ringde jag M som var på jobb i Norge , jag var hyper och över förväntan, " nu gör jag testet"
Graviditetstestet var gjort och det dröjde inte många sekunder innan det visade att jag var GRAVID, vilken lycka , vilken känsla, jag grät.

Vi var nu gravida och skulle vänta vårt första barn efter en lång känslomässig resa.

Hur förlossningen var och när vår Levi hade kommit till världen, det berättar jag i ett annat inlägg ❤️

Likes

Comments

Förra veckan så ramlade pappan i huset på en isfläck och gjorde illa handen, vi fick då åka in en tur till ortopeden för att röntga då han för ett år sedan opererade samma handled.

Väl på akuten och får hjälp så var vi då med oss barnen , som de flesta vet så brukar akuten vara lika med väntetid vilket leder till rastlösa och gnälliga barn.

Jag tog med mig barnen till cafeterian och sedan en liten promenix runt sjukhusets korridorer. Under denna turen hann Juni tappa sin kanin, bägge barnen har fått ett gossedjur föreställande en kanin vid födseln på BB utav oss och är väldigt frälsta i dessa små lurviga nallar.

När vi kom hem så insåg vi ju detta och ångesten smög sig på hur jag kunde ha missat när hon tappade denna himla kanin när vi ändå hade så gott om tid men så var fallet. Jag skickade iväg ett meddelande till en bekant som jobbar på akuten och bad då henne kika om dom kunde se en vilsen liten kanin, super snälla Linnea som själv var ledig då taggade sina kollegor i detta meddelandet och vips så var det många hjälpsamma medmänniskor som ville söka efter Junis lilla kanin och funnen blev den.


Idag fick jag denna bilden , kaninen är nu på väg hem till oss med ambulans!

Slutet gott 🐇

Likes

Comments

Jag fortsätter tråden med känsliga inlägg, om sådant som är skönt att skriva av sig om och nyttigt att veta..

Vår son Levi som är född 2014 är en riktigt liten glad skit som oftast har något busigt på gång. Han gör oss till stolta föräldrar och det är många gånger jag får nypa mig i armen och inse att vad glada vi ska vara över att just han kom till oss.

Vi tar det från början..

Jag minns inte längre åren, det är för defust.
Jag minna att jag sa till en utav mina klasskompisar på gymnasiet att nu vill vi ha barn, vi ska nog sluta skydda oss nu och skaffa barn.

Men det var så mycket lättare sagt än gjort , det var inte bara att " slänga bort pillren eller kondomen" så vips var jag gravid, det blev en lång resa , en resa blandat med förtvivlan och längtan.

Efter tre år så insåg vi att detta kommer inte att ske, vi kommer inte bli gravida på egen hand och jag blev mer och mer säker på att det var något fel på mig , jag var inte "kvinna" nog att skaffa barn, jag minns att det var så jag uttryckte det när det var som jobbigast.
Vi gjorde undersökningar och prover men det fanns ingenting som visade att det skulle vara något fel på varken mig eller M.

Efter lång väntan , prover , mediciner och allt där till så fick vi äntligen tid för att börja ivf resan, ivf resan som inte alls blev en så bra start som vi hade förväntat oss.

Det var en kylig morgon, snön hade kommit och vi skulle åka till Örebro för att stanna där en natt innan ägguttag, mediciner och sprutor var intaget. Jag minns att vi sov på ett litet mysigt ställe precis utanför Örebro, det blev kväll och vi var upp över öronen förväntansfulla över hur morgondagen skulle gå men samtidigt var det något som inte stämde.

Kvällen blev lång, natten likaså. Jag hade så ont , jag svällde något kopiöst och kunde knappt stå på mina ben men när morgonen kom så tog jag mig ut till bilen och iväg till Örebro sjukhus, väl där så kröp jag in i hissen , mot avdelning och där orkade jag inte mer, det gick helt enkelt inte att sitta upp så vi fick ett rum.

Inne på rummet fick jag smärtlindrande och sen var det bara att invänta vår tur för ägg plock. Vår tur kom undersökningen började , det gjorde så vidrigt ont så jag minns att jag sa " nu svimmar jag med gråten i halsen" undersökningen blev färdig , lite vila och sedan kom läkaren in, de berättade att mina äggstockar hade svullnat och var stora som två jätte apelsiner därav smärtan.

Väl hemma, det gick inte att gå, det gick knappt att röra på sig men dagarna gick och det blev allt bättre hela tiden. Nu var den eviga väntan här för att veta om vi hade några befruktade ägg att sätta tillbaka.


Vi hade befruktade och fina ägg att sätta tillbaka , så väl på plats i Örebro igen och karusellen började ännu en gång, ägget isatt och vi åkte hen igen. denna eviga väntan. Var det vår tur nu?

Det var en kväll , vi skulle åka och handla mat men när vi sitter i bilen så säger jag till M att vänta och jag springer upp på toa , där kom det , det som inte fick ske och vi var ännu en gång på botten av förtvivlan.

Det tog så hårt på oss, jag visste inte om jag någonsin skulle våga att göra om allt detta , rädslan av smärtan, rädslan av att det ännu en gång skulle sluta illa.
Det tog ca ett år och sedan sa jag till M. Att nu är jag redo för en ny omgång , vi provar och går det inte så tar vi det då.

En ny resa började...
Den berättar jag om i nästa inlägg.

Likes

Comments

Det tog tid innan jag bestämde mig om jag skulle ge mig in i detta med att blogga men lusten av att skriva av sig tog över och här är jag 👋🏻

För lite mer än ett år sedan så hände det värsta som kunde hända i vår familj , vår fina pappa gick bort i cancer och efter sig lämnade han sig inte bara en fru och barn utan en hög med barnbarn som saknar sin morfar/farfar. Dagen vi fick chock beskedet att vår pappa hade drabbats utav cancer var hemsk, som en smäll rakt in i bröstkorgen men framförallt rädsla , rädslan över att förlora någon som man älskar så djupt.

Lite mer än ett år har nu gått och vi har fått passera många utav högtiderna vilket har varit påfrestande men tack vore att vi är så många och har varandra så har vi också tagit oss igenom detta.

När ens familj drabbas utav något sådant här så får man sig en rejäl käftsmäll och man inser väldigt fort vad livet är skört , hur snabbt det kan vända och att vi aldrig vet vad som väntar oss nästkommande dag. Man blir på något vis mer rädd om det man har.

I förrgår kom en till käftsmäll , nästan en sådan som påminner oss om att " sluta inte att ta vara på varandra" min mamma drabbades utav en halv ansiktsförlamning och självklart var vår första tanke att vi absolut inte kan förlora ännu en förälder , vad gör vi då?! Rädslan var hemsk och jag fick ännu en gång en bekräftelse på att man aldrig vet vad som väntar bakom hörnet.

Med detta inlägg vill jag förmedla att ta vara på varandra , ta vara på varje ögonblick för vad vet du vad som väntar bakom ditt hörn?

Kärlek!

Likes

Comments