Det var under sommaren 2016 som allt började. Jag var hemma hos Anna då vi pratade framtid och nya planer. Kom in på planerna kring storhäst och Anna nämnde en fin unghäst hon haft hemma hos sig under några veckor tidigare i sommar.

Senare under sommaren nämndes hästen igen. Inget märkvärdigt utan mer att den hade fin stam och fin hoppteknik men tyvärr blivit tagen fel. Jag nämnde den för mamma, men hon tyckte inte att det lät så intressant med en unghäst som inte har gjort något mer än att bara gått i en hage och skrotat hela livet. Men av någon anledning kunde jag inte riktigt släppa det, jag ville ta reda på mer.

I oktober fanns hästen fortfarande kvar i åtanke. Jag kontaktade ägaren och bara kollade lite läget. Samma dag blev det klart att jag skulle kolla på hästen och eventuellt hjälpa henne att sälja den. Spännande.

Dagen efter tog jag bussen dit efter skolan. Bara för att läsa av läget och hälsa på hästen. Redan i stallet får jag blickar och får höra viskningar och kommentarer om hur dum hästen är. ”Det är inget att ha, den är katastrof”. Jag hade hört att tjejen som ägde honom inte hade kommit helt överens med honom och hade åkt av någon gång, att det inte var hennes typ av häst helt enkelt. Jag hörde vad människorna sa, men jag ville inte ta till mig något, jag ville bilda mig en egen uppfattning och ge hästen sina chanser.


Första intrycket var nog ingen vacker hopphäst. Han stod bland träden inne i hagen, rund om magen totalt omusklad med lång sträv päls. Trots de rädda ögonen skymdes ändå en liten glimt. Han blev rädd och kastade sig iväg när jag höjde handen för att låta honom lukta på mig.
Dagen efter kom jag igen. Jag gick fram och öppnade boxdörren samma sekund som han flyger in i väggen. Jag står stilla vid dörren i några minuter innan jag går in mot honom. Han står darrande intryckt i hörnet och vågar knappt titta på mig. Jag tar fram en morotsbit ur fickan och sträcker försiktigt fram mot honom. Han kollar försiktigt på mig med rädda ögon och kollar sen bort igen. Jag går närmare och för morotsbiten närmare hans mule. Långsamt för han huvudet mot min hand och tar försiktigt morotsbiten med läpparna innan han kastar sig in i hörnet igen. Där och då bestämde jag mig, jag skulle hjälpa honom.

Vi hade mycket jobb framför oss. Jag ringde upp Anna och förklarade läget, Anna som tidigare haft hästen hemma för inridning berättade hur hon jobbat med honom och att vi nu måste börja om helt från början. Vi la upp en plan inför de kommande veckorna som mest bestod utan promenader, lonegering och mys i stallet. Allt för att han skulle få upp förtroende för mig.


Det krävdes mycket planering för att hinna med både skola min ponny och nu ännu en häst. Men för mig kändes det bara som en självklarhet. Vi följde planen med att bara hantera honom och få upp lite förtroende. Det är något man förtjänar och det finns inga genvägar till ett starkt förtroende.


Sakta men säkert gick det framåt och det var dax att sitta upp för första gången. Jag hade hängt på honom ett flertal gånger i stallgången, men nu var det dax att sitta upp i ridhuset. Att bara komma in i ridhuset tog sin tid då det alltid låg en yogaboll precis utanför dörren som han inte vågade gå förbi. Det kunde ta upp till 40 minuter att bara komma in i ridhuset. Men vi kom in, jag började att logera honom ett tag för att försöka få honom att slappna av lite. Sedan ställde jag honom mot väggen med ett grimskaft i bettet som en extra livlina. Sen var det det här steget med att få honom lugn när jag stod på pallen över honom. Jag höll på i över en timme de första veckorna bara att få honom lugn när jag klev upp på pallen. Klappade honom överallt, slog med stigbyglarna och tyglarna, för att han ska veta vart jag är. Till slut kom det då jag hängde på honom och tillslut tog över benet och satt i sadeln. Den känslan var helt obeskrivlig. Efter veckor av promenader och omvårdnad i stallet, och över att bara komma in i ridhuset och stå på pallen. Nu satt jag uppe på honom och skrittade även några steg. Jag hoppade av med ett stort leende efter mitt 5 minuters långa ridpass.

Vi fortsätet att jobba på samma sätt. Lugnt i hans egen takt. Testade gas och broms och även att svänga lite så småningom som tiden gick. De första travstegen var också helt magiska, för att inte tala om galoppen. Känslan när så mycket tid, energi och arbete faktiskt sakta börjar visa små resultat, det är så roligt.


Men sedan kom bakslaget. Jag var nere i ridhuset och skulle skritta över en bom som låg framme. Allan gick snällt fram till den och stannade framför för att kolla läget. När han kändes lugn la jag om skänken igen och han flög rätt upp i luften.
En stund senare låg jag i ambulansen påväg till akuten. Jag kommer inte ihåg allt som hände där emellan men har fått återberättat allt där emellan. Det var jättegulliga tjejer i ridhuset när det hände som hjälpte mig att ringa mamma och ambulans, gick upp med hästen till stallet och såg till att jag kom iväg. Det är jag så tacksam för.
Efter magnetröntgen några timmar senare så var det konstaterat att jag fått en fraktur i bäckenet och får inte rida på 8 veckor. 2 månader borta från träningen, det var inget roligt besked. Jag var i stallet och hälsade på honom några gånger, men det var inte så mycket träning jag kunde utföra med honom då. Jag var förebrädd på att det var slutet, jag var helt förkrossad. Jag ville bara spola tillbaka tiden, ville inte tro att det var slutet.


Ännu några veckor gick när mamma ropade ner mig till köket, ”sätt dig ner”. Jag såg på henne att det var allvar. Med en klump i halsen gick jag och satte mig mitt emot henne vid köksbordet. Hon kollade mig djupt in i ögonen. ”Vi vet att du tycker om hästen och jag vet att du vill rida honom till försäljning. Men nu har jag pratat med ägarna och Mathilda och vi har beslutat att vi ska köpa honom”. Det tar några sekunder för mig att smälta orden innan jag flyger upp, jag trodde inte mina öron.

Men mycket viktigt, mamma hade pratat ihop sig med min tränare Mathilda som skulle hjälpa mig att utbilda honom och rida honom medan jag läkte. Vi hade fått till ett riktigt bra pris på honom och mamma hade gjort upp en bra plan ihop med Mathilda.

28 januari 2017 var dagen, då sista pappret blev påskrivet och de sa ”grattis, nu är han din”. Det var en helt obeskrivlig känsla, jag ångrar det inte en sekund. Vi har utvecklats så mycket tillsammans under året. Jag är så glad att denna hästen kom på tal och att jag fick möjligheten till detta. Jag hoppas på många fina år med din, min alldeles egna Allan.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allt händer på en gång. Gör så ont i mig att min fina Allan inte mått bra. Men efter veterinärbesöken och massa vätska så mår han nu bra igen. Vi klarade oss ifrån tarmvred, kolik, buköppning och allt vad det heter. Har haft en sådan hård klump i magen hela helgen som gjort ont i hela mig. Men nu kan jag äntligen andas ut och se att han faktiskt mår bra igen. Håll koll på era hästar, det kan vända så galet fort!

Det finns människor med så fruktansvärt äckligt beteende, det har jag verkligen fått bekräftat nu i helgen. Jag trodde äntligen att jag och min pappa hade fått en bra relation, som jag verkligen längtat efter. Men nu är det bekräftat, människor förändras aldrig.
Mycket tankar och känslor, vet inte vad jag ska säga.

Likes

Comments

Gårdagen var hemsk, det skär in i hjärtat att se sin bästa vän må så dåligt. Efter att han inte druckit någonting på över ett dygn fick han vätskebrist och blev uttorkad. Jag försökte med allt jag kunde komma på, äpplejuice, betforvatten, ingenting ville han ha. Veterinären kom ut tog prover, gav metacam, sprutade 6 liter vätska rakt in i magsäcken och sedan stod han med dropp i över 3 timmar så att han skulle klara natten med vätska.
Imorse vart han lite bättre, hade druckit lite vilket kändes som en lättnad. Han har druckit mer och mer över dagen men är fortfarande uttorkad. Nu på kvällen fick jag i alla fall i honom några liter betforvatten vilket var väldigt skönt, hoppas att oturen vänder nu. Gör så ont i mig att se honom såhär, det skär verkligen i hjärtat. Allt jag vill är att han ska må bra❤️

Just nu ligger inte Flyinge varmt om hjärtat, usch.

Likes

Comments

Det har vart jobbiga dagar de senaste, Allan har blivit förkyld och fått flytta till ett annat stall. Provsvaren kommer om inom några dagar, julen närmar sig och vi kan inte längre ta med honom hem som planerat då det är ett dräktigt sto hemma i stallet som inte får bli förkyld. Just nu är allting väldigt oklart men hoppas att allt löser sig när vi fått reda på provsvaren så att jag kan åka hem över jul och nyår åtminstone.

Nu står i alla fall Allan och en kompis i en stor fin box i ett stall en bit bort. klockan ringde 5.50 i morse, åkte och morgonfodrade, mockade och myste med min bästis innan jag åt fruost. Har massa plugg att göra idag, som jag måste få undan. Ni vet när man har för mycket saker så att man inte vet vart man ska börja, that's me.

Prinsessan själv får stå för dagens bild <3

Likes

Comments

En väldigt rörig måndag. Det går ett förskyldningsvirus i ett närliggande stall på Flyinge, därav är alla stall isolerade och stängda. Hästarna har fått stå idag och får inte gå ut i hage på 3 dygn, riktigt surt och jag knackar i trä och hoppas att det inte blir något med hans patella. Det var i alla fall väldigt skönt att komma tillbaka till min lilla prins igen.

Likes

Comments

Likes

Comments

Sitter på tåget påväg hem till Vänersborg. Hade feber och mådde inte så bra igår, Allan ska ta det lite lugnare i några dagar, så jag passar på att åka hem och världens bästa Vendela tar hand om Allan. Ska bli skönt att komma hem och börja planera nästa år med mamma och Mathilda, kolla över träningar och tävlingar för att göra upp en bra plan. Träffa lite vänner och göra något annat än bara hästar. Dock blir det nog någon tur till Chesney och lill p :))

Full träning igen när jag kommer tillbaka, sista lilla bebistävlingen för säsongen om 2 veckor. Sen får Allan en välförtjänt vila så att vi är fit for fight inför nästa säsong. Det ska bli kul.

Likes

Comments

Allan har biffat på sig en hel del det sista och därmed växt ur sadeln. Den har legat på och klämt och det har vart med lite smått ångest jag sadlat de senaste veckorna. Men för några dagar sedan fick jag äntligen hem min nya butet sadel! Återigen är han som en dröm att rida och det är en ära att lägga på sadeln och hoppa upp.

Emma ligger hemma med halsfluss sedan en vecka till baka så jag är nu med 3 hästar. Alla har gått super och avslutade veckan med 3 fina hästar. 

Likes

Comments

Black friday

Missa inte dagens erbjudande! Fram till klockan 00.00 får du hela 20% på din beställning hos Lindas virkade hästhuvor om du anger koden "black20". Du gör din beställning via instagram eller facebook.

Passa på att shoppa din egendesignade handgjorda luva till kanonpris!

Likes

Comments

Allan har vart fin de senaste dagarna, inte minst sagt på träningen för Petra igår. Han var så otroligt lugn och hoppade så himla fint, så väl igenom sig. Tror att tandläkarbesöket gjort en hel del. Då han haft ont i munnen har han antagligen blivit stressad och stark utav det, för han vart som en helt annan häst under gårdagens träning, hackamore är nog vår grej.

behöver jag ens säga något mer, han var ljuvlig.

Eftersom att Allan gjorde en så himla bra träning igår så fick Poppis äran att hoppa på träningen idag. Han var väldigt fin och vi fick till fina språng, även Cosma var fin under vårt kvällstrimm.

Likes

Comments